Sju linjer

 

Bokrecensioner 2017

 

Andersson, Håkan, Fredriksson, Jan & Friessnegg, Peter. Mat och prat i Värmland.

Arnborg, Beata. Se på mig! En biografi över Zarah Leander.

Arvidsson, Anna. Ordbrodösen.

Bengtsson, Helena. Sy väskor – vackra som smycken.

Berg, Bengt & Torvund, Helge, Medan våren vaknar

Bergersen, Arne, Gustaf. En roman om Gustaf Fröding.

Berggren, Inger & Per. Kyrkorna i Karlstads pastorat och deras skatter

Bergman. Karl-Henrik. Luftslavar.

Björquist, Karin & Lindkvist, Jonas. Formgivare på Gustavsberg 1950–1995.

Boström, Hans-Olof. Konst i Värmland.

Brodow, Bengt. Kerstin Ekman i Naturen.

Bryntesson, Göran. Elis i Taserud. 101 historier.

Bärjed, Martin, Saga från ett skogs- bryn.

Cantzler, Ingmari, Kreativitet.

Carlsson, Lena, Frihetslif. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan – ”två ensamma fruntimmer” – på resa med kamera

Edgren Aldén. Rebecka. Och blomstren dö.'

Elander, Mari & Magnusson, Roine. Himlen är fortfarande blå.

Fax, Göte. Inget är oss främmande–värmlänningar berättar.

Forshaga IF. Ishockey.

Fredriksson, Kjell. Ny minneslångrev. Krönikor

Fröding, Gustaf, Fröding. Önskedikter.

Fårbenet 2017.

Föreningen för Västgötalitteratur. Meddelande. 2017, nr 2.

Föreningen för Västgötalitteratur, Meddelande, nr 1, 2017

Geijer, Erik Gustaf, Sånger & kammarmusik i urval av Pelle Östlund.

Gillet nr 32 2017.

Grenegård, Ulrika. Som om nära.

Harrison, Dick, Jag har ingen vilja till makt.

Holmlöv, Olle, Djuröga.

Hyder, Lisa, Om dagen tar slut.

Jofjell, Staffan. Temple of dreams.

Klenell, Johannes. Det fria ordet.

Lagerlöf, Selma Nils Holgerssons under- bara resa genom Sverige.

Lange, Katarina & Lange, Henrik, Selma Lagerlöf på en timme.

Larsen, Britt Karin. Himmelbjörnens skog.

Lerin , Lars & Carl Larsson, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur.

Magntorn, Erik. Tomte i trubbel.

Mosskin, Peter. Systrarna.

Nilsson, Jan Olov, Scholmästaren.

Näverluren. Medlemstidning för Värmlands hembygdsförbund. Nr 2/2017.

Odhner, Gunnar. Språklära

Ollmark, Lena, Den förskräckliga historien om Lilla Hon.C

Olsson, Örjan. Uggliboka.

Ortnamnssällskapet i Uppsala årsskrift 2017.

Rundgren, Kjell, Mitt i livet.

Spantrutan 2017.

Svensson, Gunnar. Sibiryaks.

Warholm, Robert, Skam

Westlund, Lars Erik, Värmland och kriget 1563–70

VärmlandsAnor. 2017 nr 3.

Värmländsk kultur. 2017 nr 5. En textil historia.

Värmländsk kultur. 2017 nr 3–4. Folkmusik.

Värmländsk kultur nr 2, 2017

Värmländsk kultur nr 1, 2017.

Värmländska Akademiens årsskrift 2017.

Zandén, Rolf, Inslag – omslag.

Östling, Johan. Bobos bageri.

Överström, Simon, Ståhl, Manne & Lyrholm, Åke. Det gamla glasbruket

 

Andersson, Håkan, Fredriksson, Jan & Friessnegg, Peter. Mat och prat i Värmland. Red. Lena Sewall. Foto: HP Skoglund. Votum & Gullers 2017 153 s. Tre personporträtt och en projektbeskrivning! Den tilltalande boken Mat och prat i Värmland innehåller, utöver personporträtten och den noggranna dokumentationen, även en lång rad recept. Projektet är ”en portion gott samarbete” där det inspireras till värmländsk husmanskost med internationella influenser, både till vardags och fest. Kockarna Håkan Andersson, Jan Fredriksson och Peter Friessnegg är aktiva i Svenska Kockars Förening Värmland (SKF). I samband med den första matmässan Smaka på Värmland 2011 kläcktes idén om ett samarbete med Coop Värmland. Värmländska konsumenter skulle få smaka på och dofta mat i sina butiker samtidigt som de mötte kockarna. Där skulle de få recept, tips och inspiration samt kunna köpa råvarorna direkt. Ingen vanlig butiksdemonstration utan rejäla portioner, kockarna iklädda kockkläder och höga kockmössor! Mat och prat-projektet pågick i drygt tre år och resulterade i exakt 18 754 smaktallrikar och minst 20 000 receptblad delades ut. Samarbetet mellan de tre kockarna och Coop Värmland tycks ha varit mycket gott. Kockarna intog olika roller för att genomföra och dokumentera projektet. Organisatören Håkan, koordinatorn Jan och köksmästaren Peter. Vid flera tillfällen gästspelade andra värmländska kockar från SKF. På bokens omslagsbild poserar Håkan, Jan och Peter vid ett dukat bord framför stamfrändemonumentet i Sunne. Monumentet, invigt 1953, står som symbol för den finska invandringen till Värmland och den svenska utvandringen till USA. Något som även den värmländska maten, med influenser från invandring och spridning av det värmländska till andra länder, kan symbolisera! Det är med yrkesstolthet som kockarna berättar om projektet, och hur de vill förmedla kunskap och intresse kring mathantverket vidare. I en liten ordlista ger Håkan förklaringar till några av sina favoritkockord. I recepten får vi ta del av många tips angående råvaror och tillagningsmetoder. Det är enkla och tydliga recept ofta med spännande råvaror som t. ex. quinoa, glasnudlar, korngryn, kaffe, chili och granskott (med påpekandet att det krävs markägarens tillstånd för att få plocka granskott). Det uppmanas till serie- och säsongsmatlagning och undvikande av svinn – alltså miljötänk. De skänker även allergiker en extra tanke. Recepten kompletteras ibland med olika små berättelser kring provsmakningarna ute i butikerna. Kunder i alla åldrar smakade på kockarnas mat. Barnen var fantastiska, de åt allt! berättar Jan. Flera unga hade aldrig ätit ”husmanskostens paradnummer” oxrullader, men efter att ha träffat Håkan, Jan och Peter gjorde de det! I boken delar kockarna med sig av sina åtta bästa råd i köket. Några av dem är att skaffa riktiga redskap, bra råvaror och att se sitt kök som en trivsam verkstad! Lena Sewall, prisad författare och matskribent, är bokens redaktör. Hon tecknar i boken fina personporträtt av kockarna Håkan Andersson, Jan Fredriksson och Peter Friessnegg. Lena återger en härlig anekdot kring älgkött, berättad av en annan värmländsk matprofil. Hon ger även en tillbakablick Ur Kooperativa förbundets kokbok och Konsums smörgåsråd, med några recept från länge sedan. 1926, då Kooperativets kokbok kom ut, vände sig KF till husmödrarna som ”tack vare sitt intresse och sin skicklighet ska lyckas förvandla de kooperativa råvarorna till goda och närande rätter – till glädje och gagn för man och barn”. Nu drygt 90 år senare vänder sig Coop Värmland till en betydligt bredare publik i alla åldrar! Lena har tidigare haft ett gott samarbete med SKF. I samband med föreningens 25-årsjubileum porträtterade hon 25 kockar, och bidrog med ett flertal foton, i boken Värmländska kockar och smaker. Boken Mat och prat i Värmland är väldisponerad och lättläst, den har enkla rustika foton, tydlig innehållsförteckning samt receptregister längst bak. De tre kockarna går nu, efter det lyckade projektet som krävt mycket tid och stora insatser, vidare i sin yrkesutövning. Kanske kan och vill några yngre förmågor föra MAT OCH PRAT-projektet vidare? Det skulle kunna bli ett inlägg i folkhälsodebatten genom att dela med sig av kunskap, inspirera till att laga sin egen mat av enkla och bra råvaror. Att våga prova! Karin Wistrand Kardemark

 

Andersson Schaar, Lars & Robertson Harén, Malin. Karossen – 100 år av arbete. (Fengersfors) 2017. 235 sidor. Den 3 oktober 2012 är ett mörkt datum i Säffles historia. Stadens största industri, Volvo Bussars karosserifabrik, skulle läggas ned och 330 fast anställda varslades om uppsägning. Produktionen i Säffle avslutades i juni 2013. Konstnären Lars Andersson Schaar och fotografen Malin Robertson Harén dokumenterade de sista månaderna av karossfabrikens historia. Resultatet har presenterats vid utställningar både i Säffle och Åmål och nu är boken om Karossen klar. I folkmun användes länge namnet ”Höglunds” efter företagets grundare Karl Gunnar Höglund. Familjeföretaget Höglunds blev en del av Volvokoncernen 1981. Boken skall inte förväxlas med en här i Wermlandiana tidigare anmäld bok med nästan identiskt namn (Karossen. En 100-årig Säfflehistoria) med Lennart Stolpe som redaktör. Den boken ger de historiska perspektiven. Här handlar det om fabrikens sista tid och de som arbetade där då. En stor del av dessa bussbyggare är porträtterade i boken. Det finns också en film på Youtube som kompletterar. Porträtten, där allvarliga och stolta bussarbetare poserar i sin arbetsmiljö ger ett starkt intryck. Fotografierna är av högsta kvalitet, med ett fantastiskt ljus. Många hade arbetat på karosseriet mer än 20 år, i en del fall ännu längre. Några kommer till tals i intervjuer. Nyckelpersoner från företagets historia som tidigare chefer får också berätta sina historier. Intrycket är att karosseriet var en bra arbetsplats, även om flera tycks ha upplevt de sista åren som röriga. För mig, som växt upp i Säffle, så innebar boken många kända ansikten. Det är en dokumentation av ett industrihistoriskt förlopp. Man kan ställa sig frågan, vad vi kommer att tillverka i framtiden i Sverige? Nedläggningen i Säffle har förstås en koppling till den globala konkurrensen. Det var kostnaderna som blev för höga. Arbetarna i Säffle var duktiga på att bygga bussar men deras kollegor i Wrocław i Polen hade så mycket lägre löner. Vi vet nu, att läget i Säffle inte blev så illa som många fruktade i oktober 2012. Många av de som arbetade på ”Karossen” fick antingen avtalspension eller nya arbeten. En del arbetar fortfarande kvar inom Volvo Bussar i Säffle med eftermarknad och service. De båda böckerna om ”Karossen” innebär att fabriken nu är en av de mer väldokumenterade i Värmlands industrihistoria.

Carl-Johan Ivarsson

 

Arnborg Beata. Se på mig! En biografi över Zarah Leander. Natur och Kultur 2017.

Beata Arnborg, kulturjournalist och författare, har tidigare skrivit uppmärksammade och prisbelönade biografier över Vivi Täckholm, Barbro Alving och Kerstin Thorvall. Nu har hon utkommit med den första stora svenska biografin över Zarah Leander – Se på mig. En biografi över Zarah Leander. Snudd på den ultimata Zarah Leander-biografin men ändå inte. Gåtan Zarah Leander lär aldrig få sin fullständiga lösning. Zarah Leander, f Sara Stina Hedberg 1907 i Karlstad, var en av det svenska 1900-talets största artister, hyllad över i stort sett hela världen, aktiv långt in på 70-talet men svärtad av sitt samröre med nazismen och den tyska regimen under sex år, 1937–43. Beata Arnborgs biografi är liksom hennes tidigare böcker baserad på omfattande research. Förteckningen över hennes källor, – arkiv, litteratur, intervjuer och brev – är liksom bokens notförteckning imponerande. Ändå är det en lättläst bok, fängslande och mycket läsvärd. Redan som barn ville Zarah bli stjärna. Sitt första framträdande gjorde hon vid sex års ålder när hon spelade en Chopinvals på pianot under den årliga barnbalen på Stadshotellet i Karlstad. Men när Zarah 1926 sökte in på Dramatens elevskola kom hon inte in. Däremot mötte hon sin blivande man Nils Leander utanför Dramaten. Med honom fick hon de två barnen Boel och Göran och tvingades så småningom på grund av usel ekonomi att bo hos svärföräldrarna på Risinge prästgård. Det var en bedrövlig tillvaro som så småningom ledde till misshandel. ”Jag kunde aldrig tro att en prästgård på landet kunde vara portvaktsstuga i helvetet”, sa Zarah senare. Men hon gav aldrig upp drömmen om att bli skådespelerska och sångerska. När 1929 års Rolfsrevy skulle uppföras i oktober i Norrköping övade Zarah in revyns örhänge, Garbo-parodin ”Vill ni se en stjärna”, på prästgårdens utedass. För sina absolut sista ören for hon med bussen till Norrköping där hon klämde i med ”Vill ni se en stjärna” för en förstummad Ernst Rolf. ”Ni var fanimej en överraskning”, sa han. ”Ni får rycka in på fredag i Borås.” Det var upptakten till Zarahs karriär som fortsatte i Stockholm där hon redan efter ett år var den klarast lysande revystjärnan i bland annat Karl Gerhards revyer. Hon spelade in grammofonskivor och film och försörjde ensam de två barnen, modern och de två yngsta bröderna efter att äktenskapet upplösts, familjeföretaget gått i konkurs och fadern avlidit. När Gösta Ekman satte upp Glada änkan i en spektakulärt dyrbar och okonventionell uppsättning med Zarah i huvudrollen som Hanna Glawari och sig själv som Danilo förhandlade Zarah till sig till ett skyhögt gage. Zarahs förmåga att förhandla sig till höga gager kom att prägla hennes hela artistliv. Det gällde såväl kontakterna med propagandaminister Joseph Goebbels som efterkrigstidens stora nöjesetablissemang. Zarah gjorde bejublade gästspel i Helsingfors, Oslo och Köpenhamn och gifte sig 1933 med make nummer två, Vidar Forsell, son till den legendariske operachefen John Forsell. 1936 får hon erbjudande att spela huvudrollen i en nyskriven operett i Wien med den store danske sångaren och skådespelaren Max Hansen. Det blir en dundersuccé och Zarah kan därefter välja mellan förmånliga filmerbjudanden från Storbritannien, USA och Tyskland. Hon väljer tyska Ufa, det största europeiska filmbolaget. En anledning är att hon vill vara så nära familjen och barnen som möjligt. Säkert spelar det också in att hennes tyska är god efter ett och ett halvt år hos goda vänner till familjen i Lettland där 20 % av befolkningen då var tysktalande. De sex åren i Tyskland är bokens längsta och tyngsta inslag. Till stor överraskning för Zarah visar det sig att hon genom propagandaministeriets försorg inte är en blivande utan redan en stjärna vid ankomsten till Tyskland 1937. De stora tyska fixstjärnorna som Marlene Dietrich har försvunnit utomlands och tomrummet ska nu ersättas av Zarah. Mitt under brinnande krig går tyskarna på bio. Det finns 5 300 biografer i Tyskland och filmentusiasterna Goebbels och Hitler har fullt klart för sig propagandavärdet i filmer som får befolkningen att drömma sig bort från den dystra vardagen. Zarah spelar in filmer för hundratals miljoner. Ännu mer inkomstbringande är grammofoninspelningarna. Redan 1939 kan hon realisera sin dröm om en svensk herrgård, fast inte i Värmland utan gården Lönö i Östergötland. Zarahs kontrakt med Ufa innebar att hon hade full rätt att bestämma över filmer och regissör och att en stor del av arvodena skulle betalas i svensk valuta. Medvetet eller omedvetet verkar Zarah ha intalat sig att det faktum att filmerna var opolitiska innebar att hon inte hade något med den tyska nationalsocialismen att göra. I synnerhet som hon aldrig gick med i Riksfilmkammaren vilket innebar att man automatiskt blev medlem i nazistpartiet. Det var annars ett krav för alla artister i Tyskland och måste omförhandlas inför alla Zarahs filmer. Hon lät inte heller barnen gå med i Hitlerjugend och ganska tidigt lät hon dem stanna i Sverige. Själv kunde hon bo långa perioder på Lönö mellan filmningarna. Hon tackade också nej till Goebbels erbjudande om att bli statsskådespelare och tysk medborgare. Att Zarah genom samarbetet och vänskapen med Karl Gerhard och regimkritiska kollegor och svenska journalistvänner visste en hel del om vad som försiggick i Tyskland är ställt utom allt tvivel. Själv flydde hon närmast till Sverige i början av 1943 efter att genom list lyckats skeppa iväg två hela järnvägsvagnar med antikviteter och möbler till Sverige. Man kan undra över om hon någonsin ställde sig frågan varifrån alla dessa föremål kom? Uppenbarligen hade hon inte väntat sig att hon skulle bli så utfryst som hon blev i Sverige och inte bara där utan i hela Europa. Inte ens gode vännen Karl Gerhard kunde hjälpa henne att göra come back. Zarah fick ensam bära hundhuvudet för alla svenskar som på något sätt lierat sig med nazisterna, vilket hon ju själv bevisligen gjort om än aldrig som medlem av nazistpartiet. Andra som t ex operasångaren Set Svanholm, som gått med i nazistpartiet och gjort 108 offentliga framträdanden i Österrike och Tyskland under nazistepoken, bestraffades inte alls på samma sätt. Redan 1944 kunde han ta upp sin karriär i USA. Först 1949 gjorde hon ett bejublat framträdande på Malmö stadsteater, 13 år efter att hon senast uppträdde inför svensk publik. Efter det steg hennes stjärna åter på kontinenten och Europa låg åter för hennes fötter. Beata Arnborg ger i Se på mig ett fängslande porträtt av Zarah Leander, född Sara Hedberg 1907 i Karlstad. Privat verkar hon ha varit chosefri, rättfram och rejäl, frispråkig, slagfärdig, humoristisk, självironisk, vänfast, omtänksam. Omtyckt av barnen, släkten, vännerna och kollegorna. Värmland och Karlstad var viktiga för henne. Trots att Zarah var mycket borta fanns hon alltid på något sätt för oss, skriver sonen Göran som vuxen: ”Var det doften av scensmink eller värmlandskorv eller strömmingsflundror?” Han beskriver också detaljerat de gammaldags och välregisserade jularna på Lönö, även under de tysta åren på 40-talet, då modern tog fram barndomens julkänsla och beredde alla en äkta värmländsk herrgårdsjul. Värmlandsvisan sjöng hon gärna, en gång till och med i TV i duett med Sven-Erik Magnusson till alla värmlänningars lycka.

Lena Sewall

 

Arvidsson, Anna. Ordbrodösen. Rabén & Sjögren 2017. En ordbrodös är en kvinna som med sina skrivna ord kan styra andra människor. Alba är den yngsta kvinnan i en sådan släkt och när hon fyller nitton år är det dags för hennes inträdesprov. Det finns regler för en ordbrodös. En är att hon inte får ha några bröder. När Alba misslyckas med proven väcks misstankar. Det bestäms att Alba ska resa från sitt hem i den värmländska bruksorten till Stockholm och där få en handledare som ska hjälpa henne framåt. Tillsammans med Lo och hennes dotter Klara ger hon sig ut på en resa både bokstavligt men också genom sökandet efter kunskap om sin döda mamma och kanske också få klarhet i varför hennes inträdesprov till att bli ordbrodös misslyckades. På vägen lär hon känna sig själv bättre, får uppleva fin vänskap och även förälskelse. Det här är en bok som tar upp teman som makt och att finna ett sammanhang i livet. En fråga som vävs in i berättelsen är – hur ska man bäst använda sin makt. Det är en berättelse som håller sig till vår verklighet men som även har inslag av magi och mystik. Boken är spännande och huvudkaraktären Alba gestaltas mycket fint, en ung vuxen på väg ut i livet med allt vad det innebär. Här finns förstås den extra kryddan med det mytiska arvet – ordbrodös. Det här är Anna Arvidssons debutroman. Boken kan betecknas som cross-over-litteratur och kan läsas både av unga vuxna och vuxna. En debut som väcker mersmak.

Gun Berger

 

Bengtsson, Helena. Sy väskor – vackra som smycken. Hemslöjdens förlag 2017. 118 s.
Helena Bengtsson är en välkänd värmländsk textilkonstnär och formgivare med en synnerligen gedigen utbildning. Hon har en magisterutbildning i textildesign vid Textilhögskolan i Borås och har även studerat Textilkonst vid Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet. Sina rötter har hon i det svenska kulturarvet som är en ständig källa till inspiration och kunskap för henne.
”Helenas sätt att fördomsfritt och kreativt se möjligheterna i kulturarvet som inspirations- och kunskapskälla värmer hjärtat på en som i trettio års tid jobbat med slöjd, design och konsthantverk i museivärlden. Och som många gånger haft anledning att fundera över museisamlingarnas betydelse för utvecklingen av ny form. Helena har svaret”, skriver Johan Knutsson, professor i möbelkultur, Linköpings universitet, på förlagets hemsida.
Sy väskor – vackra som smycken är en helt underbar och mycket vacker bok som är ett smycke i sig själv. Den är stramt och utsökt formgiven av Cecilia Ljungström och för det fina fotot svarar Thomas Harrysson. Helena själv har gjort illustrationerna. I boken visar Helena hur man gör för att trolla fram vackra väskor som rymmer det allra viktigaste och som går att bära både till vardag och fest. Väskorna i boken är inspirerade av kjolväskan, eller kjolsäcken, som är namnet på en liten väska som bärs till folkdräkter. Kjolväskorna är lika slående vackra som användbara och det är också Helenas väskor som är gjorda av päls, skinn, ull, reflexband, återbrukade jeans och med vackra applikationer och fina broderier.
Är man sykunnig får man tips på allt från material och verktyg, till vilka stygn som passar och hur man syr bästa handtaget i skinn. De flesta av bokens femton väskor är sydda för hand, men några sys på maskin eller har foder som är sytt på maskin. Om man vill kan man följa bokens mallar och utförliga beskrivningar till punkt och pricka men man kan också känna sig fri att göra ändringar för att anpassar väskorna till sina egna önskemål eller det material man har tillgång till.
Är man som jag själv inte det minsta sy- kunnig men älskar vackra böcker och textilier kan man helt enkelt bara ägna sig åt att njuta av denna sanslöst vackra bok och härliga väskor. Allra vackrast enligt mitt tycke är nog Väska med skarvsöm från Värmland 2016. Till den användes bara vitt och rött ylletyg. Väskan fodrades med eget handtryck och försågs med ett band från en svensk modekedja ”som av och till tycker att vi ska klä oss lite genuint. Då kan man bara slå till!” skriver Helena.
Lena Sewall

Berg, Bengt & Torvund, Helge, Medan våren vaknar. Bokbyens & Heidruns 2017. 139 s.
En originell bokskapelse detta! Den består till hälften av dikter av Bengt Berg och hälften av norrmannen Helge Torund. Bengt har översatt Helges dikter till svenska och denne har i sin tur översatt Bengts
dikter till norska. De får sägas vara mycket befryndade. De lever båda nära naturen. Det kan inte så sällan sägas att de är svåra att skilja på. De är födda omkring 1950 och efter universitetsstudier kom båda att flytta tillbaka till sin barndoms nejder i respektive land. Boken förenar inte bara två landskap i två länder utan också två språk med djupa gemensamma rötter för att nu citera texten på bokomslagets baksida. Torvund skriver på nynorsk, som egentligen inte bör vara ett främmande språk för en värmlänning. Torvund har etablerat sig som ”en solid lyrisk stämma i den norska litteraturen” kan vi läsa i presentationen av honom i boken. Bengt Berg behöver förstås ingen närmare presentation men vi visste väl inte alla att han nns översatt till minst 15 språk, bl.a. bengali, arabiska och makedoniska?
Idar Stegane skriver i ett långt, välskrivet efterord bl.a. att Torvunds diktning kan karaktäriseras ”som språkkritisk, minimalistisk, jordnära, vardaglig, naturdikt o.s.v. ”och det omdömet stämmer ju också in på Bengt Berg.
Boken bjuder på många ”godbitar”, exempelvis:

det kvite er vinterens hud våren kvesser si klo


på den andre sida av myra

Eller så här kan det låta:

regnet som fell er lada med mörker Europa nst lagra i kvar drope

Bengt Berg i översättning av Torvund

Och så här kan Torvund låta i svensk översättning:

Nu har jag kommit fram till i kväll och står här med sopor i näven

och med stjärnornas vidunderliga familj

över huvudet

Korta, vackra är Bengt Bergs och Helge Torvunds dikter, fast en och annan dikt av den senare vållar mig huvudbry, men en ordlista hade väl inte varit passande i det här na sällskapet? Men framför allt är detta lyrik som kan öppna våra ögon för naturens rikedom.
Bengt Åkerblom

Bergersen, Arne, Gustaf. En roman om Gustaf Fröding. Bokbyen förlag 2017. 215 s.
Ett sådant dumdristigt företag! Det var min första tanke när jag på Fröding-dagarna hörde talas om att en av föredragshållarna hade skrivit en roman om Gustaf Fröding, en norrman till på köpet. Under läsningen av boken kom jag dock på bättre tankar. Det är en mycket empatisk biografi. Vi vet väl alla att Gustaf Fröding hade det mycket svårt i livet, sin stora, mycket stora begåvning till trots, men här får vi ta del hans ”via dolorosa”, alkoholmissbruket framför allt, och kan inte annat än att lida med honom.
Som tur var hade han dock ”änglaaktiga” systrar, främst Cecilia, som troget stod vid hans sida, och tur var det väl också att han några gånger fick ärva rika släktingar, må vara att han kunde slarva bort pengarna han fick ganska så snabbt. Det stora arvet han erhöll till sina studier i Uppsala försvann som bekant med häpnadsväckande fart. På så vis kunde han ha råd med vistelser på vårdanstalter i Tyskland och – framför allt i Norge – sammanlagt vistades han på vårdhem där i tre år. Utan dessa anstaltsvistelser hade han antagligen inte överlevt så länge. Han tillbringade ungefär hälften av sitt vuxna liv på sjukhus eller annan vårdinrättning. Bergersen återkommer ofta till alkoholens fördärvliga inverkan på Fröding. Det mesta vad författaren har att berätta om skalden är väl inga nyheter men man har under läsningens gång kommit närmare människan Gustaf Fröding, känner stor empati med honom. Boken är skriven på norska men den är mycket lättläst. Arne Bergersen är värd stort tack för sin roman om den störste av Sveriges skalder!
Bengt Åkerblom

Berggren, Inger & Per. Kyrkorna i Karlstads pastorat och deras skatter. Karlstads pastorat 2017. 128 s. 14 kyrkor och ett kulturarv värt att vårda. Bland höstens nyheter hittar vi en bok om kyrkorna i Karlstads pastorat. Eller så mycket om kyrkobyggnaderna handlar inte boken, desto mer om kyrkornas inventarium. Texterna är kortfattade, ofta några få rader. Mer innehållsrika är bilderna. Kyrkorna rymmer helt klart åtskilliga skatter. Det är paret Inger och Per Berggrén som ligger bakom den vackra boken. Som vanligt har Per Berggrén tagit bilderna, medan hustru Inger bidrar med sin sakkunskap i textmaterialet. Föremålen som presenteras i boken är sådana som vi kan se i kyrkorummen, men också föremål som normalt förvaras inlåsta eller i sakristian. Till de senare hör ofta nattvardsserviser och de liturgiska plaggen. Förvånansvärt mycket är av senare datum – men så rymmer pastoratet också åtta av stiftets yngre kyrkor. Karlstads pastorat bildades 2014 genom sammanläggning av fem tidigare pastorat. Det motsvarar huvuddelen av Karlstads kommun med totalt fem församlingar och 14 kyrkor. Av dessa hittar vi nio inne i Karlstad. Det var när staden växte som snabbast som flera stadsdelar fick sin egen kyrka. Sist ut var Rud vars kyrka uppfördes så sent som 1993, en tvär kontrast mot exempelvis Väse och Östra Fågelvik. Medeltida föremål samsas i boken med föremål från 2000-talet. Ofta, men inte alltid, får vi veta vem som tillverkat och formgivit inventarierna – och givetvis tillkomstår. I särskilt de nyare kyrkorna är det intressant att se hur dagens värmländska konsthantverkare och konstnärer har satt sina spår i interiörerna. Här finns verk av Ethel Halvardsson, Inga-Lena Klenell, Karin Lööf och Kjellaug Nordsjö, för att nämna några. I de äldre inventarierna hittar vi också värmländska inslag. Legendaren bland Karlstads silversmeder hette Niclas Warneck. Alster av honom hittar vi i domkyrkan och i Älvsbacka. I domkyrkan finns också verk av Johan Tobias Sergel – värda att studera vid nästa besök. Tyvärr saknar boken namnregister och därmed är det lite svårt att få en samlad bild av upphovsmännen. Kyrkorna i Karlstads stift och deras skatter är utgiven av Karlstads pastorat och därmed en uppföljare till boken om pastoratets kyrkogårdar som kom 2015 – även denna ett verk av makarna Berggrén. Claes

Bergman. Karl-Henrik. Luftslavar. Norlén & Slottner 2017.
Karl-Henrik Bergman är en pensionerad flygkapten, uppväxt i Filipstad och numera bosatt i Gräsmark. Han har arbetat som pilot och flygkapten i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv. I sju länder, trettio år och med mer än 30 000 timmar i cockpit. Innan han tog sitt tra
fikflygarcerfikat 1980 hann han att arbeta som reporter på SVT i nio år. Hans stora dröm har förutom att bli pilot varit att skriva en bok. Det har han gjort nu och i Luftslavar visar han att han verkligen kan skriva.
Luftslavar är en blandning av thriller och feel good-roman. En rad misstag och slumper leder till en flygkrasch och en flygvärdinnas död i en varuhiss på Arlanda. Sedan utspelar sig en historia med många förvecklingar och ett färgstarkt persongalleri. Karl-Erik Bergman har suverän kontroll över alla trådar och förvecklingar och alla människorna som arbetar och rör sig i flygmiljön. Han kan sitt ämne och får gärna återkomma med ännu en feel good-thriller i ygmiljö. Den kastar jag mig över i så fall fast frågan är om jag någonsin vågar sätta mig i ett flygplan igen efter att ha läst Luftslavar!
Lena Sewall

Björquist, Karin & Lindkvist, Jonas. Formgivare på Gustavsberg 1950–1995. Carlsson Bokförlag 2017. 160 s.
Karin Björquist fyllde i januari 90 år. Tillsammans med sonen Jonas Lindkvist har hon nu dokumenterat delar av sin produktion i boken Karin Björquist – Formgivare på Gustavsberg 1950–1995. På 160 sidor och med nära 200 bilder ger boken en fin översikt av hennes gärning. Särskilt som hon själv har skrivit de informativa faktatexterna. Här får vi bakgrunden till många av de bruksföremål som idag kan kallas designklassiker.
Så mycket värmländskt hittar vi inte i den nya boken. Istället är det föremålen som står i centrum. Den som vill veta mer om Karin Björquists bakgrund kan istället leta fram Arthur Halds och Hedvig Hedqvists bok om Karin som kom redan 1995. Där kan vi läsa om ungdomsåren i Säffle och hur hon tidigt drömde hon om att komma in på Konstfack. Karins mor insåg svårigheterna i att leva på ett konstnärligt yrke. Men Karin Björquist stod på sig och lämnade 1946 Säffle för Stockholm. Ett klokt val. Fyra år senare avslutade hon Konstfacks högre utbildning och fick omgående anställning vid Gustavsberg.
Efter fem år som assistent åt Wilhelm Kåge och Stig Lindberg kunde Karin från Säffle 1957 debututställa på NK. Hon visade sin bruksvara i stengods, handdrejade koppar, skålar och krukor.
I den nya boken ligger fokus som sagt på föremålen. Karin Björquist och Jonas Lindkvist har utgått från Karins egen samling, den som hon räddade när hennes ateljé revs. Året var 1995 och därmed avslutades en 45-årig karriär vid Gustavsbergs porslinsfabrik. Ett par år tidigare hade hon formgivit riksdagens och regeringens 50-årspresent till drottning Silvia, te- och kaffekopp i benporslin. Dessa presenteras under kapitelrubriken Specialtillverkat. Det är fjädrar i hatten, men kan givetvis inte jämföras med Nobelservisen som ägnas stort utrymme i boken. Ännu en värmländsk koppling: Kungaduken. Karin Björquist har komponerat mönstret till Klässbolsduken från 1993.
I Säffle nyinvigdes ifjol den väggdekoration som Karin Björquist på 1960-talet skapade för KF:s räkning och som placerades i Konsums nybygge i Säffle. Just denna nämns inte i boken. Det gör däremot en mängd andra arbeten för offentlig miljö, givetvis de som finns vid Sergels torg och i Mariatorgets tunnelbanestation – och i förbigående även utsmyckningarna i en Filipstadsvilla. Undrar om de finns kvar idag?
Men så rymmer boken också sådant som vi kan möta till vardags, hemma vid köksbordet. I en exposé från 1950-talet och framåt presenteras serviser som Vardag, Röd kant och BL-servisen från 1968. De stapelbara BL-kopparna fick en enorm spridning som restaurangporslin. Kopparna har en rymlig hänkel. Det är något av ett signum för Karin Björquist. Funktionen i första rummet. Kopparna ska vara enkla att greppa.
Karins unika ateljéproduktion – den som signerats med Gustavsbergs klassiska hand – samsas i boken med serieproduktionen. Mycket av det vi förknippar med Karin Björquist saknas. Men syftet har inte varit att visa allt. Tvärtom, i boken presenterar hon sin egen «lilla samling av basföremål». Samlingen har länge stått i hennes hem i Stockholm. Tanken på en retrospektiv utställning har funnits, men så föddes då idén om en bok. Och det kan vi vara tacksamma för. Karin Björquist – Formgivare på Gustavsberg är ett intressant dokument, av och om en av 1900-talets främsta formgivare och keramiker, som för övrigt belönades med Värmländska Akademiens lagerlöv år 2012. I baksidestexten kallas boken Yrkesmemoar, ett passande ord. Sonen Jonas Lindkvist har tagit de flesta bilderna och formgivit boken.
Claes Åkerblom

Boström, Hans-Olof. Konst i Värmland. Från Fjæstad till Lerin. Votum & Gullers 2017. Hans-Olof Boströms senaste bok, Konst i Värmland, är utgiven på Votums förlag och fint formgiven av Lars Norrby samt givetvis rikt illustrerad. I förordet finns en kort diskussion om vad som är värmländskt i konsten, förutom i landskapsmåleriet. Enligt författaren finns inget speciellt värmländskt måleri, men Värmland är ju ett starkt kulturellt varumärke vars etikett kan klistras på allt, som har minsta anknytning hit. Boken består i huvudsak av artiklar om enskilda konstnärer, som tidigare publicerats i Värmländsk kultur, Värmländska Akademiens årsskrifter och utställningskataloger. Till det har fogats uppsatser om vänskaper och brevväxlingar mellan Christian Eriksson och Eva Bonnier, Nathan Söderblom, Carl Larsson och Otto Hesselbom. De uppsatserna bygger på arkivstudier, är ganska detaljerade och vänder sig främst till speciellt intresserade. Även om konstnärsbeskrivningarna är uppdaterade gör deras olika ursprung, tillsammans med vänskaps- och brevdelen, att boken kan uppfattas som något spretig. Urvalet av konstnärer är högst personligt. Flera av konstnärerna är svåra att förbigå såsom Gustaf Fjaestad, Lena Cronqvist, Karin Broos och Lars Lerin. Men det är mycket givande att ta del av konstnärsskap, som även den hyfsat konstintresserade sällan (Per Tellander) eller aldrig (Roland Dufström) sett eller hört om. Att Boström dessutom lyfter fram Jutta Küblers, hans framlidna hustrus konstnärsskap, må vara honom väl förunnat. Styrkan i Boströms konstnärsberättelser ligger i bildanalyserna. Hans erfarna ögon hjälper oss att se komposition, färger, skuggor och detaljer i bilderna, flertalet av dem snyggt återgivna i boken. Dessutom ger han oss konsthistoriska hänvisningar och berättar om vad som influerat artisterna. Det är särskilt två kapitel som ökar vår kunskap om konstnärerna. Boström klarlägger mycket i Lena Cronqvists konst. Han dyker djupt i psykologiska resonemang om förhållandet mellan dottern Lena och hennes mor och far och hur det gestaltas i bild och skulptur. Det andra kapitlet som fördjupar kunskap handlar om Gustaf Fjaestad och teosofin. Denna lära som var mycket populär bland intellektuella och konstnärer runt förra sekelskiftet anger, mycket kortfattat, hur naturen är besjälad. Mot den bakgrunden går det att se på hans landskapsbilder med nya ögon. Hans-Olof Boströms nya bok är mycket läsvärd för alla med minsta intresse för värmländsk konst, vad det nu är.
Rolf Hörnquist

 

 Brodow, Bengt. Kerstin Ekman i Naturen. Autenticitet i naturskildring och språk. Brodow Produktion, 2017 Att Kerstin Ekman är en stor författare har jag, rent intuitivt, insett sedan länge. Nu när jag läst Bengt Brodows bok – Kerstin Ekman i naturen. Autenticitet i naturskildring och språk - börjar jag också inse hur och varför det är så. Bengt Brodow har genomfört en grundlig och uppslagsrik närläsning av alla Kerstin Ekmans böcker. Kerstin Ekman låter ofta naturen och det biologiska livet medverka i den övergripande gestaltningen av romanernas motiv och handling. Hon målar inte bara upp kulisser som ser snygga ut men saknar innehåll. Bengt Brodow – själv uppenbarligen avsevärt kunnig inom biologi och naturvetenskaper – har närmat sig ämnet med den erfarne forskarens blick och metoder. Han har prickat av och räknat de arter i floran och faunan som förekommer i texterna och han har kontrollerat om de redovisade biologiska detaljerna är korrekta. Att hitta fel i Kerstin Ekmans biologiska kunnande är tydligen inte lätt. Bengt Brodow har, trots ihärdigt letande, inte lyckats finna mer än tre, högst rimliga, misstag.

Magin sitter i detaljerna. Det gäller inom alla konstarter. Att skriva lite allmänt vackert om ett blommande körsbärsträd, det skulle kanske också jag kunna, om jag satte mig ner och slet nån vecka. Men att göra det som Kerstin Ekman med biologiskt exakta och samtidigt precisa poetiska detaljer kräver mästerskap, och det är just den sortens finlir som Bengt Brodow minutiöst har klarlagt och analyserat. Ett exempel med stark symbolisk laddning är en passage om vattenaloens blomning där botanisk sakkunskap förenas med poetisk sprängkraft. Bengt Brodow har hittat mängder av exempel som han också vällovligt citerar i sin framställning. Också i språket, i bilder och ordbildning, kan man iaktta Kerstin Ekmans nyfikna och säkra blick för naturen. Bengt Brodow anför en mängd exempel, och han konstaterar att naturskildringarna ofta fungerar som skapare av stämningar. Han kallar det för det konkretas poetik, och det tycker jag fångar hans tankegång ganska väl. Det avslutande kapitlet handlar om Kerstin Ekmans autenticitet. Är hennes texter trovärdiga och äkta? Jo visst är de. Bengt Brodow visar genom sin analys att Kerstin Ekman gjort grundligt tillväga och gjort noggrann research. Ett exempel hittar man i Katrineholmssviten – För att hitta korrekta tidsmarkörer har Kerstin Ekman studerat annonser, recept och notiser från gamla dags- och veckotidningar. För alla som är intresserade av Kerstin Ekman som författare är Bengt Brodows bok ett klart måste, för skönlitterärt intresserade i allmänhet ett klart fynd. Lita förbryllad blir jag dock över en del onödiga och oförklarade facktermer: fokalisator, extradieges, katakres … Ja OK, det går att slå upp – men det arbetet kunde författaren ha besparat sina läsare. Bokens omslag är inte heller i direkt toppklass. Det antyder snarast ett innehåll av sentimentala aftonböner och är inte i paritet med det synnerligen stringenta innehåll som ryms inne mellan pärmarna.

 Anders Hjertén

 

Bryntesson, Göran. Elis i Taserud. 101 historier. Med illustrationer av Marja i Myrom. Versmakeriet i Mangskog 2017. 72 s.
Jössehäringen Elis i Taserud eller Elis Eriksson, som var hans riktiga namn, är säkert en av de mest berömda och omtalade värmlänningarna genom tiderna. Han levde mellan 1856 och 1936, var bror till skulptören Christian Eriksson och en av de fyra bröder som drev Bröderna Erikssons möbelverkstad i Taserud.
Elis var liksom sina bröder utbildad till möbelsnickare men framför allt möbelföretagets kassör och kringresande försäljare, som också köpte och sålde antikviteter. Som sådan kom han i kontakt med många människor och blev känd och omtalad för sin slagfärdighet och kvicka repliker. Idag står han staty i centrala Arvika. Historierna om honom är otaliga men vilka som är sanna eller inte kan man bara spekulera i.
Nu har 101 av historierna samlats i en bok Elis i Taserud. 101 historier av den pensionerade läraren och skolchefen Göran Bryntesson, som nog är mest känd för sina visor och verser, som resulterat i flera vis- och versböcker och CD-skivor.
När Göran varit ute och spelat och sjungit har han också brukat dra någon Elis-historia och då ofta fått historier tillbaka av publiken. När han framträdde för Wermländska sällskapet i Jönköping våren 2016 föreslog man att Göran skulle ge ut en bok med Elis-historier. Då hade Göran redan samlat och skrivit ner historier om Elis i 5–6 års tid men när det gällde att ge ut en bok hade han sina dubier. Exempelvis kan man inte veta om en Elis-historia är sann eller inte och han var också ängslig över att använda varumärket Elis. Men de synpunkter han fick från människor i sin omgivning gav honom råg i ryggen och i maj 2017 kom boken med de 101 Elis-historierna. Det har blivit en mycket trevlig och nöjsam bok, illustrerad med härliga och mustiga akvareller av Maja i Myrom, dvs Marja Hallstensson, och alldeles utmärkt formgiven av Carina Moberg. Föga förvånansvärt har den blivit en stor succé och första upplagan på egna förlaget Versmakeriet i Mangskog är slutsåld och en ny tryckt. En bok för alla Elisvänner som nog kommer att bli en riktig klassiker!
Lena Sewall

Bärjed, Martin, Saga från ett skogs-bryn. Visto förlag, 2017. 313 s.
I förlagstexten citeras ett omdöme om boken av Klas Östergren, ledamot av Svenska Akademien: ”Ofta hör man en röst som är helt egen och följaktligen inte hörs någon annanstans i den svenska samtidsprosan.” Detta alltså om den här boken. Och det omdömet är så sant som det är sagt. Bokens handling utspelas i Gårdskulle till en stor del och det antyds ligga i Värmland. Vi förflyttas i boken till en närmast arkaisk tid där varken el eller annan kraftkälla finns att tillgå. Jordbruk och trädgårdsskötsel är de huvudsakliga näringarna och så fisket! Det verkar som om ett förödande krig drabbat Gårdskulle och totalt ändrat livsbetingelserna för dess innevånare. Boken innehåller också något helt annat, en satirisk skildring från den byråkratiska och digitala världen av idag. Böcker är en raritet och ägs endast av några få utvalda i Gårdskulle. Det ska inte fördöljas att åtminstone första delen av romanen om Gårdskulle är ganska så svårläst. Den prosan liknar verkligen inget annat. Den innehåller inte så få nyskapade ord och uttryck.
Johanna Rickan skriver i VF den 9 juni mycket inkännande om Saga från ett skogsbryn. Hon kallar boken ”en livsvarm värmländsk krönika med allvarlig klangbotten. En satir sprungen ur en frustation över vår samtid.” Just livsvärmen kännetecknar Martin Bärjeds ”spekulativa fiktion eller måhända realistiska fantasy”, som Johanna Rickan kallar boken.
Författaren säger att ”den som läser boken ska få en rolig stund men hoppas också att den väcker en känsla för den värmländska landsbygden och för allt vi har att ta tillvara på. Den rikgivande marken, naturen och människorna”.
Det här är en bok, som är väl värd att läsas till slut. Alltså, kära läsare, så kan berättelsen inledningsvis kännas ganska så knepig men ge inte upp. Den bjuder på ett läsäventyr med många överraskningar. Boken är författarens romandebut och den första och helt fristående boken i en serie av honom. Han är före detta flottningsarbetare och journalist men idag legitimerad psykolog. Mer om honom och hans debutverk står att läsa i Johanna Rickans intervju med honom i VF.
Bengt
Åkerblom

Cantzler, Ingmari, Kreativitet. Om vardagslivets kreativitet, kreativitet i företag och organisationer och kreativitet inom konstarterna. N&S, 2017. 96 s. När jag i månadsskiftet april/maj läste Ingmari Cantzlers bok Kreativitet (Norlén & Slottner) gick mina tankar oupphörligt till den franske naturvetaren Henri Poincarés (1854–1912) – ”det sista universalgeniet” – underhållande memoarer Science et Méthode (1908). Det beror på att han vid flera tillfällen beskriver de kreativa processerna i vetenskapligt arbete på ett konkret och åskådligt sätt. Den förmågan har inte Cantzler. I hennes framställning är allt abstrakt. Där finns inga levande människor av kött och blod, ingen blick som spränger spegeln, heller inga frågeställningar som engagerar på djupet. Det behöver givetvis inte vara författarinnans fel. Hon vänder sig uppenbarligen till en målgrupp, vars preferenser är andra än mina. Nu framstår Cantzler från första till sista sidan i praktiken som ett slags företagscoach eller bolagskonsult, medan hennes egentliga ämne – kreativiteten – bara tangeras som pliktskyldigast och i allmänna termer. Som företagsledare av ett mera tidsenligt snitt ska man, heter det i boken, vara innovativ, utåtriktad, flexibel, tillåtande, entreprenörtillvänd, förändringsbenägen, kundorienterad, oavbrutet nyfiken och, naturligtvis, höggradigt kreativ. Sådan skulle man vara även som lärare, fick jag veta under mitt aktiva yrkeslivs sista, och rätt påfrestande, år. Man skulle (och ska!) också ha ett demokratiskt sinnelag. Vad det konkret betyder vet jag tyvärr inte. Än mindre vet jag vad det innebär att vårt samhälle alltmer utvecklas ”i en demokratiserad riktning”, som Cantzler skriver på sidan 37. Är det inte snarare så att demokratin i Sverige och i flera jämförbara länder i dag utsätts för ideliga angrepp och sitter allt trängre? Men låt oss som avslutning återvända till kreativiteten: Det är en vanlig missuppfattning, inbillar jag mig, att den glasklara logiken och det vältränade minnet betyder allt för den halsstarrige sanningssökaren. Minst lika ofta uppträder inbillningskraften och den goda improvisationen i rollen som barnmorska. Framstående schack-, bridge- och pokerspelare är väl införstådda med detta liksom f ö trixande bollkonstnärer. Det geniala utspelet eller den epokgörande upptäckten, ibland maskerade som stundens ingivelse, är bara självklara uttryck för att aktiviteterna i vårt undermedvetna i ett givet ögonblick når upp till ytan och förenas med vårt medvetna jag. Mats Parner

Carlsson, Lena, Frihetslif. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan – ”två ensamma fruntimmer” – på resa med kamera. Kd: Votum, 2017. 303 s. Att Selma Lagerlöf var en flitig resenär långt innan charterresandets tid kan te sig överraskande men så var det i alla fall, åtminstone fram till att hon bosatt sig på Mårbacka. I boken dokumenterar Lena Carlsson åtta resor, som de båda författarna och goda vännerna Selma och Sophie företog runt omkring sekelskiftet 1900. De var båda också flitiga fotografer. Den första kameran, som hade rullfilm kom i handeln 1888 och en sådan köpte de sig och fotade mycket. På Mårbacka finns en mängd fotografier, som de tagit, förvarade. Turism var ingen okänd företeelse vid tiden för Selmas och Sophies resor. Baedekers reseguide fanns att tillgå liksom Cooks reseguide för de reslystna och var viktiga hjälpmedel som resornas planläggare, som var Sophie, säkert hade stor användning av.
Lena Carlsson skriver i förordet att ”det är hisnande att titta på bilderna och betänka att det är två medelålders kvinnor, som gett sig ut till okänt land.” Att det var våghalsigt, modigt”, måste en läsare hålla med om liksom ”att rädsla verkar obefintlig”! Särskilt som vädrets makter inte alltid stod på deras sida. Vädret var mycket skiftande som alltid, fast det verkar ändå som om det på Selmas tid överlag var kallare.
Lena Carlsson bygger sin bok på brev och kort som Selma och Sophie skriver hem under resans gång, kanske är de flesta breven ställda till Selmas moder, fru Lagerlöf. Oftast är det fråga om korta meddelanden, kortbrev, som ofta är förtjusande, ofta färglagda. Man kan bara förvånas över att postväsendet verkligen fungerade så bra – fast det rörde sig om så fjärran orter som Kairo.
Den första stora resan 1895–1896 gick till Italien. På vägen till Rom gjorde damerna ett uppehåll i Orvieto, där finns i kyrkan
Signorellis fresker som kom att inspirera Selma till Antikrists mirakler, som innebar hennes egentliga genombrott menar Lena Carlsson. De avreste i oktober 1895 och var åter i Sverige i juni 1896 – en ordentlig utflykt alltså! I Tyskland kunde Selma glädja sig över att Gösta Berlings saga uppmärksammades i tysk press.
Sommaren 1898 företog ”de båda fruntimren” en resa till Frankrike, som kom att vara från 2 juli till 31 augusti enligt Sophie Elkans anteckningar om resan, som förvaras på KB. Dreyfuss-affären var högaktuell det här året. Kanske den största upplevelsen under resan var ett föredrag som de båda fick höra som var ”en rungande predikan mot antisemitism. Vi voro alldeles vilda när vi kommo hem”, skriver Sophie om detta.
Den största resan var den till Orienten och Jerusalem 1899–1900. Den varade drygt ett halvår och gick så långt som till Kairo, där nöjeslivet verkar ha varit mycket hektiskt! 1896 hade ett trettiotal bönder, Nåsbor, emigrerat till Jerusalem. Om detta fick Selma se en liten tidningsnotis och genast väcktes intresset hos henne att skriva om dessa dalabönder. Detta var upphovet till resan till Orienten, som hade som huvudmål att besöka Nåsborna, som slagit sig ner i Jerusalem. Under resan besökte hon som sagt också Egypten och företog en sju dagars resa på Nilen. Från Luxor skriver hon den 17 januari 1900: ”De gamla templen äro rakt ingenting jämförda med den sköna floden...” Kanske var det Fryken, ”hennes drömmars sjö”, som flög henne i tankarna?
Om Jerusalem får vi veta en hel del, framför allt finns i boken en mängd foton som Selma eller Sophie tagit vid sitt besök där.
Andra resan till Italien ägde rum 1902– 1903.  Denna gång återigen till Italien, som Selma absolut hade en förkärlek till. Vid det här laget hade hon dock så smått början tröttna på resandet. ”Jag märker på denna resa att jag börjat bli gammal och har inte haft samma nöje af att driva omkring och göra ingenting, som jag hade förr”, skriver hon till Elise Malmros. Dessutom må man betänka att Selma hade ett svårt handikapp i sin hälta, men det omnämns bara två gånger i boken. Från Florens skriver hon i alla fall att hon ”blivit bättre i benet nu en tid”. Enastående av Selma och Sophie att utan större besvär – som det verkar – hålla detta resetempo!
”Flickornas” nästa resa har Lena Carlsson kallat ”Sommaren i England 1905”, men redan två år senare ”gjorde” de Balkan. Näst sista resan gick till Tyskland, som skildras kortfattat men med många foton, som de själva tog.
Allra sista resan gick 1913 till Selmas älskade Italien. Också den resan skildras kortfattat men är rikt illustrerad.
Selmas och Sophies fotografier är ofta konstfulla men inte så få är enligt undertecknads mening tekniskt rätt så undermåliga. Alldeles för mörka exempelvis. Undertecknad skulle dessutom gärna sett att de dekorativa, ganska charmiga, brevkorten hade återgetts i ett större format så att det varit möjligt att läsa texten utan hjälp av förstoringsglas.
Till sist stort tack till Lena Carlsson att hon skänkt oss denna bok om en mer okänd sida av Selma Lagerlöf, som man annars nog föreställer sig var en tämligen utpräglad hemmasittare. Kanske blev hon det efter förvärvet av Mårbacka, då hon inte fick så mycket tid till resande annat än inom Sveriges gränser. Tilläggas bör dock att hon besökte fler länder än de som skildras i denna ”resehandbok”. Danmark var hon väl förtrogen med sedan Landskronatiden och åtminstone ett annat land, som hon besökte var Finland, där hon mottogs som en drottning! Om hon någonsin var i Norge, är jag inte riktigt säker på men någon avstickare dit kan man väl tänka sig. Hon gjorde ju gärna utflykter med sin bil under åren på Mårbacka.
Bengt Åkerblom

Edgren Aldén. Rebecka. Och blomstren dö. Norstedts 2017. 312 s. Författaren, journalisten och feministen Rebecka Edgren Aldén tillhör Geijersläkten och sitter med i styrelsen för Geijerska släktföreningen. Hennes mor heter Geijer och Rebecka Edgren Aldén har tillbringat mycket tid i Ransäter och på Geijersgården. Är man släkt med Geijer är man automatiskt släkt med Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding så Rebecka har många stora namn att leva upp till.
Tillsammans med Tinni Ernsjö Rappe har hon skrivit debattboken Skriet från kärnfamiljen (Bonnier 2009) samt varit med i några antologier. Och som romanförfattare debuterade hon 2015 med thrillern Den åttonde dödssynden men inte på Bonniers förlag – hon arbetar heltid som konceptansvarig & chef över kreativa studion på Bonnier Tidskrifter – utan på lika ansedda Norstedts.
På Norstedts har också årets psykologiska thriller Och blomstren dö utkommit, som för övrigt var sommarens följetong i Värmlands Folkblad. Och som nog fått sin titel efter en strof ur den välkända psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt « –
Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver.
Som thrillerförfattare är Rebecka Edgren Aldén besläktad med både Agatha Christie och ”domestic noir”-författaren Gillian Flynn. Och blomstren dö är en mycket välskriven och intensivt spännande roman om Gloria, som följer med sin nye pojkvän Adam till hans familjs skärgårdshus. På ön där Gloria tillbringade ett par somrar i tidiga tonåren då hennes mamma hyrde ett hus med sitt feministiska kollektiv. Mörka hemligheter ur det förflutna rullas upp och när en av barndomsvännerna, Johanna, hittas mördad bakom det före detta kollektivets hus så väcks minnen från förr. Vad hände egentligen då för snart 20 år sedan?
Bokens upplösning är våldsam och chockartad men svar på alla frågor får man inte riktigt. De sista raderna i Och blomstren dö antyder att det kanske man får i en kommande bok om Glorias fortsatta liv. Hoppas det!
Lena Sewall

Elander, Mari & Magnusson, Roine. Himlen är fortfarande blå. Roine Magnusson, 2017. [139 s.].
I förlagstexten kan man läsa att Himlen är fortfarande blå är ett djupt personligt projekt som efter en lång tids arbete mynnat ut i en bok. Boken består av analoga fotografier av Roine Magnusson i samspel med poetiska texter av Maria Elander, och skildrar en strävsam utforskning av en värmländsk landsbygd där Roine har sina rötter. Men boken söker också fånga minnen och känslor med naturens skiftningar som fond”.
Marie Elander skriver i förordet: ”Vad består en plats egentligen av, vilken är dess betydelse och vilken roll kan den spela i en människas liv? Genom analoga fotografiska bilder och poetiska texter försöker den här boken beskriva och gestalta en sådan betydelse via utforskandet av känslostämningar och minnen intimt förbundna med en specifik plats.” Platsen som hon skriver om är troligen Sunnemo men framför allt är detta är en bok för oss älskare av det svartvita fotot! Vi tröttnar inte på att ”läsa om” boken med dessa valörrika foton av sjöar, isar, skogar och mycket annat och Marie Erlanders kongeniala texter. För den vackra, smakfulla formgivningen svarar hon och Roine själva och resultatet har blivit mycket gott. Detta är en påkostad bok! Det är inte Roine Magnussons första bok; han svarar för fotot i flera böcker, några av dem utgivna på vårt värmländska förlag, Votum, Till träden, Kor – en kärlekshistoria och
Lugn av naturen.
Bengt Åkerblom

Fax, Göte. Inget är oss främmande–värmlänningar berättar. Bernhards förlag 2017. Karlstadsbaserade Bernhards förlag kom lagom till den Värmländska bokfestivalen ut med två nya böcker, båda dessutom med värmländsk anknytning. Den ena är Göte Fax Inget är oss främmande. Göte Fax har intervjuat ett antal värmlänningar. Jag kan se en röd tråd, eftersom jag vill minnas att Göte Fax, som jag under mitt yrkesliv stötte på, hade kopplingar till frivården. Han mötte alltså människor som hamnat i kriminalitet och missbruk och flera av de intervjuade hör uppenbarligen hemma i sådana sammanhang, dock utan att nämnas vid namn. Berättelserna är ömsinta och välformulerade och det märks tydligt att författaren känner sympati med dem han intervjuar. Men alla han presenterar hör inte till den gruppen. Det verkar som om han helt enkelt fyllt på med några personer som han själv tycker är intressanta. Mats Parner, känd för många av VF-läsarna, är en, ishockeyspelaren Leif Labraaten en annan som jag blev väldigt imponerad av. Och även om jag exempelvis inte känner vare sig ”Gagga” eller ”Christenson” så inser jag att ett stort antal Karlstadsbor är personligt bekanta med dem. Göte Fax skriver riktigt bra. Intervjuerna är lättlästa och vänliga, utan krusiduller. Och visst är det trevligt att få veta lite mera om personer som inte hör till de uttjatade kändiskretsarna! Gunvor Nyman
Del av recension tidigare publicerad i Värmlands Folkblad.

Forshaga IF. Ishockey. Forshaga: [2017?] 198 s.
I min fjärran barndom var tidningarnas sportsidor fulla med rapporter om värmländska ishockeylags framgångar i högsta eller näst högsta serien. I Munkfors, Hagfors, Grums, Karlskoga var lagen hemmahörande i. Nu talas och skrivs det bara om Färjestad och Bofors-Karlskoga. Forshaga IF bildades i maj 1907 och är därmed en av Värmlands äldsta idrottsföreningar. Ishockey började man spela 1942 framgår det av föreliggande jubileumsbok. 12 säsonger blev det i högsta serien för laget. Dess bästa tid började 1956/57 med stjärnor som Nisse Nilsson och Ulf Sterner. Största publiksiffran kunde noteras 1959, då laget mötte Djurgården på Färjestads isstadion! 1961/1962 blev sista säsongen i högsta serien. Boken består mest av tidningsklipp och fotogra er. Som utgivare står Lars-Erik Jansson, som också svarat för layouten.
Bengt Åkerblom

Fredriksson, Kjell. Ny minneslångrev. Krönikor, tal, uppsatser, minnen. Bild, Text & Form förlag 2017 Kjell Fredrikssons nya långrev är agnad med beten av olika slag. Där finns ett urval av hans krönikor men också andra minnesglimtar ur livet och umgänget med Karlstads kulturliv under sex decennier. Krönikorna tar sin utgångspunkt i det dalsländska arvet men även i mer näraliggande företeelser som vi ibland glömt. De leder, som krönikor ofta gör, fram till en igenkännbar just det-upplevelse, det må handla om postordermanicker, livet på landet, tidiga TV-kändisar eller korvkiosksspecialare, som rycker i de minnesbanker, djupa eller grunda som minnesreven drar förbi. Två tredjedelar av boken består av tal, uppsatser och minnen som publicerats i andra sammanhang. Bland personporträtten finns giganter som Rolf Edberg och Ragnar Ljung, trägna och viktiga kuggar inom kulturområdet som Anders Ek och Birgit Lundmark och den för Karlstads nöjesliv så viktiga familjen Anil, Alvar & Birgit. Till avdelningen kuriosa kan föras mötet med den legendariska Brechttolkerskan Gisela May liksom Bokens dag 1971, som gästades av poeten Lars Gustafsson och den då kända sameskildrerskan Sara Ranta-Rönnlund. Gustafssons intryck satte sina tydliga spår i en diktsamling medan sameskildrerskan gallrats från Stadsbiblioteket. Olika biter tidens tand. Självklart finns där också återblickar på ett svunnet Karlstad och dess invånare. Kluriga historiska funderingar med ämnen som; Karlstad före branden 1865, 1905 års dramatik eller Kvarnbergets omvandling. Andra infallsvinklar gällande namnskick och stadens historia allt gör ju att man med vetskap om den kunskap, som stadskännaren äger, hoppas att han utifrån sin kulturhistoriska och humoristiska blick fortsätter med nedslag i Karlstads historia. Naturligtvis finns också favoritämnet ”Har Gustaf Fröding någon framtid?” Tänkvärda funderingar som rör hela vårt kulturarv och framtiden. De dagsaktuella kommentarerna är värdefulla då de dels placerar texten i tid dels kommenterar förändringar utifrån de år som passerat. Ett välkomponerat omslag visar författaren bland de Karlstadsmiljöer, som blev hans liv. De krokar, som ryms mellan pärmarna designade med läsvänlig layout, bra papper och tryck gör boken till en behaglig läsupplevelse som väcker minnen och associationer. Det var väl det som var tanken! Olof Andersson

Fredriksson, Kjell. Stadgenörden. Bild, text & form 2017. När jag fick frågan om jag ville recensera Kjell Fredrikssons bok tänkte jag tanken: en nörd recenserar en annan nörd. Jag har liksom Kjell också upplevt den svenska föreningsdemokratin i många former, med olika typer av stadgar och också provat på alla uppdrag som förekommer i förenings-, förbunds- och riksstyrelse. Det är en bra handledning som Kjell Fredriksson åstadkommit med Stadgenörden. Följer man upp hans intentioner kan stadgar skrivas, styrelsearbetet och årsmöten genomföras på ett korrekt sätt. Tyvärr konstaterar jag att kunskaperna i vårt föreningsliv när det gäller allt det som Kjell tar upp är förvånansvärt dåliga. Jag ska ta ett exempel från en ekonomisk förenings årsstämma 2016, där det mesta gick fel. Detta för att belysa hur viktig Stadgenörden kan vara som rättesnöre! Det fanns två revisionsrapporter – en ren och en som inte förordade ansvarsfrihet på grund av tre klara felaktigheter i balansrapporten. Pengar redovisades som föreningens men tillhörde andra. Stämman ajournerades en månad för att styrelsen skulle rätta till. När det återupptogs hade tillrättaläggande inte kunnat ske eftersom inget konstituerande möte ägt rum under ett par år, varför banken vägrade utföra de tjänster som krävdes. Vad gör man då? Revisorn hävdade ”icke ansvarsfrihet”, varvid mötesordförande påhejad av styrelseordförande lät mötet rösta om vilken revisionsrapport som skulle gälla. I röstningen deltog styrelsens medlemmar och den rena revisionsrapporten vann, varpå ansvarsfrihet utropades! Hur gick det sedan? Styrelsen avgick efter några månader efter inblandning av Bolagsverket. Med andra ord rekommenderar jag de flesta föreningar att ta till sig de värdefulla kunskaper som Kjell Fredrikssons bok innehåller. Själv ska jag ta med den till den kommande stadgeöversynen i en riksorganisation.

Lars Österdahl

 

Fröding, Gustaf, Fröding. Önskedikter. Redaktion: Anita Stjernlöf-Lund, Anita Forsnäsgård. Kd: Bild,Text&Form, 2017. 121 s. – Boken är även Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2017. – Hc.03 Ännu en Frödingantologi men lite annorlunda. Boken består av ett femtiotal dikter av Gustaf Fröding, och får på bokomslaget kort och gott titeln Fröding. Önskedikter! Dikterna är ordnade alfabetiskt, vilket är utmärkt behändigt. Formgivningen är klassiskt ren och enkel. Omslaget en bukett sommarblomster och finare kan det knappast bli! Fröding skrev mycket av högsta läsvärde så urvalet känns något begränsat. ”Godbitar” som undertecknad saknar är Indianer, Farväl och Beväringa. Viktiga, tunga dikter som saknas är bl.a. Den gamla goda tiden, En fattig munk från Skara och Atlantis. Därmed må nu vara som det vill, säkert är att denna behändiga Frödingutgåva kommer att vara ett utmärkt verktyg i Fröding-sällskapets mission att göra honom än mer känd och läst!
Bengt Åkerblom

Fårbenet 2017. Karlstads Läroverks kamratförening, 2017. (Nr 68). Redaktör: Sven Wallin. 47 s. – Ep-cz Karlstads Högre Allmänna Läroverk . Karlstads högre allmänna läroverksförening fyller i år 70 år. En ivrig tillskyndare till bildandet var sannolikt biskop Arvid Runestam. Hans hälsningstal vid det första årsmötet återges i Fårbenet. Som ett prov på forna tiders högtidstal har det sitt intresse. Roligaste bidraget svarar Anders Borgström för, student 1966 i Karlstad. 1916 tog hans far, Eric Borgström, studentexamen vid samma ärevördiga läroverk och fick Idrottsskölden, som är ett av de finare idrottspriserna i Sverige. Samma utmärkelse vid samma skola erhöll sonen 1966, 50 år senare alltså! Att sådant händer måste vara ganska så ovanligt. Anders Borgström har i gott minne lärare han haft på läroverket och utdelar både beröm och klander ganska så rakt på sak. Den tyngst vägande artikeln i årets Fårbenet är författaren Erik Bengtsons om himmelsgloben i Karlstad, som en gång fanns att se på Stiftsbiblioteket i Gamla gymnasiet. Originalet tillverkades ca 1635 i Amsterdam av den berömde kartografen Willem Janszoon Blaeuw och finns i Strahovklostret i Prag. Blaeuw hade tidigare producerat både jordglober och himmelsglober som återfinns i åtskilliga länder. Det som gör denna himmelsglob i Blaeuws sena produktion speciell är att den är dedicerad till Tycho Brahe, en gång Blaeuws beundrade lärare i Prag och har en inskription till densamme. På okända vägar kom den under 30-åriga krigets dagar till Prag. Himmelsgloben i Karlstad hamnade i Sverige som del i ett väldigt krigsbyte i det 30-åriga krigets absoluta slutskede från det av drottning Kristina belägrade, intagna och plundrade Prag. Globen hamnade först i Skokloster och skänktes sedan något år efter invigningen 1759 till Gamla gymnasiet i Karlstad, numera Tingvallagymnasiet, där astronomiska observationer skulle äga rum i läroverkets lanternin. Där fanns den omkring 100 år i observatoriet och sedan i 100 år i stiftsbiblioteket, innan den så småningom kom till det på 1970-talet etablerade skolmuseet i bottenvåningen. När så skolmuseet lades ner 2012 fortsatte globens resa till Värmlands Museum, där den visades upp tillfälligt på en utställning innan den hamnade under ett skynke i museets magasin i Ulvsby. I en vetenskaplig tidskriftsartikel som hamnade i Erik Bengtsons händer fastslogs emellertid att globen i Amsterdam var helt unik, ingen kopia kunde finnas av den. Ändå anser sig Erik kunna slå fast att det är just vad karlstadsgloben är, alltså en exakt kopia av den glob, som tillverkades i Amsterdam. De är lika som bär fast så slarvigt uttrycker sig förstås inte Erik. Även texten på globen, på latin naturligtvis, är en hyllning till Tycho Brahe. Himmelsgloben är, menar han, en ”artefaktisk sensation”. Det kan antas att Erik kommer att forska vidare i ärendet. Det är alldeles självklart. Vad säger astronomerna vid våra universitet om denna gåta? Avslutningsvis berättar Lennart Mossberg om kamratföreningen, som i år fyller 70 år. Kort sagt är föreningen ovanligt livaktig. Den har för närvarande 947 medlemmar och till jubileumsfestligheterna brukar bortemot 400 medlemmar komma! Till sist en eloge till redaktören, som av Jessica Stuart-Beck fått låna hennes akvarell av Gamla Gymnasiet att pryda omslaget med. Betagande fint! Bengt Åkerblom

Föreningen för Västgötalitteratur. Meddelande. 2017, nr 2. Utg. av Föreningen för Västgötalitteratur.16 s. I de litterära västgötarnas förnämliga tidskrift hittar vi i nr 2 för i år en artikel om ett världsunikt museum knutet till böcker och därmed avses Biblioteksmuseet i Borås, som fokuserar på folkbibliotekens och folkrörelsebibliotekens historia och betydelse. Besökare från hela världen hittar dit. Det ligger i en källarlokal mitt emot Stadsbiblioteket med Borås teater och Konstmuseet. Föreståndaren för museet heter Tommy Ohlsson, uppväxt i Karlstad, ”herrhagspôjk” en gång tiden och f.d. kultur- och bibliotekschef. ”Sockenbiblioteken bjöd mest nyttolitteratur” berättar han bl.a., vilket stämmer med undertecknads kunskaper om Östra Ämterviks gamla sockenbibliotek. Museet drivs av en ideell förening. Att Bibliotekshögskolan sedan 1972 finns i Borås spelar en roll för museets existens. Östra Ämtervik fick sitt sockenbibliotek cirka 1840, startat av Föreningen till spridande av nyttig folkläsning i Karlstads stift

Bengt Åkerblom

 

Föreningen för Västgötalitteratur. Meddelande. 2017, nr 2. Utg. av Föreningen för Västgötalitteratur.16 s.
I de litterära västgötarnas förnämliga tidskrift hittar vi i nr 2 för i år en artikel om ett världsunikt museum knutet till böcker och därmed avses Biblioteksmuseet i Borås, som fokuserar på folkbibliotekens och folkrörelsebibliotekens historia och betydelse. Besökare från hela världen hittar dit. Det ligger i en källarlokal mitt emot Stadsbiblioteket. Föreståndaren för museet heter Tommy Ohlsson, uppväxt i Karlstad, ”herrhagspôjk” en gång tiden och f.d. kultur- och bibliotekschef. ”Sockenbiblioteken bjöd mest nyttolitteratur” berättar han bl.a., vilket stämmer med undertecknads kunskaper om Östra Ämterviks gamla sockenbibliotek, som fick sitt sockenbibliotek cirka 1840, startat av Föreningen till spridande av nyttig folkläsning i Karlstads stift
Bengt Åkerblom

Föreningen för Västgötalitteratur, Meddelande, nr 1, 2017, Skara, 19 s – Bk (p) Årets första nummer av Västgötalitteraturs medlemstidskrift innehåller faktiskt lite wermlandiana, nämligen en recension av Per-Axel Wiktorsson av Björn Bihls omfångsrika verk Med stänk av dialekt. Ett femtiotal dikter av Gustaf Fröding med dialektala inslag behandlas i hans verk. Wiktorsson avslutar sin presentation av verket med att konstatera att boken bjuder på intressant läsning och tillägger: "förutom själva dikterna och analyser av deras dialektdrag får man många fina iakttagelser om diktens själ". Bihls bok recenseras också i detta nummer av Wermlandiana. Västergötland har många sevärdheter. Ståtligt är Silverschiöldarnas slott, Koberg, och ståtlig är boksamlingen den hyser. Det framgår av en artikel om biblioteket. (Men därom vet Föreningens medlemmar säkert besked efter en bussutflykt arrangerad av dåvarande ordföranden Ragnar Ljung i början 1980-talet). I västgötarnas medlemsblad kan vi också läsa om ett litterärt toppmöte som höll på att bli av 1835 i Bokedalen i Jonsered. Esaias Tegnér och Henry Wadsworth Longfellow besökte vänner där men Longfellow missade Tegnér, som var betuttad i dottern i huset, på någon månad eller så. Efter besöket i Västergötland fortsatte Longfellow till Stockholm. Han överraskades av fattigdomen längs vägen, skriver Ingemar Brink. I Stockholm lyckades han tydligen lära sig en hel del svenska, tydligen nog för att senare översätta Tegnér till engelska. Han fördjupade sig också i finsk folkdiktning, inte minst Kalevala. Sverigeresan blev inte så lyckosam men Longfellows intresse för svensk och nordisk litteratur bestod även sedan han återkommit till Staterna. "Longfellow utvecklades till att bli en av USA:s mest älskade skalder och den amerikanska litteraturen kunde med honom stiga fram som jämbördig med den engelska", framhåller Ingemar Brink.

Bengt Åkerblom

 

Geijer, Erik Gustaf, Sånger & kammarmusik i urval av Pelle Östlund. Piano: Pelle Östlund, sång Karolina Wallin, cello Sam Bäckström, violin Radu Mitnei. Ransäter: Geijersamfundet, 2017. CD
Erik Gustaf Geijer behärskade många konster. Bland annat var han tonsättare. Sammanlagt blev det 130 musikaliska verk! På den här skivan hittar vi 14 tonsättningar av Geijer av egna dikter. Pelle Östlund skriver i sin presentation av skivan att han och Karolina Wallin under arbetet med en konsert i Ransäters kyrka, fann, ”att vi tyckte mer och mer om hans sånger. Jag med viss förvåning”, tillägger Pelle. Ja, det är lätt att tycka om sångerna. Till det intrycket bidrar förstås mezzosopranen Karolina Wallin med sin sång! Undertecknad vill absolut inte kalla sig musikrecensent men otvivelaktig är detta en både lättsamt och stillsamt vacker musik. Bengt Åkerblom

Gillet nr 32 2017. Tidskrift för Carlstads-Gillet. 2017. Nr 32 av Gillet utgör årgång 26, med 48 välmatade sidor, överdådiga i layout och färger. Det är en verkligt vacker produkt där Marie Aakre varit redaktör och Erik Bonde svarat för layout. Detta gäller det yttre. Men desto mer är att säga om det verkligt intressanta innehållet! Detta är Karlstadshistoria på topp! En utförlig artikel, mycket vackert illustrerad, handlar om Sommaro, landeriet som blev en stadsdel och en gång var i familjen Clarholms ägo, nu en vacker villastadsdel mellan Mariebergsskogen och älven. Fynd från Sommarro visar att området var uppodlat redan på 1600-talet och att landeriet Sommaro vid 1700-talets slut ägdes av hattmakare Fredin, vars dotter gifte sig med Olof Clarholm. Sedan dess är familjen Clarholm ägare till Sommarro och man kan utförligt läsa om de olika generationerna Clarholm fram till 1886, då det hela gick under klubban efter Fritz Clarholm konkurs och självmord. Området styckades upp till villatomter för ”välbeställda”. Om livet på landeriet Sommarro, inredningen i bostaden m.m. berättar Fritz Clarholms son, lasarettsläkaren Per Clarholm, så småningom ägare till Alsters herrgård. Gamla foton från hemmet illustrerar. Doktorsgården i kvarteret Almen är en av de byggnader som överlevde stadsbranden 1865. Nu tycks det, tack och lov, som att miljön i Almen även överlever det hot som nyligen riktats mot det älskade kvarteret i form av ett höghus i glas som granne. Nästa år fyller Doktors-gården 200 år. Om dess invånare, doktorerna Sundberg och Högberg, berättar Marie Aakre. En annan artikel i samma ämne, ”Älvgatan – doktorernas gata”, är en föreläsning av Mats Ronge, bearbetad av Leif Ronge. Om två kända karlstadskvinnor kan vi också läsa i Gillets skrift: operettprimadonnan Emma Meissner, som gjorde succé på Stockholms teatrar, och rösträttskämpen Gerda Hellberg, född i Stockholm, studentska i Uppsala och trolovad med Mauritz Hellberg, Frödings vän som blev chefredaktör för Karlstads-Tidningen. Gerda Hellberg deltog aktivt i kampen för kvinnlig rösträtt, invaldes i stadsfullmäktige och i olika kommunala nämnder. I Villa Skogsbrynet hade hon och Mauritz sin bostad. En skatt av historiska flygfoton över Karlstad från slutet av 1929 har nu digitaliserats och kan studeras i datorn liksom kartmaterial sedan tidigare, berättar Gillet, liksom annat smått och gott, som t.ex. att Carlstads-Gillet numera huserar i residensets första våning i ett rum, där tidigare Migrationscentret höll till och att man tillsatt en utvecklingsgrupp för att ta fram förslag på hur man skall vara attraktiv i framtiden och hur hemsidan skall moderniseras. Eva Fredriksson

Grenegård, Ulrika. Som om nära. Eneida förlag 2017. Som om nära är uppföljaren till ungdomsboken Utanför linjen som kom ut 2016 och recenserades i Wermlandiana nr 1 2017. Denna del två går dock utmärkt att läsa fristående då bokens främsta huvud- och jag-berättare Adrian i första kapitlet ger oss en liten sammanfattning av vad som hänt. Vi får alltså fortsätta följa Adrian, Christo och John. I den här boken får också Christos syster Arianna träda fram. Det är hösttermin första året i gymnasiet. Adrian och Christo går bygg. Men där finns inte John, han är inte ens kvar i stan. Hans på ytan så fina familj har splittrats och nu befinner sig John hos en fosterfamilj efter en tids vistelse på behandlingshem. Adrian har arbetat hårt med att förändra sitt liv. Han vill inte längre vara den där stökige killen som dricker sig full på fester. Vi får parallellt följa Adrians jag-berättelse, Christo och Ariannas liv och Johns berättelse där han mer och mer sjunker in i spelvärlden, Dark Souls blir mer verkligt än själva livet som pågår. De unga karaktärerna brottas var och en med sin problematik men ett tydligt tema är att söka sina rötter och detta knyts även ihop med funderingar om hur framtiden kommer att te sig. När Adrians flickvän misstänker att hon är gravid väcks hans tankar om sin egen pappa som han aldrig träffat. Christo vill gärna åka tillbaka och se det land han adopterats från men Arianna försöker lämna det förflutna bakom sig och den skuld hon känner inför det faktum att hennes tvillingsyster dog och hon själv fick leva. Något om denna syster borde nog ha presenterats lite tidigare i boken. Det är stundom en ganska mörk berättelse men genom historien utvecklas de olika personerna och för att inte avslöja för mycket kan man ändå säga att det finns ljus och en väg framåt. Sist men inte minst gestaltar författaren på ett mycket fint sätt vänskapens viktiga band. Hur kommer det att gå? En tredje del om dessa unga människor tror jag kan bli efterlängtad!

 Gun Berger

 

Gustavabygden. Nr 71. Hagfors: Sällskapet Gustavaforskning 2017. 23 s. Sommarnumret av Gustavabygden innehåller mycket av intresse också för ”utsocknes”. Valter Berg skriver om Carl Axel Gottlund och Henrik Henriksson Siikainen. Under vandringar 1817 i Dalarna och Värmland blev Gottlund bekant med Henrik Henriksson på Valåsen, som i sitt hem hade han två till tre rader böcker av olika slag. Hans son Henrik, född 1769, skaffade sig förvånansvärt många böcker, förutom 100 band religiösa böcker, 20 historieböcker och landskapskartor. Enligt Valter Berg var han en bland de sista som fullt behärskade finska språket. Gustavabygden innehåller också en recension av Valter Berg av Lars Erik Westlunds Värmland och kriget 1563–70. Han har mycket gott att säga om boken, som han menar ”torde bli ett standardverk över Värmlands öde under sjuårskriget.” Gustavabygden innehåller dessutom en artikel om statsminister Stefan Löfvens härstamning från Gustavbygden och hans besök på orten i vintras. Enligt artikelförfattaren så visade statsministern ett otroligt intresse för sina okända anor. Det har visat sig att han är släkt med Christer Sjögren, Monica Zetterlund med era nordvärmländska kändisar!
Bengt Åkerblom

Harrison, Dick, Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander. Ordfront 2017. Dick Harrisons bok om Tage Erlander, Jag har ingen vilja till makt, är tjock. Jag hade nog inte trott att den skulle fängsla mig så som den gjorde, men de drygt åttahundra sidorna är trots sin omfattning lätta att läsa. Vi bjuds på en lustfylld djupdykning i svensk nittonhundratalshistoria då Sverige blev ett folkhem och Tage (så småningom) en landsfader. Boken är kronologiskt upplagd och man ska inte hoppa över den intressanta inledningen. Harrison bygger sin bok huvudsakligen på Tage Erlanders dagböcker och det är ett fantastiskt rikt material. I sitt föredrag nyligen i Karlstad, berättade Harrison att Tage aldrig tog körkort. Det var Aina som körde och för att hon skulle hinna till sitt arbete på Södra flickläroverket klockan åtta kom Tage en hel timma före kollegerna till kanslihuset, och den timmen ägnade han åt sina dagböcker. Där tog han ut sin frustration över misslyckanden och dumma kolleger. Där rapporterades glädjeämnen och familjehändelser och förkylningar! Där avreagerade han sig för att med relativt jämnmod möta dagens påfrestningar. Anteckningarna ger en bild av en otroligt plikttrogen arbetsmänniska. En kunnig, påläst, stridbar, drastisk, humoristisk människa och en ganska långsint … Dagböckerna, för det blev många, visar också på ett oskuldsfullt Sverige där en statsminister till och med kunde lifta till jobbet. Det känns också förunderligt att läsa om de snäva ekonomiska villkor han och den älskade hustrun Aina levde under i många år. Tage föddes 1901 i Ransäter där hans far Erik Gustaf var skollärare och klockare och sedermera kantor. Det finns många anekdoter om Tages barndom och om hemmet som präglades av nykterhet, flit och sparsamhet. Pappan var varmt kristen och liberal och kom aldrig riktigt över att sonen småningom vände både liberalismen och kristendomen ryggen. Tage hade läshuvud och tanken var att han skulle utbilda sig till lärare i naturvetenskap i Lund men allt som åren gick blev statskunskap det ämne han fördjupade sig i. Samtidigt blev han mer och mer politiskt engagerad. Den mångsidiga människan Erlander träder tydligt fram under åren i Lund. Under hela sitt liv var Tage en storläsare av skönlitteratur och historia. En som gärna gick på teater och i viss mån även idrottsevenemang. Större delen av boken tar emellertid upp Tages politiska liv. Han är den statsminister som suttit längst i vårt land. Hela tjugotre år. Kända personligheter inom socialdemokratin speglas genom Tages ögon. Gestalter som den beundrade Ernst Wigforss, Gustaf Möller, Per Edvin Sköld och inte minst Per Albin Hansson får tydliga konturer. Ärkefienden Bertil Ohlin däremot beskrivs inte särskilt tydligt men omnämns flitigt i dagböckerna. Vad som förvånade mig var Erlanders förhållande till våra dåtida kungar. Både Gustaf V och Gustaf VI Adolf nämns med högaktning. Boken fokuserar på viktiga händelser. Baltutlämningen efter andra världskriget och det politiska spelet kring det beslutet är ett exempel, Koreakriget, Catalina-affären, ATP-striden är andra. En märklig parallell till vår tid tycker jag att Wennerström-affären visar på. Hur mycket visste Tage Erlander om den säkerhetsrisk som Wennerström utgjorde? Hur mycket information hade hans ministrar undanhållit honom för att skona sin statsminister? Ja, jag skulle kunna berätta mycket mer men får hänvisa till det omfattande registret och avslutar med att varmt rekommendera läsningen av boken. Helena Vermcrantz

Holmlöv, Olle, Djuröga. En essä om att se – och bli sedd av – vilda djur. Carlssons förlag 2017. 305 s.
Ett längre avsnitt i boken behandlar förgiftningen av fåglar och sälar som pågick 1950–1986, då vi ”med öppna ögon lät utrota örnen, pilgrimsfalken, sälar och fisk”. Omkring 1970 var havsörnen nere i kanske bara ett tiotal mot nu minst 2 500!
Olle Holmlöv skriver också om några naturskildrare, som han skattar högt, Bruno Liljefors kanske främst men också Björn von Rosen och, bland författare, nämner han Sven Rosendahl, som han uppskattar mycket: ”Fantasten Sven Rosendahs svåröverblickbara författarskap är en given del i 1900-talets svenska naturskildring”.
Men allra mest uppehåller sig författaren vid det dagliga djurlivet i hans hembygd Östmark, som verkar vara ett verkligt eldorado för allt vad djurliv heter. Häpnadsväckande är vad han berättar om konsten att leva i fred med huggormar. Utförligast skriver han om älg och rådjur, som han skildrar ingående, framför allt brunsten och djurens ”mamma- och papparoller.” Mycket intressant är också vad han skriver om det tillbakadragna lodjurets liv. Intressant är inte minst hans iakttagelser av djurens språk mellan mor och barn, inte bara bland älg, rådjur, lokatt, varg, korp o.s.v. Om korpen skriver han bl.a. att den misstänker allt den inte känner igen. Ja, det är märkligt hur mycket ett träget studium av djurlivet i nordvästra Värmland har att ge den uppmärksamme!
Författaren blir uppenbarligen berörd av att se djur och han frågar sig varför detta?
I en artikel i Nature Neuroscience fann han svaret. Jo, enligt Nature Neuroscience finns i vår hjärna amygdalan, en äldre primitiv del av hjärnan och den är inställd på att känna igen djur. Och det spelar ingen roll om det rör sig om elefanter, havsörnar eller insekter. Denna medfödda dragning till djur har haft en stor betydelse för vår sentida historia. Klart är att Olle Holmlöv i hög grad besitter denna förmåga, vilket gör läsningen mycket underhållande.
En bok om djur i norra Värmland måste naturligtvis också handla om vargen! Han är övertygad om att den ganska så omhuldade meningen i Värmland är alldeles galen och stöder sig därvidlag vid vad den pensionerade chefsveterinären vid Kolmårdens djurpark, Bengt Ole Röker, har att säga i saken. Han har i djurparkens arkiv prover från tusentals levande och döda djur från de svenska djurparkerna. Med stöd av dessa prover anser han sig kunna slå fast att de första värmlandsvargarna, som dök upp 1984, inte alls var ”utplacerade” utan verkligen var invandrare på egen hand.
Olle Holmlöv funderar hur vargens framtid i Värmland ska kunna arta sig. ”Kanske vargen kommer att ta hela tillväxten”, alltså av djurens skafferi. En varg behöver äta ungefär två kilo kött om dagen. Det innebär att ”sett över hela landet sägs hela vargstammen slå runt en vuxen älg var fjärde dag”. Här krävs det mycket av mänsklig solidaritet med den ursprungliga natursynen, menar Holmlöv.
Olle Holmlövs iakttagelser från Östmark är mycket läsvärda. Mitt enda klagomål skulle gälla dateringen av de olika artiklarna. Ibland anger han årtal men ofta inte utan läsaren lämnas okunnig om det.
Tilläggas att boken är en vacker skapelse, fast den har bara har en endaste illustration!
Bengt Åkerblom

Hyder, Lisa, Om dagen tar slut. Ill: Per Gustavsson. Opal 2017. Denna gång arbetar Per Gustavsson i stort format. Lena Hyder berättar om en liten eftertänksam pojke som får höra av sin kompis Fanny att världen kommer att gå under. Detta upptar pojken hela dagen. Tankarna följer honom och han gör sig bilder av allt han kommer att gå miste om, och det är inte förrän han ligger i sängen omgiven av alla sina gosedjur som han vågar fråga mamma om det är sant. Mamma tröstar och säger att ibland kan det kännas så och ibland kan det verka så, ”men så länge du och jag lever kommer världen inte att gå under”. Mamma berättar att om världen kommer att gå under så är det inte förrän om miljoner, miljoner år. Per Gustavsson gestaltar pojkens tankar och fantiserande på ett inkännande och humoristiskt sätt. En meteorit får vara symbol för pojkens rädsla och den förekommer flitigt i början av berättelsen för att försvinna helt på slutet. Bilderna kompletterar och tolkar texten precis som det ska vara i en riktigt bra bilderbok. Det har blivit en ömsint bok om de existentiella frågor som barn i sex-sju årsåldern kan gå och fundera över. Man skulle önska att alla små funderare fick lika trösterika svar. Boken är nominerad till Augustpriset.

Helena Vermcrantz

Recensionen tidigare publicerad i Karlstads-Tidningen

 

Jofjell, Staffan. Temple of dreams. Heidruns 2017. Våren 1985 reste filmaren, konstnären och pedagogen Staffan Jofjell till Berlin för att med sin kamera dokumentera första majfirandet på ömse sidor om den mur som alltjämt delade staden. Av en slump hamnade Staffan J under sitt besök på ett café vid Unter den Linden, ett café som vårdade minnet av den kände journalisten, kriminalreportern och politiske aktivisten Egon Erwin Kisch (1885–1948). Bland de många Egon Erwin K-porträtten och -citaten på caféet fann Jofjell också ett autentiskt Kisch-reportage från 1925. Det innehöll en livfull skildring av ett klassiskt velodromlopp på cykel, Berlins 6-Tage-Rennen, som 1925 arrangerades för sammanlagt tionde gången (och som årligen körs än i dag). Reportaget gjorde stort intryck på Jofjell – så till den grad att han återvände till Berlin redan i oktober 1985 för att, på nytt med sin kamera som arbetsverktyg, berätta om den 81-a upplagan av sexdagars-loppet. Tävlingen ägde rum i legendariska Deutschland-Halle – ”Temple of Dreams” – som uppfördes till de olympiska sommarspelen 1936 och då invigdes av Adolf Hitler. I sex hela dygn eller 144 timmar fotograferade Staffan J energiska rundbanecyklister ur alla befintliga velodromvinklar och -vrår. Därefter kopierade han upp materialet på östtyskt ORWO-papper, men av olika skäl blev de många bilderna sedan liggande precis lika länge som trettioåriga kriget varade. Men 2015 träffade Staffan en annan Staffan – en Staffan Weigel – som lämpligt nog arbetar som designer i cykelbranschen. Därigenom kom hjulen på nytt i rullning och fotografierna äntligen till heders, om än i omvänd ordning. Ja, tillsammans gjorde Staffan & Staffan en utställning, Trackside ’85, som till dags dato visats i Berlin, London, Manchester, Barcelona, Oslo och som dessutom, i valda stycken, publicerats i det holländska magasinet Soigneur. Nu kan hela utställningen avnjutas också i bokform. Temple of Dreams – Berlin 1985 (Heidruns, 2017) heter den vackra bok som på ca 70 sidor visar Jofjells nu 32-åriga bilder och som därutöver innehåller korta texter av Jofjell själv, av Berlin-kännaren Carl-Johan Charpentier – och av Egon Erwin Kisch. Resultatet är både smakfullt, originellt och lärorikt. På hela sex dagar och sex nätter ser de tretton plus tretton velodrommännen i Berlins 6-Tage-Rennen varken åt höger eller vänster utan bara framåt, skrev Kisch i sin 1925-årstext. ”De strävar framåt men befinner sig hela tiden i tävlingsbanans oval”, och de kommer ingenstans. Han menade sig vara åsyna vittne till en ”Elliptisk trampkvarn”. Så löd också rubriken på hans reportage för 92 år sedan. Ett brottstycke av detta reportage, bara ca femtedelen, återges på sid 84f i Jofjells bok. Själv anser jag att hela Kisch-inlagan skulle ha beretts plats. I så fall hade läsaren, till sin glädje, fått stifta bekantskap med både Pythagoras och Edgar Allan Poe och på köpet fått traggla sig igenom en Kisch-mening, som är 27 rader lång och innehåller 273 ord (= absoluta nollpunkten, om vi ersätter orden med grader och diskret kompletterar med ett minustecken). Hur kan jag vara så säker på det? Jo, dels kan jag läsa och räkna, och dels fann jag av en ren tillfällighet Kisch-framställningen – om den Elliptiska trampkvarnen – i obeskuret skick i Stig Hanséns och Clas Thors tjocka bok Århundradets reportage (Ordfront, 2000). Där höjs Kischs trampkvarnsbetraktelse med all rätt till skyarna. Charpentier skriver om CAFE Egon Erwin Kisch och om den berlinska cafékulturen i allmänhet. Någon har sagt, halvt på allvar och halvt på skämt, att de ekonomiska, kulturella och sociala revolutionerna i Europa undantagslöst har planerats i café-miljöer. I det akademiska Lund fanns på 1920- och 30-talen inte mindre än 29 väl inarbetade och välbesökta caféer. Numera finns i stort sett inga alls. Det är med andra ord förståeligt att revolutionerna uteblir... I Berlin har Charpentier vistats bortåt 70 gånger, men han är också Afghanistan-expert och har skrivit ett antal böcker om ’Landet mitt i världen’. Därför kunde han nu ha gripit tillfället i flykten och erinrat om att Jan Myrdal var starkt påverkad av Egon Erwin Kisch, när han för närmare 60 år sedan skrev sitt betydande verk Kulturers korsväg (senare omdöpt till Resa i Afghanistan). Myrdal vittnar själv om sitt beroende av Kisch på sid 26 i boken Ord & Avsikt (Norstedts, 1986) och tillfogar med en karakteristisk formulering: ”men de anständigt litterära kritikerna” märkte ingenting alls. ”Den förste som har visat på inflytandet från Kisch i mitt skrivande var Halldor Laxness.” Något måste jag till slut säga om Jofjells alla fotografier. Jag konstaterar att de är uttrycksfulla och att de präglas av ett stilla vemod. Hantverksskickligheten är stor och tidsmarkörerna otaliga. Både liv och läror är i dag andra än de var 1985. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger. Mats Parner Karlander, Olof. I Sigvards spår. En berättelse om svensk djursjukvård. Votum & Gullers förlag 2017. Faderns efterlämnade papper hamnade i en svart sopsäck och destruktion låg i farans riktning. Men så blev det inte, tack och lov. Säcken sparades ett antal år, öppnades därefter – och blev grunden för en bok med spännande innehåll. I Sigvards spår – en berättelse om svensk djursjukvård är sonen Olof Karlanders verk om pappan och veterinärprofilen Sigvard Karlander, smålänningen som från mitten av 1950-talet och resten av sitt liv var bosatt i Karlstad. Författaren låter huvudtrådarna löpa parallellt: huvudpersonens innehållsrika yrkesliv och djursjukvårdens utveckling. Från uppväxten på en gård på småländska höglandet, ett av landets framgångsrikaste avelscentra för SRB (Svensk röd och vit boskap), var steget inte långt för unge Sigvard att efter gymnasiet i Eksjö och militärtjänsten söka sig till Veterinärhögskolan i Stockholm. Blott 20 sökande togs på den tiden (1931) in till en utbildning, som i motsats till idag var starkt mansdominerad, och med ett arbetsfält för landets utbildade veterinärer där staten i olika roller var den huvudsakliga arbetsgivaren. För Sigvards del skulle Försvarsmakten bli arbetsgivaren under lång tid. Efter en tid som bataljonsveterinär på Västkusten (regementet A2 i Göteborg) kom han 1955 till Milo Bergslagen i Karlstad som fältveterinär. Varför veterinär hos militären? Bland annat för att Sigvards favoritdjur hästen där stod i centrum på ett självklart sätt, såväl nationellt som lokalt, innan avhästningen satte in. Sålunda fanns på I2 i Karlstad – och på många andra svenska regementen – länge en särskild anspannspluton. Hästens dagar hos militären var dock räknade, och 1970 blev slutåret för militärhästarna hos Värmlands regemente. Det djursjukhus inom I2-området (ursprungligen sjukstallar), som Sigvard Karlander stått i spetsen för ända sedan ankomsten till Karlstad 1955, försvann inte samtidigt. Det fick tills vidare vara kvar, eftersom inget annat djursjukhus fanns att tillgå i Värmland. Så gjordes en nödvändig kraftsamling, anförd av landshövding Rolf Edberg, och ett splitter nytt djursjukhus kunde invigas 1977. Dess logiska placering: Färjestads travbana. När Sigvard Karlander kom till Karlstad på 1950-talet, kom han till en region (Värmland-Dalsland) med en markant travhästprofil. Etableringen av travbanorna i Karlstad och Årjäng på 1930-talet drev upp intresset för travspel och travsport till bestående höga höjder i vår del av landet. I denna miljö blev Sigvard Karlander med sin energi, sin entusiasm, sin odiskutabla kompetens och sin resliga gestalt veterinären med stor V. Om denna gärning bland travets människor och hästar har denna bok mycket att berätta med god hjälp av ”branschfolket”. Bland annat etablerade Sigvard Karlander ett långvarigt och nära samarbete med hedersmannen Uno Swed, som under 1960- och 1970-talen var en av Sveriges främsta travtränare. Det nya och privat drivna djursjukhuset på Färjestad, där Sven Rejnö tog över Sigvards tidigare huvudroll, levde ekonomiskt sett ett otryggt liv. Det krävdes att staten ännu en gång kom in i bilden för att stabiliteten skulle öka. Detta genom att ATG, Aktiebolaget Trav och Galopp, blev huvudman för sammanlagt 24 hästkliniker runt om i landet. Sigvard Karlander, utövande veterinär ännu i 80-årsåldern, engagerade sig starkt för att djursjukhuset på Färjestad skulle bli en av dessa – och så blev det 1995. Han hann uppleva detta innan han gick bort fyra år senare, 88 år gammal. Inget varar för evigt och på 2000-talet har ATG – för att koncentrera sig på kärnområdet spel – sålt av hästklinikerna till den privata sektorn. Det har betytt att riskkapitalister tagit över en stor del verksamheten (60 procent) med kraftiga prisökningar hos djursjukhusen som följd: prisökningen är 50 procent de senaste fyra åren och även försäkringspremierna har stegrats ordentligt. Beror detta på en tidigare underprissättning, möjligen? Det finns röster som hävdar detta. Olof Karlander sticker för sin del inte under stol med sin djupa oro över utvecklingen. Utöver de utvecklingslinjer som författaren lättillgängligt beskriver, finns bland annat några läsvärda sidor om det dåtida Karlstad och Värmland, allt med utgångspunkt från familjens villa på Råtorpsvägen 4 i residensstaden. Anders Ajaxson

Klenell, Johannes. Det fria ordet. Natur & Kultur 2017. Jonas Thunander går sista året på Kulturvetarlinjen på Karlstads universitet. Året är 2005. Nu har han fått praktikplats på Det fria ordet som är både ett förlag, ett magasin, en satirtidskrift och en demokratiförening med rötter i vänsterrörelsen. ̶ Du, vad gör egentligen Det fria ordet? Alltså, vad står de för? Denna fråga ställer Jonas Thunander till sin arbetskamrat Marie redan på sidan ett och frågan är om han ens tio år senare har fått detta klart för sig. För Jonas blir kvar på Det fria ordet i ett slags limbo. Är han fortfarande praktikant, vikarie eller möjligen fast anställd. Genom Jonas ögon från storögd betraktare till mer luttrad cyniker får vi följa Det fria ordet i fritt fall fram till nedläggning. Kassaskrinet är tomt, man flyttar ihop från tre våningsplan till ett och personalstyrkan krymper till ett minimum. Man lever kvar i 70-talets helplatta organisation och hinner aldrig komma till några beslut på stormöten med talbollar. Teknik-Bosse, som förpestar luncherna med sin korv, håller inne all modern datateknik och man ligger långt efter i att använda sociala medier. Förlagets utgivning får frångå sin mer smala och politiskt färgade utgivning och satsa på säkra kort, som progressiv erotika. Men även detta blir en felsatsning. Författaren, Jonas Klenell, som är skönlitterär debutant, har haft nära till sin researchmiljö. Jag kan inte undvika att stundom förväxla honom, förläggaren Jonas Klenell på serieförlaget Galago, med bokens Jonas Thunander på satirtidningen Guano. Men nej, som recensent måste jag se boken som den satiriska roman den är. Parallellt med förändringarna för Det fria ordet under de tio år som berättelsen utspelar sig, får vi också följa det svenska samhällets förändring och sociala mediers stora genomslag. Jonas Thunander konstaterar lite cyniskt i slutet av romanen "Det är inte vad man tycker som är det viktiga, utan ATT man tycker, blir gillad och delad. Helt enkelt att man syns.” En tänkvärd satirisk roman med inslag av humor i alla nyanser som lämnar en något bitter eftersmak. Vad går vi till mötes i den mediala världen, vad är äkta och vad är fakenews. Gun Berger

Lagerlöf, Selma Nils Holgerssons under- bara resa genom Sverige. Bearbetning: Hans Peterson och Tomas Dömstedt. Vilja förlag, [2017]. 114 s. (Tidlösa berättelser). – Lättlästnivå: X-Large.
En mycket förenklad och förkortad version av Nils Holgersson. Den har inte mycket att ge läsaren, inte mycket mer än ett hum om innehållet i denna ”resehandbok”. Ingen spännande läsning att tala om. Mycket beklagligt att förlaget inte kostat på några illustrationer. Det hade livat upp en hel del. Det tycker i alla fall undertecknad, som i sin barndom stiftade bekantskap med Bertil Lybecks underbart na teckningar i Holgersson-upplagan från 1931!
Bengt Åkerblom

Lange, Katarina & Lange, Henrik, Selma Lagerlöf på en timme. Natur & Kultur, 2017. 155 onumrerade sidor.
En mycket annorlunda biografi över Selma Lagerlöf. Den består av bilder, mest siluetter av Henrik Lange, som är serietecknare, och text av hustrun Katarina, som är gymnasielärare i svenska och historia. Det är en mycket komprimerad sammanfattning av Selma Lagerlöf, liv och historia de ger och mycket rolig! På själva omslaget presenterar de Gösta Berlings saga så här lakoniskt: ”Majorskan på Ekeby räddar livet på Gösta en försupen präst. Han får bo hos henne med ett gäng kavaljerer. Majorskan blir ivägkörd från Ekeby av kavaljererna som har glada dagar. Gösta raggar hämningslöst. Till slut gifter han sig. Majorskan kommer tillbaka, rensar upp på Ekeby och dör.”
Lättsamt humoristiskt och på mycket modern svenska får vi veta inte kanske det mesta men det viktigaste om vår kära Selma men om hon gjorde dagsutflykter till teatern i Karlstad som det står i boken ställer jag mig tvivlande till. Att hon led av tandläkarskräck var en nyhet för mig men att hon gärna spelade månskenssonaten håller jag däremot för troligt, för i boken om Selma och väninnorna i Landskrona nämns att hon gärna lyssnade på Anna Oom, när hon spelade just den sonaten. (Se boken Selma, Anna och Elise, sammanställd av Lena Carlsson). Om hennes vänskap på ålderns höst med Henriette Coyet, ”Skånes drottning”, skriver Katarina Lange: ”Selma tänkte ständigt på Henriette som gett henne en förhöjd livskänsla – som nog kan kallas kärlek.” De båda makarna Lange bjuder alltså på allehanda smått och gott. Illustrationerna är humoristiskt originella. ”Det var länge sedan jag skrattade så mycket och så gott. Otroligt roligt” skriver GP om en annan bok av dem, och det är lätt att hålla med om det. Boken kan läsas på en timme men, bäste läsare, unna dig gärna en längre tids sällskap med densamma!
Bengt Åkerblom

Larsen, Britt Karin. Himmelbjörnens skog. Övers. från norskan av Joar Tiberg. Heidruns förlag 2017. 247 s.
I ett tidigare nummer av Wermlandiana, 2016:3, skrev jag en artikel om Britt Karin Larsens finnskogsepos, som då hade fullbordats med sin sjunde del. Då var ännu endast del 1 översatt till svenska. Nu har Heidruns förlag i sommar kommit ut med del 2,
Himmelbjörnens skog!
För dem som ryggar lite för att läsa norska är detta en mycket välkommen nyhet! Joar Tibergs översättning är utmärkt och boken avslutas med en liten lista över skogsfinska ord och uttryck.
I ett gränslöst land mellan Sverige och Norge får vi åter igen möta Lina och hennes älskade Taneli och de andra inbyggarna på Finnskogen och deras kamp mot fattigdom och umbäranden under 1800-talet. Boken rymmer både spänning, magi, folktro, kärlek och naturupplevelser och en kamp för tillvaron i vilt och väglöst land, där finntorpet Mostamägg står i centrum.
Som jag nämnde i min tidigare artikel om bokverket arbetar man nu på Länsstyrelsen vidare med projektet att ge Finnskogen status som världskulturarv. Så vitt jag har förstått kommer det arbetet nu att intensifieras genom olika seminarier för att ge ytterligare kunskap om den unika bygd som Finnskogen utgör. I det sammanhanget ger Britt Karin Larsens romansvit en nog så värdefull kunskap, samtidigt som den ger en härlig läsupplevelse.
Det är en kulturgärning av Heidruns förlag att ha låtit översätta och ge ut del 2 av detta mäktiga epos! Båda de nu översatta böckerna kan beställas på www.heidruns.se.
Eva Fredriksson

Lerin , Lars & Carl Larsson, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur. Brev och bilder. Albert Bonniers förlag 2017. 268 s.
En häromåret planerad utställning i Sundborn med verk av Carl Larsson och Lars Lerin blev inställd. Den tänkta utställningskatalogen, som Lerin skulle skriva, kom aldrig på pränt. I stället blev det en stor bok, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur: brev och bilder. Ett praktfullt bildverk i stort format, som så många andra med vilka Lerin under många år glatt sina beundrare.
Att Lars Lerin är en gudabenådad akvarellist känner väl de flesta till. Men inte alla vet att han som författare har mycket stora kvalitéer och har gett ut ett imponerande stort antal böcker, där hans texter kanske inte alltid har fått lika stor uppmärksamhet som de mer lättillgängliga bilderna – texter som är underfundiga, gripande, kloka, humoristiska, självutlämnande och träffande, allt på en gång.
När han nu skall göra en bok om Carl Larsson och sin egen konst och sin egen person, frågar han sig inledningsvis, om det är en så lyckad idé. Vad har de båda konstnärerna gemensamt?
Kanske det inte är nödvändigt för att åstadkomma en intressant utställning eller bok. Kontrasterna i sig kan väcka intresse, men någon gemensam nämnare måste kanske ändå finnas. Här får det bli resorna och breven – i Lerins fall sökandet efter kärleken i olika avlägsna delar av världen, medan Carl Larsson snart i Karin Bergöö funnit sin kärlek och resorna rör sig i vad vi kanske idag skulle kalla närområdet, men som förstås inte var det på 1800-talet, Frankrike och Tyskland.
Att Larssons akvareller med ”trutande barnansikten” och idylliska hemmiljöer känns utslitna för oss idag är något som jag gärna håller med Lerin om. Den hårda exponeringen med vykort, almanackor, kexburkar, bilderböcker och turistsouvenirer av alla de slag har farit hårt fram med ett konstnärskap som en gång var fräscht och originellt. Lerin är klok nog att inse faran för egen del, när han skriver ”även mina värmländska akvarelltrakter hotas av kaffeburksexponering om jag inte ser upp”. Risken att han som konstnär ”älskas ihjäl”, den risken tror jag att han har klar för sig.
I boken varvas brev och bilder av de båda konstnärerna från olika platser, i Lerins fall från avlägsna delar av världen som Arktis, Orienten och Lofoten. Det blir en uppenbar slagsida i boken eftersom Lerins bilder och texter är så överlägsna och intressanta. Det kan jag uppleva som en viss orättvisa eftersom Carl Larsson förstås inte kunnat vara med i urvalet och hans texter aldrig varit avsedda för publicering utan varit helt privata.
Lars Lerins beundrare får i denna nya bok ytterligare ett praktverk att bläddra och läsa i. Formgivarna (utöver författaren själv) Patric Leo och Maritha Frykelid skall ha en stor eloge för sitt arbete med en utomordentligt vacker bok.
Eva Fredriksson '

Magntorn, Erik. Tomte i trubbel.  Ill: Ane Gustavsson. Lindskog Förlag, 2017

I skogen i skuggan bland stockar och stenar har någon tappat en sko. En sko som är smutsig och sliten. Vem slarvade bort den, mån tro?

Och ser du vid pölen i leran bland löven en strumpa lila och blå. En strumpa ledsen och lortig. Men varför ligger den så?

På varje uppslag i Tomte i trubbel hittar berättaren ett nytt borttappat föremål. Till slut hänger en tröja, en luva, en vante, en halsduk, en strumpa och en sko på ett klädstreck. Men vem kan ha glömt alla grejer? Jo, på nästa uppslag hittar berättaren en trött liten gubbe som blivit jagad av en farlig och ful jätte. Det är en tomte i trubbel som utan sina glasögon inte hittar hem till sin get, sin tomtemor och barnen. Men så får han tillbaka glasögonen och de borttappade kläderna och vandrar glittrande glad hem till sin by. Medan berättaren belåtet tänker: Att ha hjälpt en tomte i trubbel. Det är något man alltid minns. Erik Magntorns underfundiga och poetiska text förstärks av Ane Gustavssons helt betagande bilder. Ane Gustavsson är en av våra främsta illustratörer. Hon är också altviolinist, utbildad vid Musikhögskolan i Oslo, har arbetat vid flera stora symfoniorkestrar i Norge och Sverige och bor i Arvika. Tillsammans med Lennart Hellsing har hon bland annat gett ut boken Drillar och draköron – Boken om instrumenten. Ett flerårigt samarbete med Åsa Mendel-Hartvig har resulterat i de fyra böckerna om Otis och bilderboken Vakna min kastanj. Ane har även illustrerat Jujja Wieslanders bok Sent i september och Nils Uddenbergs Gubbe och katt. Med Tomte i trubbel har Ane tillsammans med Erik Magntorn skapat årets absolut mest trivsamma och lagom spännande julklapps- och högläsningsbok för alla förskolebarn.

Lena Sewall

 

Mosskin, Peter. Systrarna. Atlas 2017.

Året är 1915. Fem barn har fötts i ett borgerligt hem i Stockholm. Fadern, arkitekten Carl August Flodquist, dör hastigt. Bedövad av sorg bestämmer sig 42-åriga mamma Frida för att trots allt inte ge upp utan i stället se till att försörja sig och barnen. Hon utbildar sig till mäklare. Om hennes liv, men framför allt om de tre flickorna i barnaskaran, handlar Peter Mosskins dokuroman Systrarna. En fascinerande historia! Systrarna, inom familjen kallade Nun, Nini och Margit, är helt olika, men håller ändå varmt av varandra. Nun är den äventyrliga och rastlösa. Hon ger sig tidigt ut i världen, till Paris och till Brasilien. Margit är den mest jordnära. Hon utbildar sig till lärarinna och blir så småningom ett känt namn inom pedagogiken. Nini kanske kan kallas romantikern. Hon arbetar som sekreterare och lite av varje vid en skola och inleder ett mångårigt förhållande med skolans gifta rektor. Han lovar att ta ut skilsmässa, men skjuter hela tiden upp beslutet. Nini väntar troget - men funderar ibland på om hon gör rätt. När hon får ett sommarjobb vid Stadshotellet i Karlstad blir hon omgående uppvaktad av den legendariske hotellägaren Henry Odén. Kanske borde hon välja honom i stället? Så blir det inte, men Värmland finns länge med i bilden. Margit sommarjobbar snart också i Karlstad. Tar hand om kändisar och vanliga turister och guidar på turer till Mårbacka och andra sevärdheter. Fler Värmlandskopplingar dyker upp. Knut och Linus Brolin är bekanta värmländska namn. En återkommande gäst i familjen Flodquist är Mauritz Hellberg, ”Maggan” kallad, känd liberal politiker, redaktör för Karlstads-Tidningen och god vän till Gustaf Fröding. Förmodligen är det han som ordnat jobb på Stadshotellet åt Nini. Något nytt att tillföra historien om ”Maggan” hittar jag dock inte. Däremot spelar en annan känd person en stor roll i systrarnas liv. Poeten Gunnar Ekelöf. Nun får för sig att han är hennes själsfrände och söker kontakt. Först är han avvaktande, medan Nun envist tränger sig på – fast hon hela tiden är noga med att påpeka att om han inte vill ha kontakt så ska han förstås säga ifrån. Fortsättningen blir minst sagt märklig, men här finns inte plats för alla detaljer, så helt kort: Nun och Gunnar gifter sig och skiljer sig. Gunnar gifter om sig med Nini. Margit sörjer en man som svek henne, men förälskar sig så småningom i en resande försäljare, Walter. Hon blir gravid, men gör abort. När hon återigen blir med barn gifter hon sig med Walter – som småskollärarinna kan hon ju inte vara ogift mor! Snart nog visar det sig att Walter har en annan kvinna, även hon lärare. Hon väntar också barn. Hennes far kräver att Walter skiljer sig och gifter om sig med henne. Margit ställer djupt besviken upp på skilsmässan, men fortsätter att leva ihop med Walter som så småningom kommer att bo fem dagar i veckan med Margit. Måndag och fredag lever han med sin fru. Sammantaget blir det hela en närmast osannolik historia, men Peter Mosskin har haft säkra källor att ösa ur; högar av sparade brev – många återgivna i boken – och säkert också muntliga berättelser. Peter är nämligen son till Margit och Walter.

Gunvor Nyman

Recensionen är tidigare publicerad i Värmlands Folkblad

 

Nilsson, Jan Olov, Scholmästaren. Ultima Esperanza Books 2017. 255 s.
I Gräsmarks sockenhistoria nämns finnskogssonen Matthes Matthesson som bygdens förste lärare. Man finner hans namn både i kyrkböcker, sockenstämmoprotokoll och i Carl Axel Gottlunds dagböcker från dennes vandringar på finnskogen. Det är alltså kring en historisk person som Jan Olov Nilsson bygger sin roman, som utspelar sig under 1700-talets senare hälft och några decennier in på 1800-talet.
Författaren, journalist och bördig från Gräsmark, har tidigare gett ut två böcker, Masurholk och fallråg. En släktresa genom Värmland under 400 år (2015 anmäld i Wermlandiana) och Olaf. Historien vi aldrig ärvde (2016).
Scholmästaren är en roman som verkligen fascinerar! Lättläst, spännande, lärorik och full av historiska fakta och med en tids- och lokalfärg som fångar läsaren redan från första sidan. Matthes Matthesson är tvåspråkig tack vare sin uppväxt i Tiskaretjärn på Gräsmarks finnskog och hans begåvning, ”skarp som en rakkniv”, och stöd av sockenprästen ger honom den för en torparson ovanliga förmånen att få en plats vid läroverket i Carlstad. På så sätt får vi en bild av djäknarnas liv och studier i det slutande 1700-talet. En tjänst som informator i Fredrikshald för honom till Norge och senare som skrivare på brukskontor runt om i Värmland, bl.a. på Apertin, i Älgå och på bruket i Munkfors.
Till Gustav III:s finska krig 1788 skrevs han ut som soldat och fick för första gången se det land, som hans förfäder en gång lämnat för en bättre framtid som svedjebrukare i Värmland. Kanske var det nyfikenhet och tanken på att använda sina kunskaper i finska språket som förde honom österut? Krigets obeskrivliga grymhet och elände får han möta under en tid, innan freden i Värälä låter honom återse Tiskaretjärn och familjen.
Efter sina år i Norge, Göteborg och Finland verkade han i 30 år som kringvandrande lärare, scholmästare, i Gräsmark och socken- stämmoprotokollet från 1837 berättar att han under denna tid undervisat mer än 3 000 barn i socknen, en pedagog som med sina egna idéer och metoder tycks ha varit enastående framgångsrik.
På det mer personliga planet får han flera vänner, som är fritt diktade och även kvinnor som kommit att betyda mycket i hans liv, men passionen för läsning, pedagogiken, lusten till bildning och kunskap är något som etsar sig fast hos läsaren. Det här är en verkligt fängslande bok! Författaren är väl inläst på epoken, kan berätta om t.ex. arbetet på ett färgeri, mathållning, klädedräkt, hus och inredning i olika samhällsklasser. Han glömmer inte heller kvinnorna. Och han ger en verkligt levande bild av en hittills rätt okänd person som fått betydelse för så många i en avlägsen, fattig bygd i Värmland.
Har du hunnit så här långt i min text, har du märkt att Scholmästaren är en bok som jag önskar få spridning bland många läsare med intresse både för historia och etnologi. Jag har bara en liten, liten varning: låt dig inte luras av bokens omslag! Det är enligt min mening riktigt misslyckat. En så här bra bok är värd en bättre framsida!
Eva Fredriksson

Nordström, Lars, Telegrammet från New York. Opulens, [2017] Med Telegrammet från New York har Lars Nordström litterärt gestaltat en berättelse i ett kontrafaktiskt perspektiv. Detta kunde ha hänt. Kontrafaktiskt skrivande förekommer, som ett utlopp för fantasin: Det kan inte förändra fakta, och det kan i historiskt korrekta sammanhang vara en tveksam tankeverksamhet – men likafullt något som kan väcka tankar, skapa förståelse, eller stilla en längtan efter svar. Det utesluter heller inte kunskap om verkliga förhållanden, eller insikt i mänskliga villkor. Genom händelseförloppets nav skapas levande historia genom att det i fantasin arbetas in material som är förankrade i fakta, och ett motiv skapas med språket som verktyg. För författaren finns även ett ramverk bestående av flera arketyper. En sådan arketyp är sjöresan, som den gestaltas i Robinson Crusoe och likaså av Vilhelm Moberg i Utvandrarna. Så även i Nordströms berättelse, som inleds in media res med eldaren Harry Martinson ombord: ”Harry skyfflade in fem skovlar kol i varje panna.” Det händelseförlopp som sedan äger rum under några dagar i augusti 1922, utspelas i de båda städerna New York och Portland, Oregon, vartannat kapitel med den artonårige sjömannen Harrys dagar i världsstaden New York, och vartannat kapitel med modern Bettys dagliga liv i Portland och dess svenskamerikanska atmosfär. Att det är en dokumentärroman anges på bokomslaget, och som det kan läsas i författarens Efterord: ”Man kan väl säga att författare av dokumentärromaner ofta får samma uppgift som historiska museer, som tvingas rekonstruera lerkärl utifrån en handfull skärvor. Det mesta som möter betraktarens öga består av ny lera, men resultatet visar hur den ursprungliga krukan kan ha sett ut. Berättelsen i denna bok är konstruerad efter samma princip.” Telegrammet från New York är ingen sparsmakad bok om det personliga drama som Harrys telegram ger upphov till. Nordström låter allt det som telegrammet i sig innebär, omslutas av en större helhet – den omvärld som skapas av sådant som hans encyklopediska kunskap om Portland i synnerhet och Svenskamerika i allmänhet. Därigenom uppstår två berättelser i en: Dokumenterad svenskamerikansk historia, och en gestaltning av vad ingen nu levande kan veta. Ja, vem var Betty Johnson? Med den inkännande bild Nordström vill ge av henne blir hon huvudperson i det som synes ske – ett svenskt kvinnoöde i utvandringstidens Nordamerika som tagit litterär gestalt. Det handlar om två läsarter. Om man känner till bakgrundshistorien, som den kunnat dokumenteras, har man redan en viss uppfattning om hur det hela slutar. Känner man däremot inte till något om detta, kan läsningen även rymma den drivkraft som skapas av varje berättelses händelseförlopp. Hur kommer detta att sluta? Att i Sverige, slutligen, och med tanke på Vilhelm Mobergs stora tetralogi, ge sig i kast med en roman om dåtida utvandraröden är i sig en utmaning! Det handlar för den skull inte framdeles om att avstå från att skildra vad som kan rymmas i det ymnighetshorn som svenskamerikansk historia är ... Ola Larsmo gjorde det förvisso i sin hösten 2016 utgivna roman Swede Hollow, men som dokumentärroman är Telegrammet från New York en annan läsupplevelse, och jag tror mig veta att vår gemensamme vän Torbjörn Sjöqvist gläds i sin himmel över att ”Lars roman om Harry Martinsons mor” nu har givits ut.
Alf Brorson

Näverluren. 2017 nr 3. Värmlands Hembygdsförbund 2017.
Tidskriften utkommer med fyra nr om året och redaktionsgruppen består av Berit Juhl och Peter Olausson. Nr 3 innehåller några intryck från Sveriges Hembygdsförbunds riksstämma i Bohuslän, en rapport av Kaj Röhs. För Värmlands del kan nämnas att Kermith Myrvold i Järnskog hedrades med riksförbundets plakett, bl.a. för sina insatser med att bygga upp Beredskapsmuseet. Till glädje för Värmland kan också nämnas att Peter Olausson blev invald i Riksförbundets styrelse. Peter har bl.a. intresserat sig för vikten av kvalitet i hembygdslitteraturen och han ingår i förbundets lokalhistoriska grupp. Glasbruket på Liljedal (en gång Sveriges största tillverkare av flaskor), om Karl XII-stugan i Lenungshammar, om hembygdsfesten på Kollsberg och en fotokavalkad i färg är andra nedslag i detta läsvärda nummer av Näverluren, som också innehåller en minnesteckning över riksspelmannen Hans Bryntesson, nyligen bortgången. En intressant artikel av Elisabeth Thorsell med bergslagsrötter i Nordmarks socken återges i sin helhet på annan plats i detta nummer av Wermlandiana och handlar om svensk-amerikanska tidningar på nätet och hur man kan finna notiser om olika platser i Sverige och Värmland som omskrivs over there.
Eva Fredriksson

Näverluren Nr 2/2017. Medlemstidning för Värmlands hembygdsförbund. . 23 s.
En flitig skribent i Näverluren är Peter Olausson. I det här numret skriver han bl.a. om våra kyrkogårdar och att tiden nu är inne för insatser på det kyrkligt kulturhistoriska området. I Säffle pastorat, närmare bestämt i Gillberga, är arbetet igång med att ta fram underlaget till en guide till de många intressanta gravplatserna. Det gäller framför allt, skriver Peter, ”om att dokumentera historierna kring personerna som begravts på platsen, för att kunna locka besökare till att vandra runt en stund och lära känna bygdens historia genom människorna som bott och verkat här.” Ett tänkt steg två är att initiera studiecirklar kring kyrkogårdarna i samarbete med studieförbund och med hembygdsföreningarna eller enskilda hembygdsintresserade, tillägger han. En samarbetsgrupp mellan Sveriges hembygdsförbund och Svenska kyrkan finns sedan ett år tillbaka. Det är bara att tillägga – ett strålande bra initiativ är ju detta. Projektet önskas all framgång!
Bengt Åkerblom

Odhner, Gunnar. Språklära. En förklaring av språkets och medvetandets funktion. Förlaget Anomali, 2017.
Elfte boken från en poetisk filosof med intresse för språket. Häftets ringa sidantal gör att Gunnar Odhners Språklära inte väger så tungt. Den är lätt i en rent fysisk mening. Det är till innehållet som Språklära har en ansenlig tyngd och kan upplevas som ”svår”. Men vem har sagt att allt måste vara lätt..? Gunnar Odhner, som under många år var lärare i Karlstad, är en författare som försöker gå på djupet med sitt tänkande. I det arbetet har han tagit hjälp av den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein, framför allt dennes språkfilosofi. – Det var Wittgenstein som ledde mig in i tankar om språket som ett instrument, men att detta instrument – språket – också kan använda oss, säger Gunnar Odhner. Det är språket, menar han, Gunnar Odhner, som bestämmer hur vår världsbild ser ut. Redan den första aforismen i Odhners Språklära slår fast: ”Vad vi menar med språk, beror på i vilket sammanhang vi lever”. Och vidare: ”Den som lever i ett sammanhang är en del av det” Men samtidigt också: ”Ett sammanhang vi är en del av går inte att överblicka, att se utifrån”. Rent allmänt vill Gunnar Odhner någonting speciellt med sin tunna men tungt vägande skrift: – Jag vill ifrågasätta det som betraktas som självklara uppfattningar. Självklara uppfattningar som ibland leder rakt ner i diket! Vissa aforismer är hårt slipade och vasst formulerade. Andra presenteras med glimten i ögat, för övrigt någonting som inte var sällsynt ens hos Wittgenstein, glimtar i ögonen. Och flera av Odhners aforismer är så formulerade att de påminner läsaren om att författaren publicerat diktsamlingar: ”Förtvivlan följer främlingskapet som skuggan följer solen”, är ett vackert exempel. Citatet är för övrigt hämtat ur avsnittet ”Synd, ondska”. Därpå följer ett avsnitt med visdomsord om detta det för alla gemensamma och ofrånkomliga, Döden. Också om detta ämne har Gunnar Odhner tänkt mycket och djupt och han påstår att ”Eftersom vi inte vet något om livet, vet vi heller ingenting om döden”. Sant eller falskt? Kanske Gunnar Odhners Språklära, skriven i Högboda (där han är bosatt) och utgiven av Stockholmsförlaget Anomali (www.anomali.se) kan hjälpa den som vill fördjupa sig i det svåraste ämnet. Mats Dahlberg Recensionen tidigare i NWT 17 09 24

Ollmark, Lena, Den förskräckliga historien om Lilla Hon. Ill: Per Gustavsson. Lilla Piratförlaget 2017. Per Gustavsson blev utsedd till förra årets värmlandsförfattare. I år kommer han med minst tre böcker, varav två enbart som illustratör och jag måste säga att han bara blir bättre och bättre som bildskapare. Lena Ollmarks makabra och roliga spökhistoria för barn i mellanåldrarna har fått kongeniala illustrationer av Gustavsson och så många! Gustavsson är suverän på att använda ljuset som medspelare och han leker med perspektivet på ett skickligt sätt i denna sorglustiga historia i det lilla formatet. Denna bok är också nominerad till Augustpriset. Lilla Hon får aldrig vara med klasskompisarna, Framförallt får hon inte vara med när de leker i kuddrummet, hur snällt hon än ber. Klasskamraterna älskar att skrämma Lilla Hon med berättelser om hemska spöken och lovar att hon ska få vara med om bara hon vågar göra det ena efter det andra. Hon vill ju så gärna få vara med. Så utsätter hon sig för den ena farligheten efter den andra tills historien får ett gruvligt slut och de elaka får sitt straff. Rätt åt dom!

Helena Vermcrantz

 

Olsson, Örjan. Uggliboka. SveaBok 2017.
Örjan Olsson i Jössefors har gjort ett imponerande jobb om sin barndoms- och nu fritidens by ”Ugglia”, som den kallas på dialekt. Tjock och kompakt som en tegelsten, men vackert inbunden och av hög tryckteknisk och innehållsmässig kvalité är boken om Uggelheden en guldgruva för såväl den som är intresserad av lokalhistoria, som av släktforskning. Hundratals bilder i svart vitt och färg och troligen tusentalet släktuppgifter som sträcker sig i alla väderstreck, gör den till ett måste för den som härstammar från trakterna.
Det som tidigare skrivits om skogsfinnarna i Norra Finnskoga har varit blygsamt och till åren. En del av det har genomsyrats av en idag föråldrad bild av finnarna, men har varit välgjort och detaljrikt. Mest känt är Lars Bäckvalls forskningar, sammanställda i Om övre Älvdalens gångna tider utgivna först 1978 och Från finnbygden av Oscar Larsson i Höljes, tryckt redan 1954. Hans uppgifter verkar i huvudsak bygga på Bäckvalls forskning, som finns tillgänglig på Nordiska Museets forskningsarkiv. I övrigt finns en gedigen genomgång av Amerika-emigrationen och dess följder av Ingvar Larsson (1974) och era artiklar om Aspbergets hemman publicerade i Finnkultur 1984 och 1985.
Örjan inleder boken med ett kort sammanfattande avsnitt om byns äldsta kända historia. Uggelheden var en del av Aspbergets hemman, som släkterna Hakkarainen och Tenhuinen började röja före 1660. Samuel är den som först omnämns av källorna i detta gränsland mellan Aspberget och Höljes enligt prästens tiondelängd för 1686. Vem han var och varför han försvinner är oklart. Aspbergsfinnarna etablerar i alla fall sätrar här och det är ”Storfinnen” Henrik Olsson Kuosmainens döttrar, som med sina familjer etablerar de första bestående gårdarna på platsen. Henrik var född i Tørberget på norska sidan och den av svärsönerna till Lars Hakkarainen som verkar ha varit driftigast. Ingen av de två färgstarka finnarna hade några söner. Redan 1766 skattläggs Uggelheden som ett eget hemman, utbrutet ur såväl Aspberget som Höljes. Det senare kan bero på att en av de båda svärsönerna kommer därifrån. I frågan om denne Olof Bengtssons ursprung har Örjan ”satt ner fötterna”, då det förekommit olika uppgifter om hans ursprung.
I de två följande avsnitten behandlas byns historia under de två följande århundradena. Här visas hur uppdelningen i era gårdar i detalj gick till och orsakerna till att Uggelheden fördröjde storskiftet för Aspberget och att Laga skifte aldrig genomförs. På några sidor refereras också Gustaf Schröders besök i byn.
Sen kommer den stora imponerande delen, 180 sidor med ”Gårds- och släkthistoria”. Allt gås igenom i detalj med fina kartor, tydliga släktöversikter och med såväl nya som gamla bilder och porträtt. Föredömligt finns också Skåraholen och Länserud vid Halsjön med. Skogsgårdarna ligger utanför hemmanet men människorna levde nära inpå varandra.
Mer allmänna händelser med livsvillkor, emigration, kriget och annat intressant fram till nutid följer därefter, innan Örjan i detalj visar vad som dokumenterats om de olika personer som har anknytning till Uggelheden. Gård för gård, familj efter familj, tusentals uppgifter för den intresserade släktforskaren. Spridningen är enorm i alla väderstreck och västerut till Norge och Nordamerika.
Första upplagan är av förståeliga skäl slut. Örjan vill därför gärna ha intresseanmälningar för nästa. Maila orjan.olsson2@gmail.com, så du inte missar.
Bo Hansson
Recensionen tidigare publicerad i Finnkultur nr 2, 2017.

Ortnamnssällskapet i Uppsala årsskrift 2017. Ortnamnssällskapet i Uppsala 2017. Ortsnamnssällskapets i Uppsala årsskrift tillskickas oss av någon anledning. Kanske var den ursprungligen ämnad för Stifts- och Läroverksbiblioteket. Vi brukar kolla om årsskriften innehåller något värmländskt men det är högst sällan. Efter den kollen lämnar vi årsskriften vidare till Karlstads stadsbibliotek. I årsskriften för 2016 finns dock flera intressanta artiklar. Emilia Aldrin har en liten uppsats betitlad "Välja namn – välja kön"? Hon kommer till konklusionen att "den könskonstruktion som föräldrarna skapar genom namnvalet kan påverka barnets framtida identitetsutveckling. Detta kan ske antingen direkt genom att barnet kommer att identifiera sig med den bild av kvinnlighet eller manlighet som namnet uppfattas signalera eller indirekt genom att omgivningen utifrån detta får förväntningar om barnet, vilka i sin tur kan påverka barnets egen självuppfattning". Hon skriver också att "den kvinnliga könsmarkering som ligger i ett namnslut på vokal tycks mycket svår att bryta mot". Och tillägger: "I de nyskapade flicknamnen, där föräldrarna får möjlighet att skapa kön på ett nytt sätt, tycks strukturerna vara allra mest traditionella". En annan av artiklarna bär rubriken "Namnet Bellevue i Göteborg" och är skriven av Joakim Liljegren. Namnet Bellevue är ganska vanligt om jag har förstått rätt men varit rätt omstritt: "Det franska ursprunget har av vissa uppfattats som något fint och kultiverat, men av andra som något främmande och förkastligt”, vilket undertecknad håller med om" Som bekant finns ett Bellevue också i Karlstad. Enligt en notering i Erik Sandbergs namnförteckning för Karlstad är namnet från 1860-talet.

Bengt Åkerblom

 

Rundgren, Kjell, Mitt i livet. Alma förlag 2017. 136 s.
Ett tiotal diktsamlingar har Kjell Rundgren på sitt samvete. Så långt tillbaka jag kan minnas har tonen varit mörk, ja mycket mörk, i hans böcker – på gränsen till självmord. Det har varit dikter ”de profundis”. Desto mer glädjande att dikterna i hans senaste diktsamling är – i stor sett – helt annorlunda. Grubblandet över livsgåtorna finns också här men humorn och det lättsammare tonen gör boken betydligt mer givande att läsa. Därmed inte sagt att åtskilligt inte är riktigt tänkvärt. Boken bjuder också på era kåserier, slarvigt skrivna men rätt underhållande ändå. För undertecknad återstår att gratulera Kjell Rundgren till den nya diktsamlingen och ett ljusare lynne!
Bengt Åkerblom

Spantrutan 2017. Värmlands Sjöfartsgille, 2017. 27 s. 
Spantrutan är namnet på Värmlands Sjöfarts Gilles medlemstidning. Det är nu säkerligen åtskilliga år sedan jag tittade i den, eftersom jag mindes den som en något amatörmässigt utformad tidskrift. Men en artikel i NWT av den 30 mars, signerad Mats Dahlberg fick mig att kolla tidskriften av idag, som givetvis finns att läsa i Karlstads Stadsbiblioteks fina Värmlandsrum. Vad jag nu fick se var en mycket snyggt formgiven, rikt illustrerad tidskrift, som alls inte påminde om gamla tiders Spantrutan. Nä, 27:e årgången av Spantrutan liknade ingalunda i den tidskrift jag mindes. Här hittar vi värdefulla artiklar om sjöfarten i framför allt Vänern förr. Bengt Stjernlöf, författaren till bl.a. böcker om sjöfarten på Klarälven förr, skriver om träkolsfrakten på Klarälven, som på 1870-talet fick ett väldigt uppsving på grund av att Uddeholmsbolaget då koncentrerade all järnframställning till Hagfors. Karl-Axel Hjerdt skriver om en resa som passagerare på S/S Forshaga till Göteborg år 1950. Lars Göran Nilsson medverkar med en artikel om ”Moderna tider i Vänersjöfarten” vid mitten av 1800-talet då ångfartygen slog igenom på Vänern. Ove Allansson, författare till ett otal skildringar i bokform om livet till sjöss för några decennier sedan, bidrar med en berättelse om Blindboxaren, ett verkligt, synnerligen färgstarkt, original. Mycken läsning bjuds vi alltså på i Spantrutan, och många goda foton därtill. I redaktionen ingår flera kända namn, kända i sjöfartskretsar, som Bengt Stjernlöf och Åke Sallnäs. Ansvarig utgivare är Per Lindén. Spantrutan är absolut av intresse även för gemene man vågar jag hävda!
Bengt Åkerblom

Svensson, Gunnar. Sibiryaks. Skissbok från resa i Österled. Flacos.nu 2017. Om olje- och naturgasstaden Khanty-Mansiysk i Sibirien kan man på Nätet lära sig: Där är det riktigt kyligt när det biter till. Rekordet ligger på 62 minusgrader. Till denna i Sverige inte så kända stad (med dryg 80 00 invånare) for för drygt ett dussin år sedan en värmländsk kulturdelegation. Nu ger en av resenärerna, författaren och konstnären Gunnar Svensson ut en bok om utflykten till köldhålet. Gunnar Svensson, under många år bosatt i norra Värmland, hittar man numera i hälsingska Bjuråker. Hans nya bok heter Sibiryaks och är ”en skissbok från resa i Österled”, och den har text, foto och illustrationer av Gunnar Svensson själv. Men med på resan fanns också den Värmlandsbaserade fotografen Kay Cuthbert, hennes man Staffan Jofjell, också han fotograf, samt Lars Lerin. Resan till Sibirien börjar med en tur med Munkforsbussen till Karlstad; en bild av det finns i boken. Året är 2004 och den sent utgivna reseskildringen är fullsmockad med Gunnar Svenssons teckningar. Även Kay Cuthberts resefotografier är många. Medan Lerins bidrag är högst begränsat, dock finns några av hans Sibirienbilder med. Gunnar Svensson, globetrotter, flitig som ett bi, prisbelönad av bland andra Wermländska Sällskapet i Stockholm, mannen bakom Pilgrimstapeten i Ransby och ett stort antal böcker: Han är en driven och skicklig och intressant tecknare, utbildad på legendariska Beckmans i Stockholm, verksam utomlands och på reklambyrå i Karlstad (jobb åt dåvarande KMW!) med mera. Som reseskildrare är Gunnar Svensson detaljrik och inspirerande. Han verkar inte bry sig mycket om lite strapatser. Och han gillar udda resmål. Därför var det väl övermäktigt frestande att tacka ja till en inbjudan av kulturministern i den delrepublik där Khanty-Mansiysk är centralort. ”Sibir” är för övrigt ett tartariskt namn som lär betyda ”sovande jord”. Den sovande jorden omfattar tajgan, barrskogsbältet som är 400 mil långt och 100 mil djupt. På ryska betyder tajga – blir man upplyst om i Gunnar Svenssons bok – ”tät skog”. Kulturdelegationens resa hade – väl – ett rent pedagogiskt och kunskapsutbytande syfte. Resenärerna från Värmland träffade skådespelare och politiker, biblioteksfolk och en stor mängd representanter för nomadfolk vars namn mer sällan når svensk debatt. Men här är några: Burjaker och khantier, ener och evener, ostjaker och voguler. Alla dessa och många andra grupper utgör tillsammans ”ett mångkulturellt samhälle”, noterar Gunnar Svensson: ”Ingen sticker av, alla ser olika ut”. Ordet sibir (”sovande jord”) under senare tid fått en hotfull innebörd alldeles bortsett från de gulag-associationer namnet väcker. För när de sibiriska jätteområdena ”vaknar” och läcker omätliga mängder metan räcker det inte med Parisavtal om klimatet och en massa högstämda löften. På tal om gulag och de fruktansvärda sovjetiska fånglägren så var Sibirien redan under tsartiden en avstjälpningsplats för obekväma personer. En av dem var författaren Dostojevskij som deporterades dit. Svenska krigsfångar skyfflades iväg till köld – och mygghelvetet; det var efter slaget vid Poltava, spiken i kistan för det svenska stormaktsväldet. Inte många överlevde och tog sig tillbaka till Sverige. Gunnar Svensson tecknar och berättar också om detta i sin bok. Boken Sibiryaks finaste bild är av det som ryssar i allmänhet och sibirier i synnerhet kanske tycker bäst om i landskapet: Björkskog. Den bilden finns här intill.

Mats Dahlberg

Recensionen, nu något förkortad, är tidigare publicerad i NWT 17 09 25

 

Universitetsfilialen i Karlstad 1967–1977. Glimtar från akademins första år. Peter Olausson (redaktör). Karlstad universitet 2017. I september 1967 skrevs ett nytt kapitel i den svenska utbildningshistorien då universitetsfilialerna i Karlstad, Linköping, Växjö och Örebro startade sin verksamhet. För att fira denna för Karlstad och Värmland avgörande händelse utmynnade 50-årsfirandet, 8 september, inte bara i en rejäl födelsedagsfest, utan också i en bok av mycket hög klass, läsvänlig, estetisk och innehållsmässigt välfylld. Det hedrar Karlstad universitet att man satsat på att dokumentera denna period i sin historia. Redaktionen har gjort ett gediget jobb genom valet av skribenter, som från sina olika positioner ger varierande vinklar på filialtidens speciella förutsättningar. Foton och tidningsklipp speglar också den tidsanda som alla hade att förhålla sig till. Skolsystemets begynnande förvandling under 1960-talet ställde också krav på vidareutbildning av det ökande antalet studenter. Sverige invigde sitt femte universitet i Umeå, 1965. Riksdagsbeslutet att införa universitetsfilialer var en politiskt medveten regional satsning, där statsråden Sven Moberg och Ragnar Edenman spelade avgörande roller. För utvecklingen i Värmland var tillkomsten av Universitetsfilialen en av seklets avgörande händelser. Förhållandet mellan Göteborgs Universitet och Karlstadsfilialen verkar mestadels vara gott men skepsisen från moderuniversitetets fakulteter fanns där. Ekonomi, lärarsituation, möjligheten till högre betygsnivåer och forskning var områden där modern gärna ville ha inflytande över barnets utveckling. Om detta och varför Karlstad blev universitetsfilial kan man läsa liksom om utveckling genom förändringsförslag som U:68, UKAS och PUKAS och allt vad de hette. Lärare, studenter, linjer, ämnen, kurser, fristående kurser och distansutbildning allt lotsades mot fastare grund, Högskola 1977 och Universitet 1999. Betydelsen av att högre utbildning finns att tillgå i närområdet diskuteras i boken där Thomas Blom skriver ”Möjligheten att kunna erhålla en högre utbildning i länet har i många delar varit avgörande för den lokala och regionala utveckling som här ägt rum”. ”Vi trivdes i Karlstad och vi trodde på att samhället skulle behöva oss när vi var färdiga med vår utbildning” skriver Hans Bergström, en av pionjärårets studenter. Då var den värmländska dominansen av studenter stor. Idag 50 år senare har första terminens 285 studenter blivit drygt 16 000, ett mått på utvecklingen. Om studentlivet, studentmiljön, Kåren, Klaraborg, Klaraborgaren, KSIF, Solastafett och lymmeltåg, berättas det initierat av några av tidens studentprofiler. Från ursprunget vid Drottninggatan 31, Klaraborg, Tempelriddaren och andra centrala, provisoriska lokaler flyttade man 1974 till Kronoparken där goda utvecklingsmöjligheter skapats genom det 1971 inledda bygget. Med betoning på den första tiden fram till Högskolestarten har man på olika sätt lyckats lyfta fram en förståelse för hur det var och den ambition man hade att skapa en god grogrund och utvecklingsmöjligheter för studier, forskning och målet en fristående Högskola. Från ett begränsat urval av studiemöjligheter i humanistiska ämnen byggdes ett smörgåsbord av möjligheter. Extra plus för artikelreferenserna, i god akademisk stil, för klargörandet om arkivbildningen, presentationen av artikelförfattarna och inte minst orts- och personregistret. Saknar man något? Kanske en presentation av de många färgstarka lärarna.

Olof Andersson

 

Warholm, Robert, Skam, FramSteget bokförlag 2017, 225 s – Hc
Boken är en parafras på ett av svensk kriminalhistorias mest omskrivna rättsfall, Yngsjömordet, men det hindrar inte att den debuterande romanförfattaren lyckas hålla spänningen uppe boken igenom. Genom ständiga hopp tidsmässigt i berättelsen undviker han att den bara lunkar på sömningivande! Yngsjömordet utspelades i Skåne men här är miljön värmländsk, fast lokalfärgen är inte påfallande. Boken är mer en bred skildring av svensk landsbygd i slutet av 1800-talet – med sina mäktiga myndighetspersoner, länsmän, präster m m av föga uppbyggligt slag. Bokens titel är ovanligt relevant. Skam, rädslan för den eventuella skammen, är vad som driver personernas handlande i boken. Att inte dra skam över sig själv och sin familj är vad som dikterar deras görande och låtande. Berättelsen kan gott kallas för en moralitet! En läsning, som gör läsaren ganska så beklämd, sorgsen i själen. Men, som sagt, en välskriven och faktiskt spännande historia är det, om än inte så uppbygglig. Robert Warholm är mest känd som kommunpolitiker men är tydligen också en inte oäven författare. PS En grundbok i ämnet är Yngsjömordet, 1951, av Yngve Lyttkens.
Bengt Åkerblom

Westlund, Lars Erik, Värmland och kriget 1563–70. Sthlm, 2017. 461 s. – Kc Att Sverige i dag skulle kunna hamna i krig med Danmark känns helt uteslutet, men så har det sannerligen inte alltid varit. Under flera sekler var Danmark och Sverige ofta i luven på varandra. Eftersom Norge tillhörde Danmark låg Värmland illa till. Under det som kallats Nordiska sjuårskriget var det alldeles förfärligt, det kan man läsa i en ny faktaspäckad bok, skriven av Lars Erik Westlund, lokalhistoriker från Hagfors. Krigshärar tog sig från Norge in i Värmland och härjade vilt. De plundrade hela byar, brände, mördade, stal kreatur och orsakade svält och armod. De svenska krigare som genom Värmland sändes mot norska gränsen var inte så trevliga de heller. De behövde både mat och husrum och det de inte fick, det tog de. Av lokalbefolkningen, som samtidigt avkrävdes både skatter och andra bistra insatser för krigens skull. Det var sannerligen inte bättre förr. Lars Erik Westlund har lagt ner ett jättearbete på att kartlägga vad som hände i Värmland under de aktuella åren. Här finns så mycket samlad kunskap att jag var tvungen att ringa honom och fråga hur han burit sig åt för att få fram allt detta. Svaret blev att det mesta har gått att hitta via internet, vilket ju är helt fantastiskt. Men tid har det tagit, det medgav han. Han började forska på området redan i början av 1990-talet. Manuset har sedan byggts på och omarbetats allt eftersom. Nu kan man se långa listor över gårdar som brändes och när så skedde. Lars Erik Westlund betar av socken efter socken. Värst drabbade var förstås de västra delarna av Värmland, men periodvis skövlades hela byar långt inne på den svenska sidan. Spioner och konspirationer förekom också, ända upp till regentnivå. Vi får exempelvis veta att Erik XIV, förutom att han så småningom anses ha blivit skvatt galen, var en klassiskt mycket bildad man. Samtidigt var han mycket målmedveten i kampen om makten, på olika sätt. Han såg till att konkurrenter snabbt avrättades men försökte också upprepade gånger hitta för karriären lämpliga fruar – samtidigt som han i smyg skrev brev till den engelska drottningen och förklarade att det fortfarande var henne han var kär i. Sådant skvaller förgyller förstås historien! Men Lars Erik Westlund sprider inte bara information, han höjer också ett varningens finger. Gamla berättelser måste granskas källkritiskt innan de förs vidare. Annars kan det bli galet. Att Älvdalen i Dalarna exempelvis har blandats ihop med Älvdals härad i Värmland har lett till felaktigheter, det har han berättat i en tidigare bok. I den nya boken lyfter han fram flera andra historier som från början byggt på tvivelaktiga källor och gissningar men ändå under åren citerats av lokalhistoriker i flera led. På så vis har de så småningom kommit att betraktas som sanningar. Begripligt i sig. Vilken hembygdsförening vill inte ha ett spännande slag att referera till? Fast nog är det bättre om man vet att det som berättas är sant?
Gunvor Nyman
Recensionen tidigare publicerad i Värmlands Folkblad

Westlund, Lars Erik. Värmland och kriget 1563–70. BoD 2017. För några år sedan gav Lars Erik Westlund ut boken Skatterna i Ekshärads och Råda socknar under 1500-talet. Det är med säkerhet det bästa och mest ingående som skrivits om 1500-talets skatter. Nu återkommer han och delger oss av sitt stora kunnande av 1500-talet med en ingående beskrivning av det nordiska sjuårskriget 1563–70. Det hade länge varit spänt mellan Sverige och Danmark och när båda länderna fått unga ärelystna monarker i Erik XIV och Fredrik II blev kriget ett faktum. Det var Danmark som med sin allierade hansestad Lübeck förklarade Sverige krig. Ett av skälen var vilket land som hade rätten till vapnet tre kronor. Danmarks armé bestod till stor del av tyska legoknektar och Sveriges av svenska knektar och uppbådade bönder. Kriget fördes i Sverige, de danska landskap som idag hör till Sverige, Norge och till sjöss. Några gånger utspelades slag mellan arméerna men mest verkar kriget bestått i plundringståg där man plundrat, bränt och mördat. 1570 blev det fred. Då var båda länderna förhärjade och utmattade. Danmark var svårt skuldsatt. Erik XIV var fängslad och Gustav Vasas stora skattekista var tömd. Inga landavträdelser gjordes. Däremot fick Sverige betala en lösen på 150 000 daler för att återfå Älvsborg som danskarna erövrat. Under 1565–66 och 1568 härjades Värmland. Hemman och även kyrkor plundrades och brändes. Hela västra Värmland drabbades, från norr till söder. Lars Erik Westlund berättar detaljerat om kriget i Värmland och räknar upp vilka hemman som drabbades. Det fanns socknar där mer än 90 % av alla bosättningar plundrades och brändes. De flesta familjerna lyckades kanske fly men plundrade och nerbrända hem orsakade svält och armod. I Ekshärad och Norra Råda förekom ingen förstörelse, men allmogen där fick bistå till kriget med knektar. Lars Erik Westlund har forskat om ämnet sedan början av 1990-talet och resultatet har blivit en faktaspäckad bok som ingående beskrivit sjuårskriget, fälttåget i Norge 1567 och skövlingen av Värmland. Boken torde bli ett standardverk över Värmlands öde under sjuårskriget, speciellt som han rättat en del felaktigheter och gissningar som flera lokalhistoriker framfört. Det är inte så konstigt att Värmlands Folkblads recensent Gunvor Nyman ringde upp honom och frågade hur han burit sig åt att få fram allt detta. Boken kan köpas på internetbokhandlarna BoD, Bokus och Adlibris.

Valter Berg

Recensionen tidigare införd i Gustavsbygden nr 71 2017

 

VärmlandsAnor. 2017 nr 3. Värmlands släktforskarförening 2017. Tidskriften Värmlands-Anor är medlemstidningen för Värmlands släktforskarförening och har anor sedan 1983. I början utkom den som enkla klammerhäftade stencilblad, men har med åren blivit allt proffsigare och innehållsrikare. Sedan en tid har den ny redaktör, Carl-Johan Ivarsson, med rötter i trakten kring Säffle/Kila. Nyligen har den också börjat tryckas i färg, vilket känns tilltalande. Tidskriften brukar inte ha något speciellt tema utan innehållet är blandat, mestadels insända bidrag av föreningsmedlemmar. Senaste numret innehåller artiklar om IOGT-rörelsen i Forshaga, värmländsk inflyttning till Christiania, ett dråp i Kila, ägobyten i Ekshärad och Norra Ny på 1400-talet och rapport från släktforskardagarna i Halmstad 2017. Dessutom några bokrecensioner. Som synes ett blandat, men oftast läsvärt innehåll. Tidskriften utkommer 4 ggr om året och utsänds till Släktforskarföreningens drygt 1 500 medlemmar runt om i landet – inte bara Värmland.

Eva Fredriksson

 

Värmländsk kultur. 2017 nr 5. En textil historia. Föreningen Värmländsk kultur 2017.

Redaktörer för tidskriftsnumret har varit journalisterna Lena Bonnevier och Gunvor Nyman. Klassisk värmländsk industri, baserad på järn och trä, har genom tiderna mestadels skapat manliga jobb. Textilindustrin däremot har varit kvinnornas arbetsplatser, jobb som numera ofta har försvunnit utomlands. Här kan vi läsa om Bergson & Söner, Karlstads Spinneri & Väfveri AB, Värmlands Trikåfabrik, Arvika Ullspinneri m.fl., där jobben nu sedan länge är borta och lokalerna rymmer annan verksamhet. Intervjuer med tidigare anställda ger en bild av arbetet som sömmerska och omslagsbilden från 30-talets konfektionsfabrik på Herrhagen visar hur en kvinnlig arbetsplats såg ut på den tiden, i en byggnad som idag rymmer moderna bostadsrätter. Stålindustrin finns ännu kvar i Värmland och har nu fått extraordinär uppmärksamhet: stålklänningen från Munkfors i design av Naim Josefi! Denna nyhet på catwalken har väckt uppmärksamhet världen över och kanske blir de glittrande klänningarna en ny värmländsk produkt från Munkfors eller Hagfors? Om hur skogen blir till kläder berättar Claes Åkerblom i en intressant artikel om viskosfibrer, där Billerud var världsledande med fabriker i Kyrkebyns bruk, Slottsbron och Jössefors. Värmländsk konstfiber-industri sysselsatte periodvis 2 000 anställda och ett namn som Svenska Rayon var ute på världsmarknaden. Idag är detta borta men i skogen finns en framtid – vedbaserade textilier växer snabbare än både bomull och polyester. Med skog och stål har Värmland kanske en ny framtid inom textilindustrin. Design har blivit en viktig nisch för enmansföretag. Besök görs hos välkända Mimmi Design i Malsjö, hos Line Malmsten i Södra Ås som designar hattar, hos Kerstin Löfgren i Ölserud som stickar fantastiska tröjor och hos Helena Bengtsson i Snårstad, som nyligen kommit ut med en bok om textila väskor (recenserad i Wermlandiana 2017:3). Så kanske värmländsk textilhistoria inte bara är historia utan har hopp om framtiden. Föreningen Värmländsk Kultur ger årligen sedan 1980 ut 5 tidskriftsnummer (varav ett dubbelnummer) som ingår i medlemskapet. Medarbetarna i tidskriften Värmländsk kultur arbetar ideellt men de gör verkligen ett professionellt jobb!

Eva Fredriksson

 

Värmländsk kultur. 2017 nr 3–4. Folkmusik. Föreningen Värmländsk kultur 2017.

”Ett helt nummer med folkmusik! Närmare 40 sidor där värmländska spelmän i olika åldrar lyfts fram blandat med reportage, historik och tillbakablickar. Ett litet smörgåsbord av värmländsk folkmusik, helt enkelt.” Så inleder vissångaren och journalisten Anders Falk Värmländsk kulturs sommarnummer, traditionellt ett dubbelnummer. Hans text är en utmärkt konsumentupplysning. Som redaktör har han gjort ett gott jobb och står själv för de flesta artiklarna, sekunderad av Björn Stefansson, Lena Bonnevier, Mats Edén, Per-Thomas Eriksson, Dan Enwall och Alf Börjars. Själv inte det minsta kunnig på området läser jag med stort intresse och förundran om Värmland som ett folkmusikens landskap både förr och nu. Vilken rikedom! Här finns namn som Gert Ohlsson med nyckelharpa, färska riksspelmannen (heter en kvinna så?) Maria Andersson från Spässerud, Mats Berglund, en lysande stjärna i Spelmans-Sverige, prisbelönte Mats Edén, Eva Deivert med egna låtar, alla som heter Stinnerbom och många, många fler. Historien och traditionen inte att förglömma. Det här är ett mycket innehållsrikt tidskriftsnummer som verkligen förtjänar att lyftas fram! Det är dessutom en mycket vacker skrift med flott layout och många färgbilder.

Eva Fredriksson

 

Värmländsk kultur nr 2, 2017. Föreningen Värmländsk Kultur. 32 s. ”Filipstads Bergslags betydelse för utvecklingen av Värmland kan inte överskattas”, skriver Jan Kruse i detta nr av Värmländsk kultur om just Filipstads Bergslag. Och det är säkert sant. Man häpnar över vilka mänger malm som utvanns ur berget från starten på 1400-talet fram till 1970-talet. Numret innehåller – liksom flottningsnumret – en konsthistorisk exposé över Bergslagen i konsten.

Bengt Åkerblom

 

Värmländsk kultur nr 1, 2017. Föreningen Värmländsk Kultur. 32 s.

Nr 1 för i år av Värmländsk kultur ägnas flottningen i Värmland. Det är ett något försummat område i värmlandslitteraturen. Desto mer glädjande med detta nr av Värmländsk kultur, som innehåller multum i ämnet i ord och, inte minst, i bild! I förbifarten får man veta varför dykdalberna i Klarälven heter som de gör, man kan också lära sig en ”lustenramsa” från 1 till 1 2, alltså en ramsa om båtarna som forslade timmer. Flottningen betydde så mycket, ja var absolut livsviktig i en tid då skogens produkter kom att ersätta järnet, som värmländsk exportvara. Ett värdefullt bidrag till den värmländska historien är alltså detta. Ett särskilt tack till Helena Lundgren Landin, som tidigare varit guide vid Dyvelstens flottningsmuseum. Hon har skrivit de flesta tunga artiklarna i numret. Och illustrationerna är många och utsökta!

Bengt Åkerblom

 

Värmländska Akademiens årsskrift 2017. Värmländska Akademien 2017.

På temat ”tid” har i Värmländska Akademiens årsskrift 2017 samlats en rad läsvärda texter om något som enligt Nationalencyklopedin är ”nära nog omöjligt att definiera i logiska termer.” Årsskriften visar den fascination men även fruktan vi kan känna inför tiden och dess gång. I Lars Löfgrens översättning av en replik ur Shakespeares As you like it poängteras att inte mindre än sju åldrar spelas upp i ett människoliv, från ”barnet som kräks och skriker i sin ammas famn” till slutscenen då minnet sviker ”och vi är utan tänder, utan syn och smak och allt.” Tid, minnen och så småningom förgängelse – visst kan det vara så. Man kan också som Peter Olausson hävda att ”tiden är ingenting”. En vandring bland anförvanters gravar på Stavnäs kyrkogård manar till filosofiska funderingar om att det är möten som verkligen betyder något, ”på en kyrkogård och i de levandes underbara och ständigt föränderliga land.” Genom möten går det att resa i tid och rum. En tidsresa av annat slag gör diktjaget i Torleif Styffes dikt ”Mitt fotoalbum”. Fotografierna speglar ett helt liv och allt mynnar ut i tanken om att det kunde ”vara en dröm alltihop.” Att tiden också kan vara vardagligt exakt visar Styffes ”42 minuter morgon”, en dikt som torde ha en hög igenkänningsfaktor! Bo Vahlne skriver om den personliga tiden, om nostalgi och om klockor och deras skiftande symbolklädda skrudar. Drabbande berättar han om hur en lekvattning vid namn Per Andersson fyllde två skrivböcker med minnesanteckningar. Detta eftersom han ”sökte en egen plats i tiden”. Håkan Hagegårds minnesord om konstnären Ulla Nilsson visar att hon genom sin strålande gärning tagit plats i den värmländska kulturhistorien. Med Selma Lagerlöf som nav berättar Ulla Norrman om Sofia Wadensjö Karén, ny ledamot i Värmländska Akademien. Sofia är bl.a. en stor kännare av värmländsk kultur och har nått stora framgångar inom tidningsvärlden. Avslutningsvis ska understrykas att det är väl använd tid att ta sig an denna årsskrift, inte minst för att få ta del av Mirja Kvarneviks suggestiva novell ”Tid”, förstapristagare i Värmländska Akademiens novellpristävling 2017 i samarbete med NWT. En annan pristagare är Stina Hellqvist, som blev 2016 års lagerlövpristagare. Hon har i mer än 60 år varit verksam vid Ransäters Hembygdsgård, där hon bl.a. tillsammans med maken varit med om att ta initiativet till att börja spela Värmlänningarna. Så missa inte tillfället till att få läsa om sådana hisnande tidsperspektiv!

Daniel Skogman

 

Zandén, Rolf, Inslag – omslag.Zandén, Rolf, Inslag – omslag. Aforismer. Homeros förlag 2017. 66 s. Huvuddelen av diktsamlingen består av en drygt femtio sidor lång hymn till havet, vår urmoder. Zandén ger prov på språkliga virtuositet i denna dikt lika gnistrande rörlig som havet självt. Säkert är vi många som låter oss förföras av de ständigt skiftande, brusande vågornas lek i Rolf Zandéns dikt. Hans språk är djärvt som havet själv!
Av Rolf Zandén har tidigare utkommit nio böcker, mest diktsamlingar. Kanske är detta hans bästa diktsamling! Boken kan beställas från författaren, Lundgrensgatan 3, 652 21 Karlstad. ISBN: 978-91-639-3605-9. Ett exempel på Rolf Zandéns diktning:

Havet som aldrig kan bli ingenting

vid havet är inget frankerat allting är fritt

vid havet behövs aldrig någon dröm

drömmen

den bara finns

Bengt Åkerblom

 

Östling, Johan. Bobos bageri. Hallongrottorna. Text och illustrationer: Johan Östling. [Firma Carl Johan Östling AB], 2017. Johan Östling är en välkänd värmlänning med många strängar på sin lyra. Han är sångare, skådespelare och estradör bl.a. Nu har han givit ut en bilderbok för barn där han står både för text och illustrationer. Det är en läcker liten bok, välgjord och vackert inbunden och den lockar mig absolut att baka hallongrottor. Som illustratör är Östling klart inspirerad av en av våra stora barnboksförfattare, Jan Lööf, Skrotnisses och Det röda äpplets upphovsman, men Östling ligger nog lite för nära sin idol. Dessutom saknar bilderna Lööfs dynamik. Den schablonartade huvudpersonen Bobo visas framifrån som om han framträdde på en scen. Den maffiga degen och bakverken i bageriet är däremot riktigt lyckade. Det är emellertid texten som är bokens största problem. Den är ingen trovärdig historia Östling vill berätta, och den är för mångordig. En bov tränger sig in i Bobos bageri och stjäl alla de nybakade hallongrottorna, Bobos specialitet. När Bobo på natten tänker på händelsen blir han rädd att boven ska få ont i magen av alla kakorna. Följande morgon lyckas Bobo spåra tjuven och omvända honom till bagare och kompanjon. Kort sagt. Det är platt. Det krävs mer för att göra en bra barnbok. Det är svårt att skriva en bra bilderbokstext. Man måste berätta effektivt. Mycket måste finnas mellan raderna. Det måste finnas en knorr, en lust att berätta något, gärna något viktigt eller något oväntat. Försök igen, Johan Östling!

Helena Vermcrantz

 

 

Överström, Simon, Ståhl, Manne & Lyrholm, Åke. Det gamla glasbruket på Liljedal. Ny uppl. Liljedals hembygds- förening 2017.
I år är det 100 år sedan Liljedals glasbruk lades ner. Jubileet uppmärksammas bland annat med en nyutgåva av Det gamla glasbruket. En mycket god idé eftersom boken från 1973 är både läsvärd och eftersökt på antikvariaten.
Eds socken är inte särskilt folkrik, men kan ändå stoltsera med tre brukssamhällen – Liljedal, Slottsbron och Segmon. Det äldsta av bruken var Liljedal som anlades 1781. Då hade glasbruket redan 20 år på nacken. De första åren låg det på Värmlandsnäs och vid Mässvik i Bro.
Liljedal är numera ett förvånansvärt okänt samhälle, även bland värmlänningar. Annat var det på 1800-talet. Glasbruket var Sveriges största buteljtillverkare. Vissa år producerades det uppemot 13 miljoner askor! Som mest var 300 glasblåsare aktiva i de tre hyttorna. Men hösten 1917 fick det hela ett abrupt slut. Bruket lades ned. Verksamheten flyttades till Surte. Då bodde det närmare 1000 personer på Liljedal, att jämföra med knappt 100 i mitten av 1960-talet.
Men även om samhället snabbt avfolkades så växte det med åren upp ett blomstrande föreningsliv.
Hembygdsföreningen startade 1950 och insåg snart vikten av att dokumentera glasbruksepoken. I planerna på en bok fick de stor hjälp av Simon Överström, lärare med rötterna på Liljedal. Hans manuskript om livet i och omkring glasbruket fick bli stommen i boken. Åke Lyrholm, känd kulturpersonlighet på Kyrkebyns gård, bidrog med ett kapitel om Liljedals brukshistoria. En rad Liljedalsbor hjälptes åt att beskriva tiden efter nedläggningen och fram till 1973. Givetvis beskrivs idrottslivet med bandyn i spetsen!
Nyutgåvan är ett faksimil av originalet. Det innebär ju att man som läsare funderar en del över tiden efter 1973. Utvecklingen har inte stått stilla. Den legendariska färjan över Ransundet ersattes 1982 av en bro. Den sista speceriaffären slog igen i början av 80-talet och något decennium senare var det dags för en kortvarig byggrush. Samtidigt har alla de som arbetade på glasbruket gått ur tiden, och numera även de som hade minnen av bruket.
Boken håller hög tryckkvalitet och är utgiven av Liljedals Hembygdsförening, hos vilka den också kan beställas.
Claes Åkerblom

 

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer