Sju linjer

 

Bokrecensioner 2016

 

En lista över böcker med värmlandsanknytning utkomna 2016 sammanställd av Bengt Åkerblom, som också svarar för flertalet recensioner. Listan uppdateras fortlöpande. Fattas någon bok är Föreningen Värmlandslitteratur tacksam för att få information om boken i fråga. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.

 

Andersson, Berndt, Kritikern

Andersson, Lars, En by invid älven.f

Bengtson, Erik, Lektor Fryxell och stjärnorna

Berg, Bengt. En man i grönt går över gatan i Dhaka.

Björkman, Elisabeth, En tid på jorden

Blom, Thomas, Strövtåg: Nors socken i blickpunkten.

Boström, Hans-Olof, Carl Larsson – Monumentalmålaren

Branzell, Kaj, Inte utan min hund.

Branzell, Karin, Finnbygdspredikanten.

Brunsson, Karin. Berättelser från Sunne

Carlsson, Rolf, Alla onda ting är tre.

Christerson, Rolf, Ensam under stjärnorna.

Christerson, Rolf, Glimtar i tiden.

Dahlgren, Bengt & Gustafsson, Gerhard. Stadsdelen Kronoparken i Karlstad.

Dalhede, Christina, Bundna former fria flöden.

Eriksson, Camilla, Kvinnan och paddan

Estby, Victor, Under. Dagsverser och noveller.

Folmer, Alf. Gutten fra sjokoladefabrikken.

Från Munken till Sandbäcken. Räddningstjänsten i Karlstad 125 år

Försvarsutbildarna Värmland 100 år

Gillet. Tidskrift för Carlstads-Gillet. Årgång 25/Nr 30

Grenegård, Ulrika, Utanför linjen.

Grundel, Regine, Cool och enastående

Gunnarsson, Jan, Så minns jag Urban Wiberg.

Gustafsson, Ulrika, Jag ska aldrig sluta cykla.

Gustavabygden. Nr 70

Hallström, Cicci & Ottosson, Fredrika, Barnens resebok.

Hedenäs, Ulf. Spår.

Hedström, Roland, Innan allt är glömt.

Hellquist, Hanna. En tryckare på Blue Moon Bar.

Hidemark, Elisabet, Hemma på Bråte – en herrgård i 1890-talets Värmland.

Härenstam, Elisabet, Det var en gång en sjö.

Janzon, Bode, Paragrafer, pokaler och politiska inkast.

Jochnick, Ove af. Mannen som mötte sig själv.

Juhl, Berit, Östmarksmordet.

Kalin, Mona. Arbetarhustru.

Kanhända jag tror att jag vet.

Karlsson, Anita Maria, Obemärkta kvinnor och okända män.

Karlsson, Erik. Livet i ett hörn av Svanskog i en utkant av Värmland 1930 – 1950.

Karnstedt, Torgny, Karlssons pojke

Karossen – en 100-årig Säfflehistoria.

Kristinehamn 365 ögonblick

Kristinehamnsnatur.

Lagerlöf, Selma, Berättelser som berör.

Lagerlöf, Selma. Jerusalem 1–2.

Lagerqvist, Camilla, Dödsdömda.

Lidén, Gunnar. Under tamarisken. Vardagsintryck från Grekland 2011–2016.

Lind, Helena & Leandersson, Bert, Moderna kyrkor i Sverige

Lindberg Jung, Gunnel & Vilson, Bo, Bovilgården – ett konstnärshem.

Lykken, Knut, Mitt liv – blant små och store.

Låt oss berätta – noveller från Värmland.

Martelius, Kaj, Kapriser

Mendel-Hartvig, Åsa och Gustavsson, Ane. Drakeld.

Minnen från Värmlandsbergsgruvan

Nilsson, Peter, Röjdmark, Sven & Röjdmark, Anna, Juhoilaen gammal finngård i Värmland.

Nordström, Lars, Skogshuggarna i Fjärran västerns skogar

Nyberg, Harry, & Berggrén, Per, Kyrkklockorna i Bolstads medeltidskyrka

Olsson, Hasse, Nedslag i Grums kommuns kulturhistoria

Persson, Bjarne, Människor och miljöer i gamla Clara.

Sahlströmsgårdens Vänner. Årsbok 2016.

Salmi, Allan, Mauritz Hellberg.

Sandin, Joan, Den långa resan till Amerika

Saxå kammarmusikfestival – till kammarmusikens lov!

Schröder, Gustaf, Om skidor och skidlöpning. Jägaren under nya jaktstadgan.

Schulman, Alex, Glöm mig.

Sewall, Lena, En bit Värmland. Från Värmlandskorv till Värmlandstårta

Shensi, Anita, Sweden – a crime fiction wonderland.

Sjögren Nordgren, Monica, Maria Magdalena – kvinnan vid Jesu sida.

Skoglund, Stefan & Skoglund, Esther. Pappa och chokladfabriken.

Smedberg, Sven, Från folklig musikskola till musikhögskola.

Stinnerbom, Inger Hallström, Hallström, Olle & Larsson, Håkan. Tråden jag ärvde

Strandberg, Mats och Falkenhem, Sofia, Monstret i natten.

Strandberg, Mats, & Falkenhem, Sofia, Monstret på cirkusen.

Stuart-Beck, Jessica, Hus i Arvika.

Svensson, Anna, Flickan bakom häcken.

Svensson, Gunnar Lord, Jäntan Ella kallad Gabriella.

Svensson, Gunnar Lord, Mitt liv som häst.

Så var det att leva och bo på Warpnäs då.

Westlund, Hans, Fyra katter och ingen hiss.

Wetterqvist, Anna J:son. Ett lätt turbulent porträtt.

Värmland är större än Värmland.

Värmlandsvägar. Antologi 2016.

Värmländsk kultur 2016:2. Tema: Norra Värmland.

Värmländsk kultur. 2016:5.

Värmländsk kultur. 2016:6.

Värmländska Akademien. Årsskrift 2016.

Väsebor 1950–2015.

Årjängstravet mellan 50 och 70.

Östemtingen. Nr 58 (2016).

 

Andersson, Berndt, Kritikern. Krhmn: Norlén & Slottner, 2016. 308 s.– Hc

När jag började läsa Berndt Anderssons nya roman Kritikern var min entusiasm starkt begränsad – diplomatiskt uttryckt. Både motvind, uppförslut och återkommande punkteringar föresvävade mig. Till det fanns goda skäl: Bland annat föreföll baksidestexten onödigt detaljrik och alltför hurtig. En oinspirerad anmälan i Värmlands Folkblad (9 december) tycktes dessutom utesluta ett läs-äventyr av det mer genuina slaget. Men lyckligtvis är tillvaron full av överraskningar, även positiva sådana. Kritikern är en berättelse med ansenligt underhållningsvärde, väl utmejslade karaktärer och spänstiga replikskiften, där existentiella problem oavlåtligt ventileras och ställs på sin spets. Om händelseförloppet vill jag inte säga stort mer än att det som utspelas på och (ibland) mellan raderna vittnar om betydande fabuleringsförmåga hos författaren och, i motsvarande mån, om ringaktning för allt vad stilla vardagslunk heter. Dock kan jag avslöja så mycket som att de friska kuling-vindarna övergår i full storm redan i det femte kapitlet (av totalt 19), och i fortsättningen bjuds man på idel skydrag, kastvindar och tromber. Det är närmare bestämt på sidan 91, som en ingalunda förutsedd kedjereaktion löses ut. Den orsakas av att romanens huvufigur, 58-årige litteraturkritikern Martin Wannatau, råkar vara mannen bakom en ovanligt illvillig recension av en tunn diktsamling med radikalfeministisk tendens. ”Soptunnepoesi” lyder rubriken, när den provocerade – och provocerande – Martins anmälan trycks i Nya Avisen, hans egen arbetsplats. Totalsågningen väcker naturligtvis ont blod. Att den vanligtvis balanserade kritikern MW antagligen skulle ha formulerat sig mindre brutalt, om han inte pressats av svårigheter både i sitt äktenskap och på sitt jobb tar hans belackare ingen hänsyn till, vilket nog är förståeligt. De vet ju noll och intet om detta och har aldrig bekantat sig med det som kallas ”förmildrande omständigheter”. Utan överdrift kan man säga att Martin Wannatau tvingas leva som en akterseglad och skeppsbruten Robinson under några kaotiska höstveckor. Att så blir fallet är uteslutande den nämnda recensionens fel – eller förtjänst. Men till skillnad från 1600-talets snedsegland Avisen, hans egen arbetsplats. Totalsågningen väcker naturligtvis ont blod. Att den vanligtvis balanserade kritikern MW antagligen skulle ha formulerat sig mindre brutalt, om han inte pressats av svårigheter både i sitt äktecnskap och på sitt jobb tar hans belackare ingen hänsyn till, vilket nog är förståeligt. De vet ju noll och intet om detta och har aldrig bekantat sig med det som kallas ”förmildrande omständigheter”. Utan överdrift kan man säga att Martin Wannatau tvingas leva som en akterseglad och skeppsbruten Robinson under några kaotiska höstveckor. Att så blir fallet är uteslutande den nämnda recensionens fel – eller förtjänst. Men till skillnad från 1600-talets snedseglande. Det är inte så att oegentligheterna uppgår till tio à tolv stycken på de 300 sidorna; jag har markerat inte mindre än 78 fel. Mest rör det sig om bagateller – om vi frånser att den tidigare chefredaktören Sture på ett ställe heter Svante och att Maria plötsligt kallas Marie – men 78 fel (samt ytterligare några som jag troligen missat) är självfallet oacceptabelt. Sant är att även solen har sina fläckar, men någonstans finns avgjorda gränsvärden och smärtgränser. Blir fläckarna alltför många, så löper ju stjärnglansen risk att helt försvinna.

Mats Parner

 

Andersson, Lars, En by invid älven. Om människotiden. Foto: Kari Løvaas. Votum, 2016. 239 s. – Ncagz Hedås

I de båda romanerna Ljus från ingenstans (2008) och De levandes land (2012) skildrar Lars Andersson människorna i den lilla byn Hedås, strax söder om Skived, tätt intill Klarälvens strand. Han gör det på en sällsamt vacker prosa, som ger liv och gestalt åt en rad karaktärer i den egna släkten från 1600-talet och fram till förra seklets mitt. När han nu återkommer till samma plats är det dagens Hedås och dess invånare som får träda fram. Inte tror jag att någon plats i vårt avlånga land dokumenterats så noggrant, för varenda person i den lilla byn har intervjuats och fått sin person, sitt hus och sin tillvaro beskriven i ord och bild. Det är s.k. ”vanligt folk” som bor i s.k. ”vanliga hus” som här träder fram med sina berättelser och sin vardag. I Lars Anderssons lyriska prosatext knyts de an till den platsens historia som vi känner från de tidigare böckerna. Lars Andersson är en kunnig släkt- och hembygdsforskare, väl förtrogen med arkiv och kartmaterial och därtill med egna rötter i Hedås. På ett förunderligt sätt levandegör han dåtid och nutid. Samtidigt som beskrivningen är exakt och specifik känns den på något sätt ”allmängiltig” och inbjuder läsaren till funderingar kring den egna tillvaron och närmiljön. En by invid älven är en utomordentligt vacker bok. Tvärformatet, som jag annars sällan är förtjust i, passar perfekt till hustrun, Kari Løvaas foton, som gör boken också till ett bildverk av mycket hög klass, en njutning att bara bläddra i.

Eva Fredriksson

 

Bengtson, Erik, Lektor Fryxell och stjärnorna. Krhmn: Norlén & Slottner, [2016]. 139 s. Hc.

Att detta är en roman slås fast redan på titelbladet men den innehåller inte desto mindre mängder av fakta. Det är en bok om 1700-talet. Sverige var ett korrumperat land men naturvetenskapen blommade med namn som Linné, Celsius, Klingenstierna, Polhem, Wargentin och i utlandet Galilei (fast han levde på 1500-talet) och Newton exempelvis. Särskilt stort var intresset för astronomi, t.o.m. i Värmland tack vare den begåvade Erland Fryxell. Tack vare honom och hans kontakter kom lanterninen på Gamla gymnasiet till. Just vid denna tid, omkring 1760, var intresset på kokpunkten, ty 1761 skulle den s.k. Venuspassagen äga rum, d.v.s. Venus skulle passera solskivan och med ledning av observation av den skulle det gå att räkna ut avståndet till solen. Det gick nu inte så bra första gången på grund av dåligt väder framför allt men passagen 1769 tillät bättre observationer, som alltså gjordes jorden runt. Man kom fram till att avståndet var 159 miljoner kilometer, vilket var ganska så rätt. Bokens huvudperson är alltså den unge Erland Fryxell som blev den förste att använda sig av tornet på Gamla gymnasiet för astronomiska observationer. Men han offrade sitt liv på det företaget, han frös bokstavligen ihjäl på sin post och nödgades ta en tjänst som präst i Ölme men redan 1774, efter bara några år på tjänsten avled han blott 44 år gammal. Bokens huvudperson är denne mångbegåvade Erland Fryxell men lanterninen på Gamla gymnasiet kan sägas vara navet i berättelsen. Men det är en högst innehållsrik bok, med en mycket realistisk skildring av nöden och det allmänna eländet i Karlstad på 1700-talet, djäknestaden kunde den kallas med tanke på läroverkets roll i staden och de unga läroverkselevernas, djäknarnas alltså, framfart i staden. Läroverket på den tiden verkar f.ö. ha varit ett litet helvete och nästan allt handlade om latin och återigen om latin. “Stålblanka romarcitat” lärde man säkert många men till vilken nytta? En beklämmande bild av hur de lärde männen tog heder och ära av varandra vid Uppsala universitet hittar vi också i romanen. Under Fryxells tid erhöll karlstadsobservatoriet två glober och en kvadrant bl.a. Kvadranten finns faktiskt kvar och globerna är i Värmlands Museums ägo. Himmelsgloben är gjord av Willem Janszoon Blaeu. Den legendariske astronomen Karel Huj m.m. menar dock att ingen kopia finns av den berömda himmelsgloben av Blaeu i klostret i Prag. Så avslutar Erik sin roman. Man kan kanske säga att han med boken tar tempen på 1700-talets Sverige, där så mycket gott men också ont fanns. Men det är också ett fullödigt porträtt av en 1700-talsvärmlänning. Ett gripande porträtt av en värmlänning som offrade sitt liv för vetenskapen. Han dog ung och utfattig. Efter sig lämnade han ett bibliotek som bestod av 464 band och efter hans död såldes på auktion i Karlstad. Det måste ändå ha varit ett stort bibliotek för sin tid! Av ovanstående kunde man kanske tro att det här är ganska dyster historia och det är det förstås men Erik har alltid nära till humorn och han skriver lätt och lustigt. Tilläggas kan att omslagsbilden är helt fantastisk och dramatisk minst sagt! Fotografen heter Lars Åke Lundkvist och föreställer förstås tornet på Gamla Gymnasiet!

Bengt Åkerblom

 

Också Mats Parner har recenserat Erik Bengtsons bok Lektor Fryxell och stjärnorna. Vi återger även denna recension:

 

Bengtson, Erik, Lektor Fryxell och stjärnorna. Krhmn: Norlén & Slottner, [2016]. 139 s. Hc.

Vid två skilda tillfällen har jag läst Arthur Koestlers tegelsten Sömngångare (Tidens förlag, 1960). Jag rankar den som en av mitt livs största läsupplevelser. Ämnet är astronomins – eller egentligen kosmologins – tvåtusenåriga historia från Pythagoras till Newton med den excentriske Johannes Kepler (1571-1630) från Sydtyskland i rollen som frontfigur, vetenskapshjälte och författargunstling. Till Nikolaus Kopernikus, ”den knarrige gamle kaniken”, men också till Galileo Galilei och Tycho Brahe är Koestler däremot avogt inställd, troligen av skäl som inte håller för en närmare granskning. Det är emellertid inget som stör mig: vi har alla våra favoriter och icke-favoriter. Nu i dagarna har jag fått veta att det även funnits en värmländsk Kepler här på jorden, med andra ord en skolad astronom med rader av unika utförsgåvor och med Carlstad som sitt hemvist. Han var prästson, skrev sig Erland Fryxell (1730–74) och är den sol kring vilken det mesta roterar i Erik Bengtsons dokumentärroman Lektor Fryxell och stjärnorna. I Det låg en stad vid Clara Elf utforskade Bengtson 1800-talets Carlstad. Sin nya studie ägnar han åt samma Carlstads 1700-tal och åt den tidens astronomiska utmaningar, där Venuspassagerna 1761 och 1769 betydde nästan allt för olika naturvetenskapliga kotterier runtom på jorden. En rad svenskar slog följe med Venus under dessa år och gjorde planeten till sin. De gjorde också bestående insatser på det vetenskapliga planet. Pehr Wargentin, Daniel Solander, Fredrik Mallet, Bengt Ferner, Samuel Klingenstierna och Erland Fryxell är några exempel, den senare med observatoriet i Carlstads nya gymnasium (1759) som bas. Denna sextett och ytterligare ett femtiotal storheter passerar revy och levandegörs i Bengtsons stjärnopus. Framställningen är mycket tilltalande och boken skickligt disponerad. Sant är visserligen att Fryxell i ett benådat ögonblick, och säkert med författarens goda minne, uppfattar sig som ”Värmlands Galileo” (sidan 69), men som jag redan påpekat är han en värmländsk Kepler. På den punkten tål jag inga motsägelser. Att Tycho Brahe skulle ha dött av ”sprucken urinblåsa” (sidan 71) vågar jag däremot inte ta gift på. Teorierna om danske Brahes död är lika många som de onda andarna i Gamla Testamentet. Han kan rentav ha mördats. Men låt oss vända åter till huvudspåret och till passagerna. Med en Venuspassage avser man det tillfälle när vår tvillingplanet Venus, betraktad ifrån jorden, passerar över 30 31 solskivan. Passager av det slaget är ytterligt sällsynta, men de förekommer alltid parvis med åtta års mellanrum, separerade av tidsintervall på 121,5 respektive 105,5 år. De fyra senaste passageheaten ägde rum 1631 och 1639, sedan 1761 och 1769, därefter 1874 och 1882 och, slutligen, åren 2004 och 2012. Nästa Venuspassage kan den intresserade bevittna först den 11 december 2117, men då gäller det att den intresserade, såvida han eller hon lever i dag, är seg som fnöske och har goda ögon. Nu frågar sig vän av ordning, ifall en volym om 1700-talsastronomi och prästsöner (Erland F hade åtta bröder…) kan vara värd en bokmässa eller rentav två. Ja, så är det obetingat. Själv har jag sträckläst om passageäventyren och om entusiasten Fryxell, som inte bara var astronom; hans lektorstjänst omfattade även matematik, historia och vältalighet. Därtill bemästrade han ”eloquent och zirligt” latin som en infödd. Det gjorde även hans far, Elavus Fryksell – som var riksdagsman, kyrkoherde i Väse och stavade efternamnet på annat sätt än de nio sönerna. Också den nyssnämnde Samuel Klingenstierna (1687–1765), berömd matematiker och under en period Erland Fryxells privatlärare, vägrade att överge sin ungdoms kärlek till latinet och älskade i hela sitt liv Cicero, Horatius, Ovidius, Vergilius och flera andra. Bengtson ser med idel välvilja på den kärleken. I det sammanhanget kan jag inte underlåta att än en gång apostrofera Johannes Kepler. Enligt Goethe, en av de många sentida beundrarna, hade Kepler ”språket fullständigt i sin makt” och är kanske den förnämste stilisten i naturvetenskapens hävder. Då och då har jag försökt illustrera den tesen genom att citera vad Kepler skrev i ett av sina verk som 24-åring: ”… Vi bör inte avvisa möjligheten att astrologernas blasfemiska dårskaper kan innehålla något fromt och nyttigt vetande, att det i gyttjan kan leva någon liten ätbar snigel, mussla eller ål, att bland mängden av simpla maskar kan döljas någon silkesmask och att i den illaluktande dyngan en flitig höna kan hitta ett ätbart frö, ja en dyrbar pärla eller ett guldkorn, om hon bara krafsar och letar tillräckligt länge.” (Det kosmiska mysteriet, 1596). Tidsbundet och uppriktigt sagt ganska så knasigt, ja onekligen, men samtidigt både avväpnande och intagande! Inte sant? En fredagseftermiddag för cirka 25 år sedan hävde sig Bengtson upp längs kanten på en grön container utanför sitt gymnasium i Karlstad, hoppade ner i bråten, rumsterade om bland all ”dret” och fann slutligen en rulle med ett rödblekt sidenband omkring. Det visade sig vara invitationsskriften – i original – till invigningen av den Skola som utrustades med astronomiskt observatorium och togs i bruk 1759 med lektor Erland F i styrhytten närmast stjärnhimlen. Invitationsskriften var, som sig bör, avfattad på konstfullt latin. Bengtson åkte hem, översatte och har nu långt om länge sprängt målsnöret. När Venus passerade solskivan den 3 juni 1769 var Erland Fryxell svårt sjuk och kunde inte röra en fena eller, än mindre, fullfölja sitt astronomiska värv. Därför blev han inte stjärnornas herre, då allt ställdes på sin spets. Men några år senare fick han personlig revansch och fullständig upprättelse, nu tack vare sin oratoriska begåvning. Hur denna revansch gestaltade sig tänker jag inte avslöja. Det vore oförsynt av mig.

 Mats Parner

 

Berg, Bengt. En man i grönt går över gatan i Dhaka. Heidruns 2016. 92 s. – Hc ”Nu nosar vi in i november, en grävlingsgrå morgon när komposten vädrar ut det sista av sommaren, det som krupit ihop under potatisskal och morotsblast” Bengt Berg har utkommit med en ny bok. Den citerade versen, högaktuell i dessa dagar och så omisskännligt Bengt Berg, skrev han dock för ett år sedan. Det var innan han reste till Dhaka i Bangladesh för att som inbjuden delta i en poesifestival.

Den nya boken domineras av minnen, foton och intryck från just festivalen, men som alltid finns här en god del Nordvärmland. Bengt Berg är en duktig fotograf. Bilderna från hembygden är sanslöst stilla och vackra medan bilderna från Dhaka speglar känslan av folkvimmel, dofter och färger. Två skilda världar, men livet pågår samtidigt på båda hållen, påpekar han.

Givetvis finns här många dikter, men också tänkvärd prosa: ”Trots alla olikheter finns det något som vi delar på och har gemensamt: det mänskliga. Ett barn gråter på samma sätt världen runt, varje människa bär på sina drömmar och förhoppningar, det finns en strävan att fylla livet med innehåll och magen med mat”, skriver han i bokens inledning. Kunde alla ta till sig det budskapet, skulle vi ha en bättre värld. Kring bilderna kring poesifestivalen ger han också en kort men faktatät information om Bangladesh historia. Dock hade jag kanske velat veta lite mer om själva festivalen. Hur gick det till när poeter från vitt skilda delar av världen träffades och läste för varandra? Översatte de dikterna till engelska eller fick de nöja sig med att höra rytmen av poesi på främmande språk? Något störd blir jag av att bildtexterna till många av fotona samlats på en sida längre bak i boken. Där får man sidhänvisningar – till sidor som saknar sidnummer. Jag gissar att Bengt velat skapa collage, men jag tror att bilderna skulle ha givit mer om man kunnat läsa bildtexten i direkt anslutning till fotot. Då stannar man upp på ett annat sätt. Tittar, läser och tittar igen. Lite bråttom måste det också ha blivit på slutet av bokproduktionen, för det finns några övertydliga korrekturfel som irriterar mig. Men så kommer jag till dikterna i slutet av boken och då blir jag snäll och glad igen. Vad annat kan man bli av en dikt som denna? ”Nu var det så igen, en ny dag Ur sängens mjuka grav sipprar nattens värme Drömde att jag var död men när jag vaknar börjar jag tvivla Eftersom jag lever stiger jag upp, sätter på kaffebryggaren, häller i filmjölk Livet är ett äventyr så länge det varar”

 Och slutet av boken är magnifikt. Här får vi se den gröne mannen komma gående över gatan, följd av Bengt Bergs fotograferande mobiltelefon. Vem är han, vart ska han? Fritt fram för fantasier – och det var säkert meningen. Gunvor Nyman

 

Björkman, Elisabeth, En tid på jorden. Sandra Albertus, musik, Elisabeth Maria Silvia, text. [S.l.]: [förf:s förlag?]. [2016]. 10 s. – Noter

Sandra Albertus skriver i förordet att ”i samma stund jag läser Elisabeths dikter hör jag en melodi inom mig. Hennes dikter är musik för mig.” Samma upplevelse hade undertecknad. Det är korta sånger om naturen, om årstidernas växlingar. Inget märkvärdigt men intagande melodiskt. Man blir glad av Elisabeth Björkmans naturtillvända dikter! Livet verkar värt att leva – i naturens skiftande famn! Till häftet hör en CD med Sandra Albertus tonsättningar.

Bengt Åkerblom

 

Blom, Thomas, Strövtåg: Nors socken i blickpunkten. Edsvalla: Nors hembygdsförening ; 2016. 80 s. (Berättelser från Nor). Ncagz Nor (p)

Nors hembygdsförening startade härom året en skriftserie, Berättelser från Nor. I år har två skrifter utkommit i serien, förutom Thomas Bloms Strövtåg en bok om Varpnäs.

Tomas Blom är uppväxt i Älvenäs, dit han flyttade tillbaka för drygt tio år sedan. Han är prorektor vid Karlstads universitet och kulturgeograf och som sådan har han intresserat sig särskilt för hur ”vi människor och olika verksamheter och platser utvecklas i relation till omvärlden.” Demografi och regionala utvecklingsfrågor är vad som bl.a. intresserar särskilt en kulturgeograf, skriver Thomas Blom i förordet, vilket passar en lokalhistoriker bra. Det framgår av dessa ”strövtåg”. Lärt kåserande berättar han om Älvenäs, Vålberg och Edsvalla, om näringsverksamheten i bygden, om skolan, kyrkan, försvaret och naturen. I Nor kan man finna lämningar från bronsåldern, Första gången sockennamnet omnämns i litteraturen är 1336.

I kapitlet om Vålbergs centrum räknar Blom upp ett tjugotal affärer och institutioner, som alla kan sägas ha det gemensamt att de fungerade som mötesplatser, men nu finns bara några få kvar.

Avsnittet om Älvenäs handlar förstås mycket om Svenska Rayon, som föddes i april 1942. Det är ett företag som likt fågeln Fenix ”rest sig, tagit revansch och visat pessimisterna att än finns det glöd i företaget och en sällan skådad överlevnadsanda bland invånarna i brukssamhället”, skriver författaren. De svenska brukssamhällena var i allmänhet på flera sätt noggrant socialt skiktade och så var det i allra högsta grad i Älvenäs. Bebyggelsen var här ”en direkt spegling av företagets produktion och dess uttryckligen sociala struktur med uttalad statusstege.”Det var inte bara boendemiljön som åtskilde tjänstemän och arbetare. Exempelvis så hade tjänstemännen en egen matsal och fick bättre mat serverad och till den årliga Luciafesten var arbetarna inte inbjudna. Det hindrar nu inte att vissa högtider, Valborg, första maj och midsommar firades med pompa och glad samvaro som Thomas Blom minns det.

Glädjande nog ägnar författaren flera sidor åt Gökhöjden, den nuförtiden illa beryktade stadsdelen, stadd i ett långt gånget förfall. Annat var det på 1970-talet, då han ofta besökte kompisar på Gökhöjden. Hur kunde det gå så illa? Det var ju så bra tänkt! Billigt boende, små villor eller radhus, inbäddade nästan i svensk natur på nära avstånd till centrum!” Har du inte varit där” skriver Thomas, ”varför inte då avlägga ett besök på höjden där göken gal och reflektera över den natursköna miljö som här finns och fundera också över hur vi skulle vilja att det kan se ut häruppe.”

Om Edsvalla bruk i äldre tid skriver också vår lärde vandrare. ”Kort och gott kan man konstatera att en arbetares vardag där måste har varit förfärlig!” Författaren återkommer till hur många butiker, livsmedelsbutiker framför allt, som fanns i Nor men också flera konditorier. Nämnas kan i sammanhanget att t.o.m. Gökhöjden hade en konsumbutik.

Thomas skolminnen är ovanligt ljusa men hans barndomstid infaller ju i modern tid, då aga nog inte var så vanligt förekommande i våra skolor. Mycket uppskattande skriver han om kantor Mats Nilsson, som råkade vara en av undertecknads första besökare på Stifts- och läroverksbiblioteket hösten 1971! Boken innehåller också ett kapitel om kyrkan i Nor. Han konstaterar att Svenska kyrkan förlorat och förlorar många medlemmar sedan banden mellan stat och kyrka bröts men ännu 2014 var ändå 65 % av Sveriges befolkning medlemmar i kyrkan. Man får tolka det som att det ändå finns ett intresse för andlighet, ett sökande efter ”sakral upplevelse” konstaterar han.

Kulturgeografen Thomas Blom ägnar avslutningsvis ett avsnitt åt infrastrukturens betydelse. Strövtåg. Nors socken i blickpunkten är en lite annorlunda hembygdsbok, personligt berättande och personliga erfarenheter förenas här med en kulturgeografs vetande och synpunkter. Resultatet har blivit en hembygdsbok, som även en ”utsocknes” kan ha glädje av att ta del av. Tilläggas bör att boken innehåller mycket mer än vad denna anmälan kan ge en något så när uppfattning om.

Bengt Åkerblom

 

Boström, Hans-Olof, Carl Larsson – Monumentalmålaren. Uppsala universitet 2016. 293 s. –Ibz Larsson, Carl

Allra först: jag är inte konstvetare. Den vetenskapliga granskningen av Hans-Olof Boströms nya bok överlåter jag till experterna. Med detta sagt vågar jag påstå att den är klart läsvärd för allmänt historiskt intresserade. Hans-Olof Boström, professor emeritus i konstvetenskap vid Karlstads universitet, har detaljstuderat en rad monumentalmålningar och beskriver dem med hjälp av både ord och foton. Källförteckningen är lång. Han analyserar och kommenterar. Att studera fotona av konstverken med Hans-Olof Boströms berättelser som ”facit” blir en givande upplevelse. Carl Larssons humor och hans sinne för drastiska formuleringar, inte minst i de citerade breven till hustrun Karin, piggar upp läsningen. På gränsen till komiskt är det att på behörigt avstånd följa diskussionerna kring tillkomsten av de olika verken.

Carl Larsson, idag mest känd som mysig skapare av idylliska bilder med barn i centrum, var en för sin tid kontroversiell konstnär. Allvarsamma herrar klagade. Hans verk gav ”uttryck för allt för mycket arbetsglädje”. Han använde för ljusa färger och han smög – ve och fasa! – in små humoristiska figurer här och där. Alltså var han inte tillräckligt seriös. Man kunde även peta i detaljer. Tycktes inte ena bakbenet på Gustaf Vasas häst i målningen på Nationalmuseum släpa en aning? Kritikern Carl David af Wirséns kommentar till just målningen ”Gustaf Vasas intåg” visar nivån: ”Mycket fick Gustaf Vasa lida, af upproriska undersåtar, av sina barn m.m. Skall han nu ytterligare behöva lida genom att bli målad af Carl Larsson?” Mot alla dessa fördömanden talar Carl Larssons bevisade noggrannhet och minutiösa förarbeten. Han for länder och riken runt för att studera och lära. Han använde levande modeller för att varje muskelrörelse skulle bli rätt återgiven och han lät sin fru Karin sy tidsenliga kläder som han kunde rita av. Gustaf Vasa och hans intåg blev som nämnt utsatt för kritik. Och inte blev det lugnare när projektet ”Midvinterblot” drog igång. Noteras ska att både Carl Larsson och hans kritiker var oerhört belästa vad gällde såväl den svenska som den nordiska och antika historien. Utgångspunkt för ”Midvinterblot” var bland annat Snorres ”Ynglingasaga”. Här var det alltså inte bara skisserna i sig som blev föremål för häftig debatt. Även det historiska innehållet i målningen ventilerades. Dessutom läste man in konstnärens personliga drag i skisserna. Carl Larsson anklagades för att vara både rasist och antisemit. Hans-Olof Boström finner ingen grund för något av påståendena. Däremot noterar han dramatiska förändringar i Carl Larssons politiska åsikter. I ett brev, daterat 1882, understryker denne att han är socialist och att han ”tänker bli en tapper stridsman och höfvidsman för de nya jämlikhetsidéerna och aldrig låta förblinda mig af medgången till att gå i de konservatives snaror”. Fast ”förblindad” blir han tydligen. 1909 upprörs han över arbetarnas tilltag, storstrejken, och förkunnar att han nu anser att ”de stora och starka böra rå. Fasen: jag tror att makt går före rätt.” 1913 är han

definitivt reaktionär, han engagerar sig personligen i den så kallade borggårdskrisen och stöder oreserverat kungen och det storsvenska. Av socialism finns inte ett spår. Konstkritikern Tor Hedberg skrev efter Carl Larssons död att denne säkert hade påverkats av de ”gemytliga virakvällarna i Sundborn” tillsammans med tre överstelöjtnanter och en brukspatron. Hans-Olof Boström är, vad jag förstår, inne på samma linje. Tja. Kanske var Carl Larsson helt enkelt inte politiskt intresserad och hade därför inte brytt sig om att sätta sig in de politiska frågorna? För honom var konsten det viktiga. Gunvor Nyman

(Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad)

 

Branzell, Karin, Finnbygdspredikanten. En sannsaga om prästen Emanuel Branzells dramatiska liv i 1800-talets Värmland. Forshaga: Bernhards förlag 2016. 376 s. – Hc

Emanuel Branzell (1805–1888) var den förste prästen i Norra och Södra Finnskoga församlingar 1831–1836. Emanuel Branzell har av många forskare utpekats som en förebild till Selma Lagerlöfs Gösta Berling och det ligger verkligen nära till hands att tro det. Romanens präst vantrivs i sin förfallna prästgård med skogen tätt in på knuten, tar till askan och riskerar avsättning, skönhet och utstrålning till trots. Detta hände ju också Emanuel Branzell. Tydligt är i vart fall att för Karin Branzell är hennes stamfar mycket lik Gösta Berling. Hennes ”Gösta” är en driftig, drivande kraft, som på två, tre år fick till stånd bygget av två kyrkor i nordligaste Värmland trots språksvårigheter.

Han talade inte samma språk som sina församlingsbor. De språkliga och kulturella olikheterna och de urusla för att inte säga obefintliga vägarna och kärvt klimat innebar att han hade ett synnerligen svårskött pastorat om hand. Och till råga på allt så drabbades Nordvärmland av en svår missväxt. Tillsammans med Stormamsella, den driftiga prästdottern i Östmark, lade Emanuel Branzell ner mycket strapatsrikt arbete på att försöka mildra effekterna av hungersnöden, som ledde till många människors död, särskilt barn och gamla. Den unge predikanten fick slita hårt och försökte era gånger att få bli förflyttad till ett mer ”normalt” pastorat, särskilt som hans fru vägrade att bo kvar i finnskogen och flyttade ifrån honom. Det var nu han tillgrep askan, han som så nitiskt hade vänt sig mot drickandet bland sina sockenbor. Den utlösande faktorn var en svår tandvärk. Han blev helt enkelt en suput, varnades av domkapitlet och hotades med uppsägning, om han inte upphörde med sitt superi och att vansköta sin tjänst. I augusti 1836 gav han upp och lämnade in sin avskedsansökan. Nu inledde han ett drygt tjugoårigt liv på de värmländska vägarna, men han var befryndad med många framstående värmlänningar och kunde stundom bli inkvarterad hos några av dem. En sådan framstående släkting var den framgångsrike entreprenören Jan Fröding, hans svåger, och Gustaf Frödings farfar, men de var alls inte vänner. Karin Branzell låter förstå att Jan, som bl.a. var spannmålshandlare tjänade mycket pengar på den hungersnöd Emanuel försökte lindra med sådan iver. En släkting, som ställde upp för Emanuel var änkan efter Jan, Gustava Fröding, som lät honom bo på Gunneruds gård i några år.

Karin Branzells bok om sin förfader är en äreräddning. Han var ingen suput, fast han blev det till följd av tragiska omständigheter och svårigheter och han gjorde storartade insatser som den förste kapellpredikanten i Södra och Norra Finnskoga och han blev inte avskedad utan tog sitt avsked. Historien om Emanuel Branzell är tragisk men berättelsen om hans första år som ung och energisk präst i de värmländska finnskogarna, där ett ganska så främmande folkslag levde, bjuder på intresseväckande och hjärteknipande läsning. Tacknämligt att Karin Branzell ger oss ett så utförligt porträtt av en värmlandspräst, som mest förtjänar att hedras. Lite rörig är dock hennes framställning tycker undertecknad. Kanske hade det varit bättre om hon nöjt sig med att skriva en rent dokumentär levernesbeskrivning även om den inte kunnat vara lika medryckande inlevelsefull. Layouten är inte av bästa märke. Bengt Åkerblom

 

Branzell, Kaj, Inte utan min hund. Recito förlag, 2016. 294 s. – Hc

En värmländsk skröna och en hjärtevarm historia. Huvudpersonen i berättelsen är Ida och hennes hund Kalle. De bor på Norra Kroppkärr i Karlstad. Men Ida, nästan 91 år gammal, ramlar och bryter lårbenshalsen och kan nu inte längre bo kvar i sin stuga utan måste flytta till ett äldreboende, men hon får inte ta med sig sin hund, labradoren. För att få med Kalle till sitt nya hem, han som i ett tiotal år varit hennes bästa vän, tar hon upp striden mot en förstockad byråkrati. En dråplig strid, som slutar med de godas seger – i första omgången i alla fall. Det är roande och rörande om kärlek mellan djur och människor. Kaj Branzell är en utomordentlig berättare, som är en fröjd att läsa. Detta är hennes fjärde bok kan man läsa på bokens baksida men kanske hennes femte för det skulle inte förvåna mig alldeles om hon inte är författaren till en mycket spännande deckare, som kom för några år sedan på Bernhards förlag, Spionen från Eda. Nå, detta är bara en gissning och jag kan mycket väl ha fel. Båda böckerna är i alla fall ovanligt proffsigt skrivna på ett liknande sätt. Författaren framhåller i ett efterord att alla karaktärer i boken är uppdiktade, även politiker och tjänstemän på äldreboendet Tusenskönan. Glädjande nog framhåller hon också att bokens innehåll ”inte speglar den inställning till husdjur som råder på äldreboende inom Karlstads kommun.” Kommunens inställning är ”öppen och positiv” tillägger hon, vilket torde glädja fler än undertecknad att höra!

Bengt Åkerblom

 

Brunsson, Karin. Berättelser från Sunne. En reportagebok. Allmänna Ord. 86 sid. Ncagz Sunne

Karin Brunsson är docent i företagsekonomi och deltidsfryksdaling. Hon har funderat över vad Sunne egentligen är för slags ort – är den «sagolik» (som en gammal kommunslogan lyder) eller en typisk svensk håla? Svar har hon sökt genom att intervjua tre kategorier Sunnebor: infödda samt frivilligt och ofrivilligt inflyttade. I den sista gruppen återfinns de som nyligen hamnat på någon förläggning för asylsökande. De bör ju kunna se Sunne med fräscha ögon, tänker Brunsson. Av dem får hon höra att de uppskattar lugnet och tryggheten, att de tycker det är vackert vid Fryken och att människor är snälla och hjälpsamma. Det framgår dock även att inte alla alltid är snälla, och att lugnet delvis kommer sig av att gatorna blir folktomma efter klockan 18. Bland de «gamla» Sunneborna talas det om att samhället är «företagsamt», med invånare som präglas av fantasi och påhittighet, och som är vänliga, hjälpsamma och generösa. Karin Brunsson lägger också märke till ortsbornas starka band till Selma Lagerlöf. Hon skriver att «det mesta som karaktäriserar Sunne, och som utgör själva varumärket, kan på ett eller annat sätt hänföras till henne: känslan för den vackra naturen, för hembygden och de företagsamma och aktiva människor som befolkar den…

Selma Lagerlöfs nostalgi lever vidare oförändrad och till synes parallellt med efterfrågan på nytänkande och nya strukturer. »Frågan om vad Sunne är och kan bli blir väl till sist ändå hängande i luften. En slutsats författaren drar är i alla fall att «med de nya invånarna får Sunne erfarenheter och kunskaper som definitivt minskar risken för att det förblir en typisk svensk håla». Även om den tunna boken som helhet känns lite ostrukturerad så innehåller den tillräckligt många intressanta iakttagelser för att man kan rekommendera den som läsning för någon som vill bekanta sig med Sunne; kanske någon som funderar på att flytta dit – eller därifrån…

Sven L-O Johansson

 

Carlsson, Rolf, Alla onda ting är tre. Kriminalroman. Sthlm: Vivenda Albatross förlag, 2016. 220 s. – Hc

Författaren är en flitig och mångsidig författare, till diktsamlingar, romaner m.m., men detta är hans första deckare – och han får gärna skriva fler! Alla onda ting är tre är en glad överraskning! Liten men naggande god bok vill jag påstå. Kristinefors kallas Filipstad i boken men ingen tvekan kan råda om att det är just Filipstad som avses. Författaren känner sin stad. Bokens huvudperson är journalist och mycket hemtam i den miljön. Rolf Carlsson skriver lekande lätt och läsaren har knappt en endaste tråkig minut. Detta är en deckare som inte är lik något annat. En originell historia i värmländsk, väl skildrad småstadsmiljö – med ett överraskande och tänkvärt slut. Så här ska en slipsten dras eller, närmare bestämt, en deckare av bästa klass, väl värd ett överbetyg!

Bengt Åkerblom

 

Christerson, Rolf, Ensam under stjärnorna. En sommar på 1950-talet. Vikarbyn: Bokförlaget Siljan, 2016. 194 s, – Hc

Om en sommar på 1950-talet berättar Rolf Christerson och bygden han berättar om känns mycket välbekant för den som läst hans självbiografiska roman Kanonstaden (1998). Bondbyn i Bergslagen, som han skildrar i boken ligger någonstans mellan Karlskoga och Nora. Året är 1954 och den som var med då känner igen sig – Roger Bannister blir den förste att springa en engelsk mil under fyra minuter, solförmörkelse infaller någon vecka före midsommar och mjölkbordet är byns samlingsplats m.m.

Om boken skriver Gunder Andersson i Dalademokraten och han menar att problemet med romanen är att den saknar dramatik: Boken är ”en konkret illustration till det gamla talet om tråkigheten på landsbygden”.

Undertecknad tycker ändå att för oss nostalgins vänner är boken en alldeles utmärkt skildring av liv och leverne på svenska landsbygden under en brytningstid, som ledde till småböndernas avveckling – med benägen hjälp av statliga myndigheter.

Boktiteln kan verka förbryllande men anspelar på att två av huvudpersonerna grubblar över ”vadan och varthän” som Viktor Rydberg formulerar det. I bokens sista kapitel liknar huvudpersonen Helge påfallande mycket tomten i Rydbergs dikt. Så här tänker han: ”Kanhända är tillvarons mening, om nu tillvaron har en åsikt om saken, att var och en ska hitta sin egen mening. Att ha en uppgift, att känna sig behövd, vara del i ett sammanhang, en gemenskap – det ger tillvaro mening.” Stjärnhimlen är f.ö. en överväldigande upplevelse, som numera är främst förunnad bara landsbygdens folk. Gunder Andersson avslutar sin recension med att konstatera att ”Christerson består oss med fina natur- och arbetsskildringar och här och där inflikar han också några spökhistorier.” Och häri har Dalademokratens recensent alldeles rätt!

Bengt Åkerblom

 

Christerson, Rolf, Glimtar i tiden. Haikudikter. Vikarbyn: Bokförlaget Siljan 2016. 127 s. – Hc.03

Rolf Christerson, som bl.a. berättat om sina barn- och ungdomsår i ”kanonstaden”, alltså Karlskoga, är en mästare på att skriva haikudikter. Så menade undertecknad i sin anmälan av en samling av just sådana dikter, Ögonblick i tiden, 2013. Kanske håller föreliggande samling inte genomgående samma höga klass men pärlorna är ändå inte få! En regelrätt haiku består av tre rader med fem, sju och fem stavelser. Flera av dikterna har tidigare publicerats i just Ögonblick i tiden och andra samlingar. Christerson behärskar verkligen konsten att tillverka en haikudikt som uppfyller alla konstens regler. Dikterna är ordnade årstidsvis och naturen spelar en stor roll. Och vad skulle vara viktigare än naturen, vår miljö? Christerson skärper vår blick för tillvaron omkring oss. Så här kan det låta:

 

Under glansisen / undrar gäddan vad vi gör / i kalla rymden.

Kråkans finkusin / skata klädd i svart kavaj./ Vinter med svärta.

 

Nämnas bör att dikterna är snyggt ”förpackade” i en liten bok med hårda pärmar i blått.

Bengt Åkerblom

 

Dahlgren, Bengt & Gustafsson, Gerhard. Stadsdelen Kronoparken i Karlstad. Samhällsplaneringens vedermödor. Kd: Karlstads universitet 2016 120 s. – Ncagz Karlstad

I januari fick Kronoparken en egen bok. Nu ska det genast fastslås att det inte handlar om någon traditionell stadsdelshistorik. Här är det snarare en rapport, en kompakt sådan. Källförteckningen är dessutom diger.

Författare är Bengt Dahlgren och Gerhard Gustafsson, båda kulturgeografer. Det senare återspeglas i den 120-sidiga boken. De tar avstamp på 1960-talet, när planerna på en ny stadsdel började ta form. ”Hällmark, tallskog med inslag av gran” var det som mötte den som tog en promenad från Kroppkärr upp mot Alstersjön.

Men så kom 1970-talet. Området plansprängdes och sprängmassorna lär ha blivit Örsholmens industriområde. 2600 lägenheter byggdes på tio år. Planerna var storstilade. I sann miljonprogramsanda planerades för en stadsdel med 20000 invånare. Dit nådde man aldrig. 2013 hade Kronoparken drygt 8000 invånare. Det är mycket som inte blev som det var tänkt – till detta bidrog inte minst universitetet och det mångkulturella.

Författarna diskuterar utvecklingen och sätter in Kronoparken i ett omvärldsperspektiv. För att redovisa statistik har de valt att dela in dagens Kronoparken i tre områden. Skillnaderna är ofta stora mellan dessa. Här är Kronoparkens centrum och villaområdet extremerna. Mycket av planeringen har genom åren gått ut på att länka samman de olika delarna, öka utbytet mellan dem och kanske tvätta bort en negativ stämpel.

Författarna vill dela in Kronoparkens historia i tre faser – nybyggnad och exploatering som i slutet av 1970-talet övergick i en konsolideringsfas. 2000-talet vill de känneteckna med ”ny dynamik”. De tänker då på universitetets utveckling, studentbostäder och även Välsvikens handelsområde. Det senare förväntas inverka på serviceutbudet i Kronoparkens centrum. Boken bygger bland annat på ett stort antal intervjuer som visar att invånarna har en mycket varierande syn på sin stadsdel. Författarna fastslår i en intervju att boken handlar om samhällsplanering och samhällsutveckling och att de skulle önska att kommunens planerare läser boken. ”Det är en god lektion i hur det kan gå och hur det inte kan gå.”

Claes Åkerblom

 

Dalhede, Christina, Bundna former fria flöden. Handelshusens Göteborg före Svenska Ostindiska Compagniets tid. Gbg: Preindustrial Research Group, 2016. (En tidig europamarknad 5). – Kv

Författaren är docent vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet, och har publicerat arton böcker samt artiklar i ekonomiska ämnen. En smärre skrift av henne gav Föreningen Värmlandslitteratur ut 1997: Bland oxar och fryksdalingar, skriven tillsammans med Anders Mattsson. (Finns att köpa från föreningen!) Handelshus i Göteborg står i centrum för den här boken från 1685 fram till Ostindiska kompaniets tillkomst 1729. Vi möter här handelshus som tidigt är engagerade på den europeiska 24 25 marknaden.

Under förindustriell tid spelar hamnstaden Göteborg sin roll för varuflöden och transportkedjor i Östersjöområdet och annorstädes i Europa. Författaren stödjer sig i sin beskrivning av det handelsmässigt framväxande staden på ett rikt arkivmaterial, framför allt tolagen, en tilläggstull, som utförligt berättar för oss om båtarna och vad som hände med dem, frakt, förlisning m.m. väderlek o.s.v.

Av arkivmaterialet framgår att från Göteborg exporterades varor som stångjärn, master, timmer, hudar, karduan, läder, skinn, kreatur, kött och talg. En hel del av detta kom säkert från Värmland, stångjärnet inte minst. Författaren har försökt fylla igen en lucka avseende handeln i Göteborg under det stora nordiska kriget och frihetstidens första årtionde. En upptäckt som hon gjort gäller vinhandelns snabbt växande betydelse. På 1500-talet var vinet en dryck för framför allt kungarna och hovet men under 1600- och 1700-talen blev snart vinhandeln allt viktigare.

Boken innehåller så mycket att det är helt omöjligt att ens nudda allt men nämnas kan bl.a. att den innehåller ett fartygsregister 1717–1726, som upptar 45 sidor! Registret över stångjärnsexportörer 1718–1729 upptar tjugotalet sidor – exempelvis!

Boken ger en livfull beskrivning av ett Göteborg, som blir allt mer involverat i handel med nästan hela Europa. Många av handelshusen tillhörde utrikes folk och inte så alldeles få var kvinnor, särskilt när det gällde vin och parfymer. Det är ingen slump att Christina Dalhedes förra bok hade som titel, Invandrare som resurs!

Undertecknad som en gång i tiden läste ämnet historia måste under läsning av Christina Dalhedes bok slås av en fundering, varför läste vi inte mer ekonomisk historia, ett ämne som öppnar så många fönster till forna tiders historia. Säkert är att det är inte den gråa forntid hon visar upp för oss utan en tid full av liv och verksamhet, kommersiellt, socialt och kulturellt.

Bengt Åkerblom

 

Eriksson, Camilla, Kvinnan och paddan. Krhmn: Norlén&Slottner, 2016. 119 s. Hc Camilla Eriksson är en flitig författare. Kvinnan och paddan är den tredje fristående boken i Millantrilogin. Första delen i den serien heter Kvinnan som kunde tala med grodor (2009), som bjöd på en riktig skrattfest. Lika rolig är hon inte i den här delen men hela tiden småputtrig kan man kanske säga.

Boken består av ”kåserier och reflektioner kring det perfekta livet på sociala medier vs det verkliga livet” heter det i förlagstexten och det är en god karaktäristik av den här boken om författarinnans vedermödor och glädjeämnen i ett aldrig händelsefritt liv! Man har aldrig ledsamt i hennes sällskap och Mr F:s, hennes alltid förstående make/sambo. De bor tydligen i Karlstad men hon har ständigt bråttom för att hinna med morgontåget till Kristinehamn eller möjligen Arvika?

Bengt Åkerblom

 

Estby, Victor, Under. Dagsverser och noveller. Båstad: Karnstedts förlag, 2016. 132. – Hc.03

I förordet skriver Jan Arnald bl.a. att ”det är i dagsversen som litteraturen blir dagsaktuell, knappast någon annanstans.” Sverige har stolta traditioner i genren – med namn som Stig Dagerman, Alf Henrikson m.fl. Victor Estby är kanske inte lika duktig som dem men inte är det långt ifrån! Han skriver dock ”underbar dagsvers” anser Göran Greider! Arnald framhåller att Estby är ”en klassisk arbetarförfattare, han viker aldrig en tum från sin övertygelse.” Boken innehåller också några noveller och de utspelas i olika miljöer. De som griper en läsare mest är berättelserna om drogmissbrukarnas Stockholm. Frånsett att terminologin kan bereda vissa lässvårigheter bjuder de på en mycket omskakande läsning. Suveränt bra!

En av novellerna utspelas i Värmland, Taxi Säffle, och där figurerar minsann Göran Tunström. ”Underfundiga samtidsskildringar” heter det i förlagstexten och det omdömet kan sägas om både verserna och novellerna! Tilläggas kan att Victor Estby sommartid vistas i sydvästra Värmland, i Svanskog närmare bestämt.

Bengt Åkerblom

 

Folmer, Alf. Gutten fra sjokoladefabrikken. Spredet 2016.– Lz Folmer, Alf

Kanske är det första gången som två böcker på norska och alldeles säkert enda gången någonsin som två böcker med ordet ”chokladfabriken” i titeln recenseras i ett och samma nummer av Wermlandiana.

Gutten fra sjokoladefabrikken är titeln på en oerhört välskriven och fängslande bok av arkitekten, skribenten och fotografen Alf Folmer. Han har rest världen runt och bland annat ritat lyxhotell på exotiska öar och Nordens första hus av glasfiberarmerad plast, som han för övrigt själv fortfarande bor i. Sedan många år är han sommarboende i Östra Ämtervik.

”Norges (og Nordens) gjennom tidene eldste skjønnlitterære debutant”, skriver SpreDet forlag. ”Han er 95, fortsatt uforskammet sprek, og kommer kjørende med bil fra Stockholm til lanseringen.”

När Alf Folmer föddes 1921 hette Norges huvudstad fortfarande Kristiania. I Gutten fra sjokoladefabrikken berättar han om sin uppväxt i arbetarkvarteren i Rodeløkka före, under och lite efter andra världskriget. Rodeløkka låg och ligger fortfarande öster om Akerälven och norr om Grünerløkka. Där bodde Alf med sin familj på fjärde våningen ovanför Bergene sjokoladfabrikk.

I första kapitlet Luktlandskapet vaknar Alf till doften av choklad men på väg till skolan i Grünerløkka möts han av många andra lukter – allt från himmelsk bageridoft av nybakat bröd till kloakstanken från Akerelva och andra ännu värre stanker.

Koncentrerat och osentimentalt berättar Alf Folmer på ett enkelt och vackert språk sin farmors och farfars historia, föräldrarnas och sin egen. Farmodern Anna Andersson var från Floda och farfadern Theodor Folmer från Älvsbacka. De hade egentligen tänkt sig emigrera till Amerika men blev kvar i Kristiania och mötte varandra.

Modern Ellen Nilsson kom också från Värmland men mötte maskinisten Edvin Folmer i Kristiania, blev med barn, födde sonen Alf hemma i Östra Ämtervik, gifte sig med Edvin när denne kom åter efter en årslång resa till Syd-Georgien och blev bosatt med man och barn i Rodeløkka, Men längtan hem till Värmland var svår och senare i livet bosätter sig Edvin och Ellen i Sunne.

Alf Folmer berättar spännande och fängslande om hur tillvaron tedde sig i hans barndom och uppväxt i början av det förra århundradet i de fattiga arbetarkvarteren i Rodeløkka, om chokladpionjärer och chokladindustrin där och mycket annat. Man önskar att var och en som bor i Rodeløkka och Grünerløkka med omnejd fick läsa Alf Folmers bok.

Glädjande nogfi ck boken den uppmärksamhet den förtjänar i Norge. ”Kanskje er dette tiårets mest spennende, frodige, velskrevne og mangfoldige sakprosa- (og julegave-)bok fra østkantens Oslo”, skriver recensenten Bjørn Bratten. Första upplagan såldes snabbt ut på en månad och en andra utgåva hamnade på bokhandelsdiskarna en månad senare i mitten av december 2016. I gott sällskap med Åsne Seierstads och förre statsministern Jens Stoltenbergs böcker kan man se på ett foto som förlaget lagt ut på sin hemsida.

Förhoppningsvis får boken också många läsare i Sverige. Alf Folmers norska språk är lätt att läsa och boken är ett fascinerande dokument om en tidsepok som inte många längre kan berätta om. Den är också förstklassigt och föredömligt formgiven med många av Alf Folmers egna foton och teckningar, ur hans bildarkiv samt stadshistoriska foton från Rodeløkka och Kristiania.

Lena Sewall

 

Från Munken till Sandbäcken. Räddningstjänsten i Karlstad 125 år. Redaktör: Birgitta Johansson. Kd: Räddningstjänsten Karlstadsregionen, 2016. 117 s. – Ps

Visst brinner det ovanligt mycket nu förtiden, vad det nu kan bero på? Kanske på den avancerade tekniken eller på otrivsel i folkhemmet? Tur att vi har räddningstjänsten eller brandkåren som det hette för inte så länge sedan. Räddningstjänsten i Karlstad fyllde under fjolåret 125 år och rar detta med en mycket gedigen historik i bokform.

1891 tillkom en brandstation ovanpå källaren Munken på Västra Torggatan efter att fullmäktige hade beslutat om att inrätta en fast, kasernerad yrkesbrandkår i Karlstad. Den skulle vara förenad med poliskåren. Det så kallade Karlstadssystemet blev en föregångare och modell för era städer skriver Nils Weslien i förordet till boken, fast det är nu sedan länge avskaffat. Jubileumsboken är rikt illustrerad och bör vara av största intresse även för oss utanför branschen. Brandväsendet är ju något av det viktigaste samhället har till gagn för sina medborgare och det är givande bara att bläddra i boken. 1908 till 1956 höll brandkåren till i den vackra byggnad invid Frödingparken, som kallades Gamla lasarettet. 1956 till 1995 fanns den på Sundsta och numer finns brandmännen (och några brandkvinnor) i nya lokaler norr om Kasernhöjden. Berömvärt är att boken har en litteratur- och källförteckning men jag saknar Erik Bengtsons bok om Karlstadspyromanen, han som härjade här sensommaren 1959 och praktiskt taget lamslog livet för karlstadsborna. (Visserligen är boken klassad som en roman men den bygger absolut på alla tillgängliga fakta som finns eller fanns i fallet.) Vem den grafiska formgivaren är redovisas inte men för ”produktionen” – och därmed formgivningen? – svarar Advant produktionsbyrå. Boken är i vilket fall otvivelaktigt ett förnämligt och viktigt bidrag till litteraturen om vår stad.

Bengt Åkerblom

 

Försvarsutbildarna Värmland 100 år: 1915–2015. Redaktör: Per Berggrén. Förlag Per Berggrén 2016. 120 s. – S-c

Säg landstormen så vet de flesta vad det handlar om. 1915 bildades Värmlands Landstormsförbund, på 1940-talet namnändrat till FBU (Frivilliga Befälsutbildningen). Organisationen heter sedan 2006 Försvarsutbildarna. Försvarsutbildarna har alltså hunnit fira sitt 100-årsjubileum och därmed är det läge för en jubileumsbok. Detta har den flitige Per Berggrén tagit fasta på. Han är redaktör för boken och har i arbetet haft många medhjälpare. 34 35 Efter ett inledande kapitel om själva jubileumsåret med aktiviteter i Gräsmark och Villingsberg (betydelsefulla platser i föreningens historia) följer en återblick på de 100 åren. Landstormen etablerades redan på 1880-talet och 1915 bildades alltså det som fick heta Värmlands Landstormsförbund. Per Berggrén beskriver detaljerat verksamheten genom decennierna. Den rikt illustrerade boken saknar källförteckning, men bygger till stor del på personliga minnen och innehåller artiklar av en lång rad skribenter. Försvarsutbildarna Värmland samlar under sig nio föreningar som på olika sätt stödjer försvarsmakten. Alla får sin egen historik presenterad, liksom Gräsmarkslägret – bekant inte minst för många hemvärnsmän. 21 ordförande har passerat under de 100 åren, många namnkunniga och däribland två landshövdingar.

Claes Åkerblom

 

Gillet. Tidskrift för Carlstads-Gillet. Årgång 25/Nr 30. Karlstad 2016. 47 s. – Ncagz Karlstad (p)

Ett rent häpnadsväckande innehållsrikt nummer detta! Förutom illustrationer i mängd innehåller årsskriften flera tungt vägande artiklar om Karlstad och karlstadsbor förr och nu. Bilderna från vårfloden i maj 1916, den värsta i mannaminne, och med text av redaktören Marie Aakre är det som slår en först. Nästan hela Karlstad var mer eller mindre översvämmat. Med hjälp av NWT från de dagarna och många fotografier kartlägger hon förödelsen dessa dagar, då roddbåt var det självklara transportmedlet. Men Gillet har mycket mer att bjuda på.

Sven Wallin skriver om ett förslag till restaurering av Hybelejens kvarn, som han och Marie hittat i gillets arkiv. Den stod klar 1793 men revs 1892. Albrekt Segerstedt, far till Torgny Segerstedt, förde en engagerad kamp mot detta men förlorade kampen. Synnerligen sorgligt kan man gott säga, och det var inte den sista rivningen i Karlstad.

”Karlstads livsviktiga vatten” är en annan, mycket utförlig artikel skriven av Leif Ronge, som är i lycklig besittning av gamla dryckesetiketter. I forna tider vimlade det av bryggerier. På 50- och 60-talen blev dock många fabriker för öl, vatten och läskedrycker olönsamma, berättar Ronge. Karlstads Bryggeriers byggnader, som låg bland almarna söder om Biskopsgården, revs i början av 1980-talet. Bryggeriet såg väldigt ståtligt ut kan man se på ett foto ur gillets samlingar. Ronge berättar vidare att 1905 bestämdes att endast särskilda bolag under statlig kontroll skulle sköta alkoholförsäljningen i Sverige. Ett väl motiverat beslut kan man tycka, om man betänker att 1829 uppskattades alkoholkonsumtionen till 46 liter om året per invånare inklusive barn! (Fast 1905 var den förstås betydligt mindre. Stadshotellets legendariske chef, Henry Odén berättar i sin memoarbok att på hans studentexamen cirka 1912 dracks ingen alkohol.)

Jon Räftegård, chef för kommunarkivet, bidrar med en längre artikel om koleraepidemin i Karlstad 1866, alltså året efter branden. Han ger oss skakande siffror på kolerans härjningar. Han skriver bl.a. att ”mänskligt sett var koleraepidemin 1866 en långt värre katastrof än branden. I koleraepidemin miste 302 personer livet i ett mycket plågsamt sjukdomsförlopp. I branden miste noll personer livet.”

 I en annan utförlig artikel berättar Mikael Blomquist om Karlstads postkontor 1651–2009. Inledningsvis kan vi beundra brevbärarna vid Karlstads postkontor på ett foto från 1903. Postkontoren har varit många. Enligt en skylt uppsatt på Flachska gården ska det första kontoret funnits där men det är inte riktigt sant. Redan 1651 inrättades ett postkontor av något slag i Karlstad, alltså nästan två sekler tidigare och inte på Flachska gården. Från början bestod kontoret av en järnlucka i dörren. Om det berättar N.P Ödman mycket roligt i sina skolminnen.

Mycket kan vi vidare få lära oss om stadsdelen Haga av Marie Aakre och Karl Axel Hjerdt. Han gör en promenad i minnenas Hagakvarter. Fantastiskt vad många affärer där fanns en gång!

En ny bekantskap för undertecknad är en Haga-konstnär, nämligen Gunnar Bohlin, en gåramålare av klass.

Överläkaren m.m. Per Clarholm ägnas två sidor av Lennart Hellqvist. Han var verkligen en portalfigur inom sjukvården i Värmland.

Sista artikeln är rubricerad ”Vägen till universitetet” och är skriven av Marie Aakre, men hon har nog fel, när hon uppger att det fina skolmuseet skulle vara inrymt i Gamla Gymnasiet. Snarare är det väl så att det finns i en källare på någon skola på Norrstrand – har det sagts undertecknad. Verkligen ett innehållsrikt nummer av Carlstads-Gillets årsskrift! Här finner man lektyr av intresse för alla karlstadsbor.

Bengt Åkerblom

 

Grenegård, Ulrika, Utanför linjen. Krhmn: Norlén & Slottner, 2016. 122 s. – Hcg

Ulrika Grenegård är ett helt nytt namn för mig! I år (2016) gav hon faktiskt ut tre egna böcker. Förutom denna, på Norlén&Slottner, har hon givit ut Tempeldanserskan och Gavran Gammelkorp på andra förlag.

Grenegård är redan en driven författare. Utanför linjen är en spännande ungdomsbok som jag tror skulle kunna engagera många unga läsare. Synd bara att Norlén&Slottner inte kostat på den hårda pärmar.

Boken handlar om tre unga killar i sextonårsåldern, Adrian, som lever upp till rollen av värsting och hans kompis John, som kommer från en välbärgad miljö men är lika stökig. Författaren gestaltar dem utmärkt i första kapitlet, sista dagen i grundskolan. Den tredje grabben i gänget, Christo, har nyligen börjat i klassen och är helt annorlunda. Christo bor på en bondgård dit de två andra kan ta sin tillflykt efter stormiga festkvällar och slagsmål. Christo och hans syster Arianna är högt älskade av sina toleranta adoptivföräldrar medan Adrian bor med sin ensamstående mamma. John berättar inte hur han har det hemma men innerst inne vet Adrian att allt inte är som det ska. John skär sig och det är bara Adrian som sett ärren på hans armar.

Boken utspelar sig under en sommar och jag ska inte här avslöja vad som händer. Författarens målsättning att visa att det går att bryta invanda mönster är tydlig för mig men det stör inte min läsning, inte heller att somliga personer är lite idylliserade. En fråga som dröjer sig kvar är, till exempel, namnet på kompisen Christo ...

Helena Vermcrantz

 

 

Grundel, Regine, Cool och enastående. Framsteget bokförlag, 2016. 251 s. – Hc Författaren är uppväxt i Kristinehamn, där hennes pappa var tidningskung, utgivare av Nya Kristinehamns-Posten. Därav märks inte mycket men att boken utspelas i svensk medelklassmiljö är alldeles klart. Författaren berättar om ett inte särskilt lyckligt äktenskap. Jocke och Jonna verkar inte trivas med varandra men de älskar sina två barn, tioåringen Ida och tolvåringen Emil. De är bästa vänner med grannarna Andersson, som också har två barn, jämnåriga med Ida och Emil. Historien är knappast så värst originell men Regine Grundel är en mycket god berättare och mycket lättläst och hon är en duktig stilist. Hon skriver enkelt utan minsta krumbukter och sämre kan man ha det som läsare! Hennes ambition har varit ”att skildra en vanlig människas resa att hitta hem” framhåller hon i en bilaga till boken. Och det har hon lyckats med, hon skriver väl och ”igenkänningsfaktorn” i historien är god! Det här är den första fristående boken om Jonna. Undertecknad kommer inte att låta den andra boken gå sin näsa förbi åtminstone kommer han att kolla om den är lika bra som första delen!

Bengt Åkerblom

 

Gunnarsson, Jan, Så minns jag Urban Wiberg. Örebro: Bilomnibussen, 2016. Ny uppl. 56 s. – Gcz Wiberg, Urban

Andra upplagan av denna biografi skiljer sig inte mycket från förstaupplagan från 2000. Författaren blev god vän med Urban i lumpen, som de båda gjorde på A9 1967 – 1968. Boken handlar inledningsvis om kumpanernas tid som malajer på A9, som inte ägnades så mycket åt soldatutbildning som allehanda hyss. Jan och Urban fortsatte att umgås efter lumpen. Från 1968 och flera somrar framöver tillbringade de på Änga i Mangskog tillsammans med Urbans syster och andra ungdomar. Ett gudomligt ställe att vara på skriver Jan. Det låg nära Mangen och Urban älskade att fiska men framför allt var han politiskt intresserad – ”en genuin socialdemokrat” skriver Jan. Ett tag var han ordförande i SSU och under militärtjänsten blev han utsedd att delta i värnpliktsriksdagen – kanske den allra första? Från och med hösten var han redaktör för studenttidningen Klaraborgaren. Andreredaktör var Rolf Alsing. Första numret av tidskriften under Urbans ledning väckte stor uppståndelse. ”Omslaget var prytt av tre lätt maskerade nakna älskande par”, skriver Gunnarsson och till på köpet var två av de älskande homosexuella. Mycket vågat anno 1969! Indignationen var stor. VF hade en löpsedel som löd: ”Sexåtal mot kårorgan”. Tidningen bjöd på en myckenhet politiska sprängstoff och citerades i tidningar landet runt. Tidningen var klart socialistiskt färgad. Men Urban skrev inte bara i sin egen tidning utan också – bland annat – i VF, där han vid ett tillfälle recenserade Sven Ingvars I Frödingland. Han skrev mycket uppskattande om skivan och frågan är om denna recension inte räddade Sven Ingvars som 1971 befann sig något under isen. I ett TV-program år 2000, berättade man i alla fall att Urbans recension i stort sett blev avgörande för gruppens fortlevande. Från med våren 1970 hade Urban en egen spalt i VF som han gav rubriken NU. Där vädrade han i skarpa ordalag allehanda företeelser i samhället. Han kunde till och med ta sig före att kritisera Gammelvala i Brunskog, som han ansåg vara mest ett jippo. Han menade också att ”samhället måste ta ansvaret för barnens fostran.” Men han kände, menar Gunnarsson, verkligen solidaritet med svaga och lidande. I Karlstad tillkom 1973 ett förlag, Poesiförlaget, som drevs av den unge poeten Eric Fylkeson. Knuten till förlaget var den sedermera så berömde författaren Bruno K. Öijer. Efter att Fylkeson flyttat rörelsen till Stockholm blev Urban chef för förlaget men kunde inte blåsa liv i det.

1975 kom Urban ut med sin första bok, den självbiografiska romanen Sakta, men säkert. Den var mycket självutlämnande – inte minst om hans psykiska sjukdom och om hans homosexuella läggning. Boken blev mycket omskriven. Hans andra bok utkom året efter: Årtag sakta, som innehåller både dikt och prosa, b l.a. den vackra dikten ”Hur många årtag”, tydligen Bob Dylan-inspirerad.

Urban Wiberg var en mycket engagerad i det politiska livet och en utomordentlig stilist och en strålande god debattör men han fick kämpa hela sitt korta liv, 30 år, mot en ständigt återkommande sjukdom av psykisk karaktär. Det värmländska samhällsklimatet hade mått mycket bra av hans glödgade penna, särskilt i den tid som nu är, befolkad alltmer som det verkar av nyuppväckta spöken från 30-talet. Urban Wiberg var född 1946 och dog 1976 för egen hand. Hans ”svartalfer”, som Tegnér skriver om, tillät honom inte längre levnad.

Bengt Åkerblom

 

Gustafsson, Ulrika, Jag ska aldrig sluta cykla. [Lerum]:Idus 2016. 29 s. – Hcf

Vad fantastiskt det måste vara att hålla sin första egna bok i handen! Det har Ulrika Gustafsson fått göra alldeles nyligen. Hennes bilderbok kom ut 2016. Enligt en artikel i VF fick hon idén till den när hennes egen farmor gått bort. Man förstår att Ulrika gillar äldre människor. I boken berättar hon om ett fint förhållande mellan en liten flicka och hennes gammelfarmor. De är ute och promenerar, de matar fåglar och de samtalar. Nu har gammelfarmor avlidit och mamma tröstar den lilla flickan. Hon visar fotografier av gammelfarmor i olika åldrar för att förklara olika skeenden i livet och att alla gamla också varit barn en gång. De har också kunnat springa och cykla fort. Författaren vill bygga en bro av förståelse mellan barn och gamla. Språket i boken är bra, men eftersom det är en jagberättelse blir det inte helt trovärdigt när den lilla flckan funderar ” det sägs att öronen aldrig slutar växa”, eller ” det är svårt att tro att gamla människor någonsin varit unga”. Det är lite för högtravande, så uttrycker sig inte barn. Man förstår också att Ulrika Gustafsson alltid har tecknat. Hennes illustrationer är drivna om än något schablonaktiga. Alla människornas ansikten är klotrunda och ögonen jättestora. Jag skulle önska att det fanns en riktning i boken. Man vill ju vara nyfiken på vad som händer på nästa sida! Nu känns det statiskt, som om alla illustrationerna klistrats in som fotografier, alla tagna framifrån, precis som i gammelfarmors fotografialbum. De hela uppslagen är bäst, där finns mer rörelse. Sammantaget är det här ändå en välgjord bok, och det är en första bok. En bra början!

Helena Vermcrantz

 

Gustavabygden. Nr 70. Hagfors: Sällskapet Gustavaforskning. 2016. 23 s. – Ncagz Gustav Adolf(p)

Sällskapet Gustavaforskning bildades 1981 och kunde alltså i fjol fira 35 år. Första året fick föreningen 43 medlemmar, nu är man uppe i nästan 700 medlemmar, vilket är högst imponerande med tanke på att Gustav Adolfs socken har 734 invånare eller hade år 2000 enligt Wikipedia!

Föreningen har åstadkommit mycket under sin existens förutom att ge ut denna halvårsskrift, som bör vara av allra största intresse för folket i Gustav Adolf och Hagfors. Så övertog den för 15 år sedan ett bibliotek med cirka 10 000 böcker som annars skulle ha dragits in till kommunbiblioteket i Hagfors och kanske gått hårda öden till mötes?

Självklart innehåller Gustavabygden artiklar om just Gustav Adolf. Av intresse mest för ”gustavingarna” men Valter Bergs historik över Gustavsfors väderleksstation, som öppnades 1917 och alltså fyller 100 år i år kan nog alla värmlänningar vara intresserade av. Ofta, ofta har Gustavsfors blivit omnämnd i väderleksrapporterna – oftast som kallast i Värmland. Den 14 januari 1942 uppmättes där minus 42 grader, den lägsta temperatur som noterats i Värmland. I juli 1933 rasade två stora skogsbränder. Då uppmättes en temperatur på lite över 32 grader. Mellan 1995 och 1996 uppförde SMHI omkring 100 automatstationer, därav en i Gustavsfors. Den lämnar in metereologiska uppgifter en gång i timmen dygnet runt. ”Om Gustavsfors är Värmlands kallaste plats”, det kan dock ifrågasättas”, menar Valter Berg, redaktör och flitig skribent i Gustavabygden. Temperaturen kan ha varit ändå lägre i orter i närheten, utan väderleksstation. Omslagsbilden visar ett lärkträd som har en omkrets på drygt fyra meter i brösthöjd. Inte så illa! Sällskapet Gustavaforskning har en hemsida: www. gustavaforskning.se.

Bengt Åkerblom

 

Hallström, Cicci & Ottosson, Fredrika, Barnens resebok. Sävedalen: Speja, 2016. 87 s. – Hc

Cicci Hallström och Fredrika Ottosson debuterar med denna trevliga resehandbok för barn. Det är karlstadsbördiga Cicci Hallström som står för texten och Fredrika Ottosson som gjort illustrationerna, som består av färgglada bilder i blandteknik omväxlande med privata foton. Vi får följa tolv olika barn till tolv resmål. Det rör sig om platser som gärna besöks av barnfamiljer, som till ex. London, Spanien och Thailand, men också lite udda platser som Zambia, Nicaragua och Indien. Jonathan som reser till Nicaragua kommer faktiskt från Karlstad. Boken riktar sig till barn från kanske sex till tio år, och fokuserar på sådant som intresserar barn. I USA väljer författaren att berätta om ett besök i San Francisco där man kan åka med en gammal spårvagn uppför de branta backarna eller leka i Dolores park och kanske besöka en skog med superhöga träd. Man får veta vilken mat barnen tyckte bäst om i respektive land (och vilken mat som var sämst!) En liten mycket kortfattad faktaruta berättar om befolkningsmängd och huvudstad i landet och vad pengarna heter, och i en bubbla finns några hälsningsfraser och begrepp på landets språk. En luftig layout gör boken lockande och språket är lätt att läsa för barn som passerat nybörjarstadiet.

Helena Vermcrantz

 

Hedenäs, Ulf. Spår. Uddeholm: Stjärnsfors KulturNöje, 2016. 116 s. – Ncagz Norra Råda

Ulf Hedenäs skriver i förordet att mycket har skrivits om Stjärnsfors och Uddeholmsbolagets historia och det är så sant som det är sagt. Hedenäs själv har bidragit med många artiklar och böcker. Därtill kommer Det gamla bruket av Johan Viktor Palmqvist från 1936 och flera böcker av Bengt Stjernlöf, som mer eller mindre handlar om Stjärnsfors.

Den här boken liknar i alla fall ingen annan om den här delen av Värmland. Hedenäs har här givit fritt utlopp för sin lust att designa berättelserna om sin hembygd! Illustrationerna är många, många och av det mest skiftande slag. Det är ett rent nöje att bläddra i boken även för en utsocknes, om Johan Karlström, grundaren av Stjärnsfors bruk, om morden på Ullfallet, Ryss-Kersti och – inte minst – Torsten Rudenschöld-

Torsten Rudensköld var i tre år, 1830–1833, var bruksförvaltare på Stjärnsfors, men var alltför human – han fick helt enkelt sparken, för lättnader och förmåner som han givit de hårt drabbade arbetarna på bruket. Han kom senare att ägna en stor del av sitt liv för att få till stånd en svensk folkskola, och 1842 fattade riksdagen sitt beslut om inrättandet av en sådan bildningsanstalt. Frimärket från 1942, som minner om denna synnerligen viktiga händelse i svensk historia, pryds av en bild av Nils Månsson och just Rudenschöld.

Morden på torparparet i Gustav Adolf 1823 är omskrivet men flera uppgifter i fallet är nya för undertecknad som att avrättningen av de två skyldiga skedde lördagen den 20 december 1824 på Galgbacken, Kroppheden, belägen nära gränsen mellan Ekshärads och Norra Rådas socknar, och lockade en ”publik” på uppskattningsvis 6 000 personer. Vedervärdigt nog rusade flera personer fram till stupstocken för att samla blod i olika kärl som de hade med sig, så snart huvudena fallit. Man trodde nämligen att sådant blod kunde bota sjukdomar eller användas vid ”trolldomsritualer”. Mästerjägaren Llewellyn Lloyd besökte avrättningsplatsen 1824. Hans teckning från platsen är ofta avbildad – den är makaber, milt sagt!

Mycket mer funnes förstås att skriva om den nya boken om Stjärnsfors men låt mig bara än en gång försäkra att det är en vacker bok och innehåller åtskillig mer om bygden och om Uddeholmsbolaget än vad jag här har plats för att nämna.

Bengt Åkerblom

 

Hedström, Roland, Innan allt är glömt. Föreningar i Blombacka–Lindfors under 150 år. Författarens förlag, 2016. 433 s. – Ncagz Nyed

Författaren har utkommit i år med två bastanta böcker, alltså inte bara denna utan också en om Blombacka bruk 1882–1980, som också ligger i Nyed. En imponerande prestation! Frågan är om föreningslivet i en bygd i Värmland blivit utförligare skildrat än i föreliggande verk. Han skriver i förordet att han under tiden som han arbetade på en bok om bruket förstod att brukets historia behövde kompletterats med vad som hänt i samhället. Och därom finns ett rikligt material, inte minst om föreningslivet. Material i mängd har han kommit över i Värmlandsarkiv, särskilt i Föreningsarkivet för Värmland, och Värmlands Museum. Bilder har han hittat i Nyeds hembygdsförenings bildarkiv, som hyser cirka 10 000 bilder. Föreningen är f.ö. en föregångare i Värmland vad gäller att ta till vara bildmaterial. Hedström skriver om drygt ett 20-tal föreningar, om nykterhetsföreningar, om politiska föreningar, frikyrkor, om Folkets Hus föreningen, idrottsföreningar, nykterhetsföreningar, konsumföreningarna och lite till! En så livaktig socken måste man tycka men ett blomstrande föreningsliv har säkert funnits – och kanhända finns? – på många andra håll i Värmland, fast inte så väl dokumenterat. Förnämligt nog är boken försedd med ett personregister. Det upptar över 20 sidor! Även en utomsocknes utan speciellt intresse för just Nyeds socken kan finna det nöjsamt bara att bläddra i boken och med hjälp av de många fotografierna förundras över hur tidens gång återspeglas i framför allt klädedräkterna. Innan allt är glömt är en passande titel på boken men den är inte ensam om den. 1992 utkom Föreningen Värmlandslitteratur med en bok med samma namn – fast helt annorlunda! Den består av Elise Lindow- Agnarsons teckningar från sin barndom i norra Värmland. Föreningen har f.ö. kvar ex. av denna högst originella och roliga barndomsskildring!

Bengt Åkerblom

 

Hellquist, Hanna. En tryckare på Blue Moon Bar. Samlade krönikor och kåserier. Albert Bonniers förlag 2016. 751 s. – Hc

Hanna Hellquist är journalist, författare, radiopratare och programledare. Anställd på Dagens Nyheter sedan 2002. I en tryckare på Blue Moon Bar har hon samlat sina texter publicerade i DN 2002 – 2015. Det är en diger volym på 750 sidor. I hennes krönikor och kåserier är de genomgående temata relationer och den unga kvinnans kamp att kunna leva ett jämställt liv både i den privata och arbetsmässiga sfären. Författaren bekänner sig som en tydlig feminist och belyser både i stort och smått olika scenarier för kvinnoförtryck. Hanna Hellquist har en egen röst, en stor portion humor som stundtals kan vara becksvart. Karin Johannisson skriver i sitt förord: «Hanna Hellquist är drottningen av den lilla världen, den intima och personliga. Det är ett medvetet val och långt ifrån politiskt oskuldsfullt». Och så är det verkligen. Stundtals möter man både stark ilska och frustration över hur främst unga kvinnor ofta bemöts av många män. Den lilla världen, som Karin Johannisson skriver om, består av pappa, mamma och Göran och ibland kompisen Linda. Och så landet förstås, utanför Grums, det alltid pågående projektet. Mamma, som är så rädd för nya saker, Göran, mammas sambo, som kan och vet bäst och aldrig blir förvånad. Och så det komplicerade förhållandet till pappan, han med den korta stubinen, ölen och alla vidlyftiga projekt som inte blir färdiga. Därefter sorgen och saknaden efter hans självmord. Men med alla fel och brister är hela familjen ändå mycket kärleksfullt, ömsint och lyhört skildrad. Gentemot sig själv är Hanna Hellquist inte lika förlåtande. Hon dricker för mycket vin, köper för många stolar på blocket, vantrivs med att vara ensam och misslyckas i sina kärleksrelationer. Samtidigt tänker jag att man kan invaggas i tron att man kommer författaren nästan under huden, ibland rent obekvämt nära. Troligen finns det nog en «annan» Hanna och att hennes medvetna val är att använda sig själv som ett verktyg i att kunna visa på olika samhällsfenomen och den lilla människans sårbarhet. Helt naturligt återkommer många teman under årens gång i krönikorna och kanske kan jag tycka att man kunde ha sovrat något i materialet och nöjt sig med maximalt ca 500 sidors läsning.

Gun Berger

 

Hidemark, Elisabet, Hemma på Bråte – en herrgård i 1890-talets Värmland. Text: Elisabet Hidemark, akvareller: Anna Cederström, foto: Lars Lööv. Karlstad: Värmlands Museum, 2016.[60] s. (Värmlands Museums årsbok 2016 / Värmland förr och nu årg. 115.

Elisabet Hidemark, f.d. avdelningschef på Nordiska museet, fann för ett antal år sedan i arkivet en samling bilder från den s.k. herrgårdsundersökningen 1955. Bilderna var akvareller målade av Anna Cederström, dotter till ägaren av Bråte herrgård på Segerstadhalvön.

Elisabet skriver att ”bilderna visade ett helt hem med alla detaljer, det kändes som man gick från rum till rum och tittade in i varje hörn”. Och hon tillägger: ”Att Bråte var ett älskat hem förstår man av denna unika serie av bilder”.

Anna Cederström är ingen Carl Larsson, hennes bilder har framför allt sitt värde som dokumentation av livet på en värmländsk herrgård för två hundra år sedan. Därmed alls inte sagt att hon inte på sitt sätt alldeles utmärkt levandegör den tiden och det livet. Man kan bara vara tacksam över att Elisabet Hidemark har funnit denna skatt och att Värmlands Museum förstått att ge ut den i bokform och att boken fått ett så smakfullt utförande.

Annas far, Carl Gustaf Cederström, är kanske inte så känd som författare men faktum är att han några år före sin död utgav ett högst förnämligt verk, Wermlands läns fiskevatten 1 – 4. Enligt Svenskt biografiskt lexikon skall större delen av upplagan ha blivit förstörd på tryckeriet, vadan boken torde vara synnerligen rar. Karlstads stadsbibliotek äger dock exemplar av boken. Författare var också vår akvarellmålare, alltså Anna Cederström. Hon utgav 25 olika titlar från 1890-talets slut till 1944. De publicerades i små häften och enligt Elisabet Hidemark var det ”välskrivna berättelser om barn som råkar i knipa på olika sätt men räddas med Guds hjälp genom att någon godhjärtad person dyker upp.”

I och med denna utgivning har Värmlands Museum helt och hållet övergivit sitt ”normala” utseende. Boken har fått ett liggande format, vilket nog är det enda möjliga med tanke på att akvarellerna har just den formen. Beklagligt men alldeles naturnödvändigt förstås att denna gång ändra på formatet av årsboken!

Bengt Åkerblom

 

Härenstam, Elisabet, Det var en gång en sjö. Karlstad: Karlstads universitet 2016. 2:a, omarb. uppl. 38 s. – Hcf

Bokens berättelse bygger på ett barndomsminne, berättat för Elisabet Härenstam av den tibetanske munken Pema Dorjee, hedersdoktor vid Karlstads universitet.

Pema Dorjee flydde 1959, som sjuåring till Dharamsala i norra Indien, där cirka 80 000 exiltibetaner fått sin fristad. Där verkade han som rektor och idag leder han en omfattande hjälpverksamhet i Nepal. Tibet invaderades som bekant 1950 av kinesiska styrkor. Över en miljon tibetaner har mist livet under ockupationen och miljön har skövlats. Naturen har utsatts för en omfattande exploatering och detta i ett land, där människorna fått lära sig från det att de var små att skydda djur och natur, att känna kärlek och medkänsla med alla levande varelser som Elisabet skriver i sitt efterord.

För de vackra, kontemplativa illustrationerna svarar en tibetansk konstnär

Tashi Topden. Tillsammans har Elisabet Härenstam, Pema Dorjee och Tashi Topden skapat en mycket vacker bok, som samtidigt är en stark och upprörande påminnelse om vad som försigått och försigår bland Himalayas berg. Formgivarens insats inte att förglömma – hon heter Anita Stjernlöf-Lund. Kort sagt, en bok att tycka mycket om.

Bengt Åkerblom

 

Janzon, Bode, Paragrafer, pokaler och politiska inkast. Idrottsdistriktet Värmland 1900–1940, omvärld och formering. Malmö: Bokförlaget idrottsforum.org, 2016. 423 s. – Rb-cag

Det finns många klassiker i den värmländska bokfloran, böcker som den som vill veta något grundläggande om landskapets historia alltid går tillbaks till för att få fakta i målet. En von Schoultz (Värmlands historia), en Jalmar Furuskog (De värmländska järnbruken), en Halvar Nilsson (De värmländska medel- tidsbreven). I år har vi begåvats med ännu ett sådant verk – jag tänker på Bode Janzons Paragrafer, pokaler och politiska inkast.

Många känner Bode som mångårig chef för Värmlandsarkiv men kanske bara en trängre skara känner till att han disputerade på ett ämne inom det idrottshistoriska fältet när det begav sig 1978. I och med den nya boken har han återvänt till de forskningsjaktmarkerna, och det med besked. I en volym på över 400 sidor undersöker han Värmland som idrottslandskap under åren 1900 och fram till 1940, dvs den epok när idrottsrörelsen etablerade sig på allvar och kom att engagera tiotusentals entusiaster för fotboll, friidrott, bandy, gymnastik och så mycket annat. Idrotten blev en ny folkrörelse, manifesterad i det fysiska landskapet med spelplaner och rinkar, klubbstugor och biljetthytter.

Bode sätter in verksamheten i Värmland i ett större nationellt sammanhang men går sedan också igenom vad som faktiskt hände i de olika delarna av landskapet. Det visade sig betyda mycket för det han kallar ”idrottsbenägenheten” – engagemanget för att starta och driva idrottsföreningar – hur samhällena såg ut. Bygder med industri, handelsverksamhet och samhällsförvaltning var snabbare med organiserad idrott än rena jordbruksbygder. ”Röda”kommuneridrottade mer fram till 1940 än de med borgerligt styre. Folkskolan, och förstås folkskollärarna själva, hade också stor betydelse för att idrottsföreningar kom till.

Bode Janzon studerar inte bara hur och varför idrottsföreningarna startades utan också vilka slags människor (ålder, kön, socialgrupp etc) som var med och hur organisationen fungerade inom klubbarna, liksom hur tävlingarna kom att bidra till entusiasmen för idrotten. Han har studerat en mängd bevarade arkiv – de föreningar som varit duktiga på att spara sina papper för eftervärlden (och lämnat dem till Föreningsarkivet för Värmland) är givetvis också de som härigenom fått ett större utrymme i historieskrivningen. Några av ganska många föreningar som kommer i fokus i boken är Brottarklubben Egon i Hagfors, IF Göta i Karlstad, Slottsbrons IF, Uddeholms Tennisklubb, IF Örnen i Charlottenberg och Kristinehamns Simsällskap.

Intresset för idrott är stort idag. Det är det också för idrottshistoria, inte minst i Värmland, där Värmlands Idrottshistoriska Sällskap ordnar idrottskaféer som lockar mycket folk och där duktiga idrottsvetare då och då tävlar mot varandra i vår lokalradio. Inventeringar av idrottshistoriska lämningar har också genomförts i en del kommuner, som t ex Forshaga. Samarbetet mellan det idrottshistoriska sällskapet och Värmlands Hembygdsförbund är etablerat sedan ett par år tillbaka. Det är helt naturligt, eftersom idrotten format väsentliga delar av vår lokala historia: även den som inte själv idrottat har berörts av idrottsrörelsen i sin hembygd. Rimligen får intresset för såväl den regionala som lokala idrottsrörelsen sig en ordentlig skjuts framåt med Bode Janzons gedigna undersökning om hur allt en gång började runtom i Värmland.

Paragrafer, pokaler och politiska inkast är ett storverk: en blivande klassiker i den bokliga Värmlandsfloran. Det är så roligt att ett forskningsarbete som påbörjades redan i slutet av 1980-talet nu nått resultat!

Peter Olausson

Tidigare publicerat i Näverluren 2016

 

Jochnick, Ove af. Mannen som mötte sig själv. Krhmn: Norlén&Slottner, 2016. 315 s. – Hc

Författaren är hemmahörande i Väse och har tidigare givit ut tre böcker, Jägarna från Veglemyren, 2009, En älgmördares bekännelser, 2012, och Vilket liv det blev!, 2014.

Av titlarna att döma är hans böcker lite speciella och så är också föreliggande roman om Bertil, direktör på Arbetsmarknadsverket i Solna, en datanörd av Guds nåde och en mansgris av det värsta slag. Han uppfinner en metod att skicka DNA, alltså all genetisk information om en människa som mail, vilket han också gör.

Kvar på kontoret blir Bertil 1, medan han själv lever ett gott liv i Cartagena, där solen alltid lyser. Med DNA-informationen till kontoret i Solna följer också lite annat, nämligen förra fruns tankar om religion och moral, vilket får till följd att den nye Bertil blir en positiv, glad och vänlig person från att ha varit kontorets inpiskade surkart och karriärist.

Av någon anledning, som undertecknad inte riktigt förstått, blir också ”den riktige” Bertil en god människa, med allt vad det kommer att innebära! Författaren har en smittande berättarglädje och skriver rappt och raskt. En saga, en moralitet är det, som slutar med att godheten segrar på alla fronter. Politiker är enligt Bertil själviska människor, som bara tänker på sig själva och sällan talar sanning men på Bertil 1:s hem i Lekvattnet för stressade politiker blir omvända, där liksom i klostret i Nepal, ett moralens Shangri-La!

Bland de frågor som tas upp är den om Guds existens och man kommer fram till att ”Gud är allt”. Man diskuterar också ”jordens undergång”. Munken Gadji menar att det är internet som är det stora hotet mot mänskligheten. Vi människor är som råttor med egen råttgifttillverkning, säger den vise mannen. En berättelse med många inslag av fantasy. Underhållande läsning! Tråkigt nog är texten satt med tvåradersavstånd. Ser mycket illa ur, må vara att den gör boken extra lättläst för den synsvage.

Bengt Åkerblom

 

Juhl, Berit, Östmarksmordet. Krhmn: Norlén & Slottner, 2016

På Långholmens fängelsegård avrättades den 23 november 1910 rånmördaren Johan Alfred Ander med giljotin. Det var den sista avrättningen i Sverige. Dödsstraffet i fredstid upphävdes 1921.

Ett par månader efter avrättningen återfinner man i Östmark resterna av den sedan september 1909 saknade Elise Olsdotter. Resultatlösa skallgångskedjor, förhör, skvaller, förtal, spekulationer och besök hos fjärrskådare har vid denna tid varit ständigt återkommande samtalsämnen i bygden. Efter fyndet vidtar ett polisarbete där förutfattade meningar byggt på löst prat, drömmar och tvivelaktiga vittnesuppgifter är viktiga ingredienser.

De följande domstolsprocesserna leder till en icke fällande dom i häradsrätten men efter att hovrätten funnit skäl för en fällande dom stadfästs domen av Högsta domstolen 6 maj 1912.

Elises fästman Axel Olssons döms till livstids straffarbete och förlust av medborgerliga rättigheter. Efter ett indiciemål där den dömde till en början inte ens hade tillgång till rättshjälp följer flera år på Långholmen där han, genom personalens försorg, får kontakt med tidens stjärnadvokat, häradshövding Axel Carlsson. Om rättshjälpen från början var dålig skulle det nu bli helt annorlunda då Carlsson, som anammat och tillämpade moderna metoder som försvarsadvokat, trädde in på scenen. För första gången i svensk rättshistoria beviljade HD resning i ett brottmål där en person dömts till livstids fängelse. Genom boken lyfts nytt och tidigare okänt material fram. En på vinden undanställd resväska med brev från tiden har tillgängliggjorts genom Axels sondotter och föreningen ”Emigration och Historia” i Östmark. Breven har renskrivits och blivit till en intressant historisk dokumentation rörande bygden och personer med anknytning till detta fall. Breven mellan Axel Olsson och familjen handlar om alldagliga saker men också om en ständig jakt på intyg och protokoll. När bygdens skollärare Eklund intresserar sig för saken får man en intresserad pådrivare i rättssaken. Häradshövding Carlssons brev är av stort intresse och speglar också den djupa vänskap och det förtroende som växer fram mellan honom och Axel men också Axels familj.

Bokens tyngdpunkt är breven men också resningsansökan och den slutgiltiga domen, där saken ställs på framtiden, är av stort intresse. Breven är ordnade efter avsändare men torde ha gett en ännu bättre bild av utvecklingen om de redovisats kronologiskt.

Konstateras kan efter Stig Edqvists inledande kapitel att polisens arbetsmetoder under de gångna hundra åren har förändrats radikalt. Struktur, organisation och logistik har andra förutsättningar idag än då. Den tidens brottsplatsundersökningar, vittnesförhör och indicievärdering ägde rum i ett annat rättsklimat. Hade undersökningarna utförts enligt moderna metoder och av erfarna utredare hade nog förutsättningarna för en lösning av brottet varit goda. Efter likfyndet anhölls tämligen omgående fästmannen Axel Olsson. 1911 kunde förhör och förhandlingar ske utan rättshjälp, vilket också skedde till en början. Idag får en åtalad från första stund juridiskt hjälp.

 Detta rättsfall väckte i pressen stor uppmärksamhet och det skrevs otaliga artiklar i ämnet. I boken redovisas en artikel från Stockholmstidningen. Det hänvisas även till några andra tidningar, i NWT:s fall tyvärr bara med titeluppgifter. Som en följd av tidningsskriverierna och den förnyade rättsprocessen kom också många personer att engagera sig i fallet. Ett par sådana brev redovisas.

Östmarksmordet var ett komplext rättsfall, som berörde och innefattade många personer. Boken hade därför vunnit på att redovisa personregister, karta och en bättre käll- & litteraturförteckning samt en något bättre korrekturläsning. Det är ett gott initiativ att på detta sätt redovisa nytt material som ger en kompletterande bild av ett fall som, om det inte varit för några få engagerade personers arbete, kunde ha fått ett helt annat slut. Slutet är ju för övrigt ställt på framtiden.

Olof Andersson

 

Kalin, Mona. Arbetarhustru. Visby: Nomen förlag, 2016. 250 s. – Hc. Arbetarhustru är Mona Kalins första roman på 27 år. Man kan förstå att det tagit tid för henne att skriva denna bok om en psykiskt sjuk kvinna, ”inburad” på Marieberg, det stora sinnessjukhuset i Kristinehamn, en fruktad anläggning – och det på goda skäl, får man klart för sig. En kvinnas martyrium vore en lämplig titel på boken om nu inte Dreiser redan hade lagt beslag på den för sin film om Jeanne d´Arc. Nu är inte heller Channa, bokens huvudperson, något helgon utan en enkel arbetarhustru, fast mycket bibelsprängd. Att läsa om hennes paranoida föreställningar och om hennes röster är smärtsamt – detta är en bok, som berör läsaren mycket, mycket.

Att det tog Mona Kalin några decennier att skriva den, inspirerad av hennes mors upplevelser inom Mariebergs murar, är högst förståeligt. Empati förefaller inte ha varit en egenskap som stod högt i kurs för personalen på Marieberg, fast man tycker att just det borde man vara som syster eller skötare där, alltså medkännande. De fanns också bland personalen som betedde sig rent sadistiskt mot de sinnessjuka. Förhållandena blev dock bättre med tiden, kanske bl.a. tack vare att många nya, verkande mediciner såg dagens ljus under 50-talet. (Jag har svårt att tänka mig att förhållandena på det stora mentalsjukhuset var desamma under början på 60-talet, då bl.a. Göran Tunström vårdades för sin depression där. Och han hade, såvitt jag vet, bara gott att säga om behandlingen där.)

Mona Kalin är en mästare på att skildra en sjuk människas funderingar och föreställningsvärld. Hon gör det bara för bra, den arme läsaren lider med bokens huvudperson och det till den grad att det bjuder en emot att läsa mer än några sidor i taget. Så måste en psykiskt sjuk människa ha tyckt och tänkt tänker läsaren och kan bara falla i förundran över Mona Kalins superba förmåga att på kornet återge hur det kan vara att vara behärskad av det som i Nya testamentet kallas onda andar, fast huvudpersonen i Mona Kalins bok vill oftast inte något ont!

Kort sagt, en läsupplevelse över det vanliga. Läs den alla som vill ha en aning om vad som kan röra sig i hjärnan hos en schizofrent lagd person. Och hur man förstår en sådan.

I VF den 5 juli prisar Gunvor Nyman romanen. ”Stark skildring inifrån 40-talets mentalsjukhus” lyder rubriken till hennes recension, Hon skriver bl.a. att ”Mona Kalin skriver berörande men samtidigt flödande lättläst”, vilket är så sant som det är sagt! Jag har också lätt att hålla med henne om att man kan sakna berättelsen om hur Channas liv gestaltade sig innan sjukdomen slog till. Synd att den tiden i hennes liv knappast alls blir berättad. Bengt Åkerblom

 

Kanhända jag tror att jag vet. Redaktion: Maj-Lis Falck… Kd. Gustaf Frödingsällskapet i samarbete med Bild,Text&Form 2016. 114 s. (Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie 43). – Gcz Fröding,

Gustaf Gustaf Fröding-sällskapet presenterade årets årsbok under Fröding-dagarna på Alster, närmare bestämt i ladan därstädes inför en stor publik, som fick uppleva ett sällsport givande program.

2016 års bok till medlemmarna bjuder på mycket smått och gott och både nytt och gammalt. Här hittar vi bl.a. Harry Martinsons tal till Gustaf Frödings minne, som han höll på Gunnerud vid 100-årsjubileet 1960, där han myntade uttrycket att ”stora folkskalder blir med tiden landskap”. Det publicerades i Värmland förr och nu 1960 och därifrån är också lånat Märtha Fröding-von Philps Gustaf Frödings sista nyårsdag, ett smått rörande minne, och intressant är Germund Michaneks På jakt efter Frödingminnen. Ett sådant ”minne” är Gustaf Frödings kusin Siri Fröding-Torgny, som Michanek hälsade på på hennes 94-årsdag 1957. Hon växte upp på Öjervik, nära Rottneros, där f.ö. Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf träffade varandra en sommardag 1880 för enda gången.

Ett annat ”minne” är hur han hälsade på hos 93-åriga Hildegard Alstermark, kvinnan som Fröding friade till. Hon var en av flickorna i Vackert väder, Alice, hon som var obarmhärtigast enligt skalden.

Michanek letar också efter Fröding-minnen i Lillehammer, där Fröding vistades rätt mycket på 1890-alet men utan att få något napp att tala om.

 I boken kan vi också ta del av ett faksimil av en pamflett av Fröding från 1890-talet men här återgiven i faksimil från Samlade skrifter 1926. Om detta, Om lifsmonader. KANHÄNDA JAG TROR ATT JAG VET XLVIII 38 39 Ett livsförklaringsförsök, skriver Rolf Erik Solheim. Han skriver om detta att ”Fröding kombinerar vad han kalla sin monadlära med att balansera egocentrisk kärlek mot altruism”. I monaden, den ursprungliga uratomen, som efter eoner utvecklar sig till en människosjäl, sker då Frödings under: ”Att bli ett med andra är att bli mera sig själv. Mångfald är då detsamma som Enhet, och att bli mera av jag och samtidigt bli mindre av jag blir då samma sak: De är förenade”. Och Solheim skriver vidare: ”När monaden (som småningom blir en människosjäl) utvecklas, uppstår i Frödings världsbild altruism naturligt. Då blir övermänniskan en spontan konsekvens av evolutionen, som betyder att hon ser sig själv inte bara i släkt med, utan identisk med allt levande.” Stora ord må man säga! Sedan 1996 har Fröding-sällskapet varit på plats på bokmässan i Göteborg med en egen monter och sedan 1997 har sällskapet på besökarnas begäran läst upp dikter av skalden. Det har varit mycket uppskattat. Till dags dato har monterpersonalen fått läsa sammanlagt 4 000 dikter. På en enda mässa har de läst över 400 dikter! Därom skriver sällskapets vice ordförande Tomas Sköld, som kan berätta om vad denna diktuppläsning fört med sig av mångahanda slag och möten med människor från hela världen! 200 olika dikter har blivit efterfrågade under åren, vilket tyder på ett brett intresse för Fröding. Populäraste dikten? Jo, det har ”Ett gammalt bergtroll” varit!

Tomas Sköld skriver också om de snuskdikter, som dyker upp då och då och tillskrivs kända författare som Fröding och Bellman. Tomas betonar att de dikterna alltid är falsifikat och varnar för sociala media, som ger myter och vandringssägner en mycket stor makt. Och han tillägger: ”För att vi inte skall behärskas av myterna behöver vi veta att de är just myter.” Så här kan en sådan ”snuskdikt” låta: Dyraste Selma / I skitande ställning jag mottog ditt brev,/ ju mer jag läser ju mer det drev. / Som marken var frusen och saknade löv / kom brevet till pass för att torka min röv. / Din Gustav.

I boken finns där också en ingående analys av Frödings ”Säf, säf, susa”, om det är en ballad eller något annat. Erik Zillén, fil.dr på Fröding, svarar för en gedigen genomgång av denna dikt ur flera perspektiv En ballad är det men inte bara det!

Årets årsbok innehåller dessutom ett opus av Fröding själv, ”Rektorsbesöket”, ursprungligen publicerat i Karlstads-Tidningen. Det är bara att konstatera att Fröding är en överdängare också på detta, kåseriets, område! Kort sagt en innehållsrik och lagom lättsam årsbok!

Bengt Åkerblom

 

Karlsson, Anita Maria, Obemärkta kvinnor och okända män. Mariakamelus förlag 2016. 196 s.

I en recension i VF skriver Gunvor Nyman om föreliggande verk. Hon berättar att förr fanns många privata förlossningshem. Bara i Värmland hittade hon, alltså bokens författare, elva förlossningshem, nämligen Clara Magnussons i Skåre, Anna Hyldentongs i Forshaga, Alfhild Hanssons i Säffle, Amanda Holmbergs i Sunne, Emma Perssons i Kristinehamn, Karin Sjölins i Karlstad, Maria Flodéns i Arvika, Vendela Engströms i Skåre, Arvika privata förlossningshem, Karlstads privata förlossningshem och Hynboholms mödra- och spädbarnshem. Men förmodligen fanns det flera, tillägger Gunvor Nyman. Vidare skriver hon att ”som boktiteln anger var det ofta obemärkta kvinnor som sökte sig till förlossningshem som låg på behörigt avstånd från hemorten. Det var kvinnor som blivit gravida men av olika anledningar ville hålla det hemligt. Kanske var de ogifta, vilket sågs som skamligt. Inte minst om kvinnan var av finare släkt. Kanske var det barnafadern som var angelägen om att förbli anonym. Anteckningar i kyrkböckerna vittnar om många ”fader okänd”, men även ”moder okänd” kunde skrivas in ända fram till 1917.

 Jag citerar vidare ur recensionen: ”Karin Sjölins förlossningshem på Sommaro i Karlstad var ett exempel på förlossningshem som var känt för att vara bra. 1937 kostade en veckas vistelse där 90 kronor”.

Avslutningsvis skriver Gunvor att ”Anita Maria Karlssons bok är alltså faktaspäckad men ändå berörande tack vare de personliga berättelserna”. Den som vill nå författaren kan använda mejladressen mariakamel@ telia.com.

Olof Andersson

 

Karlsson, Erik. Livet i ett hörn av Svanskog i en utkant av Värmland 1930 – 1950. Bod förlag 2016. 104 s. – Ncagz Svanskog

Jag såg med förväntan fram emot att få läsa denna bok eftersom jag besökt just denna trakt som barn och ung. Tillsammans med min mor, svanskogsfödd, var vi och hälsade på hennes faster Mina på Stenbacken och de tre kusinerna Theres, Else och Edit, Författaren har mycket noggrant och omsorgsfullt beskrivit sin hemtrakt med både närhet och distans. Det är för mig slående att hans beskrivning i många avseenden skulle kunna vara min egen skolrote en mil längre österut under samma tidsperiod. Jag skulle önska att så kunde ske i många bygder, nämligen att de kunde dokumenteras så här för att bevara kännedomen om hur livet tedde sig på landsbygden under denna tidsperiod, och som nu alltmer avfolkas och där de gamla gårdarna står tomma eller blivit sommarbostäder. Beskrivningen av bygdens förutsättning, där enskilda gårdar och deras innevånare skildras med värme och humor, karaktärer och livsvillkor, präglas av verklig insikt om hur livet var. Kartor och foto dokumenterar vilka omständigheter som präglade livet i bygden. Hårt arbete för att få sitt uppehälle, men också samverkan, som gjorde livet lättare i helg och söcken. Alla gårdar och dess innevånare så väl beskrivna. Livet skildras, bröllop, kalas, begravningar, stugmöten, fiske, älgjakt, årsrytmen med sådd och skörd. Vinterns arbete i skogen, gemensam snöröjning och vägarbete, slakt och elektrifiering och beredskapstidens, vedermödor, ja till och med 30-talets luffare, där en för min bygd också känd ”Långe-Dalsland” nämns. Ja, även i en annan vrå av Värmland och annan del av Sverige, känner man igen sig. A-4 formatet ger god överblick och illustrationerna stärker texten. Och så till sist: De inrutade kommentarerna till varje avsnitt ger värdefull sammanfattning som gör boken roande och lättläst.

Aina Svensson

 

Karnstedt, Torgny, Karlssons pojke. Båstad: Karnstedts förlag, 2016. 281 s. – Hc

Torgny Karnstedt, född 1952, debuterade 1977 med romanen Slamfarmen och det med dunder och brak. Sällan har väl en debutant, särskilt en arbetarförfattare erhållit sådana lovord. ”Hans stil är livfull, otålig, okonstlat självmedveten… en mycket imponerande författare” skrev bl.a. Lars Andersson i DN. Handlingen i boken utspelas i slutet av 70-talet på fabriken Lidboholm i Helsingborg.

karlssons pojke är ingen roman utan består av noveller, långa som korta, frånsett just avsnittet om Karlssons pojk, alltså Karnstedt själv och hans föräldrar. Det visar sig att han har ett gediget förflutet i arbetarklassen.

Boken kan sägas vara en hisnande utförlig beskrivning av människor och miljöer Sverige runt. Alla sorters arbetsplatser kan han skildra och arbetare likaväl som portföljbärare. Man blir imponerad över hans kännedom om allt vad arbetsliv gäller, fast stålindustrin står kanske hans hjärta särskilt nära men också verkstadsindustrin. I kapitlet om KMW 1979 har han en utförlig skildring om nerdragningen av fabriken, som eventuellt skulle kunna vara inledningen till slutgiltig nerläggning. Av fackets och de vanliga arbetarnas situation i detta läge ger han en målande beskrivning, som inte saknar sin hum

Att något är ruttet i staten Sverige – som det heter i Hamlet, fast då om Danmark, verkar uppenbart. De växande inkomstklyftorna är ett tecken på det. ”Men de mörka krafterna övervintrar i alla samhällen som herpesvirus i människokroppen. Så fort det demokratiska försvaret sviktar slår de till”, skriver författaren avslutningsvis. ”Men tillägger ”folkets antikroppar är också starka” och ger som exempel demokratins seger i Grekland, Spanien o.s.v.

Boken är ett imponerade verk om Sverige idag, skrivet med fart och kläm och mycken humor. Han tar tempen på dagens samhälle, seriöst, men på ett underhållande sätt.

Bengt Åkerblom

 

Karossen – en 100-årig Säfflehistoria. Red: Lennart Stolpe. Säffle 2016, 144 s.).

Säffle utvecklades under 1900-talet till ett industrisamhälle av rang. Med Billeruds AB i spetsen fick orten även sågverk, möbelindustri, motorverkstad, gjuteri och mycket mera därtill.

Ett av de mera kända företagen var Säffle Karosseri, eller H. Höglund & Co som det länge hette. Nyligen fick företaget sin egen dokumentation – boken Karossen – En 100-årig Säfflehistoria. Det är en grupp som arbetat med boken och med Lennart Stolpe som redaktör.

Karosserifabriken hann alltså bli 100 år innan Volvo 2012 beslutade flytta produktionen till Polen. Då hade man tillverkat drygt tiotusen bussar, de flesta under de sista 20 åren. Historiken beskriver flera epoker i företagets historia, från de första stapplande stegen som hjul- och vagnfabrik till 2000-talets gasbussar och ledbussar.

Historien rymmer flera märkesår. 1923 är ett sådant. Då tillverkade företaget sin första buss – en lastbil som försågs med en passagerarhytt i trä. Flera av författarna är tekniker. Det märks i boken där tillverkningsprocessen fått stort utrymme. I princip handlade det länge om träslöjd. Karosserna byggdes i trä för att sedan kläs med plåtar. 1948 blev dock ett stort år i företagets historia. Nu byggde man Sveriges första lättmetallbuss!

Om Säffle var pionjärer på många områden blev man också Sveriges sista busstillverkare! Sedan 2013 tillverkas Volvobussarna i Polen. Den ganska kompakta boken är mycket innehållsrik och bör intressera långt fler än säfflebor. Intresset för busshistoria är stort och för att få fram data om bussarna har författarna kunnat ta hjälp av bussentusiaster långt utanför Värmlands gränser.

Claes Åkerblom

 

Kristinehamn 365 ögonblick. Krhmn: Norlén & Slottner, 2016. 224 s. – Ncagz Kristinehamn

Ett mäktigt bildverk om Kristinehamn, vår närmaste granne bland Värmlands städer – må vara att begreppet stad egentligen inte längre finns. Ordföranden i Kristinehamns Foto- klubb skriver i förordet att under ett år har klubbens medlemmar besökt hela kommunen, alltså inte bara själva” staden”med sina kameror och dokumenterat stort som smått, större och mindre händelser o.s.v. Och han tillägger ”vår ambition har varit att prestera en bild varje dag, som visar en ny sida av kommunen under hela året.” Det har fotoklubben lyckats bra med. Självklart är det en bok av stort intresse för alla kristinehamnare men även en utsocknes person som undertecknad har stor glädje av den och kan inte annat tycka än att det är väldigt vad grannkommunen har att bjuda på av natur och liv och verksamhet, både av människor och av djur. (Bl.a. flera fina älgfoton!). Det enda undertecknad saknar är ett foto på västgaveln, fasadbelyst, av den ståtliga kyrkan i nygotisk stil. Boken innehåller också korta texter av några av kommunens stora söner och någon dotter som fotbollsspelaren Annica Svensson, Ingemar Eliasson (från Visnums-Kil), Rolf Ekéus (”toppdiplomat i mer än ett halvt sekel”), Lars Yngström (VD för tågåkeriet i Bergslagen AB), fotografen Mats Holmstrand, som tillsammans med skalden Bernt Stenberg gett ut den na kristinehamnsboken Staden vid Varnan. Synd att ingen dikt av just Bernt Stenberg platsat i föreliggande verk!

Så här lyriskt om sin stad skriver Ingemar Eliasson, f.d. landshövdingen: ”Där himlen möter Vänerhavet, där finns mina rötter. Medhamnsbussen tog mig till stan. Där mötte jag kärleken. Där tog jag sats för språnget mot vuxenlivet. Stadens vapen, skölden med skeppet som styr mot öppet hav, hängde i läroverkets aula. Den bilden gav luft åt drömmar om flykt och frihet. Och där hängde Erik Gustaf Geijer. Av honom lärde jag att kunskap är förknippad med möda, att drömmar kan förverkligas med hårt arbete. Det länder Staden till evig heder att ha sänt med den insikten ut i livet.”

Bengt Åkerblom

 

dKristinehamnsnatur. Sällskapet för Naturskydd Kristinehamn 2016. Krhmn: Norlén&Slottner, 2016. 198 s. – Ub

Sällskapet för Naturskydd bildades 1934 och tio år senare utkom den första jubileumsskriften. Därefter har en ny bok sett dagens ljus ungefär vart tionde år. Antalet böcker uppgår nu till åtta och antalet sidor till 950! Imponerande! Christina Brunsell, som är sällskapets ordförande, framhåller i förordet att den nya boken moderniserats med hårda pärmar och många foton i färg. Redaktör har Ulf T Carlsson varit liksom för de fem föregående delarna.

Man kan undra om någon mer kommun i Värmland kan skryta med en ”naturlära” så utförlig och innehållsrik som denna? Karlstad har det inte!

Boken bjuder på omväxlande läsning, varav mycket verkligen bör vara av intresse även för utomsocknes miljövänner. Intresseväckande är artikeln om Kristinehamnstraktens geologi, rikt illustrerad i färg. Att det skulle finnas så många vackra stenar i vår grannkommun överraskade i alla fall undertecknad. Angelägnast – åtminstone för de många som är beroende av Vänern på ena eller andra sättet – är nog Bengt Brunsells artikel, ”Vänerns stränder och skär växer igen”. Klimatförändringen har lett till att ansvariga myndigheteter beslutat om en kroniskt låg vattennivå på sjön, så att risken för översvämning – som 2000 – 2001, då vattenståndet var rekordhögt, åtminstone sedan 1772–74 – kan minimeras. Det har dock haft med sig att alla Vänerns stränder och näs blir torrlagda större delen av året och därmed beväxta. I den statliga utredningen Sverige inför klimatförändringarna – hot eller möjligheter slås fast att följden av att vattenståndsvariationerna minskar, som föreslås i utredningens delbetänkande, nämns helt kortfattat: ”Vänerns natur, växt- och djurliv kan påverkas.”

 I ett yttrande över Klimatoch sårbarhetsutredningens slutbetänkande förtydligar Vänerns vattenvårdsförbund i december 2007 konsekvenserna av föreslagen regleringsstrategi: ”Én ändrad regleringsstrategi med tidigare avtappning och minskade vattennivåvariationer kommer att öka igenväxningen av vass, buskar och träd på Vänerns stränder och skär.” Under senhösten och vintern 2013 kunde länsstyrelserna i Värmlands län och Västra Götaland påbörja naturvårdsprojektet LIFE Vänern tack vare pengar från bl.a. EU. Projektet innebar att mer än 200 fågelskär runt Vänern röjdes vid två tillfällen. Men igenväxningen går väldigt snabbt beroende alltså på minskade vattenståndsvariationer och sannolikt också ökade kvävehalter. I november ifjol beslöt de båda länsstyrelserna om en utredning om ”Stärkt arbete för anpassning till ett förändrat klimat” Vår förra landshövding, Eva Eriksson leder utredningen, som ska vara klar senast i februari 2017.

Att Kristinehamn skulle vara en särskild trädrik stad känner vi i Karlstad kanske inte till men av Lars Nilsson uppsats, ”Från Yggdrasil till Hagabjörken” framgår att här finns många ovanliga träd, bl.a. en pampig blodbok, som finns avfotograferad i boken. Mariebergsområdet, där ett sinnessjukhus fanns för inte så länge sedan, har ett rikt bestånd av träd, liksom vid Presteruds herrgård och Gustavviks herrgård. Inne i stan, vid biblioteket, finns en Ginko biloba! Vid Läroverksbron kan man beundra ett synnerligen pampigt träd, en hängalm. Artikelförfattaren berättar bl.a. att under 1700-talet började det planteras träd i många svenska städer, sannolikt för att förhindra brandspridning. Som bekant räddades Biskopsgården i Karlstad från att brännas ner tack vare almarna söder om huset!

Varg och björn är inte särskilt vanliga i östra Värmland men Dan-Axel Hallbäck har ändå en hel del att berätta om dessa rovdjur. Han berättar bl.a. om David Mechs studie The Wolves of Isle Royale. Av den framgår klart att vargarna tog i första hand gamla, svaga eller oerfarna älgar. Han kommer också in på vargens påstådda farligheter för människor och nämner de två, säkert dokumenterade fall, då vargar dödat människor. Välbekant är historien om vargen som 1820–21 i Gysinge dödade minst fem barn. Att Gysingevargen var så oskygg mot människor torde dock bero på att han vuxit upp tillsammans med människor. Det andra fallet som Dan-Axel nämner är den ännu inte utredda historien om djurskötaren i Kolmårdens djurpark som blev offer för sina vargar. 32 33

Intressant läsning bjuder också Ulf T Carlsson på. Han har inventerat fågelfaunan i Kristinehamn 2006 och 2015, alltså med nio års mellanrum. Han kan bl.a. notera att sädesärlan minskat rätt mycket liksom trädgårdssångaren. Däremot hade lövsångaren – Sveriges vanligaste fågel – ökat kraftigt. Beståndet av svartvita flugsnapparen hade däremot halverats! Kanske kan det bero på att vårarna numer kommer allt tidigare och fågeln på det viset kanske missar i starten? Att stararna blivit allt färre har väl var man upptäckt! Tillbakagången började omkring 1970 och kom att drabba hela det svenska utbredningsområdet, skriver Ulf T. Carlsson. Nedläggning av småjordbruk och försvinnandet av betesdjur är säkerligen de viktigaste faktorerna bakom artens tillbakagång menar han.

Illustrationerna är många och särskilt glädjande tycker undertecknad är fotot av sträckande storspov – förvisso torde det vara en av vårens höjdpunkter – vid Hults hamn några kilometer söder om Kristinehamn, som många fåglar passerar efter att ha flugit över Vänern. Kan det vara sant att ”700 – 800 storspovar passerar Hults namn i inre delen av Varnumsviken” Synd bara att så få uppsöker undertecknads sommarbygd!

Förhoppningsvis har jag gett en hyfsad uppfattning om boken Kristinehamnsnatur, som naturligtvis innehåller så mycket mer, exempelvis på sista sidan, där man hittar Rune Blidhs storartat vackra dikt, Vänerland. Boken kostar 150 kr och kan köpas på Skeppsakademin i Kristinehamn eller från redaktören, som har telefon 0550/190 23.

Bengt Åkerblom

 

Lagerlöf, Selma. Jerusalem 1–2. Mårbackaförlaget 2016. Hc

Tur att vi har Mårbacka-förlaget! Det förutan hade vi inte nu längre kunnat gå till bokhandeln för att inköpa Jerusalem 1 och 2. Fast antikvariskt finns den säkert fortfarande att få.

Boksläpp av nyutgåvan av boken var det på Mårbacka på pingstafton inför en stor publik, vilket kanske i mycket berodde på att både biskop Esbjörn Hagberg och Lena Gynnemo, Mårbackaintendenten, berättade om boken, som kom att bli ett genombrott för Selma Lagerlöf och beredde vägen till Nobelpriset i litteratur!

Elisabeth Lagerlöf och Lars Grönkvist kunde dessutom berätta om vilket gott mottagande boken fick 1901. Lustigt nog “släpptes” boken då samtidigt i Stockholm, New York, London och Helsingfors.

Lena Gynnemo undrade i sitt tal om hur mycket av Östra Ämtervik det fanns i denna bok om dalaböndernas utvandring till Jerusalem. Jo, bl. a. östraämterviksprästen Sigfrid Åkerblom har skrivit om väckelsen i Jerusalem i Karlstads stifts julbok 1955 och David Myrehed med rötter i Mårbackas grannskap har i två smärre häften utrett vilka förebilderna var till de ingemarssöner som Selma skriver om.

Tilläggas kan att nyutgåvan av Jerusalem är Selma Lagerlöfs-sällskapets gåva till sina medlemmar i år.

Bengt Åkerblom

 

Lagerlöf, Selma, Berättelser som berör. Text och foto: Gunnel Lindberg Jung. Kd: Gretchen förlag, 2016. 115 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Novellisten Selma Lagerlöf är långt ifrån lika känd och älskad som romanförfattaren. Att Gunnel Lindberg Jung på det här viset tar sig an ett 50-tal av Selma Lagerlöfs noveller är därför högst vällovligt.

Selma Lagerlöfs  Kristusnoveller är förmodligen den mest kända av hennes novellsamlingar. Hennes mest kända novell är sannolikt Bortbytingen, främst tack vare Västanå teaters dramatisering, som bl.a. lett till en serieversion av berättelsen.

Gunnel Lindberg Jung ägnar en sida åt att kortfattat berätta innehållet i varje novell. Inte minst för skolbruk måste det här vara praktiskt, alltså att novellerna på det här viset blir innehållsdeklarerade. Å andra sidan blir berättelserna ganska kantiga och kommer inte alltid till sin fulla rätt, men förhoppningsvis fungerar de ändå som aptitretare! Novellerna kan handla om precis vad som helst men mestadels utspelas de i historisk tid och på exotiska platser från Jesu tid och till förra sekelskiftet. Lite extra roligt är att Selma i många av novellerna ”återanvänder” personer, som man blivit bekant med från hennes övriga författarskap som filosofen farbror Eberhard.

Gunnel Lindberg Jung är väl inläst på Selma Lagerlöf. Sin D-uppsats i litteraturvetenskap ägnade hon Nils Holgerssons underbara resa och C-uppsatsen hade titeln Bland rosor och solsken – trädgården i Selma Lagerlöfs diktning. Hon har också skrivit om Bovilgården i Fryksände, om Alsterdalen och om koloniträdgården på Södra Kroppkärr i Karlstad. Alla böckerna fotografiskt mycket tilltalande. Föga överraskande är Berättelser som berör rikt illustrerad med foton av blommor i Mårbackas vackra trädgård!

Bengt Åkerblom

 

Lagerqvist, Camilla, Dödsdömda. Sthlm: B. Wahlström, 2016. 152 s. (Svarta Rosorna ; 4). – Hcg

Dödsdömda är den fjärde och sista delen i Lagerqvists serie om de svarta rosorna. Perfekt läsning för barn i 10–13-årsåldern. Perfekt därför att de berättar om en omstörtande tid i vårt grannland Norge på ett sätt som barn i den åldern kan ta till sig. Det rör sig om äventyrsböcker av samma slag som B. Wahlström gav ut på fyrtio- och femtiotalen fast mer verklighetsförankrade, mer väl- skrivna, tycker jag. Några anakronismer förekommer i denna liksom i tidigare volymer. Inte använde man ordet kille i stället för pojke eller grabb och hejdå sa man nog inte när man tog farväl på fyrtiotalet? Dessa tror jag är medvetna eftergifter som författaren gör för att nå sin unga publik av idag.

Denna sista volym tilldrar sig mot slutet av tyskarnas invasion av Norge. Ben har hittat ett telegram till sin pappa, motståndsmannen, som avslöjar att befolkningen i en hel by vid norska kusten hotas av deportering. De tre ungdomarna, Ben, Maja och Hilde ger sig iväg genom skogarna och de svårforcerade bergen mellan Årjängstrakten och Fredrikstad för att varna invånarna. Ett våghalsigt beslut som de hinner ångra många gånger. De råkar ut för otroliga strapatser på färden men lyckas med sin plan. En överlöpare avslöjar dem emellertid och de tas till fånga och skickas till Grini, det beryktade fånglägret i Oslo. Maja och Hilde får pröva på tvångsarbete som tvätterskor några dagar innan alla tre skickas vidare till Akershus fästning, där de hotas av avrättning. En mirakulös fångutväxling räddar livet på ungdomarna, men till ett högt pris, och de återvänder skakade till sina hem.

Detta skulle kunna berättas på ett helt annat sätt, givetvis, men böckerna bygger på verkliga händelser trots att de är anpassade för barn och det är viktigt att våra barn är medvetna om vad som hände alldeles intill oss för inte så länge sedan.

Helena Vermcrantz

 

Lidén, Gunnar. Under tamarisken. Vardagsintryck från Grekland 2011–2016. BoD. Books on Demand, 2016. 199 s. – Nnd

Om Grekland handlade nyhetsförmed lingen för några år sedan i mycket hög grad. Landet hade skuldsatt sig så alldeles över hövan, Europas banker hotade gång på gång med att försätta landet i konkurs. Det var tuffa tider verkligen för grekerna och under de åren var värmlandsprästen Gunnar Lidén på plats och kunde vittna om eländet, som för en svensk läsare tedde sig alldeles förskräckligt. Grekerna härdade ut i alla fall. Kanske berodde det på att de i så hög grand är så sociala, Författaren återkommer flera gånger i boken till detta om grekernas behov att tala med alla de människor, att alltid vara servicesinnade o.s.v. Men de visar också upp dåliga sidor som korruption bland både hög och låg, och om en avancerad ”tidsoptimism”. Men trevliga människor är de, om man får tro Gunnar Lidén, vilket läsaren gärna gör! Man frestas att kalla grekerna för Medelhavets värmlänningar, fast är vi så väldigt värmländska längre som det uppges i både tal och skrift?

Men Grekland består inte bara av greker utan har också en vacker natur – fast vintern i Athen lämnade tydligen en hel del att önska i övrigt. Och så nns de, minnena från antiken förstås!

Boken rekommenderas alla som lätt och lustigt vill lära sig om hur det är att leva i Grekland – ett liv som numer förhoppningsvis är mer normaliserat, fast nu nns problemet med tillströmningen av flyktingar, men om det skriver Gunnar Lidén inte så mycket. Säkert är dock att undertecknad har haft stort utbyte av Gunnar Lidéns ”vardagsintryck” från Grekland.

Om trädet tamarisk skriver Gunnar Lidén att under den sitter man gärna under dagen, när solen är som varmast. Och han berättar vidare: ”När det inte har regnat på fyra månader är tamariskens barr fortfarande fuktiga. Trädet fångar fukt ur luften och samlar på sig vätska ur den torraste mark.”

Att författaren också är konstnär råder ingen tvekan om. Hans illustrationer, teckningar, är originella, underfundiga kan man kanske säga, fastnar lätt i minnet!

Bengt Åkerblom

 

Lind, Helena & Leandersson, Bert, Moderna kyrkor i Sverige. Lund: Bokförlaget Arena. 239 s. – Ic-c

I boken presenteras drygt 30 kyrkor, byggda under andra hälften av 1900-talet. Av förordet framgår att 1973 talar prosten Axel Rappe om tidens nytänkande i kyrkoarkitekturen: ”Katedraltänkandets tid är förbi, fastslår han”. Och kyrkorna byggs inte längre endast för söndagens gudstjänst utan ingår i ett större komplex med många funktioner. ”Statskyrkan är på ett helt nytt sätt tillgänglig för människorna i församlingarna” skriver Lena From vidare i förordet. Och frikyrkorna blev något av ett föredöme. Man började tala om en ny arkitekturstil, nybrutalism. I förordet fastslås att kyrkobyggandet i Sverige ck ett enormt uppsving under 1950-, 60- och 70-talen. Närmare 500 nya kyrkor uppfördes under den perioden. Bakom detta låg främst flykten från landsbygden.

Nu är det här alls ingen värmlandslitteratur. Av de drygt 30 kyrkorna är bara en värmländsk, nämligen Storfors kyrka, som byggdes 1959. En av de äldsta kyrkorna alltså som presenteras i boken. Ritad av Tor Engloo. Det konstateras i bildtexten att kyrkan är ”sprungen ur en tid då småkyrkan var idealet”.

Lena From påpekar i förordet att Bert Leandersson, bokens fotograf, är ”en av Sveriges skickligaste arkitekturfotografer”, något som undertecknad gärna håller med om. Det är en sann njutning (hoppas jag inte låter blasfemisk?) att ta del av dessa bilder av en arkitektur, som på sätt och vis är mycket friare i sitt uttryckssätt än mer nyttobetonad arkitektur. Och uppenbarligen kommer denna arkitektur bättre till sin rätt, sedd och återgiven av en skicklig fotograf!

Bengt Åkerblom

 

Lindberg Jung, Gunnel & Vilson, Bo, Bovilgården – ett konstnärshem. Karlstad: Gretchen förlag, 2+15. 68 s. – Ibz Vilson,

Bo Bo Vilson (1910 – 1949) var sin tids kanske förnämsta serietecknare men han behärskade andra konstformer också. Det framgår av den här boken om hemmet han byggde i Utterbyn i början av 40-talet. Sällan eller aldrig såg man ett hus så dekorerat som detta. Gården är helt enkelt en konstuställning – av mycket skiftande slag – i sig själv. Dessutom finns där ett galleri i källaren för mer tidsbegränsade utställningar av andra konstnärer.

 I ett kortfattat porträtt av honom i Wikipedia talas om hans ”omänskliga skaparkraft” och det är nog inte överord!

Fältskärns berättelser, Tusen och en natt, Sinhue egyptiern var några av hans populäraste serier, särskilt Tusen och en natt med sina lättklädda skönheter gladde mången herre!

Bo Vilson ägnade sig också åt reklamteckning och bokillustrationer, bl.a. omslag till ungdomsböcker. Sonen Björn är intendent för gården, som är öppen sommartid för visning. Närmare besked om det finns att få på hemsidan: bovilgarden@telia.com.

En utförlig beskrivning i ord och bild, mest det senare, får vi i föreliggande häfte. Det locka verkligen till besök! Man tror inte att det är sant, att det finns något så” konstfyllt” hus som Bovilgården! Det ligger ungefär en kilometer från Sahlströmsgården med alla dess konstskatter och med utsikt över Sirsjön. Bengt Åkerblom

 

Låt oss berätta – noveller från Värmland. Kd : Votum, 2016. 248 s. – Hc(s) Som utgivare av denna antologi står Karlstads universitet och Gustaf Fröding Hotell och Konferens. Boken är en del i projektet ”Värmland skriver”, och är frukten av en novelltävling initierad av Stefan Holm m.fl. Juryn bestod av Louise Alvarsson, projektledare för Värmland skriver och Jessica Eriksson, doktor i nordiska språk vid universitetet, Mari Hermansson, Votum förlag, samt – förstås – Stefan Holm.

Värmland har en stark berättartradition. I boken har man samlat sjutton noveller skrivna av personer med olika koppling till Värmland. Några av författarna är mycket namnkunniga som Stefan Holm, Åsa Bergenheim, rektor  vid Karlstads universitet, Esbjörn Hagberg, avgående biskop för Karlstads stift, Malin Biller och Lars Andersson men andra helt okända för en någotsånär litterärt bevandrad värmlänning. Kvaliteten på berättelserna är i vilket fall genomgående mycket god.

 Pristagarna Emelie Spak, Ingrid Rehnström och Annika Thunberg kan nog ändå sägas höja sig över mängden. Det är omöjligt att inte falla för berättelser som ”Soffa”, ”Jag ringer å fredag” och ”Melina”. Vackrast är kanske Lars Anderssons novell men besvärlig att tillgodogöra sig ändå.

Värmländska språket eller, rättare sagt, språken uppmärksammas i flera av novellerna men bara en av dem är skriven på just värmlandsmål, nämligen av David Liljemark. Hans historia om Gamla stinsen och tåguppehållet är sannerligen festlig! Den skulle David kunna göra braksuccé med vid mindre högtidliga tillställningar i en värmländsk miljö.

Ett högst överraskande bidrag svarar Leif Stinnerbom, Västanå teater, för. Han berättar inte om sin teater utom om sin tid vid löpande bandet på Volvo och han ger en överraskande positiv skildring från den tiden, då han närapå slog ner Palme vid ett besök denne gjorde – av misstag förstås. När man efter avslutad läsning slår ihop boken kan man inte annat än fråga sig, varför läser man inte noveller mer än man gör?

För ett tiotal år sedan anordnade Föreningen Värmlandslitteratur novellpristävlingar vid tre tillfällen, tävlingar öppna för alla. Den första tävlingen, som resulterade i antologin Novellskåpet, lockade ungefär lika många deltagare som den här aktuella, alltså cirka 80 bidrag. Vid det andra tävlingstillfället fick vi in noveller från drygt 100 novellister men tredje gången som vi ordnade en tävling för novellskribenter kom bara in knappt ett fyrtiotal bidrag. Tre böcker, antologier, resulterade dessa tävlingar i. Många bidrag var av god klass men efter tredje tävlingen lade föreningen ner denna verksamhet, som blev ganska så dyr för föreningen, dels 10 000 kr i prispengar och därtill 20 – 25 000 till tryckning av de 12 bästa novellerna.

 Till sist ska sägas att boken Låt oss berätta har ett mycket tilltalande yttre, som säkert beror på att det är Votum förlag som ger ut den. Formgivaren heter Magnus Lersten, som med heder kan sägas ha skilt sig från sitt uppdrag.

Bengt Åkerblom

 

Lykken, Knut, Mitt liv – blant små och store. Norlén & Slottner 2016. 184 s. – Lz Lykken, Knut

När barnläkaren Knut Lykken för några år sedan började skriva ned sina memoarer hade han som målgrupp sina barn och barnbarn. Men snart tänkte han om. ”Kanskje kan mitt liv väre av interesse för andra än den närmaste kretsen? Mye har forandret seg på 80 år”. Sagt och gjort. Nyligen presenterade han boken Mitt liv – blant små och store på Rackstadmuseet med både ord och egen sång.

Det är med viss förväntan, som jag öppnar boken. Som reporter på AN har jag följt Knut i snart 40 år och lärt känna honom som en person nästan lidelsefullt intresserad av barns hälsa samt friluftsliv. Vad hade han valt att berätta?

Och skulle jag kunna läsa norska?

Det gick förvånansvärt bra. Visserligen har jag bott i gränstrakterna sedan slutet på 70-talet, men det är inte enda förklaringen. Kan detta bero på att Knut denna gång skrivit för sina barn och därmed helt från hjärtat?

Redan i det första kapitlet, ”En barndom i krigens skygge”, skildras livets mörka och ljusa sidor. Knuts föräldrar var båda anställda inom den norska scoutrörelsen (Speider), men snart förbjöds denna verksamhet av ockupationsmakten. Därmed förlorade föräldrarna sina inkomster och möjlighet att röra sig fritt i fjällvärlden, vilket innebar svåra tider för den lilla familjen. Ändå beskriver Knut med värme sin barndom, där familjebanden stärktes trots möten med nazister, motståndsmän, ryska fångar och Churchill (!).

Familjens engagemang i speiderrörelsen tar stor plats i boken. Det var ju där som Knuts intresse för friluftsliv föddes och utvecklades både under studietiden och som barnläkare i Arvika och senare i Karlstad.

När Knut var färdigutbildad 1972 valde han dock att återvända till Arvika som barnläkare i öppenvården. Han kunde ha valt mellan era stora sjukhus. ”Men jeg passer nok ikke i universitetsmiljö. Da var det bedre å väre barfot barnelege i de Värmländske skoger.”

Arvika fick därmed en djupt engagerad barnläkare, som gav många rubriker i AN, inte minst under alla år då Knut kämpade för alla barns rätt till rökfri miljö. Redan 1985 var det nära att Arvika sjukhus blev rökfritt. Men en storrökande överläkare (lungspecialist) sa nej med motiveringen att det skulle drabba den personliga integriteten.

För den breda allmänheten är nog ändå Knut mest känd som en av eldsjälarna bakom återskapandet av Friluftsfrämjandet i Arvika och dess turmål Vassvika. Han berättar också om Mulleskolans lavinartade utveckling.

”Efter noen få år var 480 barn ute i skogen med sine ledere. Det var imponerande att se hvordan det gikk å engagere folk i en tid da färre kvinner var ute i arbetslivet.”

Knut kan se tillbaka på 30 år som entusiastisk, kunnig och erfaren turledare för cirka 3 000 deltagare i den norska fjällvärlden, något som ledde till att han tilldelats St. Olavsmedaljen av kung Harald.

En mycket kunnig och erfaren ledare visade det sig, men så har Knut både i den nya boken och i Turglede med konger og kunstnere (2005) berättat livfullt om sin farfar och namne Knut Lykken, pionjär i fjällvärlden, fjällbestigare av rang, som byggde Jotunheimens första fjällhotell Raufjordheim år 1860.

Knuts egen turglädje och äventyrliga klättringar skildras förstås i era kapitel. Boken avslutas med kapitlet ”Hvem tror du at du er?” där han delar med sig av sin släkthistoria samt egna skrämmande iakttagelser om klimatförändringar och tankar om dagens flyktingproblem.

Inte för inte har Knut valt som omslagsbild till sin nya bok den norske bildkonstnären Kittelsens underbara målning ”Soria Moria Slott”. Bilden visar en pojke som är på väg mot sina drömmars mål.

Knut har själv skrivit:”Vi starter vår vandring på livets sti med blanke ark. Hvordan livet arter sig for hver och en av oss, er avhengig av hva vi möter på vår vei, hvem vi möter og hva vi gjör av disse mötene”. Så tänkvärt.

Tack Knut för att vi fick möjlighet att ta del av ditt rika liv!

Tilläggas bör att boken är rikt illustrerad men både teckningar och foton.

Bodil Diseth

Recensionen har tidigare varit införd i Arvika Nyheter

 

Martelius, Kaj, Kapriser. En samling kåserier. Visby: Nomen förlag, 2016. 173 s. – Hc

Kaj Martelius står som författare till några ungdomsböcker, en roman och tre kåserisamlingar, vilka kommit ut på senare år. Han är en kåsör av den gamla stammen. Välskrivna, humoristiska berättelser, som alltid innehåller ett överraskningselement. Människor och miljöer i dagens svenska samhälle betraktas i en skrattspegel, som ger anledning till eftertanke. Behaglig läsning, fast inte av det omtumlande slaget. Illustrationerna, som författaren själv står för, är alls inte dumma! Kaj Martelius är bosatt i Karlstad.

Bengt Åkerblom

 

 

Mendel-Hartvig, Åsa och Gustavsson, Ane. Drakeld. Sthlm: Natur & Kultur 2016.

Ännu en gång samarbetar Åsa Mendel- Hartvig och Ane Gustavsson. Deras senaste bok, bilderboken Vakna min kastanj från 2014 fick mycket välförtjänt beröm, och den här boken kommer att bli lika omtyckt. Boken har samma rejäla format som den föregående.

Illustratören Ane Gustavssons stil är lätt att känna igen. Denna gång bjuder hon på hissnande perspektiv, mycket skickligt! Bilderna, ofta över hela uppslag, är ljuvliga. Tonskalan är mild, akvarell i blå-gröna toner. Det vilar ett milt skimmer över sidorna, ett sagoskimmer. Och sagan de berättar handlar om kärleken mellan två systrar, lilla Milli och hennes storasyster Malva. Systrarna bor med mamma och pappa i en koja högt uppe i ett träd. En natt medan Alva sover smyger lilla Milli ut ur kojan. På sina små ben klättrar hon ner för den oändligt långa, vindlande stegen som vrider sig runt trädets tjocka stam, och tar sig till näckrosdammen där de brukar bada.

Milli älskar att bada och hon hör inte träden som viskar om draken som kan vakna, utan plaskar glatt i vattnet. Då väcks den lilla draken och sprutar sin eld över flickan. Malva, som vaknat och sprungit efter sin syster, hinner inte förhindra olyckan och väl framme finner hon Milli livlös. Nu står det i mamma Elfrids bok att ”Det barn som bränts av drakens flamma, det blir aldrig mer detsamma” och ”Tre nätter måste gå, om barnet vaknar sker det då”. Vad händer om Milli aldrig vaknar mer? I kojan vakar Malva över den sovande Milli och väntar och hoppas…. Hur det går får ni upptäcka själva. Texten är, som framgår, poetisk, sagoaktig. Är detta en saga som Åsa Mendel-Hartvig hittat på, eller bygger hennes version på en speciell drakmyt som inte jag känner till? Vad jag vet, finns det inte så många nordiska myter om drakar. Men drakar kan ju symbolisera så mycket annat! Säkert finns flera lager i berättelsen som öppnar sig för många olika tolkningar. Jag väljer att läsa den som en gripande saga om syskonkärlek i en trolsk miljö och som sådan tror jag att den kommer att fängsla många barn.

Helena Vermcrantz

 

Minnen från Värmlandsbergsgruvan. Redaktör: Jan Kruse. Mjölby: Atremi AB, 2016. 127 s. – Ud

Vad heter Värmlands sista järngruva är kanske en fråga som inte många skulle kunna besvara. Rätt svar är i vilket fall Värmlandsbergsgruvan i Nordmark, som existerade från 1965 till 1980, en ganska kort tid alltså, Gruvan var den sista större arbetsplatsen i Filipstads bergslag. En gruvarbetare som arbetade i gruvan under hela dess livstid var Stig Larsson. Innan han gick bort berättade han för Jan Kruse, författaren till tre böcker om gruvor i Filipstads bergslag, om sina anteckningar om gruvan från start till nedläggning. Efter att ha läst Stig Larssons texter om gruvan förstod Kruse att dessa ”var formligen en guldgruva” och att detta ”var för bra för att ligga och skräpa i någon byrålåda.” Förmodligen hade Stig Larsson tänkt att ge ut sina minnen av gruvan i bokform redan i början av 1980-talet, kompletterade med Bengt Olof Löfs utmärkta fotografier, men av någon anledning blev detta inte av.

 Jan Kruse har läst igenom anteckningarna, rättat språkfel och sållat bort sådant som verkat mindre intressant som fackliga frågor. Dessutom har han gjort vissa kompletteringar.

Av gruvarbetarens minnen har blivit en unik dokumentation, som även en okunnig person vad gäller gruvbrytning kan ha behållning av, bl.a. tack vare det rika bildmaterialet, som Bengt Olof Löf svarar för och den utmärkta redigeringen av materialet som Jan Kruse svarar för.

Gruvan ägdes av Ställbergsbolagen, inte av Uddeholmsbolaget som annars i Värmland-

För bokutgivningen svarar Nordmarks hembygdsförening. Jan Kruse har tidigare givit ut tre förnämliga böcker i ämnet: Historien om Långbans gruvor, Historien om gruvorna vid Persbergs odalfält och Historien om Nordmarksbergs gruvor. Alla böckerna kan beställas från ja.kruse@telia.com. De finns också att få på Filipstads turistbyrå. Bengt Åkerblom

 

Nilsson, Peter, Röjdmark, Sven & Röjdmark, Anna, Juhoilaen gammal finngård i Värmland. Förf:s förlag, 2016. 152 s. – Kddx-cag

År 1942 väckte finnskogsforskaren Albert Palmqvist tanken på en bok om finngården Juholas historia i ett brev till läkaren och Juholaättlingen Oscar Röjdmark inför gårdens förestående 300-årsjubileum. Den gången blev det ingen bok, men nu har den skrivits av tre ättlingar.

Peter Nilsson, Sven Röjdmark och Anna Röjdmark har stått för arbetet, som med all rätt postumt tillägnats Oscar Röjdmark. Resultatet är en vacker, rikt illustrerad bok med titeln Juhoila – en gammal finngård i Värmland. Gårdens historia och dess brukare ur släkten Oinoinen. Den är utgiven på eget förlag i 800 ex. och finns att köpa på Torsby Finnskogscentrum, Norsk Skogfinsk museum, Mattila och Akademibokhandeln i Karlstad för 200 kronor. Boken har tre huvuddelar, först en allmän historisk bakgrund om savolaxfinnarnas vandring västerut. I en bildtext till en karta på s. 23 har Lekvattnet och Östmark 36 37 tyvärr placerats i Jösse härad i stället för Fryksdals härad. Släktens bakgrund i Finland och den fortsatta historien under några århundraden följs av en redogörelse för finska forskares besök på Juhola. En utförlig, värdefull beskrivning av gårdens byggnader kommer därnäst. Slutligen har man fullföljt och kompletterat tidigare släktforskning med tabeller över fyra grenar med Oinoinenättlingar. Där återfinner vi alltså de tre författarna till boken. Så en liten kommentar till stavningen av gårdsnamnet. Författarna har valt den ursprungliga finska formen Juhoila. ”Gårdsnamnet kom långt senare att försvenskas till Juhola”, skriver författarna, men Juhola är väl snarare värmlandsfinska. Om man googlar på namnet Juhoila får man några hundra träffar. Samma procedur för formen Juhola ger ca tusen gånger så många träffar, mer än 300 000! Flertalet av svenska forskare använder den formen liksom myndigheter som länsstyrelsen (s.5), medan Richard Broberg i Finsk invandring till mellersta Sverige har den uttalsspeglande formen Johola, liksom gravstenen på Östmarks kyrkogård (s.78). Johola ger ca sextusen träffar på Google. De finska forskarna Salminen, Kettunen och Virtaranta – skrev Juhoila. Boken har stort värde både för folk med rötter i Juhola och andra med intresse för finnskogen. Den begränsade upplagan gör att den sannolikt kommer att säljas slut ganska snart. Arne Vannevik

 

Nordström, Lars, Skogshuggarna i Fjärran västerns skogar. En unik svensk utvandringshistoria. Kd: Votum, 2016. 136 s. – Kcx

Lars Nordström, presenterad i VF (31/5), bodde i Oregons skogsområden i 30 år. Han fascinerades av de enorma träden samtidigt som han intresserade sig för historien om skogshuggarna – ofta skandinaver, en hel del värmlänningar – som i slutet av 1800-talet flydde från arbetslösheten härhemma och kom dit för att skaffa sig försörjning.

Men hur bar de sig åt för att få ner jätteträden och hur fick de ut stockarna ur skogen för vidare transport till sågverken? Lars Nordström, numera bosatt i Kindsjön, tog reda på det. De båda trådarna, emigrationen och skogsarbetet, vävde han sedan ihop till en bok. Att det var ett slit, det behöver knappast påpekas, men intressant är också hur skogsarbetarna löste de tekniska problemen. Träden var så grova att man kunde använda urgröpta högstubbar till bostäder. Fotobevis finns i boken, som tur är. Utan bilderna hade det inte gått att förstå hur stora träden faktiskt var.

Helt nya metoder uppfanns – på gott och ont. När man började med skyline logging, en variant av lunning, fördubblades produktionshastigheten samtidigt som antalet svåra olyckor steg. Olyckor ingick i vardagen. När fackliga krav började ställas hörde rätten till omedelbar ivägtransport av skadade till det prioriterade. Regeln var annars att den skadade fick ligga kvar på platsen tills arbetsdagen var slut.

Men även om arbetet var det som upptog merparten av skogsarbetarnas liv fanns det ju viss fritid också. Till helgen sökte sig många till städerna i närheten. Lars Nordström skildrar både interiörerna och helgfirandet. Tre aktiviteter dominerade: salooner, fruntimmer och slagsmål… Att huggarna deponerade merparten av sina medhavda slantar hos bartendern redan vid ankomsten var inte ovanligt. Åtgärden följdes av stränga order att inte lämna ut ett enda öre förrän ägaren nyktrat till så han hade koll på vad han spenderade. Tillgången på starka drycker var nämligen god. The Workingmen´s Club i Portland – driven av svensken August Erickson – hade världens längsta bardisk – 190 meter polerad mahogny! Där rök en hel del av inkomsten.

Men det fanns förstås också en annan baksida av ruschen i skogen. Det handlade om skövling, men så tänkte man inte. Det gällde bara att tjäna pengar och få fram virke till sågverken. Vill man vara cynisk var det tur att depressionen slog till under 1930-talet. Den gjorde att efterfrågan på virke drastiskt avtog. Samtidigt höjdes röster för skogsvårdande åtgärder. På så vis räddades en del av urskogarna. Boken är detaljerad i sin faktabeskrivning, men man behöver inte, som jag, vara skogvaktardotter och uppväxt med ord som lunning och aptering för att ha behållning av den. Ordlista finns och de fantastiska bilderna och berättelserna om skogsarbetarnas vardag gör den intressant för vem som helst.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad

 

Nyberg, Harry, & Berggrén, Per, Kyrkklockorna i Bolstads medeltidskyrka – kultur, historia och budskap. Förlag Per Berggrén 2016. 27 s. – Cjn

Karlstads stift omfattar även Dalsland – som bekant? Kyrkan i Bolstad är den äldsta i vårt stift, uppförd omkring 1150, men naturligtvis har den blivit både om- och tillbyggd sedan dess. Redan under värmlänningen Petrus Gyllenius, han med dagboken, Diarium Gyllenianum, byggdes kyrkan ut.

I den här skriften löser förre domprosten Harry Nyberg gåtan med den ena kyrkklockans härkomst av de två som hänger i tornet. Är den från domkyrkan som det har sagts och hur han den i så fall hamnat långt ner på Dal?

1755 utnämndes lektorn vid Carlstads gymnasium till kyrkoherde i Bolstad. 1752 hade Karlstad härjats av en storbrand. Domkyrkan brann ner och alla kyrkans fyra klockar skadades. Den minsta var dock fullt användbar, tursamt nog, för klockringningen var en viktig inkomstkälla för kyrkan. En halv timmes klockringning vid en begravning inbringade tre daler – i dagens penningvärde 4 590 kr.

Kyrkoherden i Bolstad kom att bli involverad i arbetet på att bygga en ny kyrka och samla in pengar till detta väldiga projekt. Han tillträdde sin tjänst i Bolstad 1756. Han eller, rättare sagt, församlingen, erhöll nu kyrkklockan, som tjänstgjort under domkyrkans ombyggnad.

En andra kyrkklocka erhöll Bolstad 1938 som gåva av riksdagsman Carl Jacobsson.

Häftet är illustrerat med porträtt i färg av biskopar och kyrkoherdar och foton av kyrkan med sitt ståtliga torn. Dessutom innehåller det en hel del personhistoria, exempelvis om prästen och uppfinnaren Nils Brelin, genial men en orolig själ. Linné besökte honom 1746 på sin västgötaresa, som avslutningsvis gick genom Dalsland och Värmland. Linné förundrades över alla uppfinningar Brelin visade honom – eller kanske skisser?

Bengt Åkerblom

 

Olsson, Hasse, Nedslag i Grums kommuns kulturhistoria. Krhmn: N&S, 2016. 128 s. – Ncagz Grums

Hasse Olsson passade på att fylla 85 år samma dag som denna hans femte bok släpptes. I 14 år arbetade han på Kyrkvikens sulfitfabrik, som lades ner 1979. I stället blev han arkivarie vid Billeruds bruk. Som sådan blev det helt naturligt för honom att börja forska i sin hembygds historia.

Grums, Liljedahl, herrgårdar i Eds socken och Slottsbron är ämnen som han behandlat. Han skriver själv i förordet att den nya boken ”till viss del är en sammanfattning av de fyra böcker som jag tidigare skrivit om Grums kommun.” Ingen Hasse Olsson-bok utan många sidor idrottshistoria – bandyn förstås och ishockeyn också förstås, fotboll och orientering m.m.

Omfångsrika kapitel därtill handlar om ortnamnen Slottsbron, Liljedahl, Segmon, Borgvik, Värmskog, Malsjö och så Värmland – givetvis! Även för en utsocknes är hans namnforskning av stort intresse. Lokalhistoria av intresse inte bara för grumsbor! Många goda illustrationer gör boken verkligt läsvärd för mången värmlänning, särskilt om han eller hon är idrottshistoriskt bevandrad eller vill bli!

Bengt Åkerblom

 

Persson, Bjarne, Människor och miljöer i gamla Clara. En historisk stadsdelsbok från Klara i Karlstad. Sthlm: BoD/Books on Demand 2016. 256 s. – Ncagz Karlstad Jag brukar känna till vilka stadshistoriska böcker som är under arbete i Karlstad. Därför blev det en överraskning, när jag 2013 i bokhandeln såg en ny bok, Clara 9. Den var, som det framgår av baksidestexten, en husbok för Bostadsrättsföreningen Björken 2. Fastigheten, byggd 1905, hette först Clara. Namnet ändrades 1927 till Björken 2. Fast vi vanliga karlstadsbor säger nog Sandbäcksgatan 17. Husbok – ja, det är den verkligen! Snart sagt alla som bott i Clara 9 från 1865 (alltså innan den nuvarande byggnaden kom till) och fram till åtminstone 1941 finns med. Men det var inte bara en bok om Björken 2 utan det var också en stadsdelsbok för Klara. Den innehöll inte bara notiser utan var en bok om människor som levt sina liv där. Boken Clara 9 var ett imponerande verk, baserat på många timmars arbete med mantalslängder och kyrkböcker. Dock – boken hade sina brister. Texten om Klara verkade påhängd husboken. Själva titeln täckte verkligen inte in bokens rika innehåll. A4-formatet kändes också lite amatörmässigt. Nu har Bjarne Persson återkommit med en ny bok, Människor och miljöer i gamla Clara. En historisk stadsdelsbok från Klara i Karlstad, som väsentligen utgår från boken Clara 9, men där perspektivet nu är Klara. Texten är kompletterad med ett rikt fotomaterial. Format och design känns mycket mer proffsigt! Innehållet är värt högsta betyg! Jag är synnerligen imponerad. Så en fråga till sist: ska Du, som har boken Clara 9 där hemma i bokhyllan, nu köpa den nya boken? Jag svarar ett klart ja på den frågan. Jag är medveten om att mycket av texten är densamma i de båda böckerna, men den nya boken har så många nya bilder och den känns alltigenom som mycket proffsigare! Kjell Fredriksson

 

Sahlströmsgårdens Vänner. Årsbok 2016. Torsby 2016.

Den nionde årgången av Sahlströmsgårdens vänners årsbok har konsthantverkaren och möbeldesignern Bror Sahlström som huvudperson. Visserligen har en hel del redan skrivits om honom, men ytterligare aspekter går att utvinna, vilket visas i denna årsbok.

Skribenterna på ett undantag när har hämtats så att säga i huset. Sedan grundarna av föreningen avgått ur styrelsen har Curt Engström övertagit ordförandeskapet och lett redaktionsgruppen, som i övrigt bestått av Annika Streich, Bengt Sahlström och Håkan Larsson. Alla i gruppen har bidragit med artiklar i årsboken.

I inledningen argumenterar Curt Engström mot pappan riksdagsmannens uppfattning, att sonen Bror hamnat på fel bana. ”Pappan riksdagsmannen Per får säga vad han vill i sin himmel. Men inte var Bror på en orätt bana!”

 Annika Streich analyserar några av Brors arbeten ur ett jugendperspektiv och uppmärksammar särskilt formernas och ornamentens symboliska betydelse. Bengt Sahlström berättar en sällsam historia om en sängkammarmöbels återkomst till Sahlströmsgården.

Curt Engström beskriver en pigtittare ”Fåfängans lilla altare”, som en 20-årig Bror tillverkat.

Håkan Larsson promenerar runt Sirsjön och hälsar på i Bovilgården för att titta på Bo Vilsons snidade kvinnofigurer Sessan oh Donnan, men framför allt en fantastisk kista med motiv ur den nordiska gudasagan. Kistan rymmer också tekniska överraskningar, som inte ska avslöjas här. Också några andra träsnidare får besök av Håkan Larsson. Förflyttningen till dessa sker med hjälp av fiktiva sjumilastövlar.

Enda skribenten utifrån är Lena Hellström, som ger en fördjupad och mer nyanserad bild av förhållandet mellan Bror och fadern i artikeln ”Jag vill endast nå det målet att bli sjelfständig”. Hennes huvudkälla är de brevsviter, som finns i det välordnade arkivet.

Utan Elisabeth Lindbergs katalogisering skulle denna artikel – liksom många andra i årsböckerna – inte varit möjlig att skriva. Summering: En riktigt trevlig årgång av vänboken, väl illustrerad och med snygg layout.

Arne Vannevik

 

Salmi, Allan, Mauritz Hellberg. Kort resumé. Säffle: Författarens förlag, 2016. 20 s. – Lz Hellberg, Mauritz

Allan Salmi heter en säfflebo, som skrivit flera böcker eller, rättare sagt, häften om framstående personer med anknytning till just Säffle. Han har tidigare givit ut böcker om Esaias Tegnér, Ida Bäckmann, Gustaf Fröding och nu alltså även om Mauritz Hellberg med rötter i Långserud. Mauritz Hellberg, redaktör och ansvarig utgivare för Karlstadstidningen 1887–1938, torde vara den mest framstående tidningsmannen som vi haft här i länet. Det är ingen slump att Ordfront Värmland-Dal och Journalistkåren Värmland årligen sedan 2002 utdelar ett pris till ”den som under året gjort bruk av yttrandefriheten” – och att det kallas Magganpriset. Den stora biografin över denne framstående tidningsman och politiker och nära vän till Gustaf Fröding är skriven av Manne Ståhl, som efterträdde Hellberg på chefsstolen i Karlstadstidningen, och den utkom 1959. Allan Salmis arbete är en kortfattad sammanställning av Mauritz

Hellbergs liv och gärning. En behändig liten skrift om en värmlänning som är väl värd att ihågkommas men den som vill veta mer honom har alltså Manne Ståhls biografi att tillgå. Dessutom finns han med i Svenskt biografiskt lexikon, något som inte är så många värmlänningar förunnat!

Bengt Åkerblom

 

 

Sandin, Joan, Den långa resan till Amerika. Sthlm: En bok för alla, 2016. 65 s. – Hcf

Joan Sandin har skrivit många bra lättlästa böcker för barn. Själv barnbarn till svenska invandrare har hon bl.a. givit ut Prärieungen, som handlar om värmlandsbördiga Anna Olssons första tid i det nya landet.

Nu har hennes bok Den långa resan, kommit i nyutgåva i En bok för alla. Den handlar om en familj som tvingas utvandra från Sverige på grund av missväxt. De har, precis som så många andra, lockats till USA av brev från släktingar som rest före. Boken, som är trevligt illustrerad av författaren, är mycket lättläst och kan med fördel även rekommenderas till vuxna invandrare som håller på att lära sig svenska.

Helena Vermcrantz

 

Saxå kammarmusikfestival – till kammarmusikens lov! Huvudredaktörer Karsten Thurfjell och Peter Eriksson. Grythyttan: Måltidsakademiens förlag 2016. 391 s, – Ijcag

Vid midsommartid har det i 30 år bjudits på kammarmusik av bästa märke i den vackra herrgårdsmiljön i Saxå, Bergslagen. Initiativtagare till festivalen är värden själv, Carl Jan Granqvist och Peter Eriksson, konstnärlig ledare. I Saxå bjuds publiken på musik, poesi, seminarier och god mat. ”… Musiken ackompanjeras av goda dofter från köket …”

Den vackra och omfångsrika jubileumsboken ger en mycket bra bild av festivalens utveckling. Läsaren får uppgifter om svenska tonsättare, vars verk har uruppförts under åren, såsom Sven-David Sandström, Daniel Börtz, Anders Hillborg och Otto Olsson. Flera namnkunniga personer har bidragit med intressanta texter: bl.a. Carl Jan själv om Saxå bruk och festivalens mat, Lennart Hedwall har skrivit om musik på herrgårdar i Värmland – några glimtar från flydda tider, Dick Harrison om kunglig måltidsmusik och Christina Mattsson om matsignaler och andra måltidsackompanjemang. Boken innehåller foton och bilder, en komplett verkförteckning samt en matrikel över musiker, skådespelare, invigningstalare m. m. som har medverkat under dessa år. Den kan beställas via info@saxa.se eller köpas på Vinkällaren Grappa i Stockholm. www.grappa.se Slutligen vill jag bara utropa Viva Saxå kammarmusikfestival! Agneta Wihlstrand

 

 

Schröder, Gustaf, Om skidor och skidlöpning. Jägaren under nya jaktstadgan. Arvika: Gustaf Schröder-sällskapet 2016. 96 s. (Gustaf Schröder-sällskapets nya skriftserie; 24) – 96. – Rbg

Boken utkom första gången år 1900 och är – som Göran Bergman framhåller i sitt förord – en ren raritet. Sällskapet har nu gett ut 24 böcker av storjägaren Gustaf Schröder. Ska bli intressant om sällskapet kan komma att hitta något mer av eller om honom värt att publicera!

I den här boken kan vi lära oss hur man gör ett par skidor, hur bindslet ska vara beskaffat, hur skidåkning går till, hur man gör sig ett par stavar och mycket mera. Boken avslutas med en skildring av den första utfärden, som till läsarens överraskning utmynnar i en björnjakt, som är mycket lyckosam förstås! Lustigt nog skulle skidorna på Gustafs tid vara olika långa. Den ena, oftast den vänstra, skulle vara en lång glidskida och den andra en kort sparkskida, som kallades andur eller ander. Man påminns om att vintrarna förr var något annat än nutidens.

Schröder framhåller att ”finnbarn och svenskbarn i våra skogsbygder äro genom bristen på vägar, sedan djup snö fallit, alldeles tvungna att begagna skidor, åtminstone under för- och högvintermånaderna”. Och han tillägger: ”Efter en snöstorm, som ingalunda är sällsynt i bergstrakterna, kan man utan skidor icke ens komma till uthusen”.

Schröder förutspår att det kommer att bli svårt att hitta lämpligt skidvirke framöver, eftersom ”böjelsen för skidlöpning hastigt tilltagit.” Han tänker sig att man framöver kanske kan komma att förfärdiga skidor av aluminium och stål” och det hade han ju rätt uti! På Schröders tid var det tall som kom till användning som skidvirke, om jag nu läst rätt i boken.

Bengt Åkerblom

 

 

Schulman, Alex, Glöm mig. Sthlm: Bookmark förlag, 2016, 254 s. – Hc

Mitt förhållande till den numera avsuttne blogg-mobbaren Alexander Schulman har genom åren varit rätt ansträngt. Det förbättrades när jag läste hans gripande berättelse om fadern – Skynda att älska – men försämrades återigen av hans tonårsmässiga hyllning till sköna Amanda, i dag Alex äkta hälft: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (puh – dubbelt puh!).

Nu är jag på nytt redo att dra en lans, en av de mindre, för Alex. Det beror på att jag den 2 november läste Glöm mig (Bookmark), hans tredje litterära nedslag i kärnfamiljen på sju år, och fann skildringen både tankeväckande och bitvis insiktsfull. Någon omistlig bok är det inte, men den är god nog. Många läsare kommer att fängslas av det lättflytande innehållet, lättflytande i mer än en bemärkelse.

I handlingens centrum finner vi Lisette Schulman (1951 – 2015), född Stolpe, gift med den 32 år äldre teve-producenten Allan S och mor till brödratrion Niklas, Alex och Calle. Fallen efter Karin von Euler och Sven Stolpe visade Lisette prov på både mångsidighet och begåvning, men hon var också oberäknelig och, från och med 1983/84, starkt begiven på brända och destillerade drycker. Enligt Alex drack hon som en svamp i ca trettio år. Utanför den närmaste kretsen var hennes vidlyftiga dryckesvanor höljda i totalt mörker. ”Genom hela livet har det varit min främsta uppgift att se till att mammas drickande förblir en hemlighet”, inhämtar vi på sid 53. Detta självpåtagna uppdrag verkställde den ridderlige mellansonen till belåtenhet. Medberoende kallas sådant. Några gånger gjorde Alex halvhjärtade och valhänta försök att konfrontera modern, som han älskade ända tills vin- och konjakspimplandet helt tog överhanden, och föra upp hennes drickande överst på agendan. I det misslyckades han fullständigt, och Lisette underlät inte att ge igen. Hon översåg aldrig med hans ”indiskretioner”. Det visade hon genom att behandla Alex och det som var hans som något icke-existerande. Ja, sonen ignorerades och osynliggjordes och andra med honom: När Frances, Amandas och Alex andra dotter, var tre dygn gammal och hela tjocka släkten bjuden för att hälsa den nyanlända välkommen hit till den bästa av världar, så undvek farmor Lisette under hela tillställningen att vidröra eller ens att se på den lilla – i timme efter timme. Som ren härskarteknik var det beteendet mer än verkningsfullt. Frances pappa bröt samman.

Värmland har en framträdande plats i skildringen med pizzerian i Hagfors, patriarken Stolpes Filipstad och den schulmanska sommarstugan, ”torpet”, utanför Gustavsfors som de viktigaste knutpunkterna. Rader av Alex skarpaste – och bittraste – minnesbilder från uppväxtåren har omisskännlig Värmlands- och torp-anknytning. Modern låg ofta ”sjuk” i sovrummet, medan innehållet i hennes många buteljer successivt sjönk undan. Sommartider, hej, hej…

1964 utnämndes Sven Stolpe till lektor i svenska vid gymnasiet i Mjölby – inte vid den aldrig påtänkta ”Mjölby folkhögskola” som Alex skriver – och ett par år senare blev Lisette elev på sin fars arbetsplats (där f ö jag själv redan tagit studenten). Som förhoppningsfull tonårssnärta skaffade sig fröken Stolpe en jämnårig pojkvän i kamratkretsen, en ytterst olämplig pojkvän enligt fadern. Killen visste nämligen inte vem Franz Kafka är. Mot denna chockerande brist på elementär bildning markerade lektor Stolpe med närmast sömngångaraktig självklarhet – genom att tre dagar i följd belamra gymnasiets samtliga anslagstavlor med handskrivna meddelanden till allas gemensamma uppbyggelse. Depeschen var klar som korvspad: ”Lisette Stolpe är en hora”. Alex Schulman är i dag smärtsamt medveten om att illvilja och elakhet är egenskaper som gärna går i arv. Men Schulmans spritindränkta opus är som sagt gott nog. Det bör varken gömmas eller glömmas.

Mats Parner

 

Segerfors kvarn i Rackstad. Utgiven av Rackstads Ideella Kvarnförening. Arvika 2016. 23 s. - Mx

Jubileumsfirandena i Värmland avlöser varandra. Hundraårsfirandet till minnet av etableringen av Segerfors kvarn i Rackstad 1916 var väl inte något av de största evenemangen under förra året, men sett till det ideella arbete som gjorde firandet möjligt så är det ändå imponerande.

Att Rackstads Ideella Kvarnförening dessutom lyckades ge ut en trevlig minnesskrift i samband med jubileet är värt att påminna om. Den håller än!

Med lite mera tur skulle dock hundraårsjubileet ha varit avverkat för länge sedan.

Redan 1850 lyckades nämligen brukspatron Edmund Sandelin få tillstånd till ett kvarnbygge på platsen. Detta sedan Adolf Sandelin misslyckats sju år tidigare. Det fanns redan ett antal kvarnägare i bygden, och de var sannerligen inte förtjusta över att få en konkurrent, som inte bara siktade på husbehovsmalning utan även på kommersiell malning. Adolfs planer stoppades av Häradssynerätten.

Men Edmund fick också problem. Han fick visserligen byggnadstillstånd, men redan två år efter starten brann kvarnen. Först efter 1916 kom tydligen kvarnverksamheten igång på riktigt vid Segerfors, dokumenten är lite otydliga. Då byggdes hur som helst det trevåningshus som fortfarande finns på platsen.

Historien om Segerfors kvarn finns i minnesskriften, som förståndigt nog även innehåller en detaljerad redovisning av hur kvarnen fungerade, i ord och bild. Den sortens industrihistoria blir alltmera efterfrågad – och inte bara av de riktiga nördarna. Vi får också en bild av hur dåtidens bondesamhälle fungerade och många nämn nämns. Precis som det ska vara i lokalhistoriska sammanhang.

Men det ska sägas: det inte är lätt för ideella krafter att ro i land sådana här projekt. Kvarnverksamheten avvecklades på 1980-talet och Arvika kommun ville riva byggnaden. Då reagerade folk i bygden och 1989 bildades Rackstads kvarnförening.

Men räddningsarbetet gick trögt. 1998 kom bara sex personer till föreningens årsmöte. De var uppenbarligen envisa, för 2010 hade medlemsantalet vuxit till 126 och sedan dess har utställningar, älvvandringar och diverse andra evenemang ordnats varje år. Föreningens hemsida kan berätta mer om detta.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad

Redaktören heter Lennart Wettmark och skriften kan beställas från föreningen för 150 kr /Red:s anm./

 

Sewall, Lena, En bit Värmland. Från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Kd: Votum & Gullers förlag, 2016. 288 s. – Qca

Lena Sewall, bibliotekarie, matboksförfattare och matskribent, har som de flesta av oss mat- och kulturintresserade kopierat, rivit och klippt ut recept, klistrat in och samlat i lådor. Skillnaden är att Lena fyllde hela sitt sommarhus med artiklar om länder och platser och recept. Så en sommardag började Lena sorteringsarbetet och i den största av högar samlades recept som uppkallats efter värmländska platser och personer.

   Nu har recepthögen formats om till boken En bit Värmland, från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Mångfalden imponerar, lockar och gör läsaren nyfiken. Innehållet presenteras efter årstider och högtider med en djupdykning i sommarens alla caféer och utställningar i landskapet. Persongalleriet är omfattande och var och en presenteras med värme. De drygt 150 välskrivna recepten är tydligt grupperade i ett avslutande register. Mogna, gyllengula havreax inleder och avslutar boken som är en guldgruva att bläddra i, läsa och laga ur.

Bläddra i den som en resebroschyr från Värmland med vackra bilder, citat och reportage från Sillegården i väst till Saxå herrgård i öster, från von Echstedtka gården i söder till Digerberget i norr och allt däremellan. Fördjupa dig i Frödingland och Alsters herrgård utanför Karlstad, fira midsommar i Rackstad, njut av klengås under Allhelgonahelgen och fira jul på Geijersgården.

Läs den som en kokbok med traditionell svensk husmanskost, med maträtter som lagas av landskapets råvaror från skog och sjö och skördar från odlad mark. Recepten har alla anknytning till plats och person. Det berikar och inspirerar läsningen mycket. Stora delar av Värmlands yta är skogar fulla med rådjur och älg, med svamp och bär. Det avspeglar sig i recepten med tretton variationer på korv och tjugofyra med kött- och färsrätter på vilt. Biskop Wadensjö bjuder på Kremlesoppa. Monica Swenson, legitimerad svampkonsulent, serverar sina klassiska vegetariska svampbiffar med Karljohan eller riskor. Av skogens bär och trädgårdens frukt har det blivit pajer och småkakor, tårtor och efterrätter i en ringlande långdans genom landskapets byar och gårdar. Mårbacka, Ransäter, Klässbol, Sälboda, Gårdsås, Stöpafors, Sunne, Smultrontårta från Fryken och…... Receptens mångfald visar på hur väl man tog vara på allt som jorden gav och hushållade med resurserna året runt. De visar på gästfrihet, glädje och fest.

Fördjupa dig i bokens personporträtt av kända värmlandsprofiler och deras kärlek till maten och måltiderna. Här nämns tre av alla lokala matinspiratörer som finns representerade i boken. Poeten och kokboksförfattaren Stig Berg (1928–1998) bidrar med sin favoritmaträtt, Mamma Hannas kålpudding, i både recept och dikt. Göran Tunströms krönika ”Köket är mannens plats” finns med. Om Selma Lagerlöf berättas det hur hon startade skrädmjölstillverkning på Mårbacka. ”Ät havresikt! Det är din plikt” löd Selmas slogan på paketen. Svenska Dagbladets matskribent Hiram, Märit Huldt, skrev i tidning och kokbok om värmlandssläktens födelsedagstårta på mannagryn, vispad grädde och med den nu klassiska svartvinbärssylten till. Det blev också Hiram som räddade receptet på Värmlandstårtan till eftervärlden. Lena Sewall lämnar över en bit Värmland som smakar mera.

Ellinor Moberg

Hushållslärare, matkonsult och matskribent, Stockholm

 

Shensi, Anita, Sweden – a crime fiction wonderland. Lund: Kakao förlag, 2016. 93 s. – Aa

Vad kommer det sig detta intresse, denna fascination för allt som är mörkt och motbjudande i länder som sedan långt tillbaka är ”saintly”. Kanske svaret ligger i den här kontrasten, skriver bokens författare i förordet. Hon lovar i vilket fall att bokens läsare ska få en titt in i ett samhälle som förändrar sig snabbt och bjuder på exotiska miljöer.

Hon presenterar – oftast mycket kortfattat – ett nittiotal svenska deckarförfattare. Bildmässigt är det en mycket påkostad bok. Varje författare ges en kortfattad karaktäristik, antalet översättningar, foton från författarens ”tillhåll” eller – kanske – ännu mer – huvudpersonernas i hans eller hennes ”jaktmarker”.

Mankell och Ystad hör förstås ihop liksom Johan Theorin och Öland. Helene Tursten presenteras naturligtvis som Göteborgsförfattare. Om hennes värmländska anknytning får vi, föga överraskande, inget veta, däremot att hon är översatt till 18 språk och är upphovsman till 13 filmer! Men Stieg Larson är etter värre som ni alla förstår. Hans millenniumtrilogi har sålts i 80 miljoner ex! Arne Dahls A-gruppen har sålts i 3 miljoner ex. på 30 språk. Så nog säljer våra kriminalboksförfattare bra, minst sagt!

Om bokens författare kan berättas att hon redan vid 14 års ålder lärde sig svenska och flyttade mycket ung till vårt land. Hon har skrivit åtskilliga böcker om Sverige och bor numer i Malmö. Och inte nog med det, hon har medverkat i en episod i filmen Bron! En finfin fotobok är det, som ger oss en god uppfattning om ”det nordiska undret som erövrar världen”, fast i det här fallet begränsat till Sverige.

Bengt Åkerblom

 

Sjögren Nordgren, Monica, Maria Magdalena – kvinnan vid Jesu sida. Älskad och förtalad kultgestalt. Karlstad: Kyrka Konst Kultur, 2016. 153 s. - Cj

Om männen kring Jesus vet vi en hel del, om kvinnorna vet vi mindre. I sin bok om Maria Magdalena lyfter Monica Sjögren Nordgren fram en av dem.

De flesta känner igen Maria Magdalena som synderskan, som gjorde skandal i fariséen Simons hus genom att komma in från gatan och smörja Jesus fötter med olja och torka dem med sitt huvudhår. Men alla känner kanske inte till att hon faktiskt blev en av apostlarna genom att vara den första som mötte den uppståndne vid den tomma graven och som sedan sändes ut tillsammans med de manliga lärjungarna för att sprida evangeliet.

Trots Jesus acceptans blev Maria omstridd. Som de prostituerades skyddshelgon skapade hon strid inom kyrkan vilket inte heller torde vara allmänt bekant. Ända in i nutid har man spekulerat i hennes förhållande till Jesus. Var hon kanske gift med honom och far till hans barn? Därav bokens underrubrik: ”Älskad och förtalad kultgestalt”. Inte förrän 1969 helgonförklarades hon av påven och hans kardinaler.

Boken är skriven av en präst men saknar alla religiösa övertoner. Med stor saklighet och kunskap redogör Monica S. för aktuell forskning och analys kring källor och legender och detta på ett sätt som gör boken lättläst och spännande.

Dessutom är boken vacker med en utmärkt lay-out och ett föredömligt urval av bilder. Jesus kvinnosyn var sensationell och utmanande i en judendom som präglades av sharialagar och kvinnoförakt. Troligen bidrog den till dödsdomen över honom. Boken lyfter på ett förtjänstfullt sätt fram denna unika sida av Jesus förkunnelse i ett kulturklimat som varit mansdominerat intill våra dagar.

 

Skoglund, Stefan & Skoglund, Esther. Pappa och chokladfabriken. Arvika: Univers Imagine, cop. 2016. [39 s] – Hcf

En av författaren Roald Dahls mest kända barnböcker heter Kalle och chokladfabriken. Den titeln har säkert inspirerat författarna till den här boken.

Pappa och chokladfabriken är en habilt framtagen reklam för en chokladfabrik i Arvika, riktad till barn. Texten är enkel och lätt att förstå, huvudsakligen på talspråk –”pappa är bra på att hitta på idéer, snacka med folk och äta choklad hela tiden”. Illustrationerna är eleganta, delvis framställda med datorteknik vilket gör dem lite statiska. Jag tycker bra om färgvalet. En av de sista bilderna i boken visar entrén till fabriken med en äreport av smidesjärn där det endast står PAPPA. Boken är en lektion i entreprenörskap, en välgjord reklamprodukt: ”tänk att få betalt för att göra andra människor glada”. Så enkelt är det kanske inte! Och så enkelt är det inte att göra en bra barnbok

Helena Vermcrantz

 

Smedberg, Sven, Från folklig musikskola till musikhögskola. Arvika, Musikhögskolan Ingesund [2016]. 34 s. – Ep-cz Arvika

Musikhögskolan Ingesund grundades 1923 av Valdemar Dahlgren, som kallade sin skapelse Folkliga musikskolan men 1978 blev skolan högskola och sedan 2002 är den en del av Karlstads universitet. Det här är inte precis en bok utan liknar snarare en broschyr men en mycket påkostad sådan. För grafisk form svarar heller ingen mindre än Lars Norrby och för texten förre rektorn Sven Smedberg. Illustrationerna är många och välvalda och ger en god bild av skolan från begynnelsen med Valdemar Dahlgren från Botilsäter till dagens universitet. Synd bara att broschyren, som jag envisas att kalla den, ganska lätt riskerar att försvinna bland betydligt stabilare böcker i en bokhylla. Specialförvaring tillråds!

Bengt Åkerblom

 

Stinnerbom, Inger Hallström, Hallström, Olle & Larsson, Håkan. Tråden jag ärvde Heidruns 2016. 120 s.

Inger Stinnerbom är barnbarn till en skräddare. ”Denna bakgrund har spelat en viktig roll för hennes framgångsrika karriär som kostymartist” står det på omslaget till hennes bok. Visst måste det vara så. I boken visar hon exempel på dräkter till Västanå teaters rika produktion under mer än två decennier. Man blir stum av beundran! En sådan kreativ förmåga! En del av dessa dräkter finns att skåda i Berättarladan under teatersäsongen. Där kan man närgående granska hur fantastiskt välgjorda de är. Boken som består av fotografier av Olle Hallström och Håkan Larsson visar bilder på medlemmar ur teaterensemblen och medarbetare klädda i dessa dräkter. Vi får även närbilder av tyger och detaljer. En kort text förklarar vad bilden föreställer och varifrån Inger hämtat inspirationen till just det plagget. Det är ju inte bara till skådespelarna som Inger komponerat dräkter. Även musikerna ska passa in i bilden. Dessa är ofta i lite sobrare färgskala i konstrast till de färgsprakande dräkterna som ska hålla för språng, klättrande, slagsmål och kärleksscener. Och för snabba ombyten och omvandling. Bengt Berg och Lena Hellström har bidragit med var sin lite längre text i denna vackra bok i varma ockrafärgade toner.

Helena Vermcrantz

 

Strandberg, Mats och Falkenhem, Sofia, Monstret i natten. Rabén&Sjögren, 2016. 107 s. – Hc

Mats Strandberg som, tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, skrivit den mycket lästa ungdomsbokstrilogin, Cirkeln, har i år kommit med en fantasybok för mindre barn. Monstret i natten är den första delen i en  planerad trilogi om nioårige Frank som på natten förvandlas till ett monster. Men Frank är ett snällt monster, en varuffe som egentligen bara vill bli klappad på magen och bli älskad och accepterad som han är. I verkligheten är Frank en ganska blyg, lite udda pojke som har få jämnåriga vänner. Tant Alice i huset bredvid är egentligen den enda som förstår honom och det är tant Alices lilla hund Uffe som är orsaken till Franks förvandling. Boken är lätt att läsa och passar utmärkt för barn från sex år som redan knäckt läskoden. Den passar bra för högläsning också och har ett fint budskap.

Kristinehamnsfödda Sofia Falkenhem har gjort illustrationerna i denna kapitelbok och trots att jag inte är så förtjust i mangastilen, gestalter med jättehuvuden och stora ögon, tycker jag att hon lyckas mycket bra med uppgiften. Hennes figurer har ett uttrycksfullt rörelsemönster och hon fångar stämningar mycket bra med endast tre färger. Hennes val av perspektiv är spännande och små detaljer som damen med skägget utanför biblioteket (i Kristinehamn) är roliga.

Boken kommer att översättas till flera språk men man kommer att behålla Falkenhems illustrationer, vilket gläder henne.

Roligt för en gammal bibliotekarie är att delar av berättelsen utspelas på ett bibliotek. Det gör också serien Pax av vår mycket framgångsrika deckarförfattare Åsa Larsson, som på senare tid ägnat sig åt att skriva spännande böcker för läsovilliga barn.

Helena Vermcrantz

 

Strandberg, Mats, & Falkenhem, Sofia, Monstret på cirkusen. Rabén & Sjögren, 2016. 140 s.– Hcg

Monstret på cirkusen är andra boken i Strandbergs och Falkenhems serie på tre om pojken Frank som på nätterna förvandlas till ett litet gulligt hundmonster. I första boken, Monstret i natten får vi veta hur det gick till när Frank förvandlades till monster och hur han till sin glädje upptäcker att det finns flera människor, barn och vuxna i stan, som också genomgår förvandlingar. I bok nummer två får alla monstrerna veta att det kommer en cirkus till stan och att det är förenat med fara. Frank bör absolut inte gå på någon föreställning, men det gör han ju förstås!

De här böckerna passar för högläsning för barn i sex- till åtta årsåldern. De är så där lagom skrämmande. Under den lite gulliga ytan vill Mats Strandberg emellertid berätta hur det är att vara avvikande, Han är själv homosexuell och jag kan inte låta bli att läsa in det i skildringen av den ensamme lille Frank. I den här boken tolkar jag in faran med vuxna, som bakom ett charmerande och lockande yttre, kan missbruka sin överordnade ställning gentemot barn. Idrottsledare, programledare i TV, präster… Ja, vi har väl alla läst om sådana fall.

Sofia Falkenhem, som illustrerat alla tre böckerna, är från Kristinehamn och hon får verkligen fram gulligheten i berättelserna samtidigt som hon skickligt, med hjälp av perspektivväxlingar och bara två nyanser av lila, gestaltar det spännande förloppet.

Helena Vermcrantz

 

Stuart-Beck, Jessica, Hus i Arvika. Karlstad: Votum, 2016 – Ic-cz Arvika

Redan 2006 utkom konstnären Jessica Stuart-Beck med den vackra boken Hus i Arvika, som blev en succé. I år har den utkommit i ny upplaga. Tilläggas bör att 2015 utkom Votums förlag med Hus i Karlstad, en lika vacker bok som den om Arvika. Föreningen Värmlandslitteratur gav boken ett hedersomnämnande, när den vid årsmötet utsåg Vackraste värmlandsboken 2015.

Om den nya Arvikaboken skriver Mats Dahlberg i NWT den 13 juli. Han konstaterar att de båda böckerna om hus i Arvika och i Karlstad på ett självklart vis är ganska lika och att Jessica Stuart-Beck är en både charmerande och direkt underhållande konstnär. Husbilderna från det på många sätt vackra Arvika är – som alltid – detaljrika och precisa utan att denna sortens exakthet får den lätt sagoaktiga stämningen att skingras. Han tillägger att den numera avlidne Arvikakännaren Jan Sandström bidragit med mycket informativa bildtexter.

Bengt Åkerblom

 

Svensson, Anna, Flickan bakom häcken. Krhmn: Norlén & Slottner, 2016. 84 s. – Hcg

Jag vet inte om Anna Svenssons bok kommer att klassas som barnbok eller vuxenbok av biblioteken. Den fina fotografiska bilden på omslaget ger inget otvetydigt svar. Jag tycker definitivt att detta är en barnbok, en riktigt fin högläsningsbok för barn i fyra till sjuårsåldern. Samtidigt är den rolig att läsa för oss äldre för här finns mycket att känna igen sig i.

Anna Svensson återberättar minnen från sin mammas barndom och hon gör det bra, hela tiden ur lilla flickan Lydias synpunkt på ett enkelt och lättfattligt språk. Hon återger scener från mitten på femtiotalet i Sverige och under det dryga år boken omfattar beskriver hon utvecklingen i Sverige ur ett lägre medelklassperspektiv.

Familjen på mamma, pappa och tre barn bor till en början i rum och kök med delat badrum. När barn nummer fyra gör sin entré har de flyttat till en trea med alla moderna bekvämligheter. Jag tror att ett litet barn av idag kommer att tycka att det är spännande att höra om livet för drygt femtio år sedan. Så mycket är förändrat! Hur älskad Lydia än är lämnas hon ensam en hel del och får roa sig själv. Mamma är hemmafru och har fullt upp.

Som tur är har Lydia flickan i häcken som tålmodigt lyssnar på allt hon berättar när hon kryper in i sitt lilla gömsle. Lydia fantiserar mycket. Lyda mamma och pappa måste man göra annars kan man få smisk på stjärten och lugn och ro ska det vara när pappa måste vila efter jobbet. Men på fredagarna är pappa lekfull och busig när har druckit sin kvarting. Det tycker inte mamma om, för kvartingen kostar lika mycket som hon tjänar på sitt extra arbete på fredagskvällarna. De små scenerna författaren bygger upp ger en fin bild av en barndom många farmödrar och mormödrar idag säkert känner igen och det känns värdefullt att vidareförmedla dem till dagens barn.

Helena Vermcrantz

 

Svensson, Gunnar Lord, Jäntan Ella kallad Gabriella. Torsby: Heidruns 2016.

Till formatet och utformningen kan man tro att Gunnar Svenssons nya bok, Jäntan Ella kallad Gabriella, är en barnbok. Jag tycker nog att den, i likhet med skrönan Hästen och sparven, från 2014, kan klassas som allåldersbok.

Med glimten i ögat bjuder Gunnar Svensson här på ett frejdigt skillingtryck – lite töntigt haltande verser med roliga omtagningar om livet i vintriga utmarker. Jäntan Ella tog en genväg över isen och gick ner sig i en vak. (I Klarälva gissar jag, fast det inte står någonstans). När hon kommer till himmelen blir lilla Ella ängeln Gabriella som får till uppgift att ordna, ställa, gratulera och trösta sina gamla grannar på jorden. Det är vinter i Klarälvdalen och Gabriella har fullt sjå att fylla sinande brunnar, hugga ved, försvara mobbade töser och para ihop blyga små kärlekspar. Gunnar Svensson är en skicklig tecknare och varannan sida i den lilla boken täcks av söta akvareller, och över alltihopa svävar lilla flickängeln Gabriella.

Helena Vermcrantz

 

Svensson, Gunnar Lord, Mitt liv som häst. Torsby: Heidruns, 2016. 87 s. – Hc Gunnar Svensson skriver i förordet att boken inte är en skildring av författarens eget liv. ”Det är bara en yttre ram jag valt för att presentera Hästen som symbol för det enkla, det svåra, det mycket vackra” skriver han vidare”, Och det stämmer absolut men visst spelar han ändå huvudrollen i denna bok, denne världsresenär, som besökt alla delar av vår värld frånsett Antarktis och Afrika. Med gillande skriver han om den outtröttlige arabiske vandraren Ib´n Battuta som på 1300-talet gick från Tanger till Kina och tillbaka. Det tog 30 år! Han hade av de sufiska mystikerna lärt sig att livet framför allt är att resa, tillägger författaren.

Gunnar Svenson har ett mycket sinnligt språk, lukter, hörsel- känsel- och synintryck är texten nästan överväldigande rik på! Småland var hans barndoms bygd och i norra Värmland var han i många år jordbrukare men kanske Mongoliet ändå står hans hjärta närmast? (I Mongoliet kan han ”skilja på getlort och fårlort, hästskit doftar godast liksom savande asp”).

Boken är förstås rikt illustrerad med många fotografier och en och annan teckning av författaren själv, urstyv tecknare som han är, och bjuder därtill på några fina dikter. Författaren har en livsaptit som få och få torde de vara som kan värja sig däremot! Den som inte är en hästvän blir det garanterat vid läsning av denna högst hästvänliga bok! I vilket fall är det nog inte många som mött, upplevt, så många hästar jorden runt som Gunnar Svensson som här kallar sig Gunnar Lord Svensson, för att hedra sin mor som hade Lord som sitt flicknamn.

Bengt Åkerblom

 

Så var det att leva och bo på Warpnäs då. Vålberg: Nors hembygdsförening 2016. 79 s. (Berättelser från Nor). Nors hembygdsförening: 2016

Warpnäs är en stor egendom i Nors socken. 1954 såldes en del av den, Lillerud, till Värmlands läns landsting att användas för lantbruksutbildning – fr.o.m. 2015 för naturbruksutbildning. Redan 1855 startades jordbruksutbildning, en rättarskola, på Varpnäs.

Boken består av berättelser om Warpnäs av människor, som och bott och verkat där under åren från 1941 till 2014. Det är nästan bara kvinnor som minns livet på den stora gården. Man förvånas över hur gammaldags livet verkar där, fast det ligger bara några decennier bort. I någon mån kan det kanske bero på att vintrarna då fortfarande var tämligen snörika och ganska så kyliga. Lennart Ekbåge, som bodde på Varpnäs 1948 – 1970 har en historia att berätta, som nog skvallrar om gamla tider: ”En gång minns jag att jag åkte häst och vagn tillsammans med farfar. Vi mötte några ”finare gubbar”, kanske rektorn eller några gårdsägare. Farfar släppte tömmarna för att kunna lyfta på mössan, bocka sig och hälsa. När de hade passerat vände sig farfar sig till mig och sa: ”Du skall se, du kommer att få uppleva en tid när man inte är tvingad att alltid lyfta på mössan för överheten. Tänk att farfar fick rätt”.

Bengt Åkerblom

 

Westlund, Hans, Fyra katter och ingen hiss. Förf:s förlag 2016. [50] s. – Ibz Westlund, Hans

Hans bord stod bredvid mitt på Värmlands bokfestival häromdagen och jag fångades av svärtan i hans kraftfulla tuschteckningar. Vem var han? Konstnär och poet från Munkfors fick jag veta. För att försörja sig jobbade han även som personlig assistent. Hans Westlund kan mycket om sorg och smärta efter alla år som mentalskötare. Han har jobbat inom vården sedan artonårsåldern, i tio år med patienter med autism och Asperger. Kanske är det därför han inte drar sig för att skämta om döden och sorgen i sina dikter och bilder. Vi ska ju alla den vägen vandra. Westlund gör det med humor och värme. Detta är hans andra bok. Den första, The bulls eye, kom 2003 och den boken har jag ännu inte läst. Detta lilla häfte består av illustrerade aforismer. Välformulerade treradingar med tänkvärd slutkläm tyckte jag när jag stod och läste dem med ett leende på läpparna. Det var först när Westlund berättade att det rörde sig om haikudikter som jag insåg det, haikudikter om våra ynkliga liv och tillkortakommanden. Hans Westlund har alltid velat teckna och skriva men det är först efter de två åren på Geijerskolan som han har kommit igång med sin konst. Att skriva haikudikter fick han öva på under en skrivarkurs ledd av Jonas Herrlin. Han har lyckats väl tycker

Helena Vermcrantz

 

Wetterqvist, Anna J:son. Ett lätt turbulent porträtt. Skabetti Books & Agency. Rev. uppl. 2016. CD:n Från storstad till grodblad från 1971 medföljer boken. Björn J:son Lindh var en oerhört begåvad musiker och kompositör. Och ganska egensinnig. Det får man klart för sig efter att ha läst den minnesbok som journalisten och författaren Anna Wetterqvist gett ut – påhejad av Janne Schaffer, den musiker som stod honom närmast och som i bokens inledning skriver ett postumt brev till Björn. Författaren själv hann aldrig träffa Björn, utan bygger sin berättelse på andras vittnesbörd och tryckta källor. Någon akademisk avhandling är det inte, det antyder heller inte titeln, utan en detaljrik redovisning av en närmare 50-årig musikerkarriär.

De 126 sidorna innehåller många bilder – från tidningar, skivomslag, familjealbum, men saknar källhänvisning och personregister. Björn föddes 1944 i Arvika som del av en släkt med många konstnärssjälar om än den materiella basen var den tapetfabrik som farfar grundat och fadern förvaltade. Morfar var stumfilmspianist. Farfars syster Anna var fotograf i Arvika och flera var målare: Alfred och Oscar Jansson och Bror Lindh – del av Rackenkolonien. I slutet av sitt liv närmades sig f.ö. också Björn bildskapandet.

Anna Wetterqvist låter informationen från släkt, vänner och medmusikanter driva berättelsen framåt. Det startade i Arvika. Björn föredrar musik före studier på gymnasiet, turnerade med Tony Jordans Orkester (som blev Vikingarna) och sen studier på Ingesund, där han mötte Abdelrahman Elkhatib, som förde in honom i den arabiska musiken, något som präglade hans två första skivor: Ramadan och CousCous. Där hittade han sitt karaktäristiska fladdrande och fräsande flöjtljud.

Ovanpå Ingesundstiden följde åtta år på Musikaliska Akademien. Björn skulle komma att nyfiket närma sig många olika musikaliska uttryck och bli en eftertraktad musiker – på scen och i studion. Det får man klart för sig efter att ha läst boken. Improvisatören Björn närmade sig t ex den mera notbundne Staffan Scheja med tre skivor som resultat. 1986 tonsatte han dikter av Göran Tunström, som denne reciterade och en ung Rigmor Gustafsson sjöng.

Många minns nog hans flöjtspel i Widerbergs Mannen på taket. ”Filmmusik är det roligaste som finns. Man kan ändra hela stämningen i en scen” och han har gjort musiken till åtskilliga (Jägarna, Bröderna Mozart…).

Hans kanske mest kända stycke ”Brusa högre lilla å” var ursprungligen tänkt för Kay Pollacks filmatisering av Barnens ö. Det finns inte utrymme att här närmare presentera alla de projekt/skivor/band/artister som fyller sidorna.

Eftertraktad, men inte lätt att ha att göra med förstår man: ”Björn var bara med när han själv ville och pratade bara när han hade lust”. Lasse Åberg konstaterade att han var en ganska skygg person. Kanske var det därför återkomsten till Arvika på 90-talet inte blev riktigt som Björn och hustrun Kiki tänkt sig? Björn blev besviken. Under tio år bodde de på den prästgård i Älgå de köpt, när döttrarna gjort klart sin skolgång. Sedan flyttade de till Sparreholm – närmare Stockholm.

2006 flyttade Björn ihop med organisten och musikdirektören Marie Nordenmalm i Nora och kom att närma sig en annan del av musiken: orgel- och kyrkomusik, konserter och arbete med barnkörer. Då hade Björn bara sju år kvar att leva.

 Lennart Wettmark

 

Willers, Sophie, Kajsaboken 2. Bild,Text& Form, 2016. [43] s.– Qdfja

Kajsa är en pudel med ovanligt djupsinniga tankar. Redan som valp hade hon tänkt ut sin första bok, och nu som treåring är det dags att presentera Kajsaboken 2. Lite hjälp har hon förstås fått av matte, Sophie Willers. Inte minst är det matte – bildskapare till professionen – som har illustrerat boken. Detaljerade bilder (torrnål och tusch) visar nog ungefär det som Kajsa ser när hon traskar runt i gräset, hemma i Utterbäck utanför Karlskoga. Kajsa tycks ha gott självförtroende och placerar gärna sig själv i centrum. Men så har hon också stamtavla. Språket behärskar hon bra, det är kryddat och ibland ganska roligt. Boken rymmer ett 40-tal sidor och är lika mycket en dekorativ konstbok som en kåseribok. Papperskvaliten är välvald och för tankarna till ett skissblock. Bild, text & Form har svarat för formgivningen.

Claes Åkerblom

 

Värmland är större än Värmland. Wermländska Sällskapet i Stockholm 200 år. Redaktör Anders Edström. Sthlm: Vulkan Media, 2016. 258 s.– Bf

Wermländska Sällskapet i Stockholm firade ifjol sitt 200 årsjubileum. Sedan 1816 har de samlat Värmlänningar och Dalslänningar, verksamma i huvudstaden. Nyligen kom en jubileumsskrift. Redaktör är Anders Edström som engagerat 38 namnkunniga skribenter.

Som titeln antyder – Värmland är större än Värmland – finns det spår av Värmland även i huvudstaden. Ett stort avsnitt handlar om olika monument i Stockholm, över kulturpersoner som har satt Värmland på kartan.

   På Strömparterren möts man exempelvis av Carl Milles monument över Esaias Tegnér, den på sin tid omstridda skulpturen Solsångaren. Docenten i litteraturvetenskap, Christina Svensson ger oss bakgrunden.

   Betydligt mera konventionell är Walter Runebergs byst av Anders Fryxell. Anders Fryxell var visserligen född i Dalsland. På nära håll kan vi se en minnessten över honom vid Edsleskogs prästgård. Betydligt mera besökt är nog Fryxell-bysten i Humlegården. Carl-Johan Ivarsson skriver om Fryxell och beskriver hans gärning som präst, skolman och historiker. Kanske var Fryxell 1800-talets Dick Harrison, menar Ivarsson. Men Fryxell är värd att minnas av ännu en anledning. Det var han som 1822 skrev första versen i Värmlandsvisan. Även här snart dags för 200-årsjubileum!

   Geijer, Lagerlöf och Ferlin ... Det är de stora värmlänningarna som står staty i huvudstaden. Bysten över L M Ericsson är relativt ny. Den restes 1988 vid Telefonplan i Midsommarkransen.

   Värmland finns närvarande i Stockholm även på ett helt annat sätt, i Farsta närmare bestämt. Där finns det sedan 1950-talet 48 värmländska gatunamn! Journalisten Hanna Fjällman berättar hur hon en solig vårdag korsar Munkforsplan, tar vänster upp mot Säfflegatan där vita höghus blickar ner över stadsdelen. Tråcklar sig ner genom ett litet skogsparti och plötsligt befinner sig på Sunnegatan. Avståndet mellan Gunnarskog och Lesjöfors har aldrig varit kortare än här, konstaterar artikelförfattaren ...

   Men boken är som sagt till största delen en beskrivning av Wermländska Sällskapets verksamhet – och som sådan en uppföljare till 150-årsboken. Förändringarna genom åren är stora, men traditionerna många, "från herrklubb till öppet sällskap", för att citera en av kapitelrubrikerna. I avsnittet om de årliga luciabalerna möter vi lucior från åtta decennier. De minns sina uppdrag, men ger också en god bild av sällskapets medlemmar och hur de ofta får gå ett par generationer bakåt för att finna sina värmländska rötter.

   Till Wermländska Sällskapets uppgifter hör också att fördela ett antal utmärkelser. Listan över premierade personer är en intressant läsning. Här ryms både kända och okända namn. Årets Värmlänning utses sedan 1974. Först ut var Hilding Sunevall i Ambjörby. De senaste årens pristagare, Irene Ekelund, Åsa Hallén/Lars Lerin, Bengt Berg/Gun-Britt Karlsson och nu senast Wermlands mejeris vd Yngve Gustavsson visar på spännvidden i denna hedersutmärkelse.

   Ekshäradsgården på Skansen får också sitt kapitel, liksom Värmlands nation i Uppsala. Det var nämligen där allting började för 200 år sedan. Wermländska Sällskapet i Stockholm grundades av ett antal Uppsalastudenter som saknade nationslivet.

   Det går inte att nämna allt i denna välmatade bok, men Erik Elinder får vi inte glömma. Det var han som 1975 tog initiativet till Föreningen Värmlandslitteratur – men han är även ett begrepp inom Wermländska Sällskapet. Givetvis porträtteras Elinder i jubileumsboken.

   Med ett så gediget och välskrivet innehåll vore Wermländska Sällskapets jubileumsbok värd en trevligare utformning. Tryckkvalitet och pappersval är tyvärr inte de bästa. Dock ett stort plus för namnregistret!

Claes Åkerblom

 

Värmlandsvägar. Antologi 2016. Värmländska FörfattarSällskapet. Redaktör: Gun Berger. Krhmn: Norlén&Slottner 2016. 146 s. – Hc(s)

Värmländska FörfattarSällskapet bildades 1974 och är ”idag en välmående, medelålders förening med c:a 200 medlemmar” kan man läsa i boken. Föreningen har gett ut en antologi ungefär vart femte år sedan begynnelsen. Det här är den åttonde boken i serien. Duktigt! Dessutom var sällskapet medutgivare av Föreningen Värmlandslitteraturs tre antologier för tiotalet år sedan.

Boken bjuder på en mycket omväxlande läsning. Här samsas ”noveller, poesi, sonetter och skrönor liksom självupplevda berättelser bredvid historier där fantasin fått flöda fritt” som det heter i förordet.

De kända författarna är många men i antologin finns åtskilliga okända namn. Nostalgiska barndomsminnen blandas med humoristiska historier eller skrönor som Sven Årnes ”Och livet stod inte att rädda” och den gulliga (förlåt ordvalet!) historien av Anna-Lena Lundberg om ”Transvestiten”. Många av berättelserna utspelas i författarnas barn- och ungdom, alltså ungefär mitten av 1900-talet men några noveller utspelar sig i dagens Värmland, litet omskakat av det senaste årets invandring av flyktingar söderifrån.

Det värmländska landskapet är något av en huvudperson i boken. Så här poetiskt skriver Maria Heilinger Shalan om en bit av vår natur: ”Mattor av grönmossa. Mossbelupna stenar. Granar som trängdes, grenar som släpade mot marken. Rötter som omfamnade varandra, ormade sig. Rotvältor med käftarna uppfläkta. Mörkgrön skugga. Trollskog. Tätare och tätare trängde sig träden på. På håll, vid tjärnen som glimmade till likt ett öga, dansande dimmorna som vore de knippor med älvor.”

Sammanfattningsvis, en högst njutbar läsning om ditt landskap och lärorik dessutom! Många fler författare, totalt är de trettiofem!, vore värda att omnämnas här men utrymmet räcker helt enkelt inte till. Varje år, också i år, kommer ju så många värmlandsböcker ut! Tilläggas bör att korrekturfelen verkar helt obefintliga! Det är inte alltid det kan sägas. Lite tråkigt däremot att det värmländska tungomålet lyser helt med sin frånvaro, frånsett ett och annat ord!

Bengt Åkerblom

 

 Värmländsk kultur 2016:2. Tema: Norra Värmland.  Föreningen Värmländsk Kultur 2016.

Årets första nummer av den eminenta tidskriften Värmländsk kultur har som tema Nordvärmland och redaktör är givetvis Torleif Styffe, Mr Nordvärmland som han skulle kunna kallas. Nästan alla artiklar är skrivna av honom men inte den första ,”Längs Klaran på pilgrimsfärd”, som förre prosten i Ekshärad, Gunnar Lindberg svarar för. 46 47

Styffe skriver bl.a. om Dalbymålet, Branäs, och de sista finsktalande på skogen. Mycket intressant läsning. Detsamma kan absolut sägas om hans något mollstämda artikel om Hjalmar Söderberg och Elin Edgren i Dalby. Det har han skrivit om tidigare men vidare forskning har gett honom mer information om detta försök till en romans, som födde en lysande novell.

 Undertecknad gläder sig också över att få läsa om Elvira Birgitta Holm och hennes historiska ungdomsroman Månskensvargen, som utspelas i Nordvärmland pestens år 1350. Boken är en rafflande berättelse om att överleva i vild och öde bygd. Av artikeln i Värmländsk kultur framgår att Elvira Birgitta Holm är i färd med att skriva färdig en tredje del på berättelsen. Bra! Inget nr av Värmländsk kultur är komplett utan Värmlandsreceptet, alltid skrivet av Lena Sewall. Denna gång låter hon kocken Eide Wåhlén bjuda på en rätt med värmländsk anknytning kallad Stôllebiff.

För vackert luftig formgivning svarar som vanligt Tin Wigelius. Förstagångsmedlem i Föreningen Värmländsk Kultur betalar endast 180 kr för fem nr om året.

Bengt Åkerblom

 

Värmländsk kultur. 2016:5. Föreningen Värmländsk Kultur 2016. 32 s. Tidskriften Värmländsk kultur går från klarhet till klarhet. Nästan bedövande

vackert är nr 5 för i år, som har som tema ”En släkthistoria”.

Släkten som avhandlas heter Backlund, ett känt namn kan man tänka för tidskriftens läsare med tanke på att Johan Backlund var en av initiativtagarna till tidskriften och i många år kulturföreningens ordförande! Om honom skriver undertecknad under rubriken ”BokJohan – kulturkämpen”.

Släkten kan uppvisa flera berömda namn som astronomen Oskar Backlund, chef för Pulkovaobservatoriet utanför Sankt Petersburg decennierna kring förra sekelskiftet, och konstnärerna Elsa Backlund Celsing och Augusta Jensen. Ifråga om den senare kallar uppsatsförfattaren Claes Åkerblom hennes konstnärskap betydande och de återgivna konstverken av henne i artikeln bär syn för sägen.

Betydande och mer känd var dock Elsa Celsing som uppsatsförfattaren Annika Petersson kallar för ”en lysande porträttmålare”, och den karaktäristiken är lätt att hålla med om.

Kort sagt ett som alltid intressant nummer av Värmländsk kultur. Denna gång med särdeles vackra och värmande illustrationer. Extra bonus kan dessutom f..d. elever vid Karlstads högre allmänna läroverk glädja sig åt, nämligen en minibiografi över lektor Helge Backlund, populär lektor i biologi vid läroverket en gång för länge sedan.

Redaktör för detta högst njutbara tidskriftsnummer har Barbro och Anders Järliden varit och som alltid är det Tin Wigelius som svarar för den fina formgivningen, i världsklass skulle man vilja hävda!

Bengt Åkerblom

 

Värmländsk kultur. 2016:6. Föreningen Värmländsk Kultur 2016. 32 s.

Årets sista nummer av Värmländsk kultur innehåller förstås mycken julläsning såsom man kan ana sig till av det fantastiska omslaget, signerat Kerstin Wessberg, karlstadskonstnär sedan snart 30 år, som presenteras närmare i tidningen av Lena Bonnevier.

Tore Svensson medverkar med en härlig tomtemålning och föreningens förra ordförande Aina Andersson, berättar tomteminnen. Smått rörande är Elisabet Härenstams berättelse om de tre vise männens (här i form av träd) hyllning av Jesusbarnet. I intervjun om julen förr på Sundsbergs gård möter vi hundraåriga (!) Birgitta Sjöqvist, som ger en livfull skildring av hur julen kunde firas för många, många år sedan.

Numrets tyngst vägande artikel är förre landshövdingen Ingemar Eliassons om att skilja på verk och person, att kunna uppskatta en författare eller annan konstnär för hans verk och inte hänga upp sig på hans eventuella mänskliga brister. Det kan gälla storheter som Gustaf Fröding eller Richard Wagner. Wermländska sällskapet i Stockholm kan i år fira hela 200 år! Om det skriver nuvarande ordföranden i sällskapet, Nils Gunnar Billinger, under rubriken “200 år av hemlängtan”. Nämnas kan att sällskapet i år gett ut en historik, Värmland är större än Vämland! Boken innehåller ett trettiotal artiklar om framstående värmlänningar och naturligtvis mycket om själva sällskapet, inte minst om Erik Elinder, vice ordförande och ordförande i sammanlagt ett tjugotal år. Flera artiklar i boken handlar om honom, “eldsjälarnas eldsjäl” och en särskilt om Föreningen Värmlandslitteratur, som han tog initiativet till 1975. Under Eriks egid blomstrade föreningen och 1992, till hans 80-årsdag, utgav den till hans ära en hyllningsskrift, Semper ardens! (Några ex. finns ännu kvar av boken i föreningens boklager!) Vidare uppmärksammar Lars Löfgren F.A. Dahlgren, Värmlänningarnas författare, som i år skulle ha fyllt 200. Musikalen, om uttrycket tillåts, är den mest spelade pjäsen på svenska språket! I vanlig ordning ger oss avslutningsvis Lena Sewall två värmländska kakrecept, som får det att vattnas i mun.

Bengt Åkerblom

 

Värmländska Akademien. Årsskrift 2016. Tema Gränser. Kd: Värmländska Akademien 2016. 53 s. – Bf (p)

”Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok”: Så skriver Falstaff Fakir och säkert är att läsning just av årets årsskrift från Värmländska akademien har den av Fakiren nämnda effekten!

Inledningsvis skriver Enel Melberg på temat ”Var går gränsen”. Själv tog hon sig tillsammans med föräldrarna 1944 över Östersjön i en liten nybyggd båt. Men nu är det andra som med livet som insats tar sig över andra hav, konstaterar hon och tillägger: ”Havet är farligt, havet kan ta liv, men havet kan också rädda liv. Havet har inga gränser. Måsarna känner dem inte.”

Hans-Olof Boström skriver om Thor Fagerkvist och utgår från en artikel av Barbro Järliden från 1974 med rubriken ”Thor Fagerkvist, ett norskt inslag i värmländsk konst”. Han ger Barbro rätt till en viss del. Fagerkvist, född och uppväxt i Norge, blev visserligen svensk och värmlänning men, skriver Boström, ”påverkan från den norska konsten är påtaglig åtminstone fram till 1920-talet.” Han framhåller att Fagerkvist några gånger lyckats klä sina idéer i en övertygande konstnärlig form och pekar på Lansstöten från 1936, som skildrar hur Longinus stöter sin lans i den korsfäste Jesus. En gripande målning, men undertecknad sätter kanske målningen av Jesus i Getsemane ännu högre. Torleif Styffe bidrar med bl.a. en smältande vacker dikt om juninatten, som är ”utan början, utan slut”.

Vackrare går det väl knappast att skriva om skogen än vad Peter Olausson gör. Hans betraktelse, ”Landet Skog”, är lyrisk och mycket saklig på en och samma gång men finns det kvar så många skogar av det här slaget fortfarande? Det är dock ett försvinnande släkte har undertecknad förstått. Skogsplantager är förstås mycket lönsammare! ”Skogen är ett landskap som också är ett tillstånd” slår Peter fast och så här vackert avslutar han sin uppsats: ”Landet Skog är ett land av frihet, ett land av myrar och berg, av pors och hjortron, av älg och jagande hök. Det finns där, inte långt från där jag bor. I det landet är jag hemma. Jag och alla andra som lever här och nu.”

Årsskriften innehåller mångahanda som är högst läsvärt som Torleif Styffes artikel om det paradoxala Värmland, som är ”gränslöst och fyllt av gränser” – inte minst språkliga gränser, som Richard Broberg en gång utrett.

Lagerlövet 2015 gick till Peter Eriksson, mannen bakom bl.a. Saxå kammarmusikfestival. Han hyllas av Håkan Hagegård, som bl. a. nämner att Peter en gång sagt ”att vi är ju inte alla värmlänningar, men vi kan ju bli!” Nämnas kan fortsättningsvis att Hans-Olof Boström hälsar Bo Vahlne välkommen som ny ledamot av Akademien. En flitig man som bl.a. skrivit 600 sidor, varav notapparaten omfattar 92 sidor, om Frihetstidens inredningar på Stockholms slott.

Årsskriften bjuder dessutom på en högst nutida novell, Höga Hästen Restaurang & Fik, skriven av vinnaren i Akademiens och NWT:s novelltävling 2016, Alva Cedergren.

Slutligen återges Värmländska Akademiens skrivelse till länsstyrelsen i Värmland att nominera den värmländska finnskogen och finnkulturen till UNESCOS världsarvslista. Mycket välskrivet men vad kan det nytta månne tro? Värmländska Akademiens årsskrift 2016 är alltså ett högst intressant och innehållsrikt häfte, här inte alldeles komplett redovisat. Sammankallande i skriftkommittén är Eva Fredriksson. Värmländska Akademien har all heder av sitt verk. Skriften kan beställas från www.varmlandskaakademien. se

Bengt Åkerblom

 

Väsebor 1950–2015. En hembygdsbok. Väse hembygdsförening [2016]. 328 s. – Ncagz Väse

Ovanligt mycket är skrivet om Väse socken. Redan 1907 utkom den första sockenboken med (ny upplaga 1938) och 1958 en ny sådan bok, den förstnämnda skriven av Carlsson med C och den andra av Karlsson med K! . Därtill kommer många andra böcker och så hembygdsföreningens årsskrift Väseräven, som utkommit sedan 1990, alltid med innehållsrikt innehåll! Möjligen kan det bero på att Väse är en demografiskt och geografiskt stor socken med värmländska mått mätt? Socknen har f.n. cirka 2 000 invånare.

Väseborna är i vilket fall att gratulera till ännu en rykande aktuell sockenbok. Mot vanligheten handlar den mest om dagens Väse. Inget alltså om stenåldersfynd förutom den vackra runstenen vid Ve, där är inristat namnet på Väses första kända personlighet, som det heter i bildtexten. Vebjörn broder sin lyder texten på stenen. Något för väseborna att vara stolta över!

Väsebor 1950–2015 handlar förvisso om väsebor men framför allt om vad som hänt i Väse de senaste 65 åren och det är mycket, men också något om omvälvande händelser dessförinnan som elektrifieringen, som skänkte Väse ”city” elektrisk ström 1919.

”Affärer i Väse” heter ett annat kapitel som bjuder på den rent chockerande uppgiften att samhället med cirka 200 invånare sedan flera år tillbaka saknar en matvaruaffär! Hur kan det vara möjligt? Den nya väseboken ger ett rejält och vederhäftigt intryck och är mycket lättläst. Möjligen kunde formgivningen ha varit något mindre stelbent, men boken är övermåttan rikt illustrerad, som man kan förvänta sig av en nutida hembygdsbok. En utsocknes gläder sig nog främst åt de tvåsidiga vyerna av Väse, som boken bjuder på, om än rätt sparsamt! För boken svarar en redaktion bestående av Bo Hidén, Bertil Enell, Sigvard Boström och Irene Hübinette. Enligt en uppgift i NWT så har den förstnämnde, skrivit 95% av texten, vilket låter trovärdigt med tanke på att han på senare år skrivit och gett ut flera böcker om sin socken! Boken saknar namnregister – som det brukar vara i hembygdsböcker – tyvärr, tyvärr!

Bengt Åkerblom

 

Årjängstravet mellan 50 och 70. Bilder från Årjängstravet 1986 – 2015. Huvudförfattare & redaktörer: Göran Axelsson & Bengt Kroken Nilsson. Nordmarkens travsällskap. 2016. 206 s. – Rbe

Säg den plats på jorden där travsportintresset är större än i Nordmarken! Det kan man undra över vid läsandet av föreliggande praktverk. Hur många kusar som porträtteras här är inte det lättaste att räkna ut men kanske kan det röra sig om cirka 500. För den som aldrig satt sin fot på en travbana är detta en helt främmande värld så låt mig bara nämna att boken innehåller några sidor om Nordiska travmuseet, som invigdes av landshövding Ingemar Eliasson den 18 juli 1998. Lennart Ekengren, kulturchef i Hammarö kommun, heter mannen bakom den utformning museet fick. Han kommer från Stockholm men 25 år i Värmland har satt sina spår, heter det i en presentation i boken om honom, ”såtillvida att han fått ett djupt gående travintresse (hästägare och ihärdig travbesökare)”. De sista nio sidorna utgörs av ett index över hästar och människor, omnämnda i boken. Så ska det vara!

Bengt Åkerblom

 

Östemtingen. Nr 58 (2016). Utg. av Östra Emterviks hembygdsförening. Östra Ämtervik 2016. 58 s. Ncagz Östra Ämtervik(p)

Östemtingen fyller i år 50 år. Som alltid är det ett fullmatat nummer, som bör glädja varje vän av Östra Ämterviks socken.

   Av hög klass är årskrönikan skriven av förre VF-journalisten Sven L-O Johansson. Landstingets Frödingstipendium 2016 delades mellan två östemtingar, filmaren Sara Broos, och filmaren och fotografen J. H. Engström! Dessutom gick priset Årets ledare till IS Emtarnas tränare L-E Enochsson och Peter Johnsson för att ”klubben tagit hand om 34 nysvenska ungdomar och ordnat hemtransporter så att de kunnat delta i träningen och matcherna.” Många av pojkarna logerade på Gunnerudsgården och några på Solbacka gästgiveri men efter ett halvår behövdes inte platserna på gästgiveriet, vilket var synd, eftersom ägaren nu avser att lägga ner rörelsen – som är så vackert belägen på sluttningen mot Mårbackadalen.

  Ett annat bekymmer för socknen som L-O tar upp är att ingen präst söker den ledigförklarade tjänsten som församlingens herde, som nu stått ledig sedan något år. Dock kan östemtingarna glädjas åt att socknen har en handelsbod, en lanthandel. Det är långt ifrån alla värmländska socknar som kan skryta med det! Många annonser i årsskriften skvallrar f.ö. om att näringslivet är rätt så blomstrande. Förutom ett sågverk finns där en lantgård, en rörelse som ägaren, Nira Lant AB, planerar att utvidga för att hysa 220 kossor!

   Men framför allt blomstrar kulturlivet i Östra Ämtervik, vilket märks särskilt under Kulturveckan i Sunne. Selma Lagerlöf spelar då oftast huvudrollen eller, rättare sagt, hennes författarskap och hennes personlighet. Det var särskilt påfallande år 2016! Nämnas bör i sammanhanget att Västanå Teater framförde en pjäs som bygger på hennes bok, Löwensköldska ringen. Den lockade rekordartat stor publik och direktör för teatern, Västanå teater, är en östemting, nämligen Leif Stinnerbom.

Allt vad det nya numret av Östemtingen har att bjuda på finns inte plats att skriva om här men undertecknad vill gärna informera om att han medverkar med en artikel om både Östra Ämterviks församlingsbibliotek och om Selma Lagerlöf.

Medlemskap i hembygdsföreningen går på 150 kr och innebär att du får årsskriften Östemtingen dig alldeles gratis tillsänd. Avgiften sätter du in på bankgiro 5910-7029. Mer om föreningen hittar du förstås på hemsidan: www.ostra-amtervik.se/hbf.

Bengt Åkerblom

 

Sidan uppdaterad 20 maj 2017

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer