Bokrecensioner 2019 

 

Lilja Maria. Signe & Sigge. Mondial 2019. 212 s

Sigge Stark var hennes författarnamn, Signe Björnberg var hennes riktiga namn. Det är Signe som Maria Lilja lyfter fram i boken som hon kallar ” En roman om kvinnan bakom Sigge Stark”, men självklart blir det samtidigt en berättelse om den smått fantastiska författarinnan som producerade 115 romaner och runt 500 noveller.

Redan tidigt under läsningen misstänkte jag att Maria Lilja hade någon slags personlig relation till Signe Björnberg och det stämde. Signe var svägerska till Marias farfars syster. – Jag träffade aldrig Signe personligen men jag har vuxit upp med berättelserna om henne, berättar Maria Lilja, journalist som nu gör sin skönlitterära debut.

 Faktaunderlaget har Maria jobbat med i era år. Hennes pappa tillbringade många sommarlovsveckor hos Signe på gården Mannikhöjden, norr om Filipstad. Han har naturligtvis haft mycket att berätta. Maria har dessutom intervjuat andra släktingar och personer som kände Signe och hon har tillbringat många timmar på Kungliga biblioteket för att gå igenom det som finns att hämta där. Det finns grund för påståendet i baksidestexten; boken innehåller unikt, aldrig tidigare publicerat material. Mycket är högst personligt. Signe får barn som mycket ung. Barnafadern sviker henne och barnet avlider, bara en månad gammal. Hon gifter sig och lever i ett 40 år långt äktenskap som med åren blir alltmer plågsamt. Samtidigt visar hon sin styrka genom att bland annat hävda sin rätt att resa utomlands när hon känner för det. När det visar sig att maken gjort hembiträdet gravid rasar livet samman. Signe blir sjuk och avlider 67 år gammal på Arvika sjukhus.

Men det var inte bara känslomässigt som Signe hade det svårt. Innan hon lyckades få sin första novell publicerad levde hon bokstavligen på svältgränsen. Som gift var det hon som försörjde familjen. Maken ägnade sig åt travhästar, som kostade mer än de drog in i pengar. Dock vann hans hästar några gånger – med Signe i sulkyn!

Signe själv formligen sprutade ur sig romaner och noveller. När hon inte hann skriva fort nog, hon måste ju ta hand om de älskade djuren, skaffade hon sig en medhjälpare. Signe dikterade texterna samtidigt som hon ryktade hästarna. Flickan stenograferade och skrev ut manuskripten. Tidningen Vårt hem var länge Signes främsta inkomstkälla, liksom Sigge Stark var tidningens främsta dragplåster. Läsarna älskade henne! Det gjorde inte de finkulturella litteraturkritikerna. De föraktade hennes kärlekssvammel och fnös åt de bonniga miljöerna. Här möttes för övrigt Karlstads revykung Alvar Anil och Sigge Stark. Båda var engagerade i produktionen av radioföljetongen Hällebäcks gård och vann folkets kärlek. Dock inte etablissemangets. Anil möttes där av precis samma förakt som Sigge Stark. Bitterheten från bådas sida är förståelig, men Signe får nog anses vara den som fick mest revansch. Först pressades Vårt hems chefredaktör så hårt av kritikerna i huvudstaden att han sa upp samarbetet med Sigge Stark. Det ledde till att tidningens upplaga rasade. En efterträdande kvinnlig redaktör kontaktade Signe och bad henne komma tillbaka. Mot rejäl ersättning – och säkert mycket nöjd – gick hon med på det. Varpå upplagan omgående sköt i höjden! Om Signe Björnberg levt i dag skulle hon säkert ha sett även Maria Liljas bok som en revansch! Den är både ömsint och välskriven.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad

Wermlandiana 2019:1

 

Samén, Gertrud. Pantomim. Teckningar och torrnålsgravyrer. Bild, text & form 2019. 33 s.

Pantomim en liten behändig bok väckte tankar, stillsam glädje och lyste upp i vintermörkret. Boken är inte skriven utan ritad (!) av Gertrud Samén, bosatt i Karlskoga. Hon är både författare och konstnär, känd inte minst från åtskilliga av Värmlands konstförenings salonger. Hon har även gett ut en rad böcker med innehåll som ofta har rört sig bland växter och andra naturnära ting. Dock inte den här gången. Den nya boken är speciell. Den saknar nämligen ord, precis som titeln Pantomim säger! Den består i stället helt och hållet av blyertsteckningar och torrnålsgravyer. Motiven är hämtade från Gertrud Saméns egen barndom och består av uppenbarligen varmt älskade leksaker. De är nötta, tilltufsade, väl använda. Bilderna är pedantiskt exakta, mycket skickligt gjorda, men samtidigt är de märkvärdigt levande. De flesta har något sorgset undrande över sig och nästan alltid kombineras nallar eller dockor med mindre föremål som ser ut att slumpmässigt ha hamnat där de ligger. Så tror jag inte alls att det är. Det finns säkert symbolik gömd bakom snäckskal, leksakståg och andra utströdda småsaker, symbolik som bara konstnären själv känner till. Men var och en får göra sina egen tolkning. Utan facit överlämnar Gertrud Samén den saken till läsaren. Eller rättare sagt till tittaren.

 Gertrud Samén

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2019:1

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer