Recensioner av böcker utgivna 2020

Andersson, Roger, Degerfors
Arnell, Emil, Min pappa superhjälten
Berg, Bengt, Dag för dag
Broos, Marco, När livet ser sig om
Bryntesson, Göran. Mer Elis
Burman, Lars, Studentdikt för tillfället 1660–1699
Edgren, Malin, Hundra röster om Corona
Fager, Anders, Kråkorna
Falk, Bisse, Där eldarna dånade
Falkstad, Sara. De enhjärtbladiga
Filipstad smakar godast.
Frii, Lennart, John Ericsson på Manhattan
Gustavabygden. Vintern 2020
Heilinger-Shalan, Maria, Vi kommer snart
Hernegren Hauger, Anne & Hernegren, Olle, Skuggornas färg
Hübinette, Tobias, Adopterad.
Hällgren, Bengt, Sverige i invandrarnas ögon
Jedvik, Hanna, På andra sidan bron
Johansson, Olle, Ingen tar en ekshäring och Reta aldrig en ekshäring
Karlsson, Maja, Trettiofem sockor
Karlsson, Sven-Erik, Örnögon
Kazen, Esther, Feministpastorns tro och tvivel
Larsson, Ida, Kungtäppa
Lenken, Peter, Ett bord med utsikt.
Lidén, Gunnar, Återseende
Lind, Jakob, Morfars pistol
Lindgren, Barbro, Mera om Mattias
Lundin, Lars, Ett 200-årsminne av Carl Axel Gottlunds besök hos skogsfinnarna
Malmström, Karin, En mamma på villovägar i vårdapparatens labyrinter
Melberg, Enel, Paradisfågelns flykt
Meyer von Bremen, Ann-Helen & Rundgren, Gunnar, Kornas planet
Nilsson, Rolf, Vidar Nordquist berättar. Skogsbrukarliv i Lekvattnet
Nordmarken. Årjäng förr 6. Schätte boka
Norling, Siv, Mora–Venerns Jernväg, Persberg–Vansbro på Inlandsbanan 1890–1969
När mammor dör. Kvinnor om att mista sin mor
Olsson, Nils-Olof, Sverige genom konstnärens öga
Ovansjö – säterlivet
Persson, Bjarne, Lång-Kristoffer och hans grannar
Rapp, Anders, Nyfiken på geologi
Schulman, Ninni, Flickebarn nr 291
Schön, Anna, Ogräs bland ax
Simonsson, Ulrika, Trollen på Värmlandsnäs
Språkbytesexperimentet i svensk skola – engelska till varje pris
Sterner, Ulf, Slätt, Andreas & Petrov, Janis, Ulf Sterner – före sin tid: den ofiltrerade sanningen
Stiftshistoria och prästhistoria. Kyrkohistoriska studier till minnet av Ragnar Norrman
Styffe Torleif. 102 limerickar
Sverige läser!
Trysil Finnskog de første generasjonene
Ulfvenstierna, Bo, Intill sommaren
Waller, Gunvor, Spettungen
van Luik, Colette, Aune, Emilie & Tell, Johan, Sverigesommar
Wiik, Alf, Bobinfabriken inifrån. Ur en 14-årig arbetares perspektiv
värmländsk litteraturhistoria. Del 1
Zetterström, Alf & Thörnquist, Bruno, Zetterströms Rostfria: en karriär i rostfritt
Öström, Mia & Gustavsson, Per, Myrägg på menyn
Östemtingen År 2020.


 

Andersson, Roger, Degerfors. En krönika om en resa i tiden. SveaBok 2020. 176 s.
På bara 35 år, från 1860 till mitten av 1890-talet, omvandlades Degerfors till en bubblande kittel av nybyggnation, bostadskomplex, affärsgator och inte minst nyanlända människor ifrån när och fjärran. Mellan åren 1700 och 1760 inföll en annan expansionsperiod. Då ökade invånarantalet från tämligen blygsamma 170 själar till 670, nästan en fyrdubbling, främst beroende på utvidgad koltillverkning och frekventare transporter av malm, kalk och stångstål till olika utskeppningshamnar.
De här uppgifterna återfinns i boken Degerfors – En krönika om en resa i tiden av snart 83-årige Roger Andersson, som föddes i Svartå men växte upp i Rävåsen, Lilla Världen och Villervalla. Det är på flera sätt ett imponerande projekt: detaljrikt, innehållsdigert, väl disponerat och illustrerat med (om jag räknat rätt…) 113 kartor, tabeller, faksimiltexter samt egna och andras fotografier av utmärkt kvalitet. För värmlänningar i allmänhet och ostvärmlänningar i synnerhet torde detta vara en begärlig och sedan länge eftertraktad volym.
Före 1560 fanns inga människor alls i det som i ett senare skede skulle bli Degerfors. Likafullt sträcker sig Anderssons hembygdsbetraktelse hela 700 miljoner år bakåt i tiden.
Ty då förmodas ett asteroidblock med 1,5 kilometers radie ha frontalkrockat med jorden någonstans mellan våra dagars Karlskoga och Degerfors och gett en impuls till, eller kanske snarare fördjupat och format om, sjön Möckeln och även Letälven. ”Utan asteroidnedslaget ingen Letälv, och utan Letälven inget Degerfors” konstaterar Andersson oförväget. Jag tvingas medge att jag inte alls förmår bedöma sanningshalten i den utsagan.
Det sägs ibland, möjligen felaktigt, att Värmland civiliserades av en viss Olof Trätälja, som någon gång på Vikingatiden lämnade Svitjod efter att hans far Ingjald Illråde hade mördats i Uppsala. På 900-talet regerades vår landsända av konung Harald Hårfager och av norska jarlar. Omkring år 1050 existerade 11–13 gårdar med tillhörande lantbruksbefolkning i Visnum, Ölme och Warnum, och mellan 1150 och 1250 byggdes den första kyrkan i Södra Råda, på 1300-talet ersatt av den så olyckligt nerbrunna äldre timmerkyrkan. Först under andra hälften av 1500-talet började människor en aning tvehågset slå ner bopålarna i Degerforstrakten. De nyanlända var finnar. Det oaktat hade de kärnsvenska namn: Måns i Degernäs, Jöns i Duvedalen, Påvel i Gräsmossen, Peder i Östervik o s v.
När jag blev varse titeln på Anderssons bok, så tog jag för givet att Fotbollen med versalt F skulle vara ett huvudtema i hans krönikeskrivande. Så är det inte. Som läsare får man veta mycket om järnbruket och dess mest kraftfulla disponenter och nästan lika mycket om järnvägar, vackra promenadstråk och övriga kommunikationsleder, fattig- och sjukvård, skolväsende, yrken och befattningar, rallarlivet och hela serier av enskilda människoöden. Dock flimrar namnen på en skock äldre stjärnspelare med röd-vita hjärterötter förbi en passant i texten utan att läderkulan nödvändigtvis finns med i bilden.
”Skjorta” Bergström, Lasse Heinemann, Hambo-bröderna Jakobsson, Sten-Åke ”Sôla” Andersson, Ralf Edström och Håkan Höglander är några exempel.
Socialistagitatorn Kata Dalström (1858–1923) spelade inte fotboll, men i början av förra seklet gjorde hon Degerfors den äran och erbjöds natthärbärge i ”lastare Olssons hus” (s 99), beläget mellan de två tätortsdelarna Jannelund och Kanada.
På de 40 sista sidorna i den ambitiösa Degerforskrönikan berättar författaren om sin egen väg genom tillvaron. Realexamen, militärtjänstgöring, giftermål, familjebildning, repetitionsövningar och hela 51 års tjänstgöring i Uddeholms-koncernen fram till pensionen 2005 är milstolpar som vittnar om ett rikt och omväxlande liv.
En hembygdsskildring med lyster och skärpa.
Mats Parner
Wermlandiana 2021:1

 

Andersson, Stig, Vårdens väg. En krönika om hälso- och sjukvårdens historia i Säffle. Hippocampus/Stig Andersson 2020. 356 s.
Stig Andersson har en gedigen erfarenhet som läkare. Han har arbetat inom en rad olika specialiteter, på sjukhus och utanför sjukhus, som lärare och forskare. Forskningen inom området antidepressiva läkemedel ledde fram till en disputation. Han har även anlitats som expert i en rad l sammanhang, både lokalt och på riksnivå och förutom medicin har han studerat idéhistoria. Mest känd i Värmland är han nog ändå som distriktsläkare i Säffle.
När han skriver om sjukvårdens utveckling utgår han från Säffle. Vi får följa historiken från medeltiden fram till våra dagar. I kronologisk ordning möter vi fältskärer, kloka gummor, jordemödrar och kringresande kirurger. Att man i det längsta undvek att anlita de sistnämnda är begripligt – det bedövningsmedel som användes var vanligtvis brännvin. Överlevde man handlade det nog ofta om ren tur.
När vi kommer fram till tiden för provinsialläkarna – 1840 anställdes en sådan i Huggenäs – kan Stig Andersson knyta sjukvården i Säffle-området till namngivna människor. På så sätt blir historiken även en samling intressanta personporträtt och intervjuer. Det finns gott om profiler som blir rättmätigt ihågkomna.
På samma sätt beskriver han utvecklingen av vården i sydvästra länsdelen genom att redovisa konkreta exempel. Här bjuds vi på lokalhistoria av stort värde för framtiden.
Men Stig Andersson är, som nämnts, inte bara medicinare utan även idéhistoriker. Han lyfter fram sambanden mellan sjukvård, kulturhistoria och samhällsutvecklingen i stort. Kraven på samhällets beskydd och ansvar växer, vårdens möjligheter att hjälpa har aldrig varit större än nu – samtidigt som folk inte sällan är mer kritiska än tacksamma.
– Historielöst, menar Stig Andersson. Går man bara ett par generationer tillbaka så ser man hur otroligt snabbt vården har utvecklats. Allt mer specialiserade läkare med tillgång till dyrbar medicinska hjälpmedel gör att sjukdomar som bara för ett par generationer sedan ledde till döden kan åtgärdas. Det borde man tänka mera på.
Men allting kostar, vilket har fått konsekvenser. Här finns ett känt värmländskt exempel – sjukhusnedläggningarna. Läs gärna Stig Anderssons bok parallellt med historiken Vårt LiV, utgiven av landstinget 2013. Då kan man få lite perspektiv på det som hände.
Vid millennieskiftet var landstingets ekonomi katastrofalt dålig. Kostnaderna för framför Centralsjukhuset hade tillåtits skena till orimliga nivåer i förhållande till landstingets intäkter. De högsta administrativa tjänstemännen inom landstinget avskedades. Finansdepartementet skickade en ”överrock” till Värmland för att få stopp på utvecklingen.
Samtidigt gjorde kraven på avancerad vård och utrustning att läkarna tvingades bli mer specialiserade. Då krävdes många fler läkare per sjukhus. Det stod allt mer klart att det inte skulle gå att behålla akutvård dygnet runt vid fem sjukhus, varav tre låg som ett radband i söder med mindre än en timmes bilresa mellan sig. Det fanns inte pengar, inte heller läkare så det räckte.
Landstingsledningen tillsatte en utredare som kom fram till att man måste centralisera den specialiserade akutsjukvården. Men i hans förslag fanns inte förslaget om nedläggning av hela sjukhus med. När han besökte Säffle för att informera om följderna av förslaget underströk han detta. Akutsjukvård dygnet runt skulle få stryka på foten, men i gengäld skulle man behålla ett välfungerande sjukhus i Säffle. Satsningar skulle göras på geriatrik, kardiologi och dagkirurgi inom framför allt ortopedi och cancervård.
Vad han inte visste var att en grupp inflytelserika överläkare, de flesta från CSK, samma dag satt i möte. Veckan efter bad de att få träffa hälso- och sjukvårdsnämnden. Med hänvisning till sina expertkunskaper sa de vad de ansåg måste göras: ”Behåll CSK och Torsby, hänvisa kristinehamnarna till Karlskoga och lägg ner sjukhuset i Säffle alternativt Arvika.” Så löd deras recept. Utredarens förslag var inte genomförbart, menade de.
Starka S-politiker i väst var snabba på bollen. Arvika blev kvar, på bekostnad av Säffle. Rättvist eller orättvist kan diskuteras.
Men orättvist blev det i vart fall på ett annat sätt. De drivande i läkargruppen drog sig snabbt tillbaka och hukade i kulisserna. Politikerna fick ensamma ta ansvaret för nedläggningarna. Det var inte särskilt snyggt.
Stig Anderssons bok har alltså flera förtjänster. Den ger både historiska kunskaper, intressant läsning och en hel del tankeställare.
Gunvor Nyman
Wermlandiana 2021:1

Arnell, Emil, Min pappa superhjälten. Illustrationer av Johanna Arnell. Fantasi & Fakta 2020. 30 s.
Tanken bakom Emil Arnells bok är så fin, att förklara för barn att en älskad människa, som utåt verkar hur glad och stark som helst, kan må mycket dåligt inombords och behöva få hjälp för att bearbeta och prata om sin situation. Säkert är det många barn som har upplevt det och upplever det nu. Pandemin har inte underlättat situationen för familjer som går igenom sådana kriser. Och det går bra för pojken Helmers pappa i boken, när han fått hjälp.
Texten på talspråk är tillgänglig, okonstlad och pedagogisk och de lite schablonmässiga bilderna illustrerar berättelsen utan att tillföra något extra. Boken vänder sig till en vuxen som läser för barn, kanske från 5–6-års åldern.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2021:2

Berg, Bengt, Dag för dag. Texter från en särskild tid. Ekström & Garay 2020. 164 s.
Vad gör en iakttagare och resenär som Bengt Berg när gränserna stängs och han inte får resa? Enkelt. Han reser i alla fall. Hemmavid och i litteraturen.
Bengt har gett ut 46 böcker och en CD räknar jag till i förteckningen i nya boken. Dikter mest men även litterära essäer och topografi. Ibland har han samarbetat med konstnärer som Lars Lerin och Stig Olson eller fotografer som Staffan Jofjell, Horst Tuuloskorpi och andra.
När jag ledde skrivkurser för journalister vid Högskolan i Kalmar dök det ibland upp pressfotografer som deltagare, eller folk som var bildkonstnärer vid sidan av journalistiken. Det var då jag insåg hur viktig blicken är när du ska ge liv och trovärdighet åt en text. Blicken och den bildvanes förmåga att se den betydelsebärande detaljen.
De kunde ju det, bildmänniskorna. Deras bästa ingresser utgick ofta från en bild. Vana som de var att arbeta med ögonen, inte bara med öronen.
En sådan skribent är Bengt Berg. Det är inte en tillfällighet att han jobbat tillsammans med fotografer och konstnärer genom åren. Alltid med gott resultat, som det blir när nyfiket folk med sinne för detaljer möts. Bengt tycker om den goda bilden. När mobilkameran blev allt bättre började han publicera sina egna fotografier. Berättande foton på hushållets katter ena stunden och från de tättbefolkade gatorna i Dhaka året därpå.
I farsotens år har han skrivit en promenadbok. Jag menar det ordet som något positivt. Han bjuder in läsaren att vandra några sidor vid hans sida. När han går motsols i geografin kring sitt Fensbol – med ögon och öron öppna – tar jag fram kartan och hänger med. Jaså där är den välvda stenbron, jaså ligger Forsvalla där. Var är bastun? När han i minnet hälsar på den norske poeten Arvid Torgeir Lie i Seljord i Telemark följer jag båda in i poesin. Känner igen Lies dikt från 1970-talet om Beethoven, han som skulle spelas för smeder.
Det blir många sådana möten, Bengt är en känslig guide och här träffar vi poeter som Pindaros, Pentti Saarikoski och Yahya Hassan och kändisar som kosmonauten Valerij Bykovskij och Anna fra Kløfta (hon som vi svenskar kallar Hanna från Arlöv). Dessemellan bjuds vi på naturtankar, somliga nya, somliga fulla av fin igenkänning.

Detta ljus, dessa ljusa och andra kvällar, är öronbedövande och jag vimsar runt i terrängen på jakt efter myrornas organisationsförmåga eller försöker utröna vad ett rådjur tänker på i den av ängsklockor översvämmade vallen, hela tiden med frågan som bor och gror: Hur är det möjligt? Hur kan naturen vara så sinnrikt ordnad – in i minsta detalj. Inte ens tranan som går där på samma teg kväll efter kväll har svaret, men hon, liksom jag, grunnar vidare.

Bengt Berg gav ut sin första diktsamling 1974. Sedan dess har han varit redaktör för kulturtidskriften och förlaget Rallarros, varit med och drivit förlaget och bild- och bokcaféet Heidruns samt rest Sverige, Norge och världen runt med sin poesi och kloka underfundighet. Dag för dag är inte en coronadagbok men väl en daglig syn- och tankedagbok under pandemin, en sorts bergsk funderings- och formuleringsblogg i tryckt form. Poesi ibland, prosa mest.

Men det bästa är och förblir en promenad rakt in i det grönskande underverket. Apostlahästarna brukar fungera någorlunda och vattenblåsorna under fötterna får man betrakta som små hälsningar från de stora världshaven.

Jag tycker om Bengt Bergs lyriska promenader.

Sven-Ove Svensson

Wermlandiana 2021:1

Broos, Marco, När livet ser sig om. AlmaBok 2020. 210 s.
Marc Broos är en central och lagerlövad gestalt i värmländskt kulturliv, kanske främst tack vare pionjärgärningen att skapa det allt mer uppskattade och välbesökta Alma Löv i Smedsby, Östra Ämtervik, Sunne kommun.
En sida hos Marc Broos som inte tidigare blivit särskilt uppmärksammad är hans flitiga arbete som poet. Nu har han under författarnamnet Marco Broos samlat mer än hundra av sina dikter i en bok med titeln När livet ser sig om. Boken är tillgänglig via Alma Löv museum.
Den bild av Marc Broos som medierna förmedlar antyder att han är en gladlynt, positiv och sällsynt charmerande man. Han har nära till skratt, skämten duggar tätt och han slösar generöst med sitt varma leende.
Därför blir jag förvånad när jag stöter på hans diktsamling. Förvånad över att den övergripande tonarten är så mollstämd, så resignerad och sorgsen. Vad blev det av livet? frågar sig poeten. Vad hände med alla drömmarna? Var finns min styrka och tillit?
Att närma sig ålderdomen och på håll skymta dörren till döden skrämmer säkert de flesta. Det gäller också poeten Broos, som blir djupt irriterad och störd av livets obönhörliga gång. Som jämnårig läsare kan jag lätt ta till mig den känslan och de bästa dikterna (samlingen är något osorterad och ojämn) drabbar mig så direkt att jag kippar efter andan.
Inledningsdikten klargör prompt vad det handlar om:

När jag är ensam
När jag tror att ingen ser
När tystnaden har lagt sig
Det är då jag syr ihop mitt spruckna ansikte ...

Dikterna är hela tiden tydligt personliga. Poeten grubblar över sin känsla av osynlighet (”mig lägger ingen märke till”). Många av dikterna uttrycker en storögd och häpen förundran över världen och människans samhälle.
En gripande dikt tar upp sorgen efter en förlorad vänskap, en vänskap som gått en bråd död till mötes. Kanske är det möjligt att finna självbiografiska spår i dikterna? Det är dock inte alls nödvändigt att leta efter sådana signaler. Dikterna uttrycker allmänmänskliga erfarenheter, våndor, tillkortakommanden, drömmar och hopp.
Att som mogen man framträda med så naken och genomreflekterad poesi är imponerande, även om en erfaren förläggare säkert skulle ha sovrat hårdare och dessutom bidragit med hökögd korrekturläsning.
Anders Hjertén
Wermlandiana 2021:2
Recensionen har tidigare publicerats i Värmlands Folkblad

Bryntesson, Göran. Mer Elis. 99 historier. Illustratör Mariella. Versmakeriet i Mangskog 2020. 75 s.
Med sin andra bok om Elis har Göran Bryntesson dokumenterat inalles 200 Elishistorier, denna gång med kongeniala akvareller av Mariella, vars mor Marja i Myrom var den föregående bokens bildkonstnär, och som tidigare med Carina Mobergs formgivning av texter och bilder, vilket sammantaget har skapat en helhet som är större än summan av dess delar.
Leif Stinnerbom skriver i efterordet på omslagets baksida att detta är en kulturgärning.
Visst är det så.
I bokens illustrationer finns också en symbolik som är värd ett eget stycke! Cykeln finns med, naturligtvis (Elis var ”en föregångare i Arvika när det gällde att cykla”), och likaså Taserudsstaken, och stolar, men också påfallande många skator, till vilket det också finns en anledning!
Vidare finns en i sammanhanget väl integrerad arvikahistorik med kända personager.
Enligt Sven Stolpes Mitt Värmland är ett säkert, att ”det hör till god ton i de riktigt värmländska socknarna att slänga käft, att vara kvick”. Detta skall vara ett förhållande som råder ”särskilt i västra Värmland”, eller som en formulering lyder: ”Ändå är Karlstad bara början. Det ’egentliga’, det vill säga det mest särpräglade Värmland är Arvika och socknarna däromkring.”
Tvivelsutan är affärsmannen Elias Eriksson (1856–1936), bokhållare i Bröderna Erikssons Möbelverkstad i Taserud, som enbart Elis en personifiering av ett sådant förhållande.
Hur många Elishistorier som finns i omlopp kan väl ingen veta, men som Bryntesson visligen skriver: ”Jag tror man må konstatera att Elishistorierna har växt fram med Elis som en utgångspunkt som stilbildare och sen har jössehäringarna skapat sina egna historier. Man ska därför snarare koppla historierna till den bild som finns av Elis, än till honom som person. På så sätt har många historier uppkommit genom åren, med de äkta Elishistorierna som förebilder.”
I likartade situationer kan ordväxlingarna skilja sig åt, och nog är det väl så, att historierna har förändrats något över tid allteftersom de har berättats vidare. Och kanske är det även så, att Elishistorier också blivit historier utan Elis namns nämnande. Jag tänker på att min far berättade om de två som svar på en släktskapsfråga sade, ”Jo vi har inte samma mor, men vi har varsin far”, eller att jag av svärmor Amy som nybliven pappa lärde mig en vaggvisa som börjar ”Vyssan lull, ditt förbaskade tull, ---”. Kan de ha haft detta med sig från Västergötland och Fryksdalen, eller hade det att göra med att de i sina bästa år levde i Ädelvärmland?
Som Elis nog skulle ha sagt, ”Skyll på mig du!”
Som allt annat inom denna genre är en Elishistoria allt som oftast en paradox, om man så vill, och likaledes är det en vedertagen uppfattning att ett skämts verkan uppstår när vad som kunde förväntas bryts och tar en annan vändning, något som Elis behärskade till fullo. Skulle någon som läser detta till äventyrs inte ha hört en Elishistoria, är den som regel ett replikskifte mellan två i en uppstådd situation där Elis allt som oftast får sista ordet med ett lika slagfärdigt som ofta dubbeltydigt svar.
Men för att tala med vår tidigare landshövding Ingemar Eliasson, förstör man som sann värmlänning inte en bra historia. Man berättar den, och mitt valda exempel är den avslutande 200:e Elishistorien:

Elis var ibland tämligen vildvuxen både vad gäller hår och skägg, vilket vid ett tillfälle föranledde en av stadens finare damer att påpeka följande.

– Du borde ha klippt dig för länge sedan, Elis!

– Dä ä allt dä jag har gjort, sa Elis.

Mer Elis ger, kort sagt, en god stunds nöjsamhet, och med Elis återgivna ord, ”Hôlls skulle dä gå, om di skulle tale sanning jämt…”
Alf Brorson
Wermlandiana 2021:2


Burman, Lars, Studentdikt för tillfället 1660–1699. Kvantitativa undersökningar av tryckta tillfällesdikter av Värmlandsstudenter vid Uppsala universitet. Avdelningen för litteratursociologi, Uppsala universitet 2020. Serie: Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. 108 s.
Detta är ett vetenskapligt arbete! Lars Burman har samlat data om samtliga 330 inskrivna studenter vid Värmlands nation, Uppsala universitet 1660–1699. De uppgifterna har samkörts med en ”väldig katalog” över personverser vid Uppsala universitetsbibliotek. Syftet är att få fram vilka som skrev, vilka som inte skrev, hur mycket de skrev, när i karriären de skrev, hur gamla de var när de skrev och åt vem de skrev. Resultatet kan sägas vara lyckat och de 56 sidorna text innehåller två cirkeldiagram, fyra stapeldiagram, tre kurvdiagram och följs av en tabell på 27 sidor. Det hela är, enligt min uppfattning, bara av intresse för superspecialisten (nörden/knappologen).
Endast mycket få strofer återges (med ett exempel på rimflätning). Den som söker läsning av tillfällighetsdikter med litteraturhistoriska och textkritiska kommentarer får söka i andra skrifter av Burman eller andra författare.
Rolf Hörnquist
Wermlandiana 2021:1

Edgren, Malin, Hundra röster om Corona. Melitt kultur 2020.
Med sin bok bidrar Malin Edgren till att beskriva en viktig period i Karlstads historia genom att fånga hundra röster om den besvärliga tid som vi fortfarande befinner oss mitt i. Pandemin har påverkat vårt sätt att leva på tusentals olika sätt. Hon gick ut med en öppen inbjudan till allmänheten att delta i projektet och hörsammades av människor i alla åldrar, från sju till 88 år. Här finns många yrken representerade men Malin har valt att inte ange varken ålder, titel eller yrke på de medverkande. Det är texterna som ska tala. Det är några fler kvinnor än män som skickat in bidrag. Därutöver har Malin kontaktat ett antal personer vars berättelser hon anser vara av allmänt intresse för att komplettera den samlade bilden. Längst bak i boken finns ett register med namnen på de medverkande.
Det var intressant att läsa dessa vittnesmål. Vi är alla så olika. Vi tacklar motgångar och sorg på olika sätt och jag kan inte nämna alla berättelser som gripit mig. Vi reagerar olika. 88-åringen har inte lång tid kvar att leva och att då mista livsmodet och livsglädjen påskyndar åldrandet. För somliga förvärrades en livssituation som redan var bräcklig när partnern hamnade på sjukhus och inte fick ta emot besök.
Att vara rörelsehindrad och inte kunna ta de livsgivande baden som ger kroppen möjlighet att slappna av blev en plåga liksom att inte kunna delta i dagverksamheten som stimulerar och ger livet mening.
Allt är dock inte elände. Några har fått tid för annat som inte hunnits med tidigare, som memoarskrivande och läsning.
En tanke slår mig. De som mår allra sämst kanske inte är de som kan ta till pennan och sätta ord på sin oro och sina besvär. Asylsökande och personer med svåra psykiska problem har inte kunnat nappa på Edgrens inbjudan. Vi får vara tacksamma till de som orkat och velat vittna och för Edgrens fina initiativ.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2021:1

Fager, Anders, Kråkorna. Ill. Peter Bergting. Natur & Kultur 2020. 97 onumrerade s.
Den här boken fick en välförtjänt Augustpris-nominering i klassen unga läsare i höstas. Det är en suggestiv bilderbok, kanske kan man kalla den för en grafisk roman, där bilderna berättar lika mycket som eller kanske andra saker än texten.
Värmlandstrafiks buss stannar mitt i ingenstans och busschauffören säger till Kim att det är här han ska stiga av. Kim har ärvt det gamla rucklet i skogen när farmor och farfar dött.
Farmor och farfar hade två söner. Den äldsta blev överkörd av en långtradare på E18. Den yngre lyckades inte få ihop det med någon blond tjej från byn, utan importerade en motvillig flicka från ett främmande land. Farmor hatade henne från första stund, och hatet var ömsesidigt.
Hela pojkens livshistoria berättas fram i korta meningar och akvareller i murriga färger och mycket humor – mitt i den ganska sorgliga berättelsen. Att Kim varit ensam och mobbad hela sitt liv är lätt att tolka in. Och det blev kanske inte lättare när han och mamma flyttade till Stockholm. Att prata värmländska är något man kan få stryk för i mellanstadiet i Stockholm!
Kim föreställer sig att kråkfåglarna minns att han brukade kasta pinnar på dem när han var liten. Och att de nu vill hämnas genom att jaga honom, både ute och i nattens mardrömmar.
Som läsare känner man starkt för den unga, oändligt ensamma ynglingen. Men slutet andas ett hopp och en tro på att framtiden måste bli bättre. Till och med den största kråkan ska det gå att bli vän med.

Den har lite av mig i sina ögon.

Den här platsen skapade mig.

Jag hör hemma här.

Jag är hemma här.

Hervor Svenonius
Wermlandiana 2021:1

 

Falk, Bisse, Där eldarna dånade. Ekomuseum Bergslagen 2020. 248 s.
Värmland delar sin historia med Bergslagen och är en del av detta en gång så kraftfulla centrum för svensk tillväxt. Den bruksepok som under tre sekler från 1600-talet satt sin prägel på den värmländska historien startar där.
Hela denna historia har Ekomuseum Bergslagen som uppgift att berätta. Och det har man låtit göra i en attraktiv bok, Där eldarna dånade, med text av Bisse Falk och formgiven av Jenny Findahl. Och faktagranskad av Jernkontoret. Tonvikten ligger på järnets historia, men där ryms hela det historiska bergslagslivet på 250 sidor, fyllda med vackra bilder. Där återges natur, gruvor, bruk i spatiösa bilduppslag. Genom århundradena får vi pedagogiskt följa hur järnet alltmer förädlas. Hur innovationer utvecklar och förändrar Bergslagen. Det som börjar som ett sorts kooperativ av bergsmän, ”bergslag”, på medeltiden, mynnar på 1900-talet ut i stora kapitalkrävande stålverk.
I de många bilderna ser vi spåren av historien: övergivna gruvhål och gångar, där inte bara män utan även kvinnor – ”gruvpigor” – och barn arbetade. Här återges välhållna bergsmansgårdar, bevarade industrimiljöer och herrgårdar, som alla speglar olika epokers välstånd. Arbetsförhållandena är inte lika lätta att återge i bild, men finns i texten beskrivna. Fallolyckor, sprängolyckor i gruvorna. Under 1800-talet växte arbetarnas motstånd mot de svåra arbetsvillkoren, man organiserade sig och försökte förbättra sina villkor på olika sätt (fackföreningar, Norbergsstrejken 1891–92)
Kvinnorna får plats i boken. Allt från änkor som blev brukspatroner, under 1600-talet t ex Ebba Brahe och under 1700-talet Magdalena Elisabet Söderhielm, till Elsa Andersson i Norberg som ”bakade kakor som ingen annan” och öppnade ett legendariskt konditori 1916.
Boken vill inte bara berätta Bergslagens historia, utan också locka oss att resa runt i det nutida Bergslagen och se alla stolta vittnesbörd om en epok. Men också för skolan är boken en guldgruva. Bisse Falk, med en bakgrund som journalist och författare med stor produktion, skriver lättillgängligt också om alla moment i järnmalmens omvandling. Och hon börjar från den verkliga början – när jorden skapades och via magma, jordskalv, krockande kontinentalplattor och inlandsisen utvecklade järnmalmen. I texten förklaras alla de ord som hör ihop med den historiska järnhanteringen. Och förklaringar upprepas pedagogiskt när det antagligen behövs för att i bokens slut samlas i en sammanhållen ordlista. Liksom ett register och andra hänvisningar.
Insprängda i boken finns minibiografier över män och kvinnor som spelat en roll i historien, t ex Christopher Polhem, vars uppfinningar betytt mycket för gruvdriften. Dessutom skönlitterära citat, recept, kulturhistoriska glimtar…
Det är alltså en innehållsrik, lättläst och vackert layoutad bok, värd en stor och varierad läsekrets. Och varför inte en resa till Bergslagen.
Lennart Wettmark
Wermlandiana
2021:1

Falkstad, Sara. De enhjärtbladiga. Books on Demand 2020. 74 s.
Sara Falkstad är född 1982 och bosatt i Klässbol. Med De enhjärtbladiga debuterar hon som poet, om man undantar tidigare publiceringar i litterära tidskrifter.
Redan till bokens yttre anas en naturtematik, genom titeln tillsammans med omslagets mikroskopfoton. Och visst är naturen en central tematik. Naturen som skrivs fram är vild och vacker, men också ett hot mot människan. Rättare sagt uppfattar jag människans (osunda) förhållande till naturen som hotande, med klimatförändringarna som konsekvens. Bokens andra strof får stå som inledande exempel: ”i smältande poler/ryms forntidens virus, det tyr sig/till sådana som honom”. Det verkar således inte endast vara klimatförändringarna som hotar, också ”sådana som honom”.

Boken är uppdelad i fyra avdelningar, varav den första med rubriken ”Åverkan”. Min tolkning är att det handlar om en dubbel åverkan, dels människans förstörelse av naturen, dels diktjaget som tagit skada: ”det är inte bara jag som knakar i fogarna” går att läsa några sidor in. Denna skada tycks åsamkad av relationen till en ”han”, eller ett ”du”, vilka jag uppfattar är samma person:

det skulle inte vara så här, med stjärnorna

som enda tak

–du skulle ju vara här.
[...]

han försöker torka bort det sagda

med sin hjältearm

men det fastnar som barnspillt ris.

Diktjaget tycks uppleva en relationell hemlöshet, en ensamhet, på grund av frånvaron av ”han” – som ”försöker torka bort det sagda”. Jag läser detta som en separation, kanske är det en separation från en dysfunktionell relation. Lika dysfunktionell som människans förhållande till naturen? Dessa tematiska trådar tvinnas elegant samman på flera ställen, här är ett exempel:

det skulle inte vara så här

din andning finns

i det sista ovikta grässtrået.

 

Bokens andra avdelning bär rubriken ”Ursprung”. Relationen mellan människa och natur blir här än tydligare; vart vi kommer ifrån och hur vi har utvecklats: ”med våra livshistorier/målade på fanor i blod/har vi ursinnigt rusat över savannen”. Människan skuldbeläggs för sin utveckling på naturens bekostnad, för sitt avståndstagande från naturen. Samtidigt går det att utläsa en uppgivenhet inför det faktum att människan är ett djur, att vi är bundna vid vårt arv: ”hur mycket vemod hänger i den tråden/att fågelungar har lättare/att lära sig sin egen arts sång”. Kanske är det diktjagets sociala ursprung som är upphovet till den dysfunktionella relation som tidigare lästes in?

Hur som helst framstår diktjaget som splittrat, vill å ena sidan vara rotad och å andra sidan fly sina rötter:

genom nationalparkens

färdiga instagramfilter färdas

vi i längtan efter något vilt.

och något tamt. efter människans hand

och hennes frånvaro.

Sara Falkstad lyckas här fånga den moderna samtidsmänniskans dilemma: individer som söker det autentiska i en kultur som motverkar autenticitet,
De enhjärtbladiga är ingen diktsamling – samling dikter – i traditionell bemärkelse. Snarare kan den betecknas som en diktsvit då dikterna, utan rubriker, hakar i varandra på ett tydligt sätt och bildar en enhet – såväl tematiskt som formmässigt. Med detta följer vissa krav på läsaren som behöver ta till sig helheten och inte endast läsa enstaka dikter. Därför kan boken till en början upplevas som svårgenomtränglig. Men när helheten väl har ”fångats” framträder delarna av verket. Ju mer jag läste (och trodde mig förstå, desto mer nyfiken blev jag. Verkets enhetlighet ser jag därför som en styrka.
De allvarliga ämnen som berörs i De enhjärtbladiga har ofta en lekfull språkdräkt. Det är bildrikt, associativt, med genomgående rytmiska inslag. De välljudande inslagen gör att diktsamlingen mycket väl kan göras rättvisa vid uppläsning.
Pontus Gustafsson
Wermlandiana 2022:1 '

 

Filipstad smakar godast. Red.: Thomas Jansson m. fl. Vivenda 2020. 111 s.
När simmaren och tränaren Tomas Jansson 2018 utsågs till Filipstads tjugoåttonde Filipstadsambassadör fick han bara några veckor efter utmärkelsen idén att ta fram en kokbok med anknytning till Filipstads historia och till framstående personer ur Filipstads historia samt tidigare Filipstadsambassadörer. Stöd för projektet fick han av både Filipstads kommun och Ideella föreningen Filipstadsföretag i samverkan (FFIS) och vid sin sida en arbetsgrupp bestående av Lena Richardson, Karin Sundelin, Sören Mattsson och Ann-Sofie Jansson.
Den senare, som lagat och fotograferat maten och är ansvarig för alla bokens omkring 80 recept, har en imponerande meritlista. Bland annat har hon arbetat som kökschef på Grythyttans Gästgiveri och Hennickehammars herrgård, varit konditorsansvarig på Hotel Plaza i Karlstad och restaurangansvarig på Karlstads universitet.
Arbetsgruppen har tillsammans skrivit artiklarna om Filipstads historia och äldre tiders framstående personer samt porträtten av 17 av de 30 ambassadörer, de flesta men inte alla med anknytning till Filipstad, som FFIS i samverkan med Filipstads kommun utsett sedan 1991.
Som sig bör inleds boken som fått titeln Filipstad smakar godast med en kort historik av Filipstad, som för att göra historien kort grundlades av kung Karl IX 1611, brann ner 1693, upplöstes 1685, blev köping 1720 och stad igen 1836. Under en storhetstid på 1700-talet kom en fjärdedel av hela Sveriges järnexport från östra Värmland med Filipstad som centrum. På 1800-talet kommer bruksdöden, små bruk slås ut men efter järnets storhetstid kommer andra tider med bland annat knäckebrödstillverkning i Filipstad.
Roligast tyckte jag att det var att läsa Karin Sundelins porträtt av den för mig totalt okända Jeanne Liedholm, som föddes 1889 på ön Java, då holländsk koloni. Hennes far var en holländsk sockerplantageägare och modern infödd javanesiska. Jeanne fick fin uppfostran på en holländsk flickpension och antogs 1909 som elev vid gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm där hon utbildade sig till gymnastiklärare och sjukgymnast. Där träffade hon sin make, den blivande tandläkaren Carl Liedholm och kom med honom 1913 som något av en främmande fågel, en exotisk uppenbarelse till småstadsidyllen Filipstad där hon kom att leva resten av sitt liv. Under andra världskriget gjorde Jeanne som lotta i Lottakåren och hennes make så stora insatser för de 3 000 norska soldater som kom som flyktingar till Filipstad att de så småningom fick medalj av den norske kungen. Långt efter kriget kom brev från unga, norska soldater, adresserade till Mama Lotta, Filipstad, Sverige. Det räckte. De kom fram.
Jeannes och Carls hem i den gula villan på Allégatan blev en mötesplats för vänner, musiker, skådespelare och konstnärer. Jeanne startade Filipstads konsertförening och ordnade musikaliska soaréer i hemmet. Bland gästerna fanns stora namn som Hugo Alfvén och Anders de Wahl.
När Carl Liedholm avled 1950 drogs det stora umgänget ner. Men Jeanne bodde kvar i det stora huset där en lång rad skolflickor inackorderades och tillbringade sina läroverksår. 1984 gick Jeanne bort vid 95 års ålder.
En gång om året brukade Jeanne bjuda sina inackorderade skolflickor på den värmande, kryddstarka indiska soppan, Mullygatawny. Kanske ett minne från barndomsåren tror Karin Sundelin. Det kan tilläggas att Mullygatawny soup, som förstås är ett av bokens recept, är den soppa som Grevinnan serveras i den berömda sketchen Grevinnan och betjänten, som visas varje nyårsafton på SVT.
Det har blivit en mycket trevlig bok i alldeles lagom format och med hårda pärmar, fint formgiven av låtskrivaren, artisten, författaren och journalisten Rolf Carlsson på förlaget Vivenda Media.
Lena Sewall
Wermlandiana 2021:1

 

Frii, Lennart, John Ericsson på Manhattan. Beddinge Förlag 2020. 166 s.
Lennart Friis roman John Ericsson på Manhattan handlar om den värmländske uppfinnaren och entreprenören John Ericsson, som under närmare femtio år av sitt framgångsrika liv bodde i New York. Läsaren får följa honom under hans vandringar på Manhattan, då han tänker tillbaka på sitt liv.
Det är en mycket intressant och spännande roman som Lennart Frii har skrivit. Ett omfattande forskningsarbete ligger tveklöst till grund för romanen. Det är inte bara John Ericssons uppväxt, utbildning och framgångar, som läsaren får ta del av. På ett yttre plan beskrivs hans dagligen återkommande promenader från bostaden på Beach Street till hamnen vid Hudsonfloden. Året är 1868, det år som John Ericsson utnämndes till hedersdoktor vid Lunds universitet. En del av de människor som John Ericsson återkommande möter på promenaderna ger upphov till associationer och minnen av både framgångar och motgångar. Detta är berättelsens inre plan. I samband med inbjudan till festligheterna i Lund får han anledning att tänka tillbaka på sitt liv, både framgångar och tillkortakommanden. John Ericsson framställs som en mycket ensam man, som ägnade sitt liv åt arbete och utveckling av nya tekniska lösningar. Därtill tycks han ha haft stort intresse för konstnärliga uttryck och han tyngs av en plågsam saknad efter sin ungdomskärlek.
Lennart Frii låter John Ericsson berätta i jag-form om sin uppväxt, skolgång och utbildning till officer och lantmätare i Jämtland. Hans verksamhet i England omnämns också med den loktävling mot George Stephensons lokomotiv Rocket, där Ericssons lokomotiv Novelty skändligen förlorade. Tio år senare, det vill säga 1839 flyttade Ericsson till Amerika och bosatte sig i New York. Ericssons konstruktion av krigsfartyget Monitor var avgörande för nordstaternas kommande seger i inbördeskriget. Fartyget byggdes under stor press på 100 dagar och president Lincoln visade trots den betydelsefulla segern ingen tacksamhet eller något erkännande gentemot den svenske uppfinnaren.
Solveig Nilsson Lindberg
Wermlandiana 2021:1

Gustafsson, Kjell, Brevik förr i tia. Poem Förlag 2020. 221 s.
Låt mig säga det redan från början: jag är väldigt svag för den här sortens böcker! En grupp entusiaster bestämmer sig för att i studiecirkelform studera och skildra en bit av sin hembygd. De kan hålla på i många år, träffas regelbundet och hela tiden komma med nya forskningsrön, personfynd och foton. Arbetet sker i grupp och hur många år man håller på är inte det väsentliga. Men målet är att de gemensamma ansträngningarna skall resultera i en bok. Och boken kan skildra bara ett litet utsnitt av bygden där man bor. Det är hembygdsforskning när den är som bäst, tycker jag.

Så har man arbetat i en studiecirkel sedan 2012 och nu ligger den färdig, boken om Brevik, en liten by i norra delen av Arvika kommun, intill sjön Ränken på gränsen mot Eda. Det är en plats som nog mycket få personer känner till, men nu har den fått sin noggranna och föredömliga beskrivning till glädje för orten nuvarande invånare och de utflyttade. Boken står som en utmärkt modell för dem som vill ge sig på en liknande forskning.

Brevik bestod ursprungligen av två hemman, Västra och Östra Brevik, som nu har nio respektive 21 gårdar. Och lägger man till ödegårdar, soldattorp, fritidshus m.m. så blir det ett ansenligt antal ställen att gå igenom. Hur gamla de äldsta gårdarna är har man inte kunnat utreda, men man har använt kyrkböcker och domsböcker så långt tillbaka som varit möjligt.

Arbetslivet, skolorna, vägarna, soldaterna, torpen – ja, det är bara några rubriker till utförliga och välskrivna kapitel i denna bok, som också är full av ett alldeles utmärkt bildmaterial, både nutida och av äldre datum, i färg och i svart-vitt. De nyare bilderna är huvudsakligen tagna av Kjell Gustafsson, som också är redaktör för boken. Det är inte alltid man ser så många bra färgbilder, några som väl måste vara tagna från luften. Är det en drönare som har varit ute och flugit här?

Boken är full av roliga och intressanta detaljer, stort och smått. En nyfunnen 100 år gammal kassabok, en pigas flyttningar mellan olika gårdar, logdanser, skolfoton från 1903 och senare, ortens första bilar, beredskapstiden m.m. Detta är en bok man kan bläddra i länge och den kan intressera många, som i likhet med undertecknad aldrig ha satt sin fot i Brevik.

Bokens omslag är ett utsnitt av den ekonomiska kartan och de sista sidorna har ett s.k. gårdsindex, där man enkelt kan se var i boken man finner uppgifter om de olika gårdarna i bokens olika kapitel. Texten på pärmens baksida talar om att studiecirkeln fortsätter sitt arbete. Nu har man kommit till halvlek och det är dags för en presentation av gruppens arbete.

Jag kan bara önska ”Studiecirkeln Brevik Förr i Tia” lycka till med sitt fortsatta arbete. Mycket bra gjort så här långt!

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2021:1

 

Gustavabygden. Vintern 2020. 28. 23 s.
Gustavabygden är en liten tidskrift som jag gärna läser. Den ges två gånger om året ut till medlemmarna i Sällskapet Gustavaforskning, där den ledande profilen är välkände hembygdskännaren Valter Berg. Denne belönades f.ö. strax före jul med Hagfors kommuns kulturstipendium. Välförtjänt får man säga! Valter Berg är en framstående kännare av bygdens näringsliv genom historien – järnhantering, svedjebruk och finnskogens näringar – och författare till flera böcker.
Senaste numret av Gustavabygden tar upp en fråga som var aktuell i början av 2000-talet. I flera artiklar behandlas trakten kring det höga berget Aamäck. Namnet ger ju omedelbart skogsfinska associationer och betyder på svenska ”övergivet berg”. Att området under 2000-talets första år blev aktuellt hänger ihop med vargfrågan. I ett par artiklar kan man nu läsa om den infekterade debatten kring utplantering av varg (sant eller falskt?) ”Varghägn vid Aamäck?” och ”Aamäckreviret” är rubrikerna på två artiklar och Valter Berg står för den längsta artikeln, ”Aamäck och Harry Fredriksson”. Fredriksson var en av dem som ihärdigast försäkrade och sökte bevisa att vargen var inplanterad i hemlighet, något som han ännu vidmakthåller.
Berg står också för ett par artiklar till, bl.a. en om bosättningar på Aamäck från 1800-talet, fint illustrerad med foton och den ekonomiska kartan från 1800-talets slut i färg. Lite annat smått och gott finner man också i denna läsvärda och välredigerade tidskrift.
Eva Fredriksson

Wermlandiana 2021:1

 

Heilinger-Shalan, Maria, Vi kommer snart. Om oss som jobbar i vården – och med annat som inte syns. Norlén & Slottner 2020. 246 s.
Vi kommer snart. Om oss som jobbar i vården – och med annat som inte syns är skriven av Maria Heilinger-Shalan. Boken innehåller en serie av 65 mycket korta anekdotiska berättelser om ensamma kvinnor. Endast få berättelser har manlig huvudperson. Det är kortnoveller och berättartonen är rättfram med drag av skrönor. Många av kvinnorna är lågutbildade och lågavlönade med osäkra anställningar, främst inom vård eller skola och de är ofta utrustade med dåligt självförtroende. Krävande arbetsuppgifter och brist på stöd från kolleger och ledning gör att huvudpersonerna drömmer om ett annat liv. I några fall är jobbet utomlands, till exempel som privatsköterska i Frankrike.
Bokens titel är en replik i den första berättelsen ”I 2000-talets början”. Omslaget utgörs av en uppseendeväckande karikatyr eller barnteckning av en stiliserad sjuksköterska. Ett fåtal tecknade och ganska gråa illustrationer förekommer i boken. Den första berättelsen anger tonen och tematiken. Den beskriver hur situationen inom den offentliga sektorn förändrats och försämrats under överskådlig tid från 60-talet till idag, blandat med verkliga exempel på personliga kvinnoöden.
Huvudpersonerna känns onyanserat lika. Inget löfte om förändring eller utveckling antyds, det är framför allt förhoppningar. Många berättelser har ett öppet slut eller slutar med en slags sens moral. Bokens sista berättelse ”Garderobsliv. Skorna det är vi” öppnar upp för en annan typ av berättande, där skorna fått liv och avslutas med sentensen ”Högmod går före fall!”.
Maria Heilinger-Shalan är född på Värmlandsnäs, uppvuxen i Säffle. Berättelsernas handling är förlagd till olika platser, såväl Göteborg och Stockholm som Teneriffa, Berlin, New York, Frankrike och norra Australien. Värmlandsnäs beskrivs som en lycklig plats förknippad med barndom, ledighet och sommarlov.
Solveig Nilsson Lindberg
Wermlandiana 2021:1

 

Hernegren Hauger, Anne & Hernegren, Olle, Skuggornas färg. Skriptus 2020. 105 s.
Boken har den vackra titeln Skuggornas färg, som både kan tolkas symboliskt och utifrån måleriska frågeställningar. Boken är ett samarbetsprojekt mellan Olle Hernegren som står för texten och hans hustru Anne Hernegren Hauger vars måleri presenteras utifrån hennes skildring av olika resemål.
Olle Hernegren presenterar inledningsvis sin hustru och vi får en inblick i hennes livsresa med prövningar och lycka. Som 20-åring drabbades Anne av en trafikolycka som gett henne bestående skador. Boken är en kärleksfull tillbakablick på deras gemensamma liv där Olle Hernegren lyfter fram sin hustru, men själv förblir ganska anonym.
Anne fångar i sitt måleri sina upplevelser av såväl storslagen natur som de små nära tingen som finns på de olika resmål de besökt. Bokens omslag ger intryck av att presentera en konstbok och det är märkligt att Olle Hernegren inte står som författare på omslaget, då han står för all text, förutom några korta citat av Anne. När man öppnar boken blir intrycket ett annat. Bild och text faller isär och istället för konstbok möter vi en reseskildring i text och bild. Någon fördjupning av den spännande titeln Skuggornas färg sker inte och fastän upplevelsen av skugga och ljus måste vara tämligen olika på Capri, i Kirkenes och Nya Zeeland har Annes måleri något allmängiltigt över sig och trots att olika platser skildras finns ingen skildring av det platsspecifika ljuset.
Boken är i liggande format och sidorna är till största delen färgade i olika mörka nyanser av brunt-svart och grönt. Som avgränsning runt bilderna finns en tunn ockrafärgad ram. Texten är till största delen tryckt i vitt med undantag av de ljusare inledande sidorna där texten är blå och några ljusare sidor i mitten av boken där texten är svart. Layout och färgval stödjer inte innehållet eller förtydligar övergången mellan de olika resmålen som skildras och ger därför ett spretigt och obalanserat intryck.
Trots dessa förbehåll är detta en varm och personlig bok där vi får en inblick i paret Hernegren-Haugers liv, deras drivkrafter och sökande. Kanske är det så man skall tolka titeln, att trots den olycka som drabbade Anne, lät hon sig inte begränsas, i olyckans skugga fann hon en färg.
Monica Furu
Wermlandiana 2021:2

Hübinette, Tobias, Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt. Verbal förlag 2020. 197 s.
Tobias Hübinette är forskare vid Karlstads Universitet. Det var verkligen intressant att läsa hans avhandling, för detta är väl en avhandling? Boken avslutas med en mycket diger referensförteckning och en notapparat som avskräckte mig lite innan jag började att läsa. Men jag blev snart fängslad! För den som alltid varit en flitig tidningsläsare kändes mycket igen.
”Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot inte för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning framför allt när det gäller barn till främmande från adoptionsföräldrarna starkt skilda rasgrupper.”
Detta startar den heta adoptionsdebatt i landet som Hübinette refererar till i syfte att undersöka hur den kom att spela en avgörande roll för att grundlägga och utveckla de svenska rasrelationer och den svenskhet som gäller idag. Syftet, skriver Hübinette, är försöka förstå hur frågor om internationell adoption och utlandsadopterade har påverkat dagens svenska syn på ras, vad svenskhet innebär och vem som räknas som svensk.
Jag vet inte om jag tror att detta varit den sista rasdebatten i Sverige. Vi kan hoppas det. Det har varit intressant att än en gång följa den i alla de citat som Hübinette så generöst bjuder på och återknyta till de då så välkända personerna som citeras. Personer som Madeleine Kats, Peter-Paul Heinemann, Joachim Israel, Eva Moberg, Carl-Adam Nycop och David Schwarz bland många andra.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:1

 

Hällgren, Bengt, Sverige i invandrarnas ögon. Seattle: Kindle Direct Publishing 2020. 257 s.
Det var roligt att läsa Hällgrens bok. Det är alltid spännande, tycker jag, att höra vad andra tycker om vårt land. Det är spännande med jämförelser och viktigt att göra dem. Jag hör till dem som tycker att Sverige inte alls behöver vara bäst i allting. Det räcker faktiskt att Sverige är ett bra land att leva i och det är faktiskt slutsatsen man kan dra efter läsningen av Hällgrens intervjubok. Sverige är ett bra land att leva i.
Bengt Hällgren har valt att intervjua personer som bott i Sverige så pass länge att de kunnat uttrycka sig någorlunda nyanserat på vårt språk. Han har ändå gjort en försiktig redigering av materialet som han spelat in och alla medverkade har fått godkänna det slutliga resultatet. Det finns en övervikt av akademiker bland de intervjuade eftersom Hällgren vände sig i första hand till sin gamla arbetsplats, Karlstads Universitet, för att få tips på personer att intervjua.
Alla medverkande är dock inte akademiker och spridningen bland de intervjuades ursprungsländer är stor. Här träffar vi, bland andra, iranier, kineser, japaner, kosovoalbaner, sydkoreaner, syrier, italienare, nordamerikaner och en man från Kamerun. Förresten vet jag inte om det är en man för Hällgren har inte angivit könet på sina intervjuoffer, även om det ofta framkommer av texten. Däremot får vi veta när de kom till Sverige och varför det blev Sverige de valde. De har kommit till Sverige vid olika tidpunkter och av olika skäl. En del av de intervjuade drog tillbaka sina bidrag när de fått läsa Hällgrens nedteckningar. Hällgren skriver ”det kunde gälla avslöjanden om ofördelaktiga förhållanden i ursprungslandet men också kritiska synpunkter på svenska förhållanden som de vid närmare eftertanke inte vågade stå för”.
Många av de intervjuade har gjort samma erfarenhet. Det tar lång tid att få (svenska) vänner. Myndigheterna är misstänksamma mot människor med utländska namn och utländsk utbildning. Man får jobba hårt för att komma in i samhället, men när man väl lyckats med det trivs de flesta ganska gott här. Dock inte alla. Sydeuropéer verkar vara de mest kritiska bland dem Hällgren intervjuat. För dem är inte heller steget att flytta hem alltför stort. Inte heller för finländarna.
Hällgrens bok är svår att få tag i p.g.a. olika omständigheter. Jag skulle rekommendera att man försöker ta kontakt med författaren om man inte lyckas.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2021:1

 

Jedvik, Hanna, På andra sidan bron. Rabén & Sjögren 2020. 278 s.Detta är Hanna Jedviks fjärde ungdomsbok. Det är inte lätt att vara tonåring. Livsmodet, humöret, självförtroendet, allt sätts i gungning. Det kan säkert vara extra svårt om man bryter mot gängse normen. Alma, huvudpersonen i Jedviks roman är lesbisk men det är nog det minst problematiska i berättelsen. Hennes läggning är helt accepterad i familjen och vänkretsen. Redan i författarens tredje bok fick vi stifta bekantskap med Almas käresta Hedvig. Det starkaste temat i Jedviks böcker är vänskap. Almas allra närmaste vän Joppe har försökt att ta sitt liv genom att kasta sig från en bro. Det drabbar Alma väldigt hårt. Hon känner sig sviken och övergiven samtidigt som Joppes återhämtning upptar hela hennes vakna tid. Hur skulle hon ha kunnat leva vidare utan Joppe? Och hur långt ska man gå för att tillmötesgå alla andras behov?
Det är först när hon träffar sjuksköterskan Jim som hon småningom vågar prata om sina känslor. Vänskapen med Jim orsakar missförstånd och väcker svartsjuka och det ser ut att gå riktigt illa innan boken når sin höjdpunkt. På vägen dit mognar Alma och hittar den ventil hon behöver för att börja växa till en självständig människa. Trygg i sig själv.
Det är nerv i den här boken. Jedvik har skickligt fångat känslostormarna i Almas liv och lyckats göra dem trovärdiga. Jag tror att många känsliga ungdomar kommer att känna igen sig i Alma. Men alla har nog inte turen att hitta en vän som Jim.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2021:1

 

Johansson, Olle, Ingen tar en ekshäring och Reta aldrig en ekshäring. Majo förlag 2020. 91 s. respektive 87 s.
Googla på ordet ”skröna” och du får en beskrivning av vad en skröna är för något; ”en personligt hållen berättelse med passande överdrifter, vilka förstärker berättelsen”. Med tillägget att en skröna ska vara underhållande.
Olle Johanssons båda böcker, så små och anspråkslösa att man skulle nästan kunna kalla dem häften, klarar med råge kriterierna för att få kallas skrönor.
Olle Johansson, eller Olle Johan som han använder som författarnamn, har arbetat som polis i Hagfors. Det gör att han rör sig hemvant i såväl Hagfors som Ekshäradstrakterna och tungomålet klarar han med glans.
I ett förord till den första boken – Ingen tar en Ekshäring – medger han att idéerna till skrönorna kommit via verkliga händelser som han sedan broderat ut till fantasifulla berättelser. Även huvudpersonerna har förebilder som han – troligtvis – träffat på i sitt arbete som polis, men karaktärerna har han klippt ihop när han gestaltat dem i böckerna.
I den första boken möter vi Göteborgs-Kalle, en A-lagare som hamnat i fyllefinkan hos polisen i Hagfors. När han ska släppas ut av den snälle Conny Polis får han ett brev som meddelar honom att hans mamma avlidit. Kalle ombeds åka till Göteborg för att närvara vid jordfästning och bouppteckning.
Andra snälla hagforsingar hjälper Kalle med reskassa, nya kläder och klippning av hår och skägg. Med sig på resan får han ekshäringen ”Starken” och en kvinna, före detta missbrukare men numera nykter. Männen är däremot sällan nyktra, vilket leder till de mest dråpliga äventyrligheter under resan. Mer ska inte avslöjas.
I bok nummer två återkommer Starken. Han ska jobba på en gård utanför Ekshärad och får hjälp av en ”surjämte”.
Men även en annan man i trakten behöver hjälp. Han söker någon som kan se till hans djur. Han ringer en gammal kompis, en stockholmare. Kompisen kan inte komma själv, men eftersom han är medlem i mc-klubben Jaguar ska han se till att en av killarna i klubben – som har kopplingar till Hells Angels i Moskva - åker till Ekshärad. Väl där träffar medlemmen Starken och Surjämten och givetvis blir det problem.
Allt flera tuffa mc-grabbar anländer till Ekshärad. De terroriserar ortsbefolkningen, men man ska ”aldrig reta en ekshäring”.
Fantasin flödar, med andra ord. Resultatet är både sanslöst och sanslöst roligt!
Gunvor Nyman
Wermlandiana 2022:1

Karlsson, Maja, Trettiofem sockor. Bonnier fakta 2020. 201 s.
Den erfarna stickboksförfattaren och designern Maja Karlssons nya bok Trettiofem sockor är full med strumpor som lockar fram sticklusten – alltifrån den enklaste nybörjarsockan till mer avancerade mönster.
Trettiofem sockor är uppföljaren till de populära böckerna Sticka svenska mönster och Trettiofem vantar. Även denna bok innehåller 35 spännande beskrivningar med traditionella mönster samt designade sockor med en modern twist. Boken innehåller historik, fakta, inspiration, beskrivningar och goda tips till den som vill fördjupa sig i sockornas väg från allmogens raggstrumpor till sagosockor.
Vi får följa med författaren från en bergsmansgård i Västmanland, via sagoberätterskans Mårbacka till skogarna runt byn Norra Fjäll, där hon med varma raggsockor kliver mjukt över de mossiga stenarna vid Svartas berg.
Beskrivningar och diagram är lätta att följa, och här finns också en pedagogisk stickskola för olika konstruktions- och teknikmoment. Maja inspireras av naturens, allmogens och kulturhistoriens värld. Något som tydligt speglas i hennes stickmönster och i bokens vackra och stämningsfulla bildmaterial. Det här är en bok att inspireras av och att återvända till år efter år.
Ett måste för den inbitna stickaren och en underbar bok för den som är intresserad av att lära mer om strumpornas magi.
Författarens egna ord säger allt ”Att sticka sockor är ett lustfyllt nöje! Det är roligt, det går fort, och man kan vara säker på att slutresultatet blir uppskattat. För vem vill inte ha varma fötter i fina yllesockor? ”
Carina Olsson
Hemslöjdskonsulent
Wermlandiana 2021:1

Karlsson, Sven-Erik, Örnögon. Vulkan 2020. 200 s.
Första gången badade han med barnbarn när en stor fågel kom flygande över skogsbrynet, sänkte sig och doppade näbben i vattnet ett par gånger. Törstig. Andra gången var han ute och strosade på väg mot udden när hunden plötsligt började skutta och gläfsa som i unga da’r. Då såg han varför, åtta meter upp i luften: ”ett par tungt flaxande vingar som desperat försökte få balans på en stor kropp”. Han nästan kände luftdraget. Det var havsörnen Sven-Erik hade mött.
Sven-Erik Karlsson hade arbetat som lokalredaktör i Hagfors i många år när han gick i pension 2007. Då var han fast besluten att inte skriva en rad mer, har han berättat.
Det gick några år. Sedan började timmerbilarna turnera utanför knuten. Tur efter tur förbi det gamla skogvaktarbostället i Gustavsfors. Det stora skogsbolaget skövlade skogen kvadratkilometer efter kvadratkilometer upptäckte han. Samtidigt dök det upp planer på en vindkraftsanläggning strax norr om byn.
I en intervju i sin gamla tidning NWT berättar han om sitt beslut. Sven-Erik bestämde sig för att gå ut varje dag, observera och skriva dagbok med örnögonen på sig. Se allt i detalj i skog och mark, försöka se sambanden. När det var gjort kom nästa beslut. Han ville inte att dagboken skulle sluta i en byrålåda. Han ville ha ut den, så folk fick läsa vad som händer i den svenska skogen.
Mycket riktigt heter boken Örnögon. Det tar inte många sidors läsning innan jag känner hur jag går bredvid skogsmänniskan Sven-Erik på hans långa vandringar.
”Vid ett tillfälle stod jag endast åtta meter från fyra halvvuxna vargvalpar; i storlek som schäferhundar. Tre av dem lekte obekymrat, helt omedvetna om min närvaro. Den fjärde var stilla och stirrade mig i ögonen.” ”Själv vågade jag inte röra mig. Jag var ett träd, ett stenblock.” ”I min ficka låg en lätt liten kamera och jag hade ett enastående motiv framför mig. /…/ Men jag visste att så fort jag rörde mig skulle förtrollningen brytas och flocken skingras. Jag förblev ett träd”.
Den gamle lokalredaktören kan sin skog och han kan formulera sig. Här är tre citat om den kalhuggna skogen han och den gamla hunden strövar runt i kring Gustavsfors:

”Utrymmet för drömmar ersattes med ingenting.”

När bergen har skalats är dikten ofullbordad.”

”… här är inte landskapet landskap längre.

Vid 79 års ålder fick Sven-Erik Karlsson pris av Föreningen Värmlandslitteratur som årets debutant 2020. En fin bok med många lager, tyckte prisjuryn. Det är bara att instämma. Jag läser den med djup igenkänning, stor glädje och småledset vemod. Det märks på varenda sida att skogen är författarens andra hem. Han är kunnig, poetisk, varsam, sorgsen, arg, vass och skarpögd.
Ett särskilt plus till bokens cirkelkomposition. Vad den består i kommer du att upptäcka själv om du läser boken. Gör det.
Sven-Ove Svensson
Wermlandiana 2021:2

Kazen, Esther, Feministpastorns tro och tvivel. Bazar 2020. 233 s.

Låt mig säga det rent ut: Läs den här boken! Om du tror eller tvivlar, oavsett vilken livsåskådning du har, läs den här boken och lär dig mer om tro och otro, om tvivel och övertygelse. Våga utmana dina fördomar och vanföreställningar. Efter genomläsningen tycker du dig ha bestigit Förklaringsberget. Vad du sett och upptäckt är den vandrandes ensak, men jag tror att var och en skulle ha stort utbyte av vandringen.

Jag närmade mig Esther Kazens bok nyfiken men nollställd. Hur en ung kvinna i prästkrage förhåller sig till kristendomens trossatser, kunde väl vara värt att ta del av. Jag lägger ifrån mig boken som ett Kazen-fan. Jag håller med henne i nästan allt. Det gör mig säkert till en olämplig recensent av hennes bok, för det är en känd villfarelse att den har rätt som tänker som jag.

Esther Kazen är född i Edane där familjen var verksam i Adventistsamfundet. Hon har judiskt påbrå, hennes morfar med familj flyttade från Schweitz till Sverige 1939 för att undkomma den framväxande nazismen. Hon är alltså sedan barnsben väl förtrogen med den bibliska historien och med kristen tro och lära. Och med alla de fördomar som kan möta den som utövar en religion. Den kunskapen har hon byggt på med gedigna studier i teologi i England och vid och Teologiska Högskolam i Stockholm. 2017 ordinerades hon som pastor inom Equmeniakyrkan och är för närvarande verksam i Immanuelskyrkan i Stockholm. Esther Kazen är sålunda väl rustad att ta sig an frågor som rör både tro och tvivel. Hon gör det med all den ärlighet, nyfikenhet och intelligens som krävs för att bena upp centrala teologiska begrepp. T ex hur man bör läsa bibeln.

Bibeln, påminner Kazen, är inte en bok utan ett helt bibliotek. Den är skriven av många författare, alla män. Den har kommit till under mycket lång tid i en annan kultur än vår. Den innehåller berättelser som illustrerar det komplexa i att vara människa, berättelser som måste tolkas för att förstås och bli meningsfulla metaforer för vår tid. Det kan tyckas vara självklara påpekanden, men om alla toge till sig denna insikt skulle sådan fundamentalism och bokstavstro som lett till onda gärningar i religionens namn inte få fäste. Det gäller inte bara bibeln och kristendomen utan alla religioners läror och skrifter. Eller kanske snarare all livsåskådning. Kazen påpekar nämligen också att religion och livsåskådning inte är samma sak. Ateism är också en livsåskådning, ”Det går inte att bevisa att Gud finns, men inte heller att Gud inte finns”

Den unga pastorn drar sig inte för att säga att åtskilligt av det bibeln berättar om inte stämmer med bibelns och den kristna trons kärna. Den är att ”varje människa är oändligt värdefull och att Gud älskar varje männniska”. Jesus gav levnadsregeln att behandla varje människa som man själv skulle vilja bli behandlad. Då måste man förstå att de berättelser i bibeln där människor bryter mot detta budskap inte kan ge vägledning för den som vill leva ett kristet liv. Och är det sant att människan är skapad som guds avbild finns ingen grund för att göra åtskillnad mellan kvinnor och män. Ändå har den kristna kyrkan intill våra dagar förnekat kvinnan en med mannen jämbördig ställning i den kristna församlingen. Att vara kristen och feminist ”är inte bara möjligt, det är helt i sin ordning”. Och om Gud älskar alla människor lika, kan väl inte de med vit hud vara för mer än de med annan hudfärg. Och ingenstans står det att viss kärlek är vackrare än annan. Ändå har den kristna kyrkan intill våra dagar fördömt och förvisat människor med annan sexuell läggning än den heterogena. Jag vill aldrig bli hemmablind eller börja ursäkta och bortförklara allt skadligt som görs i Guds namn. Det innebär att min tro alltid skaver, säger pastor Kazen. Det är obekvämt, men det är mitt enda sätt att vara kvar. Jag kallar det för mitt kyrkliga skoskav, fortsätter hon. Jag tror för min del att en kyrkans tjänare med sådant skoskav är mer trovärdig som själavårdare än den trosvisse som har tvärsäkra svar på alla frågor.

Till boken stora förtjänster hör att Kazen utan krumbukter tar upp etiska och moraliska frågeställningar som varje människa, troende som tvivlare, någon gång ställs inför, inte minst i unga år. Måste man tro på jungfrufödseln, hur hanterar man som kristen sin sexualitet, hur ska man se på aborter, måste äktenskapslöftet gälla tills ”döden skiljer oss åt”. Kazen resonerar om dessa svåra och känsliga frågor med ödmjukhet och med ett språk som får läsaren att själv reflektera. Det är mycket befriande och uppfriskande. Jag hade velat få läsa den här boken när jag var tonåring, Jag rekommenderar den som studiebok i varje konfirmationsundervisning.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2021:1

Lenken, Peter, Ett bord med utsikt. Roman. Bokförlaget Korpen 2020. 222 s.
Det händer mig ibland, men inte så ofta, att jag skrattar högt, när jag läser en rolig bok. Detta hände mig häromkvällen och när jag läste högt för min man, brast det för mig. Jag måste sluta. Tårarna rann dessutom.
Arvikabördige Peter Lenken är sedan länge krönikör och kåsör i Göteborgs-Posten. Han har gett ut flera böcker, bl.a. den kritikerrosade Skymningsglöden (2007), om Rackenmålaren Björn Ahlgrensson. Mer om Peter Lenken finns att läsa på Föreningen Värmlandslitteraturs hemsida, avd. Författarporträtt.
Som värmlänning vet Lenken hur en riktig skröna skall berättas. Handlingen utspelar sig i stort sett helt och hållet på gourmetkrogen Sofus på Avenyn i Göteborg. Krogen drivs av Sofus Petersens son, Bengt Petersen (obs! dessa är verkliga personer). Bokens huvudperson, herr Ypsilon, kommer av märkliga omständigheter att bosätta sig på nämnda krog och där blir han boende i ett dussin år. Alla måltider intar han i matsalen i denna ly xiga miljö så väl och detaljerat beskriven, men han vistas också i köket innanför. Han blir bekant både med krögaren själv och de anställda i kök, serveringsrum, matsal och bar. Därtill träffar han en mängd stamgäster, lätt karikerade personer med anknytning till omgivningen – närbelägna stadsbiblioteket, konserthuset, stadsteatern, universitetet m.m.
I köket på en riktig gourmetrestaurang finns det mycket att lära sig, både för herr Ypsilon men också för läsaren: hur man rensar en anka, hur en hummer, ”lik en riddare i sin glänsande gråa rustning” bäst skall styckas, hur knivar skall förvaras och väldigt mycket annat nyttigt om råvaror och deras tillagning. I baren blandas drinkar, vid borden i restaurangen flamberas det inför gästerna. Ja, allt möjligt nyttigt och lärorikt får herr Ypsilon och även läsaren ta del av.
Den matroade hemmakocken kan här fånga upp många goda tips.
Det är sällan herr Y. lämnar gourmetkrogen Sofus vid Avenyn. Någon promenad gör han till frisören på gatan intill. En och annan kaffekopp intas på legendariska Jungans kafé snett emot Sofus. Kanske en titt in på det närbelägna antikvariatet. Aldrig avlägsnar han sig så långt som upp till Götaplatsen eller ner till Valand. För undertecknad som är uppvuxen i närheten är detta härlig läsning, men jag tror att många andra också har glädje av Peter Lenkens skröna som både är rolig och lärorik.
Den odödliga litteraturen i form av ramsor och barnböcker har tilltalat herr Y., allra helst Elsa Beskow. Tolkningen av ”den odödliga litterära gestalten Gnällmåns” är obetalbar, liksom travestier av olika barnvisor, som framförs vid personalfesten sedan krogen stängt för julledigt. Slutet avslöjar jag förstås inte, men skratta får man när man läser denna behändiga lilla bok, kvadratisk i sitt format 12 x 12 cm.
Eva Fredriksson
Wermlandiana 2021:1

Larsson, Ida, Kungtäppa. Books on Demand 2020. 210 s.
Det finns många märkliga platser uppe i norra Värmland och det finns, glädjande nog, många som vill skriva deras historia. Torleif Styffe håller fanan högt mot skyn i det här sammanhanget men det finns fler som kan berätta. Ett nytt bidrag till skriftfloran står Ida Larsson för. Hon är bara 30 år och säger i ett brev till Näverluren följande om hur hennes intresse för hembygden föddes:
Jag har egentligen alltid varit måttligt intresserad av bygdens historia och alltid lyssnat med ett halvt öra när pappa berättat om mina förfäder och deras historia. Men när min pappa dog förra sommaren och jag fick ärva Kungtäppa (ett hus byggt år 1885 men med historia som sträcker sig långt före det) blev det plötsligt väldigt viktigt för mig att dokumentera allt jag kunde hitta om gårdens historia eftersom jag inte kom ihåg allt han berättat.
Och Ida började leta i kyrkböcker, kartor, bouppteckningar och familjens efterlämnade dagböcker, hon plöjde hembygdslitteraturen och hon, inte minst, pratade med släktingar och folk i bygden och tecknade ner vad de hade att förtälja. Resultatet av forskarmödorna har hon nu sammanställt i en fint formgiven bok med titeln Kungtäppa. Det handlar alltså om en enda gård i byn Brattmon i Dalby socken. Men en gård och en släkt kan vara en värld och den upplevelsen har Ida Larsson lyckats att förmedla till läsarna. Arkiven för oss tillbaka till mitten av 1800-talet men framställningen koncentreras till vad som hände på och runt gården från slutet av 1800-talet och näst intill igår. Författaren har lagt stor vikt vid levnadsödena och här möter man många starka personligheter, som söndagsskolefröken och matmor Lina Jönsdotter (1886–1976), hon som placerade alla sina finaste saker i ett härbre som sedan brann upp på grund av några oförsiktiga jägares slarv. En annan var Linas son Svante Larsson (1913–1991), som drev Kungtäppa tillsammans med brodern Gösta (1909–1999) under många år. Svante höll ordning ute och Gösta inne: ”Han hade sitt strykjärn vid fönstret i köket.” Svante arbetade i skogen och med mycket annat men dagboken han förde berättar också om en rik fritid då han lyssnade på radio, gick på bio, läste böcker spelade fotboll och rugby eller bara tog det lugnt. ”Dä ä måndag i dag, därför har jag inte gjort nånting av nån stor vikt”, som han uttryckte sig.
Författaren är sedan 2019 ny ägare till den stora släktgården. Vi förstår utifrån skildringen och bilderna av exteriör och interiör att hon och hennes familj har mycket att stå i för att få den i beboeligt skick, efter att manbyggnaden stått öde i många år. ”Men det finns hopp om att den ska få stå i sin fulla prakt i minst hundra år till”, skriver hon. Att historien om gården hur som helst kommer att leva vidare – det har Ida Larsson redan sett till genom sin personliga skildring av en kär hembygd.
Peter Olausson
Wermlandiana 2021:2
Recensionen tidigare publicerad i Näverluren

Lidén, Gunnar, Återseende. Dikter och teckningar. Karlstad 2019–2020. Kulturstugan 2020. 272 s.
”Den kris som drabbade världen 2020 har tvingat oss att tänka om och se på världen med nya ögon. Vi blev både mer ensamma och kom närmare varandra.” Så skriver Gunnar Lidén i sin nya bok. Det är nog ingen som invänder.
Sommaren och hösten 2019 var sig ändå tämligen lika för författaren och hustrun Kicki. Läsaren tas med på båtluffande i grekiska övärlden, långfärder med den kära husbilen Hildur, som vi känner sedan tidigare, och på höstsalongen på Värmlands Museum. Det finns många små vardagliga händelser som vi nog alla känner igen, presenterade på författarens vanliga sätt, en textsida och en ackompanjerande teckning på varje uppslag. Gunnar Lidén är en mästare i att skriva i det lilla formatet. Somligt är välbekant sedan tidigare. Annat är sådant som vi fått lära oss. Och då kan det låta så här som i ”Matleverans”:

Katten tittar misstänksamt mot dörren

när de gamla vännerna kommer förbi

med matleverans från världen utanför.

Vi ses på säkert avstånd i friska luften

utan kramar och kindpussar som vi brukar.

Inget är längre som vanligt dessa tider.

Dagens höjdpunkt, ansikte mot ansikte

när allting blir som vanligt i tio minuter

medan katten genomskådar vår teater.

Gunnar Lidén har gett ut ett 10-tal böcker tidigare, några tillsammans med hustrun Kicki. Utom sitt författarskap och sitt konstnärskap (inte bara små teckningar) är han också musiker, sångare, designer och präst. Som författare är han skicklig att fånga ögonblicket i några få ord och man återvänder gärna till hans små underfundiga texter.

Eva Fredriksson
Wermlandiana 2021:1

Lind, Jakob, Morfars pistol. Ett familjedrama. Förlag Kaunitz-Olsson 2020. 487 s.
Under hela författaren Jakob Linds barn- och ungdom fanns hans morfars pistol hemma hos hans mormor på Gärdet i Stockholm. Mormor Marianne hade gift sig med morfar när hon var 22 och han 58. Först hängde pistolen på väggen och senare undanstoppad längst ner i golvklockan i vardagsrummet. Det fanns ingen vapenlicens. Ibland fick pojken Jakob hålla i den tunga pistolen av märket Luger och vid mormors bortgång ärvde han den. Numera finns pistolen i gott förvar på Armémuséet i Stockholm.
Att morfar hade varit med i finska inbördeskriget 1918 hade Jakob Lind hört men inte så mycket mer. ”Det var något som inte gick så bra, förstår du. Det var visst en flicka också, Astrid”, svarade mormor på hans frågor men sedan var det stopp. I vuxen ålder började författaren att försöka ta reda på mer och ett närmare 20-årigt researcharbete tog fart. Vem var morfar och vad gjorde han i Finland?
Morfar Hjalmar Frisell föds 1880 på Stömne bruk i Värmland. Där växer han upp som yngsta barnet till bruksägaren Axel Hjalmar Frisell och modern Amelie, född von Sydow. Hjalmar är sin mors största kärlek men också hennes största oro. Genom hela livet får hon bistå sin oekonomiske son med pengar och annat genom sina kontakter. Hjalmar gifter sig ung med Lull, får två barn men de skiljer sig senare som vänner. Morfar Hjalmar är en salongsmänniska, som tycker om fina kläder och vackert dukade bord. Men han är också en kreativ person men nästan ingenting han tar sig för blir det något med. Särskilt inte när det gäller att inbringa pengar. Han gör några uppfinningar, bl a tillsammans med tandläkaren och predikanten Sjöquist från Gräsmark, som fått patent på en riktmetod för kulsprutor. Men det blir ingen framgång. Inte heller Hjalmar Frisells uppfinning skidbindslet Grip faller i god jord. Morfar antar den militära banan och blir officer på Karlberg och går ut krigshögskolan 1912 men lämnar snart för den civila banan. 1918 är han reservofficer och bestämmer sig för att delta i inbördeskriget i Finland. Han blir utsedd till chef för den svenska brigaden. General Gustaf Mannerheim har vänt sig till Sveriges regering för att få hjälp med att krossa ”de röda”. Regeringen vägrar och värnar sin neutralitet men landets näringsliv samlar in pengar och därvid skickas den svenska brigaden till Finland.
Hur kunde morfar bli brigadchef är en fråga författaren upprepat ställer sig. Det går inte så bra för morfar. Han vill hellre skissa på brigadens uniform och anlita kompositör för att skriva brigadens egen kampsång istället för att ge sig ut i strid. Ekonomin blir ett kaos och hjälp från Stockholm efterlyses för att reda upp det hela. Det blir ett blodigt men kortvarigt krig.
Och hur går det med romansen med den unga flickan Astrid Heinricius, dotter till en förmögen läkare och professor?
Det som är lika intressant som den svindlande historien om morfar Hjalmar Frisell är metaberättelsen om författarens eget arbete med att söka svar. Han bygger upp ett enormt arkiv i plastlådor från IKEA. Han får tillgång till släktens brevsamlingar och foton. Besöker arkiv och läser allt han kommer över om finska inbördeskriget och särskilt om den svenska brigaden. Jakob Lind gör resor i Sverige, Finland, Estland och Frankrike. Möter otaliga människor, alltifrån släktingar, ättlingar till de som deltagit i inbördeskriget samt experter av olika slag. Författaren suger in kunskap om sitt ämne i mer än överflöd men morfar är alltjämt undflyende. Han är nästan raderad ur historieböckerna. Vem var han egentligen?
I bokens dryga 50 sista sidor finns Efterord, Noter, Personregister minutiöst redovisat och där framgår med stor tydlighet det enorma arbetet författaren lagt ner.
Jakob Lind bor i Stockholm, är chef på en kommunikations- och designbyrå. Morfars Pistol är hans debutverk. Det är en oavbrutet välskriven, intressant, spännande och underhållande läsning.
Gun Berger
Wermlandiana 2021:1

Lindgren, Barbro, Mera om Mattias. Med illustrationer av författaren. Karneval förlag 2020. 141 s.
Mera om Mattias är Barbro Lindgrens tredje bok om lilla grabben Mattias som har farmor och farfar i Torsby. Jag vet inte av vilken anledning förlaget beslutat ange att det är till Karlstad Mattias åker för att hälsa på farmor och farfar i denna bok i serien. Barbro Lindgrens farfar och farmor bodde i Torsby där farfar hade en diversehandel. Det finns inget i boken som indikerar att det rör sig om Karlstad. Däremot kan det möjligen vara Torsby. Det är å andra sidan av mindre betydelse. Farfar och farmor skulle kunna bo i vilken liten småstad i Sverige som helst. Platsmarkörerna spelar mindre roll. Denna serie hör till Barbro Lindgrens allra första böcker och redan här visar hon vilken fantastisk berättare hon kommer att bli även om Mattias-serien inte räknas bland hennes främsta. Manus till Mattias sommar, den allra första boken, var det hon skickade till Astrid Lindgren vars kommentarer hon helhjärtat tog till sig och är de enda hon egentligen brytt sig om.
Det är roligt att bokförlaget Karneval tagit sig för att återutge dessa tidiga böcker. Här visar Barbro Lindgren redan sin särprägel, sin alldeles egna ton och det tydliga barnperspektivet som är karakteristiskt för henne. Det nyfikna, lite egensinniga barnet som vågar ta kontakt med både de vuxna och barnen i den lilla staden och den frihet barnen hade att komma och gå inom rimliga gränser. Här överträds gränserna någon gång och det får kännbara konsekvenser. Det blev smisk på stjärten och längtan hem till Stockholm. Det är Sverige på 1940-talet som skildras och det behöver inte röra sig om egna minnen. Kanske kan pappas minnen också ha smugit sig med på några ställen. Kriget i resten av världen skymtar bara i form av farfars flitiga radiolyssnande.
Själv hade jag hjärtligt roligt och valde att läsa färdigt Mera om Mattias i stället för att se på Guldbaggegalan.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2021:1

Lundin, Lars, Ett 200-årsminne av Carl Axel Gottlunds besök hos skogsfinnarna: en betraktelse. Ekström & Garay 2020. 143 s.
Lars Lundin presenterade både sig själv och Carl Axel Gottlund i nummer 2/2021 av Wermlandiana. Gottlund var en finsk student som kom att göra långa vandringar i Dalarnas (1817), Värmlands och Solörs (1821 – 1822) finnskogar och skrev uppmärksammade dagböcker om sina upplevelser. Lars Lundin är en av dem som ägnat mest tid åt att studera denne svedjefinnarnas skildrare och välgörare. Boken om 200-årsjubileet är hans åttonde om Finland och de finnar som flyttade till våra skogar för drygt 400 år sedan.

Texten är inlevelsefull och snart vandrar jag i den excentriske unge finnens spår. Fjärde etappen, Stavnäs – Gängene – Karlfors bruk – Lenungen och till östra sidan av Övre Gla, är viktig. Det var då han kom till Sigfridstorp, den första byn där de talade ren finska. Kartmaterialet är rikt och Lundin är en god vägvisare i efterhand.
Här kan vi läsa om hur Gottlund satt hemma hos prästerna och skrev in de finska släktnamnen i kyrkböckerna. Om mötena han sammankallade till i byarna. Om försöken att skapa ett finskt härad på båda sidor av norska gränsen. Om hur Karl XIV Johan tvingade honom att lämna Stockholm. Om de kyrkor i Norra och Södra Finnskoga som ändå blev av. Om hur han tecknade ner gamla finska myter vid sina vandringar men var starkt kritisk till Elias Lönnrots Kalevala. Om hans efterkommande i USA, om fejk news kring honom och mycket mer.
Den första utgåvan jag lånade av dagboken från finnskogarna i Värmland och Norge hade Värmlands Museum gett ut som årsbok 1931. En kulturgärning av museet. Nästa gång köpte jag boken, då utgiven av Gruetunet Museum 1986. Norrmännens utgåva var inte lika pryd. De tog med den unge mannens hemliga chifferanteckningar om sina äventyr i sänghalmen med unga kvinnor på finnskogen.
Lars Lundin tvivlar på de äventyren. Han tror att de ”kanske bara är en vilja från dagboksskrivaren att skriva erotisk och pornografisk text”. Handlar det alltså om självbedrägeri som blev till sanning? Det må vi som läsare avgöra själva.
Gottlund var en sammansatt person men han gör skäl för titeln ”finnskogens apostel”. Därför känns det fint att hans födelsedag den 24 februari numera firas som Sverige-
Lars Lundin har skrivit en intressant bok om en viktig person i vår värmlandsfinska historia.
Sven-Ove Svensson
Wermlandiana 2021:3

Malmström, Karin, En mamma på villovägar i vårdapparatens labyrinter. Books on Demand 2020. 152 s.
En höst 2004 halkar Karin Malmström, författaren till denna bok, i sina träskor och faller handlöst till marken från sin balkong. I detta ögonblick förändras hennes liv.
Vi får följa med på hennes resa från svårt skadad på Akademiska sjukhuset i Uppsala fram till idag, där hon bor själv i sin lägenhet i Karlstad. I boken vänder sig författaren till ett du som kan vara en människa som också råkat ut för en svår hjärnskada, en anhörig eller helt enkelt en vanlig medmänniska som du och jag.
Det budskap som Karin Malmström tydligast vill lyfta fram är de svårigheter som finns när inte skadan tydligt syns utanpå och inte heller när som hon, och kanske många andra, äger en stor förmåga att kunna formulera sig både i skrift och tal. När kaoset inuti är kompakt men inte syns. Just dessa känslor upplever författaren då hon efter mycket god vård på avdelning 22 på Centralsjukhuset i Karlstad kommer hem till sitt eget boende efter sju månader. Visst finns där många människor kring henne men ingen som frågar hur HON mår eller vad HON vill. Det finns en tro att hon klarar mycket mer än hon i verkligheten gör. En stor sorg, som återkommer fler gånger i boken, är alla förlorade år med de tre barnen, framförallt med den yngsta dottern, som ännu inte blivit tonåring då olyckan skedde.
Men det är inte bara svart, det finns goda stunder, det finns glädjeämnen och kanske kan vi alla som läser få en tanke – att ta tillvara på livets dagar och stunder.
Jag tänker – att lära sig leva med en traumatisk hjärnskada måste vara som att lära känna sig själv på nytt. En mamma på villovägar väcker en våg av känslor – sorg, frustration, ilska men också ett stort mått av beundran för Karin Malmströms idoga strävan som tagit henne till den plats hon befinner sig på idag. Det är berörande läsning i alla bokens 152 sidor.
Gun Berger
Wermlandiana 2021:2

Melberg, Enel, Paradisfågelns flykt. Roman om Selma Lagerlöf. Mandatus förlag 2020. 230 s.
Det är en märkvärdig roman hon har skrivit, Enel Melberg.
I den nyutkomna boken Paradisfågelns flykt möter vi den åldrade Selma Lagerlöf från året då hon ska fylla 74 år. Boken tar sin utgångspunkt i 1932 samt i åren före hennes bortgång, 1938–1940. Utifrån dessa år omfamnas hela Selma Lagerlöfs liv. Läsaren möter en reflekterande Selma Lagerlöf som ser tillbaka på sitt liv – en allt tröttare författare som blottlägger sina stora livslinjer och som både rannsakar sig och försvarar sig.
Det är oupphörligt speciellt, intressant och fascinerande.
Redan i bokens första sidor får läsaren bekanta sig med de två kvinnliga följeslagarna i hennes liv – Valborg Olander och Sophie Elkan. Den triangel, eller det triangeldrama om man så vill, som dessa tre utgjorde blir utgångspunkten för ett intressant tema i ett längre parti av boken: ”Dessa eviga trianglar! De är hennes ram, hon verkar för evigt bestämd att befinna sig i spetsen av en triangel, kanske är det triangeln och dess klang som också genljuder med sin spröda men skarpa ton i all hennes diktning?” Triangeln blir i Melbergs tolkning en tänkvärd, fascinerande och grundläggande nyckel – både till Selma Lagerlöfs diktning och hennes eget liv.
Skildringen av den åldrade författarinnan fördjupas ytterligare av det faktum att bokens författarinna är jämnårig med den Selma Lagerlöf vi får möta. De långa bågarnas perspektiv på tillvaron och det äldre jagets både mildare och mer förstående blick på det yngre skrivs fram på ett både insiktsfullt och inkännande vis.
Kan man sin Lagerlöf är det dessutom fascinerande att se hur finmaskigt det nät är som Melberg skapat för att försöka fånga den åldrade författaren Lagerlöf och hennes tankevärld. Även om detta är en skönlitterär bok har Melberg varit oerhört noga med källorna. Breven som Selma Lagerlöf själv skrev har utgjort en viktig grund för att skildra, förstå och beskriva. Minsta utflykt är väl dokumenterad i källorna och citaten är tagna från nyss nämnda brev eller andra återberättande källor, som exempelvis Matts Nilssons fantastiska bok om sin mamma Alma på Mårbacka – Selma Lagerlöfs husjungfru 1925–1931 (2014). Det gör att läsaren tryggt kan följa Melberg på hennes försök att skilda Lagerlöfs sista år i livet. Utan att ställa sig i vägen för den åldrande författarinnan fördjupar hon bilden av såväl Selma Lagerlöfs liv som diktning. Kanske har det varit frestande att på något ställe fylla i, lägga till och sticka ett par varv på det finmaskiga nätet utifrån den egna fantasin. Men det faktum att Melberg, så vitt jag kan bedöma, strikt har avhållit sig från detta både stärker hela grundpremissen och höjer läsvärdet. En av grundförutsättningarna – och styrkorna – i hela det här verket är just detta, att Melberg inte gör egna anspråk på den åldrade författarinnan.
Sammantaget kan sägas att Paradisfågeln flykt är ytterligare en pusselbit till förståelsen av den oupphörligt fascinerande personen Selma Lagerlöf. Med sin alldeles egen, starka men samtidigt källnära berättarröst är Enel Melbergs bidrag både läsvärt, intressant – och märkvärdigt.
Sofia Wadensjö Karén
Wermlandiana 2021:1

Meyer von Bremen, Ann-Helen & Rundgren, Gunnar, Kornas planet. Om jordens och mångfaldens beskyddare. Ordfront 2020. 254 s.
Människans bästa vän, kossan! Det fastslår Ann-Helen von Bremen och Gunnar Rundgren i sin bok Kornas planet. Kanske måste man ha traskat runt i en riktig kohage för att förstå kornas betydelse för landskapet. ”Det blir vackert av att korna betar”. För 60 år sedan hade Värmland 12 000 mjölkgårdar, idag är de färre än 100. En försvinnande liten del av betesmarkerna återstår, några har räddats i form av naturreservat, andra med hjälp av naturvårdsbidrag. Men samtidigt som kon är en viktig naturvårdare har samma ko i andras ögon seglat upp som en av våra miljöbovar!
Ann Helen von Bremen är värmländska, uppvuxen i Kila och sedan länge journalist med inriktning på lantbruk. Gunnar Rundgren är lantbruksrådgivare och var på 1970-talet en av grönavågarna på Torfolks gård i Hagfors. I yrkeslivet har de båda haft möjlighet att fördjupa sig i ämnet kor. 2014 köpte de en gård i Uppland, mest för att få utlopp för sitt odlarintresse. Från fönstret kunde de blicka ut mot sjön, men också över vidsträckta strandängar – eller före detta strandängar.
I boken Kornas planet kan vi följa deras första år som kobönder, hur de restaurerar de forna betesmarkerna och lär sig allt mer om de egna fyrbenta vännerna. Samtidigt tar de läsaren med på en resa jorden runt och genom de 11 000 år som kon har varit människans följeslagare. De reflekterar över utvecklingen, hur korna numera delas in i köttdjur, mjölkkor eller kanske ”naturvårdskor”, hur aveln driver utvecklingen mot att en ko antingen ska ge mesta möjliga kött eller en hög mjölkavkastning (här har vi anledningen till att de röda SRB-korna förlorar mark mot svensk Holstein och varför den renrasiga SRB-kon plötsligt är en raritet).
Är det verkligen kon som ska lastas för de utsläpp av växthusgaser som kött- och mjölkproduktionen genererar? Författarduon reflekterar över människans roll och begrepp som domesticering, avel, förändrad utfodring, allt större köttdjur och mjölkkor som sällan får leva mer än 5–6 år – och om kon som en ”hårt arbetande industriarbetare”. Ett besök i Ryssland är tankeväckande: 3000 kor, mjölkrobot med plats för 72 och kor som inte lämnar byggnaden ”förrän det är dags för den sista resan”, i bjärt kontrast till de tolv korna hos Niss Pär Skoglund i Rättvik (det gick att leva på dem också) eller korna hos Mandakhaar i Mongoliet, de som betyder allt för familjen.
Hemma på Sunnansjö börjar Anne Helen von Bremen och Gunnar Rundgren nu se effekten av de betande mularna. På strandängarna spirar sedan länge slumrande örter, och i texten försöker de beskriva den underbara känsla som infinner sig när korna kommer springande då de ropar på dem. I flera kapitel tar de läsarna med till kobönder på avlägsna platser i Mongoliet, Brasilien och Ungern, länder som de har haft förmånen att få besöka i sina respektive yrken.
Boken avslutas med en faktadel, fylld av siffror. Korna blir allt färre, mjölkar allt mer, mjölkkonsumtionen går stadigt ned och idag är det inte många som minns Föreningen Mjölkpropagandan och dess intensiva marknadsföring eller 70-talets annonser med en mjölkdrickande Lars Werner. Men visst är det väl ändå något alldeles speciellt med mjölk, inte bara för att ett glas mjölk innehåller 18 av de 20 viktigaste näringsämnena. För, som författarna konstaterar, vilken annan yrkeskategori än mjölkbönder belönas årligen med medalj ur konungens hand.
Kanske att svenskarna idag är indelade i två läger, dels den högröstade grupp som beskyller kon för att vara en miljöbov, dels de som ser kon som ”jordens och mångfaldens beskyddare”. Oavsett uppfattning bör Kornas planet vara en tankeväckande bok, lärorik dessutom!
Claes Åkerblom
Wermlandiana 2021:1

Nilsson, Rolf, Vidar Nordquist berättar. Skogsbrukarliv i Lekvattnet. Eget förlag 2020 72 s. Tredje och avslutande delen av Rolf Nilssons trilogi.
Småbrukarliv på Kvarntorp och Säterbrukarliv på Vålhalla heter de tidigare böckerna, recenserade i Wermlandiana 2020 Nr 2. Där redovisas också författarens bakgrund, innan han sadlade om till ett helt nytt liv som småbrukare. Han är själv huvudperson i de två första. I den tredje har däremot Vidar Nordquist huvudrollen.
Inför kommunsammanslagningen 1952 hölls ett möte i Torsby med kommunfolk i Fryksände och Lekvattnet och landshövdingen Axel Westling. Hövdingen frågar och ordföranden i Lekvattnets kommunalfullmäktige Albin Johnsson lämnar upplysningar om näringslivet:
Hövdingen: Vilka huvudsakliga näringsgrenar är företrädda inom Lekvattnets kommun?

Albin: Mja, i Lekvatten haller vi int detta iser se noga, ve ä liksom jolbrukerer å temmerhoggerer å tjuvskytter å lönnbrännerer allihop.
(Redovisning av överläggningen med landshövdingen hittar man i Torsby förr och nu 1973).

Man får inte fatta Albin Johnssons uttalande bokstavligt utan snarare är innebörden att man måste vara mångsysslare för att klara sin bärgning. Vidar drev sitt småbruk med kor som dragare och tog över efter välkände Päger som tjärbrännare, men mest jobbade han i skogen med körning och andra arbetsuppgifter. Ordet mångsysslare passar som synes bra in på både Vidar Nordquist och Rolf Nilsson.
En och annan episod i den vackra lilla boken fastnar i minnet. Det var dålig personkemi mellan den nioårige skolgossen Vidar och lärarinnan i Vittjärns skola. Gossen tröttnade, plockade ihop sina böcker och knallade i stället iväg till kyrkskolan. Ett halvt århundrade innan det fria skolvalet fanns till genomförde Vidar det. ”Vi sätter väl in en bänk till”, sade läraren och sedan gick Vidars skolgång bra.
Man kan också läsa om hur Vidar hanterade en lånad tjur till en snäll dragare genom att man visade upp en kossa utanför lagårdsdörren. Då blev det full fart framåt på tjuren och kossan måste snabbt förpassas in i lagårn. Tjuren Pricken blev lurad på konfekten men transportuppdraget klarade han.
Men Rolf och Vidar är inte bara mångsysslare utan även filosofer. Deras sätt att leva och tänka ger oss en rejäl tankeställare inför framtiden. Hur ska man kunna bevara gamla tiders kunskap och förena den med modern teknologi? Det är frågan.
En fjärde bok lär ha påbörjats. Vi ser fram emot den.
Arne Vannevik
Wermlandiana 2021:1

Nordmarken. Årjäng förr 6. Schätte boka. Historia, historier och rent av en del skrönor om och från Nordmarks härad i västra Värmland. Tankesmedjan Årjäng Förr 2020. 256 s.
Idéerna fortsätter bubbla i Värmlands sydvästra hörn och den lokala historien tillförs ständigt nya bidrag tack vare det stora engagemang som Tankesmedjans medlemmar visar. Inledningsvis ges en kort historik och presentation av smederna. Heders åt dessa mogna gentlemän som hämtar kunskap ur gamla källor, bearbetar och presenterar fynden på ett för oss läsare aptitligt sätt.
I ”fämte boka” framhölls det värdefulla material som kommit tankesmedjan till del i form av ett stort antal pärmar (tidningsartiklar, avskrifter mm) efter Lars ”Kackla” Nilssons bortgång. I denna ”schätte” bok fortsätter man på den inslagna vägen med plock av forna tiders tidningsnotiser, som vanligt mästerligt behandlade av Bengt ”Kroken” Nilsson. Notiserna är ofta dramatiska, ofta med glimtar av social utsatthet i en avlägsen tid, men ändå så nära.
Klippen får ytterligare en dimension inte minst genom de ibland halsbrytande kopplingar, i ord eller bild, som görs till vår tid.
Bygdens historia berättas liksom tidigare med skrivarlust och bred kunskap. ”Schätte boka” blir till ännu en överraskande och givande läsupplevelse.
Mästersmeden Staffan Svanqvist drar liksom ”Kroken” även i denna bok det tyngsta lasset. Det levereras både välskrivna och intressanta artiklar. Staffan återkommer till Peter Fjellstedt, (5-e boken) dels då han berättar om dottersonen Eric Hermelins fascinerande livsöde, dels då Fjellstedt själv och predikanten Fjellstedts-Johannes (Andersson) hamnar i en häftig polemisk strid med den konservative Kilaprosten Anders Lignell. Striden, som blev mycket uppmärksammad handlade ju ytterst om kyrkans makt och utspelades ju mitt i en väckelsebygd.
Personalia är i övrigt rikligt förekommande ofta med utgångspunkt från tidningsklipp men här finns också mer bearbetade personporträtt av välkända Årjängsprofiler som Erik Svanqvist, Sven Widén och Clara Johansson. Säkerligen är detta ett ämne som kan utvecklas. Nordmarken saknar inte färgstarka och minnesvärda personer. Skymtar förbi gör ju till exempel mångkunnige Gösta Karlsson som i fiktionens värld möter filmikonen Victor Sjöström.
Artiklar och berättelser sveper som vanligt över vida fält, som historien från Östervallskog, som ändade i blod och fästning eller historien om hur honung och dynamit höll på att ställa många i olycka. Bland alla artiklar som vidmakthåller och för kunskap vidare finns den om Holmedals näringsliv med exempel från Holmerud och Myrvarv. Två exempel på mindre verksamheter, som var av stor betydelse för närområdet. Här finns också, med utgångspunkt i kyrkoboksmaterial och andra tillgängliga källor, grundforskning om spanska sjukans härjningar, barnadödlighet och social utsatthet.
Sammanfattningsvis, som vanligt, låter inte heller denna bok i serien sig fångas i en recension. Den är: underhållande, avslöjande, lärorik och spännande. Som vanligt försedd med väl valda foton nu också kompletterade med uppiggande illustrationer, signerade Hans Lidén med rötter i konstnärssläkten med samma namn. Till fördelarna kan också räknas det avslutande personregistret liksom de hänvisningar i löpande text som ges till tangerande artiklar från tidigare delar av serien. Det är också en fördel när litteratur/källmaterial anges i löpande text alternativt i anslutning till artikeln. I övrigt är papper, layout och tryck som vanligt på topp.
Olof Andersson
Wermlandiana 2021:2

Norling, Siv, Mora–Venerns Jernväg, Persberg–Vansbro på Inlandsbanan 1890–1969. Trafik-Nostalgiska Förlaget 2020. 114 s.
Gräv där du står. Det var på 1970-talet som detta begrepp lanserades. En som har följt denna uppmaning är Siv Norling i Säffle. Hon har återvänt till sin barndoms Vakern, en av de byar som föddes när Mora–Venerns järnväg drogs fram – växte till 200 invånare, för att så sakteliga slumra in när järnvägstrafiken upphörde. Vakern ligger visserligen i Dalarna, men av det aktuella banavsnittet går nära sex mil på värmländsk mark.
Mora–Vänerns Järnvägs AB bildades 1887. Tre år senare stod banavsnittet Persberg–Vansbro färdigt, främst för transport av skogens produkter och senare som en del av Inlandsbanan. På 1970–80-talet avvecklades trafiken successivt. Siv Norling konstaterar att hela Inlandsbanan, den som det hade tagit 30 år att bygga, fanns i sin hela längd under ungefär lika lång tid. Men ännu på 1950-talet var det full rusch – åtminstone jämfört med idag. Det röda huset i Vakern fungerade som både järnvägsstation och poststation. Författarens mor förestod dem båda, och ibland dök det upp en vikarie i form av Bengt Norling (med åren kommunikationsminister och landshövding). Siv Norling menar att hon nog tillhör den sista generationen som växte upp i en by mitt i skogen och med utedass och kallvatten. Under hela 50-talet var hon dessutom yngst i byn – en trygg uppväxtmiljö som senare vidgades rejält, med taxiresorna till skolan i Vansbro.
I boken skildras hela järnvägssträckan Persberg–Vansbro och det pärlband av järnvägsmiljöer som man alltjämt kan hitta utmed banvallen. Det handlar om stationshus, banvaktstugor lastplatser och hållplatser (det var på den tiden då en hållplats kunde vara en stolpe invid spåret). Boken är välförsedd med sifferuppgifter, något som bör uppskattas av järnvägsentusiasterna. Dem lär hon nå genom bokens utgivare, Trafiknostalgiska förlaget. Som läsare fastnar man lite extra för vissa av platserna, exempelvis Sågen, en av de stationer som utvecklades till ett riktigt stationssamhälle. På orten etablerade sig flera så kallade bärkungar. Med energiska medarbetare, i form av lokalbefolkningen, kunde dessa tidvis skicka 5–6 godsfinkor per dag, fyllda av blåbär och lingon – något som knappast hade varit aktuellt utan järnvägen.
I dag trampar man med fördel dressin genom landskapet. Banvaktstugor och stationshus förhöjer stämningen, även om en del av dem är ovarsamt förvanskade. Genom gamla och nya bilder kan läsaren ta del av förvandlingen – och i tabeller med fraktstatistik och stationspersonal kan man få en aning om de förändringar som har skett i denna bygd, förändringar som ofta stavas avfolkning.
Vågar vi hoppas på en uppföljare där författaren gräver ännu djupare i historien. Som läsare blir man ibland nyfiken på att få veta mer om stationerna och livet invid järnvägen. Siv Norling har en bakgrund som IT-tekniker och har givetvis kompletterat boken med en innehållsrik hemsida (www.vakern.se).
Claes Åkerblom
Wermlandiana 2021:1

När mammor dör. Kvinnor om att mista sin mor. Berättelser samlade av Charlotte Sirc. Ordberoende förlag 2020. 255 s.
I antologin När mammor dör finns 33 berättelser av lika många författare, samlade av redaktören Charlotte Sirc, som själv skriver om hur hon miste sin mamma i en bilolycka när hon själv var 15 år. Lotta Polfeldt, socionom och psykoterapeut, citerar i efterordet rader ur Göran Tunströms roman Berömda män som varit i Sunne. ”När mammor dör förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör växer det sly överallt”. Det här har med tiden blivit välkända rader och flera av bokens skribenter använder även delar av dem.
Boken är indelad i tre delar: Att mista sin mamma som barn, Att mista sin mamma före fyrtio, Att mista sin mamma efter fyrtio. Mammorna har gått bort i sjukdom, olyckshändelse eller genom självmord. Det som tydligt går igen i de berättelser där man mist sin mamma i ung ålder är hur svårt det kan vara för den kvarvarande föräldern, här pappan, som själv är i svår sorg, att kunna tillgodose och hjälpa sitt barn i situationen. I vissa fall finns det inte heller en tillgänglig pappa. Andra vuxna, nära familjen, som kan gripa in och bekräfta dottern ses som mycket viktigt. Det berättas om en liten flicka, som inte vågat besöka sin mor på sjukhuset. Under lång tid trodde hon att modern dog för att flickan inte besökt henne. Att få möjlighet att prata om sorgen på sina villkor återkommer i de olika berättelserna.
Marie Niljung från Kil, är en av antologins författare. Hon miste sin mamma i självmord föregånget av depression och psykisk ohälsa, när hon var 23 år och även senare sin pappa på samma sätt. Marie är en välkänd profil i Värmland och jobbar aktivt med självmords-prevention eller psykologiskt olycksfall, som hon hellre vill kalla det. Genom att sprida kunskap känns mina föräldrars meningslösa död lite mindre meningslös, skriver Marie Niljung.
När mammor dör – kvinnor om att mista sin mor är en bok som likaväl kan läsas av personal inom sjukvård, skola, omsorg som för oss som medmänniskor. Med andra ord en bok för alla som vill veta mer om hur man på olika sätt tacklar en sorg efter en mor och vad vi som finns runt omkring kan göra för att lindra.
Gun Berger
Wermlandiana 2021:1

Olsson, Nils-Olof, Sverige genom konstnärens öga. Bokförlaget Arena 2020. 364 s.
Sverige genom konstnärens öga är ett magnifikt och storslaget bildverk. En coffee table-bok kanske man tror men med ett omfång på 30 x 30 cm och betydande tyngd lämpar den sig snarare för ett köks-, matsals- eller arbetsbord med god belysning. Och innehållet är långt utöver det man vanligen förknippar med en coffee table-bok.
Författaren Nils-Olof Olsson har varit verksam som arkitekt i Stockholm under 30 år och har dessutom genomgått skulpturutbildningen vid Konstfack i Stockholm. Han har tidigare gett ut Stockholm. Fem sekler genom konstnärens öga, Skåne genom konstnärens öga och Västkusten genom konstnärens öga. Samtliga på bokförlaget Arena.
”Med den mångfacetterade boken Sverige genom konstnärens öga slutför Nils-Olof Olsson sin bokserie, där Stockholm, Skåne och Västkusten skildrats på ett likartat sätt”, skriver konsthistorikern, kuratorn, kritikern och författaren Thomas Millroth i sitt förord.
” I boken skapas en unik helhetsbild av Sverige genom att ett rikt bildmaterial från forntid till idag kombinerats med en sammanfattande historisk, idéhistorisk och konsthistorisk text som
Värmland intar en ganska blygsam plats i denna pedagogiska bildningsresa genom svensk idéhistoria och bildkonst med ett tiotal konstnärer men också med några värmländska författare med betydelse för den idéhistoriska utvecklingen – Erik Gustaf Geijer, Anders Fryxell, Esaias Tegnér samt Gustaf Fröding. Samt Selma Lagerlöf, vår kanske mest uppmärksammade författare, skriver Nils-Olof Olsson, som med ”sällsynt berättarförmåga och lyrisk enkelhet skildrar den värmländska miljön i legend- och sagoinspirerade noveller och romaner”.
Rackenmålarna som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i nationalromantikens gröna våg sökte sig från storstaden till sjön Racken västra Värmland, hade inget gemensamt program eller uttryck för sitt konstskapande men lät sig inspireras av landskapet. Den ledande gestalten Gustaf Fjæstad (1868–1968) får tre omnämnanden i boken och hans målning ”Vinterafton vid en älv”, 1907, återges medan däremot Björn Ahlgrensson och Fritz Lindström inte nämns alls. Det gör däremot till min glädje Ester Almqvist (1869–1934) en småländsk prästdotter som var kamrat på Konstnärsförbundets skola i Stockholm med Maja Fjæstad och Fritz Lindström och livet ut behöll kontakten med dem båda. 1899 bodde Ester några månader tillsammans med Maja och Gustaf Fjæstad i Oppstuhage i Taserud utanför Arvika, det hus de hyrde av skulptören Christian Eriksson. Där gjorde Ester några fina landskapsskisser men i Sverige sett genom konstnärens öga är det ett skånskt landskap som återges.
Samtida med Rackenkonstnärerna var Otto Hesselbom (1848–1913) som återgav den dalsländska hembygden och Värmlands natur ”i abstraherade, längtansfulla skymningspanoramor. I boken återges hans mest älskade målning, Vårt land, 1902, med motivet hämtat från den storslagna utsikten över sjön Ånimmen i Dalsland”. Hesselbom föddes i Dalsland men de sista åren av sitt liv bodde han i sin egenhändigt ritade jugendvilla Talldungen i Säffle där för övrigt hustrun Hanna bodde kvar i 32 år efter Hesselboms bortgång.
Axel Törneman (1880–1925) från Persberg i Värmland, också samtida med Rackenkonstnärerna, rankas av Nils-Olof Olsson som en av dåtidens främsta svenska konstnärer, som målade ”symbolismens landskap med jugendstilens dekorativa linjeföring”.
Carl Wilhelmsson (1866–1928) tar med rätta stor plats i boken. Hans målning Kyrkfolk, 1909, återges på en helsida och utsmyckningen Afton vid hamnen, 1909, på sidan intill. Men att några av hans mest kända verk inte är från Västkusten utan från Utterbyn i norra Värmland får man inte veta.
Tar man ett hopp fram i tiden finner man konstnären Wiking Svensson (1915–1979) kanske ganska bortglömd i Värmland i dag men född i Ölme. Han låter ”tjockt pålagd oljefärg, i ofta grafitgrå kulörer, flyta fram som magma och bilda bergsformationer och kustlandskap som tar sin utgångspunkt i Västkustens fysiska verklighet”. Något som tydligt illustreras i oljemålningen Kustlandskap, 1960.
Med utgångspunkt från en fysisk omgivning gestaltar Erland Brand (1922–2020)”med inlevelse och fantasi nya världar med atmosfär och stämning av Västkustens ljusdis och havsnärhet – tyngdlösa, lätta abstraktioner i en skimrande akvarellteknik”. Hans akvarell Del i landskap, 1988–1990, återges på en helsida. Erland Brand var född i Arvika och i många år sommarboende i Dalen utanför Arvika.
”På gatorna i Göteborg går schamanliknande originalet Robert Jäppinen från Östkarelen och sår egenhändigt förgyllda kronor på Kungsportsavenyn”, skriver Nils-Olof Olsson. Och visst var Robert Jäppinen (1924–2006, född i Ingermanland, men han bodde i många år i Värmland och avled i Ransäter.
Hamnat på samma uppslag har konstnärerna Lena Cronqvist, född 1938 och uppväxt i Karlstad, och Karin Broos (1950–) sedan många år bosatt i Värmland och Östra Ämtervik . Lena Cronqvist med temperan och oljan Vissna myrliljor, 1973–1974, en strukturellt genomarbetad markbild av miljön på Kosteröarna i Bohusläns norra skärgård. Karin med akrylen Hoppet 2, 2011, en medvetet komponerad ögonblicksbild. Ett ”Utklipp ur en fridfull vardag och ett nu som ställer frågor om ett före och efter.”
Yngst av de värmländska konstnärerna i boken är Lars Lerin, född 1954, med akvarellen Björkskog, ett av exemplen på hur svenska konstnärer skildrat det landskap de har runt omkring sig.
Sverige genom konstnärens öga är en fantastisk bok och bildningsresa från forntid till nutid med massor av koncentrerad information, historiskt faktagranskad av professor Dick Harrison och konsthistoriskt av docent Björn Fredlund, tidigare chef för Göteborgs konstmuseum. Därtill slösande rikt illustrerad med ed utsökta foton av konstverk som stilmässigt placerats i den epok de tillhör oavsett tillkomstår. En liknande bok om Värmland genom konstnärsögon vore en önskedröm och där skulle givetvis också Rackenkonstnärerna Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström och Alfred Ekstam inta sin rättmätiga plats liksom konstnärsbröderna Jörgen och Olle Zetterquist, Gerd Göran, Jessica Stuart Beck och många andra landskapsmålare.
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:1

Ovansjö – säterlivet. Ovansjö bygdeförening 2020. 284 s.
För några dagar sedan fick jag ett tjockt brev på posten. Jag läser på baksidan och ser att det kommer från Värmland. Med spänning öppnar jag och får fram boken Ovansjöbygden – Säterlivet.
Jag blev inte direkt överraskad för jag var tillfrågad och hade tackat ja till att läsa boken inför utgivningen och ge några kommentarer.
Första intrycket är en vacker bok på cirka 300 sidor, med trevligt omslag, fina teckningar, många foton som speglar då- och nutid, faktauppgifter om historia och ägarskap och ett flertal intressanta berättelser från barn och barnbarn som själva upplevt livet på sätern. Sammantaget, vilket fantastiskt arbete som lagts ner av Tommy Sunnanängs, Ingrid Svanberg, Sonja Svedbo och Tage Bengtsson. Engagemanget i bygden och alla som på olika sätt gett underlag och stöttat tillkomsten av boken ska hyllas – tillsammans har ni från Ovansjö bygdeförening dokumenterat och gjort en kulturgärning som vi har all anledning att lyfta på hatten för.
När jag kom till Värmland som landshövding hösten 2012 ville jag ta del av den värmländska säterkulturen och bidra till att värna och utveckla säterbrukandet. Jag besökte sätrar, träffade säterbrukare, deltog i ”säterrundan” och i arbetet med en handlingsplan för säterbruket i Värmland. Jag läste på om historien som påminner om att det funnits minst 1000 levande sätrar i Värmland, att pollenanalyser har visat att det växte hävdvegetation på sätrar redan på 500-talet. Att lyssna på säterbrukare och deras erfarenheter, att sitta runt elden och dricka kokkaffe och smaka på brödet med hemkärnat smör och egentillverkad ost, höra pinglorna som sitter på kossorna, fåren och getterna – det ger mig ett lugn och en inre tillfredsställelse.
Det är lätt att bli nostalgisk, men för säterkullan, vallpojken och vallflickan var det fullt allvar. Hårt arbete och slit från morgon till kväll. Genom att utnyttja mer marker för både bete och vinterfoder än de som fanns hemma vid gården kunde man ha fler betesdjur och därmed skaffa mer mat. Det var ett sätt att omvandla sommarens gräsvegetation till mat åt människor året om. Torleif Styffes inledande avsnitt ”Varje grässtrå togs tillvara” beskriver detta så bra.
Torleif Styffe har förmågan att beskriva säterns utveckling i Värmland och göra det på ett intressant sätt. Jag fastnar särskilt på beskrivningen av människorna; ”Säterkullan hade många sysslor att utföra. Oftast var hon ensam i bua, och arbetet gick naturligtvis ut på att omvandla mjölken till smör och ost för kommande bruk. Hon mjölkade djuren morgon och kväll, hon silade mjölk i hår eller blecksil, hon ystade och kärnade och hon höll kärl och redskap rena”.
Det omfattande dokumentations- och forskningsarbete, som lagt grunden till boken, beskriver 47 enstaka sätrar och 15 säterbyar. Uppställningen gör att läsaren samlat kan ta del av historien, utvecklingen (och tyvärr ibland avvecklingen) av sätrar och vilka som äger dem. Talande foton beskriver människors vardag, sätermiljöer, byggnader och djur och hantverk. Viktig dokumentation som kan användas som uppslagsbok och föra kunskap vidare till kommande generationer.
De enskilda berättelserna, som finns på flera ställen i boken, är särskilt läsvärda och spännande och så viktiga att bevara. Trevligt också med vardagsdikten av Lisa Mathiasson; ”Den som lyss till granens sus, som liten sparv, får annat arv, än den som fötts vid gata”.
Visst kan man bli både imponerad över säterbrukets betydelse under många år, men också dyster att många sätrar i Värmland ej längre brukas. Mitt budskap är dock – hav tröst!
Numera är jag ordförande för Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk och jag ser vilket stort intresse det finns för säterlivet. Vi är många som vill arbeta för en levande landsbygd, värna biologisk mångfald, värdefulla natur-, byggnads- och kulturmiljöer samt utrotningshotade husdjursraser. Sätern kan stå modell för ett hållbart samhälle, med en småskalig resurssnål livsstil, nära djuren och naturen. Därför är jag övertygad om att säterbruket har en framtid och därför är boken Ovansjöbygden – Säterlivet så viktig!
Stort tack till Ovansjö bygdeförening och alla andra som på olika sätt bidragit till utgivningen av denna ”kulturskatt” – verkligen ett väl utfört arbete!
Kenneth Johansson
F. d. landshövding i Värmlands län
Ordförande i Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk
Wermlandiana 2021:1

Persson, Bjarne, Lång-Kristoffer och hans grannar. Books on demand 2020. 92 s.

Intresset för den värmländska finnskogen och dess invånare från 1600-talet och framåt är något som bara ökar. Föreningen Värmlandslitteratur får ständigt frågor om böcker i ämnet och många gedigna verk är sedan länge slutsålda. Det gäller inte bara släktforskning utan finnskogens levnadsförhållanden i stort. Sedan en tid tillbaka pågår under ledning av Värmlands Museum ett arbete med att göra denna unika kultur till ett av UNESCO:s världsarv.

I boken Lång-Kristoffer och hans grannar är det till allra största delen fråga om släktforskning. Vi får en redogörelse för författarens skogsfinska anor i norra Värmland, Bergslagen och med grenar in i Norge. Han har tidigare publicerat sig i ämnet i boken Livet i Finnskogarna. Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens finnskogar (2014). Att han nu återkommer i ämnet beror på att han vill ”säkra” sin forskning efter datorhaveri och rätta till felaktigheter i programmet.

Utöver de tabeller över släkter och familjer, som berör författaren själv, får vi en läsvärd redogörelse över levnadsförhållandena på Finnskogen, utdrag ur domböcker, sägner kring bemärkta personer och hänvisningar till äldre välkända skribenter som Gottlund, Segerstedt, Broberg m.fl.

Några bemärkta personer i det värmlandsfinska persongalleriet uppehåller sig författaren särskilt vid. Det är förstås Lång-Kristoffer, som fått ge namn till själva boken, och släkterna Hakkarainen, Karjalainen, Häkkinen och några till.

Bokens större del är uppställd i tabeller på det sätt som släktforskare brukar tillämpa. Däremellan sticker han in intressanta utdrag ur domböcker och ur modernare litteratur. Källorna är ordentligt redovisade liksom relevant litteratur. Tyvärr saknas personregister, vilket gör det svårt för den som vill testa sina egna eventuella finnskogsanor att komma in i materialet.

Bjarne Persson, som är bosatt i Karlstad, har tidigare gett ut två intressanta böcker om stadsdelen Klara – Clara 9. En husbok för Björken 2 och en stadsdelsbok för Klara men framförallt en bok om de människor som levt sina liv här (2013) och Människor och miljöer i gamla Klara (2016) som båda är fina exempel på personforskning i närmiljön.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2021:1

Rapp, Anders, Nyfiken på geologi. Guide till 150 upplevelser i Sveriges landskap. Votum 2020. 288 s.

Geologi, läran om jorden, läran om jordklotets uppbyggnad och utveckling. Ämnet är brett och många har nog svårt att förklara begreppet geologi. Anders Rapp beskriver i förordet att han har valt att inrikta sig på den del av geologin som omfattar former i terrängen – det som vi, liksom författaren, kan se med våra egna ögon, sådant som vi kan uppleva som vackert, storslaget eller kanske magiskt. Det var så det började för Anders Rapp. Han imponerades av det han såg under sina resor genom vårt avlånga land – och där väcktes tanken på en bok. På så vis är Nyfiken på geologi ingen heltäckande lärobok i ämnet.

I boken presenteras 150 platser. Anders Rapp har rest genom samtliga landskap. Med kamera och anteckningsblock har han dokumenterat det han har sett. Han förklarar begrepp som platåberg, raukar och meandrande vattendrag. Han beskriver de egna upplevelserna, nästan som i dagboksform och ibland väldigt detaljerat. Men även detta kan ju fungera som tips för den som vill, men kanske inte riktigt vågar, ge sig ut i naturen. Gummibåt och hopfällbar cykel är viktiga hjälpmedel.

Omslagsbilden för tankarna till Hindens rev, men visar sig vara Långön i Ångermlanland, en rullstensås som sträcker sig två kilometer i Hotingsjön. Här finns Sveriges nordligaste järnåldersgravfält. Liksom för de flesta platser beskrivs hur terrängen har formats, därtill vilka övriga sevärdheter som kan berika ett besök. Hindens rev finns givetvis med i boken. Denna fem kilometer långa udde som pekar rakt ut i Vänern är en israndsbildning, en del av den mellansvenska ändmoränzonen. Begreppen är många och de förklaras noggrant. Värmland ägnas 15 sidor. Här möter man givetvis platser som Brattforsheden och det malmrika Långban.

Det är tydligt att Anders Rapp har lagt ned sin själ i boken. Bilderna är vackra och bara det bör locka läsarna till egna utflykter.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2021:1

 

Schulman, Ninni, Flickebarn nr 291. Bazar förlag 2020. 221 s.
Ninni Schulman är en välkänd och mycket uppskattad författare av deckare i värmländsk miljö, fr.a. kring Hagfors. Inte mindre än sex mycket spännande och läsvärda romaner om journalisten Magdalena Hansson har hon skrivit. Den första (2010) Flicka med snö i håret belönades med Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris av en förutseende jury som tidigt insåg hennes begåvning. 2015 utsågs hon till ”Årets Värmlandsförfattare”.

En bok i stockholmsmiljö har hon också hunnit med, Bara du, en verklig rafflande psykologisk thriller, som visar att hon inte bara kan skriva mysrysare.

Hennes nya bok, Flickebarn nr 291, är en självbiografi. Löjligt nog är den på biblioteken klassad Hc (skönlitteratur), men det här är förvisso ingen påhittad story! Ninni Schulman föddes 1972 med en mycket svår ryggskada, som kommit att prägla hela hennes liv. Långa tider fick hon som liten flicka vistas på Sahlgrenska sjukhuset, skild från sin familj och med plågsamma behandlingar som gipsvagga, selar, olika metallställningar och järnskruvar – allt för att räta ut den sneda rygg som hon föddes med. Att hon aldrig vuxit upp till normallängd

på grund av sin skolios är något hon fått leva med. Läkaren skriver vid ett tillfälle i journalen att flickan, 1-åringen, är ”söt och charmig” och kommenterar också hennes leende. Den som sett Ninni Schulman idag kan lätt konstatera att det charmiga leendet finns kvar!

Efter gymnasium i Filipstad och journalistutbildning flyttade hon till Stockholm, gifte sig och fick två barn. Efter en plågsam skilsmässa bröt hon samman, beslöt att söka hjälp hos psykolog och beställde dessutom hem sina sjukjournaler från Karlstad och Göteborg. ”Flickebarn nr 291”, så heter hon i journalerna.

Boken berättar öppet och utan omsvep hur hon försöker finna sitt eget jag i det förflutna och hur hon kämpar med att resa sig och gå vidare i livet, fri och med tro på sin egen förmåga. Hon varvar minnen från barndomen, sjukhusvistelserna, psykologsamtalen och sitt nya liv som frånskild med drömmar om en ny partner, någon att hålla av och hålla om.

Skildringarna från sjukhusmiljön är starka och journalerna är mycket plågsam läsning. Minnena från föräldrahemmet i Lesjöfors är så varma och så fyllda av kärlek att man förstår att de för henne utgör en stabil grund trots alla misslyckanden och tillfällen då hon faller tillbaka i depression, förtvivlan och känsla av övergivenhet och att inte duga. Som person utstrålar ändå Ninni Schulman en kampvilja som gör att man är säker på hennes möjligheter till ett gott liv både som förälder och partner, någon som duger. Och som författare duger hon förvisso! Hennes självbiografi är en verkligt stark och läsvärd bok som jag hoppas får många läsare.

Eva Fredriksson

Wermlandiana 2021:1

Schön, Anna, Ogräs bland ax. Visto förlag, 2020. 244 s.
I dessa corona-tider är äldreboenden en av de inrättningar som är och har varit i fokus. Så är det även i Anna Schöns debutroman om med ett annat syfte. I deckarform skriver hon om vardagslivet på det privata äldreboendet Herrgården, där undersköterskan Stina Eriksson arbetar. Redan i bokens inledande kapitel hittar Stina gamla Märta död på sitt rum med en kudde över ansiktet. En mordutredning rullas igång av kriminalinspektör Hugo Lind och den yngre polisen Patrik. Med undersköterskan Stinas hjälp förhörs alla boende på Herrgården och det visar sig att det finns olika kopplingar mellan de gamla. Någon på boendet måste vara skyldig men vem, tänker Hugo Lind när även all personal har hörts.
Det är en traditionellt upplagd deckare med ett mord, varefter man får följa hela utredningen fram till dess lösning. Det är platsen, äldreboendet Herrgården, som skiljer ut historien från andra böcker i samma genre. Vi får följa en undersköterskas arbetssituation, även om just Stina Eriksson verkar få ta väl mycket ansvar för verksamheten.
Parallellt med utredningens framskridande finns också spirande kärlek och romantik mellan några av bokens karaktärer. Mer ska inte avslöjas här. Stina Eriksson, som blir mer och mer involverad i mordutredningen häpnas över hur mycket hon tidigare inte visste om sina äldre brukare som hon ju träffat i stort sett varje dag. Trots det hemska som skett på Herrgården lever Stina upp av spänningen som skiljer sig från det lite trista liv hon lever där hemma på gården med Torsten och dottern Elin, som hon ständigt oroar sig för.
En ganska oblodig och trivsam deckarhistoria, om man kan benämna en mordhistoria så. Författaren Anna Schön arbetar själv som undersköterska, så uttrycket ”gräv där du står” passar väl in. Anna bor i Töcksfors men är uppvuxen utanför Stockholm. Troligen kommer vi att få möta denna boks huvudpersoner, undersköterskan Stina Eriksson och kriminalinspektör Hugo Lind i fler böcker. Det har i alla fall författaren själv hintat om.
Gun Berger
Wermlandiana 2021:1

Simonsson, Ulrika, Trollen på Värmlandsnäs.  Illustrationer av Anna Olofsson. Eget förlag 2020. 94 s.
I Botilsäters kyrka på Värmlandsnäs finns en vacker malmkrona och om man tittar noggrant kan man upptäcka en liten buckla på dess nedersta klot. Den bucklan fick kronan när den tappades i golvet av fiskartrollen från Lurö när de skulle återbörda kronan till kyrkan. Det märkte inte prästen när han till sin glädje och förvåning upptäckte att kronan återigen hängde på sin krok efter att ha varit försvunnen en längre tid.
Jag vet inte om det finns någon legend kring kronans försvinnande som Ulrika Simonsson kanske hört eller läst, eller om hon fabulerar helt av egen kraft. Kanske finns det verkligen troll på Värmlandsnäs! Roligt har hon säkert haft i alla fall när hon skrivit sin underhållande berättelse om det ensamma trollet Lage i Botilsäter och hans guldhunger. Om den glänsande kronan i kyrkan som väckte hans begär och gjorde att han en vacker dag när kyrkan var obevakad smög sig in och stal kronan. Det får ödesdigra följder och Lage hinner ångra sig många gånger innan kronan är återbördad. Under berättelsens gång får vi bekanta oss med muntra trollen i Ölserud, de dystra i Eskilsäter, Lurötrollen och många andra. Har de något gemensamt med människofolket på Näset, tro?
Anna Olofsson har illustrerat berättelsen med välgjorda akvareller. Att teckna troll är inte det lättaste. Där finns flera riktigt fina bilder. Själv tycker jag mycket om bilden av Lage i hängmattan hos trollet Truff på Lurö.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2021:3

Språkbytesexperimentet i svensk skola – engelska till varje pris? Redaktörer: Per-Åke Lindblom och Arne Rubensson. Språkförsvaret 2020.
Åren 1975–76 arbetade jag som matematiklärare vid en sekundärskola i nordvästra Tanzania i SIDA:s regi. Undervisningsspråket var engelska i samtliga skolämnen med två självklara undantag: lektioner i swahili men även i samhällskunskap – ”siasa” – hölls på det tungomål som talas både på Zanzibar och i hela Tanzania samt i betydande delar av Östafrika, nämligen just swahili.
I en nyutkommen antologi, som betitlas Engelska till varje pris? och som är utgiven av Språkförsvaret, upptäcker jag, delvis till min förvåning, att siasa alltsedan 1992 heter ”civics” och att engelskan trängt ut swahilin som undervisningsspråk även i detta ämne. Det inträffade ironiskt nog i samband med att Tanzania på initiativ av landsfadern Julius Nyerere (1922–99) övergick till ett flerpartisystem inte olikt de flesta europeiska länders.
Följderna av den språkliga nyorienteringen har genomgående varit dystra. Åtskilliga lärare vittnar om att undervisningen på siasa-tiden flöt smidigare och var betydligt mer levande. Eleverna tordes ställa frågor, debatterade samhällsproblem med liv och lust och vågade rentav ifrågasätta eviga sanningar i signade ögonblick. Med engelskans intrång vid siasa/civics-skiftet försvann spontaniteten som genom ett trollslag; de tidigare elevaktiviteterna ersattes med ens av passivitet. Det är professor Birgit Brock Utne, anställd vid universitetet i Oslo och med decennielång erfarenhet från Tanzania, som uppbragd redogör för denna språkliga vindkantring i ett av antologins utförligaste och intressantaste bidrag.
Att undervisa swahili-talande elever i matematik på engelska, något som jag alltså gjorde, tror jag fick mindre allvarliga konsekvenser än de nyss redovisade. Det beror framför allt på att matematiken i sig är ett internationellt språk med en relativt begränsad och precis terminologi. Men i sannolikhetsläran blev det problem. I de engelska läroböckerna kastades det tärningar till förbannelse sida upp och sida ner – the die is cast – med påföljd att mina disciplar satt som levande frågetecken. De hade aldrig sett en tärning ens på vykort.
Majoriteten av de totalt 18 skribenterna i språkförsvarsvolymen är mycket kritiska till Internationella Engelska Skolan, IES-koncernen, såvitt jag förstår på goda grunder. IES startade sin verksamhet 1993 i Enskede av Barbara Bergström, född Bärbel Röder, och utövar numera vinstgivande skolundervisning för ca 27 000 elever runtom i Sverige. Verksamheten expanderar oavbrutet. År 2012 sålde Bergström stora delar av miljardimperiet IES till riskkapitalbolaget TA Associates med sitt huvudkontor förlagt till Boston, Massachusetts, USA. Hon är sedan 2001 gift med värmlänningen Hans Bergström, som 1995–2003 var DN:s chefredaktör. En annan före detta värmländsk chefredaktör, VF:s Peter Franke, erinrar diskret i sitt inlägg om att makarna Bergström inför valet 2018 aktivt verkade för ett regeringsskifte i syfte att få slut på ”kommunistväldet” häruppe i vår nordkoreanska enklav…
Det pågår ett förfelat och destruktivt ”språkbytesexperiment” i svensk skola av i dag enligt antologins författare. Här är Internationella Engelska Skolan själva nyckelspelaren. Utgåvan kan med fördel läsas som en på många händer lidelsefull stridsskrift med udden riktad mot just IES.
Jag sympatiserar med den inriktningen. Sant är visserligen att IES-adepter oftast stoltserar med högre betyg än rikssnittet, att disciplinen och arbetsron är omvittnat goda och att kunskaperna i engelska är snäppet bättre än hos elever i andra skolor – eftersom undervisningen i upp till 90 procent bedrivs på engelska. Men precis lika sant är att IES-klientelet är ett handplockat urval. Deras föräldrar har i regel eftergymnasial utbildning och bopålarna nedslagna i välmående medelklassdistrikt, sällan eller aldrig i invandrartäta problemområden. Dessa föräldrar är sina telningar behjälpliga med att välja bort olika lågstatusskolor och allmänt stökiga klasskamrater snarare än att välja till. Det hör också till bilden att det går 30–32 elever i varje klass i IES-skolorna – långt över normen –, att undervisningsmaterielen är påvrare samt att lärarna har sämre utbildning och lägre lön än i andra skolor. Sådant är vinstdrivande och vinstskapande.
Det är inte alldeles lätt att recensera en bok med 18 olika texter som markant skiljer sig från varandra i både längd, ämnesval, stil och temperament. Dock finns en gemensam nämnare: alla bidragsgivarna sluter upp bakom kravet på att skolundervisning i Sverige ska utövas på det som är vårt förstaspråk – ingenting annat. Längst går Christina Johansson, gymnasielärare i Stockholm, med följande eldfängda sats: ”IES är den första droppen i en dödlig giftbägare.” Författaren Björn Ranelid tar upp den kastade handsken: ”ORDET lägger ägg i främmande reden och snart föds gökungar som gal i alla väderstreck.”
”Svenskarnas delvis överdrivna föreställningar om engelska som lingua franca i världen är snarast ett uttryck för USA:s politiska, kulturella och ekonomiska hegemoni”, noterar Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.
En kanske något ojämn bok, men en avgjort nyttig och tankeväckande sådan. Det intrycket förtas inte av att ärevördiga Tingvallagymnasiet i Karlstad avbildas på framsidan.
Mats Parner
Wermlandiana 2021:1

Sterner, Ulf, Slätt, Andreas & Petrov, Janis, Ulf Sterner – före sin tid: den ofiltrerade sanningen. Andreas Slätt 2020. 264 s.
Under min tid som mattelärare på Komvux hände det sig med ojämna mellanrum att ishockeyspelare med Färjestad BK som klubbadress hamnade i någon av mina klasser, oftast till min glädje, mer sällan till min förbittring. Gunnar Johansson, Harald Lückner, Magnus Roupé, Christer Dahlgård och Andreas Johansson är goda exempel. Dessvärre korsade Ulf Sterner aldrig mina upptrampade matematikspår; han var före min tid – och enligt tillförlitliga uppgifter även före sin.
I gengäld var Ulfs äkta hälft, Pia Sterner, en av mina elever i flera terminer och läste med framgång D- och E-kurserna för mig. Som energiknippe har Pia få motsvarigheter. Hon är meriterad hockeytränare sedan Trettioåriga kriget, Europamästarinna i karate, VM-trea i styrkelyft i 75-kilosklassen (i Honolulu 1981) och en av eldsjälarna och arbetshästarna bakom en efterlängtad Ulf Sterner-biografi med titeln Den o-filtrerade sanningen. Det är ett innehållsrikt och ambitiöst opus. Paret Sterner har letat febrilt i gömmorna och agerar tidsvittnen, medan Arvika-författaren Andreas Slätt bär ansvar för det löpande skrivjobbet.
Vid sidan av Sven Tumba, Nisse Nilsson, Börje Salming, Håkan Loob, Niklas Lidström, ’Foppa’ Forsberg och kanske ytterligare en handfull är vrångskallen Sterner från Dejefors en av de erkänt stora i svensk ishockey. Hans passningsskicklighet, råstyrka och fenomenala spelsinne gick utanpå det mesta. Under sin karriär gjorde han 209 landskamper i Tre Kronor, blev världsmästare, vann fem VM-silver samt ett OS-dito och blev, i New York Rangers mundering, förste svensk i den amerikanska proffsligan NHL.
Klubbarna i Sterners rymliga hjärtkamrar blev många. Under drygt tjugo år som aktiv representerade han Västra Frölunda och Färjestad i ett par omgångar men spelade dessutom för Deje IK, Forshaga IF, Baltimore Clippers (i USA), Rögle BK, London Lions, Göteborgslaget Bäcken och Vänersborgs HC, alltid som pålitlig poängmaskin och informell ledargestalt. Som en av höjdpunkterna i hans karriär framstår VM i Colorado Springs 1962, då Tre Kronor mot alla tips blev världsmästare efter att ha slagit Kanada i en ishockeythriller, som blivit klassisk tack vare Lennart Hylands referat. Sverige ledde med 4–0, fick se ledningen krympa till 4–3 och blev starkt tillbakapressade, men i slutsekunderna glider pucken in i mål – ja, den gliiiider in i mååååål”… – med Nisse Nilsson som exekutor. Två mål av Ulf Sterner, två av Dubbel-Nisse och ett av Tumba.
Om biografin på alla punkter redogör för den o-filtrerade sanningen eller inte må vara osagt, men jag tycker mig i Sterner ha konfronterats med en principfast och bottenlöst ärlig individ. Med egenskaper som dessa hamnar man lätt i såväl blåsväder som på löpsedlarna och anses ofta besvärlig. Det har Ulf med råge fått erfara.
Blodvite är emellanåt en oönskad produkt av spelet i hockeyrinkarna, men sitt livs värsta snyting åkte Sterner på 2001, som 60-åring, hemma i den hästgård som han och Pia äger utanför Karlstad. Det var hingsten Jaromir Jagr som sparkade bakut och träffade sin innehavare mitt i plytet. Litervis med blod vällde fram – både det naturligt rödfärgade som Ulf i likhet med hästintresset ärvt av farfadern, läns-veterinären Axel Ivar Sterner, och det mera blåtonade som han fått ta över från sin farmor, grevinnan Ebba Lewenhaupt (1870–1956).
Hästen, döpt efter en berömd tjeckisk hockeyikon, bad sedan ödmjukt om ursäkt ute på stallbacken.
Sterners ofiltrerade volym handlar, som nyss antytts, inte enbart om ishockey. Den berör också hans uppväxt – med en tyskfödd mor skälldes han länge för ”tyskongen” i skolan –, hans stora travintresse, livsledsagaren Pia Grengman/Sterner, pollenkungen Gösta Carlsson i skånska Rögle, Ulfs klappjakt på värmländska huliganer julaftonen 1971 och långt mer än så. Bildmaterialet är rikt, nostalgifaktorn väl tillgodosedd och de notoriska kalenderbitarna lär inte bli sysslolösa.
Sysslolös hade inte heller en legitimerad korrekturläsare blivit. Jag lärde Pia en gång i tiden att småfel är till för att undvikas, men den insikten tycks hon inte ha fört vidare till spökskrivare Slätt. Emellertid är bollen rund, pucken platt, och allt i livet behöver inte vara fulländat.
Mats Parner
Wermlandiana 2021:2

Stiftshistoria och prästhistoria. Kyrkohistoriska studier till minnet av Ragnar Norrman. Red. av Harry Nyberg och Per Berggrén. Ingår i Svenska Kyrkohistoriska Föreningens skriftserie som Nummer 78. Förlag Per Berggrén/Domkyrkoboken 2020. 143 s.
I den akademiska världen finns en tradition att ge ut en minnesbok när en betydelsefull forskarkollega gått ur tiden. Kyrkohistorikern och docenten Ragnar Norrman vid Uppsala universitet har förunnats den hedern. Förre domprosten i Karlstad Harry Nyberg har tillsammans med numera fotografen och förläggaren Per Berggrén på ett förtjänstfullt sätt samlat bidrag till en sådan bok. Även den som inte är kyrkohistoriker av facket kan hitta en hel del av intresse. Här några exempel.
Sven-Erik Brodds bidrag har den underfundiga rubriken ”Kvinnor i prästeståndet”. Bakgrunden är prästhustruns starka och betydelsefulla men ofta förbisedda roll och uppgift i en tid när samhället fortfarande var lokalt och en del av kyrkan med prästgården, prästen och prästhustrun som centrala och betydelsefulla institutioner. Brodd belyser frågan om inte prästhustrurna därför borde ha utgjort ett eget samhällsstånd. Hennes betydelse inom diakoni, undervisning, folkbildning och som rådgivare, och tröstare kan inte underskattas. Särskilt svår för henne blev situationen när maken dog. Inte sällan ställdes prästänkan på bar backe. Bostaden disponerades av makens efterträdare. Ibland kunde domkapitlet bevilja ett nådeår med rätt att bo kvar med försörjning. Det enda hon hade rätt till var skörden efter egen sådd. I flera stift inrättades därför så kallade ”Änke- och pupillkassor” för att lindra nöden. Ragnar Norrman har visat att präster vissa perioder kunde bilda familj först när de fått ordinarie tjänst och en prästgård att bebo – dvs. i 40-årsåldern. Inte sällan var gifte med prästänkan ett villkor för att få tjänsten. Den metoden kallades ofta att konservera änkan. (Kanske var det en dotter i huset som var det egentliga föremålet för prästens intresse. Vissa prästgårdar gick på det sättet ”i arv på spinnsidan” under flera generationer.)
Ett annat läsvärt bidrag är Anders Jarlerts ”’Quislingkyrkan’ i Danmark och Sverige”. I Norge strävade – med föga framgång – Vidkun Quisling efter att förvandla kyrkan till ett lydigt redskap för Nationalsocialismen. I Danmark var relationen till ockupationsmakten mycket annorlunda jämfört med situationen i Norge. Enigheten med ockupationsmakten var påfallande även om kyrkfolk och andra hjälpte de flesta danska judar att hösten 1943 fly till Sverige. I Sverige tog kyrkans ledning tydligt avstånd från alla försök att nazifiera församlingslivet. Bland prästerna var dock stödet för nazisterna inte ovanligt. Ofta såg man Tyskland och Hitler som värn mot ett ateistiskt och kommunistiskt Ryssland. Flera kände därför ökad trygghet när Tyskland 1941 anföll Ryssland. Dock tog man på principiella grunder avstånd från politisk propaganda från predikstolen. Därifrån skulle enbart ”Guds rena och klara ord förkunnas”.
Vårt eget stift är representerat genom prosten Henrik Flembergs bidrag ”Föreningen till utspridande av nyttig folkläsning i Carlstads stift”. Den 16 februari 1835 bildades i Karlstad den nämnda föreningen av förre apotekaren Ludvig Borgström med stöd av biskop Johan Jacob Hedrén och Erik Gustaf Geijer. 226 personer deltog och tecknade sig för 860 Rdr och 44 sk. Uppgiften blev ”att uppmana till och söka framkalla tjenliga folkskrifter” och ”att väcka intresse för upprättande av sockenbibliotek samt att förse dessa med lämpliga böcker och skrifter”. Särskilt intressant är att detta projekt kom igång 7 år innan riksdagen beslöt om allmän folkskola. Åtta år senare hade 38 sockenbibliotek bildats i stiftets 42 pastorat.
Om detta och mycket annat går det att läsa i denna minnesbok. Harry Nyberg och Per Berggrén är värda ett stort tack för mödan att sprida kunskap. Per Berggréns vackra formgivning av boken ger dessutom läsningen ”umamikaraktär”.
Inge Bredin
Wermlandiana 2021:2

Styffe Torleif. 102 limerickar. Montana 2020. 64 onumrerade s.
En limerick är en femradig skämtvers som uppkallats efter staden Limerick på Irland. Första raden slutar oftast med ett geografiskt namn och innehållet bör vara ekvivokt, zeugmatiskt eller innehålla en oväntad knorr, kan man läsa sig till i Wikipedia. För den delen också ekivokt vet dem som läst ett antal limerickar.
I Torleif Styffes senaste bok 102 limerickar får man veta att det finns en klar koppling mellan Värmland och limericksmidandets konst. 1911 utkom ett anspråkslöst 59-sidigt häfte med tillfällighetsverser av den värmlandsbördige professorn och akademiledamoten Adolf Noreen, Rim med och utan reson. Väsentligen föranledda av ett 25-årigt lyckligt äktenskap och nu utg. av Silverbrudgummen. Flera av verserna är mycket fyndiga och fem av dem är skrivna i limerickens form. Upplagan var i storleken 50 exemplar och limericken var vid den tiden knappast känd i Sverige. Noreens limerickar är de tidigaste man hittat på det svenska språket.
I norra Värmland fanns lite senare en av landets flitigaste limericksmeder, Karl L-son Bergkvist, en av männen bakom Dalbyordboken, som under sin livstid (1899–1980) författade omkring 2 000 limerickar på Dalbymål. Flera av dem publicerade i tidskriften Finnbygden. Alla inte av allra högsta kvalitet men en del pärlor kan man hitta, förklarar Torleif Styffe.
I den högsta dimensionen hör däremot folkskolläraren Axel H. Anderssons limerickar. Han levde i södra Finnskoga och skrev finurligt hopkomna dikter under pseudonymen Skippy.
Själv har Torleif Styffe roat sig med att i många år skriva rimmad vers och när han började sammanställa dem visade det sig att han knåpat ihop ett hundratal limerickar.
102 av dem återges i häftet 102 limerickar och i alla utom två slutar första raden på ett ortsnamn från A–Ö. Och de två som inte gör det slutar med ”Noll-Åtta”, vilket praktiskt taget är lika med ett ortsnamn det med. Åtminstone femton ortsnamn, möjligen fler, är värmländska. Som sig bör innehåller förstås många en oväntad knorr och en och annan limerick är ekivok som nedanstående limerick om en flicka från Sysslebäck:

En flicka från Sysslebäck
skötte trädgård och gräsmatta näck.
Grannen – helt ogenerad –
Och rätt växtintresserad,
titta noga på pumpor och häck.

Sysslebäck är för övrigt en av fem orter som fått äran att avsluta en förstarad två gånger. Och en av dem handlar utan tvekan om författaren själv:

Om en lat poet från Sysslebäck
sade folk: – Han är alldeles väck,
han har massor med blad,
men där står ej en rad!
Men visst skrev han – med osynligt bläck
.

En trevlig och roande liten skrift, mycket lämplig som gåbortspresent, snyggt formgiven av Carina Berglund.
Lena Sewall
Wermlandiana 2021:1

Sverige läser! 1 066 böcker ur tusen år av svensk litteratur från vikingatid till år 2000. De litterära sällskapen i Sverige – DELS, 2020. 267 s.
Ett 120-tal litterära sällskap finns i Sverige, och fast grundad i De litterära sällskapen i Sverige, DELS, och efter ursprungligen fransk förebild, har en sammanställning av rikhaltig svensk litteratur gjorts av fem namnkunniga redaktörer: Olof Holm, Kristina Lundgren, Barbro Thomas, Göran Wessberg och Birgitta Wistrand.
Förutom inledning och artikelord om läsning, finns inlagda deviser, som denna av Göran Hägg: ”Man blir kanske inte en bättre eller ens i längden en lyckligare människa av att läsa böcker, men man blir mera människa.”
Författarregistret omfattar ca 670 namn, varav inte alla är författare per se, och några förtecknas med såväl egennamn som pseudonym. Det börjar med A:lfr-d V:stl-nd (fiktiv skald) på A och slutar med Karl Östman på Ö.
Ett överslag ger vid handen att om en vecka tillägnades var och en av de i urval angivna böckerna, skulle det innebära en tidsrymd av tjugo år och sex månader inom tolv angivna läsområden, dvs runstenar, barn- och ungdomslitteratur, bruksprosa, dramatik, epik, humor och kåserier, lyrik, natur- och reseskildringar, sakprosa, spänningslitteratur, visor och antologier.
Ett och samma författarnamn kan därigenom förekomma inom olika genrer.
Två runstenar nämns inledningsvis, dock inte Järsbergsstenen, och bokens enda illustration är den av Rökstenen. Skönlitteratur ges störst utrymme, med dess värmländska namn, om än läsare av nutida värmländsk poesi kan sakna ett välbekant namn.
Namn med värmländsk anknytning som känns igen är Lars Andersson, Tage Aurell, Signe Björnberg (Sigge Stark), Fredrik August Dahlgren, Rolf Edberg, Tage Erlander, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Erik Gustaf Geijer, Selma Lagerlöf, Inger och Lasse Sandberg, Sven Stolpe, Esaias Tegnér och Göran Tunström.
Värmländsk anknytning, i detta sammanhang genom Samuels bok, har även Sven Delblanc, vars författarpseudonym Bo Baldersson enligt Bo Gräslunds bok En mästare förklädd 2009 också ingår i spänningslitteraturen.
Envar får en kortfattad presentation. Om Tage Aurell står exempelvis att läsa i sin helhet:
"Skillingtryck (1943) Aurells särprägel är det reducerade formspråket som skenbart är som talspråk, men säkert utmejslat med pregnanta beskrivningar av vardaglighet i författarens Värmland.
Samtal önskas med sovvagnskonduktören (1961) Aurells styrka ligger i i korta mycket pregnanta noveller. Här tio berättelser som speglar såväl hans liv i Värmland som kosmopolitens tillvaro.”

Tegnér presenteras med ett sammandrag av Fritiofs saga, mot bakgrund av Svenska folkets historia skrivs i korthet Geijers biografi, medan mera sidutrymme ägnas Fröding, med Gitarr och dragharmonika, Nya dikter samt Stänk och flikar, och Lagerlöf, med Kejsarn av Portugallien, En herrgårdssägen, Herr Arnes Penningar och Gösta Berlings saga.
Med en partikularistisk prägel är Sverige läser! med omslag av Lars Lerin (Bibliotek, 2009) en handbok om tusenåra litteratur i fickformat.
Detta som en boklig varudeklaration.
Alf Brorson
Wermlandiana 2021:1

Trysil Finnskog de første generasjonene. Redaksjonsgruppe: Jon Arne Bye ... [et al.]; forfattere og oversettere: Bo Hansson, Bye, Jon Arne (redaktör/utgivare, författare), Nyhuus, Marit Löberg, Lars, Kjellin, Agnete, Ravnkleven, Per.m Trysil : Søre Trysil historielag ; Tørberget Historielag 2020. Norska 248 s.
Trysil är en gränskommun i Innlandet fylke, en sammanslagning av Hedmarks och Opplands fylken år 2020. Antalet fylken har minskat från nitton till elva. Dessa nya storfylken motsvarar regioner på svensk sida. Innlandet fylke har 46 kommuner fördelade på sex regioner. Trysil hör till Kongsvingerregionen. Begreppet region avser alltså skilda nivåer i Sverige och Norge. Hit kom skogsfinnar vandrande från Sverige för 350 år sedan. Många av dem blev självägande bönder med rejält tilltagna skogsmarker, vilket var betydelsefullt först för svedjebruket och senare för skogsbruk och timmerhandel.
Ansvariga för denna vackra jubileumsbok är i första hand Søre Trysil Historielag och Tørbeget Historielag. Norge har ca 600 sådana historielag. De motsvarar ungefärligen svenska hembygdsföreningar. Författarna ser den nya boken som en komplettering av Trysilboka (nio ”bind”, tolv volymer 1943–2006). Den norska modellen för bygdeböcker skiljer sig från den svenska. Vi har sockenböcker och gårds- och släktbeskrivningar i böcker av Gods och gårdar-typ från 1930-tal till 1960-tal. I Norge omfattar bygdeböckerna också gårds- och släkthistoria. På norsk sida är också kommunerna med i det lokalhistoriska arbetet. På Trysils kommuns hemsida står det: ”BIND 1–4 er de gamle bygdebøkene der bindene 1–3 er gards- och slektshistorie, mens bind 4 består av to interessante kulturbøker.” Nyare svenska bygdeböcker t.ex. Rådomsboken följer den norska modellen, dock utan kommunal medverkan.
Jubileumsboken är i allra högsta grad en lokal produkt. Det är bygdens folk som ställer upp i redaktionsgrupp, författar- och översättargrupp, olika grupper för illustrationer av skilda slag. Författarna har ett gemensamt ansvar för texterna. Bo Hansson som varit aktiv i finnskogs-sammanhang på både svensk och norsk sida under lång tid har spelat en ledande roll. Han har också publicerat ett stort antal skrifter i ämnet. Ekonomiskt stöd har lämnats av Norsk-Finsk Kulturfond, Trysil kommune och Finnskogen Natur-och Kulturfond. Layout och tryck har också skett på hemmaplan i Trysil. Till utförandet t.ex. den gedigna inbindningen påminner boken om de gamla Trysilböckerna. Texten lättas upp med mängder av illustrationer, foton, teckningar, kartor, diagram och tabeller.
Boken har fyra huvudavsnitt. Först kommer en komprimerad historik och därefter en fördjupning i olika teman. Tredje avsnittet innehåller ett antal intressanta bilagor. Fjärde och sista delen rymmer släkttabeller. Här har modern släktforskning med DNA-stöd rättat till en del felaktigheter och oklarheter i de gamla Trysilböckerna.
I fördjupningsdelen finns ett avsnitt om prästen Axel Christian Smiths sockenbeskrivning från 1784 som har ett kapitel ”Om den Finske Slækt i vort Sogn”. Föreningen Värmlandslitteratur publicerade denna text i Wermlandica 1997 Läsning om finnar med kommentarer (senare även i Finnkultur 2002 Nr 1).
I bilagedelen ser man snart att terminologin är olik den svenska. Då är det bra att veta, att arrendera heter byxsle och att bouppteckning heter skifte. En tingman är en nämndeman. Många skogsfinnar nådde denna förtroendepost i samhället. Listan över tingmän styrker uppfattningen om en snabb integration i det norska samhället.
Bakom denna enastående bok ligger ett stort arbete under många år. De tusen exemplar den tryckts i är förmodligen slutsålda
Arne Vannevik
Wermlandiana 2021:1

Ulfvenstierna, Bo, Intill sommaren. Norlén & Slottner 2020. 123 s.

Det var som det var. Det fanns inte så många varför.

Så skriver Bo Ulfvenstierna i början av sin ”roman” Intill sommaren. Ja, han kallar det en roman, fast egentligen är det något annat. I en intervju i Fryksdalsbygden säger han att boken – som utgör fjärde delen i en serie om hans barn- och ungdomsår i Ransäter – är ett budskap till både gamla och unga om en svunnen tid. Han vill berätta om hur det var att växa upp i en liten by vid en liten älv i Värmland. I detta fallet är byn Ransberg och älven är Ranån i Ransäters socken. En tid präglad av lugn, sammanhållning och enkelhet, en livshållning som nutiden tappat bort. I dag lever de flesta på lånade pengar. Sådant var otänkbart i Ransberg.
Vid mogen ålder blickar han tillbaka och låter minnena flöda. Kanske är den ostrukturerade formen ett medvetet val. Det är ju så med minnen att de oftast dyker upp lite hipp som happ. När de återkommer är det inte sällan med ett lite annat innehåll. Minnenas ögonblicksbilder får styra berättelsens form. Det finns ingen kronologi. Föräldrarna har inga namn. Bara mamma och pappa. På ett ställe betonar han hur roligt det var att gå i skolan, hur han längtade dit. Längre fram i boken dyker skoltiden åter upp ur minnets labyrint, men då som något tråkigt och meningslöst. Pappa kom hem på fredagarna från dammbygget i Höljes. Då bjöd mamma på våfflor. Nästa gång scenen dyker upp bjuder mamma på pannkakor. Fiskbilen återkommer ofta i minnet. Punktligt. Samma veckodag. Dess ankomst var grunden för veckans rytm. Potatislandet återkommer liksom bytandet av sättpotatis för att hålla beståndet friskt. Pojkens öringfiske i älvhålorna är både ett nöje och ett bidrag till middagsbordet. De årliga besöken hos mormor och morfar ger kontinuitet.
De större perspektiven hade årstidsväxlingarna som grund. Allt som skedde var en förutsättning för något annat såväl i naturen som i arbetet. Vårens arbete var en förutsättning för sommarens skörd. Sommarens arbete var en förutsättning för överlevnad under kommande höst och vinter. Höstlövfällning en nödvändighet för naturen att överleva vinterns mörker och kyla. För dem som bodde i städerna eller samhället hade väder och årstider ingen betydelse. De hade lösgjort sig från naturen.
Berörande är minnena om brodern Åkes tragiska död. Sorgen och traumat sätter djupa spår, och påminner om att allt har ett slut. Den bördan leder fram till bokens avslutning.

Det blev ju ändå så att den tiden kom då allt tog slut. Sommaren. En del dog. Minnen glömdes bort och var inte minnen längre. Fanns inte. Måste ersättas. Livet fortgick.

Inge Bredin
Wermlandiana 2021:1

Waller, Gunvor, Spettungen. Books on Demand 2020. 335 s
Spettungen var ett hemman som blev till en del av en liten by med samma namn. Byn är belägen vid en sjö som heter Kroksjön och ligger i trakten av Lekvattnet.
I Östmark, grannsocken till Lekvattnet, växte Nils Börjesson upp. Hans morfar och mormor bodde i Spettungen och när Nils blev äldre började han forska i både traktens och invånarnas historia.
Det ledde till en gedigen samling av dokument och nertecknade berättelser. När Nils avled 2004 ärvdes materialet av dottern Gunvor Waller, numera bosatt i Sunne kommun. Hon har forskat vidare, gjort tillägg och sammanställningar – och nu finns historien om Spettungen tillgänglig i bokform.
Stora delar av boken bygger på släktforskning, vilket naturligtvis gör att den är extra intressant för dem som bor i trakten eller har förfäder som levt där. Men boken innehåller så mycket mera. Här finns beskrivningar av hur det såg ut i området kring Lekvattnet och Gräsmark där många finnättlingar bodde under åren. Vi får veta under vilka villkor de levde, vilka problem de mötte och hur de lyckades livnära sig. Det var sannerligen inte lätt. Både svält, sjukdomar och stridigheter om mark och jakt ställde till problem.
Även domböckerna från den här tiden säger en del om dåtiden. Den förste bofaste invånaren i Spettungen var en finne som hette Mats. Han levde där på 1630-talet. Sonen till Mats hette Pål och, får vi veta, var 1646 av någon anledning instämd till tinget. Där bar han sig tydligen illa åt. Han fick nämligen böta för svordom och oljud.
Präster kunde man tydligen ha mer fördragsamhet med. En präst som hette Sundelius anmäldes 1876 till domkapitlet för sitt sätt att ”sköta sitt kall och bemöta folk”. Han söp, levde liderligt med pigorna, slog sin hustru och vanvårdade barnen. Ändå fick han fortsätta att aktivt arbeta som präst i 27 år plus sex mindre aktiva år som sängliggande efter en fallolycka.
Gunvor Waller har även fyllt på med senare tiders historia. Hon skriver bland annat om lanthandlarnas betydelse för landsbygden, om odlingsmetoder och om viktiga besökare som prästen Gyllenius, folklivsforskaren Gottlund och om Nils Keyland vars dokumentationer betytt så mycket för eftervärlden.
Sammantaget blir det intressant läsning, även för den som inte har direkt koppling till bygden.
Gunvor Nyman
Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad
Wermlandiana 2021:1

van Luik, Colette, Aune, Emilie & Tell, Johan, Sverigesommar. 555 fantastiska semesterupplevelser runt knuten. Bokförlaget Max Ström 2020. 224 s.
Det var sommaren 2020 som svenskarna upptäckte hur mycket det finns att uppleva på hemmaplan, eller åtminstone runt knuten. Pandemin är också bakgrunden till boken. Enligt uppgift togs boken fram rekordsnabbt inför förra sommaren. I en intervju berättar förläggaren att syftet var att hjälpa besöksnäringen att komma på fötter. Underrubriken 555 fantastiska semesterupplevelser runt knuten förklarar ytterligare vad det handlar om.
Två metande flickor på en solvarm klippa, den märkliga Vaxholmsbron och ett hav av vitsippor över Kinnekulle, tre exempel som samsas om utrymmet med diverse interiörer från museer man inte trodde fanns. Sverigesommar bjuder på en omfångsrik exposé. De vackra bilderna är givetvis inspirerande. Fokus ligger på se och göra och de många besöksmålen är fördelade på elva kapitel och 95 underavdelningar. Just detta gör det lite svårt att orientera sig – men lyckligtvis är boken försedd med ett geografiskt register.
För Värmlands del är det ett tiotal besöksmål som kvalar in i boken. Detta är verkligen inte de mest självklara platserna. I kapitlet ”Mysiga badsjöar” är det exempelvis Alvön utanför Kristinehamn som presenteras, ”Vänerns vackraste klippbad med slipade och mjuka hällar”. I övrigt märks Rottneros park, gamla kraftstationen i Deje, trollstigen i Hagfors – och utomhusbio i Karlstad. Texterna är oftast väldigt kortfattade. Lurö presenteras givetvis, liksom flottfärd på Klarälven. Under avdelningen ”Urgamla träd” listas sju bjässar, varibland Mölnbackagranen med sina 49,4 meter häromåret lanserades som Sveriges högsta gran. Därmed är det extra sorgligt att just denna gran drabbades av 2020 års barkborreangrepp. I januari i år konstaterades granen död – och genast blev Värmland en sevärdhet fattigare.
Självklart kan Sverigesommar inspirera till semestrande i vårt avlånga land, men med tanke på att Sverige mäter 40 miljoner hektar, kommer man inte särskilt långt på 224 sidor. Så bra då att boken ger tips på ett antal hemsidor som kan ge ytterligare inspiration och information. Se Sverigesommar som en inspirationskälla!
Claes Åkerblom
Wermlandiana 2021:1

Wiik, Alf, Bobinfabriken inifrån. Ur en 14-årig arbetares perspektiv. Solentro.se 2020. 24 s.
”Bobin är en spole på vilken tråd av textil eller metall rullas.” Det är den enkla förklaringen till ordet som ges i Wikipedia. Ordet används förmodligen inte så ofta i vardagslag numera, men i till exempel Vålberg var det här ett centralt begrepp någon generation tillbaka. Här låg Bobinfabriken, som var en stor arbetsgivare i bygden: trådrullarna och annat som tillverkades här exporterades till kunder över hela världen – Indien, Portugal, England, Irland etc - under framförallt första hälften av 1900-talet.
Bobinfabriken är den värld för sig som Alf Wiik skildrar i sin lilla bok Bobinfabriken inifrån. Ur en 14-årig arbetares perspektiv. Författaren följer Sven Lindkvists berömda slogan från 70-talet – ”Gräv där du står!” – och berättar sina egna minnen från tillvaron i och kring fabriken. Alf Wiik är född 1932 och fick sin första anställning på fabriken 1947. Det är alltså perioden under 40-talets sista del som boken handlar om, men Wiik skriver också något om sina närmast idylliska uppväxtår dessförinnan, i ett Vålberg som bjöd på fiske, fotboll, skridskosegling långt ut på Vänern och så godisköp i Elefantkiosken. När skolgången tog slut vid 14 års ålder och verksamheten vid fabriken dragit igång igen efter kriget drömde författaren om jobb på Bobinfabriken för att tjäna egna pengar. Det var inga problem i en tid när alla industrier skrek efter arbetskraft. Wiik fick börja som så kallad säckpojke, med uppgift att hantera säckarna med mängderna av spån efter träsvarvarna. Block-Olsson var hans förman och en pojke från Finland, ett av de många krigsbarnen, hans första jobbarkompis (som passade på att lära ut en del kanske mindre ”passande” ord på finska).
Boken skildrar några få år i historien för industrin och några produktionssiffror eller annat som visar hur det gick för verksamheten i stort finns inte. Istället är boken en titt ner i minnesbrunnen av en man som en gång var pojke och för vilken mötena med alla människor inom produktionen uppenbarligen betydde så mycket. Det är lätt att fångas av skildringen från en förgången vardag och att som läsare gå bredvid Alf på hans vandringar mellan arbetsplatserna i vagnslider, torkhus, svarvsal och borrvind. Minnena av gamla arbetskamrater blir levande genom såväl texterna som väl valda fotografier. Bobinfabriken var en i huvudsak manlig arbetsplats, men på kontoret arbetade i alla fall fröken Böckman – vars tidiga näckbad i Norsälven uppmärksammades av intresserade pojkar – tillsammans med en yngre kvinnlig kontorist. Wiik berättar också om hur ortens kvinnor hade nytta av fabriken när de skulle tvätta i ån som gick genom området. Utsläppet av ånga från verksamheten gav tvättbryggan just namnet ”Ångan” och gjorde arbetet med mattor och annat där lite mindre besvärligt.
På få sidor har författaren lyckats att fånga en del av det som var vardag för tiotusentals människor runtom i Värmland en gång i tiden. Idyll och glada möten, hårt slit, olyckor, motsättningar, hornmusik och förstamajtåg och en känsla hos de unga att framtiden var deras.
Peter Olausson
Wermlandiana 2022:1

En värmländsk litteraturhistoria. Del 1. Värmlands museum. Värmland förr och nu 2020. Årsbok för Värmlands museum utgiven av Stiftelsen Värmlands museum och Värmlands fornminnes- och museiförening. Årg. 119 (2020). 319 s.
Huvudredaktörer för denna nyutkomna litteraturhistoria är framlidne Dag Nordmark och Helene Blomqvist, och medförfattare är Lars Burman, Jessica Eriksson, Peter Olausson, Margaretha Ullström och Sofia Wijkmark.
Deras hemvist i Akademia innebär en litterär framställning grundad på vår tids forskning.
Boken avslutas med Register och Summary, en kort sammanfattning på engelska, och mot en fond av värmländska naturbilder av Bertil Ludvigsson återfinns olika slag av texter med inriktning på det värmländska, vare sig skapade av i landskapet hemmahörande, eller av andra som fötts, bott eller varit verksamma annorstädes. En av dem var Carl von Linné.
Därtill illustrationer till det skrivna som fotografier, målningar och porträtt. Notapparatur har ersatts av kompletterande text på pastellfärgade sidor.
För gedigen tryckning svarar Bulls Graphics i Halmstad.
Det kan också inledningsvis sägas att bokens titel är väl vald! Många må ha åsikter om vad ”Värmländsk litteraturhistoria” skulle vara, men med En värmländsk litteraturhistoria har gestaltats en fast grundad aspekt på det över tid skrivna i eller om Värmland.
Vad är värmländskt?
Bokens anslag är med kiasm förordets första mening: ”Litteraturen kan vara knuten till ett landskap och landskapet till litteraturen.”
I historiens ljus är Värmland sagans förlovade land, dess landskap en treenighet av skogar, berg och sjöar, och med Dag Nordmarks ord grundlades Värmlands anseende som ”diktens och sångens landskap” genom framför allt Tegnér, Geijer och Dahlgren under det tidiga 1800-talet för att sedan befästas med 1890-talets ”gyllene epok” med Fröding och Lagerlöf.
Inte bara alla värmländska orters memorialgator och kategorinamn tyder på det.
Varje generation tolkar kulturarvet från ständigt nya utgångspunkter, och förbinder så en tidsålder med en annan, och som den föreligger utgörs En värmländsk litteraturhistoria i ett nutida perspektiv av fyra huvudavdelningar: Från runristare till tillfällesdiktare; Det litterära Värmlands framväxt; Guldåldern samt Folket och landskapet.
Det innebär i korthet följande kronologi.
På några få runstenar kan man finna de äldsta formulerade texterna, med den omtalade Järsbergsstenen från slutet av 500-talet ”som inledning till den värmländska litteraturhistorien”, och från 1200-talet eller 1300-talet är ett brevarium landskapets äldsta ”bok”.
I en kulturmiljö med kyrkan som dess epicentrum, och prästgårdar som kulturbärare, stod värmländsk litteraturs vagga i Karlstad, där Karlstads skola hade grundats 1584, men den värmländska litteraturens tillväxt skedde framför allt i Uppsala med de första ”fyra stora” Petrus Lagerlöf, Olof Hermelin, Gunno Dahlstierna och Torsten Rudeen under svensk stormaktstid. Latin var inom vitterheten tidens lingua franca, men i dagligt tal behöll man mycket av sin dialekt.
Det kan allt framgent i denna berättelse vara svårt att befria sig från en brydsam tanke: Måste man lämna Värmland för att förverkliga sitt liv? Det finns i ett tidsperspektiv, och inte bara inom litteraturen, otvetydiga exempel på att så är fallet, liksom detta att man kan lämna sin hembygd men ändå alltid bär den inom sig.
Man kan lämna sitt Värmland, men ens Värmland lämnar en inte.
Esaias Tegnérs förhållande till hemlandskapet beskrivs utifrån dikten Till min hembygd, som väl annars återfinns i landskapsantologier, men också med en utblick mot hans stora författarskap, och med Erik Gustaf Geijers Minnen inleds i Ransäterdalen en tradition av landskapsbeskrivningar, som föregåtts av Erik Fernows klassiska Beskrifvning öfwer Wermeland (1773).
Till det litterära Värmland räknas även Carl Jonas Love Almqvist, som under en kort sejour västerut kan ha fått uppslag som han senare kom att gestalta.
Anders Fryxell, den som ”format bilden av Sveriges historia”, är också den som ursprungligen formade den första strofen i ”den emblematiska Värmlandsvisan”. Denna vår visa går vad gäller såväl text som melodi tillbaka till en östgötavisa som inleds med ord som ”Ack” och ”krona” och vars förmodade ursprung är en nederländsk sång, eller som Nordmark skrivit, ”Den mest värmländska av alla värmländska texter har alltså sitt ursprung långt från det sköna och härliga landet.”
Fredrik August Dahlgrens verk lever vidare genom dels Fredrek på Rannsätts dialektdiktning, som inledde en genre med folkmål som litteraturspråk, dels hans ”Shakespeareparafras” Wermlänningarne.
Värmlänningarne är de facto det mest spelade stycket i Sverige. Det stod på Kungl Operans repertoar till 1964, och var en tid det mest spelade stycket i Svenskamerika med föreställningar på svenska i Chicago till in på 1950-talet.
Vidare, i ett utkantsperspektiv, från den skogsfinska tradition som på 1500-talet inleddes med invandring från den östra rikshalvans Savolax, Tavastland och Karelen, till medelklassrealism, arbetarskildring, press och bokmarknad.
Till den skogsfinska kulturen återknyts också i ett senare avsnitt, med Gustaf Schröders böcker, Bror Finneskogs redaktörskap för tidningen Finnbygden, och Axel Frithiofssons nordvärmländska poesi.
Omnämnd är även Jac. Edgren (Jace), västvärmländsk bildmakare och författare av humoresker på (sälboda)dialekt.
Som det skrivs i En värmländsk litteraturhistoria, är järnet genom bergsbruket ”ett av den värmländska litteraturens stora teman”. Ett annat episkt tema är ”hembygdslängtan”, och som jag därvidlag kan erinra mig, hade min hustru och jag ett tidigt lärarviste i Norduppland, och det vi då gjorde var att för varandra högläsa Jace-historier ur någon av hans böcker.

Vi hade arvikatrakten som en gemensam faktor.

Vid 1700-talets mitt hade också boktryckarkonsten nått Värmland, det första tryckeriet etablerades, en första tidning gavs ut (Carlstads Weckotidningar, 1774) och 1794 fanns en första bokhandel.
Karlstads första reguljära bokhandel inrättades dock 1819, och bokhandlar inrättades därefter i Arvika på 1820-talet och i Filipstad och Kristinehamn på 1830-talet. För tidningsutgivning, där några som Carlstads Tidning från 1800-talets början försvann och några få blev bestående, handlade det likaså om dessa fyra nämnda städer.

I Karlstad började 1836 den tidning utgivas som idag är NWT, Nya Wermlands-Tidningen, medan man i Filipstad och Kristinehamn hade tidning 1850, och i Arvika 1883.
Med denna tidningsutgivning följde också tillkomsten av följetongen, eller litterära fortsättningsberättelser.
Värmländska motiv är rikligt förekommande i Gustaf Frödings diktning, men i ett längre avsnitt om honom lägger Nordmark särskild tonvikt på Frödings journalistik, med krönikor som en viktig del i Karlstads-Tidningen, och värt att notera är att Räggler å paschaser under Frödings livstid gavs ut i fler upplagor än hans diktsamlingar!
Därnäst Oscar Stjerne, som kommit att betraktas som en efterklangsdiktare i Frödings anda. Stjernes diktning återfinns inte i normerande handböcker och antologier, men få lyriker idag, om ens någon, torde ha liknande upplagesiffror. Hans diktböcker såldes i över 55 000 exemplar, och långt efter hans död. Som Selma Lagerlöf uttryckte det då hans minnesvård restes i Fryksände, är hans minne ”bergfast rotat” i fosterbygden.
Selma Lagerlöf tillägnas det allra längsta avsnittet i denna litterära historia. Som Sofia Wijkmark visar, skrev sig Lagerlöf ”bokstavligen tillbaka till sitt hem”, med ett ”fiktionaliserat Mårbacka” i ett flertal verk med dess magiska realism.
Med Wijkmarks ord är Lagerlöfs Värmland ”å ena sidan vilt, fantastiskt och storslaget, å andra sidan en plats där glädjen finns i det lilla, i den trygga vardagen med dess mödor och belöningar.”
Tilläggas kan, att 2009 gavs The Saga of Gösta Berling ut i en fullständig översättning på engelska av svenskamerikanen Paul Norlen (Penguin Classics).

Sekelskiftet 1900 räknas som den svenska barn- och ungdomslitteraturens första guldålder, med förutom Selma Lagerlöf värmländska namn som Johanna Christina von Hofsten och Hedda Andersson. Dessa två är dock, liksom andra nämnda namn i denna värmländska litteraturhistoria, ”exempel på vad den litteraturhistoriska gallringapparaten innebär.”
Med andra ord en bokhylla som kolumbarium.
Men det finns en skara vars verk, om så bara ett enda, har lästs från generation till generation. För alla andra tycks det i sin stora helhet vara så, att det man gör finns för stunden i den omgivning man befinner sig.
Fortfarande läst, och omtryckt, är Anna Olssons En prärieunges funderingar. Som en ännu inte tre år gammal flicka lämnade hon 1869 det hemland hon aldrig mer skulle återse, och 51 år gammal skrev hon i Illinois, på en brådmogen liten flickas blandspråk, om sin uppväxt i den nybyggarstad på prärien i Kansas (inte Illinois!) som hennes far, pastor Olof Olsson, och hans värmländska utvandrarsällskap grundat.
Bilden av Värmland som ett underbart sagoland har sin grund i de vuxnas hemlängtan i en bok som är en författarinnas barndomsberättelse, och min fars originalutgåva från 1917 var den första bok jag som barn läste om svenska utvandrare till Nordamerika.
Märkligt i vår tid kan också vara det som anförs om en ”genom utbildningsväsendet väsentlig ungdomsläsning”. Faktum kvarstår. Den litteratur som nämns, Runebergs Fänrik Ståhls sägner (1848–60), Tegnérs Frithiofs saga (1825) och Snoilskys Svenska bilder (1886), var ännu för min generation i den gamla realskolan obligatorisk läsning i årskurser som på dagens högstadium motsvaras av årskurserna sju, åtta resp. nio …
Denna första del av En värmländsk litteraturhistoria avslutas med dess tredje längsta avsnitt, det om Tage Aurell, skrivet av Helene Blomqvist: ”Det är via Mangskog och dess inbyggare han fångar något av den värmländska skogs- och glesbygdens själ.”
Sparsmakad är förmodligen det omdöme som oftast tillskrivs Tage Aurell, som novellkonstnär en av fyrtiotalets nyskapare inom prosan. Den samlingsvolym med hans Berättelser som gavs ut av Bonniers 1976 är på 350 sidor, ett omfång som motsvaras av en sedvanlig roman.
Blomqvists framställning är i sig såväl en introduktion till som en sammanfattning av vad Aurell skrivit.
Val av texter kan alltid diskuteras, det handlar om urval, och med en recension som denna, urval av ett urval.
Men som delar speglar en helhet, speglar En värmländsk litteraturhistorias valda texter, från uräldsta tid och genom tidigmodern tid fram till 1900-talet, en litterär helhet som skänker kunskap och väcker tankar.
Man kommer landskapet nära.
Välskrivna avsnitt följer på välskrivna avsnitt. Årtal anges, litterära fackuttryck med stilistiska figurer eller dramaturgiska begrepp integreras naturligt med förklaringar, på samma sätt som ord i äldre texter förklaras, och lokalhistoria är en del av bokens historik.
Givna fakta och omdömen förenas med drastiska utsagor om värmlänningar, smålänningar eller vad det än kan vara, och vem som förmodligen är den svenska litteraturens mest kände värmlänning får sitt svar.
Denna första volym leder i stora drag fram till 1940-talet, med ledord som Vildmark, Trädgård, Gränsland och Järnets rike, och med en fortsättning att se fram mot i en modern tids Avfolkningsbygd, Rostbälte och Skräpyta.
På ett särskilt hyllplan med beteckningen värmlandiana kan vid Rolf Edbergs De glittrande vattnens land och Gösta von Schoultz Värmland ställas En värmländsk litteraturhistoria.
Alf Brorson
Wermlandiana
2021:

Zetterström, Alf & Thörnquist, Bruno, Zetterströms Rostfria: en karriär i rostfritt. Eget förlag 2020. 141 s

Vilken livsresa han har gjort Alf Zetterström, grundare av Zetterströms Rostfria AB i Molkom. En kombinerad självbiografi och företagarhistoria nedtecknad i samarbete med Bruno Thörnquist är rik på bilder både från arbete och privatliv.

När jag hämtar boken vid hans bostad i Molkom en snöslaskig vinterförmiddag, berättar Alf Zetterström att den egentligen är skriven för barn, barnbarn och anställda, för han vill berätta hur han byggt upp verksamheten. Det är en varm berättelse om en envis entreprenör som inte heller räds att berätta om motgångar. Med blicken i backspegeln kan vi se att han från tidiga år ständigt arbetade för att förkovra sig. Yrkesskola med inriktning inredningssnickare ledde direkt till arbete på Karlstads Varv och följdes av några år på Möllbergs Rostfria i Karlstad med möjligheter att utveckla färdigheter som svetsare och plåtslagare. I slutet av 60-talet gick färden till västkusten och Teknisk Metallhantering på Tjörn följt av arbete med aluminium, rostfritt och rörentreprenader i Stenungsund. Under denna tid bildade han också familj och byggde sitt första hus.

Redan som 27-åring återvände Alf Zetterström till Värmland och grundade företaget Zetterströms Aluminium och Rostfria. Med den samlade erfarenheten som grund och ett blygsamt banklån på 15 000 kr drog han igång verksamheten i lokaler i en nedlagd skola i Glänne, ett par mil norr om Karlstad. Vi förstår att han haft mycket gott stöd av sin far, som också var den förste anställde i firman 1974. Enstaka andra familjemedlemmar har också varit anställda och haft ledande positioner. När det blev för trångbott i Glänne började planering för att bygga och utveckla i Molkom, där närheten till Calamo och Nords avgjorde val av ort. 1978 var det dags att flytta in i nya lokaler i Molkom. Läkemedelsindustri och livsmedelsindustri, som ställer mycket höga krav på kvalitet och precision, har varit de branscher där kunderna främst har funnits. Verksamheten har ständigt expanderat med utökning av personal och kompetenser till följd. Med verksamhetsberättelser som underlag presenteras företagets framgångar även i siffror och det är sannerligen en imponerande utveckling som ägt rum.

Nu har Alf Zetterström tagit ett steg tillbaka och överlåtit verksamheten. Företaget har idag en internationell räckvidd med hemsida på engelska och ingår i koncernen Carl Bennet AB med 288 andra bolag. Energi, envishet och uthållighet är egenskaper som varit till gagn för den framgångsrike entreprenören. Förutom idogt arbete har han också lyckosamt hunnit ägna sig åt golf, bygga ett par båtar i rostfritt och med denna bok gett sig tid att reflektera och berätta. Läsvärd inte bara för lokalbefolkningen utan också för framtida entreprenörer.

Solveig Nilsson Lindberg

Wermlandiana 2022:1

Öström, Mia & Gustavsson, Per, Myrägg på menyn. Konstig mat från hela världen. Opal 2020. 37 s.

Det kändes svårt att bedöma den här bilderboken. För att ta redan på om den passade mindre barn bad jag att få läsa den för Nils, fem år. Nils lyssnade hela tiden och vek inte från min sida och när jag läst färdigt tyckte han att boken var bra. Jag kanske borde ha formulerat frågan annorlunda. Till exempel: Vad tyckte du var bra med den här boken? Jag hoppade över lite text här och var när jag misstänkte att den skulle vara svår att förstå men Nils är mycket verbal så det kanske jag inte hade behövt.

Detta är en bok för små kalenderbitare. Den hurtiga texten är ganska omfattande och spänner över hela världen. De humoristiska Illustrationerna av Per Gustavsson har mer en dekorativ funktion. De lättar upp texten men tillför inte något speciellt. Visst är det märkligt att vi människor har så olika smak. Somliga äter grodlår och småfåglar medan vi tycker om lingonsylt till strömming (i alla fall några av oss!)
Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2021:2

 

Östemtingen År 2020. Östra Ämterviks hembygdsförening Nr 62/2020. 60 s.

I Östra Ämtervik bor ungefär 800 personer. Denna lilla socken i Fryksdalen var under en tid representerad med inte mindre än två ledamöter i Svenska Akademien – Selma Lagerlöf och Adolf Noreen. I sanning en bedrift.

Och än i dag är kulturlivet i den här bygden vitalt och imponerande.

Ett sätt att berätta om det som sker i Östra Ämtervik är den skrift som hembygdsföreningen ger ut en gång om året – Östemtingen.

Årets skrift uppvisar en imponerande bredd och variation. Här har bland annat Carl-Johan Ivarsson bidragit med en intressant redogörelse om turerna kring nuvarande Östra Ämterviks kyrkas tillblivelse sedan den tidigare kyrkan brann ner 1781. Det rådde delade meningar om huruvida kyrkan skulle byggas av sten eller trä och diskussionerna var många innan man slutligen beslutade att det skulle bli en stenkyrka. Då kvarstod beslutet om var kyrkan skulle vara belägen. Östra Ämterviks kyrka är ju – ovanligt nog – byggd i nord-sydlig riktning. Skälet till detta anges kort och gott som ”på grund av sitt läge på en kulle”.

En årsskrift om Östra Ämtervik som inte nämner Selma Lagerlöf torde inte vara möjligt. I detta nummer återfinns också mycket riktigt ett par fina bidrag om bygdens starka kvinna. Dels fina fotografier ur hembygdsföreningens samt Mårbackastiftelsens arkiv där några av fotografierna inte är särskilt spridda sedan tidigare, bland annat ett där Selma Lagerlöf sitter på Mårbackas balkong med lilla Lovisa Ahlgren, systern Gerdas barnbarn. Samt en fin skildring av jularna på Mårbacka, signerad Hilding Bergqvist, som föddes 1927 i den så kallade arbetarbostaden på Mårbackas ägor. Det är svindlande att läsa hans skildring av jularna på Mårbacka och tänka att han faktiskt var tonåring när Selma Lagerlöf gick bort.

En annan läsvärd text är Maj Larssons om barnmorskan syster Stina Nilsson. Förutom att bidraget ger en intressant inblick i de förutsättningar som gällde för en barnmorska på landsbygden för ett sekel sedan lyfts även syster Stinas arbete för kvinnlig rösträtt fram. Tillsammans med Hilda Eriksson, föreståndare på Solbacka, Anna Karlsson, föreståndarinna på ålderdomshemmet Gunnerud och Selma Lagerlöf bildade Stina Nilsson ”De fyras gäng”. Fyra stridbara kvinnor som även var engagerade i kommunpolitiken.

Men skriften behandlar givetvis även händelser på senare tid – som den imponerande utveckling som sker i bygden med Stella Broos som oefterlikneligt kraftcentrum, sångkvartettens Sockenplocks 15-årsjubileum, historien kring ordenshuset i Bonäs som nyligen brunnit ner, en fin skildring av livet på gården När Alfred på Alma och Nils Nilssons tid. Bland mycket annat.

Det är kort sagt en imponerande matig skrift som Östra Ämterviks hembydsförening bjuder på. Några av texterna hade vunnit på ett tydligare redaktörskap, men den samlade bedömningen är att detta är högst läsvärt för alla som är intresserade av denna fängslande bygd.

Sofia Wadensjö Karén

Wermlandiana 2021:3

 

 

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Månadens dikt

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Läs vidare

Om föreningen

Arkiv

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Bibliotekshuset
651 84 KARLSTAD

 

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer