Sju linjer

 

Bokrecensioner 2017

 

Bengtsson, Helena. Sy väskor – vackra som smycken.

Berg, Bengt & Torvund, Helge, Medan våren vaknar

Bergersen, Arne, Gustaf. En roman om Gustaf Fröding.

Bergman. Karl-Henrik. Luftslavar.

#Björquist, Karin & Lindkvist, Jonas. Formgivare på Gustavsberg 1950–1995.

Bryntesson, Göran. Elis i Taserud. 101 historier.

Bärjed, Martin, Saga från ett skogs- bryn.

Carlsson, Lena, Frihetslif. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan – ”två ensamma fruntimmer” – på resa med kamera

Edgren Aldén. Rebecka. Och blomstren dö.'

Elander, Mari & Magnusson, Roine. Himlen är fortfarande blå.

Forshaga IF. Ishockey.

Föreningen för Västgötalitteratur. Meddelande. 2017, nr 2.

Holmlöv, Olle, Djuröga.

Lagerlöf, Selma Nils Holgerssons under- bara resa genom Sverige.

Lange, Katarina & Lange, Henrik, Selma Lagerlöf på en timme.

Larsen, Britt Karin. Himmelbjörnens skog.

Lerin , Lars & Carl Larsson, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur.

Nilsson, Jan Olov, Scholmästaren.

Näverluren. Medlemstidning för Värmlands hembygdsförbund. Nr 2/2017.

Olsson, Örjan. Uggliboka.

Rundgren, Kjell, Mitt i livet.

Zandén, Rolf, Inslag – omslag.

Överström, Simon, Ståhl, Manne & Lyrholm, Åke. Det gamla glasbruket

 

Bengtsson, Helena. Sy väskor – vackra som smycken. Hemslöjdens förlag 2017. 118 s.
Helena Bengtsson är en välkänd värmländsk textilkonstnär och formgivare med en synnerligen gedigen utbildning. Hon har en magisterutbildning i textildesign vid Textilhögskolan i Borås och har även studerat Textilkonst vid Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet. Sina rötter har hon i det svenska kulturarvet som är en ständig källa till inspiration och kunskap för henne.
”Helenas sätt att fördomsfritt och kreativt se möjligheterna i kulturarvet som inspirations- och kunskapskälla värmer hjärtat på en som i trettio års tid jobbat med slöjd, design och konsthantverk i museivärlden. Och som många gånger haft anledning att fundera över museisamlingarnas betydelse för utvecklingen av ny form. Helena har svaret”, skriver Johan Knutsson, professor i möbelkultur, Linköpings universitet, på förlagets hemsida.
Sy väskor – vackra som smycken är en helt underbar och mycket vacker bok som är ett smycke i sig själv. Den är stramt och utsökt formgiven av Cecilia Ljungström och för det fina fotot svarar Thomas Harrysson. Helena själv har gjort illustrationerna. I boken visar Helena hur man gör för att trolla fram vackra väskor som rymmer det allra viktigaste och som går att bära både till vardag och fest. Väskorna i boken är inspirerade av kjolväskan, eller kjolsäcken, som är namnet på en liten väska som bärs till folkdräkter. Kjolväskorna är lika slående vackra som användbara och det är också Helenas väskor som är gjorda av päls, skinn, ull, reflexband, återbrukade jeans och med vackra applikationer och fina broderier.
Är man sykunnig får man tips på allt från material och verktyg, till vilka stygn som passar och hur man syr bästa handtaget i skinn. De flesta av bokens femton väskor är sydda för hand, men några sys på maskin eller har foder som är sytt på maskin. Om man vill kan man följa bokens mallar och utförliga beskrivningar till punkt och pricka men man kan också känna sig fri att göra ändringar för att anpassar väskorna till sina egna önskemål eller det material man har tillgång till.
Är man som jag själv inte det minsta sy- kunnig men älskar vackra böcker och textilier kan man helt enkelt bara ägna sig åt att njuta av denna sanslöst vackra bok och härliga väskor. Allra vackrast enligt mitt tycke är nog Väska med skarvsöm från Värmland 2016. Till den användes bara vitt och rött ylletyg. Väskan fodrades med eget handtryck och försågs med ett band från en svensk modekedja ”som av och till tycker att vi ska klä oss lite genuint. Då kan man bara slå till!” skriver Helena.
Lena Sewall

Berg, Bengt & Torvund, Helge, Medan våren vaknar. Bokbyens & Heidruns 2017. 139 s.
En originell bokskapelse detta! Den består till hälften av dikter av Bengt Berg och hälften av norrmannen Helge Torund. Bengt har översatt Helges dikter till svenska och denne har i sin tur översatt Bengts
dikter till norska. De får sägas vara mycket befryndade. De lever båda nära naturen. Det kan inte så sällan sägas att de är svåra att skilja på. De är födda omkring 1950 och efter universitetsstudier kom båda att flytta tillbaka till sin barndoms nejder i respektive land. Boken förenar inte bara två landskap i två länder utan också två språk med djupa gemensamma rötter för att nu citera texten på bokomslagets baksida. Torvund skriver på nynorsk, som egentligen inte bör vara ett främmande språk för en värmlänning. Torvund har etablerat sig som ”en solid lyrisk stämma i den norska litteraturen” kan vi läsa i presentationen av honom i boken. Bengt Berg behöver förstås ingen närmare presentation men vi visste väl inte alla att han nns översatt till minst 15 språk, bl.a. bengali, arabiska och makedoniska?
Idar Stegane skriver i ett långt, välskrivet efterord bl.a. att Torvunds diktning kan karaktäriseras ”som språkkritisk, minimalistisk, jordnära, vardaglig, naturdikt o.s.v. ”och det omdömet stämmer ju också in på Bengt Berg.
Boken bjuder på många ”godbitar”, exempelvis:

det kvite er vinterens hud våren kvesser si klo


på den andre sida av myra

Eller så här kan det låta:

regnet som fell er lada med mörker Europa nst lagra i kvar drope

Bengt Berg i översättning av Torvund

Och så här kan Torvund låta i svensk översättning:

Nu har jag kommit fram till i kväll och står här med sopor i näven

och med stjärnornas vidunderliga familj

över huvudet

Korta, vackra är Bengt Bergs och Helge Torvunds dikter, fast en och annan dikt av den senare vållar mig huvudbry, men en ordlista hade väl inte varit passande i det här na sällskapet? Men framför allt är detta lyrik som kan öppna våra ögon för naturens rikedom.
Bengt Åkerblom

Bergersen, Arne, Gustaf. En roman om Gustaf Fröding. Bokbyen förlag 2017. 215 s.
Ett sådant dumdristigt företag! Det var min första tanke när jag på Fröding-dagarna hörde talas om att en av föredragshållarna hade skrivit en roman om Gustaf Fröding, en norrman till på köpet. Under läsningen av boken kom jag dock på bättre tankar. Det är en mycket empatisk biografi. Vi vet väl alla att Gustaf Fröding hade det mycket svårt i livet, sin stora, mycket stora begåvning till trots, men här får vi ta del hans ”via dolorosa”, alkoholmissbruket framför allt, och kan inte annat än att lida med honom.
Som tur var hade han dock ”änglaaktiga” systrar, främst Cecilia, som troget stod vid hans sida, och tur var det väl också att han några gånger fick ärva rika släktingar, må vara att han kunde slarva bort pengarna han fick ganska så snabbt. Det stora arvet han erhöll till sina studier i Uppsala försvann som bekant med häpnadsväckande fart. På så vis kunde han ha råd med vistelser på vårdanstalter i Tyskland och – framför allt i Norge – sammanlagt vistades han på vårdhem där i tre år. Utan dessa anstaltsvistelser hade han antagligen inte överlevt så länge. Han tillbringade ungefär hälften av sitt vuxna liv på sjukhus eller annan vårdinrättning. Bergersen återkommer ofta till alkoholens fördärvliga inverkan på Fröding. Det mesta vad författaren har att berätta om skalden är väl inga nyheter men man har under läsningens gång kommit närmare människan Gustaf Fröding, känner stor empati med honom. Boken är skriven på norska men den är mycket lättläst. Arne Bergersen är värd stort tack för sin roman om den störste av Sveriges skalder!
Bengt Åkerblom

Bergman. Karl-Henrik. Luftslavar. Norlén & Slottner 2017.
Karl-Henrik Bergman är en pensionerad flygkapten, uppväxt i Filipstad och numera bosatt i Gräsmark. Han har arbetat som pilot och flygkapten i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv. I sju länder, trettio år och med mer än 30 000 timmar i cockpit. Innan han tog sitt tra
fikflygarcerfikat 1980 hann han att arbeta som reporter på SVT i nio år. Hans stora dröm har förutom att bli pilot varit att skriva en bok. Det har han gjort nu och i Luftslavar visar han att han verkligen kan skriva.
Luftslavar är en blandning av thriller och feel good-roman. En rad misstag och slumper leder till en flygkrasch och en flygvärdinnas död i en varuhiss på Arlanda. Sedan utspelar sig en historia med många förvecklingar och ett färgstarkt persongalleri. Karl-Erik Bergman har suverän kontroll över alla trådar och förvecklingar och alla människorna som arbetar och rör sig i flygmiljön. Han kan sitt ämne och får gärna återkomma med ännu en feel good-thriller i ygmiljö. Den kastar jag mig över i så fall fast frågan är om jag någonsin vågar sätta mig i ett flygplan igen efter att ha läst Luftslavar!
Lena Sewall

Björquist, Karin & Lindkvist, Jonas. Formgivare på Gustavsberg 1950–1995. Carlsson Bokförlag 2017. 160 s.
Karin Björquist fyllde i januari 90 år. Tillsammans med sonen Jonas Lindkvist har hon nu dokumenterat delar av sin produktion i boken Karin Björquist – Formgivare på Gustavsberg 1950–1995. På 160 sidor och med nära 200 bilder ger boken en fin översikt av hennes gärning. Särskilt som hon själv har skrivit de informativa faktatexterna. Här får vi bakgrunden till många av de bruksföremål som idag kan kallas designklassiker.
Så mycket värmländskt hittar vi inte i den nya boken. Istället är det föremålen som står i centrum. Den som vill veta mer om Karin Björquists bakgrund kan istället leta fram Arthur Halds och Hedvig Hedqvists bok om Karin som kom redan 1995. Där kan vi läsa om ungdomsåren i Säffle och hur hon tidigt drömde hon om att komma in på Konstfack. Karins mor insåg svårigheterna i att leva på ett konstnärligt yrke. Men Karin Björquist stod på sig och lämnade 1946 Säffle för Stockholm. Ett klokt val. Fyra år senare avslutade hon Konstfacks högre utbildning och fick omgående anställning vid Gustavsberg.
Efter fem år som assistent åt Wilhelm Kåge och Stig Lindberg kunde Karin från Säffle 1957 debututställa på NK. Hon visade sin bruksvara i stengods, handdrejade koppar, skålar och krukor.
I den nya boken ligger fokus som sagt på föremålen. Karin Björquist och Jonas Lindkvist har utgått från Karins egen samling, den som hon räddade när hennes ateljé revs. Året var 1995 och därmed avslutades en 45-årig karriär vid Gustavsbergs porslinsfabrik. Ett par år tidigare hade hon formgivit riksdagens och regeringens 50-årspresent till drottning Silvia, te- och kaffekopp i benporslin. Dessa presenteras under kapitelrubriken Specialtillverkat. Det är fjädrar i hatten, men kan givetvis inte jämföras med Nobelservisen som ägnas stort utrymme i boken. Ännu en värmländsk koppling: Kungaduken. Karin Björquist har komponerat mönstret till Klässbolsduken från 1993.
I Säffle nyinvigdes ifjol den väggdekoration som Karin Björquist på 1960-talet skapade för KF:s räkning och som placerades i Konsums nybygge i Säffle. Just denna nämns inte i boken. Det gör däremot en mängd andra arbeten för offentlig miljö, givetvis de som finns vid Sergels torg och i Mariatorgets tunnelbanestation – och i förbigående även utsmyckningarna i en Filipstadsvilla. Undrar om de finns kvar idag?
Men så rymmer boken också sådant som vi kan möta till vardags, hemma vid köksbordet. I en exposé från 1950-talet och framåt presenteras serviser som Vardag, Röd kant och BL-servisen från 1968. De stapelbara BL-kopparna fick en enorm spridning som restaurangporslin. Kopparna har en rymlig hänkel. Det är något av ett signum för Karin Björquist. Funktionen i första rummet. Kopparna ska vara enkla att greppa.
Karins unika ateljéproduktion – den som signerats med Gustavsbergs klassiska hand – samsas i boken med serieproduktionen. Mycket av det vi förknippar med Karin Björquist saknas. Men syftet har inte varit att visa allt. Tvärtom, i boken presenterar hon sin egen «lilla samling av basföremål». Samlingen har länge stått i hennes hem i Stockholm. Tanken på en retrospektiv utställning har funnits, men så föddes då idén om en bok. Och det kan vi vara tacksamma för. Karin Björquist – Formgivare på Gustavsberg är ett intressant dokument, av och om en av 1900-talets främsta formgivare och keramiker, som för övrigt belönades med Värmländska Akademiens lagerlöv år 2012. I baksidestexten kallas boken Yrkesmemoar, ett passande ord. Sonen Jonas Lindkvist har tagit de flesta bilderna och formgivit boken.
Claes Åkerblom

Bryntesson, Göran. Elis i Taserud. 101 historier. Med illustrationer av Marja i Myrom. Versmakeriet i Mangskog 2017. 72 s.
Jössehäringen Elis i Taserud eller Elis Eriksson, som var hans riktiga namn, är säkert en av de mest berömda och omtalade värmlänningarna genom tiderna. Han levde mellan 1856 och 1936, var bror till skulptören Christian Eriksson och en av de fyra bröder som drev Bröderna Erikssons möbelverkstad i Taserud.
Elis var liksom sina bröder utbildad till möbelsnickare men framför allt möbelföretagets kassör och kringresande försäljare, som också köpte och sålde antikviteter. Som sådan kom han i kontakt med många människor och blev känd och omtalad för sin slagfärdighet och kvicka repliker. Idag står han staty i centrala Arvika. Historierna om honom är otaliga men vilka som är sanna eller inte kan man bara spekulera i.
Nu har 101 av historierna samlats i en bok Elis i Taserud. 101 historier av den pensionerade läraren och skolchefen Göran Bryntesson, som nog är mest känd för sina visor och verser, som resulterat i flera vis- och versböcker och CD-skivor.
När Göran varit ute och spelat och sjungit har han också brukat dra någon Elis-historia och då ofta fått historier tillbaka av publiken. När han framträdde för Wermländska sällskapet i Jönköping våren 2016 föreslog man att Göran skulle ge ut en bok med Elis-historier. Då hade Göran redan samlat och skrivit ner historier om Elis i 5–6 års tid men när det gällde att ge ut en bok hade han sina dubier. Exempelvis kan man inte veta om en Elis-historia är sann eller inte och han var också ängslig över att använda varumärket Elis. Men de synpunkter han fick från människor i sin omgivning gav honom råg i ryggen och i maj 2017 kom boken med de 101 Elis-historierna. Det har blivit en mycket trevlig och nöjsam bok, illustrerad med härliga och mustiga akvareller av Maja i Myrom, dvs Marja Hallstensson, och alldeles utmärkt formgiven av Carina Moberg. Föga förvånansvärt har den blivit en stor succé och första upplagan på egna förlaget Versmakeriet i Mangskog är slutsåld och en ny tryckt. En bok för alla Elisvänner som nog kommer att bli en riktig klassiker!
Lena Sewall

Bärjed, Martin, Saga från ett skogs-bryn. Visto förlag, 2017. 313 s.
I förlagstexten citeras ett omdöme om boken av Klas Östergren, ledamot av Svenska Akademien: ”Ofta hör man en röst som är helt egen och följaktligen inte hörs någon annanstans i den svenska samtidsprosan.” Detta alltså om den här boken. Och det omdömet är så sant som det är sagt. Bokens handling utspelas i Gårdskulle till en stor del och det antyds ligga i Värmland. Vi förflyttas i boken till en närmast arkaisk tid där varken el eller annan kraftkälla finns att tillgå. Jordbruk och trädgårdsskötsel är de huvudsakliga näringarna och så fisket! Det verkar som om ett förödande krig drabbat Gårdskulle och totalt ändrat livsbetingelserna för dess innevånare. Boken innehåller också något helt annat, en satirisk skildring från den byråkratiska och digitala världen av idag. Böcker är en raritet och ägs endast av några få utvalda i Gårdskulle. Det ska inte fördöljas att åtminstone första delen av romanen om Gårdskulle är ganska så svårläst. Den prosan liknar verkligen inget annat. Den innehåller inte så få nyskapade ord och uttryck.
Johanna Rickan skriver i VF den 9 juni mycket inkännande om Saga från ett skogsbryn. Hon kallar boken ”en livsvarm värmländsk krönika med allvarlig klangbotten. En satir sprungen ur en frustation över vår samtid.” Just livsvärmen kännetecknar Martin Bärjeds ”spekulativa fiktion eller måhända realistiska fantasy”, som Johanna Rickan kallar boken.
Författaren säger att ”den som läser boken ska få en rolig stund men hoppas också att den väcker en känsla för den värmländska landsbygden och för allt vi har att ta tillvara på. Den rikgivande marken, naturen och människorna”.
Det här är en bok, som är väl värd att läsas till slut. Alltså, kära läsare, så kan berättelsen inledningsvis kännas ganska så knepig men ge inte upp. Den bjuder på ett läsäventyr med många överraskningar. Boken är författarens romandebut och den första och helt fristående boken i en serie av honom. Han är före detta flottningsarbetare och journalist men idag legitimerad psykolog. Mer om honom och hans debutverk står att läsa i Johanna Rickans intervju med honom i VF.
Bengt
Åkerblom

Carlsson, Lena, Frihetslif. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan – ”två ensamma fruntimmer” – på resa med kamera. Kd: Votum, 2017. 303 s. Att Selma Lagerlöf var en flitig resenär långt innan charterresandets tid kan te sig överraskande men så var det i alla fall, åtminstone fram till att hon bosatt sig på Mårbacka. I boken dokumenterar Lena Carlsson åtta resor, som de båda författarna och goda vännerna Selma och Sophie företog runt omkring sekelskiftet 1900. De var båda också flitiga fotografer. Den första kameran, som hade rullfilm kom i handeln 1888 och en sådan köpte de sig och fotade mycket. På Mårbacka finns en mängd fotografier, som de tagit, förvarade. Turism var ingen okänd företeelse vid tiden för Selmas och Sophies resor. Baedekers reseguide fanns att tillgå liksom Cooks reseguide för de reslystna och var viktiga hjälpmedel som resornas planläggare, som var Sophie, säkert hade stor användning av.
Lena Carlsson skriver i förordet att ”det är hisnande att titta på bilderna och betänka att det är två medelålders kvinnor, som gett sig ut till okänt land.” Att det var våghalsigt, modigt”, måste en läsare hålla med om liksom ”att rädsla verkar obefintlig”! Särskilt som vädrets makter inte alltid stod på deras sida. Vädret var mycket skiftande som alltid, fast det verkar ändå som om det på Selmas tid överlag var kallare.
Lena Carlsson bygger sin bok på brev och kort som Selma och Sophie skriver hem under resans gång, kanske är de flesta breven ställda till Selmas moder, fru Lagerlöf. Oftast är det fråga om korta meddelanden, kortbrev, som ofta är förtjusande, ofta färglagda. Man kan bara förvånas över att postväsendet verkligen fungerade så bra – fast det rörde sig om så fjärran orter som Kairo.
Den första stora resan 1895–1896 gick till Italien. På vägen till Rom gjorde damerna ett uppehåll i Orvieto, där finns i kyrkan
Signorellis fresker som kom att inspirera Selma till Antikrists mirakler, som innebar hennes egentliga genombrott menar Lena Carlsson. De avreste i oktober 1895 och var åter i Sverige i juni 1896 – en ordentlig utflykt alltså! I Tyskland kunde Selma glädja sig över att Gösta Berlings saga uppmärksammades i tysk press.
Sommaren 1898 företog ”de båda fruntimren” en resa till Frankrike, som kom att vara från 2 juli till 31 augusti enligt Sophie Elkans anteckningar om resan, som förvaras på KB. Dreyfuss-affären var högaktuell det här året. Kanske den största upplevelsen under resan var ett föredrag som de båda fick höra som var ”en rungande predikan mot antisemitism. Vi voro alldeles vilda när vi kommo hem”, skriver Sophie om detta.
Den största resan var den till Orienten och Jerusalem 1899–1900. Den varade drygt ett halvår och gick så långt som till Kairo, där nöjeslivet verkar ha varit mycket hektiskt! 1896 hade ett trettiotal bönder, Nåsbor, emigrerat till Jerusalem. Om detta fick Selma se en liten tidningsnotis och genast väcktes intresset hos henne att skriva om dessa dalabönder. Detta var upphovet till resan till Orienten, som hade som huvudmål att besöka Nåsborna, som slagit sig ner i Jerusalem. Under resan besökte hon som sagt också Egypten och företog en sju dagars resa på Nilen. Från Luxor skriver hon den 17 januari 1900: ”De gamla templen äro rakt ingenting jämförda med den sköna floden...” Kanske var det Fryken, ”hennes drömmars sjö”, som flög henne i tankarna?
Om Jerusalem får vi veta en hel del, framför allt finns i boken en mängd foton som Selma eller Sophie tagit vid sitt besök där.
Andra resan till Italien ägde rum 1902– 1903.  Denna gång återigen till Italien, som Selma absolut hade en förkärlek till. Vid det här laget hade hon dock så smått början tröttna på resandet. ”Jag märker på denna resa att jag börjat bli gammal och har inte haft samma nöje af att driva omkring och göra ingenting, som jag hade förr”, skriver hon till Elise Malmros. Dessutom må man betänka att Selma hade ett svårt handikapp i sin hälta, men det omnämns bara två gånger i boken. Från Florens skriver hon i alla fall att hon ”blivit bättre i benet nu en tid”. Enastående av Selma och Sophie att utan större besvär – som det verkar – hålla detta resetempo!
”Flickornas” nästa resa har Lena Carlsson kallat ”Sommaren i England 1905”, men redan två år senare ”gjorde” de Balkan. Näst sista resan gick till Tyskland, som skildras kortfattat men med många foton, som de själva tog.
Allra sista resan gick 1913 till Selmas älskade Italien. Också den resan skildras kortfattat men är rikt illustrerad.
Selmas och Sophies fotografier är ofta konstfulla men inte så få är enligt undertecknads mening tekniskt rätt så undermåliga. Alldeles för mörka exempelvis. Undertecknad skulle dessutom gärna sett att de dekorativa, ganska charmiga, brevkorten hade återgetts i ett större format så att det varit möjligt att läsa texten utan hjälp av förstoringsglas.
Till sist stort tack till Lena Carlsson att hon skänkt oss denna bok om en mer okänd sida av Selma Lagerlöf, som man annars nog föreställer sig var en tämligen utpräglad hemmasittare. Kanske blev hon det efter förvärvet av Mårbacka, då hon inte fick så mycket tid till resande annat än inom Sveriges gränser. Tilläggas bör dock att hon besökte fler länder än de som skildras i denna ”resehandbok”. Danmark var hon väl förtrogen med sedan Landskronatiden och åtminstone ett annat land, som hon besökte var Finland, där hon mottogs som en drottning! Om hon någonsin var i Norge, är jag inte riktigt säker på men någon avstickare dit kan man väl tänka sig. Hon gjorde ju gärna utflykter med sin bil under åren på Mårbacka.
Bengt Åkerblom

Edgren Aldén. Rebecka. Och blomstren dö. Norstedts 2017. 312 s. Författaren, journalisten och feministen Rebecka Edgren Aldén tillhör Geijersläkten och sitter med i styrelsen för Geijerska släktföreningen. Hennes mor heter Geijer och Rebecka Edgren Aldén har tillbringat mycket tid i Ransäter och på Geijersgården. Är man släkt med Geijer är man automatiskt släkt med Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding så Rebecka har många stora namn att leva upp till.
Tillsammans med Tinni Ernsjö Rappe har hon skrivit debattboken Skriet från kärnfamiljen (Bonnier 2009) samt varit med i några antologier. Och som romanförfattare debuterade hon 2015 med thrillern Den åttonde dödssynden men inte på Bonniers förlag – hon arbetar heltid som konceptansvarig & chef över kreativa studion på Bonnier Tidskrifter – utan på lika ansedda Norstedts.
På Norstedts har också årets psykologiska thriller Och blomstren dö utkommit, som för övrigt var sommarens följetong i Värmlands Folkblad. Och som nog fått sin titel efter en strof ur den välkända psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt « –
Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver.
Som thrillerförfattare är Rebecka Edgren Aldén besläktad med både Agatha Christie och ”domestic noir”-författaren Gillian Flynn. Och blomstren dö är en mycket välskriven och intensivt spännande roman om Gloria, som följer med sin nye pojkvän Adam till hans familjs skärgårdshus. På ön där Gloria tillbringade ett par somrar i tidiga tonåren då hennes mamma hyrde ett hus med sitt feministiska kollektiv. Mörka hemligheter ur det förflutna rullas upp och när en av barndomsvännerna, Johanna, hittas mördad bakom det före detta kollektivets hus så väcks minnen från förr. Vad hände egentligen då för snart 20 år sedan?
Bokens upplösning är våldsam och chockartad men svar på alla frågor får man inte riktigt. De sista raderna i Och blomstren dö antyder att det kanske man får i en kommande bok om Glorias fortsatta liv. Hoppas det!
Lena Sewall

Elander, Mari & Magnusson, Roine. Himlen är fortfarande blå. Roine Magnusson, 2017. [139 s.].
I förlagstexten kan man läsa att Himlen är fortfarande blå är ett djupt personligt projekt som efter en lång tids arbete mynnat ut i en bok. Boken består av analoga fotografier av Roine Magnusson i samspel med poetiska texter av Maria Elander, och skildrar en strävsam utforskning av en värmländsk landsbygd där Roine har sina rötter. Men boken söker också fånga minnen och känslor med naturens skiftningar som fond”.
Marie Elander skriver i förordet: ”Vad består en plats egentligen av, vilken är dess betydelse och vilken roll kan den spela i en människas liv? Genom analoga fotografiska bilder och poetiska texter försöker den här boken beskriva och gestalta en sådan betydelse via utforskandet av känslostämningar och minnen intimt förbundna med en specifik plats.” Platsen som hon skriver om är troligen Sunnemo men framför allt är detta är en bok för oss älskare av det svartvita fotot! Vi tröttnar inte på att ”läsa om” boken med dessa valörrika foton av sjöar, isar, skogar och mycket annat och Marie Erlanders kongeniala texter. För den vackra, smakfulla formgivningen svarar hon och Roine själva och resultatet har blivit mycket gott. Detta är en påkostad bok! Det är inte Roine Magnussons första bok; han svarar för fotot i flera böcker, några av dem utgivna på vårt värmländska förlag, Votum, Till träden, Kor – en kärlekshistoria och
Lugn av naturen.
Bengt Åkerblom

Forshaga IF. Ishockey. Forshaga: [2017?] 198 s.
I min fjärran barndom var tidningarnas sportsidor fulla med rapporter om värmländska ishockeylags framgångar i högsta eller näst högsta serien. I Munkfors, Hagfors, Grums, Karlskoga var lagen hemmahörande i. Nu talas och skrivs det bara om Färjestad och Bofors-Karlskoga. Forshaga IF bildades i maj 1907 och är därmed en av Värmlands äldsta idrottsföreningar. Ishockey började man spela 1942 framgår det av föreliggande jubileumsbok. 12 säsonger blev det i högsta serien för laget. Dess bästa tid började 1956/57 med stjärnor som Nisse Nilsson och Ulf Sterner. Största publiksiffran kunde noteras 1959, då laget mötte Djurgården på Färjestads isstadion! 1961/1962 blev sista säsongen i högsta serien. Boken består mest av tidningsklipp och fotogra er. Som utgivare står Lars-Erik Jansson, som också svarat för layouten.
Bengt Åkerblom

Föreningen för Västgötalitteratur. Meddelande. 2017, nr 2. Utg. av Föreningen för Västgötalitteratur.16 s.
I de litterära västgötarnas förnämliga tidskrift hittar vi i nr 2 för i år en artikel om ett världsunikt museum knutet till böcker och därmed avses Biblioteksmuseet i Borås, som fokuserar på folkbibliotekens och folkrörelsebibliotekens historia och betydelse. Besökare från hela världen hittar dit. Det ligger i en källarlokal mitt emot Stadsbiblioteket. Föreståndaren för museet heter Tommy Ohlsson, uppväxt i Karlstad, ”herrhagspôjk” en gång tiden och f.d. kultur- och bibliotekschef. ”Sockenbiblioteken bjöd mest nyttolitteratur” berättar han bl.a., vilket stämmer med undertecknads kunskaper om Östra Ämterviks gamla sockenbibliotek, som fick sitt sockenbibliotek cirka 1840, startat av Föreningen till spridande av nyttig folkläsning i Karlstads stift
Bengt Åkerblom

Gustavabygden. Nr 71. Hagfors: Sällskapet Gustavaforskning 2017. 23 s. Sommarnumret av Gustavabygden innehåller mycket av intresse också för ”utsocknes”. Valter Berg skriver om Carl Axel Gottlund och Henrik Henriksson Siikainen. Under vandringar 1817 i Dalarna och Värmland blev Gottlund bekant med Henrik Henriksson på Valåsen, som i sitt hem hade han två till tre rader böcker av olika slag. Hans son Henrik, född 1769, skaffade sig förvånansvärt många böcker, förutom 100 band religiösa böcker, 20 historieböcker och landskapskartor. Enligt Valter Berg var han en bland de sista som fullt behärskade finska språket. Gustavabygden innehåller också en recension av Valter Berg av Lars Erik Westlunds Värmland och kriget 1563–70. Han har mycket gott att säga om boken, som han menar ”torde bli ett standardverk över Värmlands öde under sjuårskriget.” Gustavabygden innehåller dessutom en artikel om statsminister Stefan Löfvens härstamning från Gustavbygden och hans besök på orten i vintras. Enligt artikelförfattaren så visade statsministern ett otroligt intresse för sina okända anor. Det har visat sig att han är släkt med Christer Sjögren, Monica Zetterlund med era nordvärmländska kändisar!
Bengt Åkerblom

Holmlöv, Olle, Djuröga. En essä om att se – och bli sedd av – vilda djur. Carlssons förlag 2017. 305 s.
Ett längre avsnitt i boken behandlar förgiftningen av fåglar och sälar som pågick 1950–1986, då vi ”med öppna ögon lät utrota örnen, pilgrimsfalken, sälar och fisk”. Omkring 1970 var havsörnen nere i kanske bara ett tiotal mot nu minst 2 500!
Olle Holmlöv skriver också om några naturskildrare, som han skattar högt, Bruno Liljefors kanske främst men också Björn von Rosen och, bland författare, nämner han Sven Rosendahl, som han uppskattar mycket: ”Fantasten Sven Rosendahs svåröverblickbara författarskap är en given del i 1900-talets svenska naturskildring”.
Men allra mest uppehåller sig författaren vid det dagliga djurlivet i hans hembygd Östmark, som verkar vara ett verkligt eldorado för allt vad djurliv heter. Häpnadsväckande är vad han berättar om konsten att leva i fred med huggormar. Utförligast skriver han om älg och rådjur, som han skildrar ingående, framför allt brunsten och djurens ”mamma- och papparoller.” Mycket intressant är också vad han skriver om det tillbakadragna lodjurets liv. Intressant är inte minst hans iakttagelser av djurens språk mellan mor och barn, inte bara bland älg, rådjur, lokatt, varg, korp o.s.v. Om korpen skriver han bl.a. att den misstänker allt den inte känner igen. Ja, det är märkligt hur mycket ett träget studium av djurlivet i nordvästra Värmland har att ge den uppmärksamme!
Författaren blir uppenbarligen berörd av att se djur och han frågar sig varför detta?
I en artikel i Nature Neuroscience fann han svaret. Jo, enligt Nature Neuroscience finns i vår hjärna amygdalan, en äldre primitiv del av hjärnan och den är inställd på att känna igen djur. Och det spelar ingen roll om det rör sig om elefanter, havsörnar eller insekter. Denna medfödda dragning till djur har haft en stor betydelse för vår sentida historia. Klart är att Olle Holmlöv i hög grad besitter denna förmåga, vilket gör läsningen mycket underhållande.
En bok om djur i norra Värmland måste naturligtvis också handla om vargen! Han är övertygad om att den ganska så omhuldade meningen i Värmland är alldeles galen och stöder sig därvidlag vid vad den pensionerade chefsveterinären vid Kolmårdens djurpark, Bengt Ole Röker, har att säga i saken. Han har i djurparkens arkiv prover från tusentals levande och döda djur från de svenska djurparkerna. Med stöd av dessa prover anser han sig kunna slå fast att de första värmlandsvargarna, som dök upp 1984, inte alls var ”utplacerade” utan verkligen var invandrare på egen hand.
Olle Holmlöv funderar hur vargens framtid i Värmland ska kunna arta sig. ”Kanske vargen kommer att ta hela tillväxten”, alltså av djurens skafferi. En varg behöver äta ungefär två kilo kött om dagen. Det innebär att ”sett över hela landet sägs hela vargstammen slå runt en vuxen älg var fjärde dag”. Här krävs det mycket av mänsklig solidaritet med den ursprungliga natursynen, menar Holmlöv.
Olle Holmlövs iakttagelser från Östmark är mycket läsvärda. Mitt enda klagomål skulle gälla dateringen av de olika artiklarna. Ibland anger han årtal men ofta inte utan läsaren lämnas okunnig om det.
Tilläggas att boken är en vacker skapelse, fast den har bara har en endaste illustration!
Bengt Åkerblom

Lagerlöf, Selma Nils Holgerssons under- bara resa genom Sverige. Bearbetning: Hans Peterson och Tomas Dömstedt. Vilja förlag, [2017]. 114 s. (Tidlösa berättelser). – Lättlästnivå: X-Large.
En mycket förenklad och förkortad version av Nils Holgersson. Den har inte mycket att ge läsaren, inte mycket mer än ett hum om innehållet i denna ”resehandbok”. Ingen spännande läsning att tala om. Mycket beklagligt att förlaget inte kostat på några illustrationer. Det hade livat upp en hel del. Det tycker i alla fall undertecknad, som i sin barndom stiftade bekantskap med Bertil Lybecks underbart na teckningar i Holgersson-upplagan från 1931!
Bengt Åkerblom

Lange, Katarina & Lange, Henrik, Selma Lagerlöf på en timme. Natur & Kultur, 2017. 155 onumrerade sidor.
En mycket annorlunda biografi över Selma Lagerlöf. Den består av bilder, mest siluetter av Henrik Lange, som är serietecknare, och text av hustrun Katarina, som är gymnasielärare i svenska och historia. Det är en mycket komprimerad sammanfattning av Selma Lagerlöf, liv och historia de ger och mycket rolig! På själva omslaget presenterar de Gösta Berlings saga så här lakoniskt: ”Majorskan på Ekeby räddar livet på Gösta en försupen präst. Han får bo hos henne med ett gäng kavaljerer. Majorskan blir ivägkörd från Ekeby av kavaljererna som har glada dagar. Gösta raggar hämningslöst. Till slut gifter han sig. Majorskan kommer tillbaka, rensar upp på Ekeby och dör.”
Lättsamt humoristiskt och på mycket modern svenska får vi veta inte kanske det mesta men det viktigaste om vår kära Selma men om hon gjorde dagsutflykter till teatern i Karlstad som det står i boken ställer jag mig tvivlande till. Att hon led av tandläkarskräck var en nyhet för mig men att hon gärna spelade månskenssonaten håller jag däremot för troligt, för i boken om Selma och väninnorna i Landskrona nämns att hon gärna lyssnade på Anna Oom, när hon spelade just den sonaten. (Se boken Selma, Anna och Elise, sammanställd av Lena Carlsson). Om hennes vänskap på ålderns höst med Henriette Coyet, ”Skånes drottning”, skriver Katarina Lange: ”Selma tänkte ständigt på Henriette som gett henne en förhöjd livskänsla – som nog kan kallas kärlek.” De båda makarna Lange bjuder alltså på allehanda smått och gott. Illustrationerna är humoristiskt originella. ”Det var länge sedan jag skrattade så mycket och så gott. Otroligt roligt” skriver GP om en annan bok av dem, och det är lätt att hålla med om det. Boken kan läsas på en timme men, bäste läsare, unna dig gärna en längre tids sällskap med densamma!
Bengt Åkerblom

Larsen, Britt Karin. Himmelbjörnens skog. Övers. från norskan av Joar Tiberg. Heidruns förlag 2017. 247 s.
I ett tidigare nummer av Wermlandiana, 2016:3, skrev jag en artikel om Britt Karin Larsens finnskogsepos, som då hade fullbordats med sin sjunde del. Då var ännu endast del 1 översatt till svenska. Nu har Heidruns förlag i sommar kommit ut med del 2,
Himmelbjörnens skog!
För dem som ryggar lite för att läsa norska är detta en mycket välkommen nyhet! Joar Tibergs översättning är utmärkt och boken avslutas med en liten lista över skogsfinska ord och uttryck.
I ett gränslöst land mellan Sverige och Norge får vi åter igen möta Lina och hennes älskade Taneli och de andra inbyggarna på Finnskogen och deras kamp mot fattigdom och umbäranden under 1800-talet. Boken rymmer både spänning, magi, folktro, kärlek och naturupplevelser och en kamp för tillvaron i vilt och väglöst land, där finntorpet Mostamägg står i centrum.
Som jag nämnde i min tidigare artikel om bokverket arbetar man nu på Länsstyrelsen vidare med projektet att ge Finnskogen status som världskulturarv. Så vitt jag har förstått kommer det arbetet nu att intensifieras genom olika seminarier för att ge ytterligare kunskap om den unika bygd som Finnskogen utgör. I det sammanhanget ger Britt Karin Larsens romansvit en nog så värdefull kunskap, samtidigt som den ger en härlig läsupplevelse.
Det är en kulturgärning av Heidruns förlag att ha låtit översätta och ge ut del 2 av detta mäktiga epos! Båda de nu översatta böckerna kan beställas på www.heidruns.se.
Eva Fredriksson

Lerin , Lars & Carl Larsson, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur. Brev och bilder. Albert Bonniers förlag 2017. 268 s.
En häromåret planerad utställning i Sundborn med verk av Carl Larsson och Lars Lerin blev inställd. Den tänkta utställningskatalogen, som Lerin skulle skriva, kom aldrig på pränt. I stället blev det en stor bok, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur: brev och bilder. Ett praktfullt bildverk i stort format, som så många andra med vilka Lerin under många år glatt sina beundrare.
Att Lars Lerin är en gudabenådad akvarellist känner väl de flesta till. Men inte alla vet att han som författare har mycket stora kvalitéer och har gett ut ett imponerande stort antal böcker, där hans texter kanske inte alltid har fått lika stor uppmärksamhet som de mer lättillgängliga bilderna – texter som är underfundiga, gripande, kloka, humoristiska, självutlämnande och träffande, allt på en gång.
När han nu skall göra en bok om Carl Larsson och sin egen konst och sin egen person, frågar han sig inledningsvis, om det är en så lyckad idé. Vad har de båda konstnärerna gemensamt?
Kanske det inte är nödvändigt för att åstadkomma en intressant utställning eller bok. Kontrasterna i sig kan väcka intresse, men någon gemensam nämnare måste kanske ändå finnas. Här får det bli resorna och breven – i Lerins fall sökandet efter kärleken i olika avlägsna delar av världen, medan Carl Larsson snart i Karin Bergöö funnit sin kärlek och resorna rör sig i vad vi kanske idag skulle kalla närområdet, men som förstås inte var det på 1800-talet, Frankrike och Tyskland.
Att Larssons akvareller med ”trutande barnansikten” och idylliska hemmiljöer känns utslitna för oss idag är något som jag gärna håller med Lerin om. Den hårda exponeringen med vykort, almanackor, kexburkar, bilderböcker och turistsouvenirer av alla de slag har farit hårt fram med ett konstnärskap som en gång var fräscht och originellt. Lerin är klok nog att inse faran för egen del, när han skriver ”även mina värmländska akvarelltrakter hotas av kaffeburksexponering om jag inte ser upp”. Risken att han som konstnär ”älskas ihjäl”, den risken tror jag att han har klar för sig.
I boken varvas brev och bilder av de båda konstnärerna från olika platser, i Lerins fall från avlägsna delar av världen som Arktis, Orienten och Lofoten. Det blir en uppenbar slagsida i boken eftersom Lerins bilder och texter är så överlägsna och intressanta. Det kan jag uppleva som en viss orättvisa eftersom Carl Larsson förstås inte kunnat vara med i urvalet och hans texter aldrig varit avsedda för publicering utan varit helt privata.
Lars Lerins beundrare får i denna nya bok ytterligare ett praktverk att bläddra och läsa i. Formgivarna (utöver författaren själv) Patric Leo och Maritha Frykelid skall ha en stor eloge för sitt arbete med en utomordentligt vacker bok.
Eva Fredriksson

Nilsson, Jan Olov, Scholmästaren. Ultima Esperanza Books 2017. 255 s.
I Gräsmarks sockenhistoria nämns finnskogssonen Matthes Matthesson som bygdens förste lärare. Man finner hans namn både i kyrkböcker, sockenstämmoprotokoll och i Carl Axel Gottlunds dagböcker från dennes vandringar på finnskogen. Det är alltså kring en historisk person som Jan Olov Nilsson bygger sin roman, som utspelar sig under 1700-talets senare hälft och några decennier in på 1800-talet.
Författaren, journalist och bördig från Gräsmark, har tidigare gett ut två böcker, Masurholk och fallråg. En släktresa genom Värmland under 400 år (2015 anmäld i Wermlandiana) och Olaf. Historien vi aldrig ärvde (2016).
Scholmästaren är en roman som verkligen fascinerar! Lättläst, spännande, lärorik och full av historiska fakta och med en tids- och lokalfärg som fångar läsaren redan från första sidan. Matthes Matthesson är tvåspråkig tack vare sin uppväxt i Tiskaretjärn på Gräsmarks finnskog och hans begåvning, ”skarp som en rakkniv”, och stöd av sockenprästen ger honom den för en torparson ovanliga förmånen att få en plats vid läroverket i Carlstad. På så sätt får vi en bild av djäknarnas liv och studier i det slutande 1700-talet. En tjänst som informator i Fredrikshald för honom till Norge och senare som skrivare på brukskontor runt om i Värmland, bl.a. på Apertin, i Älgå och på bruket i Munkfors.
Till Gustav III:s finska krig 1788 skrevs han ut som soldat och fick för första gången se det land, som hans förfäder en gång lämnat för en bättre framtid som svedjebrukare i Värmland. Kanske var det nyfikenhet och tanken på att använda sina kunskaper i finska språket som förde honom österut? Krigets obeskrivliga grymhet och elände får han möta under en tid, innan freden i Värälä låter honom återse Tiskaretjärn och familjen.
Efter sina år i Norge, Göteborg och Finland verkade han i 30 år som kringvandrande lärare, scholmästare, i Gräsmark och socken- stämmoprotokollet från 1837 berättar att han under denna tid undervisat mer än 3 000 barn i socknen, en pedagog som med sina egna idéer och metoder tycks ha varit enastående framgångsrik.
På det mer personliga planet får han flera vänner, som är fritt diktade och även kvinnor som kommit att betyda mycket i hans liv, men passionen för läsning, pedagogiken, lusten till bildning och kunskap är något som etsar sig fast hos läsaren. Det här är en verkligt fängslande bok! Författaren är väl inläst på epoken, kan berätta om t.ex. arbetet på ett färgeri, mathållning, klädedräkt, hus och inredning i olika samhällsklasser. Han glömmer inte heller kvinnorna. Och han ger en verkligt levande bild av en hittills rätt okänd person som fått betydelse för så många i en avlägsen, fattig bygd i Värmland.
Har du hunnit så här långt i min text, har du märkt att Scholmästaren är en bok som jag önskar få spridning bland många läsare med intresse både för historia och etnologi. Jag har bara en liten, liten varning: låt dig inte luras av bokens omslag! Det är enligt min mening riktigt misslyckat. En så här bra bok är värd en bättre framsida!
Eva Fredriksson

Näverluren. Medlemstidning för Värmlands hembygdsförbund. Nr 2/2017. 23 s.
En flitig skribent i Näverluren är Peter Olausson. I det här numret skriver han bl.a. om våra kyrkogårdar och att tiden nu är inne för insatser på det kyrkligt kulturhistoriska området. I Säffle pastorat, närmare bestämt i Gillberga, är arbetet igång med att ta fram underlaget till en guide till de många intressanta gravplatserna. Det gäller framför allt, skriver Peter, ”om att dokumentera historierna kring personerna som begravts på platsen, för att kunna locka besökare till att vandra runt en stund och lära känna bygdens historia genom människorna som bott och verkat här.” Ett tänkt steg två är att initiera studiecirklar kring kyrkogårdarna i samarbete med studieförbund och med hembygdsföreningarna eller enskilda hembygdsintresserade, tillägger han. En samarbetsgrupp mellan Sveriges hembygdsförbund och Svenska kyrkan finns sedan ett år tillbaka. Det är bara att tillägga – ett strålande bra initiativ är ju detta. Projektet önskas all framgång!
Bengt Åkerblom

Olsson, Örjan. Uggliboka. SveaBok 2017.
Örjan Olsson i Jössefors har gjort ett imponerande jobb om sin barndoms- och nu fritidens by ”Ugglia”, som den kallas på dialekt. Tjock och kompakt som en tegelsten, men vackert inbunden och av hög tryckteknisk och innehållsmässig kvalité är boken om Uggelheden en guldgruva för såväl den som är intresserad av lokalhistoria, som av släktforskning. Hundratals bilder i svart vitt och färg och troligen tusentalet släktuppgifter som sträcker sig i alla väderstreck, gör den till ett måste för den som härstammar från trakterna.
Det som tidigare skrivits om skogsfinnarna i Norra Finnskoga har varit blygsamt och till åren. En del av det har genomsyrats av en idag föråldrad bild av finnarna, men har varit välgjort och detaljrikt. Mest känt är Lars Bäckvalls forskningar, sammanställda i Om övre Älvdalens gångna tider utgivna först 1978 och Från finnbygden av Oscar Larsson i Höljes, tryckt redan 1954. Hans uppgifter verkar i huvudsak bygga på Bäckvalls forskning, som finns tillgänglig på Nordiska Museets forskningsarkiv. I övrigt finns en gedigen genomgång av Amerika-emigrationen och dess följder av Ingvar Larsson (1974) och era artiklar om Aspbergets hemman publicerade i Finnkultur 1984 och 1985.
Örjan inleder boken med ett kort sammanfattande avsnitt om byns äldsta kända historia. Uggelheden var en del av Aspbergets hemman, som släkterna Hakkarainen och Tenhuinen började röja före 1660. Samuel är den som först omnämns av källorna i detta gränsland mellan Aspberget och Höljes enligt prästens tiondelängd för 1686. Vem han var och varför han försvinner är oklart. Aspbergsfinnarna etablerar i alla fall sätrar här och det är ”Storfinnen” Henrik Olsson Kuosmainens döttrar, som med sina familjer etablerar de första bestående gårdarna på platsen. Henrik var född i Tørberget på norska sidan och den av svärsönerna till Lars Hakkarainen som verkar ha varit driftigast. Ingen av de två färgstarka finnarna hade några söner. Redan 1766 skattläggs Uggelheden som ett eget hemman, utbrutet ur såväl Aspberget som Höljes. Det senare kan bero på att en av de båda svärsönerna kommer därifrån. I frågan om denne Olof Bengtssons ursprung har Örjan ”satt ner fötterna”, då det förekommit olika uppgifter om hans ursprung.
I de två följande avsnitten behandlas byns historia under de två följande århundradena. Här visas hur uppdelningen i era gårdar i detalj gick till och orsakerna till att Uggelheden fördröjde storskiftet för Aspberget och att Laga skifte aldrig genomförs. På några sidor refereras också Gustaf Schröders besök i byn.
Sen kommer den stora imponerande delen, 180 sidor med ”Gårds- och släkthistoria”. Allt gås igenom i detalj med fina kartor, tydliga släktöversikter och med såväl nya som gamla bilder och porträtt. Föredömligt finns också Skåraholen och Länserud vid Halsjön med. Skogsgårdarna ligger utanför hemmanet men människorna levde nära inpå varandra.
Mer allmänna händelser med livsvillkor, emigration, kriget och annat intressant fram till nutid följer därefter, innan Örjan i detalj visar vad som dokumenterats om de olika personer som har anknytning till Uggelheden. Gård för gård, familj efter familj, tusentals uppgifter för den intresserade släktforskaren. Spridningen är enorm i alla väderstreck och västerut till Norge och Nordamerika.
Första upplagan är av förståeliga skäl slut. Örjan vill därför gärna ha intresseanmälningar för nästa. Maila orjan.olsson2@gmail.com, så du inte missar.
Bo Hansson
Recensionen tidigare publicerad i Finnkultur nr 2, 2017.

Rundgren, Kjell, Mitt i livet. Alma förlag 2017. 136 s.
Ett tiotal diktsamlingar har Kjell Rundgren på sitt samvete. Så långt tillbaka jag kan minnas har tonen varit mörk, ja mycket mörk, i hans böcker – på gränsen till självmord. Det har varit dikter ”de profundis”. Desto mer glädjande att dikterna i hans senaste diktsamling är – i stor sett – helt annorlunda. Grubblandet över livsgåtorna finns också här men humorn och det lättsammare tonen gör boken betydligt mer givande att läsa. Därmed inte sagt att åtskilligt inte är riktigt tänkvärt. Boken bjuder också på era kåserier, slarvigt skrivna men rätt underhållande ändå. För undertecknad återstår att gratulera Kjell Rundgren till den nya diktsamlingen och ett ljusare lynne!
Bengt Åkerblom

Zandén, Rolf, Inslag – omslag. Aforismer. Homeros förlag 2017. 66 s. Huvuddelen av diktsamlingen består av en drygt femtio sidor lång hymn till havet, vår urmoder. Zandén ger prov på språkliga virtuositet i denna dikt lika gnistrande rörlig som havet självt. Säkert är vi många som låter oss förföras av de ständigt skiftande, brusande vågornas lek i Rolf Zandéns dikt. Hans språk är djärvt som havet själv!
Av Rolf Zandén har tidigare utkommit nio böcker, mest diktsamlingar. Kanske är detta hans bästa diktsamling! Boken kan beställas från författaren, Lundgrensgatan 3, 652 21 Karlstad. ISBN: 978-91-639-3605-9. Ett exempel på Rolf Zandéns diktning:

Havet som aldrig kan bli ingenting

vid havet är inget frankerat allting är fritt

vid havet behövs aldrig någon dröm

drömmen

den bara finns

Bengt Åkerblom

Överström, Simon, Ståhl, Manne & Lyrholm, Åke. Det gamla glasbruket på Liljedal. Ny uppl. Liljedals hembygds- förening 2017.
I år är det 100 år sedan Liljedals glasbruk lades ner. Jubileet uppmärksammas bland annat med en nyutgåva av Det gamla glasbruket. En mycket god idé eftersom boken från 1973 är både läsvärd och eftersökt på antikvariaten.
Eds socken är inte särskilt folkrik, men kan ändå stoltsera med tre brukssamhällen – Liljedal, Slottsbron och Segmon. Det äldsta av bruken var Liljedal som anlades 1781. Då hade glasbruket redan 20 år på nacken. De första åren låg det på Värmlandsnäs och vid Mässvik i Bro.
Liljedal är numera ett förvånansvärt okänt samhälle, även bland värmlänningar. Annat var det på 1800-talet. Glasbruket var Sveriges största buteljtillverkare. Vissa år producerades det uppemot 13 miljoner askor! Som mest var 300 glasblåsare aktiva i de tre hyttorna. Men hösten 1917 fick det hela ett abrupt slut. Bruket lades ned. Verksamheten flyttades till Surte. Då bodde det närmare 1000 personer på Liljedal, att jämföra med knappt 100 i mitten av 1960-talet.
Men även om samhället snabbt avfolkades så växte det med åren upp ett blomstrande föreningsliv.
Hembygdsföreningen startade 1950 och insåg snart vikten av att dokumentera glasbruksepoken. I planerna på en bok fick de stor hjälp av Simon Överström, lärare med rötterna på Liljedal. Hans manuskript om livet i och omkring glasbruket fick bli stommen i boken. Åke Lyrholm, känd kulturpersonlighet på Kyrkebyns gård, bidrog med ett kapitel om Liljedals brukshistoria. En rad Liljedalsbor hjälptes åt att beskriva tiden efter nedläggningen och fram till 1973. Givetvis beskrivs idrottslivet med bandyn i spetsen!
Nyutgåvan är ett faksimil av originalet. Det innebär ju att man som läsare funderar en del över tiden efter 1973. Utvecklingen har inte stått stilla. Den legendariska färjan över Ransundet ersattes 1982 av en bro. Den sista speceriaffären slog igen i början av 80-talet och något decennium senare var det dags för en kortvarig byggrush. Samtidigt har alla de som arbetade på glasbruket gått ur tiden, och numera även de som hade minnen av bruket.
Boken håller hög tryckkvalitet och är utgiven av Liljedals Hembygdsförening, hos vilka den också kan beställas.
Claes Åkerblom

 

 

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer