Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Sundholm & Alfredsson 2018. 204 s. För många är Ambjörby något som man passerar på väg till fjälls. Längs Klarälvens östsida, utmed Riksväg 62, ligger husen som på ett pärlband och med små samhällsbildningar. Om vi ska placera Ambjörby och Månäs på kartan så hamnar vi i den nordligaste delen av Norra Ny. Två som verkligen har satt byarna på kartan är författarduon Siw Alfredsson och Doris Sundholm. Tillsammans bestämde de sig för att dokumentera många av de muntliga berättelserna från bygden, resultatet blev boken Verksamheter i Ambjörby under 400

år. 

En mängd företeelser presenteras, givetvis skolan (nedlagd 2009) och Folkets hus. Det senare har överlevt nedläggningshot och är fortfarande navet i bygden. Stor vikt läggs vid handel, hantverk och industri – och med ett långt kapitel om spånskivefabriken. Här är det Carina Nilsson som har dokumenterat den 40-åriga industriepoken och Ambjörbys största arbetsplats. Men det har funnits fler företag och småindustrier. Länge var Ambjörby ett centrum för skinnsömnad – inte minst genom Jofas filial. Boken om Ambjörby bör vara en guldgruva för alla med koppling till bygden.

En mängd personer passerar revy, och de flesta av dem har en gemensam nämnare: De är sedan länge borta.

Författarna listar en rad sagesmän som har bidragit med uppgifter. Ett tips till alla som skriver liknande böcker är Länsstyrelsens handelsregister, tillgängligt via Värmlandsarkiv. Handelsregistret tar upp de flesta som har bedrivit någon form av näringsverksamhet och kan därmed vara en god grund när man kastar sig över att dokumentera socknens handel och hantverk.

Namnregister saknas tyvärr i boken om Ambjörby. Däremot ett stort plus för de ovanligt illustrativa kartorna och översiktsbilderna.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2019:2

Alshalabi Bengt & Hällgren Bengt. Den rödhårige flyktingen. Createspace Independent Publishing Platform, 2018. 270 s.

Det känns lite konstigt att kalla en ung pojke som bor i Damaskus för Bengt, men jag har faktiskt inte hittat något annat förnamn i boken, som är skriven i jag-form. En Bengt har berättat för en annan Bengt. Den lille syriske pojken levde ett ganska sorglöst liv. Han gick i förskolan från fem års ålder och grundskolan verkar rätt lik den svenska, om än strängare. Bengt fick höga betyg. Släkten var stor och spelade en viktig roll. Pojkarna uppfostrades hårdhänt, dock inte alltid rättvist. Att aldrig ljuga, att arbeta hårt och sköta sig i skolan var självklart. Religionen var viktig, även om det inte på något sätt handlade om extremism. När Bengt var 16 år började konstiga saker hända. På tv kunde han se hur demonstrationer utbröt i Libyen. Den arabiska våren spred sig sedan från land till land, men den syriske presidenten Bashar al-Assad gick redan från början ut hårt. Poliser och militärer dök upp på Damaskus gator. När folk samlats efter fredagsbönen för att diskutera utvecklingen kom en minibuss i hög fart. Någon sköt med automatvapen rakt in i folksamlingen. En av Bengts grannpojkar, tio år gammal, dödades. Det var inledningen till det fasansfulla kriget. Allt blev värre och värre. Granater och bomber. Krypskyttar. Ingen gick längre säker, inte någonstans. Till sist gav familjen upp. De måste bort från helvetet de hamnat i. De lyckades ta sig till Jordanien, men även där fick de det svårt. Utlänningar var inte välkomna. Bengt beslutade sig för att ta sig vidare. Hans berättelse liknar här andra skräckskildringar som vi redan tagit del av. Hans röda hår, som gjort honom mobbad i skolan, hade han dock lite nytta av. Han såg inte så arabisk ut. Så småningom hamnar han i Karlstad, i ett kontorsrum i Stadshuset med en madrass på golvet. Men sysslolösheten tär på psyket. Längtan efter familjen svider, osäkerheten för framtiden likaså. Efter en tid flyttas han till Uddeholm och får en bädd i en våningssäng. Fem äldre män från olika kulturer bor redan i rummet. De är inte alls snälla. Tak över huvudet och mat har han i alla fall. 720 kronor per månad får han i bidrag. 200 kronor går till kontantkort i mobilen. Kontakten med mamma håller honom uppe. En resa tur och retur Karlstad, där han trots allt hunnit få några vänner bland volontärerna, kostar 220 kronor tur och retur. Det har han inte råd med. När det ser som mörkast ut får Bengt kontakt med en kvinna som besökt Stadshuset för att hålla lektioner i svenska. Kvinnan, Carol, är gift med Bengt Hällgren och paret tar sig an den unge mannen. Han får flytta hem till dem. Det hela skulle kunna ha blivit en solskenshistoria om inte så många problem kvarstått. Migrationsverkets intervjuare fyller i fel årtal i ett viktigt papper, en tolk översätter fel vilket gör att Bengt anklagas för att ha ändrat sin berättelse och blir därmed mindre trovärdig. Moment 22 uppstår gång på gång. Ett avgörande datum närmar sig. Bengt Hällgren får ingripa, skjutsa, hjälpa, förklara. Läsningen här är nästan jobbigare än beskrivningen av flyktvägen. Man skäms å myndigheternas vägnar. Parallellt med detta kämpar Carol och hennes man med att lära Bengt tala svenska. Undervisningen är minst lika tuff som den i Syrien, men den ger resultat. Bengt får sommarjobb och han får in en fot vid universitetet. En rektor med civilkurage godkänner en lite för sent inkommen ansökan till Komvux – orsakad av myndigheternas trassel. Den unge Bengt klarar kurs efter kurs med toppbetyg. Han pratar bra svenska. Han vill bli läkare, göra nytta för sitt nya land och sina medmänniskor här. Om han får stanna i Sverige, vill säga. Hans tillfälliga uppehållstillstånd gäller fram till december 2020.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2018:4

Andersson Manghagen, Urban. Vi går i hankstöp. Arvika: Kylskåpspoesi 2018. 68 s.

Urban Andersson är en högst produktiv författare. Det här är hans 13:e diktsamling, men han håller hela tiden hög kvalitet på vad han skriver, oftast på mangskogsmål. Hans tankar går så gärna till äldre tider och de som levde då, som exempelvis ”Di gamle tântane mä tvåtråsvântâne. Hans kärlek till människorna och naturen och gamla tider skänker ofta hans dikter en andaktsfull ton. Men humorn finns där alltid i hans dikter. Det gäller inte minst hans kritik mot fenomen i nutiden. Hans hyllning till gamla tider är kanske ändå det som präglar dikterna. Urban Anderssons diktning är en kär läsning. Den förmedlar både humor och livsvisdom och vad kan vara bättre! De flesta dikterna är på mangskogsmål, som inte alltid är så lätt att förstå och därför har Urban försett diktsamlingen med ordförklaringar, som kunde ha varit fler tycker en fryksdaling! Sympatiskt nog har han med flera dikter om ett julfirande, som inte är av det kommersialiserade slaget. Det är nog inte så vanligt numer. Diktsamlingen bjuder också på en favorit i repris, ”En trio frå samme skog”. Den publicerades ursprungligen i Bortätter bäcken men dikten har varit mycket efterfrågad och publiceras alltså på det här viset igen, vilket inte är så vanligt. Diktsamlingen rymmer också en psalm, ”Mangskogspsalmen”. Efter läsningen av Urbans bok känner man sig lite grann som en bättre människa.

Bokens titel, Vi går i hankstöp kräver kanske en förklaring. Den betyder, enkelt beskrivet, att man trampar upp ett vandringsspår i djup snö, som exempelvis far och son gör i en dikt, när de går till och från skogsarbete.

Avslutningsvis vill jag tipsa om att Urban Andersson också är en utomordentlig trubadur. Han har bl.a. spelat in skivan Femtiåtte dekter mä och tå Urban Andersson på Manghagen.

Diktsamlingen innehåller många visdomsord, exempelvis detta: ” Nappen. Barnuppfostran idag ä gentil! – Om du sluter mä nappen ska du få en mobil”.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

Angerborn Ingelin. En klurig jul. Ill. Per Gustavsson. Rabén & Sjögren 2018. För sjunde året i rad har Rabén & Sjögren gett ut en adventsbok. Årets bok En klurig jul riktar sig till barn i åldern 3–6 år och har skrivits av Ingelin Angerborn. Det är som de tidigare adventsböckerna en högläsningsbok i 24 kapitel. Man börjar läsa den första december och läser sedan ett kapitel om dagen ända fram till julafton. En klurig jul är en rolig och stämningsfull berättelse om längtan och vänskap. När Rutan skriver ner vad hon önskar sig i julklapp hamnar en kompis överst på listan. Men Rutan är rädd att det kan bli lite knepigt för tomten att fixa det. Som tur är dröjer det inte länge förrän hon hittar en kompis alldeles själv. Arvikabördige Per Gustavsson har illustrerat boken med sina som vanligt helt fantastiska bilder.

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

Anttonen Bøe, Emilie. Ingermanländaren. Norlén & Slottner 2018. 139 s.

Som framgår av titeln så är Ingermanland – detta kanske inte så kända område – av central betydelse i denna gripande och fascinerande bok. Författaren har skrivit om sin farfars liv och om sina efterforskningar om sin farfars mor. Historien tar sin början under tidigt 1920-tal och fortsätter med Stalins tvångsförflyttningar och kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket fram till världskriget och slutligen farfaderns flykt till Sverige. Han föddes som Nikolaj Timofejevich Antonov och upplevde dessa omvälvande händelser. I samband med att han deserterade och gick över till den finska sidan så bytte han namn till Niilo Anttonen. Och hamnade efter ytterligare turer i Värmland. Från och med militärtjänstgöringen i början av 1940-talet så skiljdes han från sin mor, som kom att leva i Sovjetunionen fram till sin död 1975. Mor och son kom sedan att leva i ovisshet om varandras levnadsbanor – såsom så många andra familjer splittrades under den kommunistiska diktaturen. När författaren i bokens andra del utforskar sin farfars mors tämligen okända liv via dokument, möten och resor väntar inte minst spännande läsning. Sakta men säkert tar konturerna av hennes liv form, även om inte alla bitar faller på plats. Något som än mer manar till inlevelse. Allt som allt är detta en mäktig och omtumlande historielektion! Daniel Skogman

Wermlandiana 2019:1

Asplund Fredrik Apollo. Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus. Norstedt 2018. 265 s.

Nej, men det gjorde Fredrik Asplund från Gräsmark! Fredrik, som kallar sig Apollo, har dansat på klubbar i hela världen, Stockholm, New York, Paris, Damaskus.

Och om denna resa har han berättat inte bara i den nyutkomna boken, utan även i en pjäs, som visats med stor framgång på Stadsteatern Skärholmen. Jag såg inte föreställningen, men tänker mig att den framställdes med åtskilliga dansinslag, som visualiserade berättelsen.

I boken har Fredrik Asplund bara orden att lita till. Han skriver ledigt och drivet, oerhört initierat från en värld som jag (och kanske de flesta?) vet mycket lite om.

Det är idoler och klubbar, designers och klädmärken som inte säger mig ett dugg. Men för Apollo är det livet, fel keps eller fel kombination av pants och pösjacka kan vara skillnaden mellan att vara inne eller ute. Bokstavligen – dörrvakterna vid de heta klubbarna ser genast om en outfit är rätt eller fel. Men Apollo väljer inte fel!

Innan vi kommit så långt har vi fått följa med på den målmedvetna men lite vingliga färden från Värmlands skogar till Stockholms innerstad. Av olika lyckliga omständigheter blir Fredrik mer eller mindre headhuntad till Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm.

På en ganska konstlös prosa, typ skoluppsats, förs vi genom danslektioner, kompisliv, karriärdrömmar. När det bränner till är när de tuffa högstadiekillarna ”luktar sig till min fjollighet” och skriker bögjävel, klottrar på skåpet och går till handgripligheter. Inte konstigt att Fredrik söker sig till den omfamnande gayvärlden, där hans intressen och kunskaper uppskattas. Han blir Apollo och dansar ut i världen. I det sista kapitlet kommer en vändning. Fredrik har börjat plugga arabiska, han gör radioprogram om Mellanösterns gaykultur och ”Damaskus tar honom i sin famn”. Här känns språket mer elaborerat och även om jag vet lika lite om böglivet i Damaskus som i New York känns det som om författaren släpper in mig mer här, berättar så att jag kan förstå och bli nyfiken på vad han har att förmedla.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2018:3

Bersico, Kent, Sjöberg, Thomas, & Dixon, Oliver. Zigenarjäveln. Del 1 1965–1985. Lind & Co, 2018. 229 s.

Kent Bersico kallades zigenarjäveln. Han var den första i släkten som kunde vara säker på att få vakna under samma tak under mer än tre dagar. Kent Bersico är född 1965 – och bara några år tidigare hade romska barn i Sverige fått rätt att gå i skola. Under många år hade Kent Bersicos familj ständigt tvingats flytta runt i landet med sina tält och sina husvagnar. Ofta blev de trakasserade av den lokala polisen och av privatpersoner som jagade bort dem. Kent var den första i släkten som efter födelsen kunde flytta in i ett ”riktigt” hem.

Boken Zigenarjäveln handlar om Kent Bersicos barndom och tonårstid. Det är en skildring av en turbulent hemmiljö. Men även en berättelse om hur det kändes när skolkamraterna stängde in honom på toaletten – och lekte ”kast med liten zigenare”.

– I dag kallas vi zigenare för romer, men många tänker nog i alla fall att där går en zigenare. Nyligen blev min dotter retad för sitt ursprung i skolan. Jag hoppas att det var en engångshändelse och vill inte göra för stort väsen av det hela. Men händer det igen, då jävlar i mig.

Kents föräldrar Gun och Fredrik gifte sig 1955. Där stod bondflickan från Askersund och Fredrik som handlade med hästar och skrot och höll varandras händer i rådhuset. Bröllopet var sannolikt det första i Sverige där en

– Mamma var ju en ”garo”, en sådan där som en zigenare skulle akta sig för. Och för en svensk tjej att gifta sig med en zigenare. Ja, det var nog ännu värre. Hur reagerade dina morföräldrar? – Mamma blev mer eller mindre förvisad hemifrån. Och först efter att mormor fått reda på att min syster blivit född skrev hon ett brev och bad att få se sitt barnbarn. Mamma ringde upp på en raspig linje och morfar muttrade i bakgrunden att ”den där analfabeten” också var välkommen. Romer, eller zigenare som Kent själv säger under intervjun, var länge förföljda i Sverige. I ett lagförslag från 1923 står det till exempel: ”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet”.

– Jag har hört att min farmor och farfar ibland inte ens hade hunnit resa tältet och fått eld i kaminen innan de tvingades i väg av den lokala ordningsmakten. Ofta åtföljda av hånfulla kommentarer och spottloskor från dem som bodde på orten, berättar Kent. Hans föräldrar köpte ett hus i Laxå efter att romerna fått rätt att stanna hur länge de ville på en och samma plats. De flesta romer på den tiden var inte fattiga, och enligt Kent tjänade många ganska bra genom affärer på exempelvis den växande skrotmarknaden.

– Mina föräldrar bråkade ofta, särskilt när de trodde att vi barn låg och sov. Pappa blev ofta våldsam när han drack. Som barn och tonåring kände jag förakt mot en pappa som kunde bete sig så illa. Tidigare visste Kent inte så mycket om sin mammas och pappas bakgrund men under arbetet med Zigenarjäveln kom han att förstå dem bättre. I dag är bägge döda, mamman avled så sent som i år.

– Pappa var en stolt zigenare, men kände nog sig utanför samhället. Han kunde varken läsa eller skriva, romer var ju förbjudna att gå i skolan. Mamma fick läsa tidningen för honom. Pappa hade också upplevt personliga tragedier med många dödsfall i familjen. En nyfödd bror dog i lunginflammation en kall vinterdag.

Kent minns att pappan ibland stannade till vid vägkanten när de var ute och åkte bil. Några tårar rann nedför hans kinder och så tog pappan en sup. Det senare är en sed bland romer.

– Senare fik jag höra att många i släkten blivit begravda i skogen längs någon väg eftersom de inte fick vila på en kyrkogård. När vi passerade en sådan plats blev minnena nog så starka för pappa.

När Kent var tio år flyttade familjen till Mora i Dalarna. Han minns den första tiden där som ganska lycklig, även om många vuxna med jämna mellanrum påminde honom om att han var annorlunda och inte hörde hemma på orten. I trean gick Kent för första gången hem till en klasskompis för att tillsammans med ytterligare en kamrat leka med kompisens nya och superhäftiga bilbana. De tre pojkarna tävlade mot varandra, och testade hur långt bilarna kunde flyga om man gasade hårt i kurvorna.

– Efter en stund kom kompisens mamma in i rummet. När hon fick syn på mig stelnade hennes leende och utan att hälsa bad hon sin son att följa med ut i köket. Jag hörde att hon sa att den andre pojken fick vara kvar, men att ”nu går du raka vägen till ditt rum och skickar hem den där zigenarungen”.

I högstadiet hamnade Kent i en skola där barn från byarna runt Mora och området Klapparheden gick. Och det var då helvetet började. I klassrummet kände han sig trygg, men så fort han rörde sig i andra delar av skolan ...

– I korridorerna, bakom varje skåp, i matsalskön eller i rökrutan riskerade jag att bli påhoppad fysiskt eller verbalt. På rasten var det kast med liten zigenare eftersom jag var den minsta pojken på skolan.

– Mina skolböcker blev stulna och anteckningsböckerna sönderrivna. Mitt i vintern hällde plågoandarna vatten genom ventilationsgallret ner i mitt skåp så att alla ytterkläder blev genomvåta. Flera gånger blev Kent instängd på toaletten, berättar han. Vid ett tillfälle öppnade någon dörren och slängde in en smällare, tryckvågen ledde till att Kents ena trumhinna sprack.

– Min pappa blev rasande den gången, men skolledningen nonchalerade det hela och menade att den som ”har gett sig in i leken får leken tåla”. Det handlade ju egentligen om ett oskyldigt pojkstreck, fick pappa höra. Johnny som gick i nian, blev till sluträddningen. Han hotade dem som trakasserade Kent med stryk och han fick därefter vara i fred.

– Vi delade intresse för bilar och senare hittade jag ett garage där vi höll till och mekade. Jag kom i kontakt med traktens raggare och när jag ser tillbaka är jag nog en blandning av tre kulturer: den romska, den svenska och raggarmiljön. Kent har bott på flera platser runt om i landet och även i USA under några år. I dag är han 53 år och har fyra barn, två vuxna och två som bor med honom (i Skattkärr. Red.:s anm.). Han driver en firma som lackerar bilar och sysslar med plåtarbeten.

Hur är det att leva som rom i Sverige i dag?

– Det är bättre än på mina föräldrars tid och när jag växte upp. Men fördomarna lever kvar. Vi ses inte alltid som fullvärdiga medborgare i vårt land trots att min släkt lär ha levt här i hundratals år.

Thomas Lerner

Artikeln är tidigare återgiven i Dagens Nyheter 18 10 19.

Wermlandiana 2019:1

Berg Bengt. Jag går dit jag gick. Heidruns 2018. 119 s. ”Snö och is, skidor och sparkstötting är lika närvarande som den nordiska sommaren i hans dikt”, skriver Enel Melberg om Bengt Berg i Värmländska Akademiens årsskrift 2018. Snö och is är det faktiskt som överväger i Bengts senaste diktsamling Jag går där jag gick men där finns också en hel del regn, vemod, allvar och humor. Bokens titel är en hyllning till den finske diktaren Pentti Saarikoski, som döpte en av sina tidiga diktsamlingar till Jag går där jag går. Men främst är boken tillägnad Bengts mångåriga vän och trofasta medvandrare genom tillvaron och årstiderna, den nyligen bortgångne Sven Odén. Nya strövtåg i hembygden skulle man kunna kalla boken, skriver Bengt i förordet eftersom detta är den tredje boken i en serie böcker, som förenar texter med fotografiska bilder, och som kommit till under hans promenader i norra Värmland – och Världen. De tidigare böckerna Värmland –Världen, tur & retur och En man i grönt går över gatan i Dhaka tar läsaren med ut i världen medan årstidsvandringarna i Jag går där jag gick enbart går i Bengts närmaste omgivningar någon mil norr om den 60:e breddgraden. När han nu går där på stigarna i grannskapet eller låter skidorna ta honom in i vinterskymningen kan han höra samtalen med Sven på nytt och det känns som en liten tröst. ”En bok som rimligen bör räknas till hans bästa”, skriver Mats Dahlberg i NWT om Jag går där jag gick. Jag instämmer! Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

Bergqvist, Erik. Skuggas vikt. Dikter. Albert Bonniers Förlag 2018. 27 s.

Mise en abyme (franskt uttal: är en fransk term som ursprungligen härstammar från heraldiken, där den refererar till en mindre vapensköld i mitten av en vapensköld. Termen, som ordagrant betyder ”ställd i avgrunden”, har med tiden kommit att få en något annorlunda betydelse inom modern kritik, sedan det populariserades inom andra kretsar än heraldiken av den franska författaren André Gide. Det första över drygt 25-talet sidor löpande diktkopplet har rubriken ”Mise en abyme”, en term som läsaren av Erik Bergqvists nya diktsamling Skuggas vikt förväntas känna till, eftersom uttrycket inte finns med i den notapparat som avslutar boken. Detta sagt för att illustrera ett problem med Bergqvist subtila poesi. Av den allt tunnare skaran som läser poesi torde en otillräcklig bildningsnivå å ena sidan i bästa fall resultera i Google-sök å den andra. Man kan ju hoppas? Andra avdelningen heter November, denna underbara månad som är befriad från högre förväntningar än att dagarna ska gå medan mörkret tilltar. Poeten växellever på landsbygden, där årstiden och själva naturen visserligen kan bjuda på ”teaterdimma”, men också en världsavskurenhet och en långsam ”inåt-hädanåt-rotation”. Tillvaron tycks så komprimerad att regnets obegripliga ljudande kan kännas som en tröst i väntan på gryningen. Så här kan det låta: ”Sekunden bogserar dygnet. Sekunden rengör förtvivlan. I vinden som bara har en sida gör sekunden en tunnel. I kroppen som undrar var hon försvann lägger sekunden smärtan en sekund bakom sekunden. Bara ljuset, bara mörkret kan tala om sekunden.” Den som tröttnat på Alf Henriksons muntra verslära har en del att upptäcka i Erik Bergqvists eleganta strofbyggen. Han varierar sin vers, gör radklivningar till en fröjd för ögat. Med några mellanslag på tangenten släpper poeten in ljus och luft i dikten:

Lyft ner speldosan Veva

inte än du kan gå sönder

se på den bara en timme ett

halvår Lägg fram tuschpennan

och arket Inte skriva se på dem bara

se ut: april förkastningar stygn

örnsångare himmelsravin godståg

Jag uppskattar mycket den omsorg med vilken Bergqvist broderar fram sina dikter och jag vägrar utnämna mig till korkad bara för att jag inte lyckas ta till mig allt. Ibland hjälper det inte att googla och jag vet ju att poesin inte enbart måste ”förstås”, den säger sitt och så är det sagt.

Bengt Berg

Bergström, Carin, Albertina och Viktor. Emigranterna som återvände. Votum & Gullers förlag 2018. 141 s.

Varför reste tvåhundratusen av dem som emigrerat till Nordamerika åren 1820–1920 hem till Sverige igen? Det finns säkert lika många svar på den frågan som antalet återvändare, säger Carin Bergström i sin bok om Albertina och Viktor, två av återvändarna. Just dessa båda skulle komma att bli Carin Bergströms farmor och farfar. Om deras liv har hon skrivit en mycket intressant berättelse, fylld av fakta och iakttagelser. Man kan nog förenkla svaret på frågan om skälet att resa hem igen i deras fall till kärlek till fosterlandet och till varandra. Många bär på ett stoff liknande det Carin Bergström lagt till grund för sin berättelse. Men få kan göra det till en så innehållsrik bok som hon. Förklaringen är att hon drar nytta av sin professionalitet. Bergström är disputerad historiker, fl. dr på en avhandling om Lantprästen. Prästens funktion i det agrara samhället 1720–1800 och därtill erfaren chef för såväl Skokloster som Kungl. Husgeråds-kammaren. Hon plöjer genom arkiv och kyrkböcker, brevsamlingar och dagboksanteckningar för att få Arbertina och Viktor att träda fram och ta gestalt. Det arbetet är värt läsarens stora uppskattning. Jag känner mig en smula mera bildad när jag slår ihop boken om Albertina och Viktor. I sökande efter fakta nöjer sig inte Bergström med att lägga pussel med hjälp av vad arkiven gömmer. Hon ger sig på spaning efter de platser där hennes farmor och farfar en gång såg dagens ljus. Och hon tror sig finna den gamla kastanj som nog blommade när Albertina kom till världen. Det ger förankring och konkretion åt berättelsen. Mervärde åt läsningen ger också de paralleller från författarens eget liv som flätas in i berättelsen om Albertina och Viktor. Carin kände sina farföräldrar men ändå inte. Det kan många känna igen. Varför frågade man inte mer om vad de gamla hade gjort och upplevat. Skälen är legio; överdriven respekt, blyghet, det passar sig inte att vara nyfiken, barns ointresse osv. Carin Bergströms intresse att sent i livet bli bekant med sin farmor och farfar blir intressant läsning för många och kanske inspiration till upptäcktsresor i den egna släktens historia. Farmor Albertina måste ha varit en kavat flicka som gav sig av mot det stora landet i väster. Återvändandet nio år senare tycks inte ha berott på något misslyckande. Tvärtom. Hon fick arbete i förnäma familjer och hade nog kunnat ta sig fram vidare, men så var det den där Viktor, en annan emigrant från Sverige som hon förälskat sig i och som prompt ville återvända. Viktor var utbildad guldsmed och fick tack vare sin hantverksskicklighet anställning hos välrenommerade företag, men han ville hem och starta eget. Viktor återvände därför till Sverige efter ett par år medan däremot Albertina stannade kvar i ytterligare fem år. Kanske ville hon testa hur fäst hon var vid Viktor, funderar sondottern. Viktor visste att det var Albertina han ville ha och skrev enträget till henne om att förena sig med honom i Sverige. Och så blev det. Ett såvitt man kan utläsa lyckligt äktenskap som välsignades med en son som blev Carin Bergströms far och för en äldre generation känd företagare i Karlstad – Gull-Erik på Järnvägsgatan. Carin Bergströms berättelse är ett nedslag i den viktiga nutidshistorien som handlar om emigrationen till Nordamerika. Det kastar ljus över två enskilda människors liv och bevekelsegrunder men är samtidigt av allmängiltigt intresse till följd av det sätt författaren fogar in deras historia i samtiden.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2019:1

Boken är också recenserad av Bengt Åkerblom:

Bergström, Carin, Albertina och Viktor. Emigranterna som återvände. Votum & Gullers förlag 2018. 141 s.

Carin Bergström är fl. dr och docent i historia och uppväxt i Karlstad, där hennes far och farföräldrar, Viktor och Albertina drev en juvelerarfirma. Båda farföräldrarna emigrerade i sin ungdom till USA, en hemmansägardotter från Eds socken och en fattig arbetargrabb från Stockholm. Dock ej tillsammans. De återvände var för sig 1905 respektive 1906 till fosterjorden efter att ha varit tillsammans några år i Amerika. Albertina var inte så lättövertalad att lämna Amerika, där hon trivdes så gott. Cirka en och en halv miljon svenskar emigrerade till Staterna men tvåhundratusen vände åter till fosterjorden. Varför frågar sig författaren och förvånar sig över att många svenskar åkte fram och tillbaka mellan kontinenterna och höll kontakterna med sina landsmän. Viktors Albertina var emellertid inte så pigg på att återvända till Sverige men till slut lyckades det honom att övertala henne att komma efter till fosterjorden och gifta sig med honom. Viktor hade ett mål med sin resa till Amerika, nämligen att tjäna så mycket pengar som möjligt och med dem kunna återkomma till Sverige och etablera sig i juvelerarbranschen. Och en bra slant tjänade han faktiskt ihop! Återkomna till Sverige började sökandet för dem efter en lämplig lokal för en guldsmedsbutik. Den resulterade i att de slog sig ner Karlstad, närmare bestämt på Järnvägsgatan 9. Början var inte lätt. Det enda han sålde den första dagen i butiken var ett tändsticksfodral. Affärerna gick så småningom allt bättre, farfar och farmor förvärvade flera fastigheter i Karlstad och gjorde era donationer till bl.a. kyrkorådet i Karlstad. Båda var de, Albertina och Viktor, varmt troende och båda hade de haft konfirmationspräster, som stöttat och hjälpt dem på vägen till vuxenheten. Boken bygger på många intressanta observationer som detta: ”Att så många svenskar åkte fram och tillbaka, som ville de bo och arbeta både i USA och Sverige, trots de jobbiga båtarna!”

Carin Bergström berättar fängslande och boken handlar alls inte bara om förbindelserna mellan Sverige och USA utan också om samhällsutvecklingen under första delen av 1990-talet, inte minst om Karlstad, som hon ger snabbporträtt av under åren, bilder ur hennes minnesförråd. Boken bygger på grundlig forskning och på farfaderns nedtecknande minnen och – som sagt – på hennes egna minnen från Karlstad.

Boken saknar förstås inte ett personregister och inte heller en gedigen litteraturförteckning. Författaren är ju vetenskapare!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

Berättelser från tiomilaskogen. Livet och levernet på Malungs Finnmark med omnejd. Redaktörer: Ann-Britt Gustafson och Anders Norman. Norlén & Slottner 2018. 223 s.

Malung hör till de socknar som har en mycket omfattande lokal litteratur. En rejäl sockenbok från 1970-talets Malung: ur en sockens historia i hela fyra band, en del av Karl-Erik Forsslunds Med Dalälven från källorna till havet och en egen årsbok Skinnarebygd är några exempel.

Bror Finneskogs tidskrift Finnbygden hade åtskilliga artiklar om Malung och lästes flitigt av både prenumeranter och lösnummerköpare. En idog författare här var Olof Hampus. Även Valter Berg har skrivit åtskilliga artiklar om Malungs finnmark, mestadels i Gustavabygden, liksom Bertil Bergqvist. I sockenbokens fjärde del har Malung sin egen bibliografi utarbetad av Lars Furuland.

I FINNSAM:s stora bibliografi 0nu åter ute på nätet 0 finns hela 318 referenser på Malung, den bok som här behandlas Berättelser från tiomilaskogen. Livet och levernet på Malungs Finnmark med omnejd är redan inlagd med 10 poster, vilket visar att boken bedöms som viktig. Tidigare 0 år 2011 med ny upplaga 2013 0 har en dokumentationsgrupp arbetat fram boken Gårdar och folk på Malungs Finnmark.

Samma dokumentationsgrupp har sedan under ledning av Ann-Britt Gustafsson och Anders Norman arbetat med den nya boken. De är också redaktörer. Den sistnämnde ingår också i skaran av drygt 20-talet författare. Dessa texter är det viktigaste innehållet. Det är bygdens eget folk som står för författandet. De enda namn jag kände igen var Valter Berg och Anders Norman. Flitigaste författaren med hela elva bidrag är Lennart Andreasson. Den rikliga illustreringen som många har bidragit till höjer värdet. I boken speglas personliga upplevelser av arbetsliv och vardagsliv från ca 1800 och hundrafemtio år framåt. Ibland förs framställningen ända fram till vår egen tid. Beskrivningarna av olika arbetsmoment är mer detaljerade och konkreta än vanligt. Det blir därigenom mikrohistoria på flera sätt med många detaljer. Jord och skog, jakt och ske har sina rejäla avsnitt, men också järnframställning och skinnsömnad finns med. Orter, människor och händelser små som stora behandlas. Om man skulle önska något ytterligare, kunde författarnas namn ha medtagits i innehållsförteckningen. Ett personregister hade varit av stort värde. Sammanfattningsvis en stor, vacker bok som kommer att glädja många människor, särskilt folk med anknytning till bygden.

Arne Vannevik

Wermlandiana 3–4 2019

Blidh Rune, Efteråt. Senkomna dikter bland dammråttor och fejk news. Norlén & Slottner 2018. 59 s. Boken innehåller 25 sidor på mål (frykerudska?) och ungefär lika många på rikssvenska. Rune Fridh behärskar båda språken med briljans men jag tycker ändå att hans dikter på mål är bäst. Han är en skarpögd iakttagare av later och olater i vårt samhälle, som onekligen har sina brister, och han är högst underhållande – både roande och uppbygglig. Boken är Rune Blidhs 7:e. Därtill kommer 5 CD-skivor. 2017 erhöll han det värmländska visstipendiet.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

Bohlin, Rebecka & Berg, Sara. Bit inte ihop. Sätt gränser på jobbet. Ordfront 2018. 268 s.

I författarduon är Sara Berg bördig från Torsby och har gjort sin litterära debut i denna kulturkrets och Rebecka Bohlin journalist.

Detta är en bok som har sitt grundmaterial från erfarenheter hämtade från studiecirklar och kurser om feministiskt självförsvar under många år under konceptet” Bit inte ihop” samt från forskningsstudier om arbetslivet. Utgivningsår är 2013 och beskrivningen hämtar sin grund från tiden före ”me too” 2017.

Boken startar i en massiv beskrivning om hur ”samhället” förväntar sig att uppgifter i hemmet fördelas, hur värderingen av mäns arbetsuppgifter lönepremierats genom åren liksom att arbetsmiljön inte fått uppmärksamheten tillräckligt tydlig på den traditionella uppdelningen ”mans”- respektive ”kvinno”-uppgifter.

Stora delar av boken presenterar samhällets regler och förordningar vilka i bästa välmening stiftats men inte är allmänt kända på arbetsplatserna. Arbetsgivarens ansvar i detta framhålles särskilt.

Boken är också fylld med speglingar ur livet med avsnitt som visar på härskartekniker, osäkerhet och exempel på hur man står på sig vid konflikter.

Författarna diskuterar också det allmänna mötet på arbetsplatsen och i samhällslivet som är fyllt med formuleringar i samtal och gester, som kan tolkas som skämt eller avsiktlig dominans. De pekar på den osäkerhet den utsatte känner, vad säger ”hen” egentligen, hur skall jag reagera? Speciellt problematiskt är sexuella anspelningar.

Det är en angelägen bok eftersom den tvingar läsaren att fundera över vad som varit accepterat verkligen skall accepteras idag respektive vara vaken på vad en klapp i baken kan symbolisera mm mm. Allt ett inte okomplicerat fält.

Alla dessa reflexioner är värdefulla och boken borde finnas aktuell i alla de möten och diskussioner som idag i ”me too”s kölvatten ännu fyller massmedias nyhetsfönster.

Sista kapitlet heter ”En annan värld är möjlig”. Där poängteras att det inte är möjligt att peka ut en enskild förklaring. Den historiska ryggsäcken spelar roll och traditioner är seglivade. Till detta kommer nya politiska och arbetslivsförändrande trender, som hot mot vad som ses som normalt idag.

Min uppmaning! Läs boken.

Per Henrik Magnusson

Wermlandiana 2018:3

Branzell Kaj. När första stenen fallit. Bokförlaget Mormor 2018. 353 s. Anna Kalenius, en kvinna mitt i livet, har fått nog. Hon flyr det kravfyllda och olyckliga livet i Karlstad. Lämnar den otrogne och alkoholiserade mannen Roland. Samvetet gnager när hon också lämnar sin 19-åriga dotter Sigrid och sin åldrade pappa. Hon säger upp sig och slutar samma dag sin lärartjänst på Frödingskolan, där hon undervisar i franska och engelska Det är till Nice hon flyr. Där hon levt en lycklig tid som ung. Kan hon hitta tillbaka till den lyckan inombords? Hos det gamla paret Clotilde och Louis, som hon bott hos 30 år tidigare, får hon en tillfällig bostad. Men Anna upptäcker snart att det inte går att fly utan att reda upp det som finns där bakom, den dåliga kontakten med Sigrid, att ta itu med skilsmässan från Roland. Sedan ska hon skapa sig ett nytt liv i Nice. Mitt i allt detta blir hon förälskad i Gabi, som är lärare vid universitetet och lär henne älska de provencalska bergsbyarna. Men det finns en by som ingen verkar älska och just där utspelar sig de mest dramatiska sidorna i romanen. En del av historien tilldrar sig i Karlstad men i de viktigaste och mest gestaltande kapitlen är Nice och dess omgivningar spelplatsen. Naturen runt och i bergsbyarna blir nästan som en egen karaktär i romanen. Dramatiken kring vad naturen och väderförhållanden i de avlägsna bergsbyarna kan åstadkomma, föder tankar kring hur liten människan kan vara i sådana situationer. Som kontrast till de faror som uppstår får vi också följa med in i värmen på värdshusen, träffa människorna och få oss till livs god mat och dryck vid rustika bord med rutiga dukar. Att författaren är väl förtrogen med sina miljöer märks. Allra främst är hon dock förtrogen med det franska språket, som flitigt skjuts in i berättelsens dialog. En extra dimension för den som kan sin franska men alls inte något krav för att få full behållning av romanen. Här finns det mesta som krävs av en relationsroman, kärlek och vänskap, vackra miljöer men även om dess bräcklighet, död, samvetskval, missförstånd, vidskepelse och kanske ren ondska. När första stenen fallit är Karlstadsboende Kaj Branzells sjunde bok. Hon har under långa perioder vistats både i Provence och Spanien. Gun Berger

Wermlandiana 2018:4

Bärjed Martin. Vådeld. Visto förlag 2018. Serie: Saga från ett skogsbryn. 365 s. Andra delen i Martin Bärjeds stora romantrilogi har kommit ut, den fristående fortsättningen på Rotskott, och äventyret går vidare genom de värmländska skogarna. En liten samling personer från Gårdskulle by ger sig ut på en vandring för att leta efter lämningar och en försvunnen vän. Landskapet är oigenkännligt efter en stor katastrof. Det finns ingen el och bara spillror kvar av alla saker från vår tid. I en parallellhistoria som handlar om dagarna före katastrofen får vi följa Börje och G-O, en anställd och en direktör på det stora genteknik-företaget Montesuma, som orsakat förödelsen.

Bärjeds romanprojekt är ett slags värmländsk skogsfantasy och samtidigt en samhällssatirisk dystopi. Vi möter en hel del “skrömt” och övernaturligheter, vilket ju redan saga-begreppet i titeln signalerar. Det koketteras friskt med nutidens prylar som är skatter i den torftiga framtiden, till exempel färgglada gem, presenningar och det åtråvärda sista exemplaret av Vår Kokbok. Det är snudd på publikfrieri men nog sitter man ändå och småler vid läsningen. Bärjed känner sina karaktärer utan och innan och gör dem levande, liksom skogsmiljön och naturen. Ett starkt miljöengagemang sipprar ut mellan raderna och snart begriper jag att Montesuma anspelar på Monsanto och att boken också har drag av politisk thriller. Men blandningen är vild. Språket är ålderdomligt som brukligt är i genren, men växlar gärna mellan pompöst och vardagsrealistiskt. Berättarrösten ligger nära kapitlets huvudkaraktär men kan plötsligt byta lojalitet och vänder sig ett par gånger oväntat direkt till läsaren. Det är humoristiskt skrivet men mellan karaktärerna finns kyla och hårdhet, och det explicita våldet är stundtals riktigt otäckt. Den uppenbara språkkärleken lyser ideligen igenom och leder till lekfullt ordvrickande av alla slag. Snygga omkastningar i ordföljden och själva det språkliga hopkoket mynnar ut i en alldeles egen stil. Här finns stort underhållningsvärde, men man måste tåla lite tôrr humor, grov värmländska och ett och annat buskisskämt.

Frida Lindström

Recensionen har tidigare varit införd i Värmlands Folkblad 19 01 18.

Wermlandiana 2019:1

Edgren Malin. Att sörja de levande. Melitt kultur 2018. 342 s.

Huvudpersonen i Att sörja de levande är psykolog och psykoterapeut med egen privatmottagning. Det är hon som är jag- berättaren genom hela historien. Det är alltså genom hennes ögon vi får följa händelseförloppet. Hon har inget namn men däremot en tydlig röst och ett inre liv. Stora delar av det som utspelar sig sker i terapirummet. Här möter jaget sina klienter i terapeutiska samtal och här får vi också möta hennes tankar, både om klienterna men också om hur ett psykoterapeutiskt arbete bör gå till. Jaget lever ensam men har en älskare, Lars. Med sin syster Elisabeth har hon ett ansträngt förhållande. När de talas vid i telefon rör det nästan enbart den sjuka modern, som är dement och bor på ett sjukhem. Jaget har ett motstånd att besöka henne men Elisabeth vill inte ha hela ansvaret själv utan kräver att även jaget tar sitt ansvar. Tidigt i historien får vi också möta klienten Miriam, som kontaktat psykologen för att få hjälp med hur hon ska hantera att hennes mamma som försvunnit när hon var liten har kommit tillbaka och nu vill bli en del av Miriams familj. Ju längre romanen framskrider och ju mer man lär känna jaget självt, kommer tankarna på vem som egentligen borde vara patient, berättarjaget psykologen eller hennes klienter. Alkohol-, tablett- och sexmissbruk är en del av jagets vardag. Hon lever i en livslögn där hon är säker på att den tidigare patienten Johan och hon kommer att bli ett par igen. En barndom med svåra upplevelser gör sig påmind. Sakta men säkert fogas trådar från de olika personernas liv i berättelsen samman till en historia med er mörka nyanser än ljusa. Att Sörja de levande är en psykologisk thriller skriver författaren på omslaget till sin roman och så uppfattar även jag den. Att enbart berätta en historia ur ETT jagperspektiv kan ibland ställa till problem, karaktärernas personligheter blir ofta för ensidiga. Här är dock berättelsen tydligt dialog- och tankedriven vilket gör att framåtrörelsen inte stannar upp. Klienten Miriam har en ganska stor roll genom hela berättelsen och därför skulle det varit intressant att få veta lite mer om hennes liv utanför terapirummet. Det här är en bok där dramatiken håller i sig ända till slutet. Detta är Karlstadboende Malin Edgrens tredje bok på två år. Tidigare har hon gett ut ungdomsromanen ”Jag gör vad som helst” och varit redaktör och själv skrivit i antologin Vi som såg dem komma.

Gun Berger

Wermlandiana 2018:4

Emilsson, Per. Älskade Björneborg. Tankar och berättelser, sprungna ur nacksving, stål och folkpark. Norlén & Slottner 2018.

Per Emilssons bok är en kärleksförklaring till uppväxten i östra Värmland, i synnerhet bruksorten Björneborg från 1970-talets mitt till 1990-talets första år. En berättelse fylld av minnen från barndomens Karlskoga och tonåringens Björneborg. Filosofiska funderingar, stunder av allvar, lycka och eftertanke, blandas med halsbrytande historier. Än skymtar skoltiden i Kristinehamn 27

än finns där doften av kokt korv på Nobelstadion men också sammanhållning, omtanke och arbetsgemenskap i det lilla samhället men också tristess. De viktiga samlingsplatserna, närköpet och bänkarna finns där liksom minnena från originalens tid, där ofta spritdoftande historier skildras, dock med värme, varsamhet och känsla. Bruksgrabbens vandring från skolan till tryggheten i Järnverket och dess innersta, självaste stålverket. Det var ju tryggheten så många sökte där bruket var den dominerande arbetsgivaren. Boken är både rå, ironisk och kärleksfull, fylld av varm humor men också mopeder, parkfylleri, isiga bilrutor, knackiga motorer och avgaser Till Brukskultur hör också att bruket stöttar ortens idrottsutövare. I Björneborgs fall var det brottningen, som tog hand om ungdomarna dvs. pojkarna, (flickor var inte på brottarmattan vid den tiden) fostrade, gav mening och förde dem vidare i livet. Kapitlet om brottning är en bra skildring av laganda. Numera är brottningen tyvärr som mycket annat i Björneborg historia. Bruksmiljön, den utsatta arbetsplatsen med stålverkets stolthet, värme, kyla, slammer och rök. En manlig värld. En värld i hjälm & hörselkåpor med sammanhållning och stolthet. En tidsskildring ur ungdomsperspektiv en partsinlaga över det Björneborg som en gång var fram till huvudpersonens uppbrott och flytt Kontrasten till det nya arbetet, den Stockholmsmiljö han kommer till, med ett liv så annorlunda mot det värmländska är stor, men grundtryggheten förvärvad bland brukssamhällets miljöer och människor ger en bra grund att stå på även i en annan miljö. En bruksgrabb, som formats trygg, stark och stolt, väl förankrad i sin politiska övertygelse klarar sig väl även utanför sitt Värmland.

Olof Andersson

Wermlandiana 2019:1

Engström, Curt & Johansson, Torbjörn. En idé blir verklighet. Vägsjöfors Herrgård och Ladtjärnstorp 50 år. Votum förlag 2018. 272 sidor. Pingstdagen den 9 juni 1968 invigdes den gamla bruksherrgården i Vägsjöfors i Vitsands socken som ny läger- och kursgård för Värmlands Ansgariiförening och Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) i Värmland. ”Alla” var där, bland annat landshövding Rolf Edberg och missionsföreståndare Gösta Nicklasson. Den gamla lägergården Fryken i Västra Ämtervik ansågs inte längre så lämplig, utan försåldes. Herrgården köptes in av Uddeholms AB för 300 000 kronor, även då ett mycket förmånligt pris för en herrgård. Samtidigt togs närbelägna Ladtjärnstorp i bruk som plats för scoutläger inom SMU. Ansgariiföreningen (alltid svårstavad) var alltså Svenska Missionsförbundets regionala organisation i Värmland. Numera heter samfundet Equmeniakyrkan. 50 år har förflutit och jubileet ras bland annat med en vacker och innehållsrik jubileumsbok, vars huvudförfattare är Curt Engström och Torbjörn Johansson. De har båda långvarig anknytning till gården, Engström som gårdschef och Johansson som ledande kraft inom scoutverksamheten i Värmland sedan 1970-talet. Boken, i stort format och med många väl återgivna fotografier speglar ett halvsekel av livlig verksamhet. De första åren fick ägnas åt att anpassa herrgården för logi och matservering. Att närbelägna Hovfjället skulle dra besökare till herrgården tycks få ha tänkt på 1968. Missions-rörelsen i Värmland bärs upp av de människor som finns ute i landskapets olika församlingar. Många har förstås besökt Vägsjöfors och Ladtjärnstorp, på scoutläger, konfirmandläger, julbordsresor, skidhelger och andra gemensamma aktiviteter. Bland de största händelserna kan nämnas statsminister Olof Palmes besök vid tonårslägret Världens Läger 1985, liksom det gigantiska scoutlägret Möt Mä’ 1992 med 8 483 deltagare. Det är inte helt lätt att driva en sådan här verksamhet med tanke på lönsamhet. Förutom den anställda personalen så har mycket stora insatser gjorts genom ideellt arbete, som också speglas i boken. Allt detta och mycket mer skildras i boken, som är en i stort sett heltäckande dokumentation av det gångna halvseklet och som också kan ge utomstående en inblick i den livskraft som faktiskt finns i den missionsrörelse som funnits i landskapet i mer än 150 år.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2018:4

Equmeniakyrkan Årjäng 150 år. En minnesskrift med framtidstro. Årjäng 2018. 39 sidor.

Jubileumsskrifter för frikyrkoförsamlingar producerades flitigt på olika platser i Värmland, från 1920- till 1960-tal och ibland ända till 1980-talet. Historien beskrevs i ett speciellt perspektiv. Före väckelsens ankomst rådde djupaste mörker, ”före 1860 fanns ej en enda sant troende på Stömne” som det kan läsas i Stömne missionsförsamlings 50-årsskrift från 1938. Formuleringen är tidstypisk. Skrifterna är ändå av stort värde genom sin noggranna dokumentation och sina fotografier av predikanter, styrelse, sångare, söndagsskolbarn och syföreningsdamer. Modernare jubileumsskrifter är sällan så färgstarka men har också mer objektiva ambitioner och bygger på verklig forskning och en mer balanserad bild av historien. De senaste decennierna har det dock blivit mer tunnsått med sådana skrifter, men på 2010-talet har en del församlingar uppnått den aktningsvärda åldern av 150 år. En sådan är Equmeniakyrkan i Årjäng, grundad 1868 som Silbodals missionsförening och från 1923 Silbodals, och från 1952 Årjängs missionsförsamling. 2015 antogs det nuvarande namnet, i anslutning till det nya modersamfundets namn. 150-årsminnet ras med en jubileumsskrift med hårda pärmar, som tyvärr gör skriften något svår att bläddra i. Skildringen bygger i stort på 100-årsskriften från1968 kompletterad med en uppföljning som dock mest handlar om vad som hänt på 2000-talet. Åren 1968– 1999 är inte så närvarande i skriften. En del nya frikyrkoförsamlingar har en närmast uttalad historielöshet genom att välja engelska intetsägande namn som Home Church eller Life Church. Det är glädjande att historiemedvetandet lever i åtminstone vissa frikyrkoförsamlingar och att Årjängsborna dokumenterat sin historia, men boken understryker också behovet av mer forskning om värmländsk kyrkohistoria.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2019:1

Eriksdotter, Annika, Kärrbackstrand. En fotografisk berättelse. Votum 2018. 208 s.

”Om du åker väg 62 norrut från Karlstad och passerar Sysslebäck, då är du snart framme”. Så inleder Annika Eriksdotter sin bok om byn Kärrbackstrand i Norra Finnskoga, Värmlands nordligaste församling och för inte alltför länge sedan egen kommun. En karta i anslutning till förordet ger läsaren rätt orientering. ”Kärrbackstrand” – jag smakar på ordet. Ett så vackert ortnamn! En anapest, som byns invånare förkortat till det mindre poetiska och mera vardagliga ”Stranna”. Bokens inbjudande omslag lockar genast till läsning. Och visst känner man sig inbjuden! Annika Eriksdotter, som utom sina roller som pedagog och konstnär också är professionell fotograf, har besökt varje hem i Kärrbackstrand och träffat alla fastboende invånare. Det rör sig om ett 60-tal. ”Bakom varje porträtt finns en berättelse” skriver hon i bokens förord. Javisst – varje människa har sin berättelse. Det skiljer förstås inte Kärrbackstrand från vilken by eller vilket samhälle som helst, men Annika Eriksdotter skapar vid sina besök små fina miniporträtt, som i all sin enkelhet ger en bild av alldeles vanliga människor, deras bakgrund och öden, deras liv och 23 miljöer. Alla är inte pensionärer. Några, som intervjuats något år tidigare, har flyttat till äldreboende i Sysslebäck. Några har avlidit. Men nya arbetstillfällen inom turistnäringen och i köpcentret i Lång on har gjort det möjligt för yngre och barnfamiljer att bosätta sig i övre Klarälvdalen. Kanske går det jämnt ut med den naturliga avgången? Kanske inte. Boken om Kärrbackstrand läser jag som nästan en kärleksförklaring, även om texten inte är en skönmålning utan helt sakligt hållen, men med stor värme. Jag tänker på två liknande böcker på senare år. Den ena är Lars Anderssons bok om Hedås i Grava socken, En by invid älven (Votum 2016), där han på samma sätt besöker alla hus i byn och där Kari Løvaas foton kompletterar texten. Den andra är Torleif Styffes Ransby, en by vid Klarälven (Montana 2017) som på samma sätt ger en helhetsbild av hembyn, dess invånare och bostäder i Dalby socken, men där det historiska perspektivet får ett större utrymme. Annika Eriksdotters bok om Kärr- backstrand har undertiteln En fotografisk berättelse. Det är en viktig markering, för utöver de lite sparsmakade och objektivt hållna texterna, är detta en fotobok av högsta klass. När man läst boken, vill man gärna bläddra igenom den igen och njuta av de skarpa och detaljerade bilderna. Varje hus avbildas, men det är porträtten, där fotografen kommer riktigt nära, som verkligen fängslar. Individen visas i sin vardag och kommer oss in på livet. Text och bild samverkar helt och fullt i denna mycket vackra och kärleksfullt framställda bok.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2018:2

Flyman, Emmalena & Flyman Hans. Kärleken till en kör – körsång, hälsa & harmoni. Votum 2018. 152 s. – Är du körsångare eller körledare? Eller har varit eller funderar på att bli? Eller helt enkelt intresserad av körsång? Makarna Emmalena och Hans Flyman, själva medlemmar i Grava kyrkokör och bosatta i Skåre, pekar redan í inledningen av boken ut målgruppen. Vilket kanske – trots att beskrivningen är bred – kan skrämma bort en del. Är detta en bok för nördar? Det är det inte, det ska genast sägas. Det är en bok som sprudlar av sångarglädje och positiva möten med ”vanliga” körsångare, körledare, en kompositör, en operasångerska med era. Makarna har delvis hållit sig i Värmland (en hel del lokala körsångare kan känna igen sig på fotona!) men de har även rest längre bort och gjort intervjuer. Emmalena har skrivit, Hans har fotograferat och båda har gjort bra ifrån sig. Välskriven text och många na bilder förgyller boken. Men den har ännu en dimension. Emmalena är röntgenläkare och kan hänvisa till forskning som visar att körsång faktiskt bidrar till ökad hälsa. Det kan handla om rena trivselfaktorer som social samvaro och stimulerande miljöer, men dessutom rent fysiska hälsoeffekter. I instuckna kapitel mellan intervjuerna berättar Emmalena hur kroppen påverkas av körsång. Körsång kräver koncentration, men även fysisk kontroll över andning, hållning och halsmuskulatur. Därutöver konkret minnesträning. Man måste ju komma ihåg både text och toner. Parkinsondrabbade kan ta hjälp av rytmer för att koordinera sina rörelser. Dementa känner ofta igen sånger de hört förr och förvånar omgivningen genom att plötsligt stämma in i melodierna. För att vi ska förstå hur detta hänger ihop illustrerar hon kapitlen med röntgenbilder, där vi konkret kan se hur hjärnan, lungorna och till med mjälten påverkas! Riktigt häftigt, med andra ord! Sången ger även psykiska effekter i form av bättre självkänsla och välbe nnande, ja, till och med minskad kronisk smärta tack vare att körsången höjer nivån av kroppens eget mor n, betaendor n. Med en liten suck av avundsjuka lägger jag ifrån mig boken. Av hänsyn till omgivningen får jag avstå från körsång.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2019:1

Eriksson, Ann & Millroth, Thomas, Ett ateljéhus på Söder. Sigma förlag 2018. 167 s.

Efter tolv år som verksam konstnär i Paris återvände den värmländske skulptören Christian Eriksson till Sverige. Efter en kort tid i sina hemtrakter i Taserud slog han sig ned i Stockholm för att komma närmare sina beställare och de hantverkare han var beroende av för sin verksamhet som skulptör.

Först 1905 kunde han skaffa sig en ateljé som fyllde hans behov. Han köpte då en fastighet på Maria Prästgårdsgata med ett gathus och en innergård med ett litet 1700-talshus och några uthus. Med hjälp av sin vän arkitekten Ragnar Östberg lät Christian 1906 bygga ett ateljéhus med tre ateljéer och 1911 hade ytterligare två ateljéer tillkommit. Fram till sin död 1935 bodde sedan Christian med sin familj i gathuset och verkade i sin ateljé på Maria Prästgårdsgata. Under årens lopp har många andra konstnärer verkat i ateljéerna kortare eller längre perioder, de flesta betydande, en del mycket kända, andra mindre kända.

Christian Erikssons barnbarn, fotografen Ann Eriksson, som själv växt upp och fortfarande bor i huset, berättar i boken Ett ateljéhus på Söder i bild och text trevligt, kunnigt och informativt om det dryga trettiotal konstnärer hon vet verkat i ateljéhuset. På Christians tid bland annat den värmländske konstnären Axel Törneman, Mollie Faustman, Vera Nilsson och Nils Kreuger. Den senare barnen Erikssons favorit. Som kallades Farbror Choklad av Christians son Liss eftersom han alltid hade choklad till barnen i sina fickor. Under perioden 1936–2000 verkade bl a Sven X:et Eriksson, Bo Beskow och sonen Liss Eriksson samt hans hustru Brita Reich Eriksson och på 2000-talet bl a Harald Lyth och Liss dotter Miriam Allard och hennes make Mats Allard, båda musiker i ateljéerna. Alla får minst ett uppslag, ibland flera sidor och får minst ett betydande verk återgivet på en helsida. Sidorna om Liss Eriksson innehåller också ett avsnitt om att sitta modell, ett annat om arbetet med monumentet La Mano och ett tredje om bronsgjutning.

Boken avslutas med en mycket välskriven och intressant essä av Thomas Millroth som var nära vän till både Liss Eriksson och Britta Reich Eriksson och som 1994 utkom med boken Liss Eriksson – bildhuggare. De tretton Värmlandsstipendiaterna som verkade i ateljéerna mellan 1992 och 2000 0 ett projekt på initiativ av Liss Eriksson i samarbete med Westra Wermlands Sparbank som stod för finansieringen och Värmlands läns landsting, som utsåg stipendiaterna – räknas upp på ett uppslag. Men porträtteras inte vare sig med text eller bild annat än Johan Zetterqvist med bruten fot och kryckor på en kolteckning av Liss Eriksson och Mona Nylin med en statyett av Liss Eriksson.  Ett ateljéhus på Söder är en enastående vacker och fängslande bok med Ann Erikssons utsökta foton av gården, ateljéerna och konstnärerna och äldre svartvita foton av andra fotografer. Ann Eriksson svarar inte bara för texter och foton utan också för form och repro!

Väldigt rolig att läsa är boken också! Man känner att man kommer konstnärerna och livet och den helt unika miljön i ateljéhuset på Söder nära och får göra ”en upptäcksfärd genom 1900-talets och 2000-talets svenska konsthistoria”, som Ann Eriksson själv skriver i förordet. Ann Eriksson har tidigare bl a utgett böckerna Christian Eriksson bildhuggare och Britta Reich Eriksson – ett konstnärsliv och svarar också för fotot i Christian Erikssons Oppstuhage.

Lena Sewall

Wermlandiana 3–4 2019

Forsberg, Maud, Biskopsgården i Karlstad. Foto: Lin de Mol och HP Skoglund. Stiftshistoriska sällskapet i Karlstads stift 2018. 116 s. I Biskopsgården i Karlstad berättar antikvarien och byggnadsingenjören Maud Forsberg om biskopsgårdens mer än 350-åriga historia. Gården inköptes redan 1657 som bostad åt superintendenten och den nuvarande manbyggnaden har haft inte mindre än tre föregångare. Nuvarande biskopshus stod klart i början av 1780-talet. 1790 gjordes den allra första husesynen i det nya huset. Det hade 27 rum! Taket belades med skiffer, vilket gör det till vårt lands absolut äldsta skiffertak. Kakelugn var en tämligen ny uppfinning men i ritningarna från 1775 fanns femton kakelugnar inritade, men tydligen försågs inte alla rum från början med kakelugn. Vid husesyn 1829 (husesyn företogs alltid vid byte på biskopsstolen) befanns biskopsgården vara i miserabelt skick. 1830 var den stora husrenoveringens år. Slutsumman för arbetena gick på 7 503 riksdaler banco, vilken i dagens penningvärde motsvarar en miljon kronor, lika mycket som det kostade att bygga huset! Vid den här renoveringen som biskopshuset undergick fick huset det utseende det nu har. Boken har förstås ett kapitel om storbranden 1865, som biskopsgården så mira kulöst klarade sig ifrån utan minsta skråna. Om det nu berodde på de skyddande almarna på södergaveln eller en svärjande biskop, Anton Niklas Sundberg, är ännu outrett. Författaren har, som det verkar, dammsugit allehanda arkiv och bibliotek på jakt efter material om vår biskopsgård och har bl.a. på Umeå universitets forskningsarkiv hittat ett manuskript av ett barnbarn till biskop Rundgren, Eva Dahlstedt. Hon redogör synnerligen noggrant för hur biskopsgården tedde sig kring sekelskiftet 1900. Så här skriver hon om salongen: ”Utsikten från detta rum, var inte hindrad av möbler och fascinerade den förbiflytande Klarälven med sitt sina timmerflottar, i min tidigaste barndom också Hybelejens kvarn, senare teaterhuset. Detta var solnedgångens rum och det var en högtid, när man hade mormor vid sin sida.” Om köket i nutiden skriver författaren: ”Det mest intressanta i köket är den gamla spisen med den gamla järnhällen och stångmannen, som bär upp spiskåpan. Spisen har varit kökets mittpunkt i alla år och bär årtalet 1778”. Maud Forsberg skriver i förordet att boken är en monografi, som handlar om den enskilda gården eller rättare sagt gårdarna. Därför ligger focus på byggnaden. Annars har inte skrivits mycket om biskopsgården förutom Harald Lindells lilla skrift från 1968, Biskopsgården, som handlar om livet och människorna på gården. Jag hoppas att jag med dessa mina rader om biskopsgården ger en aning om vad boken har att erbjuda. Ett är säkert, att Maud Forsbergs dokumentation av gården är helt häpnadsväckan ingående och utförlig! Formgivningen av Leo Forsberg är god och illustrationerna förhållandevis många. En glad överraskning är en stämningsfull målning av Henrik Granroth av biskopsgården. Han var f.ö. gift med en av C.A. Agardhs döttrar. Utmärkt nog är boken försedd med en ordlista och en litteraturförteckning. En särskild eloge för bokomslaget, M. Isaeus målning från 1865, alldeles efter branden, av biskopsgården framför stadens ruiner. Lätt och luftig akvarell men nästan opassande vacker! Tilläggas bör att undertecknad under biskop Arvid Runestams sista tid faktiskt bodde på biskopsgården tillsammans med Staffan Tunström, också han prästson från Sunne, i ett krypin på södergaveln med utsikt mot Karlstads bryggeri, under vår första termin på Karlstads högre allmänna läroverk. Det gör det förstås extra roligt att läsa Maud Forsbergs faktafyllda och fängslande bok!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

Grundel, Sten & Grundel Regine. Med kubb och paraply. FramSteget Bokförlag 2018. Det fanns en tid då kåsörer som Cello, Eld, Ehrenmark m. fl. varje år utkom med en eftertraktad samling nöjesläsning. En populär genre som utvecklats från tidningsvärlden och som på ett lättsamt sätt speglade livets små glädjeämnen och förtretligheter. Titeln Med kubb & paraply för onekligen tankarna till den kände revymakaren och kåsören ”Kar de Mumma”, Erik Zetterström, men i detta fall döljer sig Sten Grundel bakom rubriken, journalist, tidningsmakare och ägare på den tidigare familjeägda Nya Kristinehamns-Posten. Nästan 50 år efter publiceringen, 1969–70, har dottern Regine tagit sig före med att sammanställa och kommentera texter som speglar en annan tid, en tid före internet och kabel-tv, så nära men ändå så långt borta. Kåserierna är förstås hållna i en lättsam och raljant ton oftast hämtade från familjelivet det må så handla om tankar vid köksbordet, barn, hundar eller båtar. Idyllen lyser igenom och speglar en tid då det mestadels var lätt att leva. Klassiska kåsörteman som; vådan av att vara skrytsam, sommarstugelivets fördelar (men också nackdelar), barnens små kommentarer och pricksäkra iakttagelser av vuxenlivet, inte minst föräldrarollerna. Teknikaliteters förbannelse, hushållsbestyr och mansrollen är andra för dåtidens kåsörer igenkänningsbara teman. Ett och annat har förändrats i vår syn på sakernas tillstånd och nog högg han väl i sten då han talade om upplyst dataålder 1969/70?! Eller Visst, tiderna förändras. Att så här närmare 50 år efteråt ta del av sin fars texter är en spännande utmaning och en förmån som ger goda möjligheter att reflektera över dåtid och nutid. Kanske var inte alla kåserier ”PK” sett med dagens mått, men säj den kåsör som inte utnyttjat och utnyttjar våra små malörer, se bara på dagens krönikörer. Greppet att sammanställa och kommentera kåserierna är lyckat, som att öppna ett brevalbum. Till kommentarerna har också fogats privata foton vilket förstärker det tidstypiska Kort sagt en trevlig, lättläst kåserisamling så vitt jag vet den första som fått en så närgången och kärleksfull granskning femtio år senare

Olof Andersson

Wermlandiana 2018:4

Gudmundsson Jan. Bäste Johannes! GML förlag. Uppsala 2018. 209 s.

Jan Gudmundsson är en välmeriterad författare. Med åtta romaner, ett 20-tal pjäser för radio och TV och bland annat Lundequistska bokhandelns litteraturpris i bagaget gör han nu ett nedslag i Värmland. Gudmundsson debuterade 1963 med Baronen. 1971 kom den uppmärksammade Hövagnen. Båda på Norstedts förlag. Den här gången har han valt ett mindre förlag. Bäste Johannes! är enligt Gudmundssons programförklaring en ”berättelse”. Läsaren får följa med på en resa som tar sin start i 1870-talets Kila. Socknen hade då 3000 invånare. En av dessa var Johannes Nilsson, nyligen hemkommen efter tre år som timmerhuggare i Michigan. Nu hade han 57 år framför sig, först i Lillerud, senare i Fjäll. Han byggde två hus, bildade familj, överlevde sjukdom och diverse andra svårigheter. På det bakre omslaget möter vi Johannes och Brita Kajsa, sida vid sida, på ett av få fotografier av de båda. Sammanbitna betraktar de oss. Fotot har med åren hamnat på Fyrisgatan i Uppsala, hos sonsonen Jan. I en låda trängs det med ytterligare en mängd bilder som berättar om ett par generationer. På väggen tickar vägguret, klockan från New Haven som Johannes inköpte inför hemresan 1874. Jan Gudmundsson vevar upp loden, betraktar fotot av farföräldrarna. Söker kontakt med dem, tycker sig ibland se en blinkning i Johannes öga. På 209 sidor får läsaren följa författarens strävan efter att lära känna sin farfar. De möttes aldrig i verkligheten. Jan Gudmundsson var 94 år yngre, föddes i Helsingborg där pappa Axel var läroverkslektor. Men om somrarna bar det iväg till Kila – först till Rud, helt nära Fjäll, senare till Östra Takene öster om Harefjorden – och granne med författarinnan Dagmar Edqvist. Kanske var det i mötena med henne som Jan Gudmundssons författarlåga tändes? I jakten på sin farfar tar Gudmundsson 60–70 år senare in på Villa Billerud i Säffle. Med hyrbilen styr han ut ur Säffle, längs asfaltvägarna mot Kila, vid sidan om löper en grusväg som endast författaren vet om ... Med oss läsare i passagerarsätet berättar han för farfar Johannes, varsamt närmar han sig honom, frågorna är många, svaren färre: ”– Atlanten, Johannes – berätta om Atlanten! Atlanten? Han ser rakt på mig. Utom att den är stor, vad finns att säga om Atlanten?” Jan Gudmundssons aktiva möte med sin farfar är en fin berättelse. Han har botaniserat i fotolådan hemma på Fyrisgatan, läst de brev och dokument som farfar Johannes lämnat efter sig, funderat över släktingars svårmod (Gudmundsson är till professionen psykiatriker), Johannes möda hemma i Fjäll, pappa Axels skolgång i Sandbol och engagemanget i missionshuset. Vi får följa med Jan Gudmundsson i bilen, runt sjön Summeln, över Harefjorden till Östra Takene, in i dungen med grundstenarna vid förfädernas boplats. Historierna vävs in i varandra, nutid möter dåtid. Författaren famlar efter sin farfar, men får de kontakt? Kan baksidestexten ge oss svaret: ”- - - kanske inte lära känna varandra men ändå börjat ana vad de är för ena”. Bäste Johannes! är bitvis en ganska krävande berättelse. Språket är njutbart, men fordrar en uppmärksam läsare. Den som tar sig igenom de tjugo kapitlen har fått en fin sammanfattning av 3–4 generationer, från 1800-talets värmländska bondemylla, med häst och släde till järnvägsstationen i Säffle, via lektorshemmet i Helsingborg till författarens lägenhet i Uppsala – och med förgreningar till USA. Ett exra plus för väl genomförd research.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:2

Gustavsson Ane. Lilla Törnrosa. Bilderbok. Natur och Kultur 2018. [26 s.]

Du är inbjuden! Så är namnet på den lilla utställningen med bilder av Ane Gustavsson som har visats i sommar på Rackstadmuseet. Det kunde lika gärna varit namnet på hennes nya bilderbok, som i stället fått heta Lilla Törnrosa.

Att bli inbjuden, att få vara med i gemenskapen är viktigt för alla. Ane Gustavsson berättar den gamla folksagan om prinsessan i den sovande skogen, med ord och bild, på ett nytt sätt. I stället för feer bjuds skogens alla djur in till dopkalaset. Och i stället för att räkna guldtallrikar blir helt enkelt det skygga lodjuret bortglömt när inbjudan går ut!

Lodjuret blir jätteargt och kommer i en iskall vind och ger sin onda gåva. Men till skillnad från folksagans pubertetsmystik är det redan på 10-årsdagen som Lilla Törnrosa ska träffa på den dödsbringande sländan. Och så sker också!

Här måste jag få skjuta in en parentes och invända mot den onödiga inblandningen av en spinnrock, som har en helt annan konnotation än den kvinnligt formade sländan. I en modern sagotolkning är man naturligtvis fri att lägga in vilka redskap man vill, men en spinnrock är ju lika exotisk som en slända för nutida barn, och tillför ingenting mer än att göra hämnarens hantverk klumpigare).

Men vargen har mildrat den onda gåvan genom att lova att Törnrosa inte ska dö utan bara somna. Och att bara en långväga vän ska kunna väcka henne ur sömnen.

Och den långväga vännen med brunare hy kommer med vår och värme och smälter isen kring Törnrosas hus. Alla vaknar och det blir ett nytt kalas, där lodjuret utan ”hard feelings” sitter i klänning och dricker saft med de andra.

Vännen har röda sidentofflor i ränseln som Törnrosa kan byta sina klumpiga träskor mot.

En rar och varm berättelse om vänskap, gemenskap och förlåtelse. Helt i förlagets anda som deklareras i presentationen på sista sidan: ”Vårt mål är att... verka för tolerans, humanism och demokrati.”

Bilderna i mjuk akvarell tål att fördjupa sig i och upptäcka något nytt i varje gång. Som de olika djurens utstyrslar och ansiktsuttryck, den lilla dockan med drag av Disneys onda fe på en stol i köket. Där i köket finns också en detalj, som man nog måste ha Ane Gustavssons egen fingervisning för att upptäcka: Ett svartvitt porträtt av en gubbe i köksfönstret. Lite kul för dem som råkar känna igen kompositören Pjotr Tjajkovskij och associerar honom med den klassiska baletten Törnrosa.

Inte för inte är konstnären Ane Gustavsson också en klassiskt skolad altviolinist med bakgrund i flera stora symfoniorkestrar.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2018:3

Hammarén Lars. Hammarö sockenstämma 1708–1746 med inledning om stämmans roll och betydelse, samt kommentarer och protokollen i sin helhet. Vulkan 2018. 166 s.

Numer kan man se på tv, lyssna på radio eller läsa tidningar eller sociala medier för att få veta vad folk pratar om. Men hur var det förr? Jo, då var det sockenstämman som gällde. Och den som vill veta vad folk snackade om på Hammarö under första halvan av 1700-talet kan läsa om det i en ny bok. Sockenstämmor var förr en sorts kombination av nutidens tingsrätt och kommunfullmäktige, fast med kyrklig grund där framförallt den kristna moralen skulle värnas. Vid stämmorna fördes protokoll. Dessa finns sparade i arkiv, men är inte så värst allmänt tillgängliga. Det blir de däremot i bokform. Boken Hammarö sockenstämma 1708– 1746 av Lars Hammarén är en bok för Hammaröbor i allmänhet, släktforskare och skolelever. Enligt en recension i Värmlands släktforskarförenings tidskrift Värmlands- Anor är den ett värdefullt bidrag till lokalhistorisk forskning då det sedan tidigare bara finns en handfull exempel på liknande böcker med protokoll från sockenstämmor i Värmland, i Köla, Skillingmark och Karlskoga, under 1600- och 1700-talen. Det var också genom släktforskningen som Lars Hammarén kom in på ämnet.

– Vi har släktforskat sedan 1937. Min farfar och far började. Sedan tänkte jag att det är synd att låta det försvinna, så jag tog upp det där för 15 år sedan. Men så småningom blev det inte bara släktforskning utan också lokalhistoria, berättar han.

Lars Hammarén har dessutom gjort sin bok än mer tillgänglig genom att göra själva protokollen digitalt sökbara.

– Jag har haft bra kontakt med arkivpedagog Olle Nilsson på Värmlandsarkiv som tipsade mig om att göra min forskning tillgänglig för bland annat skolor så att den kan användas i undervisningen. Så det har Lars Hammarén gjort genom att skapa en resurssida på internet med adressen www.dml19.se där man, via ett lösenord, kan klicka sig in och genom en sökfunktion leta i de tydda och renskrivna sockenstämmoprotokollen.

• Gjorde du några överraskande upptäckter i forskningen inför boken?

– Ja, till exempel hittade jag uppgifter om Catharina Persdotter, som vi brukar kalla vår anmoder. Hon var mamma till Anders Hammarén, var född 1681 och levde till hon blev 92 år. Vid ett tillfälle var det en annan kvinna som anklagade henne för att ha kastat onda ögat på hennes barn. Alltså en sorts häxerianklagelse. Men som tur var gick Catharina Persdotter fri från den. Ett annat livsöde som fångat Lars Hammaréns intresse är det som Lars Olsson fick uppleva. Han är också avlägset släkt, eftersom han var svärfar till Catharina Persdotter i hennes andra äktenskap.

– Hon var gift två gånger. I första äktenskapet fick hon tre söner, varav Anders Hammarén var en. Men hans far var fiskare och drunknade. Den andre mannen hon gifte sig med var bonde och hans far, Lars Olsson, var född 1668 och blev inskriven i armén under Stora nordiska kriget. Det vill säga Karl XII:s krig. Lars Olsson hamnade i en garnison i nuvarande Lettland. Jag började forska om honom även i arkiv här i Stockholm och i Uppsala och blev så fängslad av hans öde att jag åkte över till Lettland för att se platsen där garnisonen låg.

– Nästan alla i garnisonen dog i en epidemi, men Lars Olsson klarade sig och kom hem till Hammarö igen. Jag hann inte få med hans historia i den här boken, men hoppas kunna skriva en till där jag berättar om hans öde.

• Så det är er böcker på gång?

– Ja, jag längtar efter att skriva er böcker om hälsan står mig bi.

Jonas Brefält

Tidigare publicerad i Värmlands Folkblad 19 01 12

Wermlandiana 2019:1

Holm, Stefan, Svenska sportbitar. Ravelli, Klüft, Foppa, Borg med era. 21 klassiska idrottsögonblick & 33 457 legobitar, byggt och berättat av Stefan Holm. Förord av Carolina Klüft. Foto: Mikael Solebris. Pug förlag 2018. 141 s.

Stefan Holms nya bok Svenska sportbitar kräver nog en ödmjuk recensent. Jag tror mig kunna uppfylla det kravet. Boken innehåller 21 oförglömliga idrottsögonblick i den svenska idrottshistorien. Värda att beskriva – och det gör Holm med stor insikt och stilistisk elegans. Jag har upplevt nästan samtliga dessa ögonblick, dock inte live utan i TV. En del har körts i repris intill uttröttning. Boken är inte illustrerad med foton utan med legobyggen. Stefan Holm är en legobyggare av rang – en legonörd – ordet då taget som beröm. Han har med 33 457 legobitar byggt upp dessa klassiska idrottsögonblick. Så detta med ödmjukhet. Jag kan absolut ingenting om lego – minns att jag försökte sätta ihop ett par legobitar på ett barnkalas för snart femtio år sedan. Dock kan jag bedöma Holms byggen idrottsligt och estetiskt, detta tack vare att han detaljerat beskrivit sitt byggjobb och tack vare att Mikael Solebris helt lysande fotograferat alla de olika byggena. Vilket legobygge är bäst? Kanske Foppas straffmål i Lillehammer OS den 27 februari 1994, som ju är förevigat som frimärke. Min favorit är ”Östtysken faller” d.v.s. Anders Gärderuds seger på 3 000 meter hinder i Montreal OS den 28 juli 1976. Tänk va ́ mycket ointressantare boken hade varit om den varit illustrerad med vanliga foton! Kjell Fredriksson

Wermlandiana 2018:4

Ingemar Lööf. I det ljusa dunklet. Andreas Brändström/Magnus Bons, Art and Theory Publishing/Kristinehamns konstmuseum 2018. 86 s.

”Han var den mest begåvade”, orden är Philip von Schantz, uttalade en gång på 1990-talet då jag under tre år tjänstgjorde på Nationalmuseum. Konstnären von Schantz var inbjuden att föreläsa i Hörsalen och jag var programvärd. Före föredraget pratade vi en stund bl.a. om min hemvist i Värmland och vänskapen med kristinehamnskonstnären Ingemar Lööf. Till den begåvade ”klassen” på Konstakademien hörde förutom Ingemar Lööf och Philip von Schantz också Stig Claesson, Beppe Wolgers, S-O Ehrén och Birgit Broms för att nämna några. Värmlänningarna Anne- Marie Enlund och Arne Tengblad hörde också till samma årgång. Vart hade han tagit vägen? Varför var han så litet känd i Stockholm? Oförklarligt för von Schantz, Svaret: Han blev inte stockholmare utan återkom till hemstaden Kristinehamn. I Värmland blev han en av de verkligt stora. Kristinehamns konstmuseum visade sommaren 2018 en omfattande utställning med verk av Ingemar Lööf elva år efter hans död i maj 2007. Inte en dag för tidigt.

I samband med utställning gav man också ut en bok, Ingemar Lööf. I det ljusa dunklet. Det är en bilderbok med enastående god färgåtergivning, vilket ofta är ett problem när det gäller konstböcker. Stora bilder som gör Ingemars dukar full rättvisa. De stora utfallande bilderna, från ateljén eller från torget i Baeza, bryts tyvärr ofta i bokryggen. Målningen I trädets skugga (88 x 115 cm) skärs motivet av mitt i trädstammen. Men detta är nog ofrånkomligt och en inte särskilt allvarlig anmärkning. Boken har ett välskrivet och informativt förord av museichefen Andreas Brändström och en lärd och intellektuell text av Magnus Bons, konstskribent och kritiker i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift bl.a. Utom det generösa färgbildsurvalet finns dels svartvit grafik återgiven samt ett urval svart/vita fotografier, de flesta tagna av mästerfotografen Mats Holmstrand, också han kristinehamnare. Jag antar att man här har fått tillgång till det privata familjearkivet. I boken finns en utförlig biografi över konstnärens liv och en verklista. Inledningen till boken utgörs av bilder från ett av de första uppdragen Ingemar Lööf fick efter återkomsten till Kristinehamn, Ljusets kapell i Kristinehamn, Den ljusa staden, 1954-56, Oföränderligt och oförglömligt imponerande och vackert än idag. Vidare visas bilder av hans monumentala verk i övrigt, bl.a. Brunskogs kyrka 1975, där Kristusgestalten på korset är nedsänkt i korsträet och belagt med bladguld. Den är sympatiskt olik alla andra kristusgestalter jag sett. Ateljén står som rubrik för ett stort antal färgskimrande bilder, där den blå färgen dominerar. Ateljémotivet är ofta förekommande hos Ingemar. Ateljén hade han byggt med egna händer (han var utbildad murare) och här var han hemma på riktigt. Nästan lika hemma var han under sina resor till den lilla spanska staden Baeza, dit han for med gode vännen Lennart Engström. Avsnittet Barerna i Baeza innefattar interiörer från kroglivet i staden men också dunkelröda bilder av gatulivet på torget med dess myller av människor. I detta ”kapitel” återges ett antal närporträtt av ansikten, en av Ingemars specialiteter. Stadsmuren heter nästa avsnitt i denna bildbiografi , och det är ett av konstnärens omtyckta motiv, som han återgivit både i olja, grafiska blad och teckningar. De sista bilderna i boken återger bilder inspirerade av intrycken från Mexiko. Också här ger bilderna rättvisa åt bokens titel I det ljusa dunklet. Spänningen ute och inne, mörker och ljus, värme och kyla är talande liksom människors möten under skuggande träd. Detta är en på många sätt en skön och imponerande bok. Dess rena blå omslag prytt endast med Ingemar Lööfs namn utgör ett blickfång på soffbordet. Den är stor, större än A4 och bredare än folioformatet. MEN den får inte plats i bokhyllan.

Barbro Järliden

Wermlandiana 2019:1

Ivarsson Carl-Johan & Olsson Henrik. Från Skoglunds smedja till Sandbolsstugan. EFS i Sandbol 1906–2016. 2018. 36 s.

I Värmland har det genom åren funnits över 600 bönhus, missionshus och kapell. Det är forskarduon Henrik Olsson och Carl-Johan Ivarsson som räknat fram detta häpnadsväckande antal. Hösten 2015 var de gästredaktörer för Värmländsk kulturs tidskrift om Väckelsens hus. Det blev starten på ett forskningsprojekt som ska utmynna i en bok om Värmlands alla låg- och frikyrkliga mötesplatser. Kanske kan man se skriften om Sandbols missionshus som en första delrapport. EFS i Sandbol, 1906–2016. Där har vi historien i korthet! Bara i Kila bildades det 1906 tre EFS-föreningar.

EFS startade på 1850-talet som Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Grundare var prästen Hans Jacob Lundborg – faktiskt med anknytning till Kila. Hans hustru Laura Lignell var kyrkoherdedotter i socknen. Carl-Johan Ivarsson (det är han som har skrivit texten) beskriver EFS-rörelsen och dess framväxt. Via Johannes Nilsson i Fjäll (1844–1931) får vi en tidsbild från 1800-talet då väckelsen nådde Kila. Johannes Nilssons lilla självbiografi är en av källorna. Vid sidan om diverse litteratur och tidningsartiklar har författarna även gått igenom protokoll, gästböcker m.m. – det material som arkiverades när föreningen upplöstes. Här kan vi läsa om verksamheten i Sandbol; om predikningar, symöten och inte minst om söndagsskolan. Ännu på 1980-talet var det en levande förening med nya medlemmar och sånggrupp. Men tiden har sin gång. När vi skriver 2016 återstod bara tre medlemmar. Enda utvägen var just att sälja missionshuset. Ett norskt par köpte. Överskottet skänktes till Sandvikengården i Brunskog. Medlen investerades i en lägerstuga som numera kallas Sandbolsstugan. Där har vi förklaringen till bokens titel; Från Skoglunds smedja till Sandbolsstugan. Och det var alltså i Skoglunds smedja som det hela började, hos Johannes Skoglund – han som hade blivit omvänd i Amerika, kommit hem och bad för grannarna i Sandbol. Skoglund blev med åren en av Värmlands mest kända EFS-predikanter. Kort sagt, en välskriven liten historik. Mindre lyckad är bildåtergivningen, en kombination av papper och tryckteknik – och en värdefull lärdom inför författarduons stora projekt, boken om Värmlands alla väckelsens hus. Den ser vi redan fram emot!

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2019:1

Jansson, Bernt, Anders Fryxell 1795–1881. Skolman, historiker, präst. Författarens förlag 2017. 220 s.

Anders Fryxell var prost i Sunne 1837 fram till sin död 1881 men är framför allt känd för sitt historieverk Berättelser ur svenska historien i 46 band. Bernt Jansson, uppväxt i Sunne, citerar inledningsvis några omdömen om honom. Verner von Heidenstam anser att det ska komma en dag då Fryxells historia, ”trots sina misstag blir skattad som den yppersta, vår mest åskådliga och levande”. Daniel Toijer, som forskat mycket om Fryxell, anser att ”från tiden omkring 1830 och fram till 1860 var han också utan tvivel Sveriges mest lästa författare”. Carl Grimberg, den populäre historikern, anser att de första delarna” voro mästerverk av livfull framställning”. Tilläggas kan att professor Sverker Oredsson menar att hans författarskap haft stort genomslag och bl.a. påverkat August Strindberg. Men i de första delarna var Fryxells källkritik obefintlig, framför allt gjorde han en fantastisk insats ”som insamlare av material och inte minst så väckte han historieintresset hos ungdomen och den breda allmänheten under 1800-talet. Och tilläggas bör dessutom att hans historia ”ropade på att bli illustrerad och den ropade inte förgäves” enligt riksantikvarien Ingvar Andersson, som Bernt Jansson citerar som inledning till sitt kapitel om Anders Fryxell som inspiratör för historiemåleriet, som blev populärt under 1800-talet.” Fryxells intressanta berättelser, den lättförståeliga stilen, fylld med anekdoter och detaljerade personbeskrivningar, blev en förlaga för ett stort antal konstnärer, skriver Bernt Jansson. Bernt i Börby, som författaren kallar sig, uppehåller sig naturligt nog mest vid Fryxell som historiker men han har också mycket om skolmannen Anders Fryxell, som grundade Högre Folkskolan i Sunne, om livet i prostgården i Sunne och om sångspelet Wermlandsflickan, som tillkom 1821, där ”Ack Wermland du sköna” ingår, en dikt som F. A. Dahlgren kom att lägga till några verser till. Man slås av likheterna med Dahlgrens Wermländingarna, som tillkom 30 år senare. Litteraturvetaren Henry Olsson slår fast att ”man behöver endast kasta en flyktig mönstrande blick på denna pjäs för att finna det stora beroendet av Fryxell såväl i stämning som text och melodi”. Mycket är skrivet om och av Anders Fryxell. Förteckningen över litteratur om honom, mer eller mindre förstås, upptar ett femtiotal verk och av densamma omnämner Bernt ett tjugotal verk. Boken är den första ”riktiga” biografin över honom, om man inte räknar med Karin Fryxells bok om honom Boken om Anders, som väl inte kan kallas för en fackbok. Bernt Janssons bok ger ett gott intryck. Han behärskar väl sitt ämne och de många illustrationerna gör boken mycket läsvänlig. Särdeles berömvärt är att författaren tänkt på att förse sin bok med ett personregister, ett viktigt hjälpmedel för läsaren!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:2

Jansson Ingalill. Bäckelid – bygden och bolagen. Författarens förlag 2018.

Ingalill Jansson har skrivit tre böcker om norra Väse. Den senaste heter Bäckelid – bygden och bolagen och är 300 sidor tjock Ingalill Jansson är uppvuxen i norra Väse och bor i Ölmhult. Hennes föräldrar var lärare, först i Bäckelid och senare i Ölmhult.

Hon var själv dessutom lärarvikarie under det sista året innan Bäckelids skola lades ner 1962. Därför har hon också odlat en särskild nyfikenhet för norra Väse.

– Det började med att jag var med i en studiecirkel om norra Väse 2012. Det resulterade i tre böcker som avhandlar olika områden. Den sista handlar om den nordligaste av dem, säger hon.

Det är hon själv som har skrivit alla tre böckerna, men med mycket hjälp av grannars spännande berättelser och dokument. Och Ingalill Jansson har lärt sig mycket på vägen.

– En sak jag bland annat inte visste innan jag skrev den här boken, var att samma allmänning blev två delar. De fick sedan två helt olika utvecklingar, beroende på industrialismen, järnet och skogen.

Hon har också insett att Bäckelids skola fanns under närmare 90 år. Under drygt halva den epoken, den första tiden, stod en och samma familj, Hultcrantz, inte bara för marken den byggdes på. I många år kom också skolpersonalen därur.

– Jag var också lärare under mitt yrkesliv. Först på gymnasiet i Filipstad och sedan på universitetet i Gdansk, säger den nu 78-åriga Ingalill Jansson.

Mats Zetterberg

Artikeln tidigare återgiven i Värmlands Folkblad 18 04 06

Johansson Anders L. Rikshushållaren Gunnar Sträng i socialdemokratins tjänst 1906–1992. Bokförlaget Atlas 2018. 527 s.

Under en tid mötte jag honom ofta på Drottninggatan. Han på väg från sitt omtalade stenhus i Gamla stan till provisoriska riksdagshuset vid Sergels torg. Jag från T-centralen till dåvarande kanslihuset vid Brunkebergs torg. Han gick med stadiga steg utan att röra armarna. Endast den tunna portföljen pendlade i hans högerhand som en mentometer. Jag såg honom aldrig behöva ta ett steg åt sidan för att undvika kollision med andra gående. De vek undan av respekt och nog ofta beundran. Han plöjde fram i strömmen på gågatan som en enmans procession. Och det var vad han var, Gunnar Emanuel Sträng, en institution i svensk inrikespolitik, en man som utstrålade trygghet och säkerhet. Säkerhet i sig själv och trygghet under årtionden för hundratusentals människor i vårt land, nästan oavsett partisympatier.

Om honom har kristinehamnsfödde professorn Anders L. Johansson skrivit en ny biografi Rikshushållaren Gunnar Sträng 1906-1992. De flesta politiker i min generation kan berätta historier om Sträng, ofta självupplevda. Om karismatiska, dominanta, färgstarka personer uppkommer ofta en flora av anekdoter. Ibland gör de så småningom personen till en mytisk figur. Dit hör den gamle finansministern Gunnar Stäng. Som rikshushållare placerades han i hyllningstal bredvid Gustav Vasa och Axel Oxenstierna. I Anders L. Johanssons porträtt stiger han fram ut myterna i hel figur med förtjänster

och tillkortakommanden. Den som vill söka förstå svensk politik under efterkrigstiden bör absolut läsa biografin om Rikshushållaren. I 23 år var Sträng finansminister, men han räknade sin lyckligaste tid som ombudsman för lantarbetarna och som socialminister. Han stred med framgång för statarnas villkor, uppbackad av sin gode vän Ivar Lo- Johanssons litterära skildringar. På kyrkbackar och i vägskäl höll han möten. Mjölkpallen var hans talarstol, cykeln hans färdmedel. De fackliga framgångarna tog honom till ordförandeposten i Lantarbetarförbundet. Många ville se honom som LO:s ordförande. Den socialdemokratiska partiledningen motsatte sig. Skälet är talande. LO skulle ha fått en alltför stark ordförande för partiledningen att balansera. Johanssons beskrivning av Strängs ideologiska bas är intressant. ”Strängs synsätt var tydligt: den starka staten var det verktyg, det medel, som stod till buds för att förhindra nya sociala katastrofer. En stark, planerande och dirigerande stat hade således litet med socialism att göra. Den var en maskin, ett verktyg, för att slå vakt om arbetarklassens sociala trygghet och möjligheter till egenförsörjning.” Det är nog en ganska bra beskrivning av s.k. gråsossar. Socialism är att förstatliga produktionsmedlen. Att bara vilja planera och dirigera är praktisk politik för att gynna egna intressen och tro sig hålla koll på statsfinanserna. För liberaler är nog just denna lust att dirigera sprungen ur den socialistiska ideologin. Sträng drevs av en stark vilja att förbättra de sociala villkoren, om det råder ingen tvekan. Han lyckades driva igenom stora reformer, ofta i bred politisk enighet. Men metoden var vansklig för den samhällsekonomiska balansen; först dyra reformer enligt de flestas önskan sedanfinansiering. Bertil Ohlin genomskådade uppläggningen. Sträng är som en räv i hönsgården, menade han. När fortsatt höjning av inkomstskatten blev omöjlig, tvingade Sträng igenom en total omsvängning både i partiet och i LO i synen på allmän varuskatt (oms). En sådan drabbade ju alla lika tvärtemot skatt efter bärkraft. När väl omsen var accepterad hade finansministern en finansieringskälla för många framförliggande reformer. Omsen som blev momsen började med 3 procent och var när Sträng slutade nära 18 procent. Samtidigt steg arbetsgivaruppgifterna under perioden 1970–76 från 11,65 till 29,49 procent. Det är klart att man kan gå till historien som stor reformator med sådana finansieringsmöjligheter. Det har nog aldrig varit lätt att vara finansminister, men lättare då än någonsin senare. Utrymmet för nya skatter har efter Strängs tid varit minst sagt begränsat. Efter rekordåren på 1950–60-talen började Strängs stjärna dala. Ett skäl var att han framstod som omodern i synen på finanspolitik. Ekonomin hade behövt stimuleras åren 1969–70 men Sträng satte sig emot och den nye statsministern Palme rådde inte på honom. När stimulanserna till slut kom blev de illa tajmade. Den första oljekrisen 1973 drev upp priser och inflation som ledde till kompenserande löneökningar och ovanpå det den stora ökningen av arbetsgivaravgifter. Industrins lönekostnader steg under åren 1974–76 med mellan 60 och 70 procent. Centern och Folkpartiet var till viss del medansvariga som tillskyndare av de s.k. Hagaöverenskommelserna under jämviktsriksdagen. Men det var uppenbart att Sträng, den stränge rikshushållaren, hade hamnat i otakt med konjunkturer och utvecklingen i omvärlden. Det var denna urspårade ekonomi som den nya borgerliga regeringen fick ta hand om 1976. Andra skäl till Strängs dalande stjärna var hans tillkortakommanden i debatter med Sara Lidman och Astrid Lindgren. Strängs tro på sig själv ledde till att han mästrade och felbedömde dessa författares publika tilltal. Jag skulle säga att Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa, hon som fik betala fler procent i skatt än vad som finns, är en väl så viktig förklaring till regeringsskiftet 1976 som Thorbjörn Fälldins anti-kärnkraftsparoller. Rikshushållaren blev för stor för sitt eget bästa, summerar Johansson. Det ”var han själv som slog de första spikarna i sin politiska kista”, Gunnar Strängs politiska sorti ur regeringen blev inte som han själv önskat. Men av politik hade han inte fått nog ens efter 28 år i regeringen varav 21 som finansminister. Han var, säger Johansson, en Homo politicus. Han styrde med bestämda steg sin väg från sitt stenhus i Gamla stan mot sin nya position som opponent i riksdagen. Där stannade han till 1985 och fick se sitt parti återta regeringsmakten. Men under sex år fick han på sin morgonpromenad Drottninggatan fram, förbi regeringskvarteren till Sergels torg, med kontrollerat obehag se hur borgerliga politiker gick i andra riktningen för att sätta sig på de taburetter som varit hans och hans partis under 40 år. Jag var en av dem. Jag hade bort lyfta på kepsen när vi möttes.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2019:1

Joné, Rakel. Åtta systrar och en bror. Familjekrönika från Värmland 1887–1947 / Rakel Joné; bearbetad av Holger Joné. Racken 2018. 160 s.

1916 var Rakel Olofsson 19 år. Det året lämnade familjen Åmot i Brunskog och flyttade till Segerfors herrgård i Rackstad. I Brunskog hade fadern varit trävaruhandlare, innehavare av två affärer och en gård. I Rackstad tog han över en jordbruksfastighet, en kvarn och en såg.

1977, vid 80 års ålder, summerade Rakel Joné familjens liv, inspirerad av ett upprop från Nordiska museet. Hennes son, Holger Joné, har redigerat hennes berättelse och kompletterat den med 70 bilder ur familjealbum. Nu finns den utgiven under titeln Åtta systrar och en bror. En familjekrönika från Värmland 1887 – 1947. Genom denna kulturgärning återskapas framförallt uppväxten i Brunskog sedd ur Rakels minnesgoda perspektiv.

Rakel beskriver en på det hela harmonisk barndom och berättar om det som utmärker en sådan: lekar med syskonen, en mormor som berättar sagor, dockor, kräftfiske, och andra utomhusaktiviteter. Kläder sydde man till sina dockor och kläder sydde mamma till barnen. Men helst såg döttrarna så småningom att de ambulerande sömmerskorna gjorde det. Kanske för att göra intryck på en del pojkar? Särskilt intresse väckte en ung evangelist

från Missionsförbundet hos döttrarna Olofsson. Flickorna hade nu vuxit och fått nya ansvarsfulla roller: att hämta korna, ta del i hushållet, arbeta i affärerna osv.

Så kom uppbrotten. Äldsta dottern flyttade till Amerika (och skulle på 20-talet följas av brodern Ragnar). Och familjen flyttar till Segerfors. En gigantisk operation: först flyttade man hundra lass – och sen det övriga. Två av barnen var nu utflugna. Rakel arbetade som kontorist på Tobaksbolaget och erfor något av konstnärslivet den gång hon blev bjuden på maskerad av den engelska dam, som dessförinnan fått låna ett av Segerfors pianon över till Sandstaberg. På den festen mötte hon storögt en tysk student, en äkta engelsk lord och en rokokodam om vars gunst många tävlade. Lorden förlorade, slagen av en av konstnärerna.

Rakel berättar hur hon och Bertha smög iväg för att lyssna på Kata Dalström i Folkets hus eskorterade av en sömmerska som fanns i huset. Åtminstone för Bertha verkar ett politiskt engagemang ha fötts. Som kommunist och utbildad sjuksköterska (hon hade gärna velat bli läkare) kom hon 1937 att resa ner till Spanien under inbördeskriget med en krigsambulans. Hon blev småningom aktiv socialdemokrat och distriktssköterska i Gunnarskog. Också systrarna Judith och Karin blev sjuksköterskor.

”Rakels drömmar och längtan” heter näst sista kapitlet i hennes text. Hennes dröm om att bli agronom växlas ner till studier och praktik inom lanthushållning och han som skulle bli hennes make, Bernt, fanns alltför länge på avstånd. I breven argumenterar Rakel mot hans inskränkta syn på kvinnor. Tydligen nådde de fram till varandra och gifte sig till slut 1929. Samtidigt som Rakel och hennes bror Ragnar arrenderade gårdens jordbruk.

Så slutar berättelsen med att föräldrarna flyttar till en mindre gård, Rakel och Bernt flyttade in i Smedjefallet. Och Arvika stad övertog Segerfors.

Lennart Wettmark

Wermlandiana 2018:3

Juhl, Berit, Sjukstôga i Sunne. Svea Bok 2018. 121 s.

Det fanns en tid då det fanns en riktig sjukstuga i Sunne. Det kan jag själv intyga för mellan juldagen 1956 och nyårsafton samma år låg jag inlagd där för lunginflammation. Dessutom tjänstgjorde min mor som var utbildad sjuksköterska då och då i “Stugan” som pensionär och trivdes mycket väl där. Om inrättande av en sjukstuga fattades beslut 1891. Sunne sjukstuga tillkom genom folkets eget initiativ, skriver Berit Juhl. På det viset blev sjukstugan en hela bygdens angelägenhet både ifråga om val av styrelse och tillsättande av läkare fram till början av 1900 tillägger författaren, som ger en noggrann beskrivning av “märkesår” i stugans historia. 1968 på börjades den sista om- och tillbyggnaden av Sunne sjukstuga, som nu fick benämningen Sunne läkarstation. Sunne har idag en väl fungerande läkarstation framhåller Berit Juhl. I dagens läge finns under vardagsjouren läkare i beredskap dygnet runt, fast en viss “samordning“ med Torsby sjukhus gäller ifråga om helgtid. Huvuddelen av boken handlar emellertid om människorna, som arbetat och arbetar på “Stugan”. Sjukvården kräver personal i långa banor! Läkare porträtteras liksom andra som tjänstgjort på sjukhuset. En personalförteckning uppgår till bortemot 400 namn! Utförligast är förstås läkarporträtten. Boken är rikt illustrerad. Den bjuder på roande läsning för alla, som haft ned sjukvård att göra och vem har inte det? Sunnesjukhuset är verkligen värd en “verkbeskrivning””, inte minst de som jobbat där och gör det än idag dag!

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2019:2

Karlsson, Maja. Trettiofem vantar. Bonnier Fakta 2018. 184 s.

Helt oförmögen att åstadkomma något som helst handarbete och inte ens kapabel att sy i en knapp snyggt är jag trots det mycket intresserad av textilier, prenumererar på tidskriften Hemslöjd och har en liten men älskad samling av böcker om olika slags textilier. I den ingår nu Maja Karlssons senaste bok Trettiofem vantar. Maja är en frilansande stick- och virkdesigner, skribent, fotograf, föreläsare och kursledare, som driver en egen nätbutik för sybehör och garner som heter Majas Manufaktur. Hon bloggar om allt hon stickar, bakar, odlar, lagar, fotar och tänker! Hennes debutbok Sticka svenska mönster. 20 modeller med 40 traditionella mönster på nytt sätt, som kom 2016 på Bonnier Fakta, fick en fin recension av hemslöjdskonsulenten Carina Olsson i Wermlandiana 2018:2. Lika kvalificerad att recensera Majas andra stickbok är jag inte men vill gärna ändå förmedla min entusiasm över Trettiofem vantar. Som titeln antyder innehåller den stickbeskrivningar på 35 yllevantar av olika slag med vantmönster som Maja skapat det senaste året. Man kan se hennes 35 vantar som små historier, skriver hon i bokens förord, som vill förmedla berättelser om stort och smått och ta med läsaren på en resa över stock och sten, skog och Finnmark och genom krukmakarens gamla verkstad. Vanten Keramik är inspirerad av Långvakskeramikern Viktor Axelsson (1884–1946) vars keramik liksom vanten ofta gick i blått, brunt och vitt. Vanten Ulla bygger på en av keramikern Ulla Nilssons mest omtyckta dekorer. Ulla Nilsson levde och verkade på Övre Stortorpet från 1995 till sin alltför tidiga bortgång 2016. Krukmakeriet på Övre Stortorpet är det enda i sitt slag i trakten som fortfarande står intakt sedan det byggdes på 1870-talet. Flera av fotografen Helen Pés enastående vackra miljöbilder i boken är tagna i krukmakerimuseet i Långvak. Andra vantar har motiv från djur- och naturvärlden som Granskott, Frö, Lingonkvist och Lyckoklöver. Andra som vantarna Allmoge och Kurbits är influerade av vår svenska mönsterskatt. Vackra vantar är det, många stickade med två- eller flerfärgsstickning, och därmed lite tjockare och varmare. Andra enfärgade med spets- eller flätstickning, för dagar som inte är fullt så kalla. Några är riktigt enkla varianter och andra är lite mer intrikata i konstruktionen. Till exempel vantar som stickas uppifrån och ner! För den som är van att sticka är beskrivningarna och diagrammen tydliga och lätta att följa, och i slutet av boken finns också en teknikdel som ingående visar moment som kräver lite extra. Också för den som inte stickar alls är Trettiofem vantar en makalöst vacker bok, som det är en njutning att bläddra i. För bokens illustrationer svarar Siri Carlén, för formgivning Sebastian Wadsted och redaktör är Annika Ström.

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

Kruse, Jan, Historien om Tabergs gruvor i Filipstads bergslag. Nordmarks hembygdsförening & bokförlaget Atremi 2018. 240 s.

Jan Kruse är en flitig forskare i den värmländska Bergslagens historia. Det gäller framför allt gruvorna. Fyra böcker om gruvorna i Långban, Persbergs odalfält, Nord- marksberg och Värmlandsbergsgruvan har producerats under åren 2010–2016. De två första är t.o.m. slutsålda.

Under 2018 utkom en femte bok. Denna gång handlar det om Tabergs gruvområde i Nordmarks socken. Precis som de förra böckerna är detta en mycket gedigen dokumentation i text och bild av gruvorna både vad gäller själva gruvverksamheten, men också närgränsande områden. Här berörs själva brytningen, uppfordring, lastning, länshållning och utfrakt. Allting förklaras på ett mycket pedagogiskt sätt. Det finns flera sidor som ägnas åt ordförklaringar. Vid Taberg (ej att förväxla med den småländska orten) bröts det järnmalm mellan 1702 till 1962. Dessa gruvor är de djupaste i Värmland. Värmlandsschaktet är 495 meter djupt, så de som arbetade där befann sig 265 meter under havets yta!

Idag är naturligtvis det mesta av de gamla gruvorna vattenfyllda, men Kruse har också dokumenterat de spår som finns idag. Här finns också Sveriges högsta slaggstenskonstruktion, den ca 90 meter höga ringmuren i Oscars schakt. Här finns biografier över alla disponenter, förvaltare och gruvfogdar, utarbetade med hjälp av släktforskaren Elisabeth Thorsell. Även företag i Nordmark har fått ett eget kapitel i boken. Boken är rikt illustrerad, med kartor och gamla och nya bilder. De allra flesta bilder är också av högsta kvalitet och är återgivna i ett generöst format. Boken är också väl formgiven i ett klassiskt format utan experiment. Jan Kruse är på väg att skapa ett storverk inom värmländsk näringslivshistoria med sina gruvböcker. Vi kanske kan hoppas på fler böcker med tiden. Det finns fler gruvor att dokumentera!

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 3–4 2019

Kära Selma! Litteraturpristagarnas tack 2014–2018. Redaktör: Gun-Britt Karlsson. Heidruns förlag i samarbete med Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2018. 58s.

Det har hänt mig åtskilliga gånger. Jag har hört ett fantastiskt tal och blir glad när det sedan ges ut i skrift – för att strax bli djupt besviken. Så mycket betyder tonfall, kroppsspråk, ja, hela framförandet. Alla tal gör sig inte bra i skrift. Men det finns förstås undantag. De fem senaste årens mottagare av Selma Lagerlöfs litteraturpris skriver så bra att deras tacktal står sig väl även i bokens form. Den just utkomna lilla skriften är alltså en uppföljare till den tjockare utgåvan som kom 2013 och som även den innehöll tacktal från tidigare pristagare. Först ut i den nya boken är 2014 års pristagare Lotta Lotass som lät Selmas förkärlek för fåglar gå som en röd tråd i sitt tal. Här finns de välkända gässen som tar Nils Holgersson med sig på resan genom Sverige, den likaså välkända Fågel Rödbröst som fått sin röda färg från Jesus blodiga panna men också en rad andra fåglar i Selma Lagerlöfs författarskap. Lotta Lotass tal är väldigt fint och poetiskt. Stewe Claeson, vinnare 2015, har ett helt annat uttryckssätt. Han kallar sig själv folkbildare, och det finns det fog för eftersom han under 41 år bott och verkat inom folkhögskolornas område. Han konstaterar att även Selma tog starkt intryck av folkhögskolan, som alltså får bli hans röda tråd i talet. Slutet på hans tal är för övrigt riktigt roligt. Han har själv varit bedömare av många litterära försök som deltagare i hans skrivarkurser lämnat in. Hur skulle det ha gått för Selma om hon varit med där? Han testar tre varianter, men först vid fjärde försöket, inlett med orden ”Äntligen stod prästen i predikstolen”, skulle hon ha fått godkänt: ”Jepp, av den här damen skulle det kunna bli nåt.” 2016 var det Sara Stridsbergs tur att tacka för sitt litteraturpris. Hennes roman Beckomberga hade kommit ut på sensommaren 2014 och den hänvisade hon till i sitt tacktal. Hon betonade Selma Lagerlöfs ”frihetsanspråk och frihetsarv som löper som en gyllene tråd genom litteraturhistorien”. Så ock genom Sara Stridsbergs tal. Lars Norén fick priset 2017 och valde att knyta an till Selma Lagerlöfs roll som en fantastisk berättare. ”Berättelsen är alltid det viktigaste, viktigare än de personer som bär den”, skriver han och noterar att hennes stil och metod måste ha varit hennes egen skapelse, den som gjort henne unik. 2018, slutligen, heter pristagaren Carola Hansson. Hennes tal har jag faktiskt nyss läst, det publicerades i Dagens Nyheter i början av augusti. Hon uppehåller sig vid Selmas gränsöverskridande förhållande till livet och döden. I både Herr Arnes penningar och Körkarlen sker det bokstavliga sådana vandringar, men Selma kopplade dem också till ordets makt och det personliga ansvaret för hur man uttrycker sig. Ord kan skicka människor i elände men även skänka frid och lycka. Fem vitt skilda tacktal alltså, men ett har de gemensamt. De är klart läsvärda.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit införd i Värmlands Folkblad.

Wermlandiana 2018:4

Larsson, Kenneth, Finnättlingar från Slobyn. 4. En släktkrönika över Jöran Simonssons ättlingar. Förlaget Ancestor 2018. 914 s. ”

Boken innehåller ca 18 300 personer, men täcker ändå inte resten av Jöran Simonssons ättlingar. Åtminstone en del till (del V) kommer att behövas. Den är sedan en tid tillbaka påbörjad, men det är tyvärr osäkert om den kommer att ges ut då kostnaden vida överstiger inkomsten vid tryckningen.”

Den ovan citerade texten kan man läsa på Kenneth Larssons hemsida, en hemsida som är så innehållsrik och användbar att man bara kan lyckönska inte bara Jöran Simonssons ättlingar utan alla som har intresse för Mangskog med omnejd. Och har man inte direkt det men ändå är intresserad av släktforskning, finner man en mängd allmänt användbara länkar som det bara är att klicka på. Adressen är enklast tänkbara – www. mangskog.se

Kenneth Larsson har gett ut en ansenlig mängd mycket gedigna böcker på det egna förlaget Ancestor, några tyvärr slutsålda. Mangskog är hans specialområde, men även Gräsmark och Gunnarskog har han skrivit om.

Den här föreliggande boken läser man inte rakt igenom utan här är det fråga om en katalog med c:a 20 000 namn. Boken inleds med tillägg till delarna 1–3 och sedan brakar det loss! Släktens stamfar är Jöran Simonsson, född c:a 1595. Han hade åtta barn, födda i Slobyn i Mangskog i början av 1600-talet. Och av dessa barn är det här frågan om Jöran Jöransson d.ä., född c:a 1620 och hans ättlingar. Det hela har blivit en bok på 900 sidor, tabell för tabell. Det alfabetiska personregistret omfattar nära 200 sidor och verket sträcker sig fram till 1990-talet, vilket förstås gör att alla delar av vårt land kommer med på något vis och dessutom stora delar av resten av världen, där ättlingarna från Mangskog finns idag.

Vilka källor som använts har exemplariskt redovisats. Det här är ett bokverk, vars alla delar bör finnas tillgänglig på de värmländska biblioteken, där släkt- och hembygdsforskning bedrivs. Finnättlingar från Slobyn har karaktär av uppslagsbok och det är knappast något som man sträckläser. Författaren beklagar att foton inte fått plats och att han fått avstå från ortsregister. Det senare tycker jag är lite tråkigt, men man finner det ändå lätt på den förträffliga hemsidan. Det går kanske lika bra. Dock är författarens motivering till avsaknaden av ortsregistret inte hållbar. Hans tanke att boken skall kunna skickas som brev och väga under 2 000 gram håller dessvärre inte. Den väger, med sina hårda pärmar, rätt precis 2 kg och eftersom emballage tillkommer, lär den få skickas som paket.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 3–4 2019

Lerin, Lars & Högstrand, Kerstin. Råskinn. Brev och bilder 2006–2009. Bonnier 2018. 324 s.

Råskinn. Det är titeln på Kerstin Högstrands och Lars Lerins nya bok med bilder och brevkorrespondens från 2006–2009. Men råskinn? Inte kan man med bästa vilja i världen karaktärisera de två konstnärerna som råskinn i den bemärkelse vi vanligen lägger i ordet. Man måste försöka hitta en annan tolkning. Råskinn är väl ett helt ogarvat skinn? Lars Lerin och Kerstin Högstrand är båda på var sitt sätt garvade och erfarna konstnärer men den som läser den nya boken och/eller de två tidigare utgivna brevsamlingarna, konstaterar snabbt att det handlar om två synnerligen hudlösa och ömtåliga människor. Boken Råskinn ter sig vid första ögonkastet som ett praktverk, en coffee-table-bok som man elegant kan placera på väl synlig plats i en moderiktigt inredd bostad. Men när man börjar läsa boken behöver man inte mer än två sidor för att konstatera att en sådan bedömning är både ytlig och djupt orättvis. Råskinn är en berörande och kraftfull bok, där två modiga människor i text och bild öppet och offentligt redovisar sin kamp mot de inre privata demonerna. Kerstin Högstrand lider av en svår depression som förlamar hennes sociala liv och hennes konstnärliga skapande. Hon har fullständigt tappat tilliten till sin egen person och vill bara gömma sig. Besöken på psyket och dess ”dårdoktor” skildrar hon med för- tvivlan men samtidigt med en desperat humor som visar att hon ändå har tillgång till en frisk kärna, som inger hopp om läkning eller i alla fall lindring. En av hennes få ventiler är brevväxlingen med Lars Lerin, en sprudlande vital skribent som trots egna inre lidanden ändå förmår trösta och vederkvicka sin vän och kanske också mentor Kerstin. Lars Lerin å sin sida är inte enbart den oemotståndligt charmige, rolige och varme mannen som allmänheten får se i tv och på vernissager. Också han rids av inre demoner, bland annat ett latent drogmissbruk. Lars Lerin är under den period boken skildrar en så gott som – men inte helt – nykter alkoholist. Han berättar om den ångest som minnena från hans verkliga missbruksperiod, bland annat från åren vid Lofoten med älskaren Y, rider honom, främst nattetid, men också de dagar han från kreativitetens toppar sjunker ner i grubbel och vanmakt. Jag har sedan länge insett att Lars Lerin är en stor bildkonstnär men hade faktiskt ingen aning om hur bra han skriver. Det är fullständigt lysande. Inte minst Kerstin Högstrand överraskar med språkliga underfundigheter och stilistiska genidrag. Både Lars Lerin och Kerstin Högstrand är två osedvanligt stilmedvetna författare. De båda blandar huller om buller stora, smärtsamma existentiella frågor om sjukdom, åldrande och död med små trivialiteter som inköp på Coop i Bergvik, katter och annat som hör hushållet och hemlivet till. Lars Lerin – som orkar vara den utåtvände fribytaren – berättar om resor och vernissager och om flytten från Sunnemo till Smedsby i närheten av Alma Löv Museum och konstnärsfamiljen Broos. Där köper Lars Lerin en fallfärdig byggnad som han med mycket hopp och stora delar förtvivlan renoverar. Drömmen verkar vara att bygga ett hem för en familj där Lars kan bo tillsammans med en man och kanske också barn. Det är under den här perioden som Lars Lerin efter mycket sökande och svåra våndor äntligen finner en man att älska. Han finner honom i Brasilien och han heter Junior, en inte alls okomplicerad person. Det är en kärlekshistoria full av motgångar och besvikelser men så långt vi får följa den i boken verkar den få ett lyckligt slut. Berättelsen slutar dagen före bröllopet. Den stora folianten är dessutom full av roliga, vackra och kraftfulla bilder och foton.

Anders Hjertén

Wermlandiana 2018:2

Lidén, Gunnar. Körsbärsträdet snöar. Teckningar och dikter 2017–2018. Kultur- stugan 2018. 220 s.

När jag läser Gunnar Lidéns dikter är det ett visdomsord som kommer för mig: ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma od”. Orden tillskrivs den grekiska filosofen Herakleitos och känns som tillämpliga här. Dessutom särskilt passande, då dikterna har sitt ursprung i författarens sex år som präst i Grekland och hans hemkomst till Sverige igen. Hans känslor efter återkomsten beskriver han i bokens förord och efterord: ”Det går att flytta tillbaka, men det går inte att återvända. Tiden har gått och det som fanns har förändrats och jag själv är inte densamme som när jag reste ut.”

I Wermlandiana 2018 nr 2 har jag skrivit om två tidigare böcker av Gunnar Lidén – Grekisk sallad och Ett halvt kilo rött. Den nya boken är upplagd på samma sätt, korta impressionistiska dikter, oftast med en liten knorr på slutet och alltid ackompanjerade av en kraftfull teckning. Gunnar Lidén är en driven tecknare och bilderna ger härlig studs åt texterna. Livet i Karlstad är inte likt det i Aten. Inte så spännande kanske, men författaren har en speciell förmåga, en säker blick att se detaljerna i det vardagliga och ibland lite komiska. Det kan vara på Biltema i Karlstad, på konstvernissage på Herrhagen (kanske på samma som recensenten?) på Valborg i Alsterdalen, på Gaperns skridskois eller på gudstjänst i Alsters kyrka. Också besök i studieårens Uppsala, Kinnekulle med utsikt mot Skoghall och flera platser i sommarens Bohuslän blandas in i denna högst varierande men ständigt läsvärda diktsamling. Många dikter visar att författaren också återvänt till Grekland på kortare besök, men kanske för att nna att också där är livet förändrat. Filosofens ord stämmer nog. Det är lustfyllt att läsa Gunnar Lidéns dikter och de svarta teckningarna förhöjer upplevelsen. Läs några dikter åt gången – det är mitt råd. Och se hur väl den lilla teckningen passar till texten! Jag avslutar här med en dikt för alla bokvänner och boksamlare att begrunda.

Traven

Vi staplade böcker i höga travar.

En människas liv samlas i bokhyllor och gamla välfyllda kistor.

Nu var det dags att rensa

bland det som var tänkt,

det som blev sagt och gjort. Visa mig din bokhylla,

så ska jag berätta vem du är.

Men så enkelt är det inte.

Böckerna berättar vem du var,

och vem du ville bli.

Vem du sedan blev står i en annan bok som ännu inte är skriven. Det tar emot att slänga böcker

och den höga traven rasar.

Bladen har gulnat, ryggen har lossnat. Kvar finns de fria tankarna. Återvinningscentralen för gamla berättelser lämnar som honorar

en bok med tomma sidor.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2019:1

Liljedahl efter glasbrukstiden. Liljedals hembygdsförening. Norlén & Slottner (2018). 280 s.

I september 2017 arrangerades det minnesdag på Liljedal. Det var 100 år sedan glasbruket lades ned, en händelse värd att uppmärksamma. Samhället byggdes kring det som var norra Europas största askglasbruk. Vid Ransundet bodde närmare 2 000 personer, att jämföra med dagens 200.

Efter 136 år flyttades glastillverkningen till Surte. Både anställda och bostadshus flyttades med. Fast några blev kvar, många av dem fick arbete vid det nystartade Kyrkebyns bruk i närliggande Segmon. Liljedal överlevde och har sakta omdanats till dagens idyll.

Om de 100 åren efter glasbrukstiden finns det mycket att berätta. En hel del skildrades redan i boken Det gamla glasbruket (1973, nytryck 2017) men det fanns mycket mer att sätta på pränt. Det insåg Stig Thyberg, Jan Rosander och Per-Åke Hermansson, Liljedalare och aktiva inom hembygdsföreningen.

Boken om Liljedal, eller Liljedahl som författartrion skriver, innehåller det man kan förvänta sig av en hembygdsbok. Smått som stort skildras. Ofta är det ett gammalt foto eller ett klipp ur Säffle-Tidningen som har inspirerat till en artikel. Vi får en n genomgång av bebyggelsen med båda gamla och nytagna bilder. Åtta föreningar presenteras. Idag är det bryggföreningen och hembygdsföreningen som håller fanan högt. Den senare svarar inte minst för det årliga midsommarfirandet.

Kulturlivet skildras – och givetvis Vänern. Liljedal ligger invid Ransundet som förbinder Vänern med Ekholmssjön. Fram till 1982 fick vägfararna ta färjan över sundet. Detta år invigdes bron, praktisk för Liljedalarna men samtidigt blev orten en turistattraktion fattigare!

På 1970-talet fick samhället ett litet uppsving. 14 nya villor byggdes, yngre familjer flyttade in. Då fanns ännu speceriaffären. Den ståtliga skolan, ritad av Bror Almqvist, hade lagts ned 1965. Några år senare förvandlades skolhuset till en sy-fabrik. Efter 50 år fick Liljedal återigen en industri. Det var Bricken Åkerblom som drev Brikå-Modeller.

Boken om Liljedal är innehållsrik och rikt illustrerad. Fast visst hade det varit nt med ett namnregister.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

Ljusnedalens bygdegård 60 år. [Torsby]: Ljusnedalens bygdegård, [2018], ca 110 s. Försättsblad med utgivningsfakta saknas.

Som bygdeförening ingår Ljusnedalens Bygdegård i ett större sammanhang, Bygdegårdarnas Riksförbund, på vars hemsida står att läsa: ”Vi är en öppen folkrörelse med mötesplatser i hela landet. Bygdegårdsrörelsen har en ledande roll i att stärka bygden och dess människor – nu och i framtiden.” Vid årsskiftet 2019 fanns 1 433 föreningar anslutna till riksförbundet, med 200 000 medlemmar i 24 distrikt.

Ljusnedalens Bygdegård är en nordvärmländsk del som speglar denna helhet. Det handlar om en mångskiftande verksamhet, vilket också framgår av jubileumsboken Ljusnedalens bygdegård 60 år. Samlingspunkt är Björbysäterns gamla skola, belägen mellan Vägsjöfors och Digerberget, och intill Ljusnan, den skogsälv som rinner upp norrut i Värmland och i Torsby mynnar ut i Fryken vid Bergsäng.

Denna bok är som ett 104-sidigt familjealbum i behändigt format. Textinslaget är begränsat till, förutom två tryckta sidor om Bygdegårdens historia, några ytterligare sidor med bland annat protokollsanteckningar och utdrag ur kassabok, där man kan finna att 1964 var 550 kronor det arvode dansorkestern Flamingos fick, och att 85 kronor utbetalats till (två) ordningsvakter ...

Antalet fotografier i färg däremot uppgår, om jag räknat rätt, till närmare trehundra, vart och ett med angivande av förnamn på såväl gammal som ung som alla i åldrar däremellan, för berörda att känna igen och minnas. För en utomstående betraktare berättar kapitelrubrikerna, och de är många, om vad som genom åren kommit att omfatta allt från hantverk, med vävsektion, till årstidsfester, spelmansträffar och kulturvandringar 0 och mycket mera därtill. Föreningen Ljusnedalens Bygdegård med säte i Björbysätern bildades den 15 juli 1958.

Alf Brorson

Wermlandiana 3–4 2019

Liljemark, David. David Liljemarks underbara värld. Ordfront Galago, 2018. 503 s.

David Liljemark är en unik röst i den värmländska författarkören, mångsidigt begåvad och produktiv som få, vilket också hans 500-sidiga lunta David Liljemarks underbara värld. vittnar om. Det är en brokig, bråkig och bångstyrig lunta som ger en retrospektiv bild- och textkavalkad över hans verk i urval (sic!) från skolbarnsdebuten 1978 till dags dato. Serietecknare och konstnär, filmare och musiker, nörd och provokatör är några av titelförslagen på hans visitkort. Han står med ena foten i den värmländska, dialektala, myllan (som i novellsamlingen Dä ha satt säj på hôvve) och den andra i amerikansk underground. Förutom detta har han också fått fram barnböcker, ren och skär konst, happenings, forskning i den märklige Boltzius levnadsöde och mirakeldåd. Det är serieförlaget Galago som välsignar oss med denna bok och i följebladet skriver författaren själv: ”För mig är idén och berättelsen viktigast. Det är det som avgör om det lämpar sig bäst som kort lm, serie, novell eller låttext. Man kan notera en rekonstruktionsmetod som återkommer, barndomen som källa för kreativitet. Framför allt skiner ju min syn på världen igenom, mina värderingar. Och hur mycket än satiren tar ut svängarna så finns alltid en tanke bakom. Minst!” Förvisso är det så att många tankar, infall och uttryck får samsas mellan pärmarna, vilket gör att man knappast plöjer boken på raken. Liljemark kan rekommenderas i små doser, men minst en morgon, middag, kväll för att livsandarna skall upprymmas och nya tankar passera hjärnbarken. Hans humor är både osofistikerad och egensinnig, rå och subtil på en och samma gång – men i varierande bildrutor. David Liljemark, som häromåret välförtjänt utsågs av Region Värmland till Årets Värmlandsförfattare, binder samman den hävdvunna berättartraditionen med 2000-talets litterära uttryck. Det är bara att tacka och ta emot!

Bengt Berg

Wermlandiana 2018:2

Lundh Sallie. Dissection of an eggshell girl. Createspace Independent Publishing Platform 2018.

För tonåringar och unga vuxna föreslår jag debuterande Sallie Lundhs bok Dissection of an eggshell girl. Jag är djupt imponerad av Sallies bok som bara kan beställas via amazon.com, och bara finns på engelska. Sallie som är uppvuxen i Karlstad, har skrivit poesi i hela sitt tjugoettåriga liv men började publicera sig på engelska på Instagram redan 2015. Nu skriver hon under användarnamnet @poetic.ligation och boken är en samling av hennes Instagraminslag. Hon står också för de fina illustrationerna och fotona i boken. En så säker penna! Varje kapitel inleds med kommentarer från hennes följare. Det kan kanske upplevas lite märkligt men säger en hel del om ungdomars liv, läsning och längtan idag, för i boken är det en ung förälskad själ som öppnar sig. Stora känslostormar, tärande ångest och längtan. Och kärlek som i:

Bumblebees,

Your lips taste like stars

I swear I love them more Than bumblebees love nectar

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2018:3

Lundgren Landin, Helena. Lustenbåtarna på Klarälven, Votum, 2018, 152 s

1991 flottades de sista stockarna genom Karlstad och vidare ned till Skoghalls bruk. Därmed blev Klarälven Sveriges sista flottningsled. Under de senaste åren hade det handlat om lösflottning. Eftersom allt flottgods gick till Skoghall fanns det inte längre någon anledning att bunta ihop stockarna. Därmed hade också Lustenbåtarna förlorat sin roll. Fram till 1982 såg det helt annorlunda ut. Då var sjön Lusten vid Mölnbacka en central plats. På sin väg in i sjön sorterades stockarna, buntades ihop och täckte snart hela Lusten. Mellan skiljet vid Lusten och industrierna gick bogserbåtarna i skytteltrafik. Under sommarhalvåret drogs buntarna i långa släp, ned till sågverken och pappersindustrin. Det var här som Lustenbåtarna kom in i bilden. Under den över 100-åriga epoken var det minst 26 Lustenbåtar som trafikerade älven. Det är om dessa båtar, och om flottningen som yrke, som Helena Lundgren Landin berättar i sin nya bok. Helena Lundgren Landin har lagt ned stor möda på att spåra de färgglada båtarna som efter flottningsepoken har rönt ett skiftande öde – och med den gemensamma nämnaren att ingen av dem numera trafikerar värmländska vatten. Det är sorgligt att läsa om Lusten 7 som efter renovering totalförstördes i en brand. Bättre har det gått för Lusten 17, visserligen ombyggd men fortfarande i drift, som bogserare i Hamburgsund! Tekniska detaljer varvas med anekdoter. Båtarna var ofta byggda hos Wennbergs Mekaniska Verkstad. Även många av motorerna var värmländska, ofta av fabrikat Seffle eller Albin. Tabellavsnittet innefattar även övriga båtar hos Klarälvens flottningsförening. 1992 såldes de kvarvarande båtarna och däribland Lusten 2. Just denna fick snart en ombonad hemvist. När det nya Värmlands Museum stod klart kunde besökarna kliva ombord på den rödgröna båten. Den var en del i den pedagogiska utställningen om flottningen, den näring som sysselsatte tusentals värmlänningar och var så betydelsefull för den värmländska industrin. Det var också i museivärlden, som guide vid Flottningsmuseet i Dyvelsten, som konstvetaren Helena Lundgren Landin fick upp ögonen för flottningen och framförallt flottningsbåtarna. Under 20 år fungerade flottningsföreningens tidigare verkstad som museum. Verksamheten drevs i Värmlands Museums regi. 2015 lades museet i malpåse. Vid det laget hade Helena Lundgren Landin hunnit bli ordentligt intresserad av flottning. Hon behandlade ämnet i tidskriften Värmländsk kulturs flottningsnummer och gav sig sedan i kast med projektet som resulterade i den nu utkomna boken. Fyra år har hon ägnat åt att kartlägga båtarna, liksom båtförarna och alla de andra som arbetade i och omkring Lustenbåtarna. God hjälp har hon haft av de intervjuer som gjordes redan i början av 1990-talet – med personer som inte längre finns bland oss. För Helena Lundgren Landin har flottningen blivit mer än en hobby. Yrkesmässigt är hon verksam vid Pråmkompaniet. De ägnar sig bland annat åt bärgning av sjunkvirke – ett ganska påtagligt spår av flottningsepoken! Minnet av flottningen är helt klart värt att bevara, och ämnet är långt ifrån uttömt. Vågar vi hoppas på er böcker av Helena Lundgren Landin? Lustenbåtarna på Klarälven är utgiven på Votum förlag. Det är en vacker bok, välskriven och med inspirerande bilder – både arkivbilder och författarens nytagna.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

Lundh, Lotta, Kvinnornas hus. Tallbergs förlag 2018. 261 s.

Inom loppet av ett par veckor hittas två döda kvinnor i sjön Löven. Det visar sig att det finns en hel del likheter mellan dödsfallen. Kvinnorna har blåmärken och skador på kroppen, blodanalys visar spår av narkotiska preparat. Deras män förhörs men nekar och de visar sig ha alibi som håller.

Nina Steen jobbar på ett café i den lilla värmländska staden Lövvig. Dit kommer volontärer från Kvinnornas Hus och hämtar dagens överblivna bröd. När kvinnornas lik hittas och för tankarna till kvinnomisshandel börjar Nina själv fundera över vad hon kan bidra med för att hjälpa våldsdrabbade kvinnor. Hon tar kontakt med kvinnojouren och blir väl mottagen och insatt i arbetet. Ninas man Hasse är journalist på stadens lokaltidning och har fullt upp med att följa det pågående arbetet med att lösa morden. Men varför är han så negativ till att hon vill engagera sig i att hjälpa till på Kvinnornas Hus, tänker Nina när hon sett hans reaktion då hon berättat.

Lars Blom, kanske inte stans skarpaste hjärna, är polisen som får ansvar för att lösa fallet med de två kvinnornas död. Parallellt får vi också i ett inifrånperspektiv följa en familj och främst då flickan Maja, som ser sin säng som den enda trygga platsen i hemmet. För hur är det för ett barn av växa upp och ständigt se sin mamma bli misshandlad både fysiskt och psykiskt. Just denna känsla som Maja utrycker, att både vara sviken av sin pappa och sin mamma är något som får konsekvenser för hela upplösningen av de båda kvinnomorden.

Denna spänningsroman är traditionellt upplagd med mord och därpå följande polisutredning. Ämnet kvinnomisshandel och dess konsekvenser är ett nog så viktigt ämne och deckarformen är ett bra sätt att belysa sociala och samhälleliga problem.

Författaren Lotta Lundh bor i Sunne och den fiktiva staden Lövvik och sjön Löven kan nog med säkerhet sägas vara fiktiva namn för just Sunne och Fryken. Kvinnornas hus är Lotta Lundhs debut men hon är en produktiv författare. I januari 2019 utkom på nytt förlag ännu en spänningsroman och hon har kontrakt på ytterligare en bok.

Lotta Lundh har gått på Skrivarakademin och är nu tjänstledig från arbetet som utredare på ett statligt verk. Hennes dröm är att kunna skriva skönlitterärt på heltid.

Gun Berger

Wermlandiana 2019:2

Luröbladet. Luröskärgårdens Natur- och Kulturförening. 2018.

I en Wermlandiana med tema fåglar kan det passa bra att lyfta fram tidskriften Luröbladet – särskilt som årets upplaga innehåller en artikel om 2017 års fågelinventering. Det som startade som en liten medlemsfolder har på senare år utvecklats till en trevlig 36-sidig tidskrift. I år är det Bärötorpet som tagit plats på omslaget. Här har vi hamnat i Millesvik, två mil nordväst Lurö, men ändå i den del av Vänerskärgården som Luröskärgårdens Natur- och Kulturförening har tagit under sina vingar. Det är just dessa som ger ut Luröbladet. Ordföranden Henrik Ahlgren har två redaktionskamrater, Hans Kongbäck och Marianne Westerberg, välkända Luröprofiler. Viktiga är givetvis även skribenterna, och här verkar det inte vara någon brist. I år handlar det alltså till stor del om Bärön, den största ön i Millesviks skärgård. I historiken kan vi läsa att det redan på 1600-talet förekom mulbete på ön och att den var bebodd fram till 1951. Sedan några år har kulturföreningen tagit sig an den förfallna stugan. Pelle Carlsson i Västra Frölunda bidrar med en trevlig artikel om minnen från 1961, sommaren då han och en kamrat monterade ned ladugården på Bärön. Smått som stort blandas i tidskriften. Ett återkommande tema är de igenväxande strandängarna. Något av en katastrof skulle man kunna tycka, särskilt om man jämför bilder av dagens vass- och slybälten med 1960-talets öppna stränder. Det är många som är beroende av öppna strandängar och skär – inte minst fåglarna! Luröbladet rymmer som sagt en artikel om 2017 års inventering av Vänerns fågelskär. Skribent är Hans Kongbäck som traditionsenligt inventerade de många fågelskären i Lurö och Millesviks skärgårdar. Antalet häckande par räknades och redovisas. Inventeringen startade 1994 och man har nu ett intressant arkivmaterial att jämföra mot. Svängningarna är ofta stora. Överst på årets önskelista stod roskarlen, och där – skriver Kongbäck – blev det träff vid första skäret. Dagen var räddad! Roskarlen är en av tiotalet rödlistade arter som häckar på Vänerskären. Intressant är också havsörnens återkomst, liksom alla de rödlistade fågelarter som häckar i Vänern. Den som vill läsa Luröbladet kan givetvis bli medlem i den utgivande föreningen. Tidskriften finns även att inhandla på Lurö. Om man nöjer sig med en digital version går den att leta fram på föreningshemsidan. Där finns alla äldre Luröblad och dessutom mycket annat smått och gott om Lurö.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

Lövestam, Sara & Gustavsson, Per, Under mattan. Lilla Piratförlaget 2018. 25 onumrerade sidor. Vi som lyssnar på P1 känner igen Sara Lövestams namn. Hon är domaren i Annika Lantz program Lantzkampen. Hon är också en hyllad deckarförfattare men denna gång ansvarar hon för texten i bilderboken Under mattan, illustrerad av arvikabördige Per Gustavsson. Detta är en lite filosofisk bilderbok som konkret gestaltar vad som händer när man hela tiden undviker att tala om problem – och sopar dem under mattan i vardagsrummet i stället. Det är vad den lilla flickans föräldrar gör. Först stoppar pappa dit ett litet odefinierat monster som sitter på köksbänken. Flickan såg att det blev en liten bula på mattan men ingen av föräldrarna kommenterade det hela. Pappa sa sch! Och mamma vattnade bredvid krukan. Bulan under mattan växer till en stor hög som börjar röra sig och mullra. Ingen vågar gå på mattan längre, man undviker vardagsrummet. Till slut är det den lilla flickan som inte orkar med det hela och lyfter på en flik och kaos utbryter. Ett renande kaos. Föräldrarna börjar agera, fönstren öppnas och monstren släppas ut. Bokstavligen. Per Gustavsson har verkligen frossat när han tecknat monster i alla dess former som river och sliter i föräldrarna. Ett illustrerat praktgräl! Så här kan konflikter hanteras och förhållanden repareras trots kulturskillnader. Något vi vuxna lätt kan tolka av bilderna. Det vore intressant att läsa den här bilderboken med ett barn, en femåring kanske. Helena Vermcrantz Wermlandiana 3–4 2019 Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad 19 06 2

Lövgren, Stefan. Fotbollsspelarpojken – en biografi om Tord Grip. Bokförlaget Polaris 2018. 387 s.

Den som intresserat sig det minsta för fotboll de senaste decennierna har förstås sett honom vid sidan av planen – den grå eminensen. Han som diskret ger råd till den betydligt mer kände tränaren som gillar att stå i rampljuset. Men förutom detta karaktärsdrag, att gärna hålla sig i bakgrunden, haltar trots allt liknelsen mellan kardinal Richelieus rådgivare du Tremblay på 1600-talet och en av de mest inflytelserika fotbollstränarna och -tänkarna i Sverige under andra halvan av 1900-talet och början av 2000-talet. För trots att den senare kanske inte synts så mycket i det mediala rampljuset är han att döma av alla lovord i denna biografi välkänd, högt respekterad och älskad av i princip alla han kommit i kontakt med under sin halvsekellånga karriär. Det handlar förstås om Tord Grip född 1938 i härjedalska Ytterhogdal, strax söder om Sveriges mittpunkt. Själv född på 1970-talet känner jag honom bäst som Sven-Göran Erikssons ständige, och lite tillbakadragne, parhäst. Det var också den rollen som väckte idén till den här biografin; Stefan Lövgren har nämligen tidigare skrivit Svennis: min historia tillsammans med Torsbys världskände fotbollstränare. Intervjuerna inför den boken ledde in till denna bok där Stefan Lövgren är ensam författare, men baserat berättelsen på massor med samtal med huvudpersonen själv och alla de människor han kommit i kontakt med under sin långa karriär från sitt genombrott som spelare i Degerfors IF, dit han kom som 18-åring, till hyllade tränaruppdrag som parhäst till Tommy Svensson vid fotbolls-VM 1994 då Sverige tog brons och till Svennis i tre raka EM och VM med England. Titeln till biografin har Lövgren lånat från en novell författad av Tords lillebror Gunvall Grip. En rörande historia som återges mot slutet av detta digra verk som inte berättas utifrån en rak tidslinje som oftast brukligt är i biografi sammanhang. Här börjar det i stället in medias res med ett misslyckat tränaruppdrag i Campobasso i Italien 1986 och vindlar sedan fram och tillbaka mellan uppväxten i Ytterhogdal och sejourerna i Degerfors, Stockholm, Karlskoga, Örebro, Malmö, Italien, Norge, Schweiz, Indonesien och England för att bara nämna några anhalter på den 80 år långa resan. För Tord Grip är faktiskt fortsatt aktiv som åtminstone rådgivare, bland annat åt ett korplag i Stockholmstrakten. Inledningsvis störs jag av Lövgrens prosa där han till exempel alltför ofta använder fel pronomen, det blir många hans eller hennes i stället för sin eller sitt och ganska ofta också de där det borde varit dem. Vid andra tillfällen blir det väl talspråkligt för min del då infinitivmärket att blir och. Och har man väl börjat störa sig på sådant kan det vara lätt att tappa tråden i ren irritation. Tur då att Lövgren skapat en sådan intressant berättelse där fokus framförallt ligger på Tord Grips patos för ett samhälle och en fotboll där alla kämpar som grupp och hjälper varandra. Genom skildringarna av debatten kring den så kallade ”dödgrävarfotbollen”, det vill säga det 4-4-2-spelsystem med press, understöd och zonförsvar som fördes från England till Sverige på 1970-talet, lyckas Lövgren fånga en mycket större berättelse om kollektivism, individualism och paradigmskiften. Att en stor del av dessa berättelser dessutom handlar om mitt personliga favoritlag Malmö FF, där Tord Grip hade era uppdrag under 1980- och 1990-talen och blev vän med både Bob Houghton och Roy Hodgson, är förstås en extra bonus. I dessa avsnitt görs också liknelser mellan Tord Grip och Eric ”Hövdingen” Persson, den starke mannen bakom Malmö FF under nästan ett halvsekel, eftersom båda vurmade för samma kollektivistiska ideal. Persson skildrades av Staffan Tapper, Micke Sjöblom och Klas Andersson i biografin Stolt och stark 2013. En hyllningsskrift utan negativa eller kritiska inslag. Så är det också med Fotbollsspelarpojken som inte heller innehåller kritik eller negativa omdömen. Men om det nu inte finns någon som säger ett ont ord om Tord Grip så är det ju så, konstaterar Stefan Lövgren som i efterordet resonerar kring detta. Mina inledande invändningar mot prosan till trots så är detta en mycket läsvärd och bildande biografi som minst lika mycket är en historia om fotbollens utveckling i Sverige. Visste du till exempel att Tord Grip var tränare för det svenska damlandslaget under en kort period när det slog igenom på allvar? Det värmländska lystmätet mättas också genom en stor del av boken handlar om Grips kopplingar till Degerfors IF, KB Karlskoga – och Svennis förstås.

Jonas Brefält

Wermlandiana 2018:4

Det medeltida Sverige 7: Värmland. Riksarkivet, Stockholm 2018. Två delar. 950 sidor. Häftad.

Det första häftet av Det medeltida Sverige (DMS) utkom 1972 och målet är att ersätta verket Skandinavien under unionstiden av Carl Gustaf Styffe, utgivet 1867. All bebyggelse i det medeltida Sverige, det vill säga exklusive de delar som tillhörde Norge och Danmark, kartläggs genom en noggrann genomgång av alla tillgängliga källor. Slutstreck sätts omkring 1570. DMS började utges av Vitterhetsakademien, övertogs av Riksantikvarieämbetet men är sedan 2012 en del av Riksarkivets verksamhet. Hittills har 21 häften publicerats, mest om Uppland, Södermanland och Småland. De båda folkrika landskapen Östergötland och Västergötland har man ännu inte påbörjat. Nyckeln är förstås pengar – just nu är fyra forskare sysselsatta med projektet och producerar tålmodigt häfte efter häfte. Så det var en stor glädje när det för några år sedan avslöjades att Värmland var på gång! I december 2018 var det så dags för boksläpp och det var säkert fler än recensenten som fick uppleva julafton dubbelt upp. Tryckning och bindning är rätt enkel och risken finns att böckerna kan bli slitna fort om man inte väljer att låta binda in dem. Omslagen pryds av utsnitt från 1640-talets geometriska jordeböcker: Bortan i Gunnarskog i första delen, och Spässlanda i By i andra delen.

Det är naturligtvis ytterst glädjande att vi med dessa häften fått ett standardverk om det medeltida Värmland, som kommer att utnyttjas av många forskare i framtiden. Inte så mycket för den rena genealogin – det är svårt på gränsen till omöjligt att följa släkter i medeltidens Värmland – utan för den lokalhistoriska forskningen. Det finns väldigt mycket bra i böckerna. Presentationen sker härads- och sockenvis och varje socken är försedd med mycket tydliga kartor, även om det finns exempel på märkliga gränsdragningar. Det finns t.ex. en utredning om landskapets gränser (inte så enkla som man kan tro), liksom om de medeltida kyrkorna. Allt skulle vara gott och väl, men tyvärr finns det en del besynnerligheter i DMS Värmland, som borde enkelt ha kunnat avhjälpas. I en längre version av denna recension i VärmlandsAnor så finns några sådana exempel. Det finns förstås utmärkta register i boken, både vad gäller personer och orter och en utförlig käll- och litteraturförteckning. Märkligt nog finns vare sig några böcker av Arvid Ernvik eller Erland Rosell med där, trots att de båda gjort stora bidrag till den kunskap vi har om det medeltida Värmland. Märkligast av allt är att endast del 2 av Anders Edestams Karlstads stifts herdaminne finns med, trots att även del 3 och 4 innehåller åtskilliga notiser om medeltid och 1500-tal. Hänvisningar till Edestam är märkvärdigt få. DMS Värmland har alltså en del skönhetsfläckar, som borde ha kunnat undvikas. Men samtidigt så är verket ett oerhört bidrag till vår kunskap om medeltiden i vårt landskap och förutsättningarna för våra bygders uppkomst. Det har en självklar plats på alla lokalhistoriskt intresserades bokhyllor.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2019:1

Miller, Catharina & Miller, David, På spaning efter kända författare. Norden & Brittiska öarna. Votum 2018. 176 s. ̈

En bok som borde bli en minor classic i sin genre är Catharina & David Millers På spaning efter kända författare. Brittiska öarna & Norden. Boken är ingalunda något hastverk. Tio års litterära spaningar ligger bakom porträtten av författarna och deras miljöer – 42 mycket kända och älskade författare från de Brittiska öarna och 40 från Norden, de äldsta födda redan på 1600-talet. Varje författare får ett uppslag med illustrationer på ena sidan och text på den andra som koncentrerat ger förbluffande mycket information om författaren i fråga. Författarporträtten är inte bara informativa utan så roande och fängslande att jag läste boken i ett enda sträck. Det behöver man nu inte göra utan man kan använda den som en uppslagsbok och läsa lite i den då och då. T ex som måndagen den 10 juni när jag läste uppslaget om Sylvia Plath inför kvällens Tv- dokumentär om henne.

Ett av de svenska författarporträtten är givetvis Selma Lagerlöf, dock inte i Mårbacka utan i Falun. Det var knappast en riksolycka att rivningen av Faluhemmet inte stoppades, tycker författarna. För därigenom fick Falun ett verkligt dragplåster till sitt fina museum genom att Selma Lagerlöfs arbetsrum återuppfördes där. Mästersnickaren Erik Hamberg mätte upp varenda millimeter av golvet, med sprickor och allt. Lösöresauktionen hade lyckligtvis stoppats i sista stund av landshövdingen! På bildsidan återges ett kuvert som eftersänts till Falun med adressen Mårbacka Sunne överstruken. Selma Lagerlöf är det enda värmländska inslaget i boken men Erik Gustaf Geijer och Geijersgården i Ransäter hade mycket väl platsat i den.

Längst bak i boken finner man ett foto av författarna själva sittande i en exklusiv, sandfärgad, låg, öppen sportbil, han med mustasch, i läderkeps och läderjacka och hon med sjalett knuten under hakan och, troligtvis, Burberryrock. En sinnebild av ett aristokratiskt engelskt äktapar. Catharina har en bakgrund som lärare, kulturjournalist och översättare. David har ansvaret för miljö och planering i County Durham i nordöstra England.

En mycket trevlig lässtund väntar den som ger sig i kast med deras mycket välskrivna, informativa och fängslande bok och dess välvalda illustrationer! Nämnas bör att formgivaren Johan Sjödelius formgett boken på ett alldeles utomordentligt sätt.

Lena Sewall

Wermlandiana 2019:2

Molenius, Henrik, Businezz. Berättelsen om en svensk affärsman i Ryssland. Köping: West- nova förlag, 2018. 243 s.

Henrik Molenius växte upp i Kil men numer bor han i Köping. Han har en undertitel till sin bok, ”Berättelsen om en svensk affärsman i Ryssland” som berättar om vad boken handlar. Det är hans första roman och det står alldeles klart att ”han skildrar med stor sakkunskap den turbulenta period när Sovjetunionen hade fallit”, för att citera förlagstexten. Han bodde själv i Ryssland 1994–1995, då mycket hände inte minst på det ekonomiska området. Förmodligen håller sig författaren ganska nära verkligheten i skildringen av oligarkernas tid, må vara en motbjudande läsning men också nyttig vill jag mena. Läsaren känner sig ofta nästan lika spyfärdig som bokens huvudperson efter alla fester med vodka och champagne i över öd men förvisso gör Henrik Molenius en god författardebut med denna skildring av ett lands tillblivelse. Han skriver bra men kunde väl ha besparat oss åtskilliga suporgier?

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

Mossaed Jila. Vad jag saknades här. Bokförlaget Lejd 2018. 82 s.

De som kan och älskar poesi hävdar alltid att man för att rätt kunna ta till sig lyrik ska stå upp och läsa den högt. Då framträder ordens musik, då kommer klangerna, rytmerna och betoningarna fram på det mest verkningsfulla sättet. Detta har jag nu testat i skarpt läge och fått tydligt bekräftat, när jag umgåtts och kramats med Jila Mossaeds senaste samling Vad jag saknades här. Det är klassisk modernistisk centrallyrik; korta metafor- och symboltunga dikter fyllda av klangfull lyrik och laddade bilder. Jila Mossaed erhöll Gustaf Fröding-säll- skapets lyrikpris häromåret och nyligen tilldelades hon Fridegårdspriset. Hon medverkar också i diktantologin Nyliberal ordlista (Bokförlaget Atlas), en politisk och poetisk stridsskrift som vill synliggöra hur den nyliberala ideologin förändrat språket och styr våra ordval. I hennes helt egna bok finns inte mycket av denna hållning tydligt utsagd. Över huvud taget är det en bok som erbjuder läsaren många tolkningsmöjligheter. Hur ska man till exempel förstå titeln: Vad jag saknades här? – Var är här? På sidan 21 ges kanske en fingervisning: ”Var finns mitt hem?” Det är klart att alla människor i exil – på- tvingad eller frivillig – upplever en saknad. Jila Mossaed tycks med tydlighet inse att hon och hennes konstnärskap saknas i Iran. Men relationen till Sverige är heller inte okomplicerad. Hon saknar och saknas på båda platserna. Det är inga idylliska dikter; inget fagert blomstermåleri Jila Mossaed ägnar sig åt. Det är visserligen enastående vackert men ofta tungt, mörkt och laddat med sorg och smärta. Det är dikter som skiftar stämning och uttryck varje gång man återkommer till dem. Det är en sak att läsa en dikt som hävdar att ”Om nätterna / broderar jag himlens kjol” när man ligger sömnlös mitt i natten, en helt annan i väntrummet hos tandläkaren eller med en kaffekopp och rogivande pianomusik i ett soligt hörn utanför stugknuten. Men nog tycker jag mig ana att alla dikterna innerst inne är moraliskt uppfordrande; vi bär alla ett individuellt ansvar för det som sker och utvecklas omkring oss. Livet, döden och kärleken är vår gemensamma angelägenhet. Vad jag saknades här är inte en bok som man läser och ställer i hyllan. Den måste man återkomma till – natt eller dag – och krama och pussa dikterna och få dem att lämna ifrån sig ytterligare något av sin magi. Det är en perfekt bok att bära med sig i handväskan eller i kavajens innerficka som ett behändigt lyriskt husapotek.

Anders Hjertén

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad 18 03 30

Wermlandiana 2018:2

Nelson, Leif. Bortom Pluto. Heidruns 2018.

Boken såg spännande ut, så jag började tvärt läsa den. Efter några kapitel var jag både förvirrad och aningen misstänksam. Tankarna gick till 1940-talets Camera obscura, boken som drev med dåtidens bokrecensenter. Etablerade kritiker analyserade och höjde författaren till skyarna. Sedan stod de där med långa näsor när det visade sig att det var några muntra gossar som hade skrivit ner en ren röra av slumpvis valda ord för att driva med omvärlden. Författarnamnet var påhittat. Vad ska man då tro om en bok där ”huvudpersonen”är en Poetisk Cykel? Törs man ens recensera den? Jag läste i alla fall vidare. Fick veta att Den Poetiska Cykeln vid födseln vägde 36 gram och att själva förlossningen var omtumlande. Oljan gick nämligen redan i väntrummet! En soldat från Mellanöstern hade varit närvarande och hjälpt modern att slappna av och tänka positivt. Sen försvann han, vart vet ingen. Ren galenskap, med andra ord. Men det märkliga var att jag upptäckte att många av dikterna i boken är riktigt bra. Historierna om Cykeln är, bokstavligt talat, vansinnigt roliga. Konstverken, som finns på varannan sida, är proffsiga. Dem kan man titta länge på. Och mitt i texterna finns inlindade torra dagsaktuella kommentarer som är träffsäkra i sin ironi. Författaren kunde inte vara någon tokskalle, det förstod jag. Det var då jag kom på att titta på följebrevet som låg i recensionsboken – och minsann – där var han presenterad. Han både finns och har papper på att han är begåvad. Han är konstnär, har fått ta emot priser, bor i Simrishamn och har bland annat tidigare utkommit med en bok som hette just Den Poetiska cykeln. Och ”cykel” är ju inte bara en cykel man åker på utan även en sorts tidsangivelse. Lugnad läste jag vidare och insåg efter hand allt tydligare att boken bjöd på en riktigt roande läsupplevelse. Jag förstår varför Bengt Berg – säkert med ett leende på läpparna – beslutat sig för att ge ut den.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad 18 03 13

Wermlandiana 2018:2

Nilsson, Lennart, Prästgårdar i Karlstads stift – en svunnen epok. Stiftshistoriska sällskapet i Karlstads stift 2018. 125 s. Boken är helt enkelt ett faksimil av ett fotoalbum, en hyllningsskrift till biskop J. A. Eklund, på dennes 70-årsdag den 7 januari 1933, ”en vördnadens och tacksamhetens gärd från prästerskapet i det stift, som Ni nu i över tjugofem år styrt och som alltjämt räknar det som en ära och heder att få ha Eder som sin förman och andlige ledare.” Boken innehåller foton av de 132 prästboställen, som då fanns i stiftet, med mer eller mindre utförliga kommentarer av Lennart Nilsson. Nuvarande biskopen Sören Dalevi skriver i förordet att liksom Martin Luthers prästgård kom att bli en samlingsplats för samtal, rentav ett kulturellt centrum, där nya tankar kunde brytas och utbytas och så kan på ett liknande sätt prästgården också i det svenska samhället att fylla en viktig och central funktion som satte djupa spår.” Men nu har prästgårdarna länge varit ett försvinnande släkte. Antalet prästgårdar hösten 2018 är 20 och av dessa är bara 8 tjänstebostäder, alltså prästgårdar, inklusive Biskopsgården – och kyrkor i Dalsland, som ju ingår i Karlstads stift. En god idé av Stifthistoriska sällskapet att ge ut denna skrift med Lennart Nilssons kommentarer, fast tråkigt att han har så lite att berätta om undertecknads ”födelsegård” Herresta i Östra Ämtervik, utom att den figurerar i Gösta Berlings saga som Borg – fast det är väl bra nog? Ska jag på allvar klaga på något så är det att fotografierna stundom är i mörkaste laget – visserligen ganska så skarpa men ändå! Boken kan beställas genom Stiftshistoriska sällskapet i Karlstad, Stiftskansliet i Karlstad 054/1724 00, eller direkt från författaren. För god grafisk form svarar Tilde Tryck, Arvika.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

Nilsson Bergström, Birgit. Café Värmland. Foton: Øyvind Lund. Isaberg förlag 2018. 192 s.

Det småländska förlaget Isaberg har under de senaste tio åren gett ut en mycket framgångsrik serie Café-böcker. De tre första kom 2007 och utsågs till årets bästa guideböcker av Svenska Måltidsakademin vilket innebar deltagande i Gourmand World Cook Book Awards. Vid bokmässan i London vann böckerna första pris i kategorin Best Guides in the World. Förlaget kommer nu, om jag räknat rätt, med sin fjortonde cafébok, Café Värmland, med reportage och recept från 50 caféer över hela Värmland. Och också vackra exteriör- och interiörbilder från de byggnader cafeérna är belägna i.

Det är en mycket vacker bok med text av Birgit Nilsson-Bergström, ansvarig för Hembakningsrådet, som tidigare gjort många matböcker. Hon är göteborgare sedan länge men född i södra Värmland och har djupa rötter i den värmländska myllan. För det fina fotot svarar fotografen Øyvind Lund, född och uppvuxen i Karlstad, som gärna jobbar med mat eller bakverk framför kameran. Och för den lika förstklassiga formgivningen är Ann Olander ansvarig. Lite överraskande är det Stefan Holm som skrivit förordet men han skriver förstås som vanligt väldigt trevligt och lyckas också flika in ett och annat café i den värmlandsresa han tar läsarna med på i sitt förord. Boken är uppdelad i Västra Värmland, Mitt i Värmland och Östra Värmland med underavdelningar. Praktiskt taget alla caféer man förväntar sig att finna i boken hittar man i den och dessutom i slutet av boken en karta så att man lätt kan finna caféerna. Residenset i Karlstad finns med bland de 50 caféerna. Knappast ett café kan man tycka men Residensbakelsen har förstås serverats till otaliga besökare av landshövdingens husfru Gunn Stavvik. Ett café som till min förvåning inte kommit med är det fantastiska Naturum i Karlstad och inte heller hittar man

Värmlands museums café eller Café Gamla Skolan i Väse i boken. Det senare är bara säsongsöppet men det gäller också andra caféer som kommit med i boken. En väldigt trevlig bok är det hur som helst som säkert kommer att innebära att många kommer att resa runt i Värmland för en fikastund i de olika caféerna. Fyra sidor får de flesta caféerna och det är precis lagom för tillräckligt mycket fakta om varje café, ett recept, någon enstaka gång två, och fina foton.

Lena Sewall

Nordin, Magnus, Midsommarmorden. Det är inte sanningen som gör oss fria, utan glömskan. Bonnier Carlsen, 2018. 262 s.

Magnus Nordin är en mycket produktiv författare av främst ungdomsböcker. Han är bosatt i Årsta utanför Stockholm, men i sina böcker gör han då och då utflykter till sitt eget fiktiva Värmland. Så t ex i nyaste boken Midsommarmorden från 2018. (Genialisk titel! Alla vi som nånsin tittar på engelska mysdeckare på TV associerar till en liten by där alla känner alla och vem som helst kan hittas död när som helst...)

Magnus Nordin har döpt sin värmländska stad till Bergsfors, och enligt en tidigare bok där ortnamnet förekommer (Augustprisnominerade Prinsessan och mördaren), ligger den ”söder om Karlstad”. Genom samhället flyter en å som heter Svartån, och intill ligger en av Värmlands vackraste sjöar, som heter Glimten. Vid denna sjö ska Ossian iscensätta sitt gymnasiearbete, som han förberett i minsta detalj. Det ska bli en film om de mytomspunna morden, som skedde vid Glimten en juninatt för tjugofem år sedan.

Ossian är intresserad, på gränsen till besatt, av berättelsen om dessa mord. Och kompisarna, som ska spela med i filmen, är lojala (till en viss gräns) med honom och låter sig filmas och regisseras. Någon annan är inte lika glad för hans intresse. Ossian börjar få hotfulla sms från någon som kallar sig X och som inte vill att han ska rota mer i det gamla fallet.

Magnus Nordin kan verkligen skriva både spännande och vardagligt. Vi får en nära och varm berättelse om ungdomars liv, kärlek, vänskap, svek. Och en spännande gåta om mord som begicks för länge sedan, och som får sin lösning tack vare Ossians envishet och iakttagelseförmåga. Men Magnus Nordins Värmland är lika påhittat som den lilla engelska byn Midsomer. Ingen idé att leta efter Bergsfors och Glimten på kartan.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 3–4 2019

Nordlund, Anna, & Bengt Wanselius, Selma Lagerlöf, Sveriges modernaste kvinna. Bokförlaget Max Ström 2018. 429 s.

Anna Nordlund skriver i förordet att Selma blev odiskutabelt Sveriges mest framgångsrika författare i sin tid men i flera bemärkelser var hon också ”Sveriges modernaste författare. Hennes trendkänslighet och känsla för förnyelse var tydliga redan när hon debuterade i en alldeles ny litterär stil som kom att bilda epok”. Hennes roll i offentligheten, hennes samhällsengagemang i rösträtts- och fredsfrågan ägnar författaren också särskild vikt vid. Bilden av Selma Lagerlöf som sagotant är i alla fall inte längre gångbar. Ännu i verket Den svenska litteraturen från 1989 beskrevs hon som en atavism, en relikt! Modern teknik var hon inte rädd för, redan i början av 1900-talet skaffade hon sig skrivmaskin, och redan 1924 radio, några år före Radiotjänsts tillkomstår, och tidigt blev hon bilägare. Hon älskade att åka bil! Säkerligen är boken av Anna Nordlund med foto av Bengt Wanselius den största och mest bildrika biografin över Selma Lagerlöf. Bilderna, fotografierna är sannerligen många och väl återgivna. Redan omslagsbilden av Selma själv får en att haja till. Sällan såg man henne ha en min så genomborrande! Anna Nordlund ger läsaren ingående uppgifter om försäljningen av Selmas böcker. Hon var utan tvivel den mest sålda författaren i Norden men inte alldeles från början, alltså med Gösta Berlings saga, 1890. Hon möttes först både med beröm och med kritik, ”blev vingklippt” som hon menade själv. Tack vare många brevcitat till och från först och främst Sophie Elkan och Valborg Olander kommer vi människan Selma Lagerlöf nära. Boken handlar nu inte bara om Selma utan också ingående om hennes böcker. Av många blev det filmer som gjorde succé inte bara i Sverige utan även i utlandet. Hennes böcker, Tösen från Stormyrtorpet och framför allt Körkarlen dramatiserades med stor framgång, utgjorde helt enkelt grunden för den svenska filmens första guldålder. Samarbetet med värmlänningen Victor Sjöström fungerade särskilt bra. Inkomsterna från böcker och filmer var mycket viktiga för henne. Hon fick ligga i för att hålla sig ekonomiskt flytande, vilket bl.a. berodde på att hon var hela släktens bankir”, som hon själv utryckte saken. Om hennes sista år har Anna Nordlund mycket att berätta. Hon hade det inte direkt ont om slantar men stora utgifter, bl.a. för det ”palats” hon lät uppföra, där hennes barndomshem legat. Under 1 930-talet kämpade hon och slet för att fullborda Löwensköldska ringen. Hon slet ont för att kunna få till en del 4 men sjukdom och ålderdom satte stopp för hennes planer därvidlag, men sällan eller aldrig har väl en författare firats och på alla vis hyllats som Selma Lagerlöf. Födelsedagsfirandena krävde särskilda ansträngningar och inte kunde hon få alldeles lugn och frid på sitt Mårbacka, för dit strömmade människor från alla de länder, främst kanske tyskar förutom svenska skolbarn. Historien om att hon stundom bad sin hushållerska Ellen Ljunggren ta på sig hennes hatt och ta en tur på balkongen och spelarollen som Selma, kanske inte är så helt påhittad! Selma Lagerlöfs ålderdom var inte utan bekymmer. Hon lades under sina sista år ofta in på sjukhus för överansträngning, blodbrist och hjärtkrämpor. Och åtskilliga gånger blev hon ombedd att skriva på petitioner mot Hitler-Tyskland, vilket hon inte så gärna gjorde, inte för att hon var nazist, alls inte, men hon ville ogärna förlora läsare och köpare i Tyskland, det land där hon varit särskild populär. Och därifrån fick hon många brev om att rädda människor som hotades av koncentrationsläger eller andra hemskheter, men hon ville ogärna ställa upp som räddare i nöden. Hon var rädd att förlora, att tappa sin stora tyska marknad. Men säkert är att hon bidrog till att Nelly Sachs lyckades fly alldeles innan det var sent. Författaren menar att Selma Lagerlöf helt enkelt var feg. Ekonomin var viktig för henne, som var van att håva in stora slantar! Avslutningsvis redogör Anna Nordlund för testamentet efter Selma, som i det hade stipulerat att hennes 42 000 brev och andra dokument, som var deponerade till KB, skulle få öppnas 50 år efter hennes död. Anna Nordlund menar att de avslöjade inte bara att ”hon haft ett passionerat och komplicerat kärleksliv utan också slog hål på en myt om henne som en oreflekterad författare. ”Hon förordade i testamentet att Mårbacka och vad därmed hör skulle förvaltas av en stiftelse som en släkt- och minnesgård och hållas tillgänglig för allmänheten. En förmögenhet på 140 000 kronor (omkring 5 miljoner i dagens penningvärde) skulle till största delen tillfalla Mårbackastiftelsen. Selma Lagerlöf trodde på en gudomlig närvaro i tillvaron menar författaren. Annars brukade hon framhålla att det viktigaste var att förvalta sina pund. Och det gjorde hon förvisso! Boken Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna är ett praktverk av sällan skådat slag men också väl värt att läsas. Bilderna är många – drygt 400– och inte minst de av Selma Lagerlöf är en njutning att ta del av. Den första bilden i boken är det vackraste foto jag sett av Mårbacka. Formgivningen av Patric Leo är av högsta klass. Inte minst placeringen av bildtexterna är föredömligt gjord. Fotona av Selma är förstås många men boken innehåller även stämningsskapande foton av alla de slag och av bästa återgivning – tack vare det tjocka pappret, skulle man förmoda, men med den nack- delen att boken blivit osedvanligt tung. En lokalpatriot – som undertecknad – gläder sig förstås särskilt mycket av det stora fotot av kyrkan, Prästbol och Herresta från slutet av 1800-talet. Kanske är det hämtat ur Östra Ämterviks hembygdsförenings arkiv? Men, bilderna i all ära, vore det inte något att tänka på att utge en ”lättversion” av boken med ett sparsamt urval av illustrationer, en lätthanterlig, lättsam bok, en aktuell Selma Lagerlöf-biografi! PS På sin femtioårsdag den 23 januari 1940 erhöll min pappa jubileumsutgåvan av Nils Holgerssons underbara resa med Bertil Lybecks fantastiskt fina teckningar. Hon kom inte personligen med den utan det var hennes chaufför, Erik Ås, som överbringade gåvan. Någon vecka senare knackade pappa på hos Selma Lagerlöf på Mårbacka för att tack för presenten. Tillsammans med henne var systern Gerda. De var i färd med att läsa igenom Bibeln, som Selma i mycket unga år läste för att få sin far, löjtnanten frisk från en besvärlig sjukdom. Hon avled den 16 mars på sitt Mårbacka. Min pappa, kyrkoherde i Östra Ämtervik, blev förmodligen en av de allra sista att träffa. Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:4

Nordmarken. Årjäng Förr. Fjâle boka. Red. Staffan Svanqvist. Tankesmedjan Årjäng Förr. 2018. 272 s.

Nordmarken har under 2000-talet med hjälp av ett stort antal entusiaster berikats med ett antal böcker från olika socknar. Nordmarkingen, både hemma och utombys, är ytterst tacksam för dessa bidrag till bygdens historia. Den på ålder, visdom och spiritualitet välfyllda tankesmedjan som står bakom böckerna om Årjäng har än en gång lyckats skapa en bok, som genom en intressant mix av historia, personer och händelser ger goda tillfällen att både komplettera egen kunskap och upptäcka nya samband. I bokens början presenteras arbetslaget som smitt ut detta verk, man hedrar också de två viktiga smederna Ingemar Danielsson och Olle Östlind, som genom sitt mångåriga engagemang bidragit till så mycket inom Nordmarkens historia. Man kan genast vid första anblicken och genombläddringen konstatera att layout, papper och design håller samma höga standard som förra boken, ja till och med toppar den då den goda bildkvaliteten era fall förstärkts med matchande färgbilder. 272 sidor i foliantformat kräver sin plats i bokhyllan men innan boken intar den platsen i hyllan bör den nog ligga framme, bläddras och läsas i. Det är spännande att öppna en ny bok och se vad som döljer sig där. Denna bok är full av överraskande vändningar vilket redan omslaget varslar om. Många överraskande infallsvinklar ökar läsvärdet liksom det väl valda bildmaterialet. Här finns mycket personhistoria där både kända och okända personer lyfts fram.

En av dem pratmakaren och bokhandlaren Olle Svanqvist, tryggt förankrad mitt i Årjäng, som var en känd och omtyckt profil. Den filminspelning, som gjordes 1993 och här används (lätt kommenterad) är ett utmärkt exempel på hur äldre material kan och bör lyftas fram, fler exempel på liknande återbruk finns i boken.

Bland andra porträtt finns Årjängsprofilen Fritz Arenö, legendarisk journalist, och Esse Dahlin timmermannen som blev kyrkoherde.

Ett annat lyfter ur historiens mörker fram bröderna Furugård och främst Birger, som på 1920- och -30-talet, gjorde anspråk på ledarrollen för Sveriges nazister. Resan från Vikebotten till de tyska nazisternas inre och ledande nazistisk svensk agitator är märklig. Det tål att dessa bisarra tankar, som fördes fram i en annan tid ställs ut i ljuset. En påminnelse om att historien kan vara mer näraliggande än man tror.

Fritz Arenös material är förstås guld värt för denna bygd. Man har utnyttjat det i flera personporträtt och andra avsnitt. Fortsätt på det spåret!

Att döma av Krokens roande kriminalkåserier baserade på Arenös klipp från 1930-talet, var brottsligheten i Nordmarken med dagens mått relativt oskyldig, men naturligtvis en företeelse i tiden, som trots allt fick följder för de inblandade. Med glimten i ögat kompletteras texten med bilder och bildtexter som ger många tillfällen till att dra på smilbanden, något som för övrigt är ett återkommande plus i boken. Avsnittet följs upp med en genomgång av den dömande makten och Nordmarks härads häradshövdingar.

Kristnandet, kyrkan och Silbodals kyrkoherdar får en gedigen genomgång där ett särskilt kapitel ägnas Silbodalsprästen Anders Lindbäck som gått till historien på ett mindre smickrande sätt. Kapitlet ger en bra bild av förhållandena i den fattiga bygd där Lindbäck skulle bygga sin mönsterförsamling, men något gick snett då han med ”lite vitt” skulle lösa fattigvårdens problem. Historien slutade i en cell på fängelset i Karlstad 1865.

I en annan mer sagolik historia berättas om resan från ett fattigt soldattorp i Trankil till Charkov i Ryssland. Se där en historia om ett arv som vid 1900-talets början föll ut i både rubel och jubel.

Den historiska genomgången av bygdens fotografer är intressant och synliggör vikten av fotografiernas bevarande för framtida kunskap. Automobilålderns intåg i det väglösa landet är ett annat ämne som väcker intresse då ju Nordmarken länge var mer eller mindre väglöst.

Presentationen av ”Walthones”, orkestern som är djupt förankrad i bygden och till vars toner många tagit sina första mer eller mindre säkra danssteg, är bra och kan gärna följas av fler både orkestrar och dansställen. Klubb August skymtar ibland förbi i Nordmarksbygdens spalter, här lyfter Kroken lite på förlåten och avslöjar en mogen samling män. Av foton att döma borde nu en junioravdelning etableras då kommunen nu är stadd på frammarsch. Mycket övrigt ryms förstås inom pärmarna och gör boken till ännu ett gediget verk om Årjäng, skapat av ett ärbart väl sammansvetsat gäng, som också gett plats för intressanta inlägg från andra skribenter. Att man dessutom lyckats med nyrekryteringen av Staffan Svanqvist är ett lyckat grepp, ålder, rutin, flyhänt penna och gedigen Årjängskunskap borgar för en spännande fortsättning.

Olof Andersson

Wermlandiana 2019:1

Nyberg Harry & Berggrén Per. Carl Adolph Agardh och biskopsvalen i Karlstad 1829 och 1834. Förlag Per Berggrén 2018. 36 s.

Biskopsvalet i Karlstad 1829 var något ut- över det vanliga. Bland kandidaterna fanns några av tidens största kändisar som Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin. Samt då algforskaren från Lund, med mera, med mera, Carl Adolph Agardh. Om dessa personer, likväl som om alla andra som nämndes som efterträdare till biskop Olof Bjurbäck skrevs det paskiller, en slags humoristiska och elaka versar som ger en spännande inblick i spelet. Det slu- tade som sagt med att en idag mer okänd person, Johan Jacob Hedrén blev biskop. Förre domprosten i Karlstad Harry Nyberg har skrivit om valen, versarna och människorna i en behändig skrift. När Hedrén efter några år flyttade till Linköping som biskop, blev Carl Adolph Agardh hans efterträdare. Att denne blev Gustaf Frödings morfar är väl känt av varje någorlunda kulturellt bevandrad värmlänning (?) men Agardh är väl värd att uppmärksammas i sin egen rätt. Han kallades av många för geni och en mer mångsidig person har väl inte uppehållit biskopstjänsten i Karlstad. Versarna är inte okända förut i litteraturen. Daniel Toijer skrev en artikel i Nationen och Hembygden del VII som sedan omtrycktes i samlingsutgåvan Studier i värmländsk personhistoria. Men Harry Nyberg lyfter här fram dem på nytt till en ny generation kulturellt intresserade. Per Berggrén svarar för utmärkta foton och formgivning.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2018:4

Odhner, Gunnar. Goda människor i Karlstad. Norlén & Slottner 2018. I Gunnar Odhners satiriska nyckelroman Goda människor i Karlstad presenteras helyllegestalterna Göran och Vanja redan i bokens första mening. Göran och Vanja är ett schysst och godmodigt fästfolkspar som, låt vara utan förebilder i verkligheten, till all lycka har funnit varann under sin ålders heta sensommar och med lika delar redlighet och välvilja lyser och stagar upp Odhners bitvis mycket roande berättelse. De gör så i en känd värmländsk residensstad precis norr om Vänern. Nästan alla övriga rollfigurer i skildringen har mer eller mindre autentiska förebilder. Själv känner jag omedelbart igen legitimerade läkaren Rolf Ahlzén men även den nordvärmländske handelsresanden i poetiskt vemod Bengt Berg – som bägge får nöja sig med andrafiolstrudelutter – plus åtskilliga andra. Men den person som står mig allra närmast i det rika persongalleriet skriver sig Hans Holmström och är mycket riktigt en oavbrutet skrivande människa, inte minst som outtröttlig debattör i lokalpressen. Den milt excentriske Holmströms register är emellertid bredare än så: han är politisk aktivist med ett förflutet i både Vietnam- och Afghanistan-rörelsen, vidare passionerad motionslöpare – sin ansenliga ålder till trots – och uppriktigt sagt något av solitär cyklist, ja, en tillvarons ofrivilliga ensamvarg. Dessutom fick Holmström helt otippad i december 2014 ta emot det prestigefyllda ”Maggan-priset” (eller Morgan-priset, som det heter i Odhners bok) vid en stämningsfull ceremoni i Karlstads Bibliotekshus, detta tack vare sina behjärtansvärda insatser för yttrandefriheten. Hans H:s improviserade tacktal vid denna minnesvärda seans vittnade kristallklart om hans breda och djupa beläsenhet. Imponerade murvlar och honoratiores på plats skrev gärna under på det. Dock avslöjas en riktig tavla i allkonstnären Hans H:s CV på sidan 57. Där låter han nämligen förstå att Göran och Vanja skulle vara ”byfånar”, eftersom de på förekommen anledning skänkt hela 19 000 sek till en romsk tiggerska, Maritza, utanför ett av varuhusen. På denna punkt, men bara på denna, menar jag att skildringen faktiskt brister i trovärdighet. I mer än 75 år har jag stått i daglig kontakt med Holmström och är därför väl medveten om att han ofta skäller samvetslösa medborgare för idioter, fähundar, slashasar, ynkryggar eller nästan vad som helst – men personer som i oträngt mål donerar 19 000 på ett bräde till en utblottad tiggerska skulle han ALDRIG i livet stämpla som ”byfånar”. Där skulle Holmström tvärtom applådera med bägge händerna. De goda människorna lär ju aldrig bli för många, varken i Karlstad eller annorstädes. Uppemot 50 procent av Odhners roman handlar om den temapark och upplevelseanläggning (!) som företaget Muminvärlden OY och det blågröna (van) styret i Karlstad planerar ute på Skutberget – eller Smurfparken ute på Båtberget för att tala med Gunnar O. Ämnet är som gjort för slapstick, burleskeri – och satir. Alltså tar författaren ut svängarna och accelererar rutinerat med påslagna blåljus sida upp och sida ner. Två nya partier bildas – Demokratiska Karlstad och Levande Karlstad –, intressegruppen Båtbärgarna tar form, presskonferenserna avlöser varann, och det är en fröjd att leva och överleva. Men överlever gör långtifrån alla. På hela tjugofyra ställen i berättelsen redovisar Odhner, detaljerat, hur pass många flyktingar – merparten svarta afrikaner – som miste sina liv på Medelhavet i bräckliga farkoster, månad för månad, från och med 2016 till och med september 2018. Det var inte mindre än 9 882 stycken enligt mina beräkningar, i verkligheten troligen avsevärt fler. På denna djupt cyniska smugglingstrafik och människohandel, som lätt hade kunnat avstyras om bara den rätta viljan funnits, tjänar muslimska IS-fundamentalister och al Qaida-inspirerade islamister från 2011 års Libyen-krig mycket grova pengar. Det var dessa sköna juveler och demokratiska ljusgestalter som i första hand England, USA, Frankrike och Qatar stödde i det rättsvidriga kriget anno 2011. Att kontrastera Tove Janssons frejdiga Mumintroll, Mymlor och Hattifnattar mot döden i Medelhavet framstår som ett effektivt författargrepp. Det är Hans Holmström den förste att erkänna.

Mats Parner

Wermlandiana 2018:4

Ohlson, Jan R., Jag minns allt. Norlén & Slottner 2018. 198 s.

Jan R. Ohlsson, bosatt i Karlstad, är medlem både i Värmländska författarsällskapet och Sveriges författarförbund. I sin senaste bok Jag minns allt har han komponerat en fängslande intrig. En ung man fastnar mellan två våningar i en hiss med en sextio år äldre kvinna. De blir vänner och hon berättar under en rad möten sin spännande livshistoria som tar sin början före andra världskriget i Tyskland och fortsätter i svensk och brittisk underrättelsetjänst under och efter kriget. Det hade kunnat bli en riktigt, riktigt bra bok med ordentlig redaktionell bearbetning och korrekturläsning. Jag kan inte låta bli att tänka på alla engelska deckarförfattare jag läser som i efterord i sina böcker öser lovord över vad som oftast verkar vara en hel stab av medhjälpare på förlagen. Anna Tell tackar också i sin senaste bok alla ”hängivna proffs” på förlaget som arbetat med hennes bok. Men läsvärd är Jag minns allt, intrigen som sagt fängslande och slutet både oväntat och gripande.

Lena Sewall

Wermlandiana 2019:2

Orrestad, Tommy, Åsén, Ulla-Britt & Bönström, Inge, Torp och torpare i Lillskogshöjden. Norlén & Slottner 2018. 286 s.

Torp och torpare i Lillskogshöjden, ännu ett exempel ur den imponerande floran av bygdeböcker. Innehållsförteckningen rymmer över 100 rubriker, en per boställe och dessutom extra avsnitt om exempelvis emigranter, skolan och finska släktnamn.

Det senare ger åtminstone en indikation om var vi befinner oss, i Finnbygden. Närmare bestämt hittar vi Lillskogshöjden i Östmarks socken.

Lillskogshöjden omfattar 6 hemman. I mitten av 1800-talet bodde här 300–400 personer. Hur många är de idag? Klart är i alla fall att Lillskogshöjden har drabbats av samma öde som så många andra byar. Först emigrationen och därefter en strid ström av utflyttade yngre.

Men några har blivit kvar, exempelvis Inge Bönström. Han har djupa rötter i den bygd som han nu skildrar i bokform. I författargruppen ingår också Tommy Orrestad och Ulla-Britt Åsén. Vi kan ana att de har ägnat åtskilliga timmar framför kyrkböckerna. Det har sedan fordrats en hel del detektivarbete innan de har kunnat placera ut personerna på de många torpen och gårdarna.

Det är en omfattande bok, 286 sidor och med ett oräkneligt antal bilder – genomgående av god kvalitet. Gård för gård kan vi ta oss igenom byn. Författarna har följt boställena ända in i nutid och med bilder av dagens invånare – eller fritidsinvånare. Många av dessa har till vardags hemadresser som Tyskland, Norge och Holland. I Lillskogshöjden har de fått den stillhet som de inte har på hemmaplan.

Vi kan också läsa hur Lillskogshöjden mitt under pågående avfolkning, på 1930-talet, fick ett litet uppsving. Ny skola, telefon, elström och så en ny väg. Plötsligt var det betydligt enklare att ta sig till Östmark, Metbäcken och Sörmark. Skolan blev bara 25 år och fungerar idag som bygdegård.

Tusentals namn passerar revy när vi bläddrar i boken. Det hade varit roligt att få veta lite mer om dem, än bara ett namn och datum. Och precis som författartrion skriver i sitt efterord: Det finns fortfarande mycket kvar att söka efter.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2019:2

Pascalidou, Alexandra. Mammorna, Bokförlaget Atlas 2018. 345 s.

Detta är ett mäktigt journalistiskt arbete genomsyrat av ett igenkännande iakttagande från författaren som själv gjort en klassresa till journalist och akademiker och genom detta har både kunskap och förståelse för mammornas utsatta situation. 20 mammor från Rinkeby, Rosengård, Kronoparken i Karlstad och Kronogården i Trollhättan och elva andra orter, talar fritt om sina liv med främlingskap och längtan, De framstår som vardagens hjältar i sin kamp för sin familj och sina barn i det komplexa mötet mellan gatans credo där maken och sönerna skapar sina möjligheter genom karriärer utanför lagens råmärken. Dessutom med de olika befolkningsgruppernas traditioner som innehåller genomgående maktanspråk att äga sin kvinna(or). I livsberättelserna finns förutom oron för när något kan hända och alla de fall, både tidigare mycket omtalade och andra tragiska händelser, beskrivet hur både kriminellt belastade söner eller enbart pojkar som vistas i gängkrigens skugga, plötsligt blir mördade. Från Kronogården finns berättelsen hur en väletablerad ung man som var extralärare på skolan till vilken en ung man från omgivande samhälle anländer med ett svärd som han använder mot extraläraren som försvarar barnen. Läraren dör av skadorna. Beskrivningen av mammans sorg och långa kamp för övriga familjen är djupt gripande och förståelig. Mammorna tvingas leva vidare för familjens existens. Dessa oerhört starka berättelser ställer frågor till oss läsare. Har vi förstått vilka signaler vi skickar till de boende på dessa platser när ett liknande mord i andra delar av Sverige skulle väcka mycket starkare reaktioner massmedialt. Läs denna bok som ger en bild av Sverige och hur en stor del av Sveriges befolkning förmenas trygghet och vardagens värme från omgivningen utanför de utsatta orterna, men paradoxalt också finner värme och stöd från grannarna på gatan. Som röd tråd genom hela boken finns både anklagelser mot dessa förorter men också försvaret med dess värme och mänskliga kontakt som gör att många inte kan tänka sig bo på en annan plats

Per Henrik Magnusson

Wermlandiana 2019:1

Pettersson, Marcus-Gunnar, Modig som ett lejon, pigg som en mört. Brombergs 2018. 26 onumrerade sidor. Marcus-Gunnar Pettersson är ett nytt namn för mig, men han är verkligen ingen debutant inom barnlitteraturen. 2014 skrev han en serie böcker om romska barn på uppdrag av regeringen, ett led i strategin att integrera romer i samhället, berättelser som utspelar sig i nutid. 2015 illustrerade han Petrus Dahlins bok Bosses rymdäventyr. Han har tagit emot Albert Engström-sällskapets ungdomspris och därefter bl.a. illustrerat Ylva Hällens två böcker om Ylvania. 1917 fick han det ärofulla uppdraget att utforma ALMA- pristagaren Wolf Erlbruchs diplom. Arvikabördige Marcus-Gunnar är utbildad i grafisk design vid Konstfack och har visat sin konst på ett flertal utställningar i hemstaden. Det är framförallt som illustratör han hittills publicerats men i boken Modig som ett lejon står Marcus-Gunnar för både text och bild. Till välbekanta ordspråk med djurmotiv som arg som ett bi, flitig som en myra har Pettersson skrivit kluriga verser. Jag fäster mig framför allt vid hans skickliga och drastiska illustrationer. Mot vit botten virvlar och vrider sig djurkroppar. En tunn svart tuschkontur omger milda akvareller som fångar djurens egenskaper på pricken, sådana egenskaper som vi människor tillmäter dem. Det är fart och fläkt över bilderna. Vi kommer säkert att få se mycket mer av Marcus-Gunnars konst framöver!

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2018:4

Renström Linde, Birgitta, Postiljonen. Visto förlag 2018. 353 s

Birgitta Renström Linde har tidigare skrivit en bok – Huldas hemlighet – om sin mormor Hulda, född i Södra Bogerud 1881. Nu kommer ännu en bok om släkten i trakten. Lars Eriksson, född i Bäckåsarna 1845 och som vuxen postiljon i Norra Råda, var författarinnans morfars far.

Hans tragiska öde utgör inledningen på boken. Hedersmannen Lars Eriksson, som alltid var så mån om att göra rätt för sig, insjuknar i samband med en resa i arbetet.

De som hittar honom förstår inte att han är sjuk. De tror att han är berusad. Han grips och sätts i fängelse i stället för att föras till läkare. När han fortsätter att bete sig underligt tror man att han har blivit skvatt galen och han läggs in på lasarettet – betraktad som just psykiskt sjuk. Där avlider han efter en tid.

I fortsättningen får vi följa hans familj – när Lars dör är hans hustru gravid med sitt sjätte barn – och deras släktingar och grannar i den dagliga kampen för brödfödan. Mörker och ljus blandas, barn föds och gamla dör.

Märkliga möten uppstår. En kvinna på väg till Amerika blir våldtagen av en äldre medpassagerare hemifrån Råda som lovat hjälpa henne. Sedan försvinner hon spårlöst. Vad som hände henne förblir en gåta.

Men det är framför allt vardagslivet som skildras i boken. Tempot är lågt, ändå blir det inte långrandigt. Det är verkligen en genuin släkthistoria, om än utbyggd med lite fiction här och var, det medger författarinnan. Att en svensk kung råkade rida förbi och i en glänta raskt göra en ung kvinna med barn tar hon själv som ett sådant exempel. Kung låter ju bättre än dräng, det måste man hålla med om!

Brigitta Renström Linde är mästerlig i sina miljöskildringar och språket är enastående vackert. Det är gammaldags anpassat till berättelsen. Geografiskt stämmer också allting – det finns till och med en handritad karta så man se hur gårdarna i Råda-trakten låg i förhållande till varandra. Naturligtvis finns den typiska dialekten också med i många av samtalen.

Författarinnan skriver i ett efterord att hon medvetet låtit alla inblandade behålla sina riktiga namn, även om det inneburit att flera personer heter likadant. Det kan skapa problem, medger hon, men det underlättar för den som vill släktforska med boken som grund.

där. Jag har svårt att hålla ordning på vem som är barn till vem och vilka syskon som hör ihop. Berättelsen följer inte heller kronologisk ordning vilket också rör till det för mig. Hoppen mellan generationerna är ibland svåra att klara.

Men visst är det en intressant bok, särskilt för dem som vill veta mera om folket i trakten kring Norra Råda från slutet på 1800-talet och början av 1900-talet.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad

Rixer, Victoria. Kriget, pappa. Ett tillförlitligt sifferminne. Verbal 2018. 205 s.

Om stor men komplicerad kärlek mellan en far och hans dotter handlar karlstadsbördiga Victoria Rixers debutroman. Eva, dottern, är känslomässigt hårt fäst vid sin pappa, som i sin tur avgudar henne, men han behandlar henne ofta på mycket märkligt sätt.

De har sina ritualer som bara de två förstår, de är viktiga för båda, men vad driver pappa till att varje gång få sin dotter att gråta när han medvetet sabbar de teckningar de gemensamt ritat? En lite obehaglig sexuell underton dyker upp både där och när han för att ge stöd för minnet kopplar ihop siffror med bilder.

Men mest handlar det om djup och innerlig gemenskap.

Det är fiction sa Victoria Rixer när Jonas Brefält intervjuade henne (VF 6/4) men hon medgav att hennes far var förlagan till romanens pappa och att dottern Eva ”ligger nära mig själv”.

Pappan var från Finland. Hans föräldrar kom som så många andra till Sverige som importerad arbetskraft när vi behövde duktiga arbetare. Däremot släpptes de aldrig på riktigt in i det svenska samhället – även sonen i familjen förblev ” finnjävel”.

Det är säkert sant, men problemet finns

Till att börja med försökte han ta sig ur rollen. Han bytte namn, såg till att skaffa sig en fin utbildning och försökte på allt sätt bli en ”vanlig svensk”.

Men det fanns något som skavde. Han intresserade sig allt mer för Finlands historia, framför allt landets krigshistoria. Han insåg att inbördeskriget var ett resultat av klassförtryck och fattigdom och han såg vilka som var förlorarna –”de röda”, de som slogs för ett rättvisare samhälle. Stoltheten över sitt ursprung växte sig allt starkare.

I boken är det han som berättar och Eva som lyssnar, allt mer upprörd och allt mer besluten att ställa till rätta historieskrivningen. I långa stycken är det en politiskt engagerad skildring. Pappans kluvenhet är också nt skildrad. De långa historieavsnitten känns dock inte spontana. De finns där för att Victoria tycker det är viktigt att de finns där, men de bryter på något sätt språkmönstret. I dialogerna flyter det desto bättre.

En annan huvudperson måste nämnas, Evas farfar. Han var uppenbart krigsskadad, ständigt knivbeväpnad och hamnade så småningom på mentalsjukhus. När Eva hittat en kartong med gamla journaler och dagboksanteckningar citerar hon dem ordagrant.

Farfar mådde dåligt och kompenserade detta genom att skapa sig en fantasivärld. Han påstod sig vara son till generalen Mannerheim, han trodde sig ha varit gift med rader av kända kvinnor – Greta Garbo, Rita Hayworth, Sonia Henie och 20-talet till.

”Vården” på mentalsjukhusen beskrivs ingående och upprört i boken.

Jag tycker det är en stark romandebut.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad.

Sahlströmsgårdens Vänner. Årgång 11. Sahlströmsgårdens Vänner 2018. För elfte gången har Sahlströmsgårdens vänner genom sin redaktionsgrupp, denna gång bestående av Annika Streich, Håkan Larsson, Ragnhild Ejdervall, Bengt Sahlström och Alf Brorson, lyckats fylla en skrift med fängslande och intressanta artiklar. Årets tema är textilt. Hemslöjdskonsulenten Carina Olsson berättar i ”Arvet efter Ida Sahlström” om Ida själv och de starka kvinnor som fört Idas kulturarv vidare. Annika Streich vandrar genom Sahlströmsgården i kapitlet ”Bara Ida” och hittar en hel del som enbart har med Ida att göra. I ett annat avsnitt bläddrar Annika i Idas mönsterfyllda pärmar. 90-plus-fyllda Stina Hellqvist har vävt många mattor med Idas mönster. Hur många vet hon inte, förklarar hon i avsnittet ”Varje matta har ett namn”. Alf Brorson samtalar med Bengt Sahlström i avsnittet ”Traditionsbevarande förnyelse”. Och traditionsbevarande förnyelse kan man verkligen säga att lärare och elever ägnar sig åt i det avslutande kapitlet ”En Midhöststång” där Ragnhild Ejdervall berättar om eleverna i årskurs 3 i Holmesskola och Olebyskola i Torsby, som i skolornas konstprojekt 2017 inspirerades av Idas sniljeklädda midsommarstång att göra en jättestor Midhöststång. Allt som allt är den elfte årgången av Sahlströmsgårdens Vänner en mycket läsvärd skrift, alldeles särskilt förstås för alla textilt intresserade

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

Schiller, Christina, Hemligheter små. Harlequin 2018. 382 s, Alexandra återvänder till sin hembygd, den lilla värmländska orten ”Forsberga”. Härifrån reste hon för 10 år sedan efter traumatiska upplevelser. Men nu har modern blivit svårt sjuk och behöver tas om hand, precis som hennes blomsteraffär. Här återser hon ungdomsvännen Daniel, men även människor hon helst inte vill möta. Vistelsen blir mer långvarig än hon först kunnat ana, och hon får svårt att värja sig från alla minnen och känslor. Själva livet tar över. Först får vi en återblick från det förflutna, bakgrunden till allt det märkliga som senare utspelar sig. Dessutom bär Alexandra själv på hemligheter hon inte vill yppa, men som så småningom poppar upp till ytan. Christina Schiller har i denna roman lyckats med konststycket att skriva en romantisk berättelse som samtidigt är spännande. Den är både välskriven och tankeväckande, och när man fått den i sin hand kan man knappt sluta sluka texten – med andra ord, en pärla inom sin genre: romance.

Eva Lundqvist

Wermlandiana 2018:4

Schulman, Alex. Bränn alla mina brev. Bookmark förlag 2018. 275 s. 1963 tog jag studenten vid gymnasiet i Mjölby och försvann sedan glädjefylld i tangentens riktning till I4:s kaserner i Linköping och universitetet i Lund i den ordningen. Jag fanns alltså inte längre på plats, när Sven Stolpe 1964 fick anställning som lektor på min gamla skola. Där stannade han i åtta år till sin pensionering. Under en kortare period var hans dotter Lisette, sedermera Allan Schulmans äkta hälft, elev vid gymnasiet. I sin uppmärksammade bok Glöm mig (2016) hävdar Alex Schulman att lektor Stolpe en dag satte upp ett egenhändigt skrivet tillkännagivande på skolans offentliga anslagstavla just innanför huvudentrén. Ordalydelsen var inte precis varmhjärtad: ”Lisette Stolpe är en hora.” Den förtvivlade dottern slet ner dekretet, men nästa dag och även nästnästa hade lektor Stolpe satt upp det på nytt. Det resulterade i att det 16-åriga mobbningsoffret Lisette såg sig föranlåten att byta skola. Är det verkligen sant att den kristne humanisten Sven Stolpe betedde sig på detta djupt frånstötande sätt mot sin egen dotter? Det vet jag tyvärr inte, men jag vet att Mjölby-intermezzot återges på sid 115f också i Alex Schulmans nya utgåva Bränn alla mina brev och där ingår i ett mönster. Sven Stolpe var, menar författaren, en patologiskt störd figur, ja, ur-ondskan personifierad, i trängda lägen i stånd till det mesta. Då var ingen nedrighet honom främmande. Tidigare har Alex Schulman i tur och ordning skrivit böcker om sin åldrade far, sin kära hustru och sin svårt alkoholiserade mor Lisette (1951–2015). I brevbrännarstudien, Bränn alla mina brev, som är skriven på ändamålsenlig och lätt flytande prosa och är Alex hittills främsta bok, ställs nu morföräldrarna Sven och Karin Stolpe i centrum vid sidan av en tredje huvudrollsinnehavare: den unge Olof Lagercrantz, bara 21 på sitt 22-a, när allt tog en ände med förskräckelse under ett fåtal dagar på Sigtuna-stiftelsen i juni 1932. Det var där och då som det nygifta paret Stolpe träffade Lagercrantz med påföljd att, kanske mot alla odds, Olof blev lidelsefullt förälskad i den nära fyra år äldre Karin och hon väl så passionerat i honom. Romansen var lika intensiv som kortvarig men kom att få vittgående konsekvenser för de tre närmast berörda. Den bedragne Sven Stolpe ansåg sig ha fallit offer för ett sexuellt attentat. Han förlorade sin tro på mänskligheten, i synnerhet på kvinnorna, och blev i praktiken sin hustrus omedgörlige väktare under deras fortsatta samvaro. Karins och Olofs relation klipptes av nästan innan den ens hann börja. Deras famlande danssteg blev aldrig mer än trevande efter fåtalet sommardagar i Sigtuna. Men kärleksbreven finns bevarade – trots att Karin ideligen manade Olof att bränna dem – liksom för övrigt den sistnämndes utförliga dagböcker från 1932. Alex har läst rubbet med den 97-åriga Martina Lagercrantz’ (Olofs änka) goda minne och sedan lagt pussel efter att dessutom, som förrätt, ha tuggat i sig Sven Stolpes hela skönlitterära produktion – där fala och otrogna kvinnor är ett ständigt tema. Alex Schulman ska inte äras för att ha utforskat och därefter kartlagt Olofs och Karins så flyktiga, men i själva verket långt mer än decennielånga, kärlekssaga. Om den skrev Svante Nordin faktiskt i Blåsten av ett temperament redan 2014 och Crister Enander ännu tidigare. Däremot bör Schulman hedras för sitt uppriktiga försök att lösa ett slags släkt- och familjegåta med 86-åriga rötter: det är den koleriske och snarstuckne Sven Stolpe och dennes göranden och låtanden som är upphovet till all bitterhet och allt oresonligt hat mellan era av medlemmarna i Schulmans egen släkt – och i sista hand orsak också till Alex’ egen lågintensiva ilska, så ofta dokumenterad i skilda sammanhang. En fascinerande lösning baserad på ett digert källmaterial, kan man tycka. Det är inte omöjligt att den stämmer överens med verkligheten – eller också gör den inte det. Skandaliserade lektor Staffan Stolpe sin dotter vid gymnasiet i Mjölby på det sätt som jag redovisat ovan? Var ”bilolyckan” med Stolpe som chaufför (1932) i realiteten ett försök av honom att avliva både sig själv OCH Karin, med andra ord ett utvidgat självmordsförsök? Smädade äkta mannen verkligen makan Karin på det grymma och utstuderade sätt som skildras på olika ställen i Schulmans bok? Jag vet inte riktigt ... Klart står i alla händelser att Bränn alla mina brev är ett arbete, i vilket brevskriverskan själv, mormor Karin, får sin definitiva upprättelse.

Mats Parner

Wermlandiana 2018:4

Schulman, Ninni, Bara du. Forum 2018. 349 s.

Ninni Schulman har tidigare skrivit fem detektivromaner med handlingen förlagd till Hagfors och med journalisten Magdalena Hansson som huvudperson. Det är böcker som med rätta vunnit stor popularitet och t.o.m. legat till grund för stadsvandringar ”i Magdalenas spår” i den lätt igenkännbara hagforsmiljön. Böckerna har sålt i stora upplagor, inte bara i Värmland, och kritiken har varit god.

När hon nu lämnar Värmland och sin välkända huvudperson och tar steget över till Stockholm, funderar man förstås: hur detta skall gå? Jo tack, alldeles utmärkt! Bara du, som på omslaget kallas ”spänningsroman” är en psykologisk thriller, mycket skickligt hopkommen. Ninni Schulman har alltid varit skicklig att bygga upp en trovärdig intrig, och hon är sedan tidigare en mästare på att skriva bra dialog, som flyter lätt och naturligt. Stockholmsmiljön skildrar hon lika bra som den i Hagfors.

Bara du är en psykologisk thriller med egentligen bara två personer, Pål och Iris,

som av en slump (?) stöter på varandra en dag i Stockholm. Snart skall de ha inlett ett förhållande, som nog verkar lite för bra för att vara sant. Och det har vi väl lärt oss att det som är ”för bra för att vara sant” oftast inte heller är sant... Romanen är uppbyggd av korta avsnitt, där omväxlande han och hon kommer till tals, ett skickligt grepp som driver handlingen framåt mot ett slut som man kanske anar, men som ändå blir en överraskning.

Bara du är en riktig bladvändare och jag läste den nästan i ett svep. Spänningen stegras långsamt. Samtidigt som man ”vill veta hur det går” och ”vad det egentligen är fråga om” kan man glädja sig åt n miljöskildring och naturlig och spänstig dialog.

Ninni Schulman belönades med Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris 2010 för Flicka med snö i håret. 2015 utsågs hon till Årets Värmlandsförfattare med motiveringen: För ett rikt författarskap som stärker och förnyar den värmländska berättartraditionen. Med trovärdiga dialoger och skickligt vävda intriger fångar Ninni Schulman svenskt vardagsliv på pricken. Utifrån till synes alldagliga skeenden i Hagfors skapar hon viktiga sam- tidsskildringar som föder stolthet – inte bara i Hagfors utan i hela Värmland.

Antingen hon återvänder till Hagfors som miljö eller väljer huvudstaden i fort- sättningen, ser jag fram mot nya böcker av Ninni Schulman.

Eva Fredriksson

Schüllerqvist, Bengt, Tingvalla som stad. Karlstads historia 1584–2018. Värmlands Museums årsbok 2018. Värmland förr och nu. Årg. 117. 265 s. Karlstadhistorikerna är namnet på ett nätverk som förre kulturchefen Kjell Fredriksson tog initiativet till för några år sedan. Vid gruppens möten diskuterades förstås Karlstad i allmänhet men så småningom kom den främst att handla om nödvändigheten av en ny, modern bok om staden, lämpligen författad av en medlem, historieprofessorn Bengt Schüllerqvist. Född och uppväxt i Karlstad och nybliven pensionär, åtog sig denne glatt och villigt uppgiften att författa boken. Och lyckligtvis åtog sig Värmlands Fornminnesförening, alias Värmlands Museum, att ge ut boken som årsboken Värmland förr och nu för 2018. Lagom till jul kunde boken ges ut och med den har vi fått en modern, lättläst historik som skildrar stadens framväxt från ynklig bondby till den ständigt växande värmländska ”huvudstaden” – ingen industristad men mer en handelsstad.

Några ämnen som Bengt Schüllerqvist skildrar mera utförligt är: Den värmländska järnhanteringen. Många små järnbruk inom den värmländska järnhanteringen dyker upp och från 1620 kan man tala om en explosionsartad utveckling. Järnvågen, som låg ungefär där Biskopsgården nu ligger, var stadens viktigaste inkomstkälla. Karlberg, herrgården med två våningar, som hertig Karl (eller Karl IX) låtit bygga på höjden, där domkyrkan nu finns för sig själv, på Lagberget, och hans administration, revs i början av 1600-talet och Herrgårdsgatan är det enda som minner om denna byggnad. Vid samma tid fick staden ett gymnasium och 1647 blev Karlstad en stiftsstad. entreprenörer, mest känd är Johan Börjesson som var både borgmästare och ägare av era bruk. Järnbruken blir ett slags kolonier för stadsborna.

Borgarna i Karlstad är samtidigt patroner. Johan Börjesson ser till att genom sin giftermålspolitik bli ägare till många bruk. Marknaderna som t ex Persmässemarknaden är mycket viktiga för handeln i Karlstad. Några av stadens företagare var faktiskt kvinnor – som Sola i Kallsta.

1719 brann praktiskt hela staden ner. Den nya kyrkan byggdes på Lagberget, där den är än i dag.

1779 blev Värmland län och fick egen landshövding men mellan stadens styrande, magistraten, och statens män var motsättningarna stora. Magistraten beskyllde staten för att vilja ta över makten i staden. Fisk och grönsaker fortsatte att vara den viktigaste födan under 1800-talet. Järn och allt mer virke exporterades över Göteborg. 1854 anlades ett ångsågverk på Orrholmen. Ungefär samtidigt bildades en flottningsförening: ”Herrar trähandelare å Clara elf” och det grävdes en kanal genom Karlstad från älven till det som nu kallas Inre hamnen. Stiftet fick en ny biskop, C. A. Agardh, ”geniet i Karlstad”, som en annan biskop, Gert Borgenstierna, kallar honom. En av hans döttrar, Emilia, gifte sig med Ferdinand Fröding, som blev Gustaf Frödings far. En annan av barnen Agardh var Hulda, som startade en flickskola och kom att bli lärare som vikarie, på stadens läroverk, något helt enastående i Sverige på den tiden.

På 1800-talet ökade folkmängden i rask takt. Mellan 1840 och 1860 med 100 personer. Men staden blev allt ohälsosammare att leva i – rent vatten saknades länge och husdjuren strövade fritt i staden.1840–1865 ökade dock folkmängden från 3000 till 5000 personer. 1865 var den stora brandens år. En ny stad byggdes upp och två stadsdelar tillkom, nämligen Haga och Klara. 312 personer avled i kolera som var en följd av branden. Industrialiseringen tog fart på 1890-talet. Under 1800-talet hände mycket, arbetarna organiserade sig, nykterhetsrörelsen slog igenom, väckelsen, bildandet av frikyrkorna samt mycket mera. Karlstad hade i början av 1900-talet hundra industrier – men blev ingen industristad konstaterar författaren. Folkmängden uppgick dock till 54 000 1970.

Kommunpolitiken under mitten av 1900-talet den vore värd ett särskilt kapitel. Den präglades av hårda motsättningar och bildandet av tidskrifter som Den värmländska Friskytten och avslöjanden om fiffel och båg. Särskilt aktiv var en f.d. S-ombudsman, Gösta Bengzon, som bildade ett särskilt parti, som i flera decennier var representerat i fullmäktige. En spännande tid kan man kanske säga för den politiskt intresserade men mer om detta har Gunvor Nyman skrivit och hennes uppsats finns att läsa på hemsidan Karlstad.se/Karlstads historia. Om de senaste åren i kommunens liv skriver Bengt Schüllerqvist utförligt med stöd av offentlig statistik av stort intresse.

Låt mig avslutningsvis endast framhålla att karlstadsborna med denna bok fått en högst intressant och välskriven skildring av sin kommun från begynnelsen till dags dato, underhållande och lättillgänglig. Källor och litteratur redovisas utförligt och boken avslutas med en ”summary”, 7 sidor lång, men boken saknar ett personregister, särskilt bra att ha i en bok av det här slaget. Illustrationerna är inte så många men välvalda. Kartorna i boken är mycket dekorativa. För den goda formgivningen svarar Anne-Marie Haakana.

Bengt Åkerblom

Sjöberg, Lars-Arne. Nya Sverige och de nya svenskarna. Mångfaldens möjligheter och utmaningar. Books on demand 2018. 220 s.

Författaren är professor emeritus och f.d. universitetsråd vid Karlstads universitet. Tidigare har han skrivit en starkt kritisk bok om Sverigedemokraterna och en bok om att hushålla med jordens resurser. Han är inte samhällsvetare (som man kanske skulle tro) utan hans professur har handlat om teknisk kemi. Men hans intresse och engagemang för aktuella samhällsfrågor är djupt och han kan också förmedla detta i lättläst form. Den senaste boken Nya Sverige och de nya svenskarna har ett anspråkslöst yttre. Och bläddrar man lite förstrött, finner man mängder av tabeller och statistik, punktlistor och fotnoter i massor. Inte enda bild som livar upp. Men låt inte utseendet avskräcka! Boken är högintressant och minst sagt aktuell i dagens Sverige. Författaren har lagt sig vinn om att väl dokumentera alla uppgifter i fotnoter och hänvisningar till myndigheter, statistik (svensk och internationell), dagspress, EU- direktiv, lagstiftning m.m. Han redovisar sin egen positiva syn på den s.k. invandrarfrågan, men bemödar sig om saklighet. Han tvekar inte att redovisa de problem och motsättningar som följer med flyktingströmmarna. Bokens uttalade syfte är att öka kunskapen om ”de nya svenskarna”. Okunskap föder rädsla, menar han, och med ett citat av Jonas Gardell slår han fast ”Den du lär känna slutar du att vara rädd för”. Boken tar upp ett 30-tal ämnen, här några exempel: asylprocessen, könsroller, klädkoder, ensamkommande, korruption, kostnader, hälsa, attityder, kulturkrockar, brottslighet, bostadssegregation, islam, svenska språket m.m. Man behöver inte läsa boken från pärm till pärm utan kan hoppa in var som helst efter eget intresse. Texten är mycket lätt att ta till sig och oupphörligt intressant. Jag rekommenderar läsning av något kapitel då och då!

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2019:1

Skalstad Mikael. Fjärilsmöten. Karthuset i Forshaga 2018. 109 s. Kapitelrubrikerna i kartritaren Mikael Skalstads purfärska bok är fantasieggande. Här några exempel: ”Tutankhamon och Torsberget”, ”Vem älskar fjällsippe losofmalen” och ”Lovsång till impedimenten”. Och kanske bäst av alla den här: ”Billys lampa och Ebbas äskpannkaka”. Det är inte lätt att förstå att kapitelrubrikerna f nns i en vacker bok om fjärilar... Mikael Skalstad är bosatt i Forshaga och där driver han ett företag som gör bland annat orienteringskartor. Han är naturligtvis själv orienterare och stor naturvän; han har vid ett tillfälle kallat sig för ”naturmupp”. Ursprungligen dalslänning är han också en passionerad fjärilsexpert och – sedan 2008 – en fjärilskännare som använder sig av kamera i stället för håv. Boken Fjärilsmöten redovisar en mängd av de fjärilar som Mikael Skalstad har fångat med digitalkamera i främst Värmland och delar av övriga Sverige. Dagfjärilar är hans specialområde; det nns gott och väl ett hundratal att välja mellan. Antalet nattflygande fjärilar är avsevärt större. Mikael Skalstads val mellan dag och natt beror inte oväntat på att det är lättare att fotografera dagfjärilar. Uppväxt i Åmål var det också där Mikael Skalstad drabbades av intresset för fjärilar. Om hur det gick till kan man läsa i Fjärilsmöten. Men i boken finns det också åtskilligt annat att läsa. Ibland har bokens läsare anledning att ställa en intressant fråga: Är det bilderna eller texten som är bäst? Författaren/fotografen är nämligen en god berättare med skarp blick för stort och smått i naturen. Det som särskiljer Mikael Skalstad från många andra bokpublicerande naturvänner är hans i god mening livfulla och engagerande sätt att berätta. Han berättar om barndom i Åmål, om stimulerande läsupplevelser, naturutflykter och – givetvis – möten med fjärilar, några av dem häpnadsväckande i sin prakt och skönhet. Mikael Skalstad är dock inte en fjärilsfotograf som hoppas att just bilderna ska säga allt. Med underhållande pedagogik, med ett vackert och nyansrikt språk, berättar han om fjärilarna och deras miljöer och vanor. Läsaren upptäcker raskt att boken är skriven av en skicklig ”lärare”. En ”lärare” som brinner för sitt ämne och ser som en uppgift att värva ”elever”. Detta lyckas han med. Det finns ett område i trakten av det vackra Mölnbacka som är särskilt rikt på fjärilar. Det var här, vid Torsberget, som Mikael Skalstad för tio år sedan ”fångade” en hagtornsfjäril. Bilden blev ”hyfsat bra”, konstaterar han, och detta ledde honom in på fotografbanan. Under de tio år som har gått har han hunnit fotografera den säreget vackra makaonfjärilen, hedblåvinge (vid Torsberget), eksnabbvinge (i Grums), nätfjärilar (i Slovenien, ja, Skalstad har gjort utrikes utflykter med kameran!), och underbart sköna citronfjärilar vid värmländska Trångsundsmossen. Apollofjärilen är en av hans favoriter bland dagflygarna, den är också en av Sveriges största dagfjärilar. Bilderna i boken av apollofjärilen – namngiven efter solens gud och de sköna konsternas beskyddare – de bilderna är tagna i Småland. Fjärilen med dess säregna vingteckning är inte så vanlig. Och den som möter en apollofjäril har nog lätt att komma ihåg sammanträffandet. Man glömmer inte så lätt det sällsamt vackra. Det finns många fina skildringar av fjärilmöten i Mikael Skalstads bok (produce- rad i samarbetet med bokformgivaren Anita Stjernlöf-Lund) och dessa tillsammans med författarens kulturhistoriska och självbiograska utvikningar gör den vackra Fjärilsmöten till en bok man gärna tar med sig in i den svenska sommaren.

Mats Dahlberg

Wermlandiana 2018:3

Recensionen har tidigare varit publicerad i NWT180529

Stadsdelen Sjöstad. På andra sidan Undergången. Karlstads hembygdsförening 2018. 125 s. (Glimtar från Karlstads historia; 11).

”Det var en tjusande idyll” lyder titeln på en bok av Gustaf Hellström från 1938. Den titeln skulle faktiskt passa bra också till den här beskrivningen av Karlstads kanske minsta stadsdel från begynnelsen, på1600-talet, fram till c:a 1970. Sjöstad var ursprungligen ett landeri, alltså ett stycke s.k. donationsjord, en allmänning, som skulle brukas av karlstadsborna för odling och djurhållning men inte fick bebyggas, men 1817 ändrades bestämmelserna och det blev tillåtet att köpa jordlotterna för eget bruk. Den förste bebyggaren på Sjöstad var en Nils Bengtsson, som köpte Kartåsen, som jordlotten hette då, omkring år 1800. Under 1860-talet byggdes järnvägen mellan Stockholm och Karlstad och den klöv Sjöstad i två delar. 1937 fastställdes namnen på gatorna på Sjöstad och de fick namn efter asarna, våra förfäders gudar. Men, märkligt nog, fick också missionären och bibelöversättaren Peter Fjellstedt ge namn åt en gata. (Hans bibelöversättning med kommentarer nns i Stifts- och läroverksbiblioteket. Fyra band i svart! Han fick för övrigt ge namn också åt Fjellstedtska skolan i Uppsala, där bl.a. Göran Tunström tog sin examen en gång!). Så ”skapades” Sjöstad som Nils-Erik Nilsson formulerar sig i boken av stambanan och NKIJ-banan. Tillkomsten av dessa järnvägar gjorde att Sjöstad växte befolkningsmässigt fram till på 1950-talet. Befolkningen hade då ökat till 200 personer men idag bor där bara cirka 150 personer. Tydliga kartor visar hur Sjöstad undergått förvandlingar under tidernas lopp. Det avsnittet följs av en presentation av bebyggelsen, alltså villorna i stadsdelen. Fortfarande på 1930-talet var det inte vanligt att man hade varmt vatten och värme, toalett m.m. som vi nu anser självklart, och bostäderna var ganska så minimala. Under den tid som utförligt skildras i boken undergick Sjöstad och väl också resten av Sverige en modernisering som är väl värt att noteras. Ända fram till 1960-talet var Sjöstad en stadsdel alldeles för sig, som endast kunde nås via Viadukten som var så trång att den bara gav plats för en personbil åt gången och absolut inte en brandbil. ”Jag bor på andra sidan Undergången” är den träffande rubriken på en av artiklarna i boken! För många karlstadsbor med några år på nacken är Sjöstad troligen mest känd för sina handelsträdgårdar, som följaktligen finns omskrivna i boken. Många barn och ungdomar kunde förtjäna en slant på att ha sommararbete där. En krona om dagen eller så i gage!

Större delen av boken består av barndomsminnen från 30- och 40-talen, då de flesta av bokens författare växte upp på Sjöstad. Läsaren kan bara häpna över med vilken exakthet skribenterna skildrar sin uppväxtmiljö, bostäderna, lekarna, seder och bruk m.m. och inte minst vad alla på halvön hette och hur de var släkt med varandra! Denna avsides belägna stadsdel var verkligen en idyll kan man tycka! Sjöstad var både stad och landsbygd på en och samma gång. Som alltid när man läser om minnen från äldre tid förvånas man över hur barn och miljö växte nästan ihop, hur alla lekar och liknande aktiviteter ägde rum utomhus till lands eller till sjöss, vilket i viss mån förstås berodde på att trångboddheten var stor och TV dök upp först i slutet av 1950-talet. Stora förändringar drabbades emellertid Sjöstad av på 1960-talet. Kommunen plane- rade ett reningsverk nästan mitt i bebyggelsen, ett reningsverk som enligt Sjöstadsborna var närmast ett svartbygge. 1931 kunde det tas i bruk. Nästan samtidigt förverkligades planen på det som kallades Örsholmsleden, som Sjöstadsborna motsatt sig energiskt, eftersom det delade stadsdelen än mer mitt itu. Och reningsverket, Heden, placerades visserligen på avstånd från bebyggelsen men kom att öka trafiken förbi bebyggelsen.

Avlutningsvis: Boken innehåller många kartor och fotografier. Den är en svanesång över en genuin men liten del av Karlstad, som undergått stora förändringar. För en utomstående är den värdefull för sin historik och sin utförliga skildring av en tid då liv och leverne i Karlstad – och inte bara där – undergick stora förändringar – till en del säkert till det bättre men jag vågar ändå påstå, efter läsningen av denna karlstadsskildring, att det uppenbarligen ändå var mycket som var bra i gamla tider.

Boken ger ett mycket fräscht och tilltalande intryck. Lars Österdahl är det som svarar för redigering och layout och det har han gjort bra. Boken ger helt enkelt ett gott intryckt – både interiört som exteriört så att säga! Redaktören är okänd dock.

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2019:1

Sundqvist, Inga-Britta. Den gröna hemkunskapen. Grundkokbok med över 350 vegetariska recept. Norstedts 2018. 383 s. Nästan en doktorsavhandling i vegetarisk matlagning, så nära fulländning en vegetarisk kokbok kan vara, skrev jag, när Inga-Britta Sundqvist 2012 utkom med den femte utökade och helt reviderade upplagan av Vegetariska kokboken på Ica-förlaget. Men nu har Inga-Britta faktiskt kommit ännu närmre fulländningen med sin nya vegetariska kokbok Den gröna hemkunskapen. Som barn var Inga-Britta ofta sjuk med ständiga infektioner. Det gjorde att hon redan som 12-åring började intressera sig för och äta vegetariskt för att må bättre. Märkligt nog för på den tiden kopplade man inte alls ihop kost och hälsa som man gör idag, reflekterar Inga-Britta i sitt förord i Den gröna hemkunskapen. Så småningom började hon hålla kurser i vegetarisk matlagning men som cirkelledare saknade hon en riktigt bra bok i ämnet. Till slut skrev hon själv den bok hon ville ha, Vegetariska kokboken, som sedan 1984 sålts i 250 000 exemplar, översatts till ett tiotal språk, lovordats av kritikerna och prisbelönats som få svenska kokböcker, både i Sverige och internationellt! 2002 utsågs tredje upplagan av Vegetariska kokboken till bästa svenska vegetariska litteratur av Måltidsakademien i Grythyttan med motiveringen: ”Med stor auktoritet blir Vegetariska kokboken ett aktuellt standardverk, här finns allt”. Samma år fick boken den förnämliga utmärkelsen ”Best in the world, Honourable Mention i den internationella tävlingen Gourmand World Cook Book Awards! Inga-Britta själv valdes till ”Årets morot 2005” av Svenska Vegetariska föreningen. och 2010 fick hon Hälsofrämjandets Are Waerlandstipendium. Uppföljaren Den gröna hemkunskapen som kom i augusti 2018 har redan hunnit nomineras i kategorin Cooking School att delta i Gourmand Awards världsomspännande tävling som går av stapeln den 3 juli i Macau, Kina. Där kommer den att tävla mot kokböcker från mer än 200 länder om de prestigefyllda Best in the World-titlarna. Det är bara att önska Inga-Britta lycka till och hoppas att det går lika bra den här gången som det gick 2002! I USA fick Vegetariska kokboken titeln A Vegetarian Bible. En vegetarisk bibel är sannerligen också Den gröna hemkunskapen, som är en komplett uppdatering av Vegetariska kokboken. Utsökt vackert illustrerad och formgiven därtill av Kristin Lidström, med underbara matfoton av Klara Desser och Kent Jardhammar och Inga-Brittas egna skira akvareller av kryddväxter. Liksom sin föregångare är den ett riktigt storverk som innehåller allt man bara kan tänka sig i en vegetarisk kokbok och dessutom en hel del till – odlingstips, hur man fermenterar, konserverar och torkar grönsaker, tips på hur man kan förenkla matlagningen, förbättra sin hälsa och vad man kan göra för att äta och leva mer klimatsmart. 350 läckra och härligt inspirerande vegetariska recept innehåller boken. Lätta att göra dessutom. Den gröna hemkunskapen är en absolut omistlig bok för var och en med den minsta känsla för god och klimatsmart mat och vår planet! Köp den! Eller låna den! Men läs den!!!

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

Svenning Olle. År med Erlander. Bonnier 2018. 267 s.

Olle Svenning var bara 23 år när han helt oväntat fick ett telefonsamtal: Ville han börja arbeta i statsrådsberedningen? Han tackade ja och blev en av ”Erlanders pojkar”. Nu delar han med sig av upplevelserna under de åren.

Att Olle Svenning och Tage Erlander delade samma intresse för kultur – litteratur, konst, teater – är uppenbart.

Erlander hade flera talskrivare, bland dem Ingvar Carlsson, men det kan inte vara en slump att Svenning fick ett speciellt område tilldelat sig; han skulle följa kulturdebatten, läsa romaner och studera politiska ideologier. Inte underligt att boken vimlar av författare, boktitlar och analyser. Erlander tog sig tid att både läsa och fundera och ställde samma krav på sina medarbetare.

Och det är klart att de jämfört med i dag hade mera tid för sådant. Inte minst kraven från media har förändrats. Erlander höll två presskonferenser per år och rasade dessemellan över de obegåvade referaten av hans tal. Råkade det vara någon ”partivän” som orsakade ilskan fick vederbörande minsann veta detta!

Olle Svenning tar oss med in i vardagsarbetet, vilket gör att bilden av Erlander blir

väldigt personlig. Han skildrar hans vandringar runt, runt i rummet medan han pratade. Självkritisk, krävande, upprörd, euforisk – stämningarna varierade. Genomgående var hans oro för att inte räcka till.

Noteras kan att det berömda tv-framträdandet i ”Hylands hörna” som han fick beröm för, ville han inte höra talas om. Seriösa politiker ska inte ägna sig åt sånt, han skämdes för att han ställt upp, berättar Svenning.

Självklart får 1960-talets politiska frågor stort utrymme. Erlander satsade på ”Trygghet”, det var vad han ville ge sina väljare. Jämställdhet mellan könen var ingen stor fråga – mer än en kvinna i regeringen fanns inte förrän Erlanders intresse för miljöfrågor väckts. Då blev de två.

Men det var sannerligen inte så att Erlander såg ner på kvinnor, fastslog sonen Sven Erlander när jag i en recension av en av Erlanders dagböcker varit kritisk mot faderns kvinnosyn. Hans inställning var en spegel av den tidsanda han levde i.

Erlander var också märkligt kluven vad gäller Vietnam-kriget. Han var i grunden en stor USA-vän och förstod sig inte på FNL-gruppernas upprördhet. Inte kunde väl amerikanerna bete sig så illa?

När en grupp europeiska ledare, partivänner till Erlander, samlats för att diskutera Vietnam framkom tydliga Nato-sympatier i uttalandet från konferensen. Erlander reserverade sig inte. Palme som satt i regeringen skulle – och verkligen ville! – balansera uttalandet. Så var det tänkt. Men han råkade försova sig och missade tillfället till argumentation, något som grämde honom alldeles fruktansvärt, berättar Svenning. Man undrar bara varför inte Erlander såg till att han väcktes!

Kommunalvalet 1966 gick dåligt för Socialdemokraterna. Erlander blev smått chockad och funderade på att avgå, men bet ihop och kom igen. I riksdagsvalet 1968 fick partiet 50,1 procent av rösterna – all time high.

Erlander var lycklig under valvakan, som dock inleddes lite komiskt. Palme hade lovat skjutsa honom till partivännernas fest. När de skulle åka hade Palme glömt var han hade parkerat bilen. Erlander, Palme, Ingvar Carlsson och Sten Andersson fick skjuts av en medarbetare i tidningen Se!

Jag gillar tonen i Svennings bok. Den känns seriös men är ändå lättläst. Lagd till de många andra Erlanderböckerna som kommit ut är den ett bra komplement.

Man kan dessutom ana att Svenning är något kritisk till dagens partiledning. Han framhåller att Erlander inför valet 1968 hade återgått till att föra en radikal socialdemokratisk politik. Det var då framgången kom.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad 18 04 10

Thunell. Annika. Att falla fritt. Visto förlag 2018. 293 s.

Romanen utspelar sig i övre medelklassmiljö i Stockholm och Karlstad. Hans G:son Melin, som är bokens mest framträdande karaktär, bor i Stockholms innerstad. Han har allt vad en man i hans ålder och ställning bör ha, åtminstone enligt honom själv. Ett prestigefyllt chefsjobb på Bredfors huvudkontor, en vacker hustru, om än lite väl gråtmild i hans tycke. Han har välartade vuxna barn, en flott våning, tjusig bil och pengar saknas inte heller. Men inom några dagar förändras allt. Han är i fritt fall, som titeln tydligt anger. Hans G:son Melin får gå från arbetet på dagen. Hustrun Agneta lämnar honom. Hon har fått nog efter alla år av psykisk och fysisk misshandel. Plötsligt är han ensam. När han får kontakt med barndomsvännen Christian från Karlstad väcks minnen från den gamla hemstaden och inte minst ungdomskärleken Susanne.

Det här är en berättelse om människor som är 60+. Den ställer frågor som – går det att förändra sig själv, går det att förändra sitt liv, börja om och gå vidare. Att det inte är försent, skriver författaren fram i denna roman där både pånyttfödd kärlek men även sjukdom och död får ta plats. Kanske kan man kalla den en feelgood-roman där livets alla ingredienser finns med.

Författaren har ett skarpt öga för olika miljöer. Dessa gestaltas utmärkt både vad gäller Stockholm, Karlstad och Värmland i övrigt. Jag är där med huvudpersonerna, ser vad de ser.

Det jag tycker är lite synd handlar om de livserfarna och väl gestaltade kvinnliga karaktärerna som inte blir riktigt hela utan en mans blick, trots att de är nog så kompetenta och självgående.

I övrigt en välskriven och lättläst bok och ett extra plus för all igenkänning av Karlstads- miljöerna. Författaren Annika Thunell är född och uppvuxen på Sundsta i Karlstad. Bor sedan länge i Stockholm. ”Att falla fritt” är hennes debutroman.

Gun Berger

Tursten, Helen, Snödrev. Massolit förlag 2018. 461 s.

Helen Tursten är en av landets mest kända och uppskattade deckarförfattare. Hon är bosatt i Sunne, har sina rötter i Göteborg och är översatt till över 20 språk. Flera av hennes böcker är dessutom filmade. Hennes huvudkaraktär, polisinspektören Irene Huss, har hon sedan några år gett en mer tillbakadragen roll till förmån för poliskollegan Embla Nyström, som är huvudpersonen i Snödrev liksom i de två föregående böckerna.

Den nya romanen utspelar sig till en början i ett vintrigt Dalsland, där snön ligger djup och mystiska saker är på gång. Embla från Göteborg på vintersemester i en avlägsen stugby gör ett makabert fynd. I en av stugorna påträffas en död man, blodig i sin säng med skjutvapnet intill sig. Polisen i Åmål kopplas in. En sympatisk och stilig polisman med både charm och trevlig jycke kommer till platsen och så är det hela i gång. Både spänningsfaktorn och den smått romantiska sidan av saken är väl tillgodosedda. Polisarbete bedrivs på olika orter i Dalsland, i Göteborg och i Alingsås.

En deckarrecension skall absolut inte avslöja för mycket, men så pass kan jag väl säga att både vänner av blod och skjutjärn, internationella knarksyndikat, skumma typer från det f.d. Jugoslavien, mystiska försvinnanden och spirande romantik får sitt i Snödrev. Helen Tursten är en skicklig intrigmakerska, därtill en god miljöskildrare. Undertecknad som själv är uppvuxen i Göteborg, just i de stadsdelar som här skildras, och som har god lokalkännedom i såväl Dalsland och i Alingsås, kan försäkra att här stämmer allt. Man känner igen sig. Vad jag tycker känns onödigt långdraget, era kapitel faktiskt, är de blodiga skjutningarna med gevär och handgranater ute i den snödjupa vildmarken. För en eventuell framtida filminspelning kan dock säkert sådana scener komma väl till pass, men i boken blir det lite segt. Slutet, som givetvis inte skall avslöjas här, ger goda förhoppningar om en fortsättning med Embla Nyström i huvudrollen.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 3–4 2019

Ullerø, Thor. En kärlek så stor. Boken om Bengt Jonson och Sebra Film. Övers.: Eva Thorstensson Landin. Sebra lm 2018. 92s.

Det började med ett samtal om en tall. Följdes av resor till över 100 länder. Han var med om en flygplanskrasch i Afrika, åt lasagne med Fidel Castro, fikade med Indira Gandhi och utforskade Påskön med Thor Heyerdahl.

Det låter som något taget ur boken om 100-åringen som försvann. Det handlar om Bengt Jonson från Torsby, vars liv nu finns att läsa om i bokform. Tillsammans med Åke Karlsson grundade Bengt Jonson Sebra Film. Det hela började alltså med ett samtal om en tall.

Bengt var virkesköpare och träffade på Åke när bägge tankade sina bilar. Åke undrade om Bengt kunde komma och kika på en tall. Tallen stod inte på Åkes, utan hans grannes tomt. Men det som lockade Bengt Jonson till Åke Karlsson var den senares filmande, och Åke Karlsson kände till Bengts kreativa talanger inom revy och teater.

Eftersom tallen inte var Åkes blev det ingen affär, men nästa morgon knackade Bengt Jonson på hemma hos Åke Karlsson och visade upp ett manus. Filmen Kanaljer i fara började spelas in samma eftermiddag och hade länge publikrekord på biografen Stjärnan i Torsby.

Det kanske är fel att säga att det var slumpen som ledde till Sebra Films stora fram- gångar. Snarare var det så att såväl Bengt som Åke var öppna för möjligheter och tog tillvara på de chanser de fick. Att de chanserna dök upp berodde troligen lika mycket på deras enkla förhållningssätt som professionella kunskaper.

– Världen var verkligen annorlunda då, mer naiv kanske man kan säga. Alla dörrar var öppna, det var inte alls lika instängt som det är nu. Det fanns också en stor nyfikenhet på filmande. Det var inga problem att få

träffa Indira Gandhi eller moder Theresa, berättar Bengt Jonson när jag vid ett av många tillfällen genom åren intervjuar honom.

Sebra lm är kanske mest känt för samarbetet med Thor Heyerdahl. Men filmarna besökte också era krigshärdar och bevittnade svältkatastrofer.

– Jag kan inte säga att jag egentligen var rädd. Visst kunde det vara farligt, men där och då tänkte man inte på det. Man är helt fokuserad på jobbet. Åke brukade säga att han såg mycket av det hemska som om det vore på film, säger Bengt.

Ett av många tillfällen som kunde ha slutat illa var när Bengt och Åke i början av 1980-talet skulle flygas från Addis Abeba i Etiopien till ett tältläger ute i öknen. Planet var i ett minst sagt uselt skick.

– Piloten flög som om det var ett stridsplan vi färdades i, bara några meter över marken. Åke fick ta av sig skjortan och släcka en brand under resans gång. När vi väl skulle landa fanns ingen landningsbana. Jag trodde vi skulle braka in i tältlägret och ta död på 5 000 personer. Men piloten lyckades köra rakt in i en sandbank, vilket stoppade färden. Ena vingen bröts av, bensin sprutade ut.

– Men det finns en knorr på historien. Med på planet fanns en vacker etiopisk kvinna. Jag gick fram till henne för att fråga hur hon mådde. Hon var sprudlande glad och nöjd, speciellt med landningen. Jag frågade hur hon kunde vara det, hon sa att hon trodde det skulle gå till på det viset!

Boken om Bengt och Sebra lm har titeln En kärlek så stor, och mycket handlar om kärlek. En kärlek till hustrun Karin och döttrarna Ingrid, Anna och Malin. Men också en kärlek till kunskap, till naturen och till mänskligheten.

– Jag tror aldrig Bengt sagt ett ont ord om en enda människa. Han har bemött alla, från högt uppsatta politiker till narkomaner i slumområden med samma respekt och nyfikenhet. Den mentaliteten tror jag var avgörande för hela hans livsresa, säger norske journalisten Thor Ullerø som skrivit boken om Bengt Jonson och Sebra Film.

Sin sista tid i livet kämpade Bengt Jonson mot cancer, han avled på Torsby sjukhus 23 maj 2017, 84 år gammal. Han jobbade fram till sin död, de sista åren med stort fokus på klimatutvecklingen och hur skogen kan få en avgörande roll i att vända utvecklingen.

– Hur jag vill bli hågkommen? Jag hoppas ju självklart att de filmer vi producerat även fortsättningsvis ska sprida kunskap. Så jag vill nog bli ihågkommen som en kunskapsspridare, sa Bengt Jonson i min sista intervju med honom.

Aron Eriksson

Recensionen har tidigare varit införd i Nya Wermland-Tidningen

Uppsatser från en gammal byskola på landet 1920–1940. Av elever vid Hastersby skola i Nilsby. Nedtecknare Gunhild Hernström. Författarens förlag 2018. 260 s.

Gunhild Hernström, numera Karlstadsbo men född i Nilsby, var som ung hembiträde åt ett lärarpar vid Hastersby skola i Nilsby. När maken i familjen avled tog hans hustru på sig att städa skolan. Mycket rensades ut. Bland annat slängde hon gamla uppsatser i en hög utanför skolhuset. Dem tänkte hon elda upp. Gunhild såg det, och tyckte det var synd. Lärarinnan märkte hennes tveksamhet och frågade: – Vill du ha dem? Gunhild tackade ja, plockade åt sig uppsatserna och tog med dem till sitt föräldrahem. Där blev de liggande orörda i massor av år.

– När mamma avlidit hittade jag dem och började läsa. Jag tyckte de var intressanta, förklarar Gunhild. Det ena ledde till det andra. När hon 46 läst uppsatserna insåg hon att de innehöll berättelser, värda att bevara. Hon satte sig ner och skrev av dem, ord för ord, med felstavningar och gluggar där ålder och skador gjort hål i papperet.

Nu ger hon ut avskrifterna i bokform. Och därmed kan vi konstatera att fel- skrivningarna inte var många. Uppsatserna är anmärkningsvärt välskrivna. Ungdomarna som skrivit dem bör ha varit i 13–14-årsåldern. De gick i det som kallades fortsättningsskolan, avsedd för dem som inte gick vidare till realskola. Klart är att eleverna tilldelades ämnen som de skulle skriva om. Anmärkningsvärt många av uppsatserna handlar om julfirande. Utflykter var populära ämnen. Flera av eleverna hade aldrig varit i Karlstad förrän de nu fick möjlighet att ta bussen – eller cykeln – dit. Tandläkarbesök skildras, för det mesta som rätt obehagliga. Många hål som skulle lagas och tänder som var så dåliga så de måste dras ut var det vanligaste. Pojkarna ägnade sig åt ekorrjakt och jakt på annat småvilt. En del fick vara drevkarlar under älgjakten. Flera av dem arbetade redan i skogen tillsammans med sina pappor. Flickorna jobbade som pigor. Konfirmationer, fester och marknadsbesök redovisas i detalj. Erkännas ska därmed att många av uppsatserna liknar varandra. Men det finns verkliga guldkorn. Så här skriver Per Karlsson 1932:

Som i en saga står björkskogen, varje gren är fylld av de grönaste blad. Morgonrodnaden kastar sitt guldröda sken över topparna, och daggens pärlor skimrar som diamanter på blombladen. I skyn hörs lärkan drilla och taltrasten uppstämma sin morgonsång. (...) I skogsbrynet är jag jämte min far stadd på vandring. Vi skola följa den smala gångstigen, ungefär en timmes väg inåt skogen, där vi skola arbeta för vårt och våra anhörigas uppehälle.

Undrar vad det blev den 14-åringen! Och tänk, så bra det är att det finns de som i likhet med Gunhild Hernström förstår värdet av tidsdokument som dessa! Gunvor Nyman

Wermlandiana 2019:1

Warnqvist, Jan, Karlstad Östra station. Historien och bilderna.

Författarens förlag 2018. Opaginerad. Tvärformat.

Jag har under många år efterfrågat en bok om Karlstad Östra järnvägsstation. Nu har den kommit! Författaren Jan Warnqvist är uppväxt i Karlstad, men nu bosatt i Norrköping. Han är kemist och alltså ingen traditionell hembygdsforskare. Boken har en lite annorlunda tillkomsthistoria. Det är Facebook-gruppen ”Karlstad Östra Station” som fått Warnqvist att skriva boken. Bokens styrka är de många fina fotografierna. Även planöversikterna är värdefulla. Mycket av Karlstad Östras historia har författaren samlat i två texter, ”En timme på Karlstad Östra en alldeles vanlig lördag” och ”En timme på Karlstad Östra en alldeles vanlig söndag” – det är läsvärda texter, nästan typ noveller. Givetvis finns en del järnvägshistoria för den som har det specialintresset. Då är det dags för lite mer kritiska synpunkter. Jag skulle velat få lite mer ”kött på benen” när det gäller stationsbyggnadens arkitektur. När försvann f.ö. det eleganta tornet? Kapitlet ”Röster och kommentarer om Karlstad Östra”, som väl baseras på Facebook-inlägg, innehåller en del värdefulla synpunkter men hade enligt min mening behövt redigeras mycket hårdare! Så till sist den stora frågan: Varför revs Östra station 1971? Vem ville det? Denna fråga kräver mer forskning. Jag var själv med i den processen, eftersom jag då var kultursekreterare i Karlstads kommun. Varför fanns ingen kraftfull opposition mot rivningsbeslutet? Var det så att man då menade att det var en intern SJ-angelägenhet? Vad jag minns fanns det inte några uppslag vad stationsbyggnaden skulle kunna användas till efter en nedläggning. Warnqvists bok ger alltså uppslag till en fortsatt forskningsinsats. Den nu utgivna boken slår fast att Karlstad Östra var en av Karlstads vackraste byggnader, som vi gärna hade velat ha kvar i dagens stadsbild! Boken har antagits som nr 47 i Carlstad- Gillets skriftserie.

Kjell Fredriksson

Wermlandiana 2018:4

Watz, Ragnar. Sparven. Norlén & Slottner 2018. 111 s.

Före boktryckarkonstens segertåg på 1400-talet fanns åtminstone två kulturella miljöer, där vi känner igen påfallande många representanter för människosläktet. En av dessa miljöer är det japanska hovet omkring år 1000 efter Kristus. Den andra är det gamla Romarriket just på gränsen mellan republikens slutfas och kejsardömets inledning seklet före Kristi födelse. Minst tre litterära, och politiska, C-gestalter från det århundradet tillhör våra allra intimaste bekanta: Cicero (106–43 f Kr), Caesar (100–44 f Kr) och den i Verona födde och ständigt lika förälskade poeten Catullus (84–54 f Kr). Samtliga dessa tre plus ett dussin

47 andra celebriteter spelar framträdande roller i den numera pensionerade Kristinehamnsläkaren Ragnar Watz temperamentsfulla och underfundiga roman Sparven. Liksom i många av sina tidigare berättelser – Boethius död (2017) till exempel – rör sig författaren hemtamt i gränstrakterna mellan fakta och fiktion och döljer inte sin personliga sympati för Sparven själv ... som är identisk med det oupphörligt skrivande, och skaldande, naturbarnet Catullus: Gaius Valerius Catullus. Det är runt honom som allting kretsar – runt honom och hans älskade ”Lesbia”, vars autentiska namn är Clodia. De män som attraheras av Lesbia/Clodia är, om jag har räknat rätt, lika många som de onda andarna i Gamla Testamentet. En av dessa män försöker rent av giftmörda henne men försvaras med ackuratess i rätten av ingen mindre än nyssnämnde Cicero, som även var advokat, och klarar därmed livhanken. Sin vinstlott inför skranket drog giftmördaren mera exakt den 4 april år 56 före Kristus. En viktig samlingspunkt för de skrivande teoretikerna och praktikerna i Watz skildring är kaféet EHEU, skrivet med versaler, nere på Forum i Rom. Där äter de edsvurna bröd, ost och sill i goda vänners och onda fienders sällskap, dricker rött vin, tvår sina blanka versfötter, penetrerar de svåraste livsgåtorna och smider dolska planer för natten, precis som på Stureplan i en långt nordligare belägen huvudstad drygt 2000 år senare. Allting går igen. Nej, under solen nns intet nytt. Av en slump har jag fått veta att uttrycket EHEU i form av ett Horatiuscitat åter nns i Kurt Vonneguts världsberömda roman Slakthus 5: ”EHEU, Fugaces, Postume, Postume, Labuntur Anni”. Jag kan livligt föreställa mig att gamla latinstudenter i läsekretsen reflexmässigt tänker ’ack och ve’, när de plötsligt konfronteras med fyrväpplingen EHEU. Ack och ve – ett kafé. I baksidestexten till sin bok avslöjar författaren att han från början tänkte kalla sitt opus ”Min kompis Catullus” men lade band på de initiala dopinstinkterna och alltså nöjde sig med det mer ornitologiska Sparven. Det var nog klokt. Stilbrott bör man i allmänhet undvika. En kitsligare recensent än jag skulle nog säga att Watz-uttryck sådana som ”klädsnobb” (om Julius Caesar), ”farsan står för kulorna”, ”det skulle kännas skitnödigt” och ”ett tvåöresligg” (om Lesbia/ Clodia) är slående exempel på just stilbrott och anakronismer, men själv höjer jag inte på ögonbrynen. Sådana formuleringar är ofta livgivande.

Catullus gick ur tiden redan vid 29 års ålder av okänd anledning, lungtuberkulos enligt Watz grundade mening. Inte förrän 1305, efter nästan 1400 år, dök hans poetiska alster upp i hemstaden Verona och påbörjade sitt triumftåg över världen. På svensk botten kan de numera läsas i översättningar av Ebbe Linde (1958) och Gunnar Harding (2007). Att doktor Watz på sitt livs middagshöjd i bokform drar en lans för sin ungdomshjälte Catullus är nog värt ett inåtvänt leende, men framför allt är det hedervärt och ovanligt sympatiskt. Handlingar av det slaget kan faktiskt tas till intäkt för en viss långsiktig optimism – på trots mot de sorgliga konjunkturer under vilka vi i dag lever.

Mats Parner

Wennstam, Erik, Du & dina pengar. Den enkla vägen till bättre ekonomi. Sterners förlag AB, [2018]. 160 s.

Författaren till boken Du & Dina Pengar, Erik Wennstam, är född och uppväxt i Karlstad men numera bosatt i Uddevalla. Boken omfattar 160 sidor och 6 kapitel och är utgiven på Sterner förlag som specialiserat sig på lättfattliga böcker om ekonomi, sparande och aktier. Författaren är gymnasielärare i svenska, psykologi och mental träning.

Wennstams yrkesbakgrund ger på ett positivt sätt avtryck i boken. Boken är lättfattlig och pedagogiskt upplagd med förklarande liknelser. Ekonomi handlar i mycket hög grad om psykologi och känslor. Boken är dessutom trevligt illustrerad av Lasse Widlund. Det framgår inte vilka författaren riktar sig till, men målgruppen är förmodligen yngre och medelålders läsare. Detta framgår av olika uttryck och liknelser. Författaren hänvisar till olika hemsidor och appar. En viss anglofiering märks på olika sätt. Bokens titel har på engelskt vis stor bokstav på viktiga ord i titeln och det engelska ordet ”Game plan”, används t.ex. som synonym till det svenska ordet budget.

Den stora vinsten med ekonomisk kontroll ligger i en ökad valfrihet. Denna frihet kan leda till ökad självständighet och inflytande över den egna tillvaron, även kallat ekonomiskt självförtroende. Här kommer jag osökt att tänka på den förra finans- och statsministern Göran Perssons bok Den som är satt i skuld är icke fri (även om finansminister Wigforss myntade uttrycket först). Skuldberoende med höga räntor kan leda till vad som kan kallas negativ ekonomisk stress. Ekonomi är ofta ett ämne som skapar irritation och konflikter, inte minst i parförhållande. Författaren uppvisar stor psykologisk insikt i att många har en ovilja eller t.o.m. skräck att hantera sin ekonomi.

Varsamt och lyhört förklarar Wennstam i kapitel 1 för (den unge?) läsaren varför man bör spara och ta kontroll över sin ekonomi. Wennstam hävdar att detta inte bara är en bok om pengar, utan att det handlar lika mycket om dig själv som person. Människor kan vara lösningsorienterade eller problemorienterade. De lösningsorienterade människorna ser möjligheterna och inte problemen och många små förändringar kan på sikt leda till stora resultat.

I kapitel 2 beskriver författaren de ekonomiska grunderna. Ekonomi liknas som en tippbräda med inkomster och utgifter på var sin sida, vilket är en alldeles utmärkt metafor. Wennstam liknar den ekonomiska bufferten med en airbag, vilken också är bra och begriplig liknelse. Betydelsen av målsparande framhålls också som ledstjärna eftersom det kan motivera sparandet när målet blir något konkret. Författaren framhåller att det är en vanlig missuppfattning att höga inkomster per automatik skulle innebära god ekonomi och att låga inkomster skulle betyda motsatsen. Uttalandet kan kanske te sig kontroversiellt för de med låga inkomster, men det ligger onekligen något i Wennstams uppfattning.

I kapitel 3 beskriver Wennstam hur man kan bygga upp sitt ekonomiska självförtroende genom att ha konkreta mål. Ett självförtroende är enligt författaren till stor del baserat på erfarenheter och det gäller att skaffa sig positiva sådana genom realistiska och nåbara mål.

I kapitel 4 får läsaren lära sig hur man lägger upp en budget, ”Att ha pengar är bra. Att ha kontroll över sina pengar är bättre". Wennstam uppmanar till undvikande av ekonomiska läckage genom att inte ha onödiga utgifter. Han liknar det ekonomiska ödet med ett ekonomiskt mobilbatteri. När mobilbatteriet (pengarna) börja sina måste man fylla på det med energi, d.v.s. nya inkomster eller att reducera utgifterna. Detta är en liknelse som framför allt ungdomar i mobilåldern förstår. I kapitel 4 får läsaren konkreta tips hur man frigör mer utrymme i vardagsekonomin, framför allt genom att kapa onödiga kostnader. Om författaren försöker avdramatisera rädslan för ekonomi i kapital 1 så framhåller han att pengar i sig inte är något självändamål i kapitel 6. Här uppvisar Wennstam en humanistisk sida av det ekonomiska tänkandet.

På sista sidan garanterar förlaget köparen att denna kan skicka tillbaka boken inom 30 dagar och få pengarna tillbaka alternativt en annan bok från förlaget. Det tyder enligt min mening på ett visst mått av ekonomiskt självförtroende. Mats Höglund

Wermlandiana 3–4 2019

Våhlund, Elias, Handbok för superhjältar: Del 1. Handboken. ill. Agnes Våhlund.

R&S 2017. 85 s. Del 2. Röda masken. Ill. Agnes Våhlund.

R&S 2017. 94 s. Del 3. Ensam. Ill. Agnes Våhlund. R&S

2018. 93 s. Del 4. Vargen kommer. Ill. Agnes Våhlund.

R&S 2018. 96 s. 

Elias Våhlund växte upp i Arvika. Nu bor han i Lidingö efter att ha bott i Danmark, Frankrike, Italien, England, Indien och Polen. Hans fru Agnes kommer från Polen.

Tillsammans har de skapat dundersuccén Handbok för superhjältar, om Lisa, som blir superhjälten Röda Masken. Ursprunget till böckerna är den mobbning som drabbade deras dotter Filippa när hon var i 9-årsåldern. I stället för att bara prata med skolan och mobbarna hittade de på historierna om Lisa.

Lisas mamma ska arbeta utomlands och placerar dottern hos sin mamma, Lisas mormor. Men i den nya klassen blir Lisa ensam, och särskilt tre killar är elaka mot henne. En dag blir hon jagad och gömmer handboken, som kan lära henne hur hon ska få superkrafter.

Lisa väljer bland de olika förmågorna och koncentrerar sig på några, som att kunna prata med djur och kunna flyga. Nu har Lisa blivit Röda Masken.

Del 4: Vargen kommer är den senaste delen, och man bör läsa delarna i ordning för att hänga med. Boken startar ganska abrupt med att vi får veta att stadens borgmästare har blivit kidnappad av en skurk som heter Wolfgang. Wolfgang har begärt Röda Masken utlämnad för att släppa borgmästaren fri.

Successivt har de tre värsta plågoandarna börjat närma sig Lisa, och en av dem, Max, blir invigd och blir Gula Masken. I slutet av boken involveras även de två andra. Det är inte så kul att vara superhjälte ensam!

Boken avslutas med telefonnumret till BRIS och några förslag till vad man kan göra om man är mobbad. De borde kunna upplevas som outhärdligt pedagogiska och beskäftiga – men paret Våhlund har uppenbarligen hittat precis den rätta balansen mellan äventyr och vardagsproblem. Det är skickligt gjort!

Böckerna är genomillustrerade av Agnes Våhlund i en driven och utpräglad mangastil.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2019:2

Westerberg, Maria, Till de rara ordens försvar. Plockpoesi. Heidruns förlag 2018.

Säkerligen är författarinnan till denna bok mest känd under namnet Vildhjärta. Det är också namnet på hennes debutbok 2009, som hälsades med förtjusning. 2014 kom uppföljaren Hjärtklappning. Dessa båda böcker är i stort format och vidunderligt vackert och rikt illustrerade med hennes originella och egensinniga ”pinnskulpturer”, ledsagade av hennes underfundiga texter. Skulpturerna är konstverk i sin egen rätt och har fått många köpare.

När nu bok nummer 3, Till de rara ordens försvar, presenteras, har hon lämnat pinnarna och har i stället gjort små konstverk i form av urklippta texter i olika färger, storlekar och typsnitt – ja, verkligen små konstverk de också! Kanske väcker boken en viss besvikelse hos beundrare av hennes pinnskulpturer? Här ges texterna en större tyngd och varje sida kräver mer av eftertanke. Varje sida är en liten prosadikt, som manar läsaren att med alla sinnen uppleva och med all kraft försvara den orörda men ständigt hotade skogen, alla dess växter och djur, stort som smått. Många av texterna, ja, de allra flesta, andas en djup pessimism. Naturen skövlas. Skogen avverkas. Kalhygget är ”ett sår, omöjligt att förbinda”.

Vart tog den doftande skogen vägen? Den har blivit ett stillastående hygge dimman sig sänker och gråter också. Hasselgrenen gråter också.

Och här går en kvinna ursprungsform.

Det händer en människa som tappar rotfästet, förlåt fotfästet, naturligtvis är allt detta trist och hon borde göra något. Hon gör ingenting,

Det mesta består av väntan och stillasittande Väntan är ju en syssla en prestation i sig.

jobbet heter ingenting.

Sitt “credo” förkunnar hon i en annan text: min tro och grävlingarna har samexisterat i tusentals år. I min religion bär en vacker hasselsnok paradiset i sin famn och blommorna slår ut i heligt uppror för livets egen skull...

Maria Westerberg är en skicklig stilist. Det till synes enkla språket och det uppfordrande tilltalet griper och engagerar. Det är dessutom ett vackert språk – ”det är så wackert at det gjör godt neder i tåerne” som det står med hennes egna ord, när hon talar om sin skog. Hon är ett med naturen. ”Naturen är sällan som på tv. Den är fylligare”.

Till de rara ordens försvar är inte en bok för sträckläsning. Den är en bok man återvänder till lite då och då.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2019:2

Värmländsk kultur 2018. Nr 3–4. Byggnader att vårda.

När jag skriver dessa rader i ett arbetsrum, där termometern visar kring 30 grader, känner jag mig inte så pigg på att ge mig ut och titta på byggnadsminnen. Temperaturen är nämligen densamma utomhus. Men när detta nummer av Wermlandiana når våra läsare i september, då är det dags! Värmländsk kulturs sommarnummer är i högsta grad inspirerande till utflykter i landskapet och inte bara till de ”officiella byggnadsminnena” utan också till andra sevärda miljöer. Det är länsstyrelsen som avger byggnads-minnesförklaring för skyddsvärda byggnader. För statliga byggnader svarar regeringen. I Värmland finns 67 byggnadsminnen, pedagogiskt inprickade på en karta, där varje kommun redovisas. Flest byggnadsminnen har inte oväntat Karlstad medan Hammarö är den enda kommun som inte finns med. Men Hammarö kyrka då, kanske den finaste i Värmland...? Jo, för kyrkor gäller andra bestämmelser och annat skydd. Herrgårdar och högreståndsmiljöer är förstås överrepresenterade bland byggnadsminnena, men på senare tid har man sett värdet av att bevara arbetsmiljöer som t.ex. spiksmedjan i Älgå, krukmakarverkstaden i Övre Stortorpet och bruksmiljöer i bergslagskommunerna. Två objekt är f.n. under utredning: Hamra vadmalsstamp i Ekshärad och Östra bron i Karlstad. Om bron kan vi f.ö. läsa i en särskild artikel av byggnadsantikvarie Sven Olof Ahlberg, med välfunna titeln ”Finaste symbolen”. Större mångfald av skyddsvärda miljöer önskar antikvarien Per-Ola Åström och tar Norge och dess hoppbackar som exempel. I Sverige står anläggningar och förfaller och ett idrottsligt kulturarv är på väg att förloras. Men i Skoghall kan man glädja sig åt att sulfitfabrikens gamla arbetarbostäder nu renoveras. Efterkrigstidens byggande är snart också historia. Modernismens bostadsbestånd, funkishusen, folkhemsepoken behöver vi också ta hand om. Flera exempel från olika delar av Värmland visas av Monica Björklund, byggnadsantikvarie i Torsby, För den praktiskt intresserade nns läsvärda artiklar, t.ex. om skiffer och näver som taktäckningsmaterial och om tillredning av färg baserad på linolja, äggoljetempera och slam – allt mycket vackert illustrerat. Maud Forsberg ger goda råd i artikeln ”Sök husets historia”. Bl.a. tipsar hon om skriften Arkivguide för byggnadsforskare, som är full av uppslag för den som vill veta mera om en byggnad. Och inte minst får vi en lång lista med adresser på nätet, till databaser, både lokala och på riksnivå, som är gratis åtkomliga och där man också kan hitta bilder. Självklart en guldgruva för släkt- och hembygdsforskare. Dubbelnumret av Värmländsk kultur är inte bara ovanligt läsvärt, ett nummer att spara och gå tillbaka till – det är också mycket vackert formgivet och redigerat – så en särskild eloge till Tin Wigelius som gett form åt skriften! Berömmet omfattar också de båda redaktörerna Maria Eld och Sara Bodin Olsson.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2018:3

Årsskrift 2018. Tema: Liv. Värmländska akademien 2018. 54 s. Värmländska Akademiens årsskrift 2018, den sextonde i ordningen sedan 2001, har temat Liv. Det är som vanligt en fängslande och intressant skrift och innehåller de olika programinslag som framfördes av åtta av akademiledamöterna på Akademiens senaste högtidsmöte på Residenset i Karlstad. Sammankallande i redaktionskommittén är Eva Fredriksson. Mycket gripande är Lars Burmans essä om prästen Torsten Rudeen, ”Kärleksdiktaren från Lysvik” och hans hittills okända kärleksdikter till den älskade hustrun Anna som dog i barnsäng bara 20 år gammal i början av 1690-talet. En av de finaste men mest okända värmländska diktarna från äldre tid, skriver Lars Burman. Vintern 2018–2019 kommer dock kärleks- och äktenskapsdikterna att finnas i tryck och dessutom digitalt fritt tillgängliga i Litteraturbanken. Kanske kommer också en moderniserad urvalsutgåva att ges ut inom kort. Andra bidrag i årsskriften är Inge Bredins ”Är mitt liv bara mitt?”, Bo Valnes finnskogsinspirerade ”Att minnas är att hålla vid liv”, Enel Melbergs ” Att ta farväl av en mor (Selma Lagerlöfs av sin mor) och presentation av återvändande akademiledamoten Bengt Berg. Torleifs Styffes två dikter om Liv, två dikter av Bengt Berg. Hans-Olof Boström berättar om ”Liv i Utterbyn”, Siri Derkerts dotter Liv, som dog redan vid 20 års ålder, samt presenterar den nygamla ledamoten Bo Jonzon. Dessutom återges novellen ”Korsa vägen försiktigt” av Anne Torstensson, som vann första priset och 10 000 kr i årets Värmländska Akademiens och Nya Wermlands-Tidningens novelltävling för andra och tredje årets novelltävling i Värmland. Lägg det namnet på minnet! Anne Torstensson har goda förutsättningar att bli en framstående romanförfattare eller kanske en ny deckardrottning.

Lena Sewall

Wermlandiana 2018:4

Öman, Karin, Ån. Berättelser om Valån i Karlskoga Bergslag. Norlén & Slottner 2018. 379 s.

EU-direktivet om förvaltningen av våra vattendrag är en högst aktuell fråga, av avgörande betydelse för natur- och kulturlandskapet i stora delar av Sverige. Månghundraåriga minnen av industriell verksamhet, flottning och kvarndrift riskerar att rivas bort och försvinna, lika väl som fullt fungerande mindre kraftverk som genererar pengar till glest befolkade bygder. Det är en viktig samhällsfråga som vi i hembygdsrörelsen har all anledning att bevaka. En som verkligen gjort det på sitt eget vis är lokalhistorikern, etnologen och hembygdsvännen Karin Öman i Karlskoga. I sin bok Ån. Berättelser om Valån i Karlskoga Bergslag skildrar hon med värme och sakkunskap hur etableringen av nyodlingar i trakterna kring sjön Möckeln under 1500-talets senare del snart kom att få sin fortsättning i en bruksnäring, där kraften i den strida Valån var en förutsättning för driften.

I sexton olika avsnitt ger hon oss berättelser om ån och om människorna som kom att leva och verka med ån som utgångspunkt. Nybyggarna från 1580-talet och framåt, järnhammaren, kanalen, broarna, vägarna som ledde till andra delar av världen: allt finns med här. I boken tar författaren oss med på vandringar längs brusande vatten som också leder till upptäckter och kvarvarande gåtor om vad kvarvarande stenblock egentligen betyder: varför de lagts där de ligger, i vilka syften? Det greppet gör att skildringen blir levande, att vi gärna följer Karin på stigar och vägar genom alsly och längs slippriga stränder och tillsammans med henne granskar de äldre kartorna för att försöka förstå vad som är vad i det vi ser vid vandringen. Industriell verksamhet har alltid genererat mycket av arkivmaterial i form av kartor, försäkringshandlingar och ekonomisk dokumentation. Författaren har använt sig av sådant, men också t ex bebyggelsedokumentation vid länsmuseet i Örebro och i arkivet vid Stadsingenjörskontoret i Karlskoga.

Genom att Karin Öman dokumenterar sitt eget forskningsarbete så väl som hon gör här kan boken också fungera som en slags guide om man själv är intresserad av att forska kring ett vattendrag och dess kulturlämningar. Det är, om inte utvecklingen i vattenförvaltningsfrågorna vänder, snart försent att upp- leva de kulturvärdena i levande livet. Jag avslutar med att citera något ur författarens förord om ”sin” å: I dess mångtusenåra förlopp griper männ- iskan in, precis som skett under hammartiden. Men nu är det ’Naturen’ som skall återskapas. ’Livet i vattnet’ skall återställas, sken skall få det bättre. ---Om det blir till det bättre, utvisar framtiden. Det blir i alla fall en förändring – och det känns angeläget att berätta Valåns historia, innan den förändringen sker, för den som vill se ån som den varit åtminstone under det senast seklet. --- Det är en storslagen historia! Boken om Valån är lokalhistoria när den är som bäst. Tack Karin för att du gett oss din bit av vår gemensamma historia!

Peter Olausson

Wermlandiana 3–4 2019
Recensionen har tidigare varit publicerad i Näverluren.

Östemtingen. Nr 59. Utg. av Östra Emterviks hembygdsförening 2018. 58 s.

I årskrönikan författad av gamla VF- journalisten Sven L-O Johansson får vi svart på vitt att kulturlivet blomstrar väldeliga i socknen. Där finns inte bara Alma Löv Museum, fast det räcker förstås långt. Bl.a. kan vi läsa att Lena Gynnemo lämnat tjänsten som intendent på Mårbacka och att hon ersatts av Irene Henriksson, som har en diger meritlista, suttit i styrelsen för Selma Lagerlöfs litteraturpris och i styrelsen för Mårbackastiftelsen m.m. Glädjande nog hade gården nästan rekordartat många besökare i fjol.

I årsskriften hittar du också en nekrolog över Gösta Persson, snickare till professionen, som på ett gripande sätt gestaltade Jan i Skrolycka, huvudpersonen i Kejsarn i Portugallien, på teaterscenen inte bara på Ås Brunn, alltså hemmaplan, utan också på Västanåteatern i Rottneros.

Hur gammal är fotbollen i Östra Ämtervik? Det har undertecknad, som bott vid en fotbollsplan i många de år – sommartid – undrat ibland. 75 år är svaret enligt en artikel i Östemtingen men mestadels har det hållit till i division 7.

1923 fick östemtingarna sin första buss- linje. Samtidigt upphörde passagerartrafiken på Fryken mer eller mindre.

Om Gårdsjö bruk berättar Staffan Mörling. Där regerade under några decennier på 1800-talet brukspatron Wallroth, morfar till Selma Lagerlöf, som skrivit era sidor om bruket, som tidigt drabbades av bruksdöden andra hälften av 1800-talet.

Högintressant är inte minst vad Alf Folmer har att berätta om hur östemtingar var med om att bygga upp Stockholm kring förra sekelskiftet, bl.a. Stadshuset. En av byggherrarna med värmländskt påbrå var Oskar Eriksson, som bytte namn till Skarne, ett byggnadsföretag, som kom att bygga mycket inte bara i storstaden.

Rent sensationell är Nils Ahlqvists artikel, ”Ö:a Ämterviks svar på Raskens”. Av hans forskningar framgår att ”fryksdalingarna var stormaktstidens tursammaste folk.” Under Karl XII:s krig deltog nämligen inga östemtingar och orsaken var att deras avdelning vid Närke-Värmlands hade tilldelats rollen som strategisk reserv. ”De undslapp därmed ett av de mest ödesdigra fälttågen i svensk historia” skriver Nils Ahlqvist.

Mer intressant läsning hittar du förstås i 2017 års Östemtingen men dessa smakprov må räcka, men jag måste särskilt berömma omslaget. Tänk så vackert Östra Ämtervik kan vara, särskilt Fryken, men därom visste redan Selma Lagerlöf besked!

Bengt Åkerblom

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten. Karlstad 2018: Redaktör Fredrik Höglund och Johan Andersson. Gustaf Fröding-sällskapet i samarbete, med Bild, Text&Form förlag. 144 s.

Årets årsbok från Gustaf Fröding- sällskapet ägnas åt Gustaf Fröding och Västvärmland, framför allt bygden mellan de två sjöarna Värmeln och Mangen, där skalden vistades hos sin syster Mathilda, som under några år i början på 1880-talet var jordbrukare på gården Slorudsborg, med utsikt över just Värmeln. Fredrik Höglund skriver om ”Gustaf Fröding i Mangskog” och ger ”en fin översikt över människor som skalden mött under sina år i Västvärmland,” skriver Kjell Fredriksson, f.d. ordförande i sällskapet, i förordet. Av systern Mathilda, som stod Fröding mycket nära, tecknar Kerstin Thompson ett fint porträtt. Johan Andersson, son till Mangsskogspoeten framför alla, alltså Urban Andersson, medverkar med tre uppsatser, ”Det var dans bort i vägen”, ”Säv, Säv susa” och ”Sotar Blixt”. Han sätter in dikterna i en västvärmländsk miljö, menar Kjell Fredriksson och tillägger att Johan Anderssons argumentering mot litteraturvetaren Staffan Bergsten vad gäller ”Säv, säv, susa” känns övertygande. Det verkar odiskutabelt att det var en tragisk händelse, en flicka som tog sitt liv i Mangskog, som inspirerade Fröding till dikten. Boken om Gustaf Fröding i Västvärmland bjuder på en högst givande läsning. Fantastiskt att en författare på detta vis kan spegla en bygd, lyfta den ur vardagen – må vara med hjälp av många litteraturvänner i Brunskogs och Mangskogs socknar. Högt betyg ger Gunvor Nyman boken i VF och hon prisar särskilt formgivningen av boken: ”Stilsäkra designern Anita Stjernlöf Lund har gjort ett fantastiskt arbete med bokens omslag”. Och hon sammanfattar sålunda: ”Ännu en trevlig bok i Sällskapets skriftserie, närmare bestämt nummer 50”. Och det är bara för undertecknad att hålla med om det!

PS Någon litteraturvetare har – vill jag minnas – påpekat att himlen kunde väl knappast var så stjärnfager vid helgen efter midsommar, då blomstervallar i Mangskog vanligen doftar klöver. Kanske ett fall av licentia poetica?

Bengt Åkerblom

Wermlandiana 2018:3

Recensionen har tidigare arit införd i Värmlands Folkblad i september 2018

Sidan uppdaterad 2020 01 15

Sju linjer