Bokrecensioner 2018 

 

Alshalabi Bengt & Hällgren Bengt. Den rödhårige flyktingen.

Andersson Manghagen, Urban. Vi går i hankstöp.

Angerborn Ingelin. En klurig jul.

Asplund Fredrik Apollo. Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus

Berg Bengt. Jag går dit jag gick.

Bergström, Carin, Albertina och Viktor.

Blidh Rune, Efteråt. Senkomna dikter blanfd dammråttor och fejk news.

Bohlin, Rebecka & Berg, Sara. Bit inte ihop. Sätt gränser på jobbet

Branzell Kaj. När första stenen fallit.

Edgren Malin. Att sörja de levande.

Engström, Curt & Johansson, Torbjörn. En idé blir verklighet. Vägsjöfors Herrgård och Ladtjärnstorp 50 år.

Eriksdotter, Annika, Kärrbackstrand.

Forsberg, Maud, Biskopsgården i Karlstad.

Grundel, Sten & Grundel Regine. Med kubb och paraply.

Gudmundsson Jan. Bäste Johannes!

Gustavsson Ane. Lilla Törnrosa.

Holm, Stefan, Svenska sportbitar.

Jansson, Bernt, Anders Fryxell 1795–1881. S

Joné, Rakel. Åtta systrar och en bror.

Karlsson, Maja. Trettiofem vantar.

Kära Selma! Litteraturpristagarnas tack 2014–2018.

Lerin, Lars & Högstrand, Kerstin. Råskinn.

Liljedahl efter glasbrukstiden

Liljemark, David. David Liljemarks underbara värld.

Lundgren Landin, Helena. Lustenbåtarna på Klarälven

Lundh Sallie. Dissection of an eggshell girl.

Luröbladet.

Lövgren, Stefan. Fotbollsspelarpojken – en biografi om Tord Grip

Molenius, Henrik, Businezz. 

Mossaed Jila. Vad jag saknades här.

Nelson, Leif. Bortom Pluto.

Nilsson, Lennart, Prästgårdar i Karlstads stift – en svunnen epok.

Nordlund, Anna, & Bengt Wanselius, Selma Lagerlöf, Sveriges modernaste kvinna.

Nyberg Harry & Berggrén Per. Carl Adolph Agardh och biskopsvalen i Karlstad

Odhner, Gunnar. Goda människor i Karlstad.

Pettersson, Marcus-Gunnar, Modig som ett lejon, pigg som en mört.

Sahlströmsgårdens Vänner. Årgång 11.

Schiller, Christina, Hemligheter små.

Schulman, Alex. Bränn alla mina brev.

Schulman, Ninni, Bara du.

Skalstad Mikael. Fjärilsmöten.

Sundqvist, Inga-Britta. Den gröna hemkunskapen.

Warnqvist, Jan, Karlstad Östra station.

Värmländsk kultur 2018. Nr 3–4. Byggnader att vårda.

Årsskrift 2018. Tema: Liv. Värmländska akademien

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten.

 

Alshalabi Bengt & Hällgren Bengt. Den rödhårige flyktingen. Createspace Independent Publishing Platform, 2018. 270 s.

Det känns lite konstigt att kalla en ung pojke som bor i Damaskus för Bengt, men jag har faktiskt inte hittat något annat förnamn i boken, som är skriven i jag-form. En Bengt har berättat för en annan Bengt.
Den lille syriske pojken levde ett ganska sorglöst liv. Han gick i förskolan från fem års ålder och grundskolan verkar rätt lik den svenska, om än strängare. Bengt fick höga betyg. Släkten var stor och spelade en viktig roll. Pojkarna uppfostrades hårdhänt, dock inte alltid rättvist. Att aldrig ljuga, att arbeta hårt och sköta sig i skolan var självklart. Religionen var viktig, även om det inte på något sätt handlade om extremism. När Bengt var 16 år började konstiga saker hända. På tv kunde han se hur demonstrationer utbröt i Libyen. Den arabiska våren spred sig sedan från land till land, men den syriske presidenten Bashar al-Assad gick redan från början ut hårt. Poliser och militärer dök upp på Damaskus gator. När folk samlats efter fredagsbönen för att diskutera utvecklingen kom en minibuss i hög fart. Någon sköt med automatvapen rakt in i folksamlingen. En av Bengts grannpojkar, tio år gammal, dödades. Det var inledningen till det fasansfulla kriget. Allt blev värre och värre. Granater och bomber. Krypskyttar. Ingen gick längre säker, inte någonstans. Till sist gav familjen upp. De måste bort från helvetet de hamnat i. De lyckades ta sig till Jordanien, men även där fick de det svårt. Utlänningar var inte välkomna. Bengt beslutade sig för att ta sig vidare. Hans berättelse liknar här andra skräckskildringar som vi redan tagit del av. Hans röda hår, som gjort honom mobbad i skolan, hade han dock lite nytta av. Han såg inte så arabisk ut. Så småningom hamnar han i Karlstad, i ett kontorsrum i Stadshuset med en madrass på golvet. Men sysslolösheten tär på psyket. Längtan efter familjen svider, osäkerheten för framtiden likaså. Efter en tid flyttas han till Uddeholm och får en bädd i en våningssäng. Fem äldre män från olika kulturer bor redan i rummet. De är inte alls snälla. Tak över huvudet och mat har han i alla fall. 720 kronor per månad får han i bidrag. 200 kronor går till kontantkort i mobilen. Kontakten med mamma håller honom uppe. En resa tur och retur Karlstad, där han trots allt hunnit få några vänner bland volontärerna, kostar 220 kronor tur och retur. Det har han inte råd med. När det ser som mörkast ut får Bengt kontakt med en kvinna som besökt Stadshuset för att hålla lektioner i svenska. Kvinnan, Carol, är gift med Bengt Hällgren och paret tar sig an den unge mannen. Han får flytta hem till dem. Det hela skulle kunna ha blivit en solskenshistoria om inte så många problem kvarstått. Migrationsverkets intervjuare fyller i fel årtal i ett viktigt papper, en tolk översätter fel vilket gör att Bengt anklagas för att ha ändrat sin berättelse och blir därmed mindre trovärdig. Moment 22 uppstår gång på gång. Ett avgörande datum närmar sig. Bengt Hällgren får ingripa, skjutsa, hjälpa, förklara. Läsningen här är nästan jobbigare än beskrivningen av flyktvägen. Man skäms å myndigheternas vägnar. Parallellt med detta kämpar Carol och hennes man med att lära Bengt tala svenska. Undervisningen är minst lika tuff som den i Syrien, men den ger resultat. Bengt får sommarjobb och han får in en fot vid universitetet. En rektor med civilkurage godkänner en lite för sent inkommen ansökan till Komvux – orsakad av myndigheternas trassel. Den unge Bengt klarar kurs efter kurs med toppbetyg. Han pratar bra svenska. Han vill bli läkare, göra nytta för sitt nya land och sina medmänniskor här. Om han får stanna i Sverige, vill säga. Hans tillfälliga uppehållstillstånd gäller fram till december 2020.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2018:4

 

Andersson Manghagen, Urban. Vi går i hankstöp. Arvika: Kylskåpspoesi 2018. 68 s.

Urban Andersson är en högst produktiv författare. Det här är hans 13:e diktsamling, men han håller hela tiden hög kvalitet på vad han skriver, oftast på mangskogsmål. Hans tankar går så gärna till äldre tider och de som levde då, som exempelvis ”Di gamle tântane mä tvåtråsvântâne. Hans kärlek till människorna och naturen och gamla tider skänker ofta hans dikter en andaktsfull ton. Men humorn finns där alltid i hans dikter. Det gäller inte minst hans kritik mot fenomen i nutiden. Hans hyllning till gamla tider är kanske ändå det som präglar dikterna. Urban Anderssons diktning är en kär läsning. Den förmedlar både humor och livsvisdom och vad kan vara bättre! De flesta dikterna är på mangskogsmål, som inte alltid är så lätt att förstå och därför har Urban försett diktsamlingen med ordförklaringar, som kunde ha varit fler tycker en fryksdaling! Sympatiskt nog har han med flera dikter om ett julfirande, som inte är av det kommersialiserade slaget. Det är nog inte så vanligt numer. Diktsamlingen bjuder också på en favorit i repris, ”En trio frå samme skog”. Den publicerades ursprungligen i Bortätter bäcken men dikten har varit mycket efterfrågad och publiceras alltså på det här viset igen, vilket inte är så vanligt. Diktsamlingen rymmer också en psalm, ”Mangskogspsalmen”. Efter läsningen av Urbans bok känner man sig lite grann som en bättre människa.

Bokens titel, Vi går i hankstöp kräver kanske en förklaring. Den betyder, enkelt beskrivet, att man trampar upp ett vandringsspår i djup snö, som exempelvis far och son gör i en dikt, när de går till och från skogsarbete.

Avslutningsvis vill jag tipsa om att Urban Andersson också är en utomordentlig trubadur. Han har bl.a. spelat in skivan Femtiåtte dekter mä och tå Urban Andersson på Manghagen.

Diktsamlingen innehåller många visdomsord, exempelvis detta: ” Nappen. Barnuppfostran idag ä gentil! – Om du sluter mä nappen ska du få en mobil”.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Angerborn Ingelin. En klurig jul. Ill. Per Gustavsson. Rabén & Sjögren 2018. För sjunde året i rad har Rabén & Sjögren gett ut en adventsbok. Årets bok En klurig jul riktar sig till barn i åldern 3–6 år och har skrivits av Ingelin Angerborn. Det är som de tidigare adventsböckerna en högläsningsbok i 24 kapitel. Man börjar läsa den första december och läser sedan ett kapitel om dagen ända fram till julafton. En klurig jul är en rolig och stämningsfull berättelse om längtan och vänskap. När Rutan skriver ner vad hon önskar sig i julklapp hamnar en kompis överst på listan. Men Rutan är rädd att det kan bli lite knepigt för tomten att fixa det. Som tur är dröjer det inte länge förrän hon hittar en kompis alldeles själv. Arvikabördige Per Gustavsson har illustrerat boken med sina som vanligt helt fantastiska bilder.

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

 

Asplund Fredrik Apollo. Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus. Norstedt 2018. 265 s.

Nej, men det gjorde Fredrik Asplund från Gräsmark! Fredrik, som kallar sig Apollo, har dansat på klubbar i hela världen, Stockholm, New York, Paris, Damaskus.

Och om denna resa har han berättat inte bara i den nyutkomna boken, utan även i en pjäs, som visats med stor framgång på Stadsteatern Skärholmen. Jag såg inte föreställningen, men tänker mig att den framställdes med åtskilliga dansinslag, som visualiserade berättelsen.

I boken har Fredrik Asplund bara orden att lita till. Han skriver ledigt och drivet, oerhört initierat från en värld som jag (och kanske de flesta?) vet mycket lite om.

Det är idoler och klubbar, designers och klädmärken som inte säger mig ett dugg. Men för Apollo är det livet, fel keps eller fel kombination av pants och pösjacka kan vara skillnaden mellan att vara inne eller ute. Bokstavligen – dörrvakterna vid de heta klubbarna ser genast om en outfit är rätt eller fel. Men Apollo väljer inte fel!

Innan vi kommit så långt har vi fått följa med på den målmedvetna men lite vingliga färden från Värmlands skogar till Stockholms innerstad. Av olika lyckliga omständigheter blir Fredrik mer eller mindre headhuntad till Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm.

På en ganska konstlös prosa, typ skoluppsats, förs vi genom danslektioner, kompisliv, karriärdrömmar. När det bränner till är när de tuffa högstadiekillarna ”luktar sig till min fjollighet” och skriker bögjävel, klottrar på skåpet och går till handgripligheter. Inte konstigt att Fredrik söker sig till den omfamnande gayvärlden, där hans intressen och kunskaper uppskattas. Han blir Apollo och dansar ut i världen.
I det sista kapitlet kommer en vändning. Fredrik har börjat plugga arabiska, han gör radioprogram om Mellanösterns gaykultur och ”Damaskus tar honom i sin famn”. Här känns språket mer elaborerat och även om jag vet lika lite om böglivet i Damaskus som i New York känns det som om författaren släpper in mig mer här, berättar så att jag kan förstå och bli nyfiken på vad han har att förmedla.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2018:3

 

Berg Bengt. Jag går dit jag gick. Heidruns 2018. 119 s. ”Snö och is, skidor och sparkstötting är lika närvarande som den nordiska sommaren i hans dikt”, skriver Enel Melberg om Bengt Berg i Värmländska Akademiens årsskrift 2018. Snö och is är det faktiskt som överväger i Bengts senaste diktsamling Jag går där jag gick men där finns också en hel del regn, vemod, allvar och humor. Bokens titel är en hyllning till den finske diktaren Pentti Saarikoski, som döpte en av sina tidiga diktsamlingar till Jag går där jag går. Men främst är boken tillägnad Bengts mångåriga vän och trofasta medvandrare genom tillvaron och årstiderna, den nyligen bortgångne Sven Odén. Nya strövtåg i hembygden skulle man kunna kalla boken, skriver Bengt i förordet eftersom detta är den tredje boken i en serie böcker, som förenar texter med fotografiska bilder, och som kommit till under hans promenader i norra Värmland – och Världen. De tidigare böckerna Värmland –Världen, tur & retur och En man i grönt går över gatan i Dhaka tar läsaren med ut i världen medan årstidsvandringarna i Jag går där jag gick enbart går i Bengts närmaste omgivningar någon mil norr om den 60:e breddgraden. När han nu går där på stigarna i grannskapet eller låter skidorna ta honom in i vinterskymningen kan han höra samtalen med Sven på nytt och det känns som en liten tröst. ”En bok som rimligen bör räknas till hans bästa”, skriver Mats Dahlberg i NWT om Jag går där jag gick. Jag instämmer! Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

 

Bergström, Carin, Albertina och Viktor. Emigranterna som återvände. Votum & Gullers förlag 2018. 141 s.

Carin Bergström är fl. dr och docent i historia och uppväxt i Karlstad, där hennes far och farföräldrar, Viktor och Albertina drev en juvelerarfirma. Båda farföräldrarna emigrerade i sin ungdom till USA, en hemmansägardotter från Eds socken och en fattig arbetargrabb från Stockholm. Dock ej tillsammans. De återvände var för sig 1905 respektive 1906 till fosterjorden efter att ha varit tillsammans några år i Amerika. Albertina var inte så lättövertalad att lämna Amerika, där hon trivdes så gott. Cirka en och en halv miljon svenskar emigrerade till Staterna men tvåhundratusen vände åter till fosterjorden. Varför frågar sig författaren och förvånar sig över att många svenskar åkte fram och tillbaka mellan kontinenterna och höll kontakterna med sina landsmän. Viktors Albertina var emellertid inte så pigg på att återvända till Sverige men till slut lyckades det honom att övertala henne att komma efter till fosterjorden och gifta sig med honom. Viktor hade ett mål med sin resa till Amerika, nämligen att tjäna så mycket pengar som möjligt och med dem kunna återkomma till Sverige och etablera sig i juvelerarbranschen. Och en bra slant tjänade han faktiskt ihop! Återkomna till Sverige började sökandet för dem efter en lämplig lokal för en guldsmedsbutik. Den resulterade i att de slog sig ner Karlstad, närmare bestämt på Järnvägsgatan 9. Början var inte lätt. Det enda han sålde den första dagen i butiken var ett tändsticksfodral. Affärerna gick så småningom allt bättre, farfar och farmor förvärvade flera fastigheter i Karlstad och gjorde era donationer till bl.a. kyrkorådet i Karlstad. Båda var de, Albertina och Viktor, varmt troende och båda hade de haft konfirmationspräster, som stöttat och hjälpt dem på vägen till vuxenheten. Boken bygger på många intressanta observationer som detta: ”Att så många svenskar åkte fram och tillbaka, som ville de bo och arbeta både i USA och Sverige, trots de jobbiga båtarna!”

Carin Bergström berättar fängslande och boken handlar alls inte bara om förbindelserna mellan Sverige och USA utan också om samhällsutvecklingen under första delen av 1990-talet, inte minst om Karlstad, som hon ger snabbporträtt av under åren, bilder ur hennes minnesförråd. Boken bygger på grundlig forskning och på farfaderns nedtecknande minnen och – som sagt – på hennes egna minnen från Karlstad.

Boken saknar förstås inte ett personregister och inte heller en gedigen litteraturförteckning. Författaren är ju vetenskapare!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Blidh Rune, Efteråt. Senkomna dikter bland dammråttor och fejk news. Norlén & Slottner 2018. 59 s. Boken innehåller 25 sidor på mål (frykerudska?) och ungefär lika många på rikssvenska. Rune Fridh behärskar båda språken med briljans men jag tycker ändå att hans dikter på mål är bäst. Han är en skarpögd iakttagare av later och olater i vårt samhälle, som onekligen har sina brister, och han är högst underhållande – både roande och uppbygglig. Boken är Rune Blidhs 7:e. Därtill kommer 5 CD-skivor. 2017 erhöll han det värmländska visstipendiet.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

 

Bohlin, Rebecka & Berg, Sara. Bit inte ihop. Sätt gränser på jobbet. Ordfront 2018. 268 s.

I författarduon är Sara Berg bördig från Torsby och har gjort sin litterära debut i denna kulturkrets och Rebecka Bohlin journalist.

Detta är en bok som har sitt grundmaterial från erfarenheter hämtade från studiecirklar och kurser om feministiskt självförsvar under många år under konceptet” Bit inte ihop” samt från forskningsstudier om arbetslivet. Utgivningsår är 2013 och beskrivningen hämtar sin grund från tiden före ”me too” 2017.

Boken startar i en massiv beskrivning om hur ”samhället” förväntar sig att uppgifter i hemmet fördelas, hur värderingen av mäns arbetsuppgifter lönepremierats genom åren liksom att arbetsmiljön inte fått uppmärksamheten tillräckligt tydlig på den traditionella uppdelningen i ”mans”- respektive ”kvinno”-uppgifter.

Stora delar av boken presenterar samhällets regler och förordningar vilka i bästa välmening stiftats men inte är allmänt kända på arbetsplatserna. Arbetsgivarens ansvar i detta framhålles särskilt.

Boken är också fylld med speglingar ur livet med avsnitt som visar på härskartekniker, osäkerhet och exempel på hur man står på sig vid konflikter.

Författarna diskuterar också det allmänna mötet på arbetsplatsen och i samhällslivet som är fyllt med formuleringar i samtal och gester, som kan tolkas som skämt eller avsiktlig dominans. De pekar på den osäkerhet den utsatte känner, vad säger ”hen” egentligen, hur skall jag reagera? Speciellt problematiskt är sexuella anspelningar.

Det är en angelägen bok eftersom den tvingar läsaren att fundera över vad som varit accepterat verkligen skall accepteras idag respektive vara vaken på vad en klapp i baken kan symbolisera mm mm. Allt ett inte okomplicerat fält.

Alla dessa reflexioner är värdefulla och boken borde finnas aktuell i alla de möten och diskussioner som idag i ”me too”s kölvatten ännu fyller massmedias nyhetsfönster.

Sista kapitlet heter ”En annan värld är möjlig”. Där poängteras att det inte är möjligt att peka ut en enskild förklaring. Den historiska ryggsäcken spelar roll och traditioner är seglivade. Till detta kommer nya politiska och arbetslivsförändrande trender, som hot mot vad som ses som normalt idag.

Min uppmaning! Läs boken.

Per Henrik Magnusson

Wermlandiana 2018:3

 

Branzell Kaj. När första stenen fallit. Bokförlaget Mormor 2018. 353 s. Anna Kalenius, en kvinna mitt i livet, har fått nog. Hon flyr det kravfyllda och olyckliga livet i Karlstad. Lämnar den otrogne och alkoholiserade mannen Roland. Samvetet gnager när hon också lämnar sin 19-åriga dotter Sigrid och sin åldrade pappa. Hon säger upp sig och slutar samma dag sin lärartjänst på Frödingskolan, där hon undervisar i franska och engelska Det är till Nice hon flyr. Där hon levt en lycklig tid som ung. Kan hon hitta tillbaka till den lyckan inombords? Hos det gamla paret Clotilde och Louis, som hon bott hos 30 år tidigare, får hon en tillfällig bostad. Men Anna upptäcker snart att det inte går att fly utan att reda upp det som finns där bakom, den dåliga kontakten med Sigrid, att ta itu med skilsmässan från Roland. Sedan ska hon skapa sig ett nytt liv i Nice. Mitt i allt detta blir hon förälskad i Gabi, som är lärare vid universitetet och lär henne älska de provencalska bergsbyarna. Men det finns en by som ingen verkar älska och just där utspelar sig de mest dramatiska sidorna i romanen. En del av historien tilldrar sig i Karlstad men i de viktigaste och mest gestaltande kapitlen är Nice och dess omgivningar spelplatsen. Naturen runt och i bergsbyarna blir nästan som en egen karaktär i romanen. Dramatiken kring vad naturen och väderförhållanden i de avlägsna bergsbyarna kan åstadkomma, föder tankar kring hur liten människan kan vara i sådana situationer. Som kontrast till de faror som uppstår får vi också följa med in i värmen på värdshusen, träffa människorna och få oss till livs god mat och dryck vid rustika bord med rutiga dukar. Att författaren är väl förtrogen med sina miljöer märks. Allra främst är hon dock förtrogen med det franska språket, som flitigt skjuts in i berättelsens dialog. En extra dimension för den som kan sin franska men alls inte något krav för att få full behållning av romanen. Här finns det mesta som krävs av en relationsroman, kärlek och vänskap, vackra miljöer men även om dess bräcklighet, död, samvetskval, missförstånd, vidskepelse och kanske ren ondska. När första stenen fallit är Karlstadsboende Kaj Branzells sjunde bok. Hon har under långa perioder vistats både i Provence och Spanien. Gun Berger

Wermlandiana 2018:4

 

Edgren Malin. Att sörja de levande. Melitt kultur 2018. 342 s.

Huvudpersonen i Att sörja de levande är psykolog och psykoterapeut med egen privatmottagning. Det är hon som är jag- berättaren genom hela historien. Det är alltså genom hennes ögon vi får följa händelseförloppet. Hon har inget namn men däremot en tydlig röst och ett inre liv. Stora delar av det som utspelar sig sker i terapirummet. Här möter jaget sina klienter i terapeutiska samtal och här får vi också möta hennes tankar, både om klienterna men också om hur ett psykoterapeutiskt arbete bör gå till. Jaget lever ensam men har en älskare, Lars. Med sin syster Elisabeth har hon ett ansträngt förhållande. När de talas vid i telefon rör det nästan enbart den sjuka modern, som är dement och bor på ett sjukhem. Jaget har ett motstånd att besöka henne men Elisabeth vill inte ha hela ansvaret själv utan kräver att även jaget tar sitt ansvar. Tidigt i historien får vi också möta klienten Miriam, som kontaktat psykologen för att få hjälp med hur hon ska hantera att hennes mamma som försvunnit när hon var liten har kommit tillbaka och nu vill bli en del av Miriams familj. Ju längre romanen framskrider och ju mer man lär känna jaget självt, kommer tankarna på vem som egentligen borde vara patient, berättarjaget psykologen eller hennes klienter. Alkohol-, tablett- och sexmissbruk är en del av jagets vardag. Hon lever i en livslögn där hon är säker på att den tidigare patienten Johan och hon kommer att bli ett par igen. En barndom med svåra upplevelser gör sig påmind. Sakta men säkert fogas trådar från de olika personernas liv i berättelsen samman till en historia med er mörka nyanser än ljusa. Att Sörja de levande är en psykologisk thriller skriver författaren på omslaget till sin roman och så uppfattar även jag den. Att enbart berätta en historia ur ETT jagperspektiv kan ibland ställa till problem, karaktärernas personligheter blir ofta för ensidiga. Här är dock berättelsen tydligt dialog- och tankedriven vilket gör att framåtrörelsen inte stannar upp. Klienten Miriam har en ganska stor roll genom hela berättelsen och därför skulle det varit intressant att få veta lite mer om hennes liv utanför terapirummet. Det här är en bok där dramatiken håller i sig ända till slutet. Detta är Karlstadboende Malin Edgrens tredje bok på två  år. Tidigare har hon gett ut ungdomsromanen ”Jag gör vad som helst” och varit redaktör och själv skrivit i antologin Vi som såg dem komma.

Gun Berger

Wermlandiana 2018:4

 

Engström, Curt & Johansson, Torbjörn. En idé blir verklighet. Vägsjöfors Herrgård och Ladtjärnstorp 50 år. Votum förlag 2018. 272 sidor. Pingstdagen den 9 juni 1968 invigdes den gamla bruksherrgården i Vägsjöfors i Vitsands socken som ny läger- och kursgård för Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) i Värmland. ”Alla” var där, bland annat landshövding Rolf Edberg och missionsföreståndare Gösta Nicklasson. Den gamla lägergården Fryken i Västra Ämtervik ansågs inte längre så lämplig, utan försåldes. Herrgården köptes in av Uddeholms AB för 300 000 kronor, även då ett mycket förmånligt pris för en herrgård. Samtidigt togs närbelägna Ladtjärnstorp i bruk som plats för scoutläger inom SMU. Ansgariiföreningen (alltid svårstavad) var alltså Svenska Missionsförbundets regionala organisation i Värmland. Numera heter samfundet Equmeniakyrkan. 50 år har förflutit och jubileet ras bland annat med en vacker och innehållsrik jubileumsbok, vars huvudförfattare är Curt Engström och Torbjörn Johansson. De har båda långvarig anknytning till gården, Engström som gårdschef och Johansson som ledande kraft inom scoutverksamheten i Värmland sedan 1970-talet. Boken, i stort format och med många väl återgivna fotografier speglar ett halvsekel av livlig verksamhet. De första åren fick ägnas åt att anpassa herrgården för logi och matservering. Att närbelägna Hovfjället skulle dra besökare till herrgården tycks få ha tänkt på 1968. Missions-rörelsen i Värmland bärs upp av de människor som finns ute i landskapets olika församlingar. Många har förstås besökt Vägsjöfors och Ladtjärnstorp, på scoutläger, konfirmandläger, julbordsresor, skidhelger och andra gemensamma aktiviteter. Bland de största händelserna kan nämnas statsminister Olof Palmes besök vid tonårslägret Världens Läger 1985, liksom det gigantiska scoutlägret Möt Mä’ 1992 med 8 483 deltagare. Det är inte helt lätt att driva en sådan här verksamhet med tanke på lönsamhet. Förutom den anställda personalen så har mycket stora insatser gjorts genom ideellt arbete, som också speglas i boken. Allt detta och mycket mer skildras i boken, som är en i stort sett heltäckande dokumentation av det gångna halvseklet och som också kan ge utomstående en inblick i den livskraft som faktiskt finns i den missionsrörelse som funnits i landskapet i mer än 150 år.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2018:4

 

Eriksdotter, Annika, Kärrbackstrand. En fotografisk berättelse. Votum 2018. 208 s.

”Om du åker väg 62 norrut från Karlstad och passerar Sysslebäck, då är du snart framme”. Så inleder Annika Eriksdotter sin bok om byn Kärrbackstrand i Norra Finnskoga, Värmlands nordligaste församling och för inte alltför länge sedan egen kommun. En karta i anslutning till förordet ger läsaren rätt orientering. ”Kärrbackstrand” – jag smakar på ordet. Ett så vackert ortnamn! En anapest, som byns invånare förkortat till det mindre poetiska och mera vardagliga ”Stranna”. Bokens inbjudande omslag lockar genast till läsning. Och visst känner man sig inbjuden! Annika Eriksdotter, som utom sina roller som pedagog och konstnär också är professionell fotograf, har besökt varje hem i Kärrbackstrand och träffat alla fastboende invånare. Det rör sig om ett 60-tal. ”Bakom varje porträtt finns en berättelse” skriver hon i bokens förord. Javisst – varje människa har sin berättelse. Det skiljer förstås inte Kärrbackstrand från vilken by eller vilket samhälle som helst, men Annika Eriksdotter skapar vid sina besök små fina miniporträtt, som i all sin enkelhet ger en bild av alldeles vanliga människor, deras bakgrund och öden, deras liv och 23 miljöer. Alla är inte pensionärer. Några, som intervjuats något år tidigare, har flyttat till äldreboende i Sysslebäck. Några har avlidit. Men nya arbetstillfällen inom turistnäringen och i köpcentret i Lång on har gjort det möjligt för yngre och barnfamiljer att bosätta sig i övre Klarälvdalen. Kanske går det jämnt ut med den naturliga avgången? Kanske inte. Boken om Kärrbackstrand läser jag som nästan en kärleksförklaring, även om texten inte är en skönmålning utan helt sakligt hållen, men med stor värme. Jag tänker på två liknande böcker på senare år. Den ena är Lars Anderssons bok om Hedås i Grava socken, En by invid älven (Votum 2016), där han på samma sätt besöker alla hus i byn och där Kari Løvaas foton kompletterar texten. Den andra är Torleif Styffes Ransby, en by vid Klarälven (Montana 2017) som på samma sätt ger en helhetsbild av hembyn, dess invånare och bostäder i Dalby socken, men där det historiska perspektivet får ett större utrymme. Annika Eriksdotters bok om Kärr- backstrand har undertiteln En fotografisk berättelse. Det är en viktig markering, för utöver de lite sparsmakade och objektivt hållna texterna, är detta en fotobok av högsta klass. När man läst boken, vill man gärna bläddra igenom den igen och njuta av de skarpa och detaljerade bilderna. Varje hus avbildas, men det är porträtten, där fotografen kommer riktigt nära, som verkligen fängslar. Individen visas i sin vardag och kommer oss in på livet. Text och bild samverkar helt och fullt i denna mycket vackra och kärleksfullt framställda bok.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2018:2

 

Forsberg, Maud, Biskopsgården i Karlstad. Foto: Lin de Mol och HP Skoglund. Stiftshistoriska sällskapet i Karlstads stift 2018. 116 s. I Biskopsgården i Karlstad berättar antikvarien och byggnadsingenjören Maud Forsberg om biskopsgårdens mer än 350-åriga historia. Gården inköptes redan 1657 som bostad åt superintendenten och den nuvarande manbyggnaden har haft inte mindre än tre föregångare. Nuvarande biskopshus stod klart i början av 1780-talet. 1790 gjordes den allra första husesynen i det nya huset. Det hade 27 rum! Taket belades med skiffer, vilket gör det till vårt lands absolut äldsta skiffertak. Kakelugn var en tämligen ny uppfinning men i ritningarna från 1775 fanns femton kakelugnar inritade, men tydligen försågs inte alla rum från början med kakelugn. Vid husesyn 1829 (husesyn företogs alltid vid byte på biskopsstolen) befanns biskopsgården vara i miserabelt skick. 1830 var den stora husrenoveringens år. Slutsumman för arbetena gick på 7 503 riksdaler banco, vilken i dagens penningvärde motsvarar en miljon kronor, lika mycket som det kostade att bygga huset! Vid den här renoveringen som biskopshuset undergick fick huset det utseende det nu har. Boken har förstås ett kapitel om storbranden 1865, som biskopsgården så mira kulöst klarade sig ifrån utan minsta skråna. Om det nu berodde på de skyddande almarna på södergaveln eller en svärjande biskop, Anton Niklas Sundberg, är ännu outrett. Författaren har, som det verkar, dammsugit allehanda arkiv och bibliotek på jakt efter material om vår biskopsgård och har bl.a. på Umeå universitets forskningsarkiv hittat ett manuskript av ett barnbarn till biskop Rundgren, Eva Dahlstedt. Hon redogör synnerligen noggrant för hur biskopsgården tedde sig kring sekelskiftet 1900. Så här skriver hon om salongen: ”Utsikten från detta rum, var inte hindrad av möbler och fascinerade den förbiflytande Klarälven med sitt sina timmerflottar, i min tidigaste barndom också Hybelejens kvarn, senare teaterhuset. Detta var solnedgångens rum och det var en högtid, när man hade mormor vid sin sida.” Om köket i nutiden skriver författaren: ”Det mest intressanta i köket är den gamla spisen med den gamla järnhällen och stångmannen, som bär upp spiskåpan. Spisen har varit kökets mittpunkt i alla år och bär årtalet 1778”. Maud Forsberg skriver i förordet att boken är en monografi, som handlar om den enskilda gården eller rättare sagt gårdarna. Därför ligger focus på byggnaden. Annars har inte skrivits mycket om biskopsgården förutom Harald Lindells lilla skrift från 1968, Biskopsgården, som handlar om livet och människorna på gården. Jag hoppas att jag med dessa mina rader om biskopsgården ger en aning om vad boken har att erbjuda. Ett är säkert, att Maud Forsbergs dokumentation av gården är helt häpnadsväckan ingående och utförlig! Formgivningen av Leo Forsberg är god och illustrationerna förhållandevis många. En glad överraskning är en stämningsfull målning av Henrik Granroth av biskopsgården. Han var f.ö. gift med en av C.A. Agardhs döttrar. Utmärkt nog är boken försedd med en ordlista och en litteraturförteckning. En särskild eloge för bokomslaget, M. Isaeus målning från 1865, alldeles efter branden, av biskopsgården framför stadens ruiner. Lätt och luftig akvarell men nästan opassande vacker! Tilläggas bör att undertecknad under biskop Arvid Runestams sista tid faktiskt bodde på biskopsgården tillsammans med Staffan Tunström, också han prästson från Sunne, i ett krypin på södergaveln med utsikt mot Karlstads bryggeri, under vår första termin på Karlstads högre allmänna läroverk. Det gör det förstås extra roligt att läsa Maud Forsbergs faktafyllda och fängslande bok!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

 

Grundel, Sten & Grundel Regine. Med kubb och paraply. FramSteget Bokförlag 2018. Det fanns en tid då kåsörer som Cello, Eld, Ehrenmark m. fl. varje år utkom med en eftertraktad samling nöjesläsning. En populär genre som utvecklats från tidningsvärlden och som på ett lättsamt sätt speglade livets små glädjeämnen och förtretligheter. Titeln Med kubb & paraply för onekligen tankarna till den kände revymakaren och kåsören ”Kar de Mumma”, Erik Zetterström, men i detta fall döljer sig Sten Grundel bakom rubriken, journalist, tidningsmakare och ägare på den tidigare familjeägda Nya Kristinehamns-Posten. Nästan 50 år efter publiceringen, 1969–70, har dottern Regine tagit sig före med att sammanställa och kommentera texter som speglar en annan tid, en tid före internet och kabel-tv, så nära men ändå så långt borta. Kåserierna är förstås hållna i en lättsam och raljant ton oftast hämtade från familjelivet det må så handla om tankar vid köksbordet, barn, hundar eller båtar. Idyllen lyser igenom och speglar en tid då det mestadels var lätt att leva. Klassiska kåsörteman som; vådan av att vara skrytsam, sommarstugelivets fördelar (men också nackdelar), barnens små kommentarer och pricksäkra iakttagelser av vuxenlivet, inte minst föräldrarollerna. Teknikaliteters förbannelse, hushållsbestyr och mansrollen är andra för dåtidens kåsörer igenkänningsbara teman. Ett och annat har förändrats i vår syn på sakernas tillstånd och nog högg han väl i sten då han talade om upplyst dataålder 1969/70?! Eller Visst, tiderna förändras. Att så här närmare 50 år efteråt ta del av sin fars texter är en spännande utmaning och en förmån som ger goda möjligheter att reflektera över dåtid och nutid. Kanske var inte alla kåserier ”PK” sett med dagens mått, men säj den kåsör som inte utnyttjat och utnyttjar våra små malörer, se bara på dagens krönikörer. Greppet att sammanställa och kommentera kåserierna är lyckat, som att öppna ett brevalbum. Till kommentarerna har också fogats privata foton vilket förstärker det tidstypiska Kort sagt en trevlig, lättläst kåserisamling så vitt jag vet den första som fått en så närgången och kärleksfull granskning femtio år senare

Olof Andersson

Wermlandiana 2018:4

 

Gudmundsson Jan. Bäste Johannes! GML förlag. Uppsala 2018. 209 s.

Jan Gudmundsson är en välmeriterad författare. Med åtta romaner, ett 20-tal pjäser för radio och TV och bland annat Lundequistska bokhandelns litteraturpris i bagaget gör han nu ett nedslag i Värmland. Gudmundsson debuterade 1963 med Baronen. 1971 kom den uppmärksammade Hövagnen. Båda på Norstedts förlag. Den här gången har han valt ett mindre förlag. Bäste Johannes! är enligt Gudmundssons programförklaring en ”berättelse”. Läsaren får följa med på en resa som tar sin start i 1870-talets Kila. Socknen hade då 3000 invånare. En av dessa var Johannes Nilsson, nyligen hemkommen efter tre år som timmerhuggare i Michigan. Nu hade han 57 år framför sig, först i Lillerud, senare i Fjäll. Han byggde två hus, bildade familj, överlevde sjukdom och diverse andra svårigheter. På det bakre omslaget möter vi Johannes och Brita Kajsa, sida vid sida, på ett av få fotografier av de båda. Sammanbitna betraktar de oss. Fotot har med åren hamnat på Fyrisgatan i Uppsala, hos sonsonen Jan. I en låda trängs det med ytterligare en mängd bilder som berättar om ett par generationer. På väggen tickar vägguret, klockan från New Haven som Johannes inköpte inför hemresan 1874. Jan Gudmundsson vevar upp loden, betraktar fotot av farföräldrarna. Söker kontakt med dem, tycker sig ibland se en blinkning i Johannes öga. På 209 sidor får läsaren följa författarens strävan efter att lära känna sin farfar. De möttes aldrig i verkligheten. Jan Gudmundsson var 94 år yngre, föddes i Helsingborg där pappa Axel var läroverkslektor. Men om somrarna bar det iväg till Kila – först till Rud, helt nära Fjäll, senare till Östra Takene öster om Harefjorden – och granne med författarinnan Dagmar Edqvist. Kanske var det i mötena med henne som Jan Gudmundssons författarlåga tändes? I jakten på sin farfar tar Gudmundsson 60–70 år senare in på Villa Billerud i Säffle. Med hyrbilen styr han ut ur Säffle, längs asfaltvägarna mot Kila, vid sidan om löper en grusväg som endast författaren vet om ... Med oss läsare i passagerarsätet berättar han för farfar Johannes, varsamt närmar han sig honom, frågorna är många, svaren färre: ”– Atlanten, Johannes – berätta om Atlanten! Atlanten? Han ser rakt på mig. Utom att den är stor, vad finns att säga om Atlanten?” Jan Gudmundssons aktiva möte med sin farfar är en fin berättelse. Han har botaniserat i fotolådan hemma på Fyrisgatan, läst de brev och dokument som farfar Johannes lämnat efter sig, funderat över släktingars svårmod (Gudmundsson är till professionen psykiatriker), Johannes möda hemma i Fjäll, pappa Axels skolgång i Sandbol och engagemanget i missionshuset. Vi får följa med Jan Gudmundsson i bilen, runt sjön Summeln, över Harefjorden till Östra Takene, in i dungen med grundstenarna vid förfädernas boplats. Historierna vävs in i varandra, nutid möter dåtid. Författaren famlar efter sin farfar, men får de kontakt? Kan baksidestexten ge oss svaret: ”- - - kanske inte lära känna varandra men ändå börjat ana vad de är för ena”. Bäste Johannes! är bitvis en ganska krävande berättelse. Språket är njutbart, men fordrar en uppmärksam läsare. Den som tar sig igenom de tjugo kapitlen har fått en fin sammanfattning av 3–4 generationer, från 1800-talets värmländska bondemylla, med häst och släde till järnvägsstationen i Säffle, via lektorshemmet i Helsingborg till författarens lägenhet i Uppsala – och med förgreningar till USA. Ett exra plus för väl genomförd research.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:2

 

Gustavsson Ane. Lilla Törnrosa. Bilderbok. Natur och Kultur 2018. [26 s.]

Du är inbjuden! Så är namnet på den lilla utställningen med bilder av Ane Gustavsson som har visats i sommar på Rackstadmuseet. Det kunde lika gärna varit namnet på hennes nya bilderbok, som i stället fått heta Lilla Törnrosa.

Att bli inbjuden, att få vara med i gemenskapen är viktigt för alla. Ane Gustavsson berättar den gamla folksagan om prinsessan i den sovande skogen, med ord och bild, på ett nytt sätt. I stället för feer bjuds skogens alla djur in till dopkalaset. Och i stället för att räkna guldtallrikar blir helt enkelt det skygga lodjuret bortglömt när inbjudan går ut!

Lodjuret blir jätteargt och kommer i en iskall vind och ger sin onda gåva. Men till skillnad från folksagans pubertetsmystik är det redan på 10-årsdagen som Lilla Törnrosa ska träffa på den dödsbringande sländan. Och så sker också!

Här måste jag få skjuta in en parentes och invända mot den onödiga inblandningen av en spinnrock, som har en helt annan konnotation än den kvinnligt formade sländan. I en modern sagotolkning är man naturligtvis fri att lägga in vilka redskap man vill, men en spinnrock är ju lika exotisk som en slända för nutida barn, och tillför ingenting mer än att göra hämnarens hantverk klumpigare).

Men vargen har mildrat den onda gåvan genom att lova att Törnrosa inte ska dö utan bara somna. Och att bara en långväga vän ska kunna väcka henne ur sömnen.

Och den långväga vännen med brunare hy kommer med vår och värme och smälter isen kring Törnrosas hus. Alla vaknar och det blir ett nytt kalas, där lodjuret utan ”hard feelings” sitter i klänning och dricker saft med de andra.

Vännen har röda sidentofflor i ränseln som Törnrosa kan byta sina klumpiga träskor mot.

En rar och varm berättelse om vänskap, gemenskap och förlåtelse. Helt i förlagets anda som deklareras i presentationen på sista sidan: ”Vårt mål är att... verka för tolerans, humanism och demokrati.”

Bilderna i mjuk akvarell tål att fördjupa sig i och upptäcka något nytt i varje gång. Som de olika djurens utstyrslar och ansiktsuttryck, den lilla dockan med drag av Disneys onda fe på en stol i köket. Där i köket finns också en detalj, som man nog måste ha Ane Gustavssons egen fingervisning för att upptäcka: Ett svartvitt porträtt av en gubbe i köksfönstret. Lite kul för dem som råkar känna igen kompositören Pjotr Tjajkovskij och associerar honom med den klassiska baletten Törnrosa.

Inte för inte är konstnären Ane Gustavsson också en klassiskt skolad altviolinist med bakgrund i flera stora symfoniorkestrar.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2018:3

 

Holm, Stefan, Svenska sportbitar. Ravelli, Klüft, Foppa, Borg med era. 21 klassiska idrottsögonblick & 33 457 legobitar, byggt och berättat av Stefan Holm. Förord av Carolina Klüft. Foto: Mikael Solebris. Pug förlag 2018. 141 s.

Stefan Holms nya bok Svenska sportbitar kräver nog en ödmjuk recensent. Jag tror mig kunna uppfylla det kravet. Boken innehåller 21 oförglömliga idrottsögonblick i den svenska idrottshistorien. Värda att beskriva – och det gör Holm med stor insikt och stilistisk elegans. Jag har upplevt nästan samtliga dessa ögonblick, dock inte live utan i TV. En del har körts i repris intill uttröttning. Boken är inte illustrerad med foton utan med legobyggen. Stefan Holm är en legobyggare av rang – en legonörd – ordet då taget som beröm. Han har med 33 457 legobitar byggt upp dessa klassiska idrottsögonblick. Så detta med ödmjukhet. Jag kan absolut ingenting om lego – minns att jag försökte sätta ihop ett par legobitar på ett barnkalas för snart femtio år sedan. Dock kan jag bedöma Holms byggen idrottsligt och estetiskt, detta tack vare att han detaljerat beskrivit sitt byggjobb och tack vare att Mikael Solebris helt lysande fotograferat alla de olika byggena. Vilket legobygge är bäst? Kanske Foppas straffmål i Lillehammer OS den 27 februari 1994, som ju är förevigat som frimärke. Min favorit är ”Östtysken faller” d.v.s. Anders Gärderuds seger på 3 000 meter hinder i Montreal OS den 28 juli 1976. Tänk va ́ mycket ointressantare boken hade varit om den varit illustrerad med vanliga foton! Kjell Fredriksson

Wermlandiana 2018:4

 

Jansson, Bernt, Anders Fryxell 1795–1881. Skolman, historiker, präst. Författarens förlag 2017. 220 s.

 Anders Fryxell var prost i Sunne 1837 fram till sin död 1881 men är framför allt känd för sitt historieverk Berättelser ur svenska historien i 46 band. Bernt Jansson, uppväxt i Sunne, citerar inledningsvis några omdömen om honom. Verner von Heidenstam anser att det ska komma en dag då Fryxells historia, ”trots sina misstag blir skattad som den yppersta, vår mest åskådliga och levande”. Daniel Toijer, som forskat mycket om Fryxell, anser att ”från tiden omkring 1830 och fram till 1860 var han också utan tvivel Sveriges mest lästa författare”. Carl Grimberg, den populäre historikern, anser att de första delarna” voro mästerverk av livfull framställning”. Tilläggas kan att professor Sverker Oredsson menar att hans författarskap haft stort genomslag och bl.a. påverkat August Strindberg. Men i de första delarna var Fryxells källkritik obefintlig, framför allt gjorde han en fantastisk insats ”som insamlare av material och inte minst så väckte han historieintresset hos ungdomen och den breda allmänheten under 1800-talet. Och tilläggas bör dessutom att hans historia ”ropade på att bli illustrerad och den ropade inte förgäves” enligt riksantikvarien Ingvar Andersson, som Bernt Jansson citerar som inledning till sitt kapitel om Anders Fryxell som inspiratör för historiemåleriet, som blev populärt under 1800-talet.” Fryxells intressanta berättelser, den lättförståeliga stilen, fylld med anekdoter och detaljerade personbeskrivningar, blev en förlaga för ett stort antal konstnärer, skriver Bernt Jansson. Bernt i Börby, som författaren kallar sig, uppehåller sig naturligt nog mest vid Fryxell som historiker men han har också mycket om skolmannen Anders Fryxell, som grundade Högre Folkskolan i Sunne, om livet i prostgården i Sunne och om sångspelet Wermlandsflickan, som tillkom 1821, där ”Ack Wermland du sköna” ingår, en dikt som F. A. Dahlgren kom att lägga till några verser till. Man slås av likheterna med Dahlgrens Wermländingarna, som tillkom 30 år senare. Litteraturvetaren Henry Olsson slår fast att ”man behöver endast kasta en flyktig mönstrande blick på denna pjäs för att finna det stora beroendet av Fryxell såväl i stämning som text och melodi”. Mycket är skrivet om och av Anders Fryxell. Förteckningen över litteratur om honom, mer eller mindre förstås, upptar ett femtiotal verk och av densamma omnämner Bernt ett tjugotal verk. Boken är den första ”riktiga” biografin över honom, om man inte räknar med Karin Fryxells bok om honom Boken om Anders, som väl inte kan kallas för en fackbok. Bernt Janssons bok ger ett gott intryck. Han behärskar väl sitt ämne och de många illustrationerna gör boken mycket läsvänlig. Särdeles berömvärt är att författaren tänkt på att förse sin bok med ett personregister, ett viktigt hjälpmedel för läsaren!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:2

 

Joné, Rakel. Åtta systrar och en bror. Familjekrönika från Värmland 1887–1947 / Rakel Joné; bearbetad av Holger Joné. Racken 2018. 160 s.

1916 var Rakel Olofsson 19 år. Det året lämnade familjen Åmot i Brunskog och flyttade till Segerfors herrgård i Rackstad. I Brunskog hade fadern varit trävaruhandlare, innehavare av två affärer och en gård. I Rackstad tog han över en jordbruksfastighet, en kvarn och en såg.

1977, vid 80 års ålder, summerade Rakel Joné familjens liv, inspirerad av ett upprop från Nordiska museet. Hennes son, Holger Joné, har redigerat hennes berättelse och kompletterat den med 70 bilder ur familjealbum. Nu finns den utgiven under titeln Åtta systrar och en bror. En familjekrönika från Värmland 1887 – 1947. Genom denna kulturgärning återskapas framförallt uppväxten i Brunskog sedd ur Rakels minnesgoda perspektiv.

Rakel beskriver en på det hela harmonisk barndom och berättar om det som utmärker en sådan: lekar med syskonen, en mormor som berättar sagor, dockor, kräftfiske, och andra utomhusaktiviteter. Kläder sydde man till sina dockor och kläder sydde mamma till barnen. Men helst såg döttrarna så småningom att de ambulerande sömmerskorna gjorde det. Kanske för att göra intryck på en del pojkar? Särskilt intresse väckte en ung evangelist

från Missionsförbundet hos döttrarna Olofsson. Flickorna hade nu vuxit och fått nya ansvarsfulla roller: att hämta korna, ta del i hushållet, arbeta i affärerna osv.

Så kom uppbrotten. Äldsta dottern flyttade till Amerika (och skulle på 20-talet följas av brodern Ragnar). Och familjen flyttar till Segerfors. En gigantisk operation: först flyttade man hundra lass – och sen det övriga. Två av barnen var nu utflugna. Rakel arbetade som kontorist på Tobaksbolaget och erfor något av konstnärslivet den gång hon blev bjuden på maskerad av den engelska dam, som dessförinnan fått låna ett av Segerfors pianon över till Sandstaberg. På den festen mötte hon storögt en tysk student, en äkta engelsk lord och en rokokodam om vars gunst många tävlade. Lorden förlorade, slagen av en av konstnärerna.

Rakel berättar hur hon och Bertha smög iväg för att lyssna på Kata Dalström i Folkets hus eskorterade av en sömmerska som fanns i huset. Åtminstone för Bertha verkar ett politiskt engagemang ha fötts. Som kommunist och utbildad sjuksköterska (hon hade gärna velat bli läkare) kom hon 1937 att resa ner till Spanien under inbördeskriget med en krigsambulans. Hon blev småningom aktiv socialdemokrat och distriktssköterska i Gunnarskog. Också systrarna Judith och Karin blev sjuksköterskor.

”Rakels drömmar och längtan” heter näst sista kapitlet i hennes text. Hennes dröm om att bli agronom växlas ner till studier och praktik inom lanthushållning och han som skulle bli hennes make, Bernt, fanns alltför länge på avstånd. I breven argumenterar Rakel mot hans inskränkta syn på kvinnor. Tydligen nådde de fram till varandra och gifte sig till slut 1929. Samtidigt som Rakel och hennes bror Ragnar arrenderade gårdens jordbruk.

Så slutar berättelsen med att föräldrarna flyttar till en mindre gård, Rakel och Bernt flyttade in i Smedjefallet. Och Arvika stad övertog Segerfors.

Lennart Wettmark

Wermlandiana 2018:3

 

Karlsson, Maja. Trettiofem vantar. Bonnier Fakta 2018. 184 s.

Helt oförmögen att åstadkomma något som helst handarbete och inte ens kapabel att sy i en knapp snyggt är jag trots det mycket intresserad av textilier, prenumererar på tidskriften Hemslöjd och har en liten men älskad samling av böcker om olika slags textilier. I den ingår nu Maja Karlssons senaste bok Trettiofem vantar. Maja är en frilansande stick- och virkdesigner, skribent, fotograf, föreläsare och kursledare, som driver en egen nätbutik för sybehör och garner som heter Majas Manufaktur. Hon bloggar om allt hon stickar, bakar, odlar, lagar, fotar och tänker! Hennes debutbok Sticka svenska mönster. 20 modeller med 40 traditionella mönster på nytt sätt, som kom 2016 på Bonnier Fakta, fick en fin recension av hemslöjdskonsulenten Carina Olsson i Wermlandiana 2018:2. Lika kvalificerad att recensera Majas andra stickbok är jag inte men vill gärna ändå förmedla min entusiasm över Trettiofem vantar. Som titeln antyder innehåller den stickbeskrivningar på 35 yllevantar av olika slag med vantmönster som Maja skapat det senaste året. Man kan se hennes 35 vantar som små historier, skriver hon i bokens förord, som vill förmedla berättelser om stort och smått och ta med läsaren på en resa över stock och sten, skog och Finnmark och genom krukmakarens gamla verkstad. Vanten Keramik är inspirerad av Långvakskeramikern Viktor Axelsson (1884–1946) vars keramik liksom vanten ofta gick i blått, brunt och vitt. Vanten Ulla bygger på en av keramikern Ulla Nilssons mest omtyckta dekorer. Ulla Nilsson levde och verkade på Övre Stortorpet från 1995 till sin alltför tidiga bortgång 2016. Krukmakeriet på Övre Stortorpet är det enda i sitt slag i trakten som fortfarande står intakt sedan det byggdes på 1870-talet. Flera av fotografen Helen Pés enastående vackra miljöbilder i boken är tagna i krukmakerimuseet i Långvak. Andra vantar har motiv från djur- och naturvärlden som Granskott, Frö, Lingonkvist och Lyckoklöver. Andra som vantarna Allmoge och Kurbits är influerade av vår svenska mönsterskatt. Vackra vantar är det, många stickade med två- eller flerfärgsstickning, och därmed lite tjockare och varmare. Andra enfärgade med spets- eller flätstickning, för dagar som inte är fullt så kalla. Några är riktigt enkla varianter och andra är lite mer intrikata i konstruktionen. Till exempel vantar som stickas uppifrån och ner! För den som är van att sticka är beskrivningarna och diagrammen tydliga och lätta att följa, och i slutet av boken finns också en teknikdel som ingående visar moment som kräver lite extra. Också för den som inte stickar alls är Trettiofem vantar en makalöst vacker bok, som det är en njutning att bläddra i. För bokens illustrationer svarar Siri Carlén, för formgivning Sebastian Wadsted och redaktör är Annika Ström.

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

 

Kära Selma! Litteraturpristagarnas tack 2014–2018. Redaktör: Gun-Britt Karlsson. Heidruns förlag i samarbete med Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2018. 58s.

Det har hänt mig åtskilliga gånger. Jag har hört ett fantastiskt tal och blir glad när det sedan ges ut i skrift – för att strax bli djupt besviken. Så mycket betyder tonfall, kroppsspråk, ja, hela framförandet. Alla tal gör sig inte bra i skrift. Men det finns förstås undantag. De fem senaste årens mottagare av Selma Lagerlöfs litteraturpris skriver så bra att deras tacktal står sig väl även i bokens form. Den just utkomna lilla skriften är alltså en uppföljare till den tjockare utgåvan som kom 2013 och som även den innehöll tacktal från tidigare pristagare. Först ut i den nya boken är 2014 års pristagare Lotta Lotass som lät Selmas förkärlek för fåglar gå som en röd tråd i sitt tal. Här finns de välkända gässen som tar Nils Holgersson med sig på resan genom Sverige, den likaså välkända Fågel Rödbröst som fått sin röda färg från Jesus blodiga panna men också en rad andra fåglar i Selma Lagerlöfs författarskap. Lotta Lotass tal är väldigt fint och poetiskt. Stewe Claeson, vinnare 2015, har ett helt annat uttryckssätt. Han kallar sig själv folkbildare, och det finns det fog för eftersom han under 41 år bott och verkat inom folkhögskolornas område. Han konstaterar att även Selma tog starkt intryck av folkhögskolan, som alltså får bli hans röda tråd i talet. Slutet på hans tal är för övrigt riktigt roligt. Han har själv varit bedömare av många litterära försök som deltagare i hans skrivarkurser lämnat in. Hur skulle det ha gått för Selma om hon varit med där? Han testar tre varianter, men först vid fjärde försöket, inlett med orden ”Äntligen stod prästen i predikstolen”, skulle hon ha fått godkänt: ”Jepp, av den här damen skulle det kunna bli nåt.” 2016 var det Sara Stridsbergs tur att tacka för sitt litteraturpris. Hennes roman Beckomberga hade kommit ut på sensommaren 2014 och den hänvisade hon till i sitt tacktal. Hon betonade Selma Lagerlöfs ”frihetsanspråk och frihetsarv som löper som en gyllene tråd genom litteraturhistorien”. Så ock genom Sara Stridsbergs tal. Lars Norén fick priset 2017 och valde att knyta an till Selma Lagerlöfs roll som en fantastisk berättare. ”Berättelsen är alltid det viktigaste, viktigare än de personer som bär den”, skriver han och noterar att hennes stil och metod måste ha varit hennes egen skapelse, den som gjort henne unik. 2018, slutligen, heter pristagaren Carola Hansson. Hennes tal har jag faktiskt nyss läst, det publicerades i Dagens Nyheter i början av augusti. Hon uppehåller sig vid Selmas gränsöverskridande förhållande till livet och döden. I både Herr Arnes penningar och Körkarlen sker det bokstavliga sådana vandringar, men Selma kopplade dem också till ordets makt och det personliga ansvaret för hur man uttrycker sig. Ord kan skicka människor i elände men även skänka frid och lycka. Fem vitt skilda tacktal alltså, men ett har de gemensamt. De är klart läsvärda.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit införd i Värmlands Folkblad.

Wermlandiana 2018:4

 

Lerin, Lars & Högstrand, Kerstin. Råskinn. Brev och bilder 2006–2009. Bonnier 2018. 324 s.

Råskinn. Det är titeln på Kerstin Högstrands och Lars Lerins nya bok med bilder och brevkorrespondens från 2006–2009. Men råskinn? Inte kan man med bästa vilja i världen karaktärisera de två konstnärerna som råskinn i den bemärkelse vi vanligen lägger i ordet. Man måste försöka hitta en annan tolkning. Råskinn är väl ett helt ogarvat skinn? Lars Lerin och Kerstin Högstrand är båda på var sitt sätt garvade och erfarna konstnärer men den som läser den nya boken och/eller de två tidigare utgivna brevsamlingarna, konstaterar snabbt att det handlar om två synnerligen hudlösa och ömtåliga människor. Boken Råskinn ter sig vid första ögonkastet som ett praktverk, en coffee-table-bok som man elegant kan placera på väl synlig plats i en moderiktigt inredd bostad. Men när man börjar läsa boken behöver man inte mer än två sidor för att konstatera att en sådan bedömning är både ytlig och djupt orättvis. Råskinn är en berörande och kraftfull bok, där två modiga människor i text och bild öppet och offentligt redovisar sin kamp mot de inre privata demonerna. Kerstin Högstrand lider av en svår depression som förlamar hennes sociala liv och hennes konstnärliga skapande. Hon har fullständigt tappat tilliten till sin egen person och vill bara gömma sig. Besöken på psyket och dess ”dårdoktor” skildrar hon med för- tvivlan men samtidigt med en desperat humor som visar att hon ändå har tillgång till en frisk kärna, som inger hopp om läkning eller i alla fall lindring. En av hennes få ventiler är brevväxlingen med Lars Lerin, en sprudlande vital skribent som trots egna inre lidanden ändå förmår trösta och vederkvicka sin vän och kanske också mentor Kerstin. Lars Lerin å sin sida är inte enbart den oemotståndligt charmige, rolige och varme mannen som allmänheten får se i tv och på vernissager. Också han rids av inre demoner, bland annat ett latent drogmissbruk. Lars Lerin är under den period boken skildrar en så gott som – men inte helt – nykter alkoholist. Han berättar om den ångest som minnena från hans verkliga missbruksperiod, bland annat från åren vid Lofoten med älskaren Y, rider honom, främst nattetid, men också de dagar han från kreativitetens toppar sjunker ner i grubbel och vanmakt. Jag har sedan länge insett att Lars Lerin är en stor bildkonstnär men hade faktiskt ingen aning om hur bra han skriver. Det är fullständigt lysande. Inte minst Kerstin Högstrand överraskar med språkliga underfundigheter och stilistiska genidrag. Både Lars Lerin och Kerstin Högstrand är två osedvanligt stilmedvetna författare. De båda blandar huller om buller stora, smärtsamma existentiella frågor om sjukdom, åldrande och död med små trivialiteter som inköp på Coop i Bergvik, katter och annat som hör hushållet och hemlivet till. Lars Lerin – som orkar vara den utåtvände fribytaren – berättar om resor och vernissager och om flytten från Sunnemo till Smedsby i närheten av Alma Löv Museum och konstnärsfamiljen Broos. Där köper Lars Lerin en fallfärdig byggnad som han med mycket hopp och stora delar förtvivlan renoverar. Drömmen verkar vara att bygga ett hem för en familj där Lars kan bo tillsammans med en man och kanske också barn. Det är under den här perioden som Lars Lerin efter mycket sökande och svåra våndor äntligen finner en man att älska. Han finner honom i Brasilien och han heter Junior, en inte alls okomplicerad person. Det är en kärlekshistoria full av motgångar och besvikelser men så långt vi får följa den i boken verkar den få ett lyckligt slut. Berättelsen slutar dagen före bröllopet. Den stora folianten är dessutom full av roliga, vackra och kraftfulla bilder och foton.

Anders Hjertén

Wermlandiana 2018:2

 

 Liljedahl efter glasbrukstiden. Liljedals hembygdsförening. Norlén & Slottner (2018). 280 s.

I september 2017 arrangerades det minnesdag på Liljedal. Det var 100 år sedan glasbruket lades ned, en händelse värd att uppmärksamma. Samhället byggdes kring det som var norra Europas största askglasbruk. Vid Ransundet bodde närmare 2 000 personer, att jämföra med dagens 200.

Efter 136 år flyttades glastillverkningen till Surte. Både anställda och bostadshus flyttades med. Fast några blev kvar, många av dem fick arbete vid det nystartade Kyrkebyns bruk i närliggande Segmon. Liljedal överlevde och har sakta omdanats till dagens idyll.

Om de 100 åren efter glasbrukstiden finns det mycket att berätta. En hel del skildrades redan i boken Det gamla glasbruket (1973, nytryck 2017) men det fanns mycket mer att sätta på pränt. Det insåg Stig Thyberg, Jan Rosander och Per-Åke Hermansson, Liljedalare och aktiva inom hembygdsföreningen.

Boken om Liljedal, eller Liljedahl som författartrion skriver, innehåller det man kan förvänta sig av en hembygdsbok. Smått som stort skildras. Ofta är det ett gammalt foto eller ett klipp ur Säffle-Tidningen som har inspirerat till en artikel. Vi får en n genomgång av bebyggelsen med båda gamla och nytagna bilder. Åtta föreningar presenteras. Idag är det bryggföreningen och hembygdsföreningen som håller fanan högt. Den senare svarar inte minst för det årliga midsommarfirandet.

Kulturlivet skildras – och givetvis Vänern. Liljedal ligger invid Ransundet som förbinder Vänern med Ekholmssjön. Fram till 1982 fick vägfararna ta färjan över sundet. Detta år invigdes bron, praktisk för Liljedalarna men samtidigt blev orten en turistattraktion fattigare!

På 1970-talet fick samhället ett litet uppsving. 14 nya villor byggdes, yngre familjer flyttade in. Då fanns ännu speceriaffären. Den ståtliga skolan, ritad av Bror Almqvist, hade lagts ned 1965. Några år senare förvandlades skolhuset till en sy-fabrik. Efter 50 år fick Liljedal återigen en industri. Det var Bricken Åkerblom som drev Brikå-Modeller.

Boken om Liljedal är innehållsrik och rikt illustrerad. Fast visst hade det varit nt med ett namnregister.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Liljemark, David. David Liljemarks underbara värld. Ordfront Galago, 2018. 503 s.

David Liljemark är en unik röst i den värmländska författarkören, mångsidigt begåvad och produktiv som få, vilket också hans 500-sidiga lunta David Liljemarks underbara värld. vittnar om. Det är en brokig, bråkig och bångstyrig lunta som ger en retrospektiv bild- och textkavalkad över hans verk i urval (sic!) från skolbarnsdebuten 1978 till dags dato. Serietecknare och konstnär, filmare och musiker, nörd och provokatör är några av titelförslagen på hans visitkort. Han står med ena foten i den värmländska, dialektala, myllan (som i novellsamlingen Dä ha satt säj på hôvve) och den andra i amerikansk underground. Förutom detta har han också fått fram barnböcker, ren och skär konst, happenings, forskning i den märklige Boltzius levnadsöde och mirakeldåd. Det är serieförlaget Galago som välsignar oss med denna bok och i följebladet skriver författaren själv: ”För mig är idén och berättelsen viktigast. Det är det som avgör om det lämpar sig bäst som kort lm, serie, novell eller låttext. Man kan notera en rekonstruktionsmetod som återkommer, barndomen som källa för kreativitet. Framför allt skiner ju min syn på världen igenom, mina värderingar. Och hur mycket än satiren tar ut svängarna så finns alltid en tanke bakom. Minst!” Förvisso är det så att många tankar, infall och uttryck får samsas mellan pärmarna, vilket gör att man knappast plöjer boken på raken. Liljemark kan rekommenderas i små doser, men minst en morgon, middag, kväll för att livsandarna skall upprymmas och nya tankar passera hjärnbarken. Hans humor är både osofistikerad och egensinnig, rå och subtil på en och samma gång – men i varierande bildrutor. David Liljemark, som häromåret välförtjänt utsågs av Region Värmland till Årets Värmlandsförfattare, binder samman den hävdvunna berättartraditionen med 2000-talets litterära uttryck. Det är bara att tacka och ta emot!

Bengt Berg

Wermlandiana 2018:2

 

Lundh Sallie. Dissection of an eggshell girl. Createspace Independent Publishing Platform 2018.

För tonåringar och unga vuxna föreslår jag debuterande Sallie Lundhs bok Dissection of an eggshell girl. Jag är djupt imponerad av Sallies bok som bara kan beställas via amazon.com, och bara finns på engelska. Sallie som är uppvuxen i Karlstad, har skrivit poesi i hela sitt tjugoettåriga liv men började publicera sig på engelska på Instagram redan 2015. Nu skriver hon under användarnamnet @poetic.ligation och boken är en samling av hennes Instagraminslag. Hon står också för de fina illustrationerna och fotona i boken. En så säker penna! Varje kapitel inleds med kommentarer från hennes följare. Det kan kanske upplevas lite märkligt men säger en hel del om ungdomars liv, läsning och längtan idag, för i boken är det en ung förälskad själ som öppnar sig. Stora känslostormar, tärande ångest och längtan. Och kärlek som i:

 

Bumblebees,

Your lips taste like stars

I swear I love them more Than bumblebees love nectar

 

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2018:3

 

Lundgren Landin, Helena. Lustenbåtarna på Klarälven, Votum, 2018, 152 s

1991 flottades de sista stockarna genom Karlstad och vidare ned till Skoghalls bruk. Därmed blev Klarälven Sveriges sista flottningsled. Under de senaste åren hade det handlat om lösflottning. Eftersom allt flottgods gick till Skoghall fanns det inte längre någon anledning att bunta ihop stockarna. Därmed hade också Lustenbåtarna förlorat sin roll. Fram till 1982 såg det helt annorlunda ut. Då var sjön Lusten vid Mölnbacka en central plats. På sin väg in i sjön sorterades stockarna, buntades ihop och täckte snart hela Lusten. Mellan skiljet vid Lusten och industrierna gick bogserbåtarna i skytteltrafik. Under sommarhalvåret drogs buntarna i långa släp, ned till sågverken och pappersindustrin. Det var här som Lustenbåtarna kom in i bilden. Under den över 100-åriga epoken var det minst 26 Lustenbåtar som trafikerade älven. Det är om dessa båtar, och om flottningen som yrke, som Helena Lundgren Landin berättar i sin nya bok. Helena Lundgren Landin har lagt ned stor möda på att spåra de färgglada båtarna som efter flottningsepoken har rönt ett skiftande öde – och med den gemensamma nämnaren att ingen av dem numera trafikerar värmländska vatten. Det är sorgligt att läsa om Lusten 7 som efter renovering totalförstördes i en brand. Bättre har det gått för Lusten 17, visserligen ombyggd men fortfarande i drift, som bogserare i Hamburgsund! Tekniska detaljer varvas med anekdoter. Båtarna var ofta byggda hos Wennbergs Mekaniska Verkstad. Även många av motorerna var värmländska, ofta av fabrikat Seffle eller Albin. Tabellavsnittet innefattar även övriga båtar hos Klarälvens flottningsförening. 1992 såldes de kvarvarande båtarna och däribland Lusten 2. Just denna fick snart en ombonad hemvist. När det nya Värmlands Museum stod klart kunde besökarna kliva ombord på den rödgröna båten. Den var en del i den pedagogiska utställningen om flottningen, den näring som sysselsatte tusentals värmlänningar och var så betydelsefull för den värmländska industrin. Det var också i museivärlden, som guide vid Flottningsmuseet i Dyvelsten, som konstvetaren Helena Lundgren Landin fick upp ögonen för flottningen och framförallt flottningsbåtarna. Under 20 år fungerade flottningsföreningens tidigare verkstad som museum. Verksamheten drevs i Värmlands Museums regi. 2015 lades museet i malpåse. Vid det laget hade Helena Lundgren Landin hunnit bli ordentligt intresserad av flottning. Hon behandlade ämnet i tidskriften Värmländsk kulturs flottningsnummer och gav sig sedan i kast med projektet som resulterade i den nu utkomna boken. Fyra år har hon ägnat åt att kartlägga båtarna, liksom båtförarna och alla de andra som arbetade i och omkring Lustenbåtarna. God hjälp har hon haft av de intervjuer som gjordes redan i början av 1990-talet – med personer som inte längre finns bland oss. För Helena Lundgren Landin har flottningen blivit mer än en hobby. Yrkesmässigt är hon verksam vid Pråmkompaniet. De ägnar sig bland annat åt bärgning av sjunkvirke – ett ganska påtagligt spår av flottningsepoken! Minnet av flottningen är helt klart värt att bevara, och ämnet är långt ifrån uttömt. Vågar vi hoppas på er böcker av Helena Lundgren Landin? Lustenbåtarna på Klarälven är utgiven på Votum förlag. Det är en vacker bok, välskriven och med inspirerande bilder – både arkivbilder och författarens nytagna.

 Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

 

Luröbladet. Luröskärgårdens Natur- och Kulturförening. 2018.

I en Wermlandiana med tema fåglar kan det passa bra att lyfta fram tidskriften Luröbladet – särskilt som årets upplaga innehåller en artikel om 2017 års fågelinventering. Det som startade som en liten medlemsfolder har på senare år utvecklats till en trevlig 36-sidig tidskrift. I år är det Bärötorpet som tagit plats på omslaget. Här har vi hamnat i Millesvik, två mil nordväst Lurö, men ändå i den del av Vänerskärgården som Luröskärgårdens Natur- och Kulturförening har tagit under sina vingar. Det är just dessa som ger ut Luröbladet. Ordföranden Henrik Ahlgren har två redaktionskamrater, Hans Kongbäck och Marianne Westerberg, välkända Luröprofiler. Viktiga är givetvis även skribenterna, och här verkar det inte vara någon brist. I år handlar det alltså till stor del om Bärön, den största ön i Millesviks skärgård. I historiken kan vi läsa att det redan på 1600-talet förekom mulbete på ön och att den var bebodd fram till 1951. Sedan några år har kulturföreningen tagit sig an den förfallna stugan. Pelle Carlsson i Västra Frölunda bidrar med en trevlig artikel om minnen från 1961, sommaren då han och en kamrat monterade ned ladugården på Bärön. Smått som stort blandas i tidskriften. Ett återkommande tema är de igenväxande strandängarna. Något av en katastrof skulle man kunna tycka, särskilt om man jämför bilder av dagens vass- och slybälten med 1960-talets öppna stränder. Det är många som är beroende av öppna strandängar och skär – inte minst fåglarna! Luröbladet rymmer som sagt en artikel om 2017 års inventering av Vänerns fågelskär. Skribent är Hans Kongbäck som traditionsenligt inventerade de många fågelskären i Lurö och Millesviks skärgårdar. Antalet häckande par räknades och redovisas. Inventeringen startade 1994 och man har nu ett intressant arkivmaterial att jämföra mot. Svängningarna är ofta stora. Överst på årets önskelista stod roskarlen, och där – skriver Kongbäck – blev det träff vid första skäret. Dagen var räddad! Roskarlen är en av tiotalet rödlistade arter som häckar på Vänerskären. Intressant är också havsörnens återkomst, liksom alla de rödlistade fågelarter som häckar i Vänern. Den som vill läsa Luröbladet kan givetvis bli medlem i den utgivande föreningen. Tidskriften finns även att inhandla på Lurö. Om man nöjer sig med en digital version går den att leta fram på föreningshemsidan. Där finns alla äldre Luröblad och dessutom mycket annat smått och gott om Lurö.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Lövgren, Stefan. Fotbollsspelarpojken – en biografi om Tord Grip. Bokförlaget Polaris 2018. 387 s.

Den som intresserat sig det minsta för fotboll de senaste decennierna har förstås sett honom vid sidan av planen – den grå eminensen. Han som diskret ger råd till den betydligt mer kände tränaren som gillar att stå i rampljuset. Men förutom detta karaktärsdrag, att gärna hålla sig i bakgrunden, haltar trots allt liknelsen mellan kardinal Richelieus rådgivare du Tremblay på 1600-talet och en av de mest inflytelserika fotbollstränarna och -tänkarna i Sverige under andra halvan av 1900-talet och början av 2000-talet. För trots att den senare kanske inte synts så mycket i det mediala rampljuset är han att döma av alla lovord i denna biografi välkänd, högt respekterad och älskad av i princip alla han kommit i kontakt med under sin halvsekellånga karriär. Det handlar förstås om Tord Grip född 1938 i härjedalska Ytterhogdal, strax söder om Sveriges mittpunkt. Själv född på 1970-talet känner jag honom bäst som Sven-Göran Erikssons ständige, och lite tillbakadragne, parhäst. Det var också den rollen som väckte idén till den här biografin; Stefan Lövgren har nämligen tidigare skrivit Svennis: min historia tillsammans med Torsbys världskände fotbollstränare. Intervjuerna inför den boken ledde in till denna bok där Stefan Lövgren är ensam författare, men baserat berättelsen på massor med samtal med huvudpersonen själv och alla de människor han kommit i kontakt med under sin långa karriär från sitt genombrott som spelare i Degerfors IF, dit han kom som 18-åring, till hyllade tränaruppdrag som parhäst till Tommy Svensson vid fotbolls-VM 1994 då Sverige tog brons och till Svennis i tre raka EM och VM med England. Titeln till biografin har Lövgren lånat från en novell författad av Tords lillebror Gunvall Grip. En rörande historia som återges mot slutet av detta digra verk som inte berättas utifrån en rak tidslinje som oftast brukligt är i biografi sammanhang. Här börjar det i stället in medias res med ett misslyckat tränaruppdrag i Campobasso i Italien 1986 och vindlar sedan fram och tillbaka mellan uppväxten i Ytterhogdal och sejourerna i Degerfors, Stockholm, Karlskoga, Örebro, Malmö, Italien, Norge, Schweiz, Indonesien och England för att bara nämna några anhalter på den 80 år långa resan. För Tord Grip är faktiskt fortsatt aktiv som åtminstone rådgivare, bland annat åt ett korplag i Stockholmstrakten. Inledningsvis störs jag av Lövgrens prosa där han till exempel alltför ofta använder fel pronomen, det blir många hans eller hennes i stället för sin eller sitt och ganska ofta också de där det borde varit dem. Vid andra tillfällen blir det väl talspråkligt för min del då infinitivmärket att blir och. Och har man väl börjat störa sig på sådant kan det vara lätt att tappa tråden i ren irritation. Tur då att Lövgren skapat en sådan intressant berättelse där fokus framförallt ligger på Tord Grips patos för ett samhälle och en fotboll där alla kämpar som grupp och hjälper varandra. Genom skildringarna av debatten kring den så kallade ”dödgrävarfotbollen”, det vill säga det 4-4-2-spelsystem med press, understöd och zonförsvar som fördes från England till Sverige på 1970-talet, lyckas Lövgren fånga en mycket större berättelse om kollektivism, individualism och paradigmskiften. Att en stor del av dessa berättelser dessutom handlar om mitt personliga favoritlag Malmö FF, där Tord Grip hade era uppdrag under 1980- och 1990-talen och blev vän med både Bob Houghton och Roy Hodgson, är förstås en extra bonus. I dessa avsnitt görs också liknelser mellan Tord Grip och Eric ”Hövdingen” Persson, den starke mannen bakom Malmö FF under nästan ett halvsekel, eftersom båda vurmade för samma kollektivistiska ideal. Persson skildrades av Staffan Tapper, Micke Sjöblom och Klas Andersson i biografin Stolt och stark 2013. En hyllningsskrift utan negativa eller kritiska inslag. Så är det också med Fotbollsspelarpojken som inte heller innehåller kritik eller negativa omdömen. Men om det nu inte finns någon som säger ett ont ord om Tord Grip så är det ju så, konstaterar Stefan Lövgren som i efterordet resonerar kring detta. Mina inledande invändningar mot prosan till trots så är detta en mycket läsvärd och bildande biografi som minst lika mycket är en historia om fotbollens utveckling i Sverige. Visste du till exempel att Tord Grip var tränare för det svenska damlandslaget under en kort period när det slog igenom på allvar? Det värmländska lystmätet mättas också genom en stor del av boken handlar om Grips kopplingar till Degerfors IF, KB Karlskoga – och Svennis förstås.

Jonas Brefält

Wermlandiana 2018:4

 

Molenius, Henrik, Businezz. Berättelsen om en svensk affärsman i Ryssland. Köping: West- nova förlag, 2018. 243 s.

Henrik Molenius växte upp i Kil men numer bor han i Köping. Han har en undertitel till sin bok, ”Berättelsen om en svensk affärsman i Ryssland” som berättar om vad boken handlar. Det är hans första roman och det står alldeles klart att ”han skildrar med stor sakkunskap den turbulenta period när Sovjetunionen hade fallit”, för att citera förlagstexten. Han bodde själv i Ryssland 1994–1995, då mycket hände inte minst på det ekonomiska området. Förmodligen håller sig författaren ganska nära verkligheten i skildringen av oligarkernas tid, må vara en motbjudande läsning men också nyttig vill jag mena. Läsaren känner sig ofta nästan lika spyfärdig som bokens huvudperson efter alla fester med vodka och champagne i över öd men förvisso gör Henrik Molenius en god författardebut med denna skildring av ett lands tillblivelse. Han skriver bra men kunde väl ha besparat oss åtskilliga suporgier?

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 

Mossaed Jila. Vad jag saknades här. Bokförlaget Lejd 2018. 82 s.

De som kan och älskar poesi hävdar alltid att man för att rätt kunna ta till sig lyrik ska stå upp och läsa den högt. Då framträder ordens musik, då kommer klangerna, rytmerna och betoningarna fram på det mest verkningsfulla sättet. Detta har jag nu testat i skarpt läge och fått tydligt bekräftat, när jag umgåtts och kramats med Jila Mossaeds senaste samling Vad jag saknades här. Det är klassisk modernistisk centrallyrik; korta metafor- och symboltunga dikter fyllda av klangfull lyrik och laddade bilder. Jila Mossaed erhöll Gustaf Fröding-säll- skapets lyrikpris häromåret och nyligen tilldelades hon Fridegårdspriset. Hon medverkar också i diktantologin Nyliberal ordlista (Bokförlaget Atlas), en politisk och poetisk stridsskrift som vill synliggöra hur den nyliberala ideologin förändrat språket och styr våra ordval. I hennes helt egna bok finns inte mycket av denna hållning tydligt utsagd. Över huvud taget är det en bok som erbjuder läsaren många tolkningsmöjligheter. Hur ska man till exempel förstå titeln: Vad jag saknades här? – Var är här? På sidan 21 ges kanske en fingervisning: ”Var finns mitt hem?” Det är klart att alla människor i exil – på- tvingad eller frivillig – upplever en saknad. Jila Mossaed tycks med tydlighet inse att hon och hennes konstnärskap saknas i Iran. Men relationen till Sverige är heller inte okomplicerad. Hon saknar och saknas på båda platserna. Det är inga idylliska dikter; inget fagert blomstermåleri Jila Mossaed ägnar sig åt. Det är visserligen enastående vackert men ofta tungt, mörkt och laddat med sorg och smärta. Det är dikter som skiftar stämning och uttryck varje gång man återkommer till dem. Det är en sak att läsa en dikt som hävdar att ”Om nätterna / broderar jag himlens kjol” när man ligger sömnlös mitt i natten, en helt annan i väntrummet hos tandläkaren eller med en kaffekopp och rogivande pianomusik i ett soligt hörn utanför stugknuten. Men nog tycker jag mig ana att alla dikterna innerst inne är moraliskt uppfordrande; vi bär alla ett individuellt ansvar för det som sker och utvecklas omkring oss. Livet, döden och kärleken är vår gemensamma angelägenhet. Vad jag saknades här är inte en bok som man läser och ställer i hyllan. Den måste man återkomma till – natt eller dag – och krama och pussa dikterna och få dem att lämna ifrån sig ytterligare något av sin magi. Det är en perfekt bok att bära med sig i handväskan eller i kavajens innerficka som ett behändigt lyriskt husapotek.

Anders Hjertén

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad 18 03 30

Wermlandiana 2018:2

 

Nelson, Leif. Bortom Pluto. Heidruns 2018.

Boken såg spännande ut, så jag började tvärt läsa den. Efter några kapitel var jag både förvirrad och aningen misstänksam. Tankarna gick till 1940-talets Camera obscura, boken som drev med dåtidens bokrecensenter.
Etablerade kritiker analyserade och höjde författaren till skyarna. Sedan stod de där med långa näsor när det visade sig att det var några muntra gossar som hade skrivit ner en ren röra av slumpvis valda ord för att driva med omvärlden. Författarnamnet var påhittat. Vad ska man då tro om en bok där ”huvudpersonen”är en Poetisk Cykel? Törs man ens recensera den? Jag läste i alla fall vidare. Fick veta att Den Poetiska Cykeln vid födseln vägde 36 gram och att själva förlossningen var omtumlande. Oljan gick nämligen redan i väntrummet! En soldat från Mellanöstern hade varit närvarande och hjälpt modern att slappna av och tänka positivt. Sen försvann han, vart vet ingen. Ren galenskap, med andra ord. Men det märkliga var att jag upptäckte att många av dikterna i boken är riktigt bra. Historierna om Cykeln är, bokstavligt talat, vansinnigt roliga. Konstverken, som finns på varannan sida, är proffsiga. Dem kan man titta länge på. Och mitt i texterna finns inlindade torra dagsaktuella kommentarer som är träffsäkra i sin ironi. Författaren kunde inte vara någon tokskalle, det förstod jag. Det var då jag kom på att titta på följebrevet som låg i recensionsboken – och minsann – där var han presenterad. Han både finns och har papper på att han är begåvad. Han är konstnär, har fått ta emot priser, bor i Simrishamn och har bland annat tidigare utkommit med en bok som hette just Den Poetiska cykeln. Och ”cykel” är ju inte bara en cykel man åker på utan även en sorts tidsangivelse. Lugnad läste jag vidare och insåg efter hand allt tydligare att boken bjöd på en riktigt roande läsupplevelse. Jag förstår varför Bengt Berg – säkert med ett leende på läpparna – beslutat sig för att ge ut den.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad 18 03 13

Wermlandiana 2018:2

 

Nilsson, Lennart, Prästgårdar i Karlstads stift – en svunnen epok. Stiftshistoriska sällskapet i Karlstads stift 2018. 125 s. Boken är helt enkelt ett faksimil av ett fotoalbum, en hyllningsskrift till biskop J. A. Eklund, på dennes 70-årsdag den 7 januari 1933, ”en vördnadens och tacksamhetens gärd från prästerskapet i det stift, som Ni nu i över tjugofem år styrt och som alltjämt räknar det som en ära och heder att få ha Eder som sin förman och andlige ledare.” Boken innehåller foton av de 132 prästboställen, som då fanns i stiftet, med mer eller mindre utförliga kommentarer av Lennart Nilsson. Nuvarande biskopen Sören Dalevi skriver i förordet att liksom Martin Luthers prästgård kom att bli en samlingsplats för samtal, rentav ett kulturellt centrum, där nya tankar kunde brytas och utbytas och så kan på ett liknande sätt prästgården också i det svenska samhället att fylla en viktig och central funktion som satte djupa spår.” Men nu har prästgårdarna länge varit ett försvinnande släkte. Antalet prästgårdar hösten 2018 är 20 och av dessa är bara 8 tjänstebostäder, alltså prästgårdar, inklusive Biskopsgården – och kyrkor i Dalsland, som ju ingår i Karlstads stift. En god idé av Stifthistoriska sällskapet att ge ut denna skrift med Lennart Nilssons kommentarer, fast tråkigt att han har så lite att berätta om undertecknads ”födelsegård” Herresta i Östra Ämtervik, utom att den figurerar i Gösta Berlings saga som Borg – fast det är väl bra nog? Ska jag på allvar klaga på något så är det att fotografierna stundom är i mörkaste laget – visserligen ganska så skarpa men ändå! Boken kan beställas genom Stiftshistoriska sällskapet i Karlstad, Stiftskansliet i Karlstad 054/1724 00, eller direkt från författaren. För god grafisk form svarar Tilde Tryck, Arvika.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

 

Nordlund, Anna, & Bengt Wanselius, Selma Lagerlöf, Sveriges modernaste kvinna. Bokförlaget Max Ström 2018. 429 s.

Anna Nordlund skriver i förordet att Selma blev odiskutabelt Sveriges mest framgångsrika författare i sin tid men i flera bemärkelser var hon också ”Sveriges modernaste författare. Hennes trendkänslighet och känsla för förnyelse var tydliga redan när hon debuterade i en alldeles ny litterär stil som kom att bilda epok”. Hennes roll i offentligheten, hennes samhällsengagemang i rösträtts- och fredsfrågan ägnar författaren också särskild vikt vid. Bilden av Selma Lagerlöf som sagotant är i alla fall inte längre gångbar. Ännu i verket Den svenska litteraturen från 1989 beskrevs hon som en atavism, en relikt! Modern teknik var hon inte rädd för, redan i början av 1900-talet skaffade hon sig skrivmaskin, och redan 1924 radio, några år före Radiotjänsts tillkomstår, och tidigt blev hon bilägare. Hon älskade att åka bil! Säkerligen är boken av Anna Nordlund med foto av Bengt Wanselius den största och mest bildrika biografin över Selma Lagerlöf. Bilderna, fotografierna är sannerligen många och väl återgivna. Redan omslagsbilden av Selma själv får en att haja till. Sällan såg man henne ha en min så genomborrande! Anna Nordlund ger läsaren ingående uppgifter om försäljningen av Selmas böcker. Hon var utan tvivel den mest sålda författaren i Norden men inte alldeles från början, alltså med Gösta Berlings saga, 1890. Hon möttes först både med beröm och med kritik, ”blev vingklippt” som hon menade själv. Tack vare många brevcitat till och från först och främst Sophie Elkan och Valborg Olander kommer vi människan Selma Lagerlöf nära. Boken handlar nu inte bara om Selma utan också ingående om hennes böcker. Av många blev det filmer som gjorde succé inte bara i Sverige utan även i utlandet. Hennes böcker, Tösen från Stormyrtorpet och framför allt Körkarlen dramatiserades med stor framgång, utgjorde helt enkelt grunden för den svenska filmens första guldålder. Samarbetet med värmlänningen Victor Sjöström fungerade särskilt bra. Inkomsterna från böcker och filmer var mycket viktiga för henne. Hon fick ligga i för att hålla sig ekonomiskt flytande, vilket bl.a. berodde på att hon var hela släktens bankir”, som hon själv utryckte saken. Om hennes sista år har Anna Nordlund mycket att berätta. Hon hade det inte direkt ont om slantar men stora utgifter, bl.a. för det ”palats” hon lät uppföra, där hennes barndomshem legat. Under 1 930-talet kämpade hon och slet för att fullborda Löwensköldska ringen. Hon slet ont för att kunna få till en del 4 men sjukdom och ålderdom satte stopp för hennes planer därvidlag, men sällan eller aldrig har väl en författare firats och på alla vis hyllats som Selma Lagerlöf. Födelsedagsfirandena krävde särskilda ansträngningar och inte kunde hon få alldeles lugn och frid på sitt Mårbacka, för dit strömmade människor från alla de länder, främst kanske tyskar förutom svenska skolbarn. Historien om att hon stundom bad sin hushållerska Ellen Ljunggren ta på sig hennes hatt och ta en tur på balkongen och spelarollen som Selma, kanske inte är så helt påhittad! Selma Lagerlöfs ålderdom var inte utan bekymmer. Hon lades under sina sista år ofta in på sjukhus för överansträngning, blodbrist och hjärtkrämpor. Och åtskilliga gånger blev hon ombedd att skriva på petitioner mot Hitler-Tyskland, vilket hon inte så gärna gjorde, inte för att hon var nazist, alls inte, men hon ville ogärna förlora läsare och köpare i Tyskland, det land där hon varit särskild populär. Och därifrån fick hon många brev om att rädda människor som hotades av koncentrationsläger eller andra hemskheter, men hon ville ogärna ställa upp som räddare i nöden. Hon var rädd att förlora, att tappa sin stora tyska marknad. Men säkert är att hon bidrog till att Nelly Sachs lyckades fly alldeles innan det var sent. Författaren menar att Selma Lagerlöf helt enkelt var feg. Ekonomin var viktig för henne, som var van att håva in stora slantar! Avslutningsvis redogör Anna Nordlund för testamentet efter Selma, som i det hade stipulerat att hennes 42 000 brev och andra dokument, som var deponerade till KB, skulle få öppnas 50 år efter hennes död. Anna Nordlund menar att de avslöjade inte bara att ”hon haft ett passionerat och komplicerat kärleksliv utan också slog hål på en myt om henne som en oreflekterad författare. ”Hon förordade i testamentet att Mårbacka och vad därmed hör skulle förvaltas av en stiftelse som en släkt- och minnesgård och hållas tillgänglig för allmänheten. En förmögenhet på 140 000 kronor (omkring 5 miljoner i dagens penningvärde) skulle till största delen tillfalla Mårbackastiftelsen. Selma Lagerlöf trodde på en gudomlig närvaro i tillvaron menar författaren. Annars brukade hon framhålla att det viktigaste var att förvalta sina pund. Och det gjorde hon förvisso! Boken Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna är ett praktverk av sällan skådat slag men också väl värt att läsas. Bilderna är många – drygt 400– och inte minst de av Selma Lagerlöf är en njutning att ta del av. Den första bilden i boken är det vackraste foto jag sett av Mårbacka. Formgivningen av Patric Leo är av högsta klass. Inte minst placeringen av bildtexterna är föredömligt gjord. Fotona av Selma är förstås många men boken innehåller även stämningsskapande foton av alla de slag och av bästa återgivning – tack vare det tjocka pappret, skulle man förmoda, men med den nack- delen att boken blivit osedvanligt tung. En lokalpatriot – som undertecknad – gläder sig förstås särskilt mycket av det stora fotot av kyrkan, Prästbol och Herresta från slutet av 1800-talet. Kanske är det hämtat ur Östra Ämterviks hembygdsförenings arkiv? Men, bilderna i all ära, vore det inte något att tänka på att utge en ”lättversion” av boken med ett sparsamt urval av illustrationer, en lätthanterlig, lättsam bok, en aktuell Selma Lagerlöf-biografi! PS På sin femtioårsdag den 23 januari 1940 erhöll min pappa jubileumsutgåvan av Nils Holgerssons underbara resa med Bertil Lybecks fantastiskt fina teckningar. Hon kom inte personligen med den utan det var hennes chaufför, Erik Ås, som överbringade gåvan. Någon vecka senare knackade pappa på hos Selma Lagerlöf på Mårbacka för att tack för presenten. Tillsammans med henne var systern Gerda. De var i färd med att läsa igenom Bibeln, som Selma i mycket unga år läste för att få sin far, löjtnanten frisk från en besvärlig sjukdom. Hon avled den 16 mars på sitt Mårbacka. Min pappa, kyrkoherde i Östra Ämtervik, blev förmodligen en av de allra sista att träffa. Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

 

Nyberg Harry & Berggrén Per. Carl Adolph Agardh och biskopsvalen i Karlstad 1829 och 1834. Förlag Per Berggrén 2018. 36 s.

Biskopsvalet i Karlstad 1829 var något ut- över det vanliga. Bland kandidaterna fanns några av tidens största kändisar som Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin. Samt då algforskaren från Lund, med mera, med mera, Carl Adolph Agardh. Om dessa personer, likväl som om alla andra som nämndes som efterträdare till biskop Olof Bjurbäck skrevs det paskiller, en slags humoristiska och elaka versar som ger en spännande inblick i spelet. Det slu- tade som sagt med att en idag mer okänd person, Johan Jacob Hedrén blev biskop. Förre domprosten i Karlstad Harry Nyberg har skrivit om valen, versarna och människorna i en behändig skrift. När Hedrén efter några år  flyttade till Linköping som biskop, blev Carl Adolph Agardh hans efterträdare. Att denne blev Gustaf Frödings morfar är väl känt av varje någorlunda kulturellt bevandrad värmlänning (?) men Agardh är väl värd att uppmärksammas i sin egen rätt. Han kallades av många för geni och en mer mångsidig person har väl inte uppehållit biskopstjänsten i Karlstad. Versarna är inte okända förut i litteraturen. Daniel Toijer skrev en artikel i Nationen och Hembygden del VII som sedan omtrycktes i samlingsutgåvan Studier i värmländsk personhistoria. Men Harry Nyberg lyfter här fram dem på nytt till en ny generation kulturellt intresserade. Per Berggrén svarar för utmärkta foton och formgivning.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2018:4

 

Odhner, Gunnar. Goda människor i Karlstad. Norlén & Slottner 2018. I Gunnar Odhners satiriska nyckelroman Goda människor i Karlstad presenteras helyllegestalterna Göran och Vanja redan i bokens första mening. Göran och Vanja är ett schysst och godmodigt fästfolkspar som, låt vara utan förebilder i verkligheten, till all lycka har funnit varann under sin ålders heta sensommar och med lika delar redlighet och välvilja lyser och stagar upp Odhners bitvis mycket roande berättelse. De gör så i en känd värmländsk residensstad precis norr om Vänern. Nästan alla övriga rollfigurer i skildringen har mer eller mindre autentiska förebilder. Själv känner jag omedelbart igen legitimerade läkaren Rolf Ahlzén men även den nordvärmländske handelsresanden i poetiskt vemod Bengt Berg – som bägge får nöja sig med andrafiolstrudelutter – plus åtskilliga andra. Men den person som står mig allra närmast i det rika persongalleriet skriver sig Hans Holmström och är mycket riktigt en oavbrutet skrivande människa, inte minst som outtröttlig debattör i lokalpressen. Den milt excentriske Holmströms register är emellertid bredare än så: han är politisk aktivist med ett förflutet i både Vietnam- och Afghanistan-rörelsen, vidare passionerad motionslöpare – sin ansenliga ålder till trots – och uppriktigt sagt något av solitär cyklist, ja, en tillvarons ofrivilliga ensamvarg. Dessutom fick Holmström helt otippad i december 2014 ta emot det prestigefyllda ”Maggan-priset” (eller Morgan-priset, som det heter i Odhners bok) vid en stämningsfull ceremoni i Karlstads Bibliotekshus, detta tack vare sina behjärtansvärda insatser för yttrandefriheten. Hans H:s improviserade tacktal vid denna minnesvärda seans vittnade kristallklart om hans breda och djupa beläsenhet. Imponerade murvlar och honoratiores på plats skrev gärna under på det. Dock avslöjas en riktig tavla i allkonstnären Hans H:s CV på sidan 57. Där låter han nämligen förstå att Göran och Vanja skulle vara ”byfånar”, eftersom de på förekommen anledning skänkt hela 19 000 sek till en romsk tiggerska, Maritza, utanför ett av varuhusen. På denna punkt, men bara på denna, menar jag att skildringen faktiskt brister i trovärdighet. I mer än 75 år har jag stått i daglig kontakt med Holmström och är därför väl medveten om att han ofta skäller samvetslösa medborgare för idioter, fähundar, slashasar, ynkryggar eller nästan vad som helst – men personer som i oträngt mål donerar 19 000 på ett bräde till en utblottad tiggerska skulle han ALDRIG i livet stämpla som ”byfånar”. Där skulle Holmström tvärtom applådera med bägge händerna. De goda människorna lär ju aldrig bli för många, varken i Karlstad eller annorstädes. Uppemot 50 procent av Odhners roman handlar om den temapark och upplevelseanläggning (!) som företaget Muminvärlden OY och det blågröna (van) styret i Karlstad planerar ute på Skutberget – eller Smurfparken ute på Båtberget för att tala med Gunnar O. Ämnet är som gjort för slapstick, burleskeri – och satir. Alltså tar författaren ut svängarna och accelererar rutinerat med påslagna blåljus sida upp och sida ner. Två nya partier bildas – Demokratiska Karlstad och Levande Karlstad –, intressegruppen Båtbärgarna tar form, presskonferenserna avlöser varann, och det är en fröjd att leva och överleva. Men överlever gör långtifrån alla. På hela tjugofyra ställen i berättelsen redovisar Odhner, detaljerat, hur pass många flyktingar – merparten svarta afrikaner – som miste sina liv på Medelhavet i bräckliga farkoster, månad för månad, från och med 2016 till och med september 2018. Det var inte mindre än 9 882 stycken enligt mina beräkningar, i verkligheten troligen avsevärt fler. På denna djupt cyniska smugglingstrafik och människohandel, som lätt hade kunnat avstyras om bara den rätta viljan funnits, tjänar muslimska IS-fundamentalister och al Qaida-inspirerade islamister från 2011 års Libyen-krig mycket grova pengar. Det var dessa sköna juveler och demokratiska ljusgestalter som i första hand England, USA, Frankrike och Qatar stödde i det rättsvidriga kriget anno 2011. Att kontrastera Tove Janssons frejdiga Mumintroll, Mymlor och Hattifnattar mot döden i Medelhavet framstår som ett effektivt författargrepp. Det är Hans Holmström den förste att erkänna.

Mats Parner

Wermlandiana 2018:4

 

Pettersson, Marcus-Gunnar, Modig som ett lejon, pigg som en mört. Brombergs 2018. 26 onumrerade sidor. Marcus-Gunnar Pettersson är ett nytt namn för mig, men han är verkligen ingen debutant inom barnlitteraturen. 2014 skrev han en serie böcker om romska barn på uppdrag av regeringen, ett led i strategin att integrera romer i samhället, berättelser som utspelar sig i nutid. 2015 illustrerade han Petrus Dahlins bok Bosses rymdäventyr. Han har tagit emot Albert Engström-sällskapets ungdomspris och därefter bl.a. illustrerat Ylva Hällens två böcker om Ylvania. 1917 fick han det ärofulla uppdraget att utforma ALMA- pristagaren Wolf Erlbruchs diplom. Arvikabördige Marcus-Gunnar är utbildad i grafisk design vid Konstfack och har visat sin konst på ett flertal utställningar i hemstaden. Det är framförallt som illustratör han hittills publicerats men i boken Modig som ett lejon står Marcus-Gunnar för både text och bild. Till välbekanta ordspråk med djurmotiv som arg som ett bi, flitig som en myra har Pettersson skrivit kluriga verser. Jag fäster mig framför allt vid hans skickliga och drastiska illustrationer. Mot vit botten virvlar och vrider sig djurkroppar. En tunn svart tuschkontur omger milda akvareller som fångar djurens egenskaper på pricken, sådana egenskaper som vi människor tillmäter dem. Det är fart och fläkt över bilderna. Vi kommer säkert att få se mycket mer av Marcus-Gunnars konst framöver!

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2018:4

 

Sahlströmsgårdens Vänner. Årgång 11. Sahlströmsgårdens Vänner 2018. För elfte gången har Sahlströmsgårdens vänner genom sin redaktionsgrupp, denna gång bestående av Annika Streich, Håkan Larsson, Ragnhild Ejdervall, Bengt Sahlström och Alf Brorson, lyckats fylla en skrift med fängslande och intressanta artiklar. Årets tema är textilt. Hemslöjdskonsulenten Carina Olsson berättar i ”Arvet efter Ida Sahlström” om Ida själv och de starka kvinnor som fört Idas kulturarv vidare. Annika Streich vandrar genom Sahlströmsgården i kapitlet ”Bara Ida” och hittar en hel del som enbart har med Ida att göra. I ett annat avsnitt bläddrar Annika i Idas mönsterfyllda pärmar. 90-plus-fyllda Stina Hellqvist har vävt många mattor med Idas mönster. Hur många vet hon inte, förklarar hon i avsnittet ”Varje matta har ett namn”. Alf Brorson samtalar med Bengt Sahlström i avsnittet ”Traditionsbevarande förnyelse”. Och traditionsbevarande förnyelse kan man verkligen säga att lärare och elever ägnar sig åt i det avslutande kapitlet ”En Midhöststång” där Ragnhild Ejdervall berättar om eleverna i årskurs 3 i Holmesskola och Olebyskola i Torsby, som i skolornas konstprojekt 2017 inspirerades av Idas sniljeklädda midsommarstång att göra en jättestor Midhöststång. Allt som allt är den elfte årgången av Sahlströmsgårdens Vänner en mycket läsvärd skrift, alldeles särskilt förstås för alla textilt intresserade

 Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

 

Schiller, Christina, Hemligheter små. Harlequin 2018. 382 s, Alexandra återvänder till sin hembygd, den lilla värmländska orten ”Forsberga”. Härifrån reste hon för 10 år sedan efter traumatiska upplevelser. Men nu har modern blivit svårt sjuk och behöver tas om hand, precis som hennes blomsteraffär. Här återser hon ungdomsvännen Daniel, men även människor hon helst inte vill möta. Vistelsen blir mer långvarig än hon först kunnat ana, och hon får svårt att värja sig från alla minnen och känslor. Själva livet tar över. Först får vi en återblick från det förflutna, bakgrunden till allt det märkliga som senare utspelar sig. Dessutom bär Alexandra själv på hemligheter hon inte vill yppa, men som så småningom poppar upp till ytan. Christina Schiller har i denna roman lyckats med konststycket att skriva en romantisk berättelse som samtidigt är spännande. Den är både välskriven och tankeväckande, och när man fått den i sin hand kan man knappt sluta sluka texten – med andra ord, en pärla inom sin genre: romance.

Eva Lundqvist

Wermlandiana 2018:4

 

Schulman, Alex. Bränn alla mina brev. Bookmark förlag 2018. 275 s. 1963 tog jag studenten vid gymnasiet i Mjölby och försvann sedan glädjefylld i tangentens riktning till I4:s kaserner i Linköping och universitetet i Lund i den ordningen. Jag fanns alltså inte längre på plats, när Sven Stolpe 1964 fick anställning som lektor på min gamla skola. Där stannade han i åtta år till sin pensionering. Under en kortare period var hans dotter Lisette, sedermera Allan Schulmans äkta hälft, elev vid gymnasiet. I sin uppmärksammade bok Glöm mig (2016) hävdar Alex Schulman att lektor Stolpe en dag satte upp ett egenhändigt skrivet tillkännagivande på skolans offentliga anslagstavla just innanför huvudentrén. Ordalydelsen var inte precis varmhjärtad: ”Lisette Stolpe är en hora.” Den förtvivlade dottern slet ner dekretet, men nästa dag och även nästnästa hade lektor Stolpe satt upp det på nytt. Det resulterade i att det 16-åriga mobbningsoffret Lisette såg sig föranlåten att byta skola. Är det verkligen sant att den kristne humanisten Sven Stolpe betedde sig på detta djupt frånstötande sätt mot sin egen dotter? Det vet jag tyvärr inte, men jag vet att Mjölby-intermezzot återges på sid 115f också i Alex Schulmans nya utgåva Bränn alla mina brev och där ingår i ett mönster. Sven Stolpe var, menar författaren, en patologiskt störd figur, ja, ur-ondskan personifierad, i trängda lägen i stånd till det mesta. Då var ingen nedrighet honom främmande. Tidigare har Alex Schulman i tur och ordning skrivit böcker om sin åldrade far, sin kära hustru och sin svårt alkoholiserade mor Lisette (1951–2015). I brevbrännarstudien, Bränn alla mina brev, som är skriven på ändamålsenlig och lätt flytande prosa och är Alex hittills främsta bok, ställs nu morföräldrarna Sven och Karin Stolpe i centrum vid sidan av en tredje huvudrollsinnehavare: den unge Olof Lagercrantz, bara 21 på sitt 22-a, när allt tog en ände med förskräckelse under ett fåtal dagar på Sigtuna-stiftelsen i juni 1932. Det var där och då som det nygifta paret Stolpe träffade Lagercrantz med påföljd att, kanske mot alla odds, Olof blev lidelsefullt förälskad i den nära fyra år äldre Karin och hon väl så passionerat i honom. Romansen var lika intensiv som kortvarig men kom att få vittgående konsekvenser för de tre närmast berörda. Den bedragne Sven Stolpe ansåg sig ha fallit offer för ett sexuellt attentat. Han förlorade sin tro på mänskligheten, i synnerhet på kvinnorna, och blev i praktiken sin hustrus omedgörlige väktare under deras fortsatta samvaro. Karins och Olofs relation klipptes av nästan innan den ens hann börja. Deras famlande danssteg blev aldrig mer än trevande efter fåtalet sommardagar i Sigtuna. Men kärleksbreven finns bevarade – trots att Karin ideligen manade Olof att bränna dem – liksom för övrigt den sistnämndes utförliga dagböcker från 1932. Alex har läst rubbet med den 97-åriga Martina Lagercrantz’ (Olofs änka) goda minne och sedan lagt pussel efter att dessutom, som förrätt, ha tuggat i sig Sven Stolpes hela skönlitterära produktion – där fala och otrogna kvinnor är ett ständigt tema. Alex Schulman ska inte äras för att ha utforskat och därefter kartlagt Olofs och Karins så flyktiga, men i själva verket långt mer än decennielånga, kärlekssaga. Om den skrev Svante Nordin faktiskt i Blåsten av ett temperament redan 2014 och Crister Enander ännu tidigare. Däremot bör Schulman hedras för sitt uppriktiga försök att lösa ett slags släkt- och familjegåta med 86-åriga rötter: det är den koleriske och snarstuckne Sven Stolpe och dennes göranden och låtanden som är upphovet till all bitterhet och allt oresonligt hat mellan era av medlemmarna i Schulmans egen släkt – och i sista hand orsak också till Alex’ egen lågintensiva ilska, så ofta dokumenterad i skilda sammanhang. En fascinerande lösning baserad på ett digert källmaterial, kan man tycka. Det är inte omöjligt att den stämmer överens med verkligheten – eller också gör den inte det. Skandaliserade lektor Staffan Stolpe sin dotter vid gymnasiet i Mjölby på det sätt som jag redovisat ovan? Var ”bilolyckan” med Stolpe som chaufför (1932) i realiteten ett försök av honom att avliva både sig själv OCH Karin, med andra ord ett utvidgat självmordsförsök? Smädade äkta mannen verkligen makan Karin på det grymma och utstuderade sätt som skildras på olika ställen i Schulmans bok? Jag vet inte riktigt ... Klart står i alla händelser att Bränn alla mina brev är ett arbete, i vilket brevskriverskan själv, mormor Karin, får sin definitiva upprättelse.

Mats Parner

Wermlandiana 2018:4

 

Schulman, Ninni, Bara du. Forum 2018. 349 s.

Ninni Schulman har tidigare skrivit fem detektivromaner med handlingen förlagd till Hagfors och med journalisten Magdalena Hansson som huvudperson. Det är böcker som med rätta vunnit stor popularitet och t.o.m. legat till grund för stadsvandringar ”i Magdalenas spår” i den lätt igenkännbara hagforsmiljön. Böckerna har sålt i stora upplagor, inte bara i Värmland, och kritiken har varit god.

När hon nu lämnar Värmland och sin välkända huvudperson och tar steget över till Stockholm, funderar man förstås: hur detta skall gå? Jo tack, alldeles utmärkt! Bara du, som på omslaget kallas ”spänningsroman” är en psykologisk thriller, mycket skickligt hopkommen. Ninni Schulman har alltid varit skicklig att bygga upp en trovärdig intrig, och hon är sedan tidigare en mästare på att skriva bra dialog, som flyter lätt och naturligt. Stockholmsmiljön skildrar hon lika bra som den i Hagfors.

Bara du är en psykologisk thriller med egentligen bara två personer, Pål och Iris,

som av en slump (?) stöter på varandra en dag i Stockholm. Snart skall de ha inlett ett förhållande, som nog verkar lite för bra för att vara sant. Och det har vi väl lärt oss att det som är ”för bra för att vara sant” oftast inte heller är sant... Romanen är uppbyggd av korta avsnitt, där omväxlande han och hon kommer till tals, ett skickligt grepp som driver handlingen framåt mot ett slut som man kanske anar, men som ändå blir en överraskning.

Bara du är en riktig bladvändare och jag läste den nästan i ett svep. Spänningen stegras långsamt. Samtidigt som man ”vill veta hur det går” och ”vad det egentligen är fråga om” kan man glädja sig åt n miljöskildring och naturlig och spänstig dialog.

Ninni Schulman belönades med Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris 2010 för Flicka med snö i håret. 2015 utsågs hon till Årets Värmlandsförfattare med motiveringen: För ett rikt författarskap som stärker och förnyar den värmländska berättartraditionen. Med trovärdiga dialoger och skickligt vävda intriger fångar Ninni Schulman svenskt vardagsliv på pricken. Utifrån till synes alldagliga skeenden i Hagfors skapar hon viktiga sam- tidsskildringar som föder stolthet – inte bara i Hagfors utan i hela Värmland.

Antingen hon återvänder till Hagfors som miljö eller väljer huvudstaden i fort- sättningen, ser jag fram mot nya böcker av Ninni Schulman.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2018:3

 

Skalstad Mikael. Fjärilsmöten. Karthuset i Forshaga 2018. 109 s. Kapitelrubrikerna i kartritaren Mikael Skalstads purfärska bok är fantasieggande. Här några exempel: ”Tutankhamon och Torsberget”, ”Vem älskar fjällsippe losofmalen” och ”Lovsång till impedimenten”. Och kanske bäst av alla den här: ”Billys lampa och Ebbas äskpannkaka”. Det är inte lätt att förstå att kapitelrubrikerna f nns i en vacker bok om fjärilar... Mikael Skalstad är bosatt i Forshaga och där driver han ett företag som gör bland annat orienteringskartor. Han är naturligtvis själv orienterare och stor naturvän; han har vid ett tillfälle kallat sig för ”naturmupp”. Ursprungligen dalslänning är han också en passionerad fjärilsexpert och – sedan 2008 – en fjärilskännare som använder sig av kamera i stället för håv. Boken Fjärilsmöten redovisar en mängd av de fjärilar som Mikael Skalstad har fångat med digitalkamera i främst Värmland och delar av övriga Sverige. Dagfjärilar är hans specialområde; det nns gott och väl ett hundratal att välja mellan. Antalet nattflygande fjärilar är avsevärt större. Mikael Skalstads val mellan dag och natt beror inte oväntat på att det är lättare att fotografera dagfjärilar. Uppväxt i Åmål var det också där Mikael Skalstad drabbades av intresset för fjärilar. Om hur det gick till kan man läsa i Fjärilsmöten. Men i boken finns det också åtskilligt annat att läsa. Ibland har bokens läsare anledning att ställa en intressant fråga: Är det bilderna eller texten som är bäst? Författaren/fotografen är nämligen en god berättare med skarp blick för stort och smått i naturen. Det som särskiljer Mikael Skalstad från många andra bokpublicerande naturvänner är hans i god mening livfulla och engagerande sätt att berätta. Han berättar om barndom i Åmål, om stimulerande läsupplevelser, naturutflykter och – givetvis – möten med fjärilar, några av dem häpnadsväckande i sin prakt och skönhet. Mikael Skalstad är dock inte en fjärilsfotograf som hoppas att just bilderna ska säga allt. Med underhållande pedagogik, med ett vackert och nyansrikt språk, berättar han om fjärilarna och deras miljöer och vanor. Läsaren upptäcker raskt att boken är skriven av en skicklig ”lärare”. En ”lärare” som brinner för sitt ämne och ser som en uppgift att värva ”elever”. Detta lyckas han med. Det finns ett område i trakten av det vackra Mölnbacka som är särskilt rikt på fjärilar. Det var här, vid Torsberget, som Mikael Skalstad för tio år sedan ”fångade” en hagtornsfjäril. Bilden blev ”hyfsat bra”, konstaterar han, och detta ledde honom in på fotografbanan. Under de tio år som har gått har han hunnit fotografera den säreget vackra makaonfjärilen, hedblåvinge (vid Torsberget), eksnabbvinge (i Grums), nätfjärilar (i Slovenien, ja, Skalstad har gjort utrikes utflykter med kameran!), och underbart sköna citronfjärilar vid värmländska Trångsundsmossen. Apollofjärilen är en av hans favoriter bland dagflygarna, den är också en av Sveriges största dagfjärilar. Bilderna i boken av apollofjärilen – namngiven efter solens gud och de sköna konsternas beskyddare – de bilderna är tagna i Småland. Fjärilen med dess säregna vingteckning är inte så vanlig. Och den som möter en apollofjäril har nog lätt att komma ihåg sammanträffandet. Man glömmer inte så lätt det sällsamt vackra. Det finns många fina skildringar av fjärilmöten i Mikael Skalstads bok (produce- rad i samarbetet med bokformgivaren Anita Stjernlöf-Lund) och dessa tillsammans med författarens kulturhistoriska och självbiograska utvikningar gör den vackra Fjärilsmöten till en bok man gärna tar med sig in i den svenska sommaren.

Mats Dahlberg

Wermlandiana 2018:3

Recensionen har tidigare varit publicerad i NWT180529

 

Sundqvist, Inga-Britta. Den gröna hemkunskapen. Grundkokbok med över 350 vegetariska recept. Norstedts 2018. 383 s. Nästan en doktorsavhandling i vegetarisk matlagning, så nära fulländning en vegetarisk kokbok kan vara, skrev jag, när Inga-Britta Sundqvist 2012 utkom med den femte utökade och helt reviderade upplagan av Vegetariska kokboken på Ica-förlaget. Men nu har Inga-Britta faktiskt kommit ännu närmre fulländningen med sin nya vegetariska kokbok Den gröna hemkunskapen. Som barn var Inga-Britta ofta sjuk med ständiga infektioner. Det gjorde att hon redan som 12-åring började intressera sig för och äta vegetariskt för att må bättre. Märkligt nog för på den tiden kopplade man inte alls ihop kost och hälsa som man gör idag, reflekterar Inga-Britta i sitt förord i Den gröna hemkunskapen. Så småningom började hon hålla kurser i vegetarisk matlagning men som cirkelledare saknade hon en riktigt bra bok i ämnet. Till slut skrev hon själv den bok hon ville ha, Vegetariska kokboken, som sedan 1984 sålts i 250 000 exemplar, översatts till ett tiotal språk, lovordats av kritikerna och prisbelönats som få svenska kokböcker, både i Sverige och internationellt! 2002 utsågs tredje upplagan av Vegetariska kokboken till bästa svenska vegetariska litteratur av Måltidsakademien i Grythyttan med motiveringen: ”Med stor auktoritet blir Vegetariska kokboken ett aktuellt standardverk, här finns allt”. Samma år fick boken den förnämliga utmärkelsen ”Best in the world, Honourable Mention i den internationella tävlingen Gourmand World Cook Book Awards! Inga-Britta själv valdes till ”Årets morot 2005” av Svenska Vegetariska föreningen. och 2010 fick hon Hälsofrämjandets Are Waerlandstipendium. Uppföljaren Den gröna hemkunskapen som kom i augusti 2018 har redan hunnit nomineras i kategorin Cooking School att delta i Gourmand Awards världsomspännande tävling som går av stapeln den 3 juli i Macau, Kina. Där kommer den att tävla mot kokböcker från mer än 200 länder om de prestigefyllda Best in the World-titlarna. Det är bara att önska Inga-Britta lycka till och hoppas att det går lika bra den här gången som det gick 2002! I USA fick Vegetariska kokboken titeln A Vegetarian Bible. En vegetarisk bibel är sannerligen också Den gröna hemkunskapen, som är en komplett uppdatering av Vegetariska kokboken. Utsökt vackert illustrerad och formgiven därtill av Kristin Lidström, med underbara matfoton av Klara Desser och Kent Jardhammar och Inga-Brittas egna skira akvareller av kryddväxter. Liksom sin föregångare är den ett riktigt storverk som innehåller allt man bara kan tänka sig i en vegetarisk kokbok och dessutom en hel del till – odlingstips, hur man fermenterar, konserverar och torkar grönsaker, tips på hur man kan förenkla matlagningen, förbättra sin hälsa och vad man kan göra för att äta och leva mer klimatsmart. 350 läckra och härligt inspirerande vegetariska recept innehåller boken. Lätta att göra dessutom. Den gröna hemkunskapen är en absolut omistlig bok för var och en med den minsta känsla för god och klimatsmart mat och vår planet! Köp den! Eller låna den! Men läs den!!!

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

 

Warnqvist, Jan, Karlstad Östra station. Historien och bilderna.

Författarens förlag 2018. Opaginerad. Tvärformat.

Jag har under många år efterfrågat en bok om Karlstad Östra järnvägsstation. Nu har den kommit! Författaren Jan Warnqvist är uppväxt i Karlstad, men nu bosatt i Norrköping. Han är kemist och alltså ingen traditionell hembygdsforskare. Boken har en lite annorlunda tillkomsthistoria. Det är Facebook-gruppen ”Karlstad Östra Station” som fått Warnqvist att skriva boken. Bokens styrka är de många fina fotografierna. Även planöversikterna är värdefulla. Mycket av Karlstad Östras historia har författaren samlat i två texter, ”En timme på Karlstad Östra en alldeles vanlig lördag” och ”En timme på Karlstad Östra en alldeles vanlig söndag” – det är läsvärda texter, nästan typ noveller. Givetvis finns en del järnvägshistoria för den som har det specialintresset. Då är det dags för lite mer kritiska synpunkter. Jag skulle velat få lite mer ”kött på benen” när det gäller stationsbyggnadens arkitektur. När försvann f.ö. det eleganta tornet? Kapitlet ”Röster och kommentarer om Karlstad Östra”, som väl baseras på Facebook-inlägg, innehåller en del värdefulla synpunkter men hade enligt min mening behövt redigeras mycket hårdare! Så till sist den stora frågan: Varför revs Östra station 1971? Vem ville det? Denna fråga kräver mer forskning. Jag var själv med i den processen, eftersom jag då var kultursekreterare i Karlstads kommun. Varför fanns ingen kraftfull opposition mot rivningsbeslutet? Var det så att man då menade att det var en intern SJ-angelägenhet? Vad jag minns fanns det inte några uppslag vad stationsbyggnaden skulle kunna användas till efter en nedläggning. Warnqvists bok ger alltså uppslag till en fortsatt forskningsinsats. Den nu utgivna boken slår fast att Karlstad Östra var en av Karlstads vackraste byggnader, som vi gärna hade velat ha kvar i dagens stadsbild! Boken har antagits som nr 47 i Carlstad- Gillets skriftserie.

 Kjell Fredriksson

Wermlandiana 2018:4

 

Värmländsk kultur 2018. Nr 3–4. Byggnader att vårda.

När jag skriver dessa rader i ett arbetsrum, där termometern visar kring 30 grader, känner jag mig inte så pigg på att ge mig ut och titta på byggnadsminnen. Temperaturen är nämligen densamma utomhus. Men när detta nummer av Wermlandiana når våra läsare i september, då är det dags! Värmländsk kulturs sommarnummer är i högsta grad inspirerande till utflykter i landskapet och inte bara till de ”officiella byggnadsminnena” utan också till andra sevärda miljöer. Det är länsstyrelsen som avger byggnads-minnesförklaring för skyddsvärda byggnader. För statliga byggnader svarar regeringen. I Värmland finns 67 byggnadsminnen, pedagogiskt inprickade på en karta, där varje kommun redovisas. Flest byggnadsminnen har inte oväntat Karlstad medan Hammarö är den enda kommun som inte finns med. Men Hammarö kyrka då, kanske den finaste i Värmland...? Jo, för kyrkor gäller andra bestämmelser och annat skydd. Herrgårdar och högreståndsmiljöer är förstås överrepresenterade bland byggnadsminnena, men på senare tid har man sett värdet av att bevara arbetsmiljöer som t.ex. spiksmedjan i Älgå, krukmakarverkstaden i Övre Stortorpet och bruksmiljöer i bergslagskommunerna. Två objekt är f.n. under utredning: Hamra vadmalsstamp i Ekshärad och Östra bron i Karlstad. Om bron kan vi  f.ö. läsa i en särskild artikel av byggnadsantikvarie Sven Olof Ahlberg, med välfunna titeln ”Finaste symbolen”. Större mångfald av skyddsvärda miljöer önskar antikvarien Per-Ola Åström och tar Norge och dess hoppbackar som exempel. I Sverige står anläggningar och förfaller och ett idrottsligt kulturarv är på väg att förloras. Men i Skoghall kan man glädja sig åt att sulfitfabrikens gamla arbetarbostäder nu renoveras. Efterkrigstidens byggande är snart också historia. Modernismens bostadsbestånd, funkishusen, folkhemsepoken behöver vi också ta hand om. Flera exempel från olika delar av Värmland visas av Monica Björklund, byggnadsantikvarie i Torsby, För den praktiskt intresserade nns läsvärda artiklar, t.ex. om skiffer och näver som taktäckningsmaterial och om tillredning av färg baserad på linolja, äggoljetempera och slam – allt mycket vackert illustrerat. Maud Forsberg ger goda råd i artikeln ”Sök husets historia”. Bl.a. tipsar hon om skriften Arkivguide för byggnadsforskare, som är full av uppslag för den som vill veta mera om en byggnad. Och inte minst får vi en lång lista med adresser på nätet, till databaser, både lokala och på riksnivå, som är gratis åtkomliga och där man också kan hitta bilder. Självklart en guldgruva för släkt- och hembygdsforskare. Dubbelnumret av Värmländsk kultur är inte bara ovanligt läsvärt, ett nummer att spara och gå tillbaka till – det är också mycket vackert formgivet och redigerat – så en särskild eloge till Tin Wigelius som gett form åt skriften! Berömmet omfattar också de båda redaktörerna Maria Eld och Sara Bodin Olsson.

 Eva Fredriksson

Wermlandiana 2018:3

 

Årsskrift 2018. Tema: Liv. Värmländska akademien 2018. 54 s. Värmländska Akademiens årsskrift 2018, den sextonde i ordningen sedan 2001, har temat Liv. Det är som vanligt en fängslande och intressant skrift och innehåller de olika programinslag som framfördes av åtta av akademiledamöterna på Akademiens senaste högtidsmöte på Residenset i Karlstad. Sammankallande i redaktionskommittén är Eva Fredriksson. Mycket gripande är Lars Burmans essä om prästen Torsten Rudeen, ”Kärleksdiktaren från Lysvik” och hans hittills okända kärleksdikter till den älskade hustrun Anna som dog i barnsäng bara 20 år gammal i början av 1690-talet. En av de finaste men mest okända värmländska diktarna från äldre tid, skriver Lars Burman. Vintern 2018–2019 kommer dock kärleks- och äktenskapsdikterna att finnas i tryck och dessutom digitalt fritt tillgängliga i Litteraturbanken. Kanske kommer också en moderniserad urvalsutgåva att ges ut inom kort. Andra bidrag i årsskriften är Inge Bredins ”Är mitt liv bara mitt?”, Bo Valnes finnskogsinspirerade ”Att minnas är att hålla vid liv”, Enel Melbergs ” Att ta farväl av en mor (Selma Lagerlöfs av sin mor) och presentation av återvändande akademiledamoten Bengt Berg. Torleifs Styffes två dikter om Liv, två dikter av Bengt Berg. Hans-Olof Boström berättar om ”Liv i Utterbyn”, Siri Derkerts dotter Liv, som dog redan vid 20 års ålder, samt presenterar den nygamla ledamoten Bo Jonzon. Dessutom återges novellen ”Korsa vägen försiktigt” av Anne Torstensson, som vann första priset och 10 000 kr i årets Värmländska Akademiens och Nya Wermlands-Tidningens novelltävling för andra och tredje årets novelltävling i Värmland. Lägg det namnet på minnet! Anne Torstensson har goda förutsättningar att bli en framstående romanförfattare eller kanske en ny deckardrottning.

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

 

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten. Karlstad 2018: Redaktör Fredrik Höglund och Johan Andersson. Gustaf Fröding-sällskapet i samarbete, med Bild, Text&Form förlag. 144 s.

Årets årsbok från Gustaf Fröding- sällskapet ägnas åt Gustaf Fröding och Västvärmland, framför allt bygden mellan de två sjöarna Värmeln och Mangen, där skalden vistades hos sin syster Mathilda, som under några år i början på 1880-talet var jordbrukare på gården Slorudsborg, med utsikt över just Värmeln. Fredrik Höglund skriver om ”Gustaf Fröding i Mangskog” och ger ”en fin översikt över människor som skalden mött under sina år i Västvärmland,” skriver Kjell Fredriksson, f.d. ordförande i sällskapet, i förordet. Av systern Mathilda, som stod Fröding mycket nära, tecknar Kerstin Thompson ett fint porträtt. Johan Andersson, son till Mangsskogspoeten framför alla, alltså Urban Andersson, medverkar med tre uppsatser, ”Det var dans bort i vägen”, ”Säv, Säv susa” och ”Sotar Blixt”. Han sätter in dikterna i en västvärmländsk miljö, menar Kjell Fredriksson och tillägger att Johan Anderssons argumentering mot litteraturvetaren Staffan Bergsten vad gäller ”Säv, säv, susa” känns övertygande. Det verkar odiskutabelt att det var en tragisk händelse, en flicka som tog sitt liv i Mangskog, som inspirerade Fröding till dikten. Boken om Gustaf Fröding i Västvärmland bjuder på en högst givande läsning. Fantastiskt att en författare på detta vis kan spegla en bygd, lyfta den ur vardagen – må vara med hjälp av många litteraturvänner i Brunskogs och Mangskogs socknar. Högt betyg ger Gunvor Nyman boken i VF och hon prisar särskilt formgivningen av boken: ”Stilsäkra designern Anita Stjernlöf Lund har gjort ett fantastiskt arbete med bokens omslag”. Och hon sammanfattar sålunda: ”Ännu en trevlig bok i Sällskapets skriftserie, närmare bestämt nummer 50”. Och det är bara för undertecknad att hålla med om det!

PS Någon litteraturvetare har – vill jag minnas – påpekat att himlen kunde väl knappast var så stjärnfager vid helgen efter midsommar, då blomstervallar i Mangskog vanligen doftar klöver. Kanske ett fall av licentia poetica?

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

 Recensionen har varit införd i Värmlands Folkblad i september 2018

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer