Bokrecensioner 2018 

 

Andersson Manghagen, Urban. Vi går i hankstöp.

Asplund Fredrik Apollo. Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus

Bergström, Carin, Albertina och Viktor.

Bohlin, Rebecka & Berg, Sara. Bit inte ihop. Sätt gränser på jobbet

Gustavsson Ane. Lilla Törnrosa.

Joné, Rakel. Åtta systrar och en bror.

Liljedahl efter glasbrukstiden

Lundh Sallie. Dissection of an eggshell girl.

Luröbladet.

Molenius, Henrik, Businezz. 

Nyberg Harry & Berggrén Per. Carl Adolph Agardh och biskopsvalen i Karlstad

Schulman, Ninni, Bara du.

Skalstad Mikael. Fjärilsmöten.

Värmländsk kultur 2018. Nr 3–4. Byggnader att vårda.

 

Andersson Manghagen, Urban. Vi går i hankstöp. Arvika: Kylskåpspoesi 2018. 68 s.

Urban Andersson är en högst produktiv författare. Det här är hans 13:e diktsamling, men han håller hela tiden hög kvalitet på vad han skriver, oftast på mangskogsmål. Hans tankar går så gärna till äldre tider och de som levde då, som exempelvis ”Di gamle tântane mä tvåtråsvântâne. Hans kärlek till människorna och naturen och gamla tider skänker ofta hans dikter en andaktsfull ton. Men humorn finns där alltid i hans dikter. Det gäller inte minst hans kritik mot fenomen i nutiden. Hans hyllning till gamla tider är kanske ändå det som präglar dikterna. Urban Anderssons diktning är en kär läsning. Den förmedlar både humor och livsvisdom och vad kan vara bättre! De flesta dikterna är på mangskogsmål, som inte alltid är så lätt att förstå och därför har Urban försett diktsamlingen med ordförklaringar, som kunde ha varit fler tycker en fryksdaling! Sympatiskt nog har han med flera dikter om ett julfirande, som inte är av det kommersialiserade slaget. Det är nog inte så vanligt numer. Diktsamlingen bjuder också på en favorit i repris, ”En trio frå samme skog”. Den publicerades ursprungligen i Bortätter bäcken men dikten har varit mycket efterfrågad och publiceras alltså på det här viset igen, vilket inte är så vanligt. Diktsamlingen rymmer också en psalm, ”Mangskogspsalmen”. Efter läsningen av Urbans bok känner man sig lite grann som en bättre människa.

Bokens titel, Vi går i hankstöp kräver kanske en förklaring. Den betyder, enkelt beskrivet, att man trampar upp ett vandringsspår i djup snö, som exempelvis far och son gör i en dikt, när de går till och från skogsarbete.

Avslutningsvis vill jag tipsa om att Urban Andersson också är en utomordentlig trubadur. Han har bl.a. spelat in skivan Femtiåtte dekter mä och tå Urban Andersson på Manghagen.

Diktsamlingen innehåller många visdomsord, exempelvis detta: ” Nappen. Barnuppfostran idag ä gentil! – Om du sluter mä nappen ska du få en mobil”.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Asplund Fredrik Apollo. Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus. Norstedt 2018. 265 s.

Nej, men det gjorde Fredrik Asplund från Gräsmark! Fredrik, som kallar sig Apollo, har dansat på klubbar i hela världen, Stockholm, New York, Paris, Damaskus.

Och om denna resa har han berättat inte bara i den nyutkomna boken, utan även i en pjäs, som visats med stor framgång på Stadsteatern Skärholmen. Jag såg inte föreställningen, men tänker mig att den framställdes med åtskilliga dansinslag, som visualiserade berättelsen.

I boken har Fredrik Asplund bara orden att lita till. Han skriver ledigt och drivet, oerhört initierat från en värld som jag (och kanske de flesta?) vet mycket lite om.

Det är idoler och klubbar, designers och klädmärken som inte säger mig ett dugg. Men för Apollo är det livet, fel keps eller fel kombination av pants och pösjacka kan vara skillnaden mellan att vara inne eller ute. Bokstavligen – dörrvakterna vid de heta klubbarna ser genast om en outfit är rätt eller fel. Men Apollo väljer inte fel!

Innan vi kommit så långt har vi fått följa med på den målmedvetna men lite vingliga färden från Värmlands skogar till Stockholms innerstad. Av olika lyckliga omständigheter blir Fredrik mer eller mindre headhuntad till Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm.

På en ganska konstlös prosa, typ skoluppsats, förs vi genom danslektioner, kompisliv, karriärdrömmar. När det bränner till är när de tuffa högstadiekillarna ”luktar sig till min fjollighet” och skriker bögjävel, klottrar på skåpet och går till handgripligheter. Inte konstigt att Fredrik söker sig till den omfamnande gayvärlden, där hans intressen och kunskaper uppskattas. Han blir Apollo och dansar ut i världen.
I det sista kapitlet kommer en vändning. Fredrik har börjat plugga arabiska, han gör radioprogram om Mellanösterns gaykultur och ”Damaskus tar honom i sin famn”. Här känns språket mer elaborerat och även om jag vet lika lite om böglivet i Damaskus som i New York känns det som om författaren släpper in mig mer här, berättar så att jag kan förstå och bli nyfiken på vad han har att förmedla.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2018:3

 

Bergström, Carin, Albertina och Viktor. Emigranterna som återvände. Votum & Gullers förlag 2018. 141 s.

Carin Bergström är fl. dr och docent i historia och uppväxt i Karlstad, där hennes far och farföräldrar, Viktor och Albertina drev en juvelerarfirma. Båda farföräldrarna emigrerade i sin ungdom till USA, en hemmansägardotter från Eds socken och en fattig arbetargrabb från Stockholm. Dock ej tillsammans. De återvände var för sig 1905 respektive 1906 till fosterjorden efter att ha varit tillsammans några år i Amerika. Albertina var inte så lättövertalad att lämna Amerika, där hon trivdes så gott. Cirka en och en halv miljon svenskar emigrerade till Staterna men tvåhundratusen vände åter till fosterjorden. Varför frågar sig författaren och förvånar sig över att många svenskar åkte fram och tillbaka mellan kontinenterna och höll kontakterna med sina landsmän. Viktors Albertina var emellertid inte så pigg på att återvända till Sverige men till slut lyckades det honom att övertala henne att komma efter till fosterjorden och gifta sig med honom. Viktor hade ett mål med sin resa till Amerika, nämligen att tjäna så mycket pengar som möjligt och med dem kunna återkomma till Sverige och etablera sig i juvelerarbranschen. Och en bra slant tjänade han faktiskt ihop! Återkomna till Sverige började sökandet för dem efter en lämplig lokal för en guldsmedsbutik. Den resulterade i att de slog sig ner Karlstad, närmare bestämt på Järnvägsgatan 9. Början var inte lätt. Det enda han sålde den första dagen i butiken var ett tändsticksfodral. Affärerna gick så småningom allt bättre, farfar och farmor förvärvade flera fastigheter i Karlstad och gjorde era donationer till bl.a. kyrkorådet i Karlstad. Båda var de, Albertina och Viktor, varmt troende och båda hade de haft konfirmationspräster, som stöttat och hjälpt dem på vägen till vuxenheten. Boken bygger på många intressanta observationer som detta: ”Att så många svenskar åkte fram och tillbaka, som ville de bo och arbeta både i USA och Sverige, trots de jobbiga båtarna!”

Carin Bergström berättar fängslande och boken handlar alls inte bara om förbindelserna mellan Sverige och USA utan också om samhällsutvecklingen under första delen av 1990-talet, inte minst om Karlstad, som hon ger snabbporträtt av under åren, bilder ur hennes minnesförråd. Boken bygger på grundlig forskning och på farfaderns nedtecknande minnen och – som sagt – på hennes egna minnen från Karlstad.

Boken saknar förstås inte ett personregister och inte heller en gedigen litteraturförteckning. Författaren är ju vetenskapare!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Bohlin, Rebecka & Berg, Sara. Bit inte ihop. Sätt gränser på jobbet. Ordfront 2018. 268 s.

I författarduon är Sara Berg bördig från Torsby och har gjort sin litterära debut i denna kulturkrets och Rebecka Bohlin journalist.

Detta är en bok som har sitt grundmaterial från erfarenheter hämtade från studiecirklar och kurser om feministiskt självförsvar under många år under konceptet” Bit inte ihop” samt från forskningsstudier om arbetslivet. Utgivningsår är 2013 och beskrivningen hämtar sin grund från tiden före ”me too” 2017.

Boken startar i en massiv beskrivning om hur ”samhället” förväntar sig att uppgifter i hemmet fördelas, hur värderingen av mäns arbetsuppgifter lönepremierats genom åren liksom att arbetsmiljön inte fått uppmärksamheten tillräckligt tydlig på den traditionella uppdelningen i ”mans”- respektive ”kvinno”-uppgifter.

Stora delar av boken presenterar samhällets regler och förordningar vilka i bästa välmening stiftats men inte är allmänt kända på arbetsplatserna. Arbetsgivarens ansvar i detta framhålles särskilt.

Boken är också fylld med speglingar ur livet med avsnitt som visar på härskartekniker, osäkerhet och exempel på hur man står på sig vid konflikter.

Författarna diskuterar också det allmänna mötet på arbetsplatsen och i samhällslivet som är fyllt med formuleringar i samtal och gester, som kan tolkas som skämt eller avsiktlig dominans. De pekar på den osäkerhet den utsatte känner, vad säger ”hen” egentligen, hur skall jag reagera? Speciellt problematiskt är sexuella anspelningar.

Det är en angelägen bok eftersom den tvingar läsaren att fundera över vad som varit accepterat verkligen skall accepteras idag respektive vara vaken på vad en klapp i baken kan symbolisera mm mm. Allt ett inte okomplicerat fält.

Alla dessa reflexioner är värdefulla och boken borde finnas aktuell i alla de möten och diskussioner som idag i ”me too”s kölvatten ännu fyller massmedias nyhetsfönster.

Sista kapitlet heter ”En annan värld är möjlig”. Där poängteras att det inte är möjligt att peka ut en enskild förklaring. Den historiska ryggsäcken spelar roll och traditioner är seglivade. Till detta kommer nya politiska och arbetslivsförändrande trender, som hot mot vad som ses som normalt idag.

Min uppmaning! Läs boken.

Per Henrik Magnusson

Wermlandiana 2018:3

 

Gustavsson Ane. Lilla Törnrosa. Bilderbok. Natur och Kultur 2018. [26 s.]

Du är inbjuden! Så är namnet på den lilla utställningen med bilder av Ane Gustavsson som har visats i sommar på Rackstadmuseet. Det kunde lika gärna varit namnet på hennes nya bilderbok, som i stället fått heta Lilla Törnrosa.

Att bli inbjuden, att få vara med i gemenskapen är viktigt för alla. Ane Gustavsson berättar den gamla folksagan om prinsessan i den sovande skogen, med ord och bild, på ett nytt sätt. I stället för feer bjuds skogens alla djur in till dopkalaset. Och i stället för att räkna guldtallrikar blir helt enkelt det skygga lodjuret bortglömt när inbjudan går ut!

Lodjuret blir jätteargt och kommer i en iskall vind och ger sin onda gåva. Men till skillnad från folksagans pubertetsmystik är det redan på 10-årsdagen som Lilla Törnrosa ska träffa på den dödsbringande sländan. Och så sker också!

Här måste jag få skjuta in en parentes och invända mot den onödiga inblandningen av en spinnrock, som har en helt annan konnotation än den kvinnligt formade sländan. I en modern sagotolkning är man naturligtvis fri att lägga in vilka redskap man vill, men en spinnrock är ju lika exotisk som en slända för nutida barn, och tillför ingenting mer än att göra hämnarens hantverk klumpigare).

Men vargen har mildrat den onda gåvan genom att lova att Törnrosa inte ska dö utan bara somna. Och att bara en långväga vän ska kunna väcka henne ur sömnen.

Och den långväga vännen med brunare hy kommer med vår och värme och smälter isen kring Törnrosas hus. Alla vaknar och det blir ett nytt kalas, där lodjuret utan ”hard feelings” sitter i klänning och dricker saft med de andra.

Vännen har röda sidentofflor i ränseln som Törnrosa kan byta sina klumpiga träskor mot.

En rar och varm berättelse om vänskap, gemenskap och förlåtelse. Helt i förlagets anda som deklareras i presentationen på sista sidan: ”Vårt mål är att... verka för tolerans, humanism och demokrati.”

Bilderna i mjuk akvarell tål att fördjupa sig i och upptäcka något nytt i varje gång. Som de olika djurens utstyrslar och ansiktsuttryck, den lilla dockan med drag av Disneys onda fe på en stol i köket. Där i köket finns också en detalj, som man nog måste ha Ane Gustavssons egen fingervisning för att upptäcka: Ett svartvitt porträtt av en gubbe i köksfönstret. Lite kul för dem som råkar känna igen kompositören Pjotr Tjajkovskij och associerar honom med den klassiska baletten Törnrosa.

Inte för inte är konstnären Ane Gustavsson också en klassiskt skolad altviolinist med bakgrund i flera stora symfoniorkestrar.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2018:3

 

Joné, Rakel. Åtta systrar och en bror. Familjekrönika från Värmland 1887–1947 / Rakel Joné; bearbetad av Holger Joné. Racken 2018. 160 s.

1916 var Rakel Olofsson 19 år. Det året lämnade familjen Åmot i Brunskog och flyttade till Segerfors herrgård i Rackstad. I Brunskog hade fadern varit trävaruhandlare, innehavare av två affärer och en gård. I Rackstad tog han över en jordbruksfastighet, en kvarn och en såg.

1977, vid 80 års ålder, summerade Rakel Joné familjens liv, inspirerad av ett upprop från Nordiska museet. Hennes son, Holger Joné, har redigerat hennes berättelse och kompletterat den med 70 bilder ur familjealbum. Nu finns den utgiven under titeln Åtta systrar och en bror. En familjekrönika från Värmland 1887 – 1947. Genom denna kulturgärning återskapas framförallt uppväxten i Brunskog sedd ur Rakels minnesgoda perspektiv.

Rakel beskriver en på det hela harmonisk barndom och berättar om det som utmärker en sådan: lekar med syskonen, en mormor som berättar sagor, dockor, kräftfiske, och andra utomhusaktiviteter. Kläder sydde man till sina dockor och kläder sydde mamma till barnen. Men helst såg döttrarna så småningom att de ambulerande sömmerskorna gjorde det. Kanske för att göra intryck på en del pojkar? Särskilt intresse väckte en ung evangelist

från Missionsförbundet hos döttrarna Olofsson. Flickorna hade nu vuxit och fått nya ansvarsfulla roller: att hämta korna, ta del i hushållet, arbeta i affärerna osv.

Så kom uppbrotten. Äldsta dottern flyttade till Amerika (och skulle på 20-talet följas av brodern Ragnar). Och familjen flyttar till Segerfors. En gigantisk operation: först flyttade man hundra lass – och sen det övriga. Två av barnen var nu utflugna. Rakel arbetade som kontorist på Tobaksbolaget och erfor något av konstnärslivet den gång hon blev bjuden på maskerad av den engelska dam, som dessförinnan fått låna ett av Segerfors pianon över till Sandstaberg. På den festen mötte hon storögt en tysk student, en äkta engelsk lord och en rokokodam om vars gunst många tävlade. Lorden förlorade, slagen av en av konstnärerna.

Rakel berättar hur hon och Bertha smög iväg för att lyssna på Kata Dalström i Folkets hus eskorterade av en sömmerska som fanns i huset. Åtminstone för Bertha verkar ett politiskt engagemang ha fötts. Som kommunist och utbildad sjuksköterska (hon hade gärna velat bli läkare) kom hon 1937 att resa ner till Spanien under inbördeskriget med en krigsambulans. Hon blev småningom aktiv socialdemokrat och distriktssköterska i Gunnarskog. Också systrarna Judith och Karin blev sjuksköterskor.

”Rakels drömmar och längtan” heter näst sista kapitlet i hennes text. Hennes dröm om att bli agronom växlas ner till studier och praktik inom lanthushållning och han som skulle bli hennes make, Bernt, fanns alltför länge på avstånd. I breven argumenterar Rakel mot hans inskränkta syn på kvinnor. Tydligen nådde de fram till varandra och gifte sig till slut 1929. Samtidigt som Rakel och hennes bror Ragnar arrenderade gårdens jordbruk.

Så slutar berättelsen med att föräldrarna flyttar till en mindre gård, Rakel och Bernt flyttade in i Smedjefallet. Och Arvika stad övertog Segerfors.

Lennart Wettmark

Wermlandiana 2018:3

 

 Liljedahl efter glasbrukstiden. Liljedals hembygdsförening. Norlén & Slottner (2018). 280 s.

I september 2017 arrangerades det minnesdag på Liljedal. Det var 100 år sedan glasbruket lades ned, en händelse värd att uppmärksamma. Samhället byggdes kring det som var norra Europas största askglasbruk. Vid Ransundet bodde närmare 2 000 personer, att jämföra med dagens 200.

Efter 136 år flyttades glastillverkningen till Surte. Både anställda och bostadshus flyttades med. Fast några blev kvar, många av dem fick arbete vid det nystartade Kyrkebyns bruk i närliggande Segmon. Liljedal överlevde och har sakta omdanats till dagens idyll.

Om de 100 åren efter glasbrukstiden finns det mycket att berätta. En hel del skildrades redan i boken Det gamla glasbruket (1973, nytryck 2017) men det fanns mycket mer att sätta på pränt. Det insåg Stig Thyberg, Jan Rosander och Per-Åke Hermansson, Liljedalare och aktiva inom hembygdsföreningen.

Boken om Liljedal, eller Liljedahl som författartrion skriver, innehåller det man kan förvänta sig av en hembygdsbok. Smått som stort skildras. Ofta är det ett gammalt foto eller ett klipp ur Säffle-Tidningen som har inspirerat till en artikel. Vi får en n genomgång av bebyggelsen med båda gamla och nytagna bilder. Åtta föreningar presenteras. Idag är det bryggföreningen och hembygdsföreningen som håller fanan högt. Den senare svarar inte minst för det årliga midsommarfirandet.

Kulturlivet skildras – och givetvis Vänern. Liljedal ligger invid Ransundet som förbinder Vänern med Ekholmssjön. Fram till 1982 fick vägfararna ta färjan över sundet. Detta år invigdes bron, praktisk för Liljedalarna men samtidigt blev orten en turistattraktion fattigare!

På 1970-talet fick samhället ett litet uppsving. 14 nya villor byggdes, yngre familjer flyttade in. Då fanns ännu speceriaffären. Den ståtliga skolan, ritad av Bror Almqvist, hade lagts ned 1965. Några år senare förvandlades skolhuset till en sy-fabrik. Efter 50 år fick Liljedal återigen en industri. Det var Bricken Åkerblom som drev Brikå-Modeller.

Boken om Liljedal är innehållsrik och rikt illustrerad. Fast visst hade det varit nt med ett namnregister.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Lundh Sallie. Dissection of an eggshell girl. Createspace Independent Publishing Platform 2018.

För tonåringar och unga vuxna föreslår jag debuterande Sallie Lundhs bok Dissection of an eggshell girl. Jag är djupt imponerad av Sallies bok som bara kan beställas via amazon.com, och bara finns på engelska. Sallie som är uppvuxen i Karlstad, har skrivit poesi i hela sitt tjugoettåriga liv men började publicera sig på engelska på Instagram redan 2015. Nu skriver hon under användarnamnet @poetic.ligation och boken är en samling av hennes Instagraminslag. Hon står också för de fina illustrationerna och fotona i boken. En så säker penna! Varje kapitel inleds med kommentarer från hennes följare. Det kan kanske upplevas lite märkligt men säger en hel del om ungdomars liv, läsning och längtan idag, för i boken är det en ung förälskad själ som öppnar sig. Stora känslostormar, tärande ångest och längtan. Och kärlek som i:

 

Bumblebees,

Your lips taste like stars

I swear I love them more Than bumblebees love nectar

 

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2018:3

 

Luröbladet. Luröskärgårdens Natur- och Kulturförening. 2018.

I en Wermlandiana med tema fåglar kan det passa bra att lyfta fram tidskriften Luröbladet – särskilt som årets upplaga innehåller en artikel om 2017 års fågelinventering. Det som startade som en liten medlemsfolder har på senare år utvecklats till en trevlig 36-sidig tidskrift. I år är det Bärötorpet som tagit plats på omslaget. Här har vi hamnat i Millesvik, två mil nordväst Lurö, men ändå i den del av Vänerskärgården som Luröskärgårdens Natur- och Kulturförening har tagit under sina vingar. Det är just dessa som ger ut Luröbladet. Ordföranden Henrik Ahlgren har två redaktionskamrater, Hans Kongbäck och Marianne Westerberg, välkända Luröprofiler. Viktiga är givetvis även skribenterna, och här verkar det inte vara någon brist. I år handlar det alltså till stor del om Bärön, den största ön i Millesviks skärgård. I historiken kan vi läsa att det redan på 1600-talet förekom mulbete på ön och att den var bebodd fram till 1951. Sedan några år har kulturföreningen tagit sig an den förfallna stugan. Pelle Carlsson i Västra Frölunda bidrar med en trevlig artikel om minnen från 1961, sommaren då han och en kamrat monterade ned ladugården på Bärön. Smått som stort blandas i tidskriften. Ett återkommande tema är de igenväxande strandängarna. Något av en katastrof skulle man kunna tycka, särskilt om man jämför bilder av dagens vass- och slybälten med 1960-talets öppna stränder. Det är många som är beroende av öppna strandängar och skär – inte minst fåglarna! Luröbladet rymmer som sagt en artikel om 2017 års inventering av Vänerns fågelskär. Skribent är Hans Kongbäck som traditionsenligt inventerade de många fågelskären i Lurö och Millesviks skärgårdar. Antalet häckande par räknades och redovisas. Inventeringen startade 1994 och man har nu ett intressant arkivmaterial att jämföra mot. Svängningarna är ofta stora. Överst på årets önskelista stod roskarlen, och där – skriver Kongbäck – blev det träff vid första skäret. Dagen var räddad! Roskarlen är en av tiotalet rödlistade arter som häckar på Vänerskären. Intressant är också havsörnens återkomst, liksom alla de rödlistade fågelarter som häckar i Vänern. Den som vill läsa Luröbladet kan givetvis bli medlem i den utgivande föreningen. Tidskriften finns även att inhandla på Lurö. Om man nöjer sig med en digital version går den att leta fram på föreningshemsidan. Där finns alla äldre Luröblad och dessutom mycket annat smått och gott om Lurö.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Molenius, Henrik, Businezz. Berättelsen om en svensk affärsman i Ryssland. Köping: West- nova förlag, 2018. 243 s.

Henrik Molenius växte upp i Kil men numer bor han i Köping. Han har en undertitel till sin bok, ”Berättelsen om en svensk affärsman i Ryssland” som berättar om vad boken handlar. Det är hans första roman och det står alldeles klart att ”han skildrar med stor sakkunskap den turbulenta period när Sovjetunionen hade fallit”, för att citera förlagstexten. Han bodde själv i Ryssland 1994–1995, då mycket hände inte minst på det ekonomiska området. Förmodligen håller sig författaren ganska nära verkligheten i skildringen av oligarkernas tid, må vara en motbjudande läsning men också nyttig vill jag mena. Läsaren känner sig ofta nästan lika spyfärdig som bokens huvudperson efter alla fester med vodka och champagne i över öd men förvisso gör Henrik Molenius en god författardebut med denna skildring av ett lands tillblivelse. Han skriver bra men kunde väl ha besparat oss åtskilliga suporgier?

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Nyberg Harry & Berggrén Per. Carl Adolph Agardh och biskopsvalen i Karlstad 1829 och 1834. Förlag Per Berggrén 2018. 36 s.

Biskopsvalet i Karlstad 1829 var något ut- över det vanliga. Bland kandidaterna fanns några av tidens största kändisar som Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin. Samt då algforskaren från Lund, med mera, med mera, Carl Adolph Agardh. Om dessa personer, likväl som om alla andra som nämndes som efterträdare till biskop Olof Bjurbäck skrevs det paskiller, en slags humoristiska och elaka versar som ger en spännande inblick i spelet. Det slu- tade som sagt med att en idag mer okänd person, Johan Jacob Hedrén blev biskop. Förre domprosten i Karlstad Harry Nyberg har skrivit om valen, versarna och människorna i en behändig skrift. När Hedrén efter några år  flyttade till Linköping som biskop, blev Carl Adolph Agardh hans efterträdare. Att denne blev Gustaf Frödings morfar är väl känt av varje någorlunda kulturellt bevandrad värmlänning (?) men Agardh är väl värd att uppmärksammas i sin egen rätt. Han kallades av många för geni och en mer mångsidig person har väl inte uppehållit biskopstjänsten i Karlstad. Versarna är inte okända förut i litteraturen. Daniel Toijer skrev en artikel i Nationen och Hembygden del VII som sedan omtrycktes i samlingsutgåvan Studier i värmländsk personhistoria. Men Harry Nyberg lyfter här fram dem på nytt till en ny generation kulturellt intresserade. Per Berggrén svarar för utmärkta foton och formgivning.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2018:3

 

Schulman, Ninni, Bara du. Forum 2018. 349 s.

Ninni Schulman har tidigare skrivit fem detektivromaner med handlingen förlagd till Hagfors och med journalisten Magdalena Hansson som huvudperson. Det är böcker som med rätta vunnit stor popularitet och t.o.m. legat till grund för stadsvandringar ”i Magdalenas spår” i den lätt igenkännbara hagforsmiljön. Böckerna har sålt i stora upplagor, inte bara i Värmland, och kritiken har varit god.

När hon nu lämnar Värmland och sin välkända huvudperson och tar steget över till Stockholm, funderar man förstås: hur detta skall gå? Jo tack, alldeles utmärkt! Bara du, som på omslaget kallas ”spänningsroman” är en psykologisk thriller, mycket skickligt hopkommen. Ninni Schulman har alltid varit skicklig att bygga upp en trovärdig intrig, och hon är sedan tidigare en mästare på att skriva bra dialog, som flyter lätt och naturligt. Stockholmsmiljön skildrar hon lika bra som den i Hagfors.

Bara du är en psykologisk thriller med egentligen bara två personer, Pål och Iris,

som av en slump (?) stöter på varandra en dag i Stockholm. Snart skall de ha inlett ett förhållande, som nog verkar lite för bra för att vara sant. Och det har vi väl lärt oss att det som är ”för bra för att vara sant” oftast inte heller är sant... Romanen är uppbyggd av korta avsnitt, där omväxlande han och hon kommer till tals, ett skickligt grepp som driver handlingen framåt mot ett slut som man kanske anar, men som ändå blir en överraskning.

Bara du är en riktig bladvändare och jag läste den nästan i ett svep. Spänningen stegras långsamt. Samtidigt som man ”vill veta hur det går” och ”vad det egentligen är fråga om” kan man glädja sig åt n miljöskildring och naturlig och spänstig dialog.

Ninni Schulman belönades med Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris 2010 för Flicka med snö i håret. 2015 utsågs hon till Årets Värmlandsförfattare med motiveringen: För ett rikt författarskap som stärker och förnyar den värmländska berättartraditionen. Med trovärdiga dialoger och skickligt vävda intriger fångar Ninni Schulman svenskt vardagsliv på pricken. Utifrån till synes alldagliga skeenden i Hagfors skapar hon viktiga sam- tidsskildringar som föder stolthet – inte bara i Hagfors utan i hela Värmland.

Antingen hon återvänder till Hagfors som miljö eller väljer huvudstaden i fort- sättningen, ser jag fram mot nya böcker av Ninni Schulman.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2018:3

 

Skalstad Mikael. Fjärilsmöten. Karthuset i Forshaga 2018. 109 s. Kapitelrubrikerna i kartritaren Mikael Skalstads purfärska bok är fantasieggande. Här några exempel: ”Tutankhamon och Torsberget”, ”Vem älskar fjällsippe losofmalen” och ”Lovsång till impedimenten”. Och kanske bäst av alla den här: ”Billys lampa och Ebbas äskpannkaka”. Det är inte lätt att förstå att kapitelrubrikerna f nns i en vacker bok om fjärilar... Mikael Skalstad är bosatt i Forshaga och där driver han ett företag som gör bland annat orienteringskartor. Han är naturligtvis själv orienterare och stor naturvän; han har vid ett tillfälle kallat sig för ”naturmupp”. Ursprungligen dalslänning är han också en passionerad fjärilsexpert och – sedan 2008 – en fjärilskännare som använder sig av kamera i stället för håv. Boken Fjärilsmöten redovisar en mängd av de fjärilar som Mikael Skalstad har fångat med digitalkamera i främst Värmland och delar av övriga Sverige. Dagfjärilar är hans specialområde; det nns gott och väl ett hundratal att välja mellan. Antalet nattflygande fjärilar är avsevärt större. Mikael Skalstads val mellan dag och natt beror inte oväntat på att det är lättare att fotografera dagfjärilar. Uppväxt i Åmål var det också där Mikael Skalstad drabbades av intresset för fjärilar. Om hur det gick till kan man läsa i Fjärilsmöten. Men i boken finns det också åtskilligt annat att läsa. Ibland har bokens läsare anledning att ställa en intressant fråga: Är det bilderna eller texten som är bäst? Författaren/fotografen är nämligen en god berättare med skarp blick för stort och smått i naturen. Det som särskiljer Mikael Skalstad från många andra bokpublicerande naturvänner är hans i god mening livfulla och engagerande sätt att berätta. Han berättar om barndom i Åmål, om stimulerande läsupplevelser, naturutflykter och – givetvis – möten med fjärilar, några av dem häpnadsväckande i sin prakt och skönhet. Mikael Skalstad är dock inte en fjärilsfotograf som hoppas att just bilderna ska säga allt. Med underhållande pedagogik, med ett vackert och nyansrikt språk, berättar han om fjärilarna och deras miljöer och vanor. Läsaren upptäcker raskt att boken är skriven av en skicklig ”lärare”. En ”lärare” som brinner för sitt ämne och ser som en uppgift att värva ”elever”. Detta lyckas han med. Det finns ett område i trakten av det vackra Mölnbacka som är särskilt rikt på fjärilar. Det var här, vid Torsberget, som Mikael Skalstad för tio år sedan ”fångade” en hagtornsfjäril. Bilden blev ”hyfsat bra”, konstaterar han, och detta ledde honom in på fotografbanan. Under de tio år som har gått har han hunnit fotografera den säreget vackra makaonfjärilen, hedblåvinge (vid Torsberget), eksnabbvinge (i Grums), nätfjärilar (i Slovenien, ja, Skalstad har gjort utrikes utflykter med kameran!), och underbart sköna citronfjärilar vid värmländska Trångsundsmossen. Apollofjärilen är en av hans favoriter bland dagflygarna, den är också en av Sveriges största dagfjärilar. Bilderna i boken av apollofjärilen – namngiven efter solens gud och de sköna konsternas beskyddare – de bilderna är tagna i Småland. Fjärilen med dess säregna vingteckning är inte så vanlig. Och den som möter en apollofjäril har nog lätt att komma ihåg sammanträffandet. Man glömmer inte så lätt det sällsamt vackra. Det finns många fina skildringar av fjärilmöten i Mikael Skalstads bok (produce- rad i samarbetet med bokformgivaren Anita Stjernlöf-Lund) och dessa tillsammans med författarens kulturhistoriska och självbiograska utvikningar gör den vackra Fjärilsmöten till en bok man gärna tar med sig in i den svenska sommaren.

Mats Dahlberg

Wermlandiana 2018:3

Recensionen har tidigare varit publicerad i NWT180529

 

Värmländsk kultur 2018. Nr 3–4. Byggnader att vårda.

När jag skriver dessa rader i ett arbetsrum, där termometern visar kring 30 grader, känner jag mig inte så pigg på att ge mig ut och titta på byggnadsminnen. Temperaturen är nämligen densamma utomhus. Men när detta nummer av Wermlandiana når våra läsare i september, då är det dags! Värmländsk kulturs sommarnummer är i högsta grad inspirerande till utflykter i landskapet och inte bara till de ”officiella byggnadsminnena” utan också till andra sevärda miljöer. Det är länsstyrelsen som avger byggnads-minnesförklaring för skyddsvärda byggnader. För statliga byggnader svarar regeringen. I Värmland finns 67 byggnadsminnen, pedagogiskt inprickade på en karta, där varje kommun redovisas. Flest byggnadsminnen har inte oväntat Karlstad medan Hammarö är den enda kommun som inte finns med. Men Hammarö kyrka då, kanske den finaste i Värmland...? Jo, för kyrkor gäller andra bestämmelser och annat skydd. Herrgårdar och högreståndsmiljöer är förstås överrepresenterade bland byggnadsminnena, men på senare tid har man sett värdet av att bevara arbetsmiljöer som t.ex. spiksmedjan i Älgå, krukmakarverkstaden i Övre Stortorpet och bruksmiljöer i bergslagskommunerna. Två objekt är f.n. under utredning: Hamra vadmalsstamp i Ekshärad och Östra bron i Karlstad. Om bron kan vi  f.ö. läsa i en särskild artikel av byggnadsantikvarie Sven Olof Ahlberg, med välfunna titeln ”Finaste symbolen”. Större mångfald av skyddsvärda miljöer önskar antikvarien Per-Ola Åström och tar Norge och dess hoppbackar som exempel. I Sverige står anläggningar och förfaller och ett idrottsligt kulturarv är på väg att förloras. Men i Skoghall kan man glädja sig åt att sulfitfabrikens gamla arbetarbostäder nu renoveras. Efterkrigstidens byggande är snart också historia. Modernismens bostadsbestånd, funkishusen, folkhemsepoken behöver vi också ta hand om. Flera exempel från olika delar av Värmland visas av Monica Björklund, byggnadsantikvarie i Torsby, För den praktiskt intresserade nns läsvärda artiklar, t.ex. om skiffer och näver som taktäckningsmaterial och om tillredning av färg baserad på linolja, äggoljetempera och slam – allt mycket vackert illustrerat. Maud Forsberg ger goda råd i artikeln ”Sök husets historia”. Bl.a. tipsar hon om skriften Arkivguide för byggnadsforskare, som är full av uppslag för den som vill veta mera om en byggnad. Och inte minst får vi en lång lista med adresser på nätet, till databaser, både lokala och på riksnivå, som är gratis åtkomliga och där man också kan hitta bilder. Självklart en guldgruva för släkt- och hembygdsforskare. Dubbelnumret av Värmländsk kultur är inte bara ovanligt läsvärt, ett nummer att spara och gå tillbaka till – det är också mycket vackert formgivet och redigerat – så en särskild eloge till Tin Wigelius som gett form åt skriften! Berömmet omfattar också de båda redaktörerna Maria Eld och Sara Bodin Olsson.

 Eva Fredriksson

Wermlandiana 2018:3

 

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten. Karlstad 2018: Redaktör Fredrik Höglund och Johan Andersson. Gustaf Fröding-sällskapet i samarbete, med Bild, Text&Form förlag. 144 s.

Årets årsbok från Gustaf Fröding- sällskapet ägnas åt Gustaf Fröding och Västvärmland, framför allt bygden mellan de två sjöarna Värmeln och Mangen, där skalden vistades hos sin syster Mathilda, som under några år i början på 1880-talet var jordbrukare på gården Slorudsborg, med utsikt över just Värmeln. Fredrik Höglund skriver om ”Gustaf Fröding i Mangskog” och ger ”en fin översikt över människor som skalden mött under sina år i Västvärmland,” skriver Kjell Fredriksson, f.d. ordförande i sällskapet, i förordet. Av systern Mathilda, som stod Fröding mycket nära, tecknar Kerstin Thompson ett fint porträtt. Johan Andersson, son till Mangsskogspoeten framför alla, alltså Urban Andersson, medverkar med tre uppsatser, ”Det var dans bort i vägen”, ”Säv, Säv susa” och ”Sotar Blixt”. Han sätter in dikterna i en västvärmländsk miljö, menar Kjell Fredriksson och tillägger att Johan Anderssons argumentering mot litteraturvetaren Staffan Bergsten vad gäller ”Säv, säv, susa” känns övertygande. Det verkar odiskutabelt att det var en tragisk händelse, en flicka som tog sitt liv i Mangskog, som inspirerade Fröding till dikten. Boken om Gustaf Fröding i Västvärmland bjuder på en högst givande läsning. Fantastiskt att en författare på detta vis kan spegla en bygd, lyfta den ur vardagen – må vara med hjälp av många litteraturvänner i Brunskogs och Mangskogs socknar. Högt betyg ger Gunvor Nyman boken i VF och hon prisar särskilt formgivningen av boken: ”Stilsäkra designern Anita Stjernlöf Lund har gjort ett fantastiskt arbete med bokens omslag”. Och hon sammanfattar sålunda: ”Ännu en trevlig bok i Sällskapets skriftserie, närmare bestämt nummer 50”. Och det är bara för undertecknad att hålla med om det!

PS Någon litteraturvetare har – vill jag minnas – påpekat att himlen kunde väl knappast var så stjärnfager vid helgen efter midsommar, då blomstervallar i Mangskog vanligen doftar klöver. Kanske ett fall av licentia poetica?

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer