Recensioner av böcker utgivna 2021

 

Akre, Gunhild, Hemmavid i Coronans tid
Alfredsson, Siw, Norra Ny Hembygdsförenings historia*
Alkabalan, Mohammed, Gud lyssnar inte
Andersson, Lars, Nu
Ask, Anna, Jonny och Kalle kör Lustenbåt
Assk, Inez, Marias vantar
Bengtsson, Bo Visnumsbygden
Bengtsson, Per & Gustavsson, Per, Knotan krockar.
Berg, Sara & Frimodig, Karin, Piraterna och förtrollningen.
Bergström, Carin, Sofia. En drottnings liv
Bonander, Johan, Branden
En bro av poesi.
Bryntesson, Göran, Kärlek och omtanke
Bryntesson, Hans-Elof, Från 48 till 1
Bäckhammars bruk 150 år
Dahlström, Sven-Erik, Minnesstenen som ljuger och andra berättelser från Säffle
Dikter för unga
Edliden, Ann, Någon annans tidsfördriv.
Edsgård, Margareta, Skrädmjöl.
Edvinsson, Kjell-Arne & Stenwreth, Torbjörn, Narcissismen i Sverige
Er vän Gustaf Fröding
Eriksson, Gunnar, Edane
Eriksson, Peter, Stora Valla

Flemberg, Henrik, Till godo
Från Fjällvallen till Valla.
Gotting, AnnaSara & Lindqvist, Jenny, Bertils kvällsbön
Gottlund, Carl Axel, Dagbok öfver mina vandringar på Wermlands och Solørs finnskogar 1821
Greenberg, Larry, The Antique Tourist
Grenholm, Micael, Konvertiten
Gråsjö, Frida, Bed & breakfast för lata brudpar
Gråsjö, Frida, Argbiggornas antikvariat
Historien om gårdarna mellan Granbäcksbron och Granåbron.
Holm, Birgitta, Vår ljusaste tragiker
Ivarsson, Carl-Johan & Olsson, Henrik, Väckelsens hus i Värmlan
Ivener, Ramona, Nattväkten
Jeana Carolinas poesialbum
Jochnick, Ove af, Släktkrönika om den adliga ätten af Jochnick
Karlstad bokcafé 40 år
Kjellin, Ida & Bergström, Sofia,  Världens hemskaste sjukdomar del 2
Koskela, Pia, Karelen!
Kölén, Anna, Ingen kommer att tro dig
Landgren, Lars, Ljusnan du mörka
Lenken, Peter, Se drömmaren
Lidén, Gunnar, Morgondagar
Liljegren, Ralph, Ett steg närmare Rom
Lodenius, Anna-Lena, En värmländsk Hitler
Lundh, Lotta & Melander, Nils, När mamma fick tröttsjukan
Lövestam, Sara, Ljudet av fötter
Magntorn, Erik & Gustavsson, Ane, Anna och det stora teaterspektaklet
Magnusson, Majken, Kvinnor bakom kameran: 1864–1950-talet i Arvika
Majbrittsdotter, Ann-Katrin, Du måste berätta allt
Mattsson, Lars Olov, Mitt liv som fotbollsarbetare
Melberg, Enel, Enhörningsdrömmen
Mohlin, Peter & Nyström, Peter, Den andra systern
Nilsbyboken
Nilsson, Anders, Sven Ingvars
Nilsson, Jan Olov, Bortvandrarna.
Nyberg, Lisa, Om du öppnar
Om utvandrare från Ölme 1869–1929
Rask, Peo, Lär känna Amazon
Rutberg, Hans & Westerström, Jenny, Efterskörd
Röster: ur minnenas och det trolskas djup
Sahlströmsgårdens Vänner Årsbok

Sandberg, Inger & Lasse, Lilla Anna tittar på fordon och Lilla Anna tittar på djur
Sandberg, Inger & Lasse, Tre berättelser om Lilla Spöket Laban
Sandberg, Åke, Främling i sin stad.
Schulman, Ninni, Dagen är kommen.
Sjöberg, Lars-Arne, Invandring… på vinst eller förlust
fSjöberg, Lars-Arne, Mat från jord och vatten
Skalstad, Mikael, Humleguld
Skott, Fredrik, Vardagsskrock
Smedberg, Sven, November
Sparring, Anders & Gustavsson, Per, Familjen Knyckertz och gipskattens förbannelse
Stjernström, Gunnar, Dagsfärskt 2020
Theorell, Anita, Axel Törneman: 1880–1925
Thydell, Johanna & Pettersson, Markus-Gunnar, Hundtjuvarna
Thörner, Tina & Nilsson, Anders, Livet i hundraåttio
Turander, Frida, Äldreboendet Solrosen
Warnqvist Jan, Det delade Sverige
Wigh, Helén, Fisen Fartdåre
Wigh, Helén, Järnmärkt
Wiik, Alf, Bobinfabriken inifrån
Wik, Karin, Skolan
Wikström, Stig, Stadsbränder i Karlstad
Värnäs förr och nu

Zetterquist, Olle, Hemma i Värmland
Åkerberg, Linda, Expedition Sverige
Åkerblom, Claes, Berättelsen om Storjohann
Årsskrift 2020, Stiftshistoriska sällskapet i Karlstad
Ängsbacka Kitchen Storie

Akre, Gunhild, Hemmavid i Coronans tid. Eget
förlag. 2021. 38 s.
Förrförra året utkom då 99-åriga Gunhild Akre med boken Till havs, som fick en närmast lyrisk recension av mig i Wermlandiana. ”Årets absolut mest ungdomliga, lekfulla, fräscha, somriga och härliga bok”, skrev jag och avslutade recensionen med orden: ”En helt oemotståndlig bok! Sådana underbara bilder! Och en sådan trevlig och rolig text!”
Lika betagen är jag av årets bok av 101-åringen Gunhild Akre, som välkomnar läsaren till sitt hem i Hemmavid i coronans tid.
”2020 kommer att gå till historien på grund av coronan”, konstaterar Gunhild i sitt förord. För hennes del började året med en 100-årsfest. Släkt och vänner kom från Frankrike, England, Danmark, Norge och Sverige. En månad senare var alla gränser i Europa stängda och hela världen satt i karantän. Från staten kom order att inga gamla fick besökas från första mars till första augusti. När tre månader gått kände Gunhild att hon måste bryta isoleringen på något sätt.
”Kan du inte berätta om nära ting du har omkring dig, så kan jag skriva” sa dottern Eva, ständig idégivare och igångsättare, till Gunhild, som på grund av synnedsättning inte längre kan skriva själv.
Och det är precis vad Gunhild gjorde tillsammans med Eva. I Hemmavid i coronans tid fotograferar och skriver Eva medan Gunhild visar runt i sitt hem och berättar om konsten på sina väggar och också lite om konstnärerna bakom konstverken. I hallen har ett foto av svärdottern och fotografen Barbro Rhöse av vårdträdet framför Gunhildgården i Sångshyttan inspirerat Gunhild till en dikt. Där finns också en madonnaskulptur av konstnären Herman Reyers. Han tillhörde Gripengruppen och var en frisk fläkt på Galleri Gripen i Karlstad där Gunhild med stort konstintresse under många år arbetade som gallerist. Rakt fram möts man av en färgsprakande, livsbejakande målning av ett annat vårdträd, på Nannagården i Sångshyttan, av Gunhilds syster, Gerd Göran. Hennes konstnärliga utveckling har Gunhild följt från det de båda var små. Gerds färgstarka målningar och fantasifulla textiler har alltid fascinerat Gunhild.
Och så slussas läsaren vidare i rum efter rum. I köket står Gunhild själv framför en stor vinterbild från Sångshyttan med stora breda gula penseldrag av Maria Lager. En målning som är en kraftkälla för Gunhild. ”Tänkte Maria på alla sommarlov som hon stod här och målade med sin mormor Gerd Göran?”, undrar Gunhild. I köket finns också pappersklipp av Gunhild själv. Tekniken att klippa i papper har varit en möjlighet för henne när synen försämrats.
I vardagsrummet inramas ett skåp av draperier designade av Gerd Göran och på fönsterbrädan står en skulptur i terracotta av Gunhilds son, Jan, av Gerds man, skulptören Niklas Göran.
På väggarna i Gunhilds hem möter man också konstnärerna Lennart Gram, Lars Lerin, Ingemar Lööf, Helge Nysell, Helmtrud Nyström, Lars Sjögren, Nils G Stenqvist, Harald Widing och Olle Zetterquist som nog alla antingen är Gripenkonstnärer eller har ställt ut på Galleri Gripen. Karlstadskonstnären Olle Persson minns Gunhild som en mycket sympatisk person och en lågmäld och känslig konstnär. Han var med och startade Galleri Gripen, som blev en samlingsplats för alla värmländska konstnärer. Skulptörer möter man också lite här och var i Gunhilds hem och på sängen i sovrummet ligger ”Färöarna” på ett gråskimrande hav, ett lapptäcke som Gunhild skapat tillsammans med dottern Eva, inspirerade av en gemensam konstresa dit.
Balkongen är Gunhilds lunga. Den är inte stor men utsikten desto vidare med Våxnäsparken åt ena hållet och ett arkitektoniskt mästerverk åt det andra, den gamla Malmgården, ett verk av Cyrillus Johansson.
Hemmavid i coronans tid är en otroligt vacker bok, helt underbar, fylld av ljus, harmoni och livsglädje, med utsökt foto och formgivning av Eva Akre. Trevligt nog också med hårda pärmar! Med orden ”Att finna glädjen i livet har varit min ledstjärna” infällda i en gyllene fyrkant, avslutar Gunhild denna vackra och inspirerande bok.
Lena Sewall
Wermlandiana 2021:1

Alfredsson, Siw, Norra Ny Hembygdsförenings historia, Text och bilder: Alfredsson, Siw. Norra Ny hembygdsförening 2021. 59 s.

Norra Ny hembygdsförening fyller 85 år och firar med att ge ut en jubileumsbok. För text och bilder svarar Siw Alfredsson och för detta förtjänar hon beröm. Texten är välskriven, fotona är många och fina.

Siw är uppvuxen i Ambjörby, men har bott i Göteborg under många år. Väl tillbaka i bygden blev hon ordförande i hembygdsföreningen.

För att lära sig mer om Norra Nys historia satte hon sig att läsa alla föreningens protokoll. Den läsningen lade grunden för jubileumsboken.

Där kan vi läsa om den svenska hembygdsrörelsens historia, om Norra Nys kyrkliga liv, om skvaltkvarnen vid Sjöbäcken och soldattorpet i Gravol. Annars består boken huvudsakligen av foton på och beskrivningar av byggnaderna vid hembygdsgården, kort sagt byggnadshistoria.

I centrum står Valborggården, hembygdsgården. Med hjälp av ett släktträd kan man räkna ut vilken Valborg som gett namn åt gården. Varför det blev hon, inte maken Per, som fick ge gården dess namn hade varit intressant att veta! Foton från fester och andra aktiviteter kompletterar innehållet. Boken är en trevlig lokalhistorisk utgåva.

Men lite besviken är jag ändå. Norra Nys hembygdsförening har fantastiska samlingar av inte minst sockendräkter. En veritabel guldgruva! Det finns ingenting om denna med i texterna. På en sida visas bilder på ett antal sjalar, men textilsamlingarna borde ha lyfts fram mycket mera! Den som vill veta vad jag talar om kan gå in på nätet och söka på adressen Dräktnyckel.se. Där kan man ta del av Norra Nys dräktskatter.

Jag har ett förslag. När Siw Alfredsson i våras intervjuades i Värmlands Folkblad berättade hon att ännu en bok var nästan färdig, en om Värnäs historia.

Den borde vara klar nu, så varför inte starta ett nytt bokprojekt? Underlag finns. Lämplig tid för utgivning är nästa sommar. Då ska en stor utställning anordnas vid Alsters herrgård. Där kommer dräkter från hela Klarälvdalen att visas upp. Länshemslöjdsföreningen i Värmland och Hembygdsgillet i Karlstad står bakom projektet.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2021:3

 

Alkabalan, Mohammed, Gud lyssnar inte. Svensk bearbetning Thelander, Ulrika. Norlén & Slottner 2021. 141 s.
2018 berättade en ung syrisk man om hur han hamnade i Karlstad (Alshalabi Bengt & Hällgren Bengt. Den rödhårige flyktingen. Createspace Independent Publishing Platform, 2018. 270 s. Anmäld i Wermlandiana 2018:4).
I år har ännu en bok om ett syriskt öde publicerats av en numera Karlstadbo, Mohammed Alkabalan: Gud lyssnar inte. I båda fallen har författarna haft språklig hjälp av Karlstadbor. I Mohammeds fall av Ulrika Thelander.
Gud lyssnar inte är en roman med stark verklighetsbakgrund. Inbördeskriget i Syrien blir så småningom mycket närvarande i huvudpersonen Amirs liv. Han föds med ett handikapp – han haltar. Amir är därför övertygad om att Gud hatar honom. Och hans besvikna far avskyr honom. Amir har genom sin vanförhet dragit vanära över familjen och familjens namn. Bättre verkar hans relation till mor och mormor vara. Och sin lillasyster älskar han. Amir växer upp, går i skolan, får några vänner i skolan, vaktar olivträd i kurdiska Afrin.
Så kommer kriget till byn och snart också till den kristna grannbyn Ein Yashua. Familjen flyr norrut, men Amir lämnas kvar att vakta huset. Lär känna särlingen Aladdin i sitt duvtorn. Men var finns Gud? När gas sprids över byn och när flygplan släpper bomber och helikoptrar fatbomber.

”Två flygplan som två hundar från helvetet. De tände eld på vägen mellan grannbyarna. Stackars de äldre! Under de senaste tjugo åren hade de odlat och vårdat sin prestige och sin auktoritet och under tjugo sekunder förlorade de allt. De sprang som harar… Flygplanen dök ner, vände upp och dök igen. Hjärtat kokade upp mitt blod till huvudet tills allt jag hörde var dess slag. Skräcken var het. De stunderna före döden skrämmer och plågar, inte själva döden”

Amir får bud från Raqqah, där hans familj finns och påbörjar en mödosam och äventyrlig resa med minibussar förbi den ena vägspärren efter andra, bemannade av de olika parterna i kriget. Till slut lyckas han ta sig in i Raqqah. Han får nu inse att han kommer för sent. Hans far har redan hunnit gifta bort hans alltför unga lillasyster.
Han är fast besluten att döda sin far!
Mohammed Alkabalan är en begåvad författare som – säkert med viss bearbetning av sitt svenska språkstöd – har åstadkommit en välskriven och lättillgänglig berättelse i korta kapitel. Sagor och myter får ibland förklara världen. Vi möter både vänskap och trakasserier och udda personligheter. Och får en god inblick hur kriget sprider död och förintelse i byn.
Men varför är böckerna så sällsynta på värmländska bibliotek?

Lennart Wettmark
Wermlandiana 2021:3

Andersson, Lars, Nu. Polaris 2021. 205 s.
Att Lars Andersson sedan länge tillhör den främsta kretsen av våra samtidsförfattare är ingen nyhet och vill man övertyga sig om den saken kan man med fördel läsa Längs berättandets röst: om Lars Anderssons romaner 1979–2019. Det är en imponerande textsamling av landets främsta kritiker och författare som alla kretsar runt Anderssons prosaverk under fyrtio år. Efter den brådmogna debuten med Brandlyra (1974) kom snart det publika genombrottet med romanen Snöljus, och senare stora romanbyggen som Bikungskupan och Vattenorgeln. Däremellan och efter hand nya utmanande förgreningar och inympningar i detta skimrande prosaträd. Till det som utmärkt Lars Anderssons författarskap är hans till synes oförskräckta drift att pröva nya modeller för sina berättelser både vad gäller form och innehåll. Inte bara mellan de olika verken finns det överraskande vändningar och nya vägval, dessa kan också göra sig gällande inom en och samma bok. Så och i den nya romanen Nu, som utspelar sig under den alltför välbekanta pandemin under våren och sommaren 2020.
Huvudrollsinnehavaren heter Sten Wadh, drygt 50 år gammal akademiker, bosatt i ett nedärvt hus i Mellansverige och inlindad i ett inte alltför dramatiskt leverne. Han är anställd som lektor vid Linnéuniversitetet i Kalmar, vilket innebär, tycks det, också en ofrivillig delexil i en annan landsända. Ensamheten skingras med hjälp av det bibliotek som arvet efter farbror Hasse inkluderar, liksom suktande blickar över villastaketet till grannen, Miranda Persson (och hennes tonårige son, Nils). Att livet går sin gilla gång i långsamt mak är otvetydigt men så plingar det till i mejl-korgen när det kommer ett meddelande från en viss Nu Bergdahl. Nu – ett svårtytt namn – undrar över Sten Wadhs påfund att kandidera till kyrkofullmäktige, för Sverigedemokraterna. Det var väl inte det mest väntade av en kulturarvsforskare med genusinriktning och som dessutom gett sig i kast med ett forskningsprojekt om ABU Svängstas årliga kataloger från 1948 och framåt … eller?
Men så är det. Sten Wadh kanske inte är helt på det klara med vad han företar sig, men han försöker. Och så är det kvinnan på andra sidan staketet som utövar sin lockelse där hon solar i blå bikini och föräras ett smeknamn – Bat Seba. När denna dam råkar ut för en halkolycka är herr Wadh mer än parat och han kommer därigenom lite närmare en bultande puls, liksom det uppstår en sorts relation till sonen Nils.
Kanske kan man se det hela som ett slags kammar- och samhällsdrama, där huvudpersonen Sten Wadhs tankar också inbegriper ifrågasättanden av diverse tillstånd i riket. Den gamla folkkyrkans roll i vår vilsna samtid där det ibland höjs rop på en förlorad nationell samhörighet. När Sten Wadh vill vädra dessa tankar kanske inte hans kyrkorådskanditatur är så långsökt och han tänker: ”Nån gång måste man göra ett statement och särskilt om det kostar lite grann, drar med sig lite obehag.” Ok, det låter sig sägas och jag förstår att Lars Andersson lockats av en romangestalt som inte är en heroisk förebild för honom själv, men det jag kan sakna är att SD-impulsen snarast dunstar bort i fortsatta berättelsen utan att sätta några avtryck på vare sig den närmaste omgivningen eller honom själv.
Den andra kvinnan i dramat är alltså Nu, Nu Bergdahl (namnet är vietnamesiska och betyder egentligen kvinna). Det utvecklas en för vår tid inte helt ovanlig kontakt med en distanserad relation mellan de båda, trevande och fantasieggande, och med möjligheten att göra behagligt okontrollerade avvikelser från körschemat.
Men Lars Andersson är inte buskablyg utan hittar egna utflyktsmål i Harry Martinsons fotspår, i John Bergers Picasso-kubistiska labyrinter, filosofen Thomas Nagels utläggning om ”mittpunktens frånvaro” eller helt enkelt de svindlande verklighetsflykter som fisketidningen Napp och Nytt kan locka fram i forsande laxvatten. Ur denna hävdvunna publikation har författaren hämtat mången god fångst, förstår man, i den så eggande skarven mellan dröm och verklighet, den som finns mellan ett glänsande drag och en vilt sprattlande fisk.
Fiskafänget i romanens sista avdelning anknyter för övrigt till det vattentema som går igen i flera av Lars Anderssons verk och hans språk äger ett självklart skimmer även om han ibland låter Sten Wadhs torra omständighet dämpa flödet. Och här finns även en sträv humor: ”Gud fördelade sin nåd nationsvis, lite grann som EU:s strukturfonder i senare tid.” Apropå kyrkovalet som närmar sig.

Bengt Berg
Wermlandiana 2021:2

 

Ask, Anna, Jonny och Kalle kör Lustenbåt. Marja i Myrom (bild). Bokförlaget SpelAsken 2021. 29 s.
Flottningen av timmer på Klarälven upphörde 1991 och därmed försvann också den välbekanta synen av Lustenbåtarna som drog timret i den nedre delen av älven under sommarhalvåret.
Boken Jonny och Kalle kör Lustenbåt är en barnbok skriven av Anna Ask, uppvuxen i Deje och vars far var flottare och körde Lusenbåt. Det märks tydligt att författaren berättar om något som ligger henne nära och som hon är väl bekant med. Som inledning får vi en kort historik, som nog i första hand vänder sig till den vuxne läsaren, om timmerflottningen och Lustenbåtarna. Där står också att boken är tillägnad Anna Asks far Jonny Johansson och alla andra flottare som genom tiderna har fraktat timmer på Klarälven. Det finns ju mycket skrivet och dokumenterat om Lustenbåtarna men det nya här är att det är en barnbok och en berättelse som vänder sig till dem som själva inte upplevt båtarna och timmerflottningen.
Anna Ask skriver på förlaget SpelAskens hemsida: ”Flottningen och Lustenbåtarna är ett viktigt kulturarv, att barn mellan ca 3–8 års ålder på ett pedagogiskt och lustfullt sätt får ta del av detta viktiga kulturarv från Värmland är väl en självklarhet.”
När berättelsen tar sin början får vi möta Jonny och Kalle och sedan följa deras äventyr på Klarälven. Boken är rikt illustrerad av Marja i Myrom som på ett finurligt sätt stöder berättelsen i texten. Ett exempel på hur bild och text samarbetar är båtshaken som först finns med på flera bilder innan den på sidan 9 får sin förklaring i texten och sedan fortsätter att dyka upp i senare bilder där man också får se hur den används. Lite frågande är jag dock till historieskrivningen då Lusten 5 i text är framme vid Färjestad och i bild ser vi Löfbergs Arena, den var ju inte klar förrän ca. 10 år efter att flottningen upphört. Nåväl, detta är lätt att överse med då jag tror att boken kan leda till bra möten mellan vuxna och barn, skapa ytterligare berättelser om minnen som binder historia till nutid. Anita Stjernlöf-Lunds säkra formgivning ger också en fin inramning till berättelsen. En härlig bok för barn att uppleva och en fin hyllning till alla flottare.

Monica Furu
Wermlandiana 2021:3

 

Assk, Inez, Marias vantar. En bok om näverstickning. Vantar, mössor och småslöjd i stickat. Heidruns förlag 2021. 143 s.
Jag är säker på att Inez Assk tänkte ”Äntligen” när hennes bok gick till tryck. Ett mångårigt träget arbete ligger nämligen bakom hennes bok om Maria Nordvall, född 1866 med Nilsdotter som efternamn. Maria var Inez mormorsmor, som vuxen bosatt i Finnsjön och känd i bygden som ”rosvantstickerskan”.
Som underrubriken till bokens titel säger är Inez Assks bok ”en bok om näverstickning – vantar, mössor och småslöjd”. Flera av mönstren i boken bygger på de originalmönster eller färdigstickade vantar som bokens författare har fått i arv efter Maria.
Inez Assk har arbetat som textillärare och är själv en duktig och allsidig slöjdare. Näverstickningen lärde hon sig av sin mormor, alltså Marias dotter.
Inez hälsade som tonåring ofta på Maria. Hon minns henne som händig, både vid vävstolen och med stickorna.
Som mor till åtta barn var det viktigt med den kunskapen. Det behövdes både kläder, lakan, handdukar och annat i hushållet. Och Maria var flitig, även på ålderns höst. I en tidningsintervju berättade hon att hon ägnade all sin tid åt stickning. Då var hon 96 år gammal.
Maria blev hela 103 år, fortfarande frisk och vital, och Inez skriver i sin bok att det kan ha berott på stickningen: ”Den sänker pulsen och stärker det konstruktiva minnet. Genom att räkna mönster stimuleras hjärnan.”
Större delen av boken består alltså av stickbeskrivningar, främst näverstickning, en teknik som hemslöjdskonsulenten Carina Olsson i ett förord skriver att hon tror kom till Nordvärmland via inflyttade familjer från finska Savolax. Även enklare stickmönster finns med. Alla beskrivningar illustreras med vackra foton.
Bokens förläggare, Bengt Berg, bidrar även han med fina naturfoton och minsann även med en dikt, som givetvis heter ”Vanten”.
Förutom det rent praktiska värdet för dem som vill ägna sig åt stickning är utgivningen av boken en ren kulturgärning. Slöjdarna hör till våra allra viktigaste kulturbärare. Om de inte fanns skulle mycket vara glömt efter bara ett par generationer.

Gunvor Nyman
Wermlandiana 2022:1

 

Bengtsson, Bo Visnumsbygden, Pappers avd. 48, Bäckhammars Bruk. Ett axplock ur historien, händelserna och utvecklingen. Författare . Norlén & Slottner 2021. 238 s.

Denna bok vilar som titeln anger stadigt på tre ben; Pappers avd. 48, Bäckhammars bruk och Visnumsbygden. Alla tre intimt förknippade med varandra. Skildringen av det 150-åriga brukets historia från starten 1871, då man tillverkade sulfatmassa, till det idag moderna pappersbruk som sorterar under Nordic Paper är utförlig. Här ges en genomgång av ägare, produkter och personal med tonvikt på modern tid. Ett brett fotomaterial har ställts till förfogande för framställningen och används flitigt. Bokens värde ligger i en hög igenkännandefaktor, för de som har anknytning till bygden, inte minst genom de många personporträtten. Fakta som samlats in både muntligt och skriftligt ger en god och intressant inblick i brukets olika faser av produktutveckling, tillväxt och investeringshistorik. Historien om Pappers avd. 48 är kort och schematisk och kunde gärna varit utförligare, inte minst när det gäller den tidiga tiden liksom de dramatiska åren kring Vänerskogs konkurs. I avsnittet om Visnumsbygden finns: glimtar från bygdens medeltida historia, från stora gods och gårdar och det på sin tid viktiga området kring Hult vid Vänern med hamn och båtvarv. Hult var ju också planerad slutstation för Sveriges första järnväg Köping–Hult som bl.a. skulle effektivisera resandet Stockholm–Göteborg. Banan blev omsprungen av andra järnvägsprojekt och delen från Örebro till Hult blev kvar på planeringsstadiet. Här finns minnesbilder av Erik Rosenberg och Henning Gillström, bygdens söner, men även avsnitt som handlar om föreningsliv, affärer och andra mötesplatser från 1900-talets mitt. Genom att spinna vidare på historiska källor, litteratur och engagerade uppgiftslämnare som bidragit till framställningen i denna bok bör en framtida modern ”sockenbok” kunna utvecklas. Bland alla axplock och uppslag finns stora möjligheter att ta tag i stafettpinnen och skriva vidare vilket skriftställare Bengtsson uttrycker en önskan om i slutorden. Då hade också en litteraturlista med tips på använd och användbarbar litteratur varit ett plus.

Olof Andersson

Wermlandiana 2022:1

 

Bengtsson, Per & Gustavsson, Per, Knotan krockar. Bonnier Carlsen 2021. 27 s.

I Per Bengtssons och Per Gustavssons berättelser om Knotan, ett småbarn eller en så kallad toddlare, gestaltas hur det lilla barnet erövrar världen, i form av den närmaste omgivningen. Knotan krockar som här föreligger, är den femte boken om det charmfulla barnet. Knotan har här lärt sig att bemästra gåvagnen och tränar på att krocka. Det blir krock på krock. Pappans tålamod sätts på prov. Han har, tyckts det, en ängels tålamod. Det lilla barnets sätt att erövra världen kommer kanske i konflikt med vuxenvärldens normer och förväntningar. Men det är den vuxnes ansvar att lotsa toddlaren genom de besvärligheter som kan uppstå. Det sker på ett sätt som ger det lilla barnet trygghet och är ägnat att skapa betingelser för dess växande. Den från värmländska Arvika bördige illustratören Per Gustavsson har fint fångat berättelsens livskänsla och vitalitet. Den gula färgnyans som präglar boken, sprider hopp och glädje. De röda vagnshjulen understryker intrycket av rörelse och aktivitet. Knotans humörsskiftningar avspeglas träffsäkert genom uttrycksfulla miner i barnets ansikte och via ett uttrycksfullt kroppsspråk.

Margaretha Ullström
Wermlandiana 2021:3

 

Berg, Sara & Frimodig, Karin, Piraterna och förtrollningen. Ill: Poll, Maria, Olika förlag 2021. 31 s.
Sara Bergs och Karin Frimodigs serie om kvinnliga pirater illustreras av Maria Poll, vars bilder är roliga, utmanande och stundtals groteska och lockar till fniss och skratt. Via bilderna framträder levnadsglada, självständiga och modiga kvinnor. På rimmade verser och via regelbundet återkommande omkväden förs berättelsen framåt. Den nu aktuella fjärde boken om de kvinnliga piraterna knyter an till den grekiska mytologin. Sirenerna är två eller tre systrar som lockar till sig sjömän genom sina förföriska röster och dödar dem. De gestaltas ofta som en blandning av kvinnor och fåglar. Nu är det de kvinnliga piraternas tur att förtrollas av sirenerna. Snart är de illa ute. En av dem, Ragnhild Rysare, förblindas av kärlek och kastar sig i havet för att nå fram till sirenernas klippa. I sista sekund fångar Tilda Träbens lasso henne och med gemensamma krafter drar piraterna henne tillbaka till sjörövarskutan. Samarbetet lönar sig. Trötta men lyckliga sjunger piraterna sitt omkväde om kamratskap: ”Skepp ohoj, kamrater. Vi har alltid varann!”.
Margaretha Ullström
Wermlandiana 2021:3

 

Bergström, Carin, Sofia. En drottnings liv. Historiska Media 2021. 232 s.
Carin Bergström (79) är en flitig flicka. Som pensionär har hon kommit av trycket i princip vartannat år. Hennes alster är inga berättelser sprungna ur den egna fantasin, utan ambitiösa skildringar av mer eller mindre kända människors liv, berättelser som krävt omfattande research för att bli till. Hennes senaste bok speglar drottning Sofias liv, Oscar II:s maka. Eller kanske man borde vända på det; Oscar II, han som drottning Sofia hade vid sin sida. Men det blir inte heller rätt, för hon sökte inte strålkastarljuset. Hon verkade hellre bakom kulisserna. Inte för att intrigera eller söka fjärrstyra monarken, men för att stå för stabilitet, eftertänksamhet och värme i det speciella liv en kunglig familj har att leva. Sofia gick under sitt liv aldrig ett steg bakom sin make, kungen, utan bredvid honom, skriver Carin Bergström. Det är en tilltalande bild av drottning Sofia som Bergström förmedlar. Bilden av en människa som väcker sympati oavsett vilken syn på monarki läsaren kan tänkas ha.
Jag är angelägen tillägga att det alls icke är ett hyllningsporträtt Bergström målar upp. Författaren är disputerad historiker. Vetenskaparen i henne tillåter inte något slarv med vare sig källkritiken eller balansen i karaktäristiken. Porträttet har både skuggor och dagrar. Boken har getts ett omslag med bild av Anders Zorns fenomenala målning av drottningen. Vackrare kan inte en bok bli. Carin Bergström synes ha haft Zorns mästerliga förmåga som förebild för sin text. Båda låter det goda och oskuldsfullt vita få dominera porträttet, framtrollat av de svarta skuggor och stråk som ger liv och trovärdighet åt en levnadsteckning.
Drottning Sofia föddes som prinsessa av Nassau. Året var 1836. Nassau var ett av dessa furstendömen som Wilhelm I och Otto von Bismarck några årtionden senare skulle tvinga samman under Preussen och bli det förenade tyska riket. Hos Sofia och hennes familj skapade den utvecklingen varaktig saknad och hemlöshet. Men också insikter i europeisk historia hon skulle komma till nytta i hennes blivande roll som svensk drottning i en orolig tid.

För en svensk arvprins, vilket den blivande kung Oscar var vid den här tiden, var det otänkbart att gifta sig med annat än kvinna av kunglig börd. 20 år gammal blev prinsessan Sofia prins Oscars hustru och hertiginna av Östergötland. Kung i Sverige var Oscars bror Karl, Karl XV. Allt talade för att prinsessan skulle kunna se fram emot ett tämligen tillbakadraget liv i konungariket Sverige. Ödet ville annat. Trettiosex år gammal blev fyrabarnsmamman Sofia drottning av Sverige sedan kung Karl avlidit. Då denne saknade arvsberättigad arvinge gick arvsrätten i sidled till prins Oscar. Han skulle komma att sitta på tronen i 35 år. Sofia överlevde honom med sex år och dog på nyårsafton 1913.

Kung Oscar var omvittnat impulsiv, ofta nervös men alltid maktmedveten. Ekonomiska och politiska kriser var legio under hans tid både i vårt land och i vår omvärld. Inte minst vållade slitningarna i unionen Sverige-Norge regenten ständiga bekymmer. Sofia var väl insatt i samtidens stora frågor och framstår som en klok och eftertänksam rådgivare till kungen. Hennes fördragsamhet med kung Oscars vidlyftiga liv synes ha varit ändlöst.

Sofia var varmt troende och kom att känna en särskild närhet till prästen Gustav Emanuel Beskow som i sin tur stod väckelserörelsen nära. Sonen prins Oscar, som delade hennes varma religiositet, kunde räkna med moderns förståelse när han önskade gifta sig med en icke-kunglig kvinna, trots att han därmed förlorade arvsrätten till tronen. Hennes livssyn är också drivkraften bakom drottningen och hennes vänners initiativ till grundandet av sjuksköterskeskolan och sjukhuset Sophiahemmet, Den inrättning som idag är främsta påminnelsen om hennes insatser i svenskt samhällsliv.

Av särskilt intresse för en läsare med hjärtat i Värmland är förstås drottningens vistelse hos väninnan generalskan Rosenswärd på herresätet Long sommaren 1905. Skälet var uppenbarligen att finnas nära Karlstad där förhandlingarna om upplösningen av unionen Sverige Norge skulle gå av stapeln. Ehuru hon var mycket fäst vid Norge och det norska folket hade hon kommit till insikt om att unionen inte kunde räddas. I vart fall skulle det inte ske med vapenmakt. Hon gav, kan man förstå, under denna brydsamma tid sin make såväl tröst som goda råd.

Carin Bergströms bok om drottning Sofia är på alla sätt innehållsrik, ändå skulle man ha önskat flera inblickar i relationer av historiskt värde inom kungahuset. Hur såg t ex Sofia av Nassau på den preussiska prinsessan Viktoria, som blev hennes svärdotter? Två drottningar som hade klen hälsa gemensamt men inte mycket mer. Och allra mest hade jag velat veta mer om Sofias stöd till yngste sonen, prins Eugen, när denne sökte etablera sig som konstnär och hävda mer liberala synsätt än övriga medlemmar av familjen. Kanske kommer det i nästa bok från den flitiga flickan.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2022:1

 

Bonander, Johan, Branden. Obundnas förlag 2021. 153 s.

I november 1992 brinner det på pappersbruket på Vargön. Näringslivsjournalisten Martin Andersson på Sannerkoncernen har fått uppdraget att omedelbart åka till platsen för att skriva reportage. Det är inte bara en brand utan värre är att tre av brukets trogna medarbetare har förolyckats. Det går rykten att de blivit tvingade in i kontorsbyggnaden för att rädda en viktig server.

Martin kastas tillbaka till sin uppväxtmiljö, minnena river i honom. Längtan efter Hannes, sonen, är stor och hur var det nu med skilsmässan från Sofie. Kunde de ha löst sina problem på annat sätt, kämpat mer för att hålla samman familjen.

På Vargön möter Martin Birgitta Molander som är präst i församlingen och har tagit på sig rollen att föra arbetarnas talan. Under ytan verkar mycket finnas begravet som pappersbrukets ledning och styrelse vill tysta ner. Sannerkoncernens VD är dessutom nära vän med Jansson, brukets chef, och vill att Martin Andersson vinklar reportaget till bruksledningens fördel.

Det är nittiotalskris och den genomsyrar hela samhället. Vikänslan och sammanhållningen är på väg att bytas ut mot ett mer jagcentrerat sätt att leva. Reportern Martin står vid en skiljelinje och är på väg att omvärdera hela sin livssyn. Det innefattar även hans Gudstro och här är prästen Birgitta Molander en hjälp och vägvisare.

Författaren Johan Bonander har arbetat med manuset till denna roman i nästan 30 år. Det är tydligt att han är väl insatt i det han skriver om vad gäller miljöer, nittiotalskrisens verkningar på industrier och samhället i stort och inte minst på den enskilda människans situation. Författaren har så mycket att delge oss, vilket är sympatiskt, men tenderar stundom att överskugga den viktiga dramatiska berättelsen med branden, den svåra arbetsolyckan och hur sanningen ska uppdagas. Det finns också en del långa monologer och dialoger som gör att händelseförloppet stoppar upp historiens framåtrörelse. Branden är för övrigt mycket välskriven och det är en viktig berättelse författaren delger oss. Olyckor och dödsfall på arbetsplatser får sällan stort utrymme i massmedia och efter att ha läst Branden kan man fundera över hur mycket mer som sopas under mattan.

Johan Bonander är präst i Svenska kyrkan och bor i Östmark. Det här är hans skönlitterära debut i romanform.

Gun Berger
Wermlandiana 2021:2

 

En bro av poesi. Svenska Akademien & En bok för alla, 2021. 124 s.

När jag hörde talas om utgivningen av denna poesiantologi blev jag mycket nyfiken, och glad. Inte minst för att boken skulle delas ut till alla barn som började i förskoleklass 2021. En gedigen litteraturfrämjande satsning med andra ord. Och inte bara det – en poesifrämjande satsning!
För idén till boken (och det senare dikturvalet) står Ann Boglind och Anna Nordlund, som båda är framstående författare och forskare inom svenskämnet respektive litteraturvetenskap. Nämnvärt i detta sammanhang är att Anna Nordlund länge har forskat om Selma Lagerlöf samt författat den bildrika biografin om Selma som utkom 2018. De Värmlandskopplingar som motiverar en recension återkommer jag dock till. Bokidén kunde realiseras genom Svenska Akademien och En bok för alla, med stöd av Läsrörelsen, och distribueras till skolorna genom Skolverket.
Boken består av ett 60-tal äldre och nyare dikter som samtliga är presenterade med en illustration. Till varje dikt finns också ett antal diskussionsfrågor, tänkta som utgångspunkter för samtal vuxen och barn emellan. Detta är ett friskt och inbjudande grepp som jag nog inte har sett förut, med undantag för rena läroböcker. Bokens primära målgrupp är 6- till 9-åringar, men den riktar sig också till ungdomar och vuxna. Vad gäller urvalet tycker jag att man lyckats bra. Det är en god blandning av gammalt och nytt utan att bli förutsägbart. Visst kan man alltid ha invändningar kring urval och sakna någon författare. Men man bör då påminna sig om den grannlaga uppgift det är att välja ett 60-tal dikter ur den svenskspråkiga litteraturen. Boken avslutas med ”Ett efterord till en vuxen i barnets närhet”, en diktförteckning samt en lista med ordförklaringar.
Poesi anses generellt vara en svårtillgänglig form av litteratur. I någon mån stämmer det alldeles säkert. Men just den uppfattningen kanske gör en sådan här läs- och skrivfrämjande satsning extra angelägen. Jag tror, och hoppas, att boken kan bidra till att sänka trösklarna till dikternas värld, och i förlängningen bjuda in till det förunderliga språket. I förordet står det att ”Poesi är dikter och dikter är korta kluriga texter som har mycket att säga”. Svårare än så är inte det svåra. Det är en anspråkslös bok full med anspråk, som sig bör.

Hur var det då med Värmlandsanknytningarna? Jodå, de är flera. Det är tre dikter av Fröding, en dikt av Ferlin och, något mer otippat, en dikt av Jila Mossaed. Dessutom bidrar Per Gustavsson med tre illustrationer.

Pontus Gustafsson

Wermlandiana 2022:1

 

Bryntesson, Göran, Kärlek och omtanke. Känslans visor och bilder. Foto Tage Bäck. Versmakeriet i Mangskog 2021. 69 s.

Göran Bryntesson och Tage Bäcks bok Kärlek och omtanke andas en stark närvaro i den lilla världen där livet är känt och tryggt. Till synes vanligheter förvandlas till erfarenheter av att livet vrider sig 180 grader och det som var objekt blir subjekt. Det är inte längre jag som ser på världen, men världen ser på mig. Och jag förundras över den kärlek och omtanke som livet ständigt visar och som jag vill vara en del av.

Boken ger mig en påminnelse om ikonernas roll i den grekisk-ortodoxa kulturen. Bilderna av gamla helgon hänger där på väggarna i hemmen, på bensinstationen och på postkontoret. Överallt ser de på mig med vänliga ögon, som om de ville säga att vi är sedda av någon som sett världen med öppna ögon. Det viktiga är inte att vi ser på ikonen, men att ikonen ser på mig. En vanlig dag börjar så med ett tänt ljus framför ikonen; jag är sedd, älskad och innesluten i en omtanke om livet.

Görans och Tages bok tar oss med ut i ottan när de flesta ännu inte har vaknat. Det är där och då som livet föds på nytt i gryningen när ljuset nätt och jämnt har nått över grantopparna. Då sitter Tage Bäck med sin kamera och väntar på ögonblicket när lappugglan vänder sitt ansikte till honom, när älgen lägger sig till ro framför honom och ser människan som en vän. Det är då som fiskgjusen kommer och hälsar god morgon och slår sig ner i en tall ett par meter ifrån Tage. Det har upprättats ett förhållande av tillit och förundran över livet, som inte blir vaneseende men som blir mer intensivt för varje gång mötet sker. Människan är sedd av naturen och innesluten i en stor omsorg. Tage Bäcks fotografier är hälsningar från Moder Jord om att vi är gäster med en uppgift att lära oss att ta ansvar för livet.

Om Tage Bäck tar sig god tid i mötet med det vilda, så har Göran Bryntesson bråttom att hinna ut på sjön Mangen, upp på skogen vid Blåbärskullen för att pröva skidorna i första snön och se om isen håller för en långfärdstur på tjärnen där Göran vet att det fryser tidigt. Det är som om Göran inte kan vänta på att solen ska gå upp innan han varit nere vid sjökanten och tagit ett morgondopp och satt på kaffe för att få dagen att komma igång. Den där oron över att kanske inte hinna med allt som man vill göra, den finns där i boken Kärlek och omtanke.

Livet går fort i Görans värld. Han vill få tiden att stanna upp för en stund och dröja kvar i ögonblicket.

”Det gick så fort, knappt hann vi med,
hur livet sprang och vi sprang med…”

Göran vet också att livet är både starkt och bräckligt samtidigt. Det verkar som om det har blivit tid för sammanfattning av vad som är viktigt i livet. Hälsan och relationerna blir allt tydligare det som gör livet värt att leva. Det är inte självklart att komma upp om morgonen. Glädjen över en kopp kaffe i gryningen med den man älskar blir till en lovsång över att få vara människa ännu ett litet tag. Det vanliga blir dyrbart. Det anspråkslösa blir värdefullt. Görans texter blir som Tages fotografier – de dröjer kvar i det dyrbara ögonblicket när livet ser på mig utan att kräva något mer än närvaron.

”Det är färden som är det bästa,
den vanliga vardagens stund.”

När Tage Bäck och Göran Bryntesson suttit på Nordells Konditori och pratat om bilder och dikter och livets märkligheter, så har skärpan klarnat över vad som vill berättas. Det är vår förmåga att förundras över att världen ser mig och inte ger upp i sin strävan att låta livet fortsätta trots människans framfart. Naturen blundar inte. Den ser mig med öppna ögon. Vi vill lära oss att se tillbaka med kärlek och omtanke.

Gunnar Lidén

Wermlandiana 2022:1

 

Bryntesson, Hans-Elof, Från 48 till 1. Lanthandlar, övriga försäljningsställen, allmänna serviceinrättningar samt större arbetsplatser i Mangskogs socken genom åren. 2021. 163 s.

Bryntesson, Hans-Elof, Från mjölkbordet i Mangskog till Mejeriet i Arvika. En närmare 70-årig näringslivsepok. 2021. 44 s.

Hembygdsforskaren Hans-Elof Bryntesson har en innehållsrik hemsida (ulvmyrsfallet.se) som innehåller många bilder och berättelser från Mangskogs socken. Denna västvärmländska bygd kan vara ett av de mest utforskade lokalsamhällena i Värmland, genom Bryntessons insatser liksom av släktforskaren Kenneth Larssons i princip fullständiga kartläggning av socknens befolkning.

Nu har Hans-Elof producerat två mycket intressanta skrifter, som finns att beställa antingen från författaren själv (hanselof.bryntesson@telia.com) eller köpas ”över disk” hos ICA-butiken Lundby livs i Mangskog.

Från 48 till 1 är en omfattande kartläggning av alla bygdens butiker, men också över nästan all annan samhällsservice som funnits i bygden, kiosk, telefonväxel, bankkontor, postkontor, bibliotek, kvarnar, sågar och allt annat.

Ända fram till 1963 fanns t.ex. livsmedelsbutik i finnhemmanet Bjurbäcken som idag är i stort sett avfolkat. Poststation fanns till 1981 och Wermlandsbankens kontor stängdes den 26 februari 1988.

Alla butiker är mycket väldokumenterade och Konsumbutikerna skildras med hjälp av arkivmaterial från Edane Konsumtionsförening. Den enda kvarvarande butiken, Lundby livs, byggdes 1982–83 om till ett modernt snabbköp.

Boken är väl illustrerad med ett stort antal foton från äldre och nyare tid.

Det gäller också skriften om när mejeriet i Arvika började sin verksamhet och där då många gårdar i Mangskog levererade mjölk i flaskor som sedan skulle transporteras till Arvika. Bygdens siste mjölkbonde Knut Johansson i Gryttom, Brunskog, avvecklade sin verksamhet i april 2012. Då fanns det inte ens ett mejeri i Karlstad.

Knut hade mottagit SMR:s guldmedalj ur Konungens hand. Dessa hedersutmärkelser för god mjölkhantering känner många igen från hem på landsbygden. Guldmedaljen var den finaste och gavs efter 23 års prickfri hantering med godkända provresultat.

Det fanns redan på 1910-talet ett bondeägt mejeri på Framnäs i Grytterud som ägnade sig åt smörtillverkning. I maj 1911 inflyttade ”mejerinnan” Kristina Amalia Magnusson från Nedre Ullerud till Mangskog. Men det finns faktiskt en koppling till nutiden genom bygdens son Yngve Gustafsson som är chef för Wermlands Mejeri i Ökne.

Skriften om mejerihanteringen är av intresse inte bara för Mangskogs- och Brunskogsbor utan är ett pionjärarbete inom värmländsk lokalhistoria.
Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2021:2

 

Bäckhammars bruk 150 år: I hjärtat av Skandinavien. Red. Marie Stenquist. Nordic Paper 2021. 104 s.

Idag finns det fem pappersbruk i Värmland, en gång i tiden var de betydligt fler. Tre av de kvarvarande bruken (Bäckhammar, Åmotfors och Säffle) har på senare år samlats i ett gemensamt bolag, Nordic Paper AB. Bolaget börsnoterades 2020 och i år har de kunnat fira en 150-åring – Bäckhammars bruk.

För att uppmärksamma 150-årsjubileet presenterade Nordic Paper nyligen en jubileumsbok. Det är en påkostad och välskriven bok, korta och informativa texter varvas med nya och äldre bilder, mest nya. Den som vill fördjupa sig i historien kan leta fram Arvid Ernviks historik Bäckhammars bruk från 100-årsjubileet 1971 eller Skogsindustriernas förnämliga Papper och massa i Värmland, 2009.

Givetvis presenteras historien även i 150-årsboken, men till stor del handlar det om nedslag vid dagens Bäckhammar. Bruksledning och trogna medarbetare får ge sin bild av bruket. Flera har arbetat där i generationer. Alla är positiva, precis som det ska vara i en sådan här bok. Vi får även ta del av produkterna. Det handlar om starka papper, för säckar, bärkassar och en hel del annat. På senare år har man även kommit in på skogen som råvara för textilier. Det här är inget nytt. För 80 år sedan var Värmland ledande på pappersmassa för textilproduktion. Bäckhammar var ännu tidigare ute, under första världskriget tillverkade de uteslutande spinnpapper, som ersättningsmaterial för tyger.
Det var 1871 som hammarsmedjorna i Bäckhammar fick lämna plats för en cellulosafabrik. 1886 installerades den första pappersmaskinen. Längs en tidslinje presenteras utvecklingen. Det verkar handla om ständiga förbättringar, ibland tvärt avbrutna av bränder och konjunktursvängningar. Ägare och bolagsform har växlat. Mest överraskande är kanske att bruket under ett antal år ägdes av Victor Hasselblad (kamerakonstruktören) och hur paret Hasselblad bosatte sig i Bäckhammar. 1970 kom Vänerskog in i bilden. Därmed drogs bruket 1981 med i Vänerskogskraschen. Det var då som familjen Pettersson tog över verksamheten.

Klart är att Bäckhammars bruk har en viktig roll i Värmlands näringsliv. Jubileumsboken är utgiven av Nordic Paper. För texterna svarar bolagets informationschef, Marie Stenquist. Boken säljs främst direkt av Nordic Paper, exempelvis hos portvakten.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2021:3

 

Dahlström, Sven-Erik, Minnesstenen som ljuger och andra berättelser från Säffle. Falconi Production 2021. 128 s.

I ett halvsekel har Sven-Erik Dahlström glatt Säffle-Tidningens läsare, först som reporter (och ännu tidigare som sportskribent) och slutligen som chefredaktör. Som pensionär har han fått tid att skriva om något som ligger honom riktigt varmt om hjärtat, närmare bestämt om Säffles historia. Sedan 2012 har det blivit nära 200 uppslag i tidningen.

Sven-Erik Dahlström brukar säga att han är den ende som har läst alla utgåvor av Säffle-Tidningen. Det handlar om 127 årgångar. Där har vi också den viktigaste källan för bokens 29 berättelser. Nästan alltid hänvisas till ST. Det visar inte minst att ortstidningen är en fantastisk källa för den lokala historien. Här har stort som smått dokumenterats. Det senare är kanske lite oroväckande, för idag tappar man ofta bort de små händelserna. Familjesidornas miniporträtt är en oerhört viktig källa för den som söker personhistoria – något att tänka på när familjenotiserna på senare år har reducerats till i stort sett bara ett namn!

Huvuddelen av kapitlen behandlar historisk tid. Här är fotograf Ludvig Åbergs bilder ett ovärderligt komplement. För senare tid, från 1950-talet, har Sven-Erik Dahlström ofta kunnat illustrera texterna med bilder ur tidningsarkivet. Och så finns det en rad kapitel där han själv står som fotograf. Han skildrar de populära karnevalerna, realexamen och Säffles egen slalombacke (en turistbroschyr beskrev en gång Säffle som orten med flest hotellrum per meter skidlift!). Med nedslag i nära nutid och tillbakablickar till ämnen som kanalbygget (1837) och bilarnas intåg i Säffle (1903) är detta en bok för alla, åtminstone för alla med intresse för Säffle. Bokens titel? Det handlar om den stora minnesstenen vid Säffle kanal. Enligt inskriptionen invigdes kanalen av Konung Carl XIV Johan – men det var nog snarare ett önsketänkande, har Sven-Erik Dahlström lyckats bevisa.

Någon skrev vid tillfälle att Åke Jansson genom sin boksvit (Profiler och miljöer i Säffle) har täppt till varenda portuppgång med lokalhistoria. Men det fanns uppenbarligen ämnen kvar att skriva om – och några av dessa möter man alltså i Sven-Erik Dahlströms nya bok. Dessutom! Säffle är förvisso Sveriges yngsta stad, men vi kan lova att det finns mycket mer att gräva fram ur arkivens djup. Minnesstenen som ljuger och andra berättelser från Säffle är förhoppningsvis inledningen på en ny bokserie. Extra plus för namnregistret och Anders Falks fina formgivning.
Claes Åkerblom

Wermlandiana 2021:2

 

Dikter för unga. Älskad poesi – från Predikaren till Johannes Anyuru. Redaktion: Hanna Gerhardsen, Margot Henrikson, Mattias Henrikson och Sandra Fröjd. Ordförlaget 2021. 143 s.

Gruppen som gjort urvalet till denna samling består av Hanna Gerhardsen, Margot Henrikson, Mattias Henrikson och Sandra Fröjd och jag tycker att de gjort ett bra arbete. Här finns nya dikter från 2010-talet av Hanna Rajs Lara och Malte Persson till gamla kära bekanta som C-Dur av Tomas Tranströmer och Ja visst gör det ont av Karin Boye. Av värmlänningar finns var sin dikt av Lars Andersson, Nils Ferlin och Gustaf Fröding (Just Strövtåg i hembygden som gruppen Mando Diao så fint tonsatt). Dessutom finns en dikt av vår kära, till länet adopterade Jila Mossaed. Frågan är om det motiverar att samlingen recenseras i Wermlandiana men inte mig emot för jag tycker att urvalet är en utmärkt blandning av gammal och ny poesi för både unga och äldre. Något att upptäcka och något att känna igen.
Jag uppskattar också att antalet dikter är lagom stort, ett åttiotal, med varierande layout och typsnitt och tjockt fint papper. Kanske en gåva till unga i din närhet?
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2021:2

 

Edliden, Ann, Någon annans tidsfördriv. Polaris 2021. 365 s.

Huvudpersonen Doris lever ett hektiskt liv i mediebranschen i Stockholm. Både privat och professionellt snurrar det på med sena kvällar och singelliv och delad lägenhet med en tjejkompis. Jobbet som pressansvarig för ett tv-företags reality show kräver både engagemang och diplomati. Det är krävande och ger ändå ingen fast anställning. Skilda föräldrar i Karlstad behöver uppmärksamhet och stöd.

För att hitta en ny relation ger sig Doris ut på nätet och matchas med en Petter som verkar trygg och stöttande. Så småningom visar det sig att han har många olika nät-identiteter och flera förväntansfulla unga kvinnor har blivit lurade. Efter gemensamt detektivarbete konfronteras mannen av en grupp kvinnor som lyckats hitta varandra. De kräver att mannen slutar med sina skumma nätaffärer.

Den värmländska familjejargongen återges på ett avslöjande och förträffligt sätt. Ann Edliden skildrar i sin debutroman vår tids utsatthet med en särskild finess. Boken tar upp det som drabbat många i fåfäng strävan att hitta en partner. Huvudpersonens återkommande dilemma kan många ensamma känna igen sig i idag. Att ge järnet på ett osäkert jobb, att orka ställa upp för föräldrar som behöver stöttning och att varva ner för att kanske hitta en varaktig relation. Boken kan också betraktas som ett tidsdokument.
Solveig Nilsson Lindberg

Wermlandiana 2021:2

 

Edsgård, Margareta, Skrädmjöl. Det värmländska mjölet. Foto samt bildbearbetning Dan Nilsson. Votum Förlag 2021. 137 s.

Margareta Edsgård tar oss med på en resa genom skrädmjölets Värmland. Med stolthet över det noggranna hantverket och det värmländska matarvet tecknar Edsgård skrädmjölets historia; en historia som präglats av såväl politik som trender. I boken ges samlad kunskap kring, och en närmare definition av vad skrädmjöl är. Det är en noggrann genomgång ”från ax till limpa”!

En koppling till det värmländska kulturlandskapet får vi via Selma Lagerlöf, som utöver sitt författarskap även var entreprenör och företagare i havrebranschen. Hon propagerade för folkhälsa!

Näringsaspekten finns med och ett eget litet kapitel ägnas skrädmjölet och gluten. Där ges ett förtydligande för dem som behöver specialkost: skrädmjöl är tyvärr inte certifierat som glutenfritt. Dagens märkningsregler tillåter inte att skrädmjölet får märkas ”Glutenfri” eller ”Mycket låg glutenhalt”, trots att ren havre är naturligt glutenfri.

Inom EU finns tre skyddade beteckningar som kan användas för att skydda livsmedels- och jordbruksprodukters namn, ursprung, tillverkningssätt och kvaliteter. Några få svenska produkter har någon av dessa beteckningar. Exempelvis Kalix Löjrom, Bruna bönor från Öland, Falukorv och icke att förglömma flera av våra svenska namnskyddade ostar. För att ansöka om en Skyddad ursprungsbeteckning för skrädmjölet bildades den ideella föreningen ”Värmländskt skrädmjöl”. Föreningen är öppen för alla som är intresserade av att stötta skrädmjölet, både företag, privatpersoner och organisationer. Den 31 oktober 2017 lämnades ansökan om Skyddad ursprungsbeteckning in till Livsmedelsverket, för att först bearbetas där, och sedan skickas vidare till EU-kommissionen för granskning. Processen är lång och omfattande. Beteckningen har ändrats till Skyddad geografisk beteckning, då det är framställandet av mjölet som är det unika för Värmland. Vi håller tummarna för att skrädmjölet får godkänt, SGB, men EU:s beslutskvarnar mal långsamt. Hurra! Den 9 augusti 2021 godkände EU Värmländskt skrädmjöl och ger det den skyddade beteckningen SGB.
Vi får möta havreodlare som framhåller vikten av att använda värmländsk havre till skrädmjöl. Samtidigt är det en väldigt liten del av den värmländska havreskörden som går till just skrädmjöl.

Kvarnarna ges levande beskrivningar, ackompanjerade av Dan Nilssons vackra bilder. Här kan vi läsa om den återuppväckta Björkaholm Qvarn och historiken kring Stöpafors kvarn. Och om nytt liv för Femtå Qvarn, som tyvärr försattes i konkurs i februari 2021, men enligt NWT har fått nya ägare som påbörjat skrädmjölsproduktionen igen. Vi får fina berättelser kring generationers arbete och jag inser att alla mjölnare tycks vara stolta eldsjälar. Skrädmjöl säljs inte enbart i Värmland utan marknadsförs och säljs på flera håll i Sverige. I boken funderas det kring hur länge den bruna påsen har sett ut som den gör, och vem som egentligen har ritat den? Ingen vet! Men undertecknad kan bidra lite till historien genom att berätta att designen fanns i början av 1980-talet då jag jobbade på Wermlandsgården, i Hushållningssällskapets regi. Vi marknadsförde och sålde bl.a. skrädmjöl långt utanför Värmlands gränser. Då fanns även Kvalderuds kvarn, på Värmlandsnäs, som producerade skrädmjöl.

Råvaran havre har även, med stor innovationskraft, haft en framskjuten plats i olika mattävlingar, både regionalt och nationellt. Nävgröt (motti) med fläsk och lingon utsågs 2016 av P4 Värmlands lyssnare till Värmlands landskapsrätt!

I boken ges ingående beskrivningar kring både hur nävgröt kokas och bör ätas, ett levande kulturarv och hantverk som förts vidare genom generationer. År 2005 bildades Nävgrötsakademin som missionerade för nävgröten och instiftade Nävgrötens dag den 10 september. Akademin avslutades 2009 då medlemmarna ansåg syftet vara uppnått – att få folk att äta mera motti.

Att nävgröten är förknippad med skrädmjöl tillverkat enbart av havre hör till en senare tid, förr användes även andra sädesslag. Även tillbehören har varierat beroende på tillgång, t.ex. har rätten intagits med fisk. Men nävgröt med fläsk var både närande och behändigt att tillreda i de värmländska skogskojorna.

På hembygdsgårdar och finngårdar runt om i Värmland förs kulturarvet vidare. På Gammelvala serveras enorma mängder nävgröt – 10 000 portioner ett normalår!

För att säkra nävgrötens framtid uppmanar Margareta Edsgård alla att ta med barn, barnbarn och ungdomar för att pröva nävgröt och göra sig bekanta med skrädmjölet och dess möjligheter. Skrädmjölet kan ju användas till så mycket mer än nävgröt! I boken finns många fina recept med tips och trix.
Karin Wistrand Kardemark

Wermlandiana 2021:2

 

Edvinsson, Kjell-Arne & Stenwreth, Torbjörn, Narcissismen i Sverige: hur ett socialt virus träffade ett lands maktelit. Stenwreth & Edvinsson förlag 2021. 88 s.

För ganska precis 40 år sedan köpte jag boken Den narcissistiska kulturen (Norstedts 1981) för 94 kr i Herman Anderssons bokhandel i Karlstads centrum. Författaren hette Christopher Lasch (1932–1994) och var amerikansk idéhistoriker med djupgående kunskaper i psykiatri. Lasch hade uppmärksammat att terapeuternas och analytikernas divaner efter andra världskrigets slut och de följande årtiondena inte längre togs i anspråk av hysteriska patienter med renlighetsmanier och sexuella neuroser som på Freuds tid. Hysterin och hysterikerna hade med andra ord nått vägs ände.

Modernare tiders vårdfall led istället av ångest och förlamande känslor av tomhet. De ansåg sig sakna både ett förflutet och en framtid och såg inte heller någon verklig poäng med att förändra samhället i positiv riktning. De var kort sagt självbespeglande egotrippare utan fasta normer – narcissister – och i regel svåra att hjälpa och än svårare att lotsa in på mer konstruktiva banor.

Med Lasch som utgångspunkt och språngbräda satte jag igång att läsa den lilla volymen Narcissismen i Sverige: Hur ett socialt virus drabbade ett lands maktelit om inte med spänt, så åtminstone med ett visst, intresse. De båda upphovsmännen, Kjell-Arne Edvinsson och Torbjörn Stenwreth, är värmlänningar och dessutom ’trendspanare’, managementkonsulter, coacher och åtskilligt mer än så, föreläsare och entreprenörer bland annat.
Deras tes är att ”makteliten” här i riket drabbats av tredje gradens högoktaniga narcissism på bredast möjliga basis, allt i syfte att befrämja de egna karriärerna, slå sig fram med alla tillgängliga medel, klia varandras ryggar och bete sig allmänt illa så snart tillfälle ges. Begreppet makteliten preciseras aldrig i boken, men det framgår inte oväntat att den omfattar såväl kultureliten som medieeliten och, naturligtvis, politikereliten – kategorier som inte heller förklaras med en enda stavelse.
Framställningen är genomgående förenklad och en underskattning av läsaren. Texten innehåller svepande formuleringar och allmänna fördömanden. Till exempel får man på sidan 66 besked om att den svenska socialdemokratin, liksom även arbetarrörelsen, både före och under kriget 1939–1945 var ”starkt och uttalat antisemitiska”. Påståendet är grundfalskt. Sant är att vår samlingsregering under kriget tillmötesgick de styrande i Das Reich med permittenttrafik och andra eftergifter. Sant är också att Arthur Engberg, socialdemokratisk ecklesiastikminister i två omgångar på 1930-talet, har kunnat beslås med antisemitiska böjelser. Men att svensk socialdemokrati och arbetarrörelse i sin helhet slog in på antisemitiska vägar före och under kriget är ren gallimatias.

”Universiteten i Sverige har mer eller mindre kidnappats av genusforskarna”, blir vi underrättade om på ett annat ställe i texten. Jag tror mig ha insett att Edvinsson & Stenwreth är varma beundrare av frasen ”mer eller mindre”. Kanske tycker de att måttet är mer eller mindre rågat, när de även går i god för att vår riksdag är ett enda ”grandiost narcissistiskt kollektiv”. De politiska partiernas program avfärdar de i samma andetag som ”floskelsamlingar”. Mer eller mindre…

Begreppet narcissism har rötter i den grekiska mytologin. När den sköne ynglingen Narkissos (latinets Narcissus), som råkade vara frukten av en relation mellan guden Kefissos och en najad, i ett obevakat ögonblick fick syn på sin egen spegelbild i en källa, så tog hans liv med ens en ny vändning. Faktum är att Narkissos blev hett förälskad i den egna bilden. Ja, han blev så till den grad förälskad i sig själv att han sakta tynade bort och dog. Efter döden förvandlades han till en blomma – en narciss. Den historiens sanningshalt är avsevärt högre än mycket av det man inhämtar i detta alster.

Mats Parner

Wermlandiana 2021:3

 

Er vän Gustaf Fröding. Gustaf Frödingsällskapets årsbok. Bild,text&form 2021. 104 s.

Frödingsällskapets årsbok är ett välkommet vårtecken. Boken är en antologi på temat ”Er vän Gustaf Fröding”. Tio kvinnor berättar om sina personliga relationer till Gustaf Fröding. Eftersom alla har valt sina egna infallsvinklar blir det en både intressant och trevlig blandning.

Hög kvalitet blir det också när kända skribenter medverkar. Agneta Pleijel, Helene Rådberg, Vibeke Olsson Falk och Eva Haettner Aurelius kan nämnas.

Min favorit blir ändå My Bodin. 2020 sökte hon jobbet som guide på Alsters herrgård. Särskilt mycket om den store diktaren visste hon inte, men hon hade fascinerats av dikten ”En ghasel”, en dikt som för övrigt även Agneta Pleijel utgår ifrån i sitt kapitel.
Inför jobbintervjun ”hetsläser” My Bodin Frödingdikter och när hon får jobbet fortsätter hon att läsa in sig på Fröding. Hon blir mer och mer intresserad, inte bara av hans dikter utan av författaren själv.

Snart är hon helt betagen och börjar uppleva en sorts konstig känsla av släktskap. Hon analyserar, kommenterar och citerar. Hon skriver om sina känslor i sin dagbok och lever under hela sommaren i någon sorts Fröding-bubbla.

Slutklämmen i My Bodins kapitel tycker jag är magnifikt. Då hade hon fått frågan om hon kunde tänka sig att medverka i det som nu blivit en årsbok.

Hon tackar ja: ”Så nu gör jag det. Jag skriver ut mitt allra innersta här. Jag lämnar återbud till familjen, säger upp mig från jobbet och får klart den här texten till varje pris. Je suis Gustaf!”

Men boken innehåller inte bara skriftliga berättelser. Malin Biller, som tillsammans med Miriam Kaukosalo varit redaktör för årsboken, levererar en berättelse i serieform och bidrar dessutom med tuschlaveringar som återkommer som en röd tråd i boken. Maria ”Vildhjärta” Westerberg har med hjälp av grenar, pinnar och annat hämtat ur naturen skapat illustrationer till en rad Frödingdikter som hon travesterar. Fyndigt, även om jag på några ställen hade önskat lite mer rytm i texterna.

Nämnas ska även Barbro Järliden som skrivit ett fint förord. En akvarell av Karlskogakonstnären Gertrud Samén pryder omslaget där den vackra vita nattviolen riktigt lyser. Anita Stjernlöf-Lund svarar även i år för den grafiska formgivningen. Sammantaget har det blivit en årsbok som Frödingsällskapet kan vara stolta över.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2021:1

 

Eriksson, Gunnar, Edane. Bilder och berättelser. En bok om gamla tider i Edane. Versmakeriet i Mangskog 2021. 96 s.
Vi som passerar dagens Edane med tåg eller bil upplever nog idyllen, med läget vid Värmeln och med de många praktfulla snickarglädjevillorna som klättrar upp längs kullar och skogshöjder. Visst är det ett i högsta grad levande samhälle med affär och försäkringsbolag och industriverksamhet och annat, men livet har kanske inte samma höga puls som i Oslo eller centrala Karlstad. Numera! Läser man Gunnar Erikssons bok Edane. Bilder och berättelser får man dock en bild av ett från 1800-talets slut snabbt expanderande samhälle, där allt verkligen hänt tack vare driftiga människors initiativ. Författaren är själv uppvuxen i Edane och har kombinerat sitt egna goda minne med andras för att ge glimtar ur vardagen på gott och ont under framförallt det långa 1900-talet.

Edane har som de flesta platser i västra Värmland en historia som by som sträcker sig ner åtminstone till medeltiden. Det är emellertid efter 1860-talets nödår som den stora omvandlingen till samhälle tar fart. Järnvägen mellan Stockholm och dåvarande Kristiania kom efter hårda strider om sträckningen att dras just förbi Edane, som också fick sin station – bygget avslutades 1871. Några år senare påbörjades det stora arbetet med att sänka den närbelägna sjön Fåen för att skapa ny odlingsmark, vilket också var viktigt för bygdens utveckling. Det ena gav det andra och etableringen av handelsbodar, småindustrier, hotell och samlingslokaler av olika slag blev omfattande. Det är bakgrunden till det myller av berättelser, som Gunnar Eriksson lyckats samla i sin bok. Den är rappt och fyndigt skriven och dessutom väl illustrerad.

Man behöver sannerligen inte ha anknytning till Edane för att uppskatta boken: detta är svensk Folkhemshistoria i koncentrat! Initiativen till att bygga och driva ordenshuset Thorsborg med studiecirklar, fester och bioföreställningar eller bygdens egna hockeyrink ner mot sjön är typiska inslag, liksom tillkomsten av alla bygdens olika föreningar. En modellflygklubb har väl inte tillhört vanligheterna i Värmland, men Edane fick en sådan på 50-talet på initiativ av komministern Stellan von Beger. I frisksportklubben Viljan sysslade man med akrobatik. En på sin tid populär mötesplats var Mac’s Café, där diskomusiken gick hög: ”Med influenser från storstadsliv i Hamburg blev det något som ingen sett maken till i våra trakter. Här var det mörka toner som gällde, flera bås, ljudeffekter och en bar där man kunde beställa dryck eller musik för 25 öre per låt. Cigarettröken låg oftast tät i lokalen, men här trivdes ungdomarna.” Cafét grundades i slutet av 60-talet och det då förfallna huset brändes ner av Arvika Räddningstjänst två årtionden senare.

I Edane fanns smedja, frisersalong och cykelaffär men också mer ovanliga verksamheter som en karamellfabrik och Svenska flaggfabriken, som drevs i ett par år efter unionsupplösningen 1905 när det var hausse på att skaffa sig svenska flaggor. Skyltmålaren Wilhelm Pagrotsky, upphovsman till många målade flaggor och standar för fackföreningar och arbetarkommuner, drev också sin verksamhet i Edane sedan 1917. Och det var i Edane som den mystiska ”Postgubben” levde gömd på postfrökens övervåning i femton års tid – det är en historia som ger mer frågor än svar!

Det är ett trevligt och innehållsrikt stycke lokalhistoria som Gunnar Eriksson skapat, präglat av humor. Ett gott föredöme för andra – för varje bygd har sina historier som behöver berättas för att inte glömmas.

Peter Olausson

Wermlandiana 2022:1

 

Eriksson, Peter, Stora Valla. Berättelser kring en fotbollsarena i Värmland. Degerforsbilder 2021. 154

Det finns idrottsplatser och så finns det Idrottsplatser. Stora Valla den värmländska fotbollens Mekka, med anor från året som Degerfors IF gjorde sin första säsong i allsvenskan (1938), en plats känd för ”vulkanutbrott” och frejdigt spel men också som under 2021 vinterkyla och osannolik glädje. Historien om föreningen, spelarna, tränarna och profilerna har berättats i många böcker och andra typer av media och så kommer det att fortsätta också framöver.

Nu har journalisten Peter Erikssons skrivit reportagebok om Stora Valla. Den börjar med Degerfors IF:s sagolika återkomst till allsvenskan en mörk decemberkväll 2020 och följer fotbollsdramat fram till oktober 2021 då ovissheten lägrar sig över utgången. Det är historia och historier i en salig blandning, som gör boken till en omtumlande, omväxlande läsning där proffsigt foto ger ytterligare liv och själ åt framställningen. Många är de som kommer till tals och förmedlar tankar och funderingar över hur en förening och dess verksamhet kan skapa ett engagemang som engagerar generation efter generation. Man blir också varse att verksamheten i och kring denna fotbollens högborg rymmer så mycket mer än ett A-lag för herrar; damlag på väg uppåt, parafotboll, barn- och ungdomsverksamhet, ”pensionärslag”, Fotbollsmuseum och legendariska ”Skitiga bullen”. Kommunen, företagen, musikkåren ja snart sagt alla har ett förhållande till föreningen och idrottsplatsen.

Peter Erikssons bok är en av många böcker om Degerfors IF. Den är lättläst, aktuell och historisk, oftast skriven i intervjuform med annorlunda vinklar och inte minst bra bilder från ett redan legendariskt år. Året då 2020-års motto ”tro på det” blev verklighet. Boken pryder sin plats i den rödvita bokhyllan.

Olof Andersson

Wermlandiana 2022:1

 

Flemberg, Henrik, Till godo: noveller. Förlaget selstam.se 2021. 91 s.

De flesta självbiografier är skrivna i jag-form och ger därför intryck av att vara historiskt ”sanna”. Men minnet är ofta en förrädisk samarbetspartner. Samma händelse och samma miljö kan dyka upp i medvetandet flera gånger men ofta i en förändrad skepnad. Förre kontraktsprosten och kyrkoherden i Dals-Ed Henrik Flemberg – uppvuxen i Arvika - har valt en annan väg när han vill delge sin omgivning vad som ledde honom fram till hans val av levnadsbana. För det första har han övergivit jag-formen till förmån för den fiktive Viktor. Det skapar större frihet och berättigar till selektivt skapande. Tyngdpunkten förskjuts från händelser till skeenden. Vidare har han avstått från att exakt följa en tidsaxel. Istället kallar han de olika kapitlen för noveller. De blir både fristående och sammanhållande element i den övergripande berättelsen.

Läsaren lär känna Viktor genom olika episoder vilka format honom till den vuxna person han blev och som också utgör bakgrund till kallelsen att bli präst. Det avgörandet upplevde han inte som ett val. Det var en kallelse. Kanske är det däri bokens poäng ligger. Hur såg vägen till prästbanan ut? Vi får följa Viktor från barndomens upplevelser av sommardoftande ängar och dikesrenar och lyckan i att kunna cykla via 12-åringens bittra insikt att också det mest ljuva har ett slut till tonåringens sökande efter en identitet och en framtid. Där finns förälskelserna och den både vacklande och trygga vänskapen med skolkamrater. Där finns den andliga fördjupningen genom den Kristna Gymnasistföreningens sammankomster och sommarläger och där finns inte minst kärleken. Där finns också det avgörande valet av levnadsbana. Trots det medvetna valet av naturvetenskaplig studieinriktning når honom orden: ”Du skall bli präst!” och Viktor kan inte motstå. Musiken och litteraturen – främst Dostojevskij – blir ständiga följeslagare under den fortsatta livsresan. Intresset för Dostojevskij leder till fördjupade studier i såväl hans tänkande som i rysk-ortodox teologi och i ryska språket.

I bokens senare del följer rapsodiska och ofta dramatiska minnen från tjänsteåren som präst. Stor plats får åren som kyrkoherde i den vidsträckta Norra Finnskoga församling längst upp i landskapets nordligaste del. Skog, skog, skog. Starka och varmhjärtade personligheter. Dramatiska vinternätter i stark kyla. Mer än 40 minusgrader ute, 2 plusgrader inne och frusna vattenrör kan nog skapa oro hos de flesta. Högtidliga gudstjänster. Brinnande facklor som lämnats kvar i vinterkvällens snöhögar före inträdet i det stämningsfyllda kyrkorummet.

Nu ser Viktor tillbaka på sin aktiva tid: ”Du har fått vara med, som en budbärare, en utsänd, en Guds ords tjänare.”

Inge Bredin

Wermlandiana 2021:3

 

Från Fjällvallen till Valla. Berättelser och familjetabeller från Gustavas nordligaste och Tiomilaskogens sydligaste delar. Författare och redaktörer: Anders Norman, Britt-Marie Modig, Ann-Britt Gustafson, Christina Ludvigsson. Norlén & Slottner 2021. 224 s.
Dokumentationsgruppen för Tiomilaskogens finnmark har lagt fram sin tredje bok Från Fjällvallen till Valla med underrubriken Berättelser och familjetabeller från Gustavas nordligaste och Tiomilaskogens sydligaste delar.

Den första boken heter Gårdar och folk på Malungs finnmark. Den kom 2011 med upplaga 2013. Den andra Berättelser frän Tiomilaskogen kom 2018 och recenserades i Wermlandiana 2019 Nr 3–4. Av förordet till den tredje boken framgår, att en fjärde del planeras. Arbetsgruppens sju medlemmar har haft trevligt när de träffats och arbetat tillsammans. I coronatider har dock många fysiska träffar ersatts av telefonmöten och epost.

Huvuddelen av boken ägnas åt människorna i bygden och platserna där de bodde. Den snabba avfolkningen i bygden visas av en artikel i VF 1971. ”För sjutton år sedan bodde det folk i varenda stuga. Idag finns bara en familj kvar i Nain.” Personnotiserna vidgas ibland till små berättelser, där eldsvådor och drunkningsolyckor inte är ovanliga.

Ett antal artiklar har förut varit publicerade i NWT, VF eller Värmlandsbygden. Andra har hämtats från Gustavabygden eller böcker av Valter Berg (Den svarta piskan) eller Bertil Bergqvist (Finnmarksrapsodi). Härvid har källan noggrant angivits.

Boken är liksom de två tidigare inlagd i FINNSAM:s förträffliga bibliografi. Slår man på Gustava under fritextsökning får man ca 170 referenser, varav det absoluta flertalet avser artiklar i Gustavabygden. Utan Gustavaforskningen och dess bildarkiv hade det nog varit omöjligt att arbeta fram denna bok.

Ett djupt intryck gör berättelserna om Uddeholmsbolagets framfart mot såväl självägande som arrendatorer. Dåligt betalt sent i efterhand och höga priser på livsnödvändiga varor i bolagets butik blev en rävsax många fastnade i. I tre steg på 1770-talet, 1780-talet och 1790-talet kunde en hemmansdel övergå i bolagets ägo och därmed blev den tidigare ägaren arrendator.
Arne Vannevik

Wermlandiana 2022:1

 

Gotting, AnnaSara & Lindqvist, Jenny, Bertils kvällsbön. Speja förlag 2021. 27 s.

Här får vi möta en ung barnfamilj när det är läggdags. Både mamma och pappa hjälps åt när Bertil och lillasyster Siv ska nattas. Det är en kaosartad ceremoni som säkert upprepas varje kväll och som alla småbarnsföräldrar kan känna igen. Därtill kommer att mamma och pappa vill lära barnen att be kvällsbön. Det blir korta små böner, avbrutna av kissbehov och plötslig hunger, där Bertil tackar Gud för allt mellan himmel och jord, för högt och lågt, för lillasystrar och sakerna på loppis som aldrig blir sålda.

Jag skulle så gärna vilja berömma denna debutbok därför att det kommer så få bra barnböcker med kristen grundsyn men jag kan inte låta bli att jämföra Gottings verk med böcker som Elisabet Härenstams Tanketurer till Gud och Gunilla Bergströms God natt Alfons Åberg som är oöverträffade i sin enkelhet och ändå säger så mycket.

Detta är en påkostad och välgjord bok men den rimmade texten känns pratig och rimmen är ofta sökta. Maräng och våningssäng, be och gelé är bara några exempel!

Jenny Lindqvist är en driven om än lite schablonartad illustratör. Hon gestaltar väl berättelsens olika skeden. Det är fart och fläkt över sidorna. Här finns mycket att titta på och skratta åt.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2022:1

 

Gottlund, Carl Axel, Dagbok öfver mina vandringar på Wermlands och Solørs finnskogar 1821. 200 års jubileumsutgåva 1821–2021. Veidarvon förlag 2021. 451 s.

Carl Axel Gottlund var den finländske student vars vandringar i de svenska finnskogarna för drygt 200 år sedan förändrade livet för många människor – inklusive för honom själv. År 1817 tog han sig till Dalarna, Hälsingland och Bergslagen. Fyra år senare var det dags för en färd till Värmland. Gottlund var 24 år när han sommaren 1821 tog sig till västra och snart också norra delen av landskapet. Han var nyfiken på ättlingarna till 1600-talets savolaxiska migranter som slagit sig ner just här och ville ta reda på så mycket han kunde om deras historia och deras sätt att leva. Gottlund var välorganiserad och vinnlade sig om att föra noggranna anteckningar om vad han var med om när han tog sig fram till fots genom myrmarker och höjder fram till de många små byarna och stugorna i skogarnas mitt. Hans digra dagböcker har givits ut i tryck vid flera tillfällen och utgör en huvudkälla till vad vi idag vet om det som kallas finnskogen. Utan Gottlund hade vi knappast haft något finnkulturcenter i Lekvattnet idag och förmodligen inte heller någon finnkulturförening i Solør och Värmland. Finnskogens apostel har han kommit att kallas, för han blev efter sina resor också en tapper banérförare för skogsfinnarna och ville bland annat åstadkomma ett särskilt härad på ömse sidor av riksgränsen för att främja deras intressen. Så blev det inte. Att norra Värmland fick flera nya kyrksocknar – som Södra och Norra Finnskoga - under första hälften av 1800-talet bidrog dock hans engagemang till.

Lagom till 200-årsjubiléet av Värmlandsvandringen har Anna Ø. Forsberg och Niclas Persson Tenhuinen redigerat en ny utgåva av Gottlunds dagbok, där också de en gång censurerade erotiska partierna tagits med. Det är en präktig och vackert formgiven volym som bär den vetenskapliga noggrannhetens prägel. Inledningen ger en enkel och pedagogisk ingång till vem Carl Axel Gottlund var och inte minst till hans författarskap, som kom att bli mycket omfattande – hans efterlämnade anteckningar förvaras idag i arkivet för Finska Litteratursällskapet i Helsingfors och omfattar mycket mer än dagböckerna. Den nu aktuella dagboksutgåvan ger i sig inget nytt jämfört med de tidigare, men erbjuder en ny generation av läsare en fascinerande upptäcktsfärd ner i annan tid, då finskan fortfarande talades till vardags av många och rökstugorna var många i bygderna. Det är dock ingen rosa romantik över skildringen, snarare är det kärvheten man slås av – liksom det sjudande arbetet i magra bygder för att människor skulle få mat på bordet. Vi möter vardagen. Sedan kan man förstås fundera över det annorlunda, det magiska. Ett av många exempel på detta är hur man i skogarna vid Östra Mulltjärn i Östmark använde sig av något vi kunde kalla voodoo – utan att det förstås hette så, utan mihes kuvia. Det rörde sig enligt Gottlund om människobilder inhuggna i träd, vilka gick att använda för att skada någon man kommit på kant med. ”Ville man nu tillfoga sin ovän något ondt, behöfde man blott komma hit och tillfoga denna bild det, under uppläsningar om hvem den vore som skulle uppbära det. Så t. ex. om man ville att han långsamt skulle plågas till döds.” Kusligt är väl bara förnamnet…

Redaktörerna och det utgivande förlaget är att gratulera till ett bokverk som borde läsas av alla med intresse för värmländsk och skogsfinsk historia. Här finns en hel värld att upptäcka!

Peter Olausson

Wermlandiana 2022:1

 

Greenberg, Larry, The Antique Tourist. A travel guide to antiquing in Sweden. GreenBergman förlag 2021. 282 s.

Idén till resehandboken med den fyndiga titeln The Antique Tourist fick Larry Greenberg, professor i biologi vid Karlstads universitet, när han och hustrun 1999 köpte en enorm prästgård från 1700-talet i Molkom för sig och sina fyra barn med många stora rum som behövde möbleras. Möblerna sökte han på auktioner och auktionshus. Som biolog visste han ingenting om antika ting men tog alla tillfällen i akt att lära sig genom att läsa böcker eller helt enkelt fråga antikhandlare, massor av frågor. Till slut var huset färdigmöblerat men vid det laget brann han av intresse för antikviteter. Det var i diskussionerna med antikhandlaren Ali Basiri i Molkom som idén att göra boken uppstod. Med sin kamera uppsökte Larry Greenberg antikhus och loppisar över hela Sverige och dryga tjugo år efter flytten till prästgården och trettio efter flytten från USA till Sverige har han sammanställt en tjock, faktaspäckad och spiralhäftad bok med otroliga mängder av information och utmärkta kartor.

I The Antique Tourist guidar Larry Greenberg läsaren genom hela Sverige och berättar om vårt svenska kulturarv av möbler och andra föremål. Han skriver om olika stilepoker i Sverige från 1600-talet till 1990-talet och beskriver sedan landskap för landskap vad man kan vänta sig att finna just där. Inte bara typiska möbler och andra föremål och antikaffärer utan också natur, författare, konstnärer, matkultur, industri, jordbruk, sevärdheter och allt man kan tänka sig.

De åtta sidorna om Värmland inleds med de första orden i Anders Fryxells värmlandsvisa och en lyrisk beskrivning av det värmländska landskapet. Kortfattat och koncentrerat berättar han sedan om brukseran, om medeltidens pilgrimsvandringar, intressanta kyrkor, allmogemöbler och den vackra naturen i Fryksdalen, om Selma Lagerlöf och Mårbacka, Fröding och Alsters herrgård, Nobelmuseet i Karlskoga, Värmlands museum och Sveriges längsta stenbro i Karlstad, om Arvika, Rackenmålarna, Bröderna Erikssons möbelverkstad, Taserudsstaken, Arvikabygdens krukmakare och keramiker, friluftsmuseet Sågudden och Klässbols Linneväveri, Eda glasbruk, Liljedals buteljglasbruk och von Echstedtska gården. Han redogör också kortfattat men initierat om den finska invandringen 1570–1660, finnkulturen och finngårdarna. Värmlandsavsnittet avslutas med att Larry Greenberg berättar om de silversmeder som verkade i Karlstad under 1600- och 1700-talen. Det är nog inte många värmlänningar som känner till Johan Friedrich Straub (1674–1713) och det fina filigramsarbete han var berömd för eller silversmeden Niklas Warneck (1727–1780) men det gör man om läst om Värmland i The Antique Tourist.

Det är rent otroligt vad Larry Greenberg fått med i de åtta sidorna om Värmland och vad han berättar om alla de andra landskapen i Sverige.

Visit Värmland borde slå sig samman med övriga likartade turistorganisationer i Sverige och ge ut en svensk översättning av The Antique Tourist och se till att boken finns att köpa i alla svenska turistbyråer både på engelska och svenska!!! Och alla svenskar med intresse för antikviteter och design borde ha boken att sätta i händerna på besökande vänner från andra delar av Sverige (gärna då på svenska!), från övriga Norden och andra länder!
Lena Sewall

Wermlandiana 2022:1

 

Grenholm, Micael, Konvertiten. En roman. Vem ska du tro på när du inte blir trodd? Sjöbergs förlag 2021. 388 s.

Ordet flykting har nästan försvunnit ur vanligt språkbruk för att ersättas av samlingstermen migrant. Det är en term som normalt syftar på människor som flyttar över nationsgränser oavsett motiv. Ordet flykting har däremot en klang som är fyllt av smärta, ångest och rädsla. Det rymmer ett hopp om att få mötas av barmhärtighet och hjälp i en livshotande situation. Man kan fråga sig varför vi till vardags hellre talar om migranter som om det vore något entydigt. Kanske blir det för närgånget att tänka in alla de miljoner som idag tvingas leva på flykt för sina liv? Vår asyllagstiftning är av begripliga skäl svår både att formulera och inte minst att tolka. Särskilt om den asylsökande är förföljd av ideologiska skäl. Vilka ska få stanna och vilka skall skickas tillbaka?

Om detta har Karlstadsbördige Micael Grenholm skrivit en roman – Konvertiten. Som framgår av titeln handlar den om en ung man – Hussein från Afghanistan - som under flykten genomgår en omvändelse till kristendomen vilket gör det än mer omöjligt för honom att återvända till det talibanledda hemlandet. Det är nu upp till Migrationsverket att avgöra om Husseins omvändelse är äkta eller påhitt för att få uppehållstillstånd i Sverige. I sanning inte en enkel uppgift. Boken har sin bakgrund i den allvarliga kritik som i svenska media riktades under förra året mot ett frågeformulär som användes i utredningen av den asylsökande. Några exempel: Kan du berätta lite om vad som står i Matteus 10:34? Hur många delar består Nya Testamentet av? Vad är skillnaden mellan protestantiska och ortodoxa kyrkan? Vad är förbjudet enligt kristendomen? Inför den här recensionen har jag frågat Migrationsverket hur man idag förhåller sig till kritiken. Som svar fick jag ett vägledande dokument från rättsavdelningen om hur en prövning skall gå till men frågan om det berättigade i kritiken berördes inte.

Under Husseins väntan på prövning får vi följa honom både under den livsfarliga flykten via Turkiet och Grekland och i Sverige i avvaktan på att hans asylansökan avgörs. Förälskelse uppstår mellan Hussein och ateistiska Helena. Samvaron med hennes familj är inte okomplicerad. Pappa Oskar är migrationsminister. Församlingen blir en replipunkt. Själv lever Hussein i ständig skräck för att bli utvisad och därmed avrättad i Afghanistan. När utvisningen verkställts försvinner han i talibanriket. Helena och Oskar reser dit för att försöka få hem honom. Men förgäves. Hur det hela slutar skall inte avslöjas här.

Boken är kanske inte ett litterärt mästerverk, men utgör ett ambitiöst försök att väcka opinion i en angelägen och svårhanterad fråga. De dramatiska effekterna blir nog ibland lite väl dramatiska. Måhända Indiana Jones varit en inspirationskälla till några av scenerna. Konfliktscenerna mellan den onde fadern och den goda tonårsdottern med gråtande mor i bakgrunden kanske också tillhör schablonerna.

Boken är rappt skriven och handlingen drivs framåt genom tät dialog mer än genom beskrivande miljöskildringar och filosofiska utläggningar, vilket håller nyfikenheten uppe och bidrar till nödvändigheten av att se till just flyktingars utsatthet och behov i den strida migrantströmmen. En särställning intar de som genomgår en omvändelseprocess under den tid som ansökan om asyl prövas, vilket kan ta flera år. Mycket hinner hända i en ung människas liv på några få år vilket kan göra det förenat med livsfara att återvända. Inte minst gäller det religiös övertygelse. Och hur identifierar man en äkta övertygelse? Hur många kyrkomedlemmar i vårt land kan bevisa att deras övertygelse är äkta?

Inge Bredin

Wermlandiana 2022:1

 

Gråsjö, Frida, Bed & breakfast för lata brudpar. Modernista 2021. 237 s.

Beatrice Blom, eller Bea som hon kallas, är jurist och arbetar på domstolen i Rosnäs, en fiktiv stad i Dalsland. Att tänka på Åmål ligger nära till hands. Att uppträda korrekt, vara andra till lags och trycka ner sina egna behov är något som följt Bea genom livet. Hon avundas sin tvillingsyster Cillas mer lättsamma inställning till livet men också hennes familjeliv med man och barn och den nystartade cateringfirman. Ensamhet är en närvarande känsla i Beas liv, som hon försöker fylla med Tinderdejting och shopping. Tillfreds med tillvaron känner hon sig bara när hon får pyssla med sina växter i sin lilla lägenhet i Rosnäs centrum.

När hon på domstolen blir anklagad för att ha läckt sekretessbelagda uppgifter och får lämna arbetet på dagen känner hon sig maktlös och helt felaktigt beskylld. Mitt i allt elände börjar dock Bea att omvärdera sitt liv. Bör inte hennes kreativa ådra få blomma ut?

Bed & Breakfast för lata brudpar innehåller allt man kan önska sig av en feelgood-roman. Romantisk kärlek, mysiga miljöer, god mat och lyckliga brudpar. Ett och annat mindre lyckat bröllop får vi också följa så både dramatik och spänning saknas inte heller. Allt löper inte friktionsfritt men som det ska eller bör vara i en feelgood-roman slutar det hela lyckosamt.

Frida Gråsjö är själv jurist och arbetar på Karlstads Universitet. Under en långsemester i Thailand skrev hon utkastet till sin första roman Top ten-listan. Bed & Breakfast för lata brudpar är första delen i Rosnäs-serien och redan nu flaggas för att del 2 är på väg. En kopp kaffe eller te, om möjligt en brasa och en skön fåtölj tillsammans med här recenserade bok kan rekommenderas i höst- och vintermörkret.

Gun Berger

Wermlandiana 2021:3

 

Gråsjö, Frida, Argbiggornas antikvariat. Modernista 2021. 213 s.

I andra boken i Rosnäs-serien om familjen Blom är det Agge vi får möta. Hon fanns även med i en liten roll i Bed & Breakfast för lata brudpar men i Argbiggornas antikvariat är det hon som har huvudrollen. Agata Blom, som passerat de 50, har tillbringat hela sitt vuxna arbetsliv i Rosnäs gamla antikvariat, som ligger i den idylliska stadsdelen med gamla trähus. Blev inte livet mer, tänker Agge som varken gjort några spännande resor eller bildat familj. Junior, den svartvita bichon havanais-hunden är det närmaste familj hon kommit. Nu driver hon antikvariatet med hjälp av bokhandelsbiträdet Vera och de två har en kärv men hjärtlig vänskap. Agge älskar böcker men det hjälper inte alltid. Man måste sälja också. Det visar sig att inkomsterna har dalat de senaste åren.

Antikvariatet och kvinnokollektivet i längan mittemot ägs av den inte särskilt trevlige Karlberg som huserar med sin verksamhet i Rosnästornet på samma tomt. En dag dyker han upp tillsammans med den nye vaktmästaren Micke, en trevlig bekantskap tycker både Agge och Vera. Husen är eftersatta och Micke hjälper gärna till att fixa både toalett och brandvarnare i antikvariatet även om Karlberg inte är med på noterna. Micke och Agge trivs bra tillsammans, är det en spirande romans på gång?

När Karlberg erbjuder Agge pengar för att lämna antikvariatet och säga upp hyreskontraktet i förtid ser Agge det som en möjlighet att börja på något nytt i sitt liv. Men allt verkar inte stå rätt till. Kvinnokollektivet har fått samma erbjudande men tänker säga nej. Nu behöver kvinnorna gå samman för att rädda verksamheterna i den gamla kulturmiljön.

Kärv humor, romantik och många litterära referenser från böcker i antikvariatets hyllor använder sig författaren Frida Gråsjö av i feelgood-romanen Argbiggornas antikvariat. Även trädgård och blommor verkar vara ett kärt tema för författaren och vi får följa med på flera besök i stadsträdgården tillsammans med Agge och Micke och både titta på och känna doften av blomsterprakten. Dramatik saknas inte heller på vägen till upplösningen för antikvariatet och kollektivets fortsatta levnad.

Gun Berger

Wermlandiana 2021:3

 

Historien om gårdarna mellan Granbäcksbron och Granåbron. Utgiven av Kulturföreningen Brandsbolsgårdar. Tryckt i Karlstad 2021. 472 s.

Boken kan beställas hos Sven-Åke Werme 070-312 95 08 eller Ann-Cathrine Risel 073-071 91 52. Utlämning kan ordnas förutom i Gräsmark, även i Sunne och Karlstad.

Gräsmark är en socken som (ännu) saknar sockenbok. Men det finns ändå ganska mycket skrivet, ”Gräsmark” ger 184 träffar i Bibliotek Värmlands katalog. Det finns också flera bygdeböcker som noggrant behandlar bebyggelsen och dess historia i delar av socknen.

Så är det också med denna stora bok, 472 sidor i stort format och hårda pärmar. Det handlar om hemmanen Granbäck, Forsnäs, Brandsbol, Norra Bråne, Linna och Kärr. Varje torp och gård som har existerat eller ännu finns kvar behandlas.

Det finns också specialkapitel om sjukdomar, begravningsseder, utvandring, näringsliv, föreningsliv och kommunikationer, bland mycket annat. Det finns rikligt med illustrationer, både kartor, svartvita foton och nytagna foton av gårdarna så som de ser ut idag.

Vi kan ta exemplet hemmanet Granbäck. Här finns tio gårdar: Hagen, Hörnet, Där Väst, Nytomta, Östate, Lillstugan, Nygården, Skuldsätra, Ängbacken och Där Nol. Till några av dessa finns husen inte kvar. Helt försvunna gårdar är Tomta, Täppa och Olastuga. Dessutom fanns ett 40-tal gårdar, torp och sätrar på Granbäcks utskog, ca 15–20 km från huvudgården.

Allt detta finns redovisat i text och bild. Det finns förstås också många bilder av personer med anknytning till bygden.

Det finns också plats för anekdoter, som att det i hemmanet Forsnäs finns en ”Kungens kurva”, till minne av Carl XVI Gustafs dikeskörning som föråkare i Svenska Rallyt 1992. Tyvärr har det också förekommit en del sorgliga händelser, och boken väjer inte heller för detta.

För den som har anknytning till Gräsmark och alldeles särskilt till de här hemmanen, så är boken förstås en självklarhet att ha i bokhyllan. Men även andra lokalhistoriska forskare kan läsa, lära och inspireras till egna bokprojekt!

Och kanske kan det bli en sockenbok någon gång också!

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2022:1

 

Holm, Birgitta. Vår ljusaste tragiker. Görans Tunströms textvärld. Ellerströms 2021. 213 s.

Vem eller vilka i dagens författargeneration skulle i en framtid kunna tillägnas en bok som den Birgitta Holm har skrivit om Göran Tunströms textvärld? Frågan är inte alltigenom retorisk, mot bakgrund av de skönlitterära författare (däribland nobelpristagare) som dåförtiden fanns i vårt land – från femtiotalet och framåt.

En av de stora som från denna tid nämns med anknytning till Tunström är Sara Lidman.

Och, ur en tidigare generation, Selma Lagerlöf ...

Birgitta Holm är uppsaliensisk professor emerita i litteraturvetenskap, och i motsats till exempelvis Rolf Alsings med Holms ord ”icke-akademiska biografi” Prästunge och maskrosboll har hennes bok akademisk struktur; dess notapparat omfattar arton sidor, till vilket kommer källor, litteratur och personregister.

Förteckningen över Göran Tunströms författarskap anger 32 titlar tryckt litteratur, med Maskrosbollen, Prästungen och Juloratoriet som tre angivna hörnpelare i en produktion som omfattar litterär debut med Inringning (1958) till den postumt utgivna Försök med ett århundrade (2003).

Vår ljusaste tragiker rymmer utförliga läsningar och tolkningar av ”texter som rymmer lager, skikt på innebörder, [---] mättade av symboler”, med formuleringar som ”tankekälla” och ”de underjordiska källor som Tunströms språk springer ur” eller ”dikten som en öppning mot de dolda mönstren”.

”Bilden av Göran Tunström är ljus.” Så lyder den första meningen i inledningskapitlets första stycke, och i den första meningen i dess andra stycke står, ”Och så är texterna så mörka.” Det är ett anslag i enlighet med bokens titel, som i sin tur bygger på vad Caj Lundgren en gång skrev om Göran Tunström i Svenska Dagbladet, nämligen ”den ljusaste tragiker vår litteratur har haft i detta sekel.”

Livsfrågor som i tiden gestaltas i konst ges ständigt nya uttrycksformer, och förbinder så en tidsålder med en annan, och skulle någon be mig karaktärisera Görans Tunströms poetiska prosa, skulle jag säga att den för mig är hans gestaltning av vad som också återfinns hos Gunnar Ekelöf: ”Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer / ändå / Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd / och detta att vara till.”

Att säga att Birgitta Holm är spränglärd torde vara en underdrift, en värmländsk litotes. För henne tycks västerlandets litterära kanon, genom associationer och referenser med namn och verk, rymmas i Tunströms textvärld. Något finns som återkommande ”för tankarna till” eller blir till ett ”för att tala med” eller ”jag tänker på” i en katalogaria av akademisk kunskap som, med det uttryck jag en gång fick mig till livs i en recension av Bengt Åkerblom, ”platt mig förskräcker”.

Det är folksagor, bibliska berättelser, litterära gestalter, författare och bemärkta kvinnor och män genom tiderna, det är strömningar i tiden, det är vad som i recensioner skrivits av idag bortglömda nyenkla vedersakare, och vi får veta ”att namnet Göran Tunström förekommer som ett nyckelord i en ordfläta i en stockholmsk morgontidning den 15 april 1963”.

Som ”kunskap endast för de invigda” må somt lämnas därhän, om man vill vandra vidare i den tunströmska textvärlden, men genomgående ryms mellan denna boks hårda pärmar avsnitt att stanna upp inför, för en djupare insikt och en större förståelse.

Jag tänker på den roman som Tjuven är.

Efter att då den gavs ut ha läst dess första femtio, genomlysta sidor tappade jag greppet om fortsättningen. Men, som det skrivs i Vår ljusaste tragiker ”Här korsas intellektuell deckare med feministisk apokalyps, rebus med poesi och själsskildring med universitetssatir.” Efter att således ha tagit del av Birgitta Holms litterära textanalys utifrån denna utgångssats fick jag en uppfattning om vad även denna romans innebörd kunde vara.

De idrottsintresserade pojkar som med förväntan läser Rekordmagasinet och som i Prästungens kapitel Ishockeymatchen gått på hockey för att se brukslaget Deje möta hemmalaget Sunne, skulle dock inte känna igen matchen som den återges i Vår ljusaste tragiker: Det är en ishockeymatch i division tre, förvisso, men som det skrivs ”mellan Deje och Rottneros. Idolen Eje Boman är center och Sunne tar ledningen med tre två, spänningen är stor.”

Den Göran Tunström som jag hade förmånen att möta under ett författarbesök på Stjerneskolan i Torsby, då han under en heldag med timslånga framträdanden inför våra gymnasieelever högläste ur det manus som blev hans stora roman Juloratoriet, kan också vara svår att upptäcka i Birgitta Holms associativa flöde, liksom hans humoristiska källådra och hans stilistiska bruk av dialekt. Kanske har det med värmländska som modersmål att göra, vare sig det är fryksdalsdialekt eller jössehärska?

Människor får komma till tals och bli synliga i den magiska verklighet som är Göran Tunströms gestaltade värld, eller som våra gymnasister uttryckte det: ”Han kan vår dialekt och skriver som vi säger i romaner!”

En karlfeldtsk referens, om så vore.

Vår ljusaste tragiker är en bok om Göran Tunströms hela författarskap i en litterär, kulturell, historisk och samtida kontext.

In summa, en behövlig bok.
Alf Brorson

Wermlandiana 2021:2

 

Ivarsson, Carl-Johan & Olsson, Henrik, Väckelsens hus i Värmland. Votum och Gullers Förlag 2021. 351 s.

Det är en stor bok författarparet Carl-Johan Ivarsson och Henrik Olsson har gett oss. Stor till formatet och storartad till innehållet. De har utfört ett inventeringsarbete och skrivit en historik om väckelserörelsens hus av mycket stor betydelse för vårt samlade vetande.

För att inse värdet av den dokumentation av missionshus och kapell som författarna presenterar, måste man erinra sig den betydelse väckelserörelsens folk spelat för vårt lands utveckling från fattigsamhälle till välfärdsstat. Väckelserörelsen bidrog till demokratiseringen genom sin brist på hierarki, skriver författaren Elisabeth Åsbrink i sin bok Orden som formade Sverige och citerar historikern Alf W Johansson: ”Det var den smala vägens män och kvinnor som styrde Sverige. De hade skolats i nykterhetsloger, arbetarkommuner och frikyrkor, de var produkter av det rika föreningsliv som växte fram under 1800-talet.”.

Efter att ha tagit del av Ivarssons och Olssons bok kunde man lägga till att de också var de enkla samlingslokalernas kvinnor och män. För det är mestadels anspråkslösa byggnader som väckelserörelsens folk uppförde. Inte mycket intresse, arbete eller pengar satsades på estetiken, vare sig exteriört eller interiört. Ett enkelt hus att samlas i för att lyssna till Ordet, var tillräckligt. Symboler och utsmyckning kunde grumla budskapet och leda bort uppmärksamheten. Delar av ”läseriet” gjorde detta till teologi. Understundom var oenigheten inom en församling härom så stor att den ledde till sprängning. Men undantag från en extrem interiör nakenhet fanns redan från början. En tavla som illustrerade något centralt i den kristna läran eller en målning med bibliskt motiv av den lokale konstnären förekom ofta. Och insikt om vad som hade konstnärligt värde fanns. Sålunda räddades Otto Hesselboms fondmålning av Emmausvandrarna över från det gamla missionshuset i Säffle till nya missionskyrkan.

I takt med rörelsens expansion och medlemmarnas förbättrade ekonomi skulle intresset för arkitektur och estetik komma att växa. Gudstjänsterna samlade stora skaror och samlingslokalerna behövde anpassas därefter. Lokalerna fick ett mer genomarbetat arkitektoniskt utseende, särskilt i städerna. Men Ordets förkunnelse var alltjämt i centrum och för att alla skulle kunna se och höra byggdes de stora missionshusen, som successivt benämndes kyrkor, som en slags ”music halls” med läktare på tre sidor och ett upphöjt podium. Så såg den gamla missionskyrkan ut i Kristinehamn och så ser fortfarande Betlehemskyrkan i Karlstad ut, den som nu kallas Tingvallakyrkan. Förebilden syns ha varit Betlehemskyrkan i Stockholm, som i sin tur inspirerats av metodismens förgrundsgestalt John Wesleys kapell i London. Vilket också visar på väckelserörelsens internationella kontakter och förgreningar. Såväl baptismen och metodismen som Frälsningsarmén har ju sitt ursprung i England. Deras kyrkor var ofta arkitektoniskt särpräglade lokaler. I boken återfinns t.ex. en anslående bild av den gamla Metodistkyrkan i Kristinehamn, centralt placerad vid huvudgatan. Det måste anses som ett kulturmord att den inte räddades åt eftervärlden.

Den uppgift som Ivarsson och Olsson för några år sedan ålade sig själva var att inventera och i bild återge de gudstjänstlokaler i landskapet Värmland som kan räknas till väckelserörelsen. Det visade sig vara inte mindre än 720 byggnader. Det ger ett mått på denna folkrörelses omfattning. De allra flesta av dessa byggnader har författarna spårat upp och avbildat. Stort nog, men än mer imponerande att de lyckats ge en bild av verksamheten som bedrevs. Idag är ett fåtal av dem i bruk som gudstjänstlokaler. Befolkningsutvecklingen och ändrade mötesformer har gjort dem överflödiga.

Väckelsens hus var mestadels inga arkitektoniska mästerverk. Det är inte därför de bör kommas ihåg. Det är nog tvärtom som arkitekturhistorikern Göran Lindahl en gång skrev om 1800-talets missionshus att de ”sedan länge räknats till de mest svåruthärdliga estetiska förvillelserna i svensk arkitekturhistoria”. Det är likväl en välgärning, ja en kulturgärning av stor betydelse, att dessa hus och den verksamhet som där bedrivits har blivit så väl dokumenterad. En stor förtjänst med detta bokverk är att författarna sätter in byggnadernas tillkomst i ett religionshistoriskt och samhällshistoriskt perspektiv. För, som Biskopen i Karlstad Sören Dalevi, själv uppväxt i denna miljö, skriver i sitt förord: Sverige är intellektuellt och kulturellt och politiskt format av väckelserörelserna på ett närmast oöverblickbart sätt.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2022:1

 

Ivener, Ramona, Nattväkten. Bokförlaget NoNa 2021. 373 s.
Intresset för ond bråd död håller i sig, liksom skildringarna av jakten på mördare och andra brottslingar. En nykomling på deckarfronten är Ramona Ivener, som under 2021 utkom med boken Nattväkten. Det är den första boken i en serie med kriminalaren David Ritter som huvudfigur. De spektakulära brotten förövas här i en akademiskt präglad Stockholmsmiljö och boken uppfyller väl kraven på en god kriminalroman. Börjar man läsa är det svårt att sluta, eftersom man vill veta hur det går. Intrigerna är inte solklara och det är ett rikt persongalleri i Nattväkten, som gör att man funderar länge på hur allt hänger samman. Välskriven – om än dialogerna kunde ha gjorts mer särpräglade, så att de enskilda personerna verkligen mejslas fram – och väl fungerande inom genren. Det skulle inte förvåna om David Ritter och de andra dyker upp på en TV-skärm om några år.

Har det något med Värmland att göra då? Brottsplatserna finns – gudskelov! på annat håll –men däremot har författaren en klar Värmlandsanknytning. Ramona Ivener arbetade under många år som lektor i historia vid Karlstads universitet. Nu har hon påbörjat en annan karriär. En blivande svensk deckardrottning?

Peter Olausson

Wermlandiana 2022:1

 

Jeana Carolinas poesialbum. Värmländska Tegnérsällskapet 2021. 185 s.

Under 1800-talet var det inte ovanligt att kvinnor i borgerliga kretsar hade ett eget poesialbum. Här skrevs egna, vänners eller andras dikter, men också avskrifter av kända författare. Så var det också för Jeana Carolina Åberg (1795–1864). För några år sedan dök albumet upp i SVT:s Antikrundan och på så sätt knöts kontakten med Värmländska Tegnérsällskapet, det anrika sällskap som på olika sätt söker att främja intresset för skalden och biskopen Esaias Tegnér i dennes värmländska hembygd med stödjepunkter på platser som Säffle, Millesvik, Kila och Rämmen.

För Jeana Carolina var inte vem som helst, utan hon kom 1810 att gifta sig med skaldens äldre bror Elof Tegnér. Det är därför som poesialbumet är värd sin speciella uppmärksamhet men också genom att ges ut i tryckt form, och som nu blivit nr 5 i Värmländska Tegnérsällskapets skriftserie. Boken har fått en mycket tilltalande utformning med Jeana Carolinas porträtt på omslaget, och hårda pärmar.

Poesialbumet har transkriberats av Margareta Grevås Sjöö och hela styrelsen har varit inblandade i redaktionsarbetet. Utgåvan har kommentarer till samtliga dikter. Redaktionen har valt att samla dem i början av boken.

Dikterna är återgiven med moderniserad stavning, vilket gör dem något mer lättillgängliga även om det här inte är någon bok som man sträckläser från pärm till pärm. Dikterna är av den store Esaias själv men också av några av hans samtida som Anders Carlsson af Kullberg, Frans Michael Franzén och Johan Olof Wallin, bland andra.

Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding är ju ännu idag högst levande författare, lästa av många. Så är det inte riktigt för Tegnér och hans samtida Geijer. Men kanske kan fler få upp ögonen för Esaias Tegnér och hans tid genom Värmländska Tegnérsällskapets bokutgivning.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2022:1

 

Jochnick, Ove af, Släktkrönika om den adliga ätten af Jochnick. Norlén & Slottner 2021. 138 s.

Innevarande vecka utkom en gedigen släktbok om adelsätten af Jochnick. Det hela började i Danzig i Polen på 1600-talets slut. David hette han, och han hamnade i Eskilstuna. Sedan kom släkten att etablera sig i Gärdhem utanför Trollhättan innan man så småningom hamnar på Skålltorp i Skärv. Bokens omslag har en bild på den gamla huvudbyggnaden på Skålltorp, som ligger ett par stenkast från Axevalla travbana. Ytterligare några gårdar i Skaraborg landar släkten på: Kyrkebo i Ledsjö, Stora Kulhult samt Blombacka (Vinköl). Därefter blev det i huvudstadens utkanter där släktens huvudman nu bor.

Släkten har varit framgångsrik. En av släktmedlemmarna grundade försäkringsbolaget Trygg och i slutet av 1900-talet grundade bröderna Jonas och Robert af Jochnick företaget Oriflame. Detta bolag finns i alla världsdelar och är en framgångssaga.

Bokens författare Ove af Jochnick bor i Värmland och har ägnat många timmar åt att nedteckna släktens historia. Resultatet har blivit en bok i stort format på 138 sidor. Släkten finns inte kvar i Västergötland, men visst är det roligt att säteriet Skålltorp fick pryda omslaget!
Sven-Olof Ask

Wermlandiana 2021:3

 

Karlstad bokcafé 40 år – kultur och kritik sedan 1981. Red. Lennart Wettmark, Rigmor Lindelöf, Carlgöran Holm och Olov Bergqvist. Karlstad bokcafés förlag 2021. 161 s.

”Låt boken lysa”, så lyder rubriken för Bengt Bergs bidrag i Karlstad bokcafé 40 år – kultur och kritik sedan 1981, en minneskavalkad över Karlstad bokcafés 40-åriga verksamhet. Detta skulle kunna vara ett motto för hela bokcaféets verksamhet. Redaktörerna Olov Bergqvist, Carlgöran Holm, Rigmor Lindelöf och Lennart Wettmark har genom boken skapat en läsvärd föreningshistoria, där rötterna sträcker sig från verksamhetens rötter i 60-talets vänsterrörelser till dess start under 1980-talets inledning till dess position i vår tid som en progressiv kulturkraft. Karlstad bokcafé är på många sätt en unik företeelse. Bredden i verksamheten har varit avsevärd vilket här omvittnas av bidragen från ett femtontal skribenter som tillsammans bildar åtta kapitel med totalt ett trettiotal olika avsnitt. En luftig layout och ett omväxlande bildmaterial bidrar till att bjuda in läsare att överblicka och reflektera över den tid som passerat och för alla dem som har personliga minnen att dra sig till minnes hur samtal och debattämnen iscensatts och förändrats. Att bidragen skiftar i omfång, stil och kvalité hör till genren. Tillsammans skapar de en mosaik av engagemang som bygger på en tilltro till det offentliga samtalets betydelse och omvittnar vad som kan skapas genom ideellt arbete i en förening.

Boken andas med rätt en tillfredsställelse över att föreningen aktivt och under lång tid bidragit till samhällsdebatten i Karlstad och Värmland. Om att föreningen, som Rigmor Lindelöf skriver i sin analys av programutbudet, ”lyckats väl med att spegla samhällsdebatten och ibland väcka frågor innan de blivit vanligt förekommande”, råder ingen tvekan. Många välkända kultur- och samhällsdebattörer som satt avtryck i debatten på den offentliga arenan i stort visar sig också ha besökt Karlstad genom bokcaféets försorg. Många är även de personer som under längre eller kortare tid under årens lopp aktiverat sig i föreningen. Många av bokens presumtiva läsare kommer säkert att erfara en igenkännandes glädje. Minnesboken blickar nödvändigtvis bakåt och förstärker ett kultur- och samhällsarbetes kollektiva minnen. Men boken ser även framåt genom en förhoppning om att fler vill aktivera sig i föreningen och att fler Karlstadsbor även fortsättningsvis får ta del av och delta i samtal och debatt genom bokcaféets verksamhet.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2021:3

 

Kjellin, Ida & Bergström, Sofia,  Världens hemskaste sjukdomar del 2. Illustrationer Kevin Olberg,Bonnier Carlsen 2021. 119 s.

I del 1 som kom tidigare i år (2021) skriver författarna om pest, kolera, karies, dysenteri, m.m. medan de i denna bok tar upp farsoter som tyfus, malaria, polio och mässling, väl så hemska men kanske inte lika välkända sjukdomar. Den mycket populära SVT-serien med samma namn ligger till grund för böckerna.

Visst är det fascinerande med hemska sjukdomar. Jag minns när jag tittade i den stora läkarboken hemma och drogs till de otäckaste bilderna för att snabbt äcklas och slå igen den med ett fy. Här sätts sjukdomarna in i ett sociokulturellt sammanhang. Varje farsot får ett kapitel där det redogörs för hur smittan sker, hur sjukdomen utvecklas och vad tidens läkekonst kunde göra för att hjälpa.

För att ge en känsla av igenkänning har författarna två barn som huvudpersoner, Joelle och Kim, som får genomlida samtliga sjukdomar. De har dock en mytisk tidsresenär, Kirke, som både ledsagar dem och räddar dem i nöden så de överlever varenda gång, även när det ser som farligast ut.

Boken är rikligt illustrerad av Kevin Olberg, huvudsakligen med teckningar i färg. Några enstaka gamla etsningar har tagits med men inga fotografier. Texten är ganska omfattande men lättläst och humoristisk.

Vad jag förstår är det rockrecensenten Sofia Bergström som här står för värmlandsanknytningen.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2022:1

 

Koskela, Pia, Karelen! en resa, två krig & minnet av en far. Syster förlag 2021. 199 s.

Pia Koskela är utbildad vid Konstfack och har mångårig erfarenhet som illustratör och formgivare. Hon är född i Stockholm, men familjen flyttade till Säffle där Pia växte upp och gick i skolan.

Pias far Mikael Koskela berättade aldrig om sin bakgrund och uppväxt i Karelen och om de två krig han deltog i. Det onämnbara blev till en tyst överenskommelse som gjorde att ingen heller ställde några frågor. När fadern gick bort växte de oställda frågorna och känslan av rotlöshet sig starkare hos Pia, det normalsvenska livet krackelerar, historia och minnen pockar på att ta form, och resan mot det som skall bli Pias debutroman tar sin början.

Den grafiska romanen Karelen är ett välkomponerat collage av släktfoton, faktarutor, serieteckningar, kartor och dikter och utgör en blandning mellan fakta, känslor, minnen men är också en dokumentation av den sökande processen. Vi får följa med på en resa där pusselbit läggs vid pusselbit och där bilden av pappan får tydligare konturer, men också Karelen och dess historia, så sammanflätad med vår, Karelen samtidigt långt bort och nära.

Vi följer Pia Koskelas inre resa parallellt med en bussresa genom Finland och in i Karelen och det förflutna lyfts fram i nuet som allomstädes närvarande.

Både Finska vinterkriget och Fortsättningskriget är i boken skildrade med utvikssidor där man kan följa en tidslinje som visar krigens förlopp. Detta ger oss ramverket till de människor Pia möter under sin resa och som bär på erfarenheten och arvet av två krig.

Boken ger en nära och fin berättelse om Karelen men lyfter också frågor om hur våra minnen skapas och präglar oss. Hur skall en erfarenhet av att fly för sitt liv, lämna sitt hemland, ha fysiska och psykiska skador av krig och umbäranden bäras i en ny livssituation där man inte har någon att dela erfarenheten med och hur är det att ärva ett minne om något man inte har en egen erfarenhet av.

Boken kan läsas från pärm till pärm som en roman, men det är också en bok att ha och leva med, dyka ner i och upptäcka nytt, den blir aldrig färdigläst. Humor, sorg, vemod och melankoli blandas med mer konkreta upplevelser av vägens beskaffenhet, matos, besvärliga myggor och som också blir en del i den stämning som förmedlas. Det är också en mycket lärorik bok fylld med arkivmaterial och personliga berättelser. Bokens undertitel – en resa, ett krig & minnet av en far kan förstås som att berättelsen är tillbakablickande och dokumenterande, men att Pia Koskela valt en far istället för min far i titeln tycker jag tyder på en vilja att göra berättelsen allmängiltig. Även ett avslutat krig fortsätter att påverka människors liv i generationer och berättelsen om Karelen och Mikael Koskela så djupt berörande då det ger en nära inblick i krigets väsen, dess meningslösa förstörelsemekanismer som pågår världen runt, här och nu.

Monica Furu

Wermlandiana 2021:3

Kölén, Anna, Ingen kommer att tro dig. Romanus & Selling 2021. 257 s.

Daphne Lundström från Arvika har flyttat till Stockholm och egentligen vill hon inte ha något mer med Arvika och människorna där att göra. Men hennes mamma bor kvar så därför åker hon pliktskyldigast hem ibland. Något har hänt i Arvika, något Daphne vill fly från, men vad?

I Stockholm jobbar hon på Riche, i baren och som servitris. Hon har återupptagit sina studier i litteraturvetenskap vid universitetet efter att de legat nere några år. Daphne dricker lite för mycket, tar för mycket mediciner och dejtar olika killar men det blir aldrig något bestående för är hon ens värd att vara tillsammans med någon som älskar henne.

Så möter hon Leo Nordenskiöld, poet och med en mamma i Svenska Akademien. En värld långt från hennes egen. Hur ska hon, Daphne, kunna leva upp till detta. Till slut kommer det gamla livet i fatt henne. Det är dags att göra något nu, tänker Dahpne. Dags att göra upp med det förflutna.

Ingen kommer att tro dig är Anna Köléns debutroman där hon på ett mycket trovärdigt sätt gestaltar en ung kvinnas utsatthet. Relationsromanen kan sägas vara en av flera som kommit i spåren efter metoo. Stockholm och Arvika är spelplatserna, både Citykonditoriet och statyn på torget i Arvika spelar viktiga roller. Det finns även korta kapitel som utspelar sig i Stockholms Tingsrätt, där vi sakta men säkert får en inblick i vad som har hänt.

Romanen drivs av en trovärdig och utvecklad dialog. Daphne är huvudperson och den som själv berättar sin historia. Anna Kölén, själv från Arvika, bor numera i Stockholm och arbetar som dramaturg på Dramaten samt översätter dramatik. Hennes roman är en mycket lovvärd debut.

Gun Berger

Wermlandiana 2021:3

 

Landgren, Lars, Ljusnan du mörka. Albert Bonniers Förlag 2021. 425 s.

Skimmer och ljus över vattnet är ett inslag i namn på våra sjöar och vattendrag, med Ljusnan bildat av fornsvenskans liūs (ljus) eller liūsn (lysande) vare sig det gäller en nordvärmländsk skogsälv som vid Torsby mynnar ut i Fryken, eller den norrländska storälv som är dess namne.

Lars Landgrens Ljusnan du mörka inleds också med kapitlet ”En vid och ljus dalgång”, ord som hämtats hos Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, men som i hans berättelses mörka flöde genom Hälsingland också blir till dess motsats som ”ljusnande mörka vatten”, en hälsingsk oxymoron om man så vill.

Med citat på försättsbladet hämtat från vad som är T.S. Eliots förord till Huckleberry Finn anges vad som förestår, händelser som uppstår längs en älv – det talas ju inte om floder i Sverige; det som finns är älvar, åar, bäckar, och ”Hallands floder” är åar …

Ett senare icke-namngivet citat av T.S. Eliot, från The Waste Land, befäster ytterligare bokens tema, eller som Landgren skriver, ”Älven som ger liv, och som emellanåt tar”, och med ”tid bortom ord som länge och evighet”.

Ljusnan du mörka har den komposition som sammanfogade skräck- eller spöknoveller kan skapa inom en ramberättelse, med älven som fond och med ortnamn som givna förankringar i landskapet.

Olika ställen kan beroende på läsare ge olika associationer. Kanske har man besökt Avholmsberget, med dess restaurang och vida utsikt över Dellensjöarna, eller kanske vet man att Ängratörn är den sjö vid vilken Albert Viksten, en av sin tids främsta författare inom den s.k. Norrlandsskolan, hade sin skrivarstuga.

Däremot har man som läsare förmodligen inte varit med om ett så stort antal omvälvande händelser, var och en med sin metafor.

Ett januarium är en del därav.

Det kan dock bli i mastigaste laget.

Man behöver inte, som det sägs på värmländskt fotbollsspråk, slå en avgörande passning hôr gang.

Mångkunnig som Lars Landgren är, med formulerad kunskap om det mesta, med naturskildringars poetiska prosa, och med språket i sin hand, kryddat med ord ur hälsingespråket eller fördjupat med latinska tidsangivelser, möts i ”selfiepinnens tidsålder” dåtid och samtida förankring med dagsaktuella reflexioner mitt i allt.

Hur stort utrymme behövs?

Detta med omfång må i ens tankar leda till August Strindberg, som ville han i sin debutroman Röda rummet en gång för alla befästa sin litterära förmåga, men som det också innebar, att han senare i sitt författarskap med samma skriftspråksteknik som han genom sin debutromans två inledande sidor skildrat solens och vindens rörelser genom Stockholm, återgav den värmländske drängen Carlssons första intryck av stugan på Hemsö i en enda mening.

Över tid kan det skrivna bli både till synes förenklat och mera väsentligt.

Det är också något som i nutid kan leda ens tankar till Don DeLillos amerikanska författarskap vars Underworld från 1997 omfattade 827 sidor medan hans senaste roman, The Silence från 2020, utgörs av 115 fullkomliga sidor med stor text och maskinskrivet teckensnitt.

Tidigare här hemma, för att gestalta ett historiskt skede, krävde Vilhelm Mobergs utvandrartetralogi över 2 000 sidor, medan det avsked som sedan följde med Din stund på jorden är en 240-sidig volym, och i värmländskt perspektiv är sparsmakad förmodligen det omdöme som oftast tillskrivs Tage Aurell. Samlingsvolymen Berättelser som gavs ut av Bonniers 1976 är på 350 sidor vilket kan jämföras med en sedvanlig roman.

Det har uttryckts av den engelske fysikern Paul Davies, att ”[E]n skickligt skriven roman består av en följd grammatiska konstruktioner som överensstämmer med tämligen precisa, logiska regler för språk och uttryck. Ändå hindrar inte detta romanens personer från att älska och skratta, eller uppträda fullständigt upproriskt.”

Detsamma gäller självsagt vad som ryms inom den genre i vilken Lars Landgrens debutbok ingår.

Från anslag till avslut möter man bildspråk och stilistiska figurer som återkommande verktyg i en gestaltning där transparanta ark med dunkla skrymslen har lagts över den bild vi kallar verkligheten, eller, om det är tvärtom ...

Truism eller inte, men som det kan sägas överträffar stundom verkligheten dikten, och som ett tecken på nutida iråk återfinns i Ljusnan du mörka även ett avsnitt som benämns ”Avfolkning”.

Ljusnan du mörka torde i sitt sammanhang vara en föraning om kommande landgrensk fiktion, emotsedd, men gärna i mera koncentrerat format.

Alf Brorson

Wermlandiana 2021:3

 

Lenken, Peter, Se drömmaren! Bokförlaget Korpen 2021. 302 s.

Det finns klassiker, sådana som finns upptagna i litteraturhistorien och sådana som lever utanför lärdomens och anspråksfullhetens domäner: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding, som två heraldiska lejon vid porten till den kulturella Värmlandsborgen. Det finns också litterära sällskap och priser uppkallade efter de bevingade, det finns hotell och gud vet vad. I Norge döper man oljeplattformar efter litterära storheter, i Finland lånar försäkringsbolagen namn från nationaleposet Kalevala och i Värmland försöker vi oss på kulturell återanvändning så gott det nu går.

Kring många av dessa litterära giganter har det självklart bildats sällskap i syfte att hålla den litterära kvarlåtenskapen levande och författaren i helgd. Ibland har kanoniseringen lett till så uppskruvade konvenanser att det är tveksamt om föremålet i fråga kan anses besitta förmågan att leva upp till de efterlevandes ambitionsnivå. Säg Fröding, det räcker! Skulle hans Salongsfähigkeit räcka till för en trerätters på Stadshotellet i Karlstad?

Det är en tanke som slår en vid läsningen av Peter Lenkens roman Se drömmaren! som tar avstamp i år 1896, samma år som Stänk och flikar utkom. Boken följer Fröding tätt i spåren, de stundom vinglande och svindlande. Trots med endast ett fåtal någorlunda friska år, och däremellan dryckenskap och grubbel, kärlekstörst och galenskap, kunde Gustaf Fröding åstadkomma dikter med en sådan hisnande spännvidd i form och tematik. Folkligt humoristiska, musikaliskt välljudande, rytmiskt upphängda i traditionens takt och mot slutet även dikter som bröt mot allt vad bunden form vill säga.

Peter Lenken, före detta journalist på GP, har tidigare skrivet en sorts konstnärsroman, Skymningsglöden, där artisterna runt Racken med Christian Eriksson i spetsen, skildras på ett sätt som gör gångna tiders liv och verk levande på nytt. Eftersom Lenken begåvats med en uppväxt i Västvärmland och därmed blivit utrustad med ett muntert sinnelag så är han mycket väl lämpad för uppgiften att hålla de frödingska gruvligheterna på ett både behörigt och åskådligt avstånd.

Ett rejält researcharbete ingår i projektet, men också detta är väl balanserat mot den fiktiva berättelsen, som följer nära de biografiska hållplatserna. Mycket av stoffet är hämtat ur skilda miljöer – det mytomspunna landskapet Värmland, studenternas (och bordellernas) Uppsala, det somriga Sandhamn och Stockholm vid sekelskiftet och dessutom de olika nervanstalter som Fröding var intagen till under sina svåra perioder. Liksom ur olika brev och annan dokumentation som kompletterar bilden av den store skalden ur olika betraktares perspektiv. Men Lenken hanterar de faktiska omständigheterna med varsam hand och låter dem integreras i berättelsen på ett alldeles oansträngt sätt.

I sin roman Det borde varit stjärnor (2014) riktar Enel Melberg ljuset på fem kvinnor, vilka spelat en viktig roll i Gustaf Frödings liv: modern Emilia, systrarna Matilda och Cecilia, sköterskan Signe Trotzig och beundrarinnan Ida Bäckman. I Peter Lenkens roman är det främst Cecilia som får bära det tunga och tyngande ansvarets ok under de vilda åren och fram till det något mer hanterbara livet på Gröndal, där Signe Trotzig mer och mer träder in som vårdare och vad allt därtill hörer, bland annat kontakten med förläggare Karl-Otto Bonnier och rollspel ā la Tusen och en natt.

Några dikter finns extra anledning att lyfta in i berättelsen, som den skandalomsusade och sedlighetsåtalade ”En morgondröm”, som ledde både till åtal och stora försäljningssiffror för Stänk och flikar.

Något år innan vistas han på nervsjukhuset i Lillehammer och längtar hem till Värmland:

”Kudden doftar korn och för honom till Värmland och Slorud, gården Matla hade i Brunskog.

Det var ett välsignat hus och han hade önskat att han kunde hjälpa Matila

 med gården men det ville sig inte riktigt.

Han stod i potatislandet och tittade på upptagningshackan.

Gick mest omkring, strövande på grusgångarna i trädgården eller satt i ekskuggan och läste.

Dessa trakter hade präglat honom för alltid.

Där han hört blåklockor klinga.

Prästkragar predika.

Humleblomster surra.

Sett skogsstjärnor blinka och kärleksörter rodna.

Där det doftar av rödklöver.

Där han gått under björkarnas gungande lövkronor och sett liljekonvaljen i sin silverhjälm.”

Lenkens prosa i denna roman är både vackert och varierat, poetiskt ibland och dessemellan med en sorts dokumentär skärpa. Bokens personer får, förutom Fröding, sin respektfulla behandling. Och Gustaf Fröding själv växer fram i hela sin fascinerande gestalt, ömsom storslagen och ömsom nedslagen, ja nästen sönderslagen, krossad. Vi känner till och älskar hans diktning, vi fascineras och förundras över hans leverne och nu, genom Peter Lenkens bok om drömmaren har vi fått ännu en viktig bit till det pussel som aldrig helt kommer att gå ihop.

Bengt Berg

Wermlandiana 2022:1

 

Lerin, Lars, Kråksommar. Bonnier Carlsen 2021. 70 s.

Detta är en helt ljuvlig bok! Lars Lerin bygger upp sin berättelse om den tama kråkan Lotta som en saga. Jag kommer att tänka på H.C. Andersen eller Selma Lagerlöf. På ett lite gammaldags språk och mycket humoristiskt berättar han om kråkan Lotta som räddas till livet efter en stormig sommarnatt av Margareta i Lillolastugan.

Där tas Lotta omhand av Margareta och hennes syster Ingegerd och gamla mamma Adina och växer till en vild och yster kråka som tar sig allehanda friheter, en tamfågel som älskas av alla i omgivningen, kanske med undantag av folket i Börjfall som ansåg att kråkor bara förde väsen och lortade ner.

Lotta växer och tar sig allt längre flygturer för att en frostig novembermorgon ge sig av för gott efter att ha tagit farväl av sina kära på gården.

Man riktigt hör Lerins mjuka värmländska när man läser berättelsen men han skriver inte på mål och han drar sig inte för att använda ord som medfaret, gräddtårar, gagn, godsnackade, dyrstilla och vinbärsskugga. Poetiska ord och helt adekvata i sammanhanget. Ord som måste förklaras eller bara lyssnas till. Det är så barn lär sig nya ord.

Boken är också en beskrivning av livet på ett litet jordbruk, kanske för några decennier sedan, där det mesta görs för hand. Det är en välgörande ro över berättelsen och arbetet som skildras. Därtill kommer Lerins illustrationer! Underbara akvareller i växlande format om människorna och arbetet på gården och närbilder av den busiga kråkan och hennes umgänge med djuren på gården. Text och bild är fint anpassade till bokens format, eller kanske man ska skriva att bokens format är helt anpassat till text och bild. Jag är i alla fall betagen!

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2021:3

 

Lidén, Gunnar, Morgondagar. Dikter och teckningar, Karlstad 2020–2021. Books on Demand 2021. 208 s.

Gunnar Lidén är en mycket produktiv diktare och tecknare. Med Morgondagar återkommer han med sina vardagsnära och inte sällan lokalt förankrade dikter, som kompletteras med uttrycksfulla och ofta befolkade teckningar. Varje dikt med tillhörande teckning ryms på ett uppslag. Eva Fredriksson, som recenserat Gunnar Lidéns tidigare böcker med samma koncept, menar (i Wermlandiana 2018:3–4 och 2019:1) att boken med fördel kan läsas portionsvis och inte från pärm till pärm. Samma sak gäller för denna omfattande samling. Man kan dyka ner varsomhelst i samlingen och låta sig ta del av Lidéns uttryck i text och bild.

I förordet skriver författaren att boken handlar om ”det ovanliga året med pandemi och karantän”. Trots detta bär dikterna på en lätthet, en inbjudande enkelhet, som i många fall manar till djupare eftertanke. De färgrika bilderna, som inte på något sätt känns tillrättalagda eller ängsliga, bidrar till den lätta känslan. Som helhet uttrycker boken en stilla tacksamhet och en ljus hoppfullhet i det ovissa coronamörker som lagt sig över mångas vardagsliv. Denna i grunden positiva känsla understryks i efterordet: ”Morgondagar är vårt hopp men aldrig vår säkerhet”.

Som avslutning vill jag återge en av dikterna i sin helhet, en dikt som är typisk till sitt vardagsnära innehåll och som för undertecknad skapade komisk igenkänning.

 

Plastpåsen

Medan jag försökte öppna påsen

hann tre kunder handla klart

och killen i kassan tittade surt

som om jag kanske hade somnat.

Det gick inte att få isär plastkassen

utan att blöta på mina fingrar

och det var ju det sista jag ville göra

och spotta vågade jag inte i butiken.

Ursäkta, sa jag och tog handsprit,

sedan öppnade sig kassen snällt.

Sju kronor kostade det att inse

att saliven inte längre fungerar.

 

Pontus Gustafsson

Wermlandiana 2022:1

 

Liljegren, Ralph, Ett steg närmare Rom. En pilgrimsvandring med Franciskus till Påven i Rom. Nomen förlag 2021. 161 s.

Att vandra har för många blivit ett väsentligt och meningsfullt inslag i livsföringen. Det må vara att följa vandringsleder med fokus på det fysiska och på naturen eller att under vandringen satsa på meditation och inre utveckling. Eller så kan man kombinera båda typerna. Förre kyrkoherden i dalsländska Frändefors Ralph Liljegren (nu bosatt i Karlstad) har valt det sistnämna alternativet. Boken är ett slags resedagbok från den 27 mil och 15 dagar långa vandringen från italienska Assisi till påvens Rom. Valet av den rutten motiverades av att Assisi var den helige Franciskus hemstad och att påven antagit just Franciskus som sitt påvenamn. Påvens val av namn var en programförklaring för att – inspirerad av sin namne på 1200-talet – markera att kyrkans uppdrag även i dag är att leva i harmoni med Guds skapelse och att vara både ett värn och ett hem för fattiga och andra utsatta både socialt och andligt. Tidpunkten för vandringen valdes för att kunna delta i en stor mässa ledd av påven på Petersplatsen i Rom. På så vis blev det en vandring från Franciskus i Assisi till Franciskus i Rom. Två starka personligheter med samma ideal. Daglig läsning ur Lukasevangeliet gav underlag för reflexion under vandringen. Medvandrare till författaren var hans fru diakonen Carina Blomqvist Liljegren.

Boken har tre ben: Det ena utgörs av en redogörelse för hur det rent praktiskt gick till att planera och genomföra vandringen. Hur hittade de någonstans att sova med rimlig bekvämlighet och till rimligt pris (ofta c:a 50 euro) efter en lång dags vandring i italiensk sommarvärme. Hur ordnades det med mat? Hur primitiva och svårfunna var ibland ledmarkeringarna om de överhuvudtaget fanns? Risk för fel vägval? Det andra benet utgörs av behagligt korta faktaberättelser om den helige Franciskus och hans epokgörande verksamhet. Han hade själv gjort den långa vandringen till Rom tur och retur flera gånger för att söka påvens godkännande för sitt projekt. Det tredje benet utgörs av upplevelserna av det rikt omväxlande italienska landskapet i vacker sommarskrud och av möten med människor längs vägen, det behagfulla livet i de små byarna man passerade under vandringen och charmen i att aldrig bli bemött som turist utan som besökare och vän.

Avslutningsvis ges glimtar från besöket i Rom och den storslagna och färgrika mässan på Peterplatsen med påven omgiven av hundratals biskopar och kardinaler samt tusentals gudstjänstdeltagare från hela världen.

I ett appendix finns gedigen käll- och kartförteckning till glädje för den som vill följa både den helige Franciskus och Ralph Liljegren i spåren.

Inge Bredin

Wermlandiana 2021:3

 

Lodenius, Anna-Lena, En värmländsk Hitler: Birger Furugård och de första svenska nazisterna. Historiska media 2021. 352 s.

Anna-Lena Lodenius har skrivit en rad böcker om extrema nationalistiska partier och deras politik. Hon hade således ett stort kunnande som grund när hon beslöt sig för att skriva en bok om Birger Furugård, den värmländske veterinären som blev ledare för det första organiserade nazistpartiet i Sverige.

Kunnandet har hon fyllt på genom djupdykningar i ett antal arkiv, bland annat Arkivcentrum i Karlstad, i litteraturen och inte minst genom besök på platser som har koppling till Furugård. Resultatet är imponerande detaljrikt och intressant. Vi får en bild både av personen Furugård, omgivningens syn på honom, miljöerna han levde i, hans många resor till Tyskland och mötena med de högsta ledarna där. Några sensationella nyheter serveras inte, men det är ett gott och gediget arbete hon utfört.

Furugård föddes i Silbodal 1887. Tidigt påverkades han av tre äldre bröder, som alla under en tid var aktiva nazister. Konservativ var han också, men man kan inte tala om den dragning åt höger som vi ser idag. Tvärtom tog han strid för arbetarna, mot storföretagen och kapitalismen. Hatet mot judarna är däremot konstant.

Bland värmländska bönder kände han sig som mest hemma, skriver Lodenius. Han var folklig, omvittnat social och en karismatisk talare, vars populistiska argument ”mot främlingsväldet” gick hem hos allmänheten. Hans möten med Hitler och de andra tyska dignitärerna imponerade säkert också.

Ett bondemöte på Kolsnäsudden drog stora entusiastiska skaror åhörare, från när och fjärran, men självklart kom även motståndare till nazisterna till dessa möten. Slagsmål bröt ofta ut. När polis kallades till ett möte i Högboda anlände självaste polischefen i Karlstad, Albert Nelson. Han sägs ha blivit så fascinerad av Furugårds tal att han inte bara ilsket försvarade honom. Nelson blev själv övertygad nazist.

Redan tidigt tycks Furugård ha haft problem med alkoholen. Som veterinär kunde han skriva ut recept på sprit. När uttagen granskades visade det sig att Furugård under en period hade skrivit ut 242 recept. Andra veterinärer i Värmland skrev under samma period i snitt ut 20 recept vardera. I pressen behandlades han hånfullt, kallades för ”kodoktorn” och gjordes till en löjlig figur i karikatyrerna.

Men det fanns även andra bekymmer för ”Deje-Hitlern”, påpekar Lodenius. Om Furugårds nazism hade sin bas i de enklare folklagren drev andra i det nybildade partiet en helt annan politik. Bakom den stod militärer och kapitalägare. Furugårds värste konkurrent om makten i partiet, Sven Olov Lindholm, var militär.

En godsägare med koppling till partiet använde sig av strejkbrytare när lantarbetarna på hans gård gick ut i strejk. Partiet var verkligen kluvet.

Motsättningarna i partiledningen kom i öppen dager när Furugård tillsammans med några sympatisörer genomförde en konkret kupp. De tog sig in i partiets kansli i Göteborg, styrt av Lindholm. Kontoret tömdes på handlingar och annat som per bil fraktades till Karlstad där Furugård öppnade ett nytt kansli.

Med på resan var ovan nämnde Albert Nelson. Nelson var inte bara polischef, han var även krigsfiskal och tog gärna hjälp från regementet när han ridande på en vit häst, iförd specialsydd fladdrande mantel gick till attack mot såväl ”buset” som strejkande. I Karlstad visste alla vem han var och att han var nazist.

Furugård räknade Nelson som sin vän, men man kan undra hur djup den vänskapen var. När Furugård efter öppen strid med Lindholm höll på att förlora maktkampen dem emellan klev nämligen Albert Nelson oombedd in och förklarade att han som ”hövitsman” tagit över topposten i det skakiga partiet.

Det är alltså en rejäl djupdykning i Birger Furugårds historia Anna-Lena Lodenius har gjort men minst lika intressant är hennes granskning av den svenska nazismen under främst 1930-talet. Som sagt ett gediget arbete.

Därför blir man extra besviken på hennes vägnar när man ser att förlaget inte korrekturläst boken ordentligt. Inte ens texten på bokomslaget är korrekt. Silbodal är felstavat, vilket lett till att felstavningen återfinns i varenda reklamnotis från bokhandeln. Pinsamt var ordet.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2021:3

 

Lundh, Lotta & Melander, Nils, När mamma fick tröttsjukan. Boksmart förlag 2021. 24 s.

Sunneboende Lotta Lundh som skrivit flera deckare med polisen Erik Ljung som huvudperson kommer här med bilderboken När mamma fick tröttsjukan. Vad jag kan se är det tredje barnboken hon skriver i samarbete med illustratören Nils Melander.

Freja och Nova bor i Lustiga huset tillsammans med mamma och pappa. Mamma är den som allt kretsar kring. Det är hon som hittar på häftiga lekar och upptåg och är ständigt på gång. Därför kan inte flickorna förstå vad som har skett när mamma plötsligt inte vill göra något längre. Det börjar med att hon glömmer att hämta dem från skolan. Sedan glömmer hon var hon har parkerat bilen och till slut ligger hon bara på soffan och vill ha lugn och ro trots att flickorna gör allt för att locka henne till lek.

Mamma har fått tröttsjukan, säger pappa. Hon måste ladda batterierna och ha lite lugn och ro, något som flickorna har svårt att acceptera. Men så en dag när de kommer hem från skolan finner Freja och Nova att mamma är bättre – supermamma är på väg att återhämta sig.

De färgglada Illustrationerna förstärker den rakt berättade historien men tillför inte något nytt.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2022:1

 

Lövestam, Sara, Ljudet av fötter. Piratförlaget 2021. 308 s.

”Stina Jankell är en jävligt religiös katt.” Så lyder allra första meningen på s. 31 i Sara Lövestams roman Ljudet av fötter, som är först ut i en planerad trilogi. Del två och tre lär redan vara i det närmaste färdigskrivna och utkommer enligt vad som ryktas i tät följd efter ettan.

Utsagan ”Stina Jankell är en jävligt religiös katt” överraskar mig i tre avseenden. För det första brukar katter heta sådant som Murre, Smirre, Laban, Pelle eller Måns och aldrig Stina Jankell – Veronica eller Katarina Jankell hade i och för sig varit ännu bättre… – och för det andra är ju religiositet och fromhet inget som vi förknippar med kattsläktet. De katter som trots allt är gudfruktiga brukar, för det tredje, vara missionsförbundare eller möjligtvis baptister men aldrig Jehovas vittnen, sjundedags-adventister eller på annat sätt ”jävligt” religiösa.

Med Stina Jankell förhåller det sig emellertid så att hon börjar jama med en innerlighet som bara kan jämföras med gamla souldivors, så snart kyrkklockorna ringer på söndagarna.

Jankell i all ära, men centralfiguren i Sara L:s berättelse är kristnad till Eva Monika Viola Bengtsson, 41 på sitt 42-a, född i en familj, uppvuxen i en annan och innehavare av en bostadsrätt i en av förorterna till Stockholm med katten som enda men desto tillgängligare inhysing. Monika har en doktorsexamen i litteraturhistoria och är lärare vid universitetet. Det är förvisso ingen dålig sits, men ändå domineras hennes tillvaro av två energikrävande problem: dels saknar hon all verklig kunskap om sina biologiska rötter och dels lyckas hon inte bli gravid trots fantasieggande och tappra försök under de gångna elva åren.

Det första problemet tacklar hon, inte utan framgång, genom att nattetid utbilda sig till släktforskare med datorns hjälp. Jankell saluterar alla gradvisa landvinningar med sin ena tass upplyft i ”high five”-position. Värre är det med graviditeten. Där har doktor Bengtsson inte satsat allt på ett kort under ett drygt årtionde, snarare på många skilda kort, och anlitar i denna första Monika-bok den befruktnings-bransch i vilken provrören innehar en nyckelroll. Till bilden hör att det rinner stora doser ovälkommet menstruationsblod mellan de styva pärmarna, låt vara enbart i överförd bemärkelse.

Under den metodiska skattjakten på sina biologiska rottrådar blir Monika snart varse att såväl hennes farmor Stina (död 1992) som hennes farmors mor Lisa (död 1974) hade snarlika levnadsöden på i vart fall två centrala punkter: båda förälskade sig i äventyrslystna charmknuttar och blev ofrivilligt gravida redan som tonåringar, och båda utvecklade steg för steg intima relationer med vin och starksprit. Det andra var troligen en logisk följd av det ena. Ingen hade andats minsta stavelse om att deras liv skulle bli en långdans på rosor eller ens på rovor. Monika är här sina äldre anförvanters diametrala motsats. Svår törst är inget som plågar henne, medan den uteblivna graviditeten är ett beständigt gissel.

Man kan säga att önskade och oönskade barn är de två poler mellan vilka Lövestams berättelse växer fram. Ödets lotter har ju en inbyggd tendens att falla olika.

I romanens slutfas hamnar vi oförmodat uppe i Nattavaara by i de norrländska obygderna på tröskeln mellan 1920- och 30-talet. Där och då gör en ung läkare vid namn Gunnar Sjöblom plötslig entré. Han är, tror jag mig förstå utan att veta säkert, utsänd från Rasbiologiska Institutet i Uppsala och hängiven lärjunge till Herman Lundborg (1868–1943) från Väse i södra Värmland. ”Rasblandningen är sannolikt det största hotet mot vår befolkning” påpekar Sjöblom. ”Men som nation har vi, än så länge, världens renaste population av nordisk ras.”

Utebliven graviditet har ärligt talat aldrig besvärat mig personligen. Jag kan ändå känna djup sympati för Monika Bengtsson och leva mig in både i hennes privata tillkortakommanden och föga glamorösa släkthistoria. Det finns ett oavlåtligt driv och en genuin berättarglädje i Lövestams första Monika-bok liksom återkommande stråk av humor – eller kanske snarare av mild och godmodig ironi.

Språket är avspänt men ändå exakt. Det här är nämligen en författare med absolut gehör för subjekt, predikat, predikatsfyllnad och de flesta av himlapällens många ordklasser. I Handbok för språkpoliser (Piratförlaget 2020), Sara L:s näst senaste, framträder hon som underhållande och distanserad pedagog med självpåtagen rätt att korrigera lingvistiska horrörer.

Jag undrar naturligtvis med vilket stoff Monika-delarna nr två och tre ska fyllas. Blir doktor Bengtsson slutligen gravid trots sin oanständigt höga ålder? Kommer Gunnar Sjöblom, som för mig har tvättäkta cliffhangerstuk, att löpa rasistlinan ut i nästa bok? Och ska Miss Stina Jankell visa sig vara en katt med nio liv eller rent av ännu fler?

Mats Parner

Wermlandiana 2022:1

 

Magntorn, Erik & Gustavsson, Ane, Anna och det stora teaterspektaklet. Lindskog förlag 2021. 28 s.

”Följ med till teatern, festlig och fin,
Här blandas det verkliga med fantasin,
Och allting är möjligt, allting kan hända,
tiden går baklänges, världen kan vända.”

Se här en programförklaring av poeten Erik Magntorn och jag förstår vad han och illustratören, arvikabon Ane Gustavsson, vill åstadkomma med sin bilderbok på rimmad vers.

Jag tror att de vill locka och intressera barn för scenkonst i alla dess former, opera, teater, balett, konserter, ja även till teaterhusen som sådana med pampiga entréer, praktfulla salonger, tunga ljuskronor och all rekvisita bakom scenen och i verkstäderna. Men de kanske greppar över lite för mycket denna gång!

Anes fina akvareller utgår från Karlstads operahus från slutet av 1800-talet och boken inleds med att flickan Anna som får följa med sin pappa till det pågående bygget råkar ut för en förskräcklig olycka. Det vill sig så illa att Anna dör när hon träffas av den jättelika ljuskronan som lossnat från sin krok och träffar henne i huvudet. Anna förvandlas till en ande. Det gör att hon kan sväva genom årtiondena fram till vår tid och berätta vad hon ser och alla rollfigurer hon möter under sina flygfärder. Cyrano de Bergerac som berättar om sitt sorgliga öde, Carmen som rapporterar ganska sakligt om sina kärleksaffärer med Don José och toreadoren Escamillo, lilla dansösen Klara ur baletten Nötknäpparen som sörjer sin prins, osv.

För mig känns allt lite lösryckt ur sitt sammanhang. Det vill till att högläsaren har kunskaper i ämnet för att kunna förmedla och förklara för barnen vilka personer Anna möter. Å andra sidan finns här mycket att peka på och tala om. Värmlandsoperan ordnar numera vandringar för barn genom huset och efter en sådan vandring kan boken inbjuda till igenkänningsglädje och stimulera till frågor.

Erik Magntorns verser löper genom sidorna och haltar knappt någon gång när jag läste texten högt för mig själv. Ane Gustavssons illustrationer är praktfulla och fantasieggande. Hon tillåter sig en mängd anakronismer, som porträtt av Birgit Nilsson i teaterns trappuppgång och Lilla spöket Laban i en fönsteröppning, men spöke som spöke! Det har vi gått med på när vi godkänt programförklaringen.

Jag har någon gång lite svårt för Ane Gustavssons perspektivförskjutningar. Men här är de ibland nödvändiga för att fånga salong och scen. Jag hade nog också velat se lilla Anna sväva lite fartfyllt ibland, inte bara hovra i luften som hon gör på några uppslag, men det är randanmärkningar.

Slutligen kan jag trösta alla små läsare med att de tryggt kan läsa boken. Det går bra på slutet. Erik och Ane ville bara skrämmas lite i början. Så är det ju ofta i sagornas värld och vi vet att det brukar sluta lyckligt!

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2022:1

 

Magnusson, Majken, Kvinnor bakom kameran: 1864–1950-talet i Arvika. Arvika 2021. 24 s.

När vi för några år sedan gjorde en sammanställning över de värmländska porträttfotograferna fick vi ihop 250 namn. Nära 100 av dessa var kvinnor. Det var framförallt under de första decennierna som kvinnorna gjorde avtryck inom fotokonsten. Som ogift kvinna hade man för 150 år sedan inte så många yrken att välja bland. Fotokonsten öppnade på så vis en ny möjlighet. Sommaren 2020 satsade Såguddens Museum på en utställning om de kvinnliga fotograferna i Arvika. Majken Magnusson, tidigare kulturchef, fick i uppdrag att samla ihop fakta om fotograferna. Hon berättar i förordet hur hon gick igenom diverse källor och inte minst kyrkböcker. För att få en lite mer beständig dokumentation bestämde hon sig snart för att samla uppgifterna till en liten skrift. Nyligen kom Kvinnor bakom kameran: 1864–1950-talet i Arvika.

Tolv fotografer presenteras i ord och bild. Några av dem har fått litet extra utrymme. Detta gäller inte minst Sofi Dahlman, pionjären bland de kvinnliga arvikafotograferna. Hon etablerade sig redan 1864. Sofi Dahlman (för övrigt syster till Gustaf Schröder) ägnade bara några år fotograferandet – i motsats till Augusta Chytræus, för att inte tala om Amelie Rydberg. Den senare hade ateljén öppen i hela 43 år. Vid utställningen på Sågudden har man försökt rekonstruera Rydbergs ateljé. Majken Magnusson redovisar sina källor. Ofta hänvisar hon till Porträttfynd, en bildskatt med idag närmare 250 000 porträttbilder och som finns att ta del av via Sveriges Släktforskarförbunds www.rotter.se.
Claes Åkerblom

Wermlandiana 2021:2

 

Majbrittsdotter, Ann-Katrin, Du måste berätta allt. Recito förlag 2021. 93 s.

Det finns böcker och författare som får oförtjänt mycket uppmärksamhet. Vissa skribenter är helt enkelt bättre på att sälja än att skriva.

Det finns böcker och författare som är tvärt om också. De får oförtjänt lite uppmärksamhet. En sådan bok är Ann-Katrin Majbrittsdotters berättelse om hur hon tar hand om flyktingpojken Amir. Jag kan inte för mitt liv begripa varför värmländska medier inte uppmärksammat den här välskrivna skildringen av hur 16-åringen med sina förfärliga erfarenheter bakom sig hamnar i Edeby. Han som tvingats fly i tre månader under hemska strapatser men till slut lyckas med det han föresatt sig, när det nu inte gick att bo kvar levande i hemlandet. Nämligen att lära sig svenska, utbilda sig, få ett jobb och börja betala skatt.

Varför finns denna skrift på Bokus men inte i VF och NWT?

Boken är inte tjock men författaren lyckas skickligt varva skildringen av Amirs och Afghanistans öden med gripande tänkta personliga meddelanden till hans mor Khadidja. Under läsningen lär jag mig mycket om Afghanistan utan att researchen känns påklistrad. Allt belagt med trovärdiga källor.

Landet som Amir föddes i har 29–37 miljoner invånare, är världens farligaste land för kvinnor och 70 procent av dess befolkning är under 25 år. I vissa områden är det bara två procent av kvinnorna som kan läsa och det är vanligt med tvångsgifte och barnäktenskap. 2018 svälter två miljoner barn i landet. Året därpå dör eller skadas mer än 4 000 personer i attacker mot civila. Folkgruppen hazarer som Amir tillhör utgör 10–15 procent av befolkningen och har förföljts sedan slutet av 1800-talet. Då och då har de utsatts för massavrättningar. Allt detta gör att nära tre miljoner afghaner flytt in i grannlandet Pakistan, många av dem unga.

Varför flyr han? Hans mor tar beslutet hemma i byn när talibanerna kastar av hennes make från en lastbil, skjuten genom huvudet. Hon säljer sina smycken, pengarna räcker så att en av dem kan fly. Det får bli äldste sonen, han som talibanerna vill rekrytera som soldat.

Hur flyr han? Under sätena i en lastbil. I flyktingsmugglarnas personbilar. Till fots. I en sexpersoners gummibåt tillsammans med fjorton andra flyktingar. Till fots. I bil igen. Slutligen via en lång bilfärd genom Europa innan föraren ruskar om honom i Malmö, rädd att han ska dö: ”Gå ur, det här är Sverige.” Amir sjunker ihop på gatan, gråter och somnar. Väcks av en polis som ger honom vatten.

Vad upplever han under flykten? Tillräckligt för att drömma mardrömmar varje natt efteråt. Några pojkar som har mindre gott om pengar våldtas. I 24 timmar tvingas han själv färdas med en död pojke bredvid sig. Denne har dött när inte syret räckt till och liket stjälps av i ett vattendrag efter ett dygn.

Amir hamnar på en flyktingförläggning nära Ann-Katrin Majbrittsdotters by i Värmland. Hon har anmält sig som god man när hon får kontakt med Amir på förläggningen. Efter ett tag flyttar han hem i hennes familj.

Nu börjar en ny kamp. Den som slutar med att Amir blir utbildad undersköterska. ”Jag fick aldrig ta hand om mina föräldrar, så nu kan jag hjälpa era gamla!”.

Beskrivningen av förhållandena i Afghanistan och om Amirs flykt är gripande. Allra mest berörs jag ändå av Ann-Katrin Majbrittsdotters många tänkta hälsningar till hans mamma. ”Jag vet vad som hände din son, och jag ville så gärna få berätta det för dig. Hur han kom till oss i vår familj och blev en sådan viktig och älskad person i våra liv. Kommer du och jag någonsin att mötas?”.

Detta är en berättelse om goda människor – och om ondska. Läs den.

Sven-Ove Svensson

Wermlandiana 2022:1

 

Mattsson, Lars Olov, Mitt liv som fotbollsarbetare. Åmåls grafiska 2021. 181 s.

För ca 25 år sedan besökte författaren Max Lundgren Ljungskile Folkhögskola och berättade, inför ett entusiastiskt auditorium, om sina Åshöjden-skildringar. Vid den tidpunkten hade det fiktiva lagbygget Åshöjdens BK just stupat på mållinjen och förlorat kvalmatcherna till fotbollens finrum – allsvenskan.

Det var onekligen en händelse mycket lik en tanke. Några få dygn senare skulle nämligen de i vitt och grönt skrudade uppstickarna från Ljungskile SK själva genomgå samma eldprov som Åshöjden-gänget genom att i hemma- respektive bortamatcher kvala till fotbollssocieteten mot favorittyngda Umeå FC uppifrån polcirkeln. Nästan ingen gav bohuslänningarna minsta chans. Men verkligheten överträffade dikten med bredast tänkbara marginal: via 0–1 hemma på Skarsjövallen, numera Starke Arvids Arena, och 3–2 borta var lilla Ljungskile med 3500 invånare hastigt och lustigt ett allsvenskt lag 1997.

”Kanske den största sensationen i svensk fotboll genom tiderna”, säger de allsvenska nykomlingarnas dåvarande huvudtränare och chefscoach L-O Mattsson i sin rikt illustrerade och ambitiöst utmejslade bok Mitt liv som fotbollsarbetare. Jag tänker inte dementera Mattssons yttrande, bara försynt nämna att fotbollshimlen kryllar av irrbloss och hastigt uppdykande kometer i paritet med Ljungskile-undret.

Som tränare på elitnivå eller snäppet därunder kan L-O se tillbaka på en karriär med både framgångar och bakslag, vidare på ett evigt flängande och kringresande från plats till annan med bil, båt eller flyg, plötsliga uppbrott, hela tiden nya utmaningar och svåra besvikelser men också gedigna glädjeämnen i aldrig sinande strömmar. Grundlig utbildning fick han som ung i USA och som något äldre i Skottland. De föreningar Mattsson basat för är i princip lika många som de onda andarna i Gamla Testamentet – förutom Ljungskile (i tre olika omgångar) finns Säffle FF, IK Oddevold, Västra Frölunda, FC Trollhättan, BK Häcken samt de norska klubbarna Fredrikstad FK, Moss FK, FK Tönsberg och Lilleström SK på L-O:s meritlista.

En av höjdpunkterna i Mattssons växlingsrika yrkesliv är allsvenska Degerfors överraskande cupseger mot Landskrona BoIS 1993, inte hemma på Stora Valla men väl på Gamla Ullevi i Göteborg. Den klara 3–0-segern mot skåningarna den gången betydde vulkanlagets enda mästerskapstitel genom tiderna. Ulf ”Mål-Otto” Ottosson var en av de tongivande i dåtidens röd-vita kollektiv liksom de tre lyskraftiga jugoslaverna Vukcevic, Radinovic och Stanojkovic. Tyvärr slutade Degerfors-sessionen i moll för L-O:s del. Han manövrerades bort ifrån tränarjobbet av krafter bakom hans rygg, tvingades stämpla ut och drog sedan vidare till Norge.

Mattssons bok har den förtjänsten att den inte enbart handlar om fotboll. Den kan läsas som en serie komprimerade dagboksanteckningar från ett (snart) 68-årigt liv i dettas olika faser men också som en familje- eller rent av släktkrönika. På den sortens frontavsnitt är författaren välgörande öppenhjärtig. En massiv hjärtinfarkt vid endast 44 med ty åtföljande operationer får väl tilltaget utrymme liksom en uppslitande skilsmässa, oräkneliga kompisar & anförvanter plus ett kvarts dussin välkomna nytillskott till jordens växande befolkning i form av två söner och en dotter, födda 1990–94.

Ska jag anmärka på något, så är det att L-O gärna kunde ha varit mera frikostig med synonymer. Hans vänner och egna eller andras små barn beskrivs genomgående som ”underbara”, och allt som i övrigt förgyller hans tillvaro påstås undantagslöst vara ”stort”. Molnfri himmel – ”stort”. Ingen sand i skorna – ”stort”. Men detta är bagateller.

I två perioder har Mattsson axlat rollen som förbundskapten. Åren 1998–99 ledde han Sveriges U-21-landslag – vilket utlöste hjärtinfarkten – och väsentligt senare, 2011–13, fick han oförmodat ta sig an Sierra Leones National Team i Västafrika alldeles norr om ekvatorn. Det kom, av lätt insedda skäl, att bli en definierande livserfarenhet och en oförglömlig upplevelse. Av bokens totalt 21 avsnitt är Sierra Leone-kapitlet det särklassigt längsta; det upptar mer än 20 procent av innehållet med 27 knivskarpa färgbilder som extra krydda.

Spelarna i det fattiga landets nationalelva kommer som regel flygande, vanligen i grevens tid, hem till landskamperna norrifrån – de är i regel välbetalda proffs i Europa – med Sverige som ett av kandidat- och påstigningsländerna. Mohamed Bangura, Teteh Bangura och ”Crespo” Kamara är välkända namn för alla kalenderbitare.

Den som skriver om Svarta Afrika hemfaller lätt åt rasistiska schabloner och besserwisser-mentalitet. Glädjande nog står Mattsson främmande för allt sådant.

Numera bosatt i Karlstad ägnar den gamle fotbollsarbetaren sin pensionärstillvaro åt familjeliv och åt långa promenader. Men han växlar sällan in på ”L-O Mattssons väg”. Den ligger nämligen i Ljungskile.

Mats Parner

Wermlandiana 2022:1

 

Melberg, Enel, Enhörningsdrömmen Enhörningsdrömmen. Ill  Flock, Agneta, Mandatus 2021. 27 s.

I utställningen ”Myt och saga” visade Agneta Flock fantastiska bilder på Bror Hjorths Hus i Uppsala hösten 2017. Till min glädje återfann jag hennes lysande bilder i den fina lilla boken Enhörningsdrömmen. Bilderna är akvarellerade pappersklipp på vit botten. De är suggestiva och vackra i sin enkelhet med motiv från sagor och myter. Enel Melbergs text är sparsmakat enkel och faller in i en muntlig tradition. Både text och bild stöder varandra på ett intuitivt sätt, en mycket lyckad kombination av driven konstnär och erfaren författare.

Vad är egentligen dröm och vad är verklighet i denna lilla berättelse? Både text och bild har sagans form, en så kallad konstsaga eller kanske en undersaga. Berättelsen har övernaturliga inslag och drag av magi. En pojke sitter vid en strand och drömmer att han är en ung jägare som vill vinna en prinsessa. Det kan han göra om han lyckas fånga enhörningen. På sin drömvandring går pojken vilse och kommer till en stuga, där en gumma dukat upp härliga maträtter. Pojken äter sig mätt och somnar. När han vaknar ser han in i enhörningens förtrollande vackra ögon. Enhörningen tar honom på sin rygg och hjälper honom ut ur skogen. Han berättar att pojken kan kalla på honom om han behöver hjälp. Pojkens önskan att vinna prinsessan kvarstår och han beger sig till slottet. På ett underbart fiffigt sätt lyckas pojken slutligen rädda enhörningen från att exploateras av kungen, som vill komma åt hans magiska horn.

Förutom sagostämningen och den raka berättelsen finns en sensmoral som passar både vuxna och barn. En vacker liten bok med många bottnar som kan bli en riktig favorit och som jag verkligen vill rekommendera.

Solveig Nilsson Lindberg

Wermlandiana 2021:3

 

Mohlin, Peter & Nyström, Peter, Den andra systern. Norstedts 2021. 344 s.

Del två i en tänkt serie om den amerikansk-värmländske polismannen John Adderley, pga händelser i del ett nu kallad Fredrik Adamsson.

John har i USA vittnat mot ett mäktigt nigerianskt knarksyndikat och har blivit tvungen att byta land och identitet. Uppvuxen på Hammarö och med det svenska språket tämligen väl bevarat, blir Sverige och Karlstad en naturlig plats att försvinna på. Denna kurragömmalek är en av bokens spännande och farliga trådar.

De båda systrar som utgör den andra huvudtråden har fått ge boken dess namn, oklart vilken som är den första resp. den andra. Stella och Alicia driver tillsammans det framgångsrika dejtingföretaget Raw. Stella är dess VD och vackra ansikte utåt, Alicia är datageniet med ett frånstötande utseende efter en brännskada i tioårsåldern.

En dag hittas Stella brutalt mördad, och John får ansvar för mordutredningen. Mordet har kopplingar tillbaka i systrarnas historia, som John nystar i medan hotet mot den andra systern blir alltmer reellt.

En tredje komponent är den påtagliga Karlstads-geografin. I ett efterord ursäktar sig författarna för att en herrgård i Kristinehamn är påhittad och att Gröna Gatan på Norrstrand är för kort för att Alicia ska kunna bo på nr 14. Annars är det lätt att följa Johns och de andras färder mellan Bryggudden och Löfbergsskrapan, till Kronoparken via Kroppkärrsmotet, till köpcentret Bergvik och till Hammarö.

I denna miljö känner jag mig mycket mera hemma än bland knarksyndikat och dejtingsajter! Men författarparet Mohlin och Nyström lyckas med skicklig språkbehandling förankra de för mig främmande elementen i den välkända svenska landsortsmiljön. Det blir både spännande och gripande och människorna med sina goda och mindre tilltalande sidor får liv och driver handlingen obönhörligen framåt.

Jag ser fram emot att följa John Adderley på hans vidare äventyr, av allt att döma kommer de dock inte att utspela sig i Karlstad…

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2022:1

 

Nilsbyboken. Historien om Nilsby och Bondserud med omnejd åren 1960–2020. Nilsby byalag 2021. 176 s.

Nilsby ligger utmed Fryken. Det är en vacker bygd. Sedan 1996 kan byborna dessutom glädjas åt en ovanligt vacker bågbro, 1997 belönad med ”vackra vägars pris”. Idag finns det 113 bebyggda fastigheter i området. Alla presenteras i den nya Nilsbyboken, med några få ord beskrivs vilka som bor där.

Redan för 60 år sedan samlades ett antal Nilsbybor för att dokumentera bygdens historia. Frej Alsterlind och Erik Bergström stod i spetsen för det hela. Resultatet blev den bygdebok som kom ut 1967. Trettio år senare kom det en uppdaterad utgåva. De flesta som var med den gången är sedan länge borta – men kanske var det deras insats som för ett par år sedan inspirerade Nilsby Byalag till en ny bok. Nu var det tiden efter 1960 som skulle skildras.

16 personer har bidragit med texter. Materialet har samlats in, kompletterats med bilder och kom i somras ut som Nilsbyboken och med den långa undertiteln Historien om Nilsby och Bondserud med omnejd åren 1960–2020. Innehållet är skiftande.

Vad berättar då 2020 års Nilsbybor om? Idrottsföreningen får stort utrymme, liksom byalagets verksamhet och skolan. Utflyttade Nilsbybor berättar om sin uppväxt. Till och med 1980-talet känns som en avlägsen tid. Då fanns ännu skolan, affären och missionshuset. Barbro Lundqvist berättar minnen från Hastersby skola där hon anställdes redan 1958. Vi kan också läsa om olika företag och om transporter. En särskild skrivargrupp har dokumenterat de senare. Bland övriga medverkande märks Gunhild Hernström. Hon har redan tidigare dokumenterat sin hembygd, genom att publicera sin fars dagböcker och nu senast med en bok om uppsatser från Hastersby skola. För alla med intresse för Nilsby är detta givetvis ett värdefullt dokument, men det hade inte skadat med en översyn av bokens struktur och form.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2021:3

 

Nilsson, Anders, Sven Ingvars. Ett år i taget. Den officiella biografin. Mondial 2021. 315 s.

”Den officiella biografin”, så kallas boken om dansbandet som tidigt ville kalla sig orkester och som tycks ha en enorm förmåga att överleva. Närmare bestämt i 65 år, om än i olika formationer. Att biografin är officiell betonas särskilt. Oscar Magnusson har tillsammans med författaren copyright.

En orsak till överlevnaden är att Sven Ingvars envist hållit sig till en alldeles egen stil. När många dansband i diskotekens skugga tappade i popularitet och lade av så gick Sven Ingvars motsatt väg. De förnyade sig, samtidigt som de höll fast vid den gamla.

De tidigare så högdragna musikkritikerna – Aftonbladets recensent hade kallat Sven Ingvars ”Snoddas i värmländsk tappning” – upptäckte plötsligt en sida som de inte lagt märke till. Satsningen på tonsatta Fröding-dikter blev en succé. Man nådde nya grupper följare.

Och än bättre skulle det bli. Efter framträdandet på Hultsfredsfestivalen, där de kom ut som rockband, blev de bokstavligen kultförklarade. Förvånade kunde de konstatera att ungdomarna i publiken inte bara jublade under själva framträdandet, de kunde sjunga med i texterna också! Ännu en ny grupp hade värvats.

På samma sätt har orkestern fortsatt att utvecklas. Shower ersatte dansmusiken, gamla medlemmar lämnade plats för yngre för att så småningom bli en helt ny konstellation.

I dag är det endast Ingvar Karlsson som är kvar av ”de gamle”, dock bara som gästartist i speciella sammanhang. Sven-Erik Magnussons son Oscar har trätt fram som frontfigur.

Om allt detta berättar Anders Nilsson i boken. Att han är väl bevandrad inom musikens område märks tydligt. Han knyter an till både svenska och internationella artister när han följer orkesterns utveckling.

Boken följer även personerna i Sven Ingvars i kronologisk ordning, från de första stapplande tonårsstegen i Slottsbron och Liljedal till nutida stora krogshower och arenaframträdanden.

Det mesta bygger på intervjuer med inblandade. Ingvar Karlssons digra arkiv med utklipp, bevarade av framför allt Ingvars fru Biss, har ställts till förfogande. Mängder med anekdoter finns med. Anders Nilsson har hittat en bra ton i texterna och många foton har letats fram ur gömmorna.

Men självklart finns här även mörka sidor. Mörkast är intervjun med Sven-Erik Magnusson under hans sjukdom och beskrivningen av familjens upplevelser under den svåra tiden. Oscar är den som vakar när pappa somnar in.

Men slutet är trots allt ljust. ”Nya Sven Ingvars” har redan etablerat sig som duktiga musiker. Och biografin är riktigt bra.

Det är bara en sak som jag inte begriper. Anders Nilsson stavar konsekvent Sven Ingvars, utan bindestreck. Men kollar man på skivomslagen tycks det vara Sven-Ingvars som dominerar. Vilket är det ”officiella” namnet?

Gunvor Nyman

Gunvor är författare till boken om Restaurang Sandgrund, där Sven-Ingvars var den mest anlitade orkestern. Sven-Erik Magnusson skrev förordet till boken.

Wermlandiana 2022:1

 

Nilsson, Jan Olov, Bortvandrarna. En berättelse om systrarna Olsdotter. Ultima Esperanza Books 2021. 191 s.

Jan Olov Nilsson är bördig från Gräsmark och det är därifrån han hämtat underlaget till sin nya bok Bortvandrarna. Liksom de tidigare böckerna Scholmästaren och Första Amerikafebern bygger han sina berättelser till stor del på släktforskning, men det handlar i hans fall inte om att leta efter eventuella kändisar i hans egna anor. Han använder släktforskningen som grund för värdefull och intressant historieskrivning i berättarform. Den ger oss en god bild av livet i svenska bygder under senare hälften av 1800-talet. Dessutom är det en välkommen skildring av kvinnornas situation under de här åren. Vanligtvis är det männen som hamnar i centrum.

Systrarna, huvudpersonerna i boken, är slumpvis utvalda. Jan Olov Nilsson letade efter personer som flyttat från Gräsmark till Norrland och som var årsbarn med folkskolereformen som genomfördes 1842. Det året, menar han, var startpunkten för framväxandet av ett nytt samhälle, byggt på mer utbildning, ökad industrialisering och sociala reformer. Positiva förändringar, således, men samtidigt följde stora och svåra problem.

I norra Värmland levde folk på små gårdar. Trots att barnadödligheten var skrämmande hög var det gott om barn på trakten. Bara ett av barnen, vanligtvis äldste brodern, kunde ta över gården efter sina föräldrar. En del av de andra syskonen gifte in sig granngårdarna och fick sin försörjning på det sättet, men de som blev över hade inget val. De måste flytta. Männen gav sig iväg först. Kvinnorna följde efter.

Att emigrationen var betydande, det är väl dokumenterat. Mellan åren 1850 och 1930 reste 1,4 miljoner svenskar till Amerika, många av dem värmlänningar. Vad som är mindre känt är att ännu fler värmlänningar, år efter år, sökte sig till Norrland. Det är dem Jan Olov Nilsson kallar bortvandrarna. Tabeller över antalet, jämfört med Amerikautvandringen, finns för den som vill se detaljer.

I boken får vi följa systrarna och deras närmaste släktingar på deras vandringar norrut parallellt med berättelser från livet i Gräsmark med omnejd. Underlaget är autentiskt. Det är fattigt och eländigt, det är sorg och besvikelser. Unga makar och makor avlider, och små barn går bort. TBC skördar många liv, och olyckor är vanliga dödsorsaker.

Men vi möter också dem som lyckas i kampen för tillvaron. Värmlänningarna är duktiga och arbetsamma och är således välkommen arbetskraft. Många skaffar sig bra liv.

Främst var det skogarna och kustlandet från Hälsingland och norrut som lockade männen. Där fanns sågverk och andra industrier, fast även i inlandet gick det att hitta jobb. Kvinnorna började ofta som pigor, men kunde arbeta sig uppåt.

Flera av bortvandrarna i boken hamnade i trakten kring Storsjön i Jämtland.

Där jobbade jag i 16 år. Byarna som figurerar i boken känner jag väl, många av de släktnamn som nämns lever kvar där ännu idag. Det är klart att det gjorde berättelsen lite extra intressant.

Men boken är läsvärd, inte bara för mig och för dem som är bördiga från Gräsmarktrakten. Det är lättläst och välskriven svensk historia som serveras.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2021:1

 

Nyberg, Lisa, Om du öppnar. Berättelser & musik om hopp och förändring. Lava 2021. 134 s.

Bokens största förtjänster är beskrivningarna av deltagarnas olika former av lidande som rör både psykiska och somatiska besvär. Här finns beskrivningar av depression, två berättelser om en anhörigs självmord, att växa upp i olika fosterhem, transsexualitet, tillitsproblematik, ångest och elöverkänslighet, alkoholism, hjärnblödning och hjärntrötthet samt bortträngning (i boken kallad förträngning).

Dessa problem reflekteras det kring utifrån olika teorier som krispsykologi, CFT (Compassionfokuserad terapi), ACT (Acceptance and Commitment Therapy), medveten andning samt en utsaga från en universitetslektor i klinisk psykologi rörande hjärntrötthet. Källorna till reflektionerna anges inte och det är en svaghet och urvalet av personer som reflekterar över de beskrivna problemen varierar från universitetslektorer till företrädare för alternativmedicin. Till reflektionerna och berättelserna finns också musik och vackra drömska bilder.

Bokens idé är bra liksom tanken bakom den. En människa med psykiska besvär kan bli hjälpt av att läsa andras beskrivningar och hur man gjort för att ta sig ur sina problem. Oavsett problematik så har också både utövande och deltagande av kultur positiva konsekvenser för människor med olika problem. Med boken följer också en CD med texter av författaren. Texterna till musiken återfinns också i boken.

Något som jag däremot ifrågasätter är bristen på källor i reflektionerna. Varifrån har de reflekterande avsnitten hämtat inspiration? De litteraturtips som finns på sidan 131 och 132 kan de sägas ha fungerat som källor? Vissa reflektioner är självklara för mig. Jag känner igen Johan Cullbergs tankar om kriser och krisbearbetning (Cullberg, 2006) och om KBT kan man läsa böcker författade av Åsa Nilsonne (2007) Lars-Göran Öst m.fl. (2007).

Men när det kommer till CFT får jag ta Google till hjälp och hittar då en utbildning som bedrivs i Malmö samt forskning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset rörande behandling av psykossjukdom. ACT liksom hör hemma inom KBT (Kognitiv beteendeterapi) och CFT är en mix av psykodynamisk psykoterapi, KBT, modern hjärnforskning och kontemplativa metoder enligt Sahlgrenska Universitetssjukhuset (2021).

Något som jag däremot ställer mig ytterst tveksam till är hur en reflektion beskriver sjukvården ur ett perspektiv som jag inte känner igen. Här beskrivs vårdens brist på helhetsperspektiv gentemot patienten och att någon med många olika problem som ätstörning och ångest inte kan få en behandling av båda problemen eller en annan med drogproblematik och depression inte heller behandlas på ett holistiskt sätt. Författaren till reflektionen nämner ett positivt exempel där synsättet varit mer holistiskt men förordar en medveten andning som ett hjälpmedel. Andning är väsentligt men här dras råden till sin spets. Att tejpa för munnen när man ska sova för att förhindra munandning till förmån för andning genom näsan är ett sådant exempel. Det är känt sedan länge att när vi blir stressade hör andningen till det som påverkas först. Vi börjar andas ytligt och känner ett behov av att gäspa. Som psykolog har jag upplevt det flera gånger i samband med samtal när den jag pratat med inleder samtalet med en djup gäspning.
Renée Perrin-Wallqvist

 

Om utvandrare från Ölme 1869–1929. Equmeniakyrkan Ölme och Ölme Hembygdsförening. Norlén & Slottner 2021.

Historien om boken började 2010 när en samling av brev hittades i Elofstorps missionshus i Ölme. De var brev som ölmebon Lars Johan Johansson mottagit från hembygden under sina 30 år i USA från 1869 till 1899.

Där började ett arbete med att försöka kartlägga utvandringen från Ölme och lyfta fram människoöden. Boken är rikt illustrerad och presenterar först Lars Johan Johnsons och hans familjs historia. Med hustrun Anna Maria kom han att bli bosatt i Chicago och senare i Alta, Iowa och Rock Island, Illinois. Efter tjugo år i Amerika började Lars Johan känna hemlängtan och 1899 kom han hem med hustrun och en ogift son. Två söner blev kvar i Amerika och en av dessa har talrika ättlingar som också besökt Ölme.

Här beskrivs förutsättningarna för emigrationen, vad det var som lockade i USA och Kanada och vilka som gav sig iväg. Det skildras på ett mycket pedagogiskt sätt, både genom tabeller över emigrationen genom åren samt 44 individuella berättelser från Ölmes 37 hemman. Dessa berättelser är också rikt illustrerade. Boken lyckas väl med att visa på både den stora och den lilla historien – en förebild för alla böcker inom det lokalhistoriska fältet.

Det var naturligtvis en hel del ölmebor som hamnade tillsammans med andra värmlänningar i småstäder och på landsbygden i Mellanvästern, eller i stora städer som Chicago, Minneapolis och St. Paul.

Men det är slående, att många ölmebor hamnade i staten Vermont i nordöstra USA. Här fanns i staden Proctor huvudkontoret för företaget Vermont Marble Company. Här var det alltså marmor som bröts, för att användas till Jefferson Memorial, Högsta Domstolens byggnad eller Arlington Cemetery.

Av totalt 590 utvandrare från Ölme hamnade inte mindre än 122 i Vermont. Det är alltså mer än i de klassiska svenskstaterna Illinois och Minnesota där en klar och tydlig majoritet av de andra värmländska emigranterna hamnade.

Det är inte bara emigranter till USA som vi möter i berättelserna utan även Sara Stina Andersdotter som hamnade på Als i Danmark. Men mest är det alltså USA som var målet. I boken finns också en fullständig förteckning över samtliga utvandrare från Ölme, utforskad av Agneta Sköld, liksom en spännande berättelse om en utvandrares Sverigebesök 1927.

Ölmeborna, och alla Ölmeättlingar runtom i Sverige och i Amerika är att gratulera till den fina boken! Men den kan läsas med stor behållning av alla som är intresserade av emigrationen och värmländsk historia.

Kan vi hoppas att det blir fler böcker producerade om Ölme? Det saknas en riktig sockenbok.

Carl-Johan Ivarsson

Om utvandrare från Ölme 1869–1929 kan beställas från Nancy Edlund, 070-74 811 68 eller klippan@nancyedlund.se

Wermlandiana 2021:1

 

Rask, Peo, Lär känna Amazon: en diskussionsbok om techjättars makt. Black Island Books 2021. 105 s.

”Boken som fått mig att förakta Amazon” löd rubriken på en ampert formulerad ledarartikel av Jonna Sima i Aftonbladet onsdagen den 8 september. Den bok hon åsyftade var journalisten Julia Lindbloms med rätta uppmärksammade studie Amazon: bakom framgången, som gavs ut på Verbal förlag tidigare i år. I sin text bedyrar Sima att hon aldrig mera kommer att köpa någonting som helst av eller genom Amazon.

Samma löfte skulle hon rimligtvis ha gett, om hon i stället valt att läsa Peo Rasks debattbok Lär känna Amazon. Rask föddes i Karlstad 1958, bor numera i Luleå, har cirka 40-talet titlar i en rad genrer på sitt norrbottniska samvete och gör en viktig folkbildande insats med sin starkt kritiska utgåva om den konstant växande e-handelsjätten. Författarens språkbehandling är klinisk och researcharbetet gediget och allsidigt.

Amazon grundades i Seattle 1994 med Jeff Bezos som företagets verkställande direktör. Man började i relativt blygsam skala med att sälja böcker men har expanderat oavbrutet och saluför i dag nära nog allt – mat och potatis, husgeråd, televisionsapparater, naturupplevelser, programvaror, elsparkcyklar, övervakningskameror… – och hade våren 2020 inte mindre än 840 000 hel- eller deltidsanställda över hela världen, framför allt i USA, Storbritannien och Tyskland. ”Work hard, have Fun, make History” är företagets motto. Men Amazon ägnar sig inte bara åt lukrativ e-handel. Man driver också livsmedels-kedjan Whole Foods, äger tidningen Washington Post, är världens största leverantör av molntjänster, och man fraktar numera runt levande varelser av kött och blod i universum genom rymdbolaget Blue Origins försorg, senast Jeff Bezos själv (20 juli).

Emellertid har Amazon-medaljen baksidor. De är enligt Rask både många och högst betänkliga:

Eftersom Amazons affärsidéer bygger på fartmaximering, oavlåtliga innovationer och kundfixering, så uppfattar man all facklig aktivitet som ovälkommen, t o m rent fientlig. Det är onekligen ett memento – och även en varningssignal till oss själva inför e-bjässens fortsatta offensiver i Sverige. Kollektivavtal sluter Amazon enbart under galgen. Till detta kommer avancerad skatteplanering någonstans i gräns-zonen mellan det legala och illegala. Vinster placeras med självklar automatik i Luxemburg och övriga skatteparadis. De personalstyrkor som tjänar sitt dagliga bröd i företagets överdimensionerade lager-hallar, till antalet ca 200 i drygt 15 länder, har ingen privilegierad sits. Lönerna är otillräckliga, tempot högt uppdrivet och arbetspassen långa, ibland tio-elva timmar i stöten. Toalettbesök kontrolleras och bokförs. Medhavda plastflaskor fungerar av och till som urinoarer, om än blott för manliga anställda.

Rask avslöjar att Amazon år 2019 skickade totalt 3 500 000 000 paket till sina kunder (vilkas numerär är lika stor som hela Rysslands nuvarande folkmängd). Det betydde en klimatpåverkan svarande mot 44 miljoner ton ”koldioxidekvivalenter”. Den noteringen var obetydligt lägre än Aktiebolaget Sveriges fullständiga slutresultat på 52 miljoner ton samma år.

Efter att muren hade raserats och Sovjetunionen lösts upp för ungefär 30 år sedan föreställde sig rätt många att Historien nått sin slutstation. Framtiden badade i ljus och liknades vid en spikrak Autobahn genom ett landskap av idel marknadsekonomi, äkta liberalism och blomstrande demokratier, där alla verkade efter bästa förstånd och förmåga.

Dessa förhoppningar har kommit på skam. I takt med att Marknaden, till följd av sin inre logik, trängt sig in i allt fler delar av samhällslivet, så har demokratin i själva verket försvagats på senare år och har så gjort i global skala. Till bilden hör vidare att Marknaden, polygam som den tycks vara, håller på att överge sin tidigare partner, Liberalismen, och numera ganska ogenerat uppvaktar diverse auktoritära och nationalistiska skumraskfigurer.

För att verifiera detta sakernas tillstånd nöjer sig Peo Rask inte med paradexemplet Amazon. Även en skock andra moderna företags- och it-uppstickare granskas i hans framställning: Facebook, Microsoft, Google, Netflix, Apple, Alibaba, Tencent o s v, de båda sistnämna asiatiska.

Av Amazons 48 högsta chefer är fyra kvinnor. När man rekryterar nya medarbetare på tjänstemanna-sidan, så äger (de vita) männen företräde. I de jättelika lagerhallarna i USA ser det annorlunda ut. Där kamperar de svarta och arbetare med latinamerikanskt ursprung.

Mats Parner

Wermlandiana 2021:3

 

Rutberg, Hans & Westerström, Jenny, Efterskörd: Ferlinfynd från en spånkoffert. Carlssons 2021. 391 s.

Efterskörd: Ferlinfynd från en spånkoffert är titeln på en ny Ferlinlunta, där den oförtröttliga Ferlinentusiasten Jenny Westerström tillsammans med Ferlins systerdotterson Hans Rutberg samlat ihop diverse kuriosa och intressant textmaterial från livets villervalla ā la Ferlin. Mycket blir fina infallsvinklar på en sällsynt mångbegåvad och vidlyftig människa. Samtidigt förmedlar boken den tid som svunnit, och som bjöd på så stora förändringar i samhället och därmed i medborgarnas liv.

Ett rikt dokumentärt material skapar en livfull läsning när den förmedlar scener ur det ferlinska diktarlivet (1898–1961). Han var en estradör i alla möjliga sammanhang, vid privata kalas i anledning av ett eller annat jubileum, möten med Evert Taube (då man gärna hade velat vara en fluga i taket) eller varför inte en av grabbarna i fotbollselvan Svintorgskamraterna i Filipstad. Han var både elegant och förlupen den gode Nils, hans röst stiger också ur bilderna, den klassiskt klassiska diktarrösten som ackompanjeras av en slingrande rökslinga från cigaretten på den svartvita filmremsan.

Det finns några få lyriker som gjort sig otvetydigt förtjänta av att kallas folkkära: Gustaf Fröding, förstås, Dan Andersson, Karin Boye, om än på ett annat sätt, Evert Taube och absolut Nils Ferlin, den bångstyrige som landat på en parkbänk i Filipstad. Av senare tiders poeter kan vi givetvis komplettera med Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Bodil Malmsten vilket också illustrerar att den kvinnliga rösten tagit sin självklara plats i den litterära offentligheten.

Men det handlar också om litterära hierarkier. Ibland kan ”det folkkära” skymma sikten när de akademiska glasögonen immar igen. Om man läser de traditionella översikterna av svensk 1900-tals poesi blir det uppenbart att de skalder som letat sig in i det folkliga medvetandet per automatik förlorar akademiska poäng i konkurrens med namn som Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf (som givetvis också hade stor läsarradie), Hjalmar Gullberg med flera. Men nu tillbaka till Ferlin, Nils Johan Einar, född 11 december 1898 i Karlstad, död 21 oktober 1961 på Samariterhemmet i Uppsala. En värmländsk stockholmare, mera Klara-bohem än Löpar-Nisse även om han inte var främmande för krumsprång och extravaganser.

Det finns många sätt att mäta folkkärhet, eller kärlek, på. I Ferlins fall tycker jag att det främsta beviset utgörs av odödliga enskilda dikter, eller till och med enstaka rader – ”Ditt hjärta är mitt / mitt hjärta är ditt / och gråten är min när du gråter”. Eller ”inte ens en grå liten fågel …”

En annan måttstock kan vara antalet statyer och där är Ferlin gott rustad. K.G. Bejermark har skapat tre väldigt fina verk, den kongeniala parksoffan i Filipstad och den upprättstående cigarettrökaren (nära Klara kyrka) i Stockholm, plus skulpturen på Rörstrandsgatan 40. Därtill kommer Thomas Qvarsebos elegante steppare nära både Stora Torget och Stadshotellet i Karlstad. Det var ju i Karlstad som han tillbringade de första barnaåren innan familjen flyttade till Filipstad 1908.

Att efterskörden är så pass brokig och mångfaldig är bara att glädja sig åt. Ferlin levde ju i reservoarpennans tidevarv och tidningarna lämnade plats för inkomna, ofta personligt levererade, alldeles nyskrivna alster mot kontant honorar, vilket tacksamt togs emot och investerades på det legendariska Café Cosmopolite eller någon av krogarna i Klara. En annan skillnad mot idag tycks ha varit det sociala umgänget – både med diktarbröder som Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, Harry Martinson (ja, Tora Dahl har beskrivit könsordningen i sina självbiografiska romaner) – och inom släkten.

Det som bidragit till att både bredda publiken och fördjupa kontakten med dessa folkkära skalder är förstås tonsättningarna av deras dikter. Minns från min egen Uppsalatid hur vi var några som unisont avnjöt Sven Bertil Taubes tolkningar av Nils Ferlins underbara dikter. Ferlins kanske mest insjungna text, som förvandlat dikten till visa, är nog Lillebror Söderlundhs tonsättning av ”En valsmelodi” i de mest skiftande uttryck, men allt med den existentiella belägenheten i centrum.

För att stimulera kontakten med Nils Ferlins diktargärning kan Nils Ferlin-Sällskapet rekommenderas och dess medlemstidning Poste Restante. På hemsidan finns också både filmklipp och ljudinspelningar så det är bara att gå in. Det kan man också göra i Filipstad, gå in på Ferlinmuseet Kvarnen efter att ha tagit del av den vackra volymen Efterskörd eller Jenny Westerströms stora biografi Nils Ferlin: ett diktarliv.

Bengt Berg

Wermlandiana 2021:3

 

Röster: ur minnenas och det trolskas djup; Värmländska författarsällskapet Antologi 2021, redaktör Kaj Branzell. Norlén & Slottner 2021. 152 s.

Att skriva, att uttrycka sig i ord är något som dessa författare inte klarar sig utan, skriver Hans Kleine i ett Efterord till antologin Röster. Så är det säkert. En och annan läsare skulle nog däremot kunna klara sig utan ett eller annat bidrag till antologin. Men de skulle välja bort olika bidrag och göra olika bidrag till sina favoriter. Det är just poängen med en antologi. Mångfalden är en antologis styrka och existensberättigande. Den skulle därför behöva ha lika många anmälare som författare för att ges en rättvis recension. Mina favoriter har jag högläst, andra har jag återberättat ur minnet, rörd, road, förundrad, ibland instämmande.

Det är Värmländska Författarsällskapet som ger ut antologin, den nionde sedan sällskapet kom till 1974. 40 av sällskapets 160 medlemmar har medverkat denna gång. Tillsammans har de utan tvekan åstadkommit en läsvärd skrift. Ändå är det fotnoterna med presentationer av författarna som gör mig mest förundrad och förtjust. Jag räknar till inte mindre än 164 utgivna böcker av dessa 40 författare och då har långt ifrån alla redovisat sin utgivning. Därtill kommer en flod av artiklar, kåserier, bidrag i andra antologier och otryckta alster. Om något så bekräftar dessa uppgifter att värmlänningens lust att berätta ingalunda avtagit. Skrivkonsten lever och skrönan med den. Att Författarsällskapet tillhandahåller en fåra som tillåter en rännil av denna berättarglädje att rinna ut till allmänheten förtjänar läsarnas uppskattning.

Ur minnenas och det trolskas djup är undertiteln till antologin. Så är det. Det är minnen från gångna tider, från ungdomsår, från omskakande upplevelser, från formativa ögonblick. Grundtonen är vemod kryddad med sorg, ilska, heta känslor och varm kärlek, oro och saktmod. Allt det finns i bidraget Vad ska vi göra med bina? Och mitt i allvaret ett skruvat skämt och en stöllighet. Vågar man säga att det är typiskt värmländskt?

Jag läser med blanka ögon om Estrid, min Estrid. Vackrare bild av en gammal mans sista andetag ges inte. Och inte heller av en inkännande vårdares respekt för patienten. Sparsmakat berättat och just därför berörande. Hjärtat snörs åt när jag läser Det har kommit ett brev. Jag känner igen pojken som vill fly från Väckelsemötet och tänker att någon har missförstått något när budskapet om en gud som älskar alla vållar ångest och rädsla. Jag gapskrattar åt Datakossans samtal, men skrattet fastnar i halsen när jag besinnar mig. För många äldre är det en vardaglig ängslan att fastna i ett tondövt samtal med en datorröst istället för att få hjälp av en medmänniska. Och jag gläds åt att sådan medmänniska fanns för den unga flicka som Ensam i storstaden en gång för länge sedan missade finlandsbåten men fick hjälp av både taxichaufför och Stadsmissionen och åt vetskapen att sådana medmänniskor finns än idag. Hon finns i Röster i förvandling där hon tålmodigt berömmer och uppmuntrar dem som ska erövra ett nytt språk för att få del av vår samhällsgemenskap och i flera andra berättelser på vers och prosa. Jag läser i Röstminnen om röster som bara de hör som står varandra mycket nära och om den nya rösten som sökte sin mors ögon i Nya röster tar vid. Precis det bekräftar antologin Röster. Nya generationer tar vid, värmlänningar i när och fjärran som dessbättre inte klarar sig utan att få uttrycka sig via det skrivna ordet. I sitt förord riktar landshövdingen ett varmt tack ”till alla ni fyrtio författare som bidrar med era kreativa och starka röster.”. Ber att få instämma.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2021:3

 

Sahlströmsgårdens Vänner Årsbok 14 2021. Sahlströmsgården förr och nu II. Sahlströmsgårdens vänner 2021.

Fjolårets årsbok hade undertiteln Sahlströmsgården förr och nu. Årets bok fortsätter på samma tema och har alltså ryggtiteln Sahlströmsgården förr och nu II. Boken är symmetriskt uppbyggd kring dubbelartikeln ”Visningar på Sahlströmsgården” med Håkan Larsson och Bengt Sahlström. Denna artikel omges av ”Förord” och ”Efterskrift”, båda av Alf Brorson. En ingress och ett appendix inleder respektive avslutar boken. Elegant komposition eller hur?

I ingressen berättar den kände antikvitetsexperten Bo Knutsson, att han har utvalt Sahlströmsgården till sitt speciella smultronställe, viket naturligtvis är en stor heder för gården. Knutsson har varit där ett stort antal gånger de senaste tio åren.

Ingressens motsvarighet i slutet av boken är ett appendix, ”Hommage” (hyllning) till Anna Sahlström från föregående års stipendiat Per Brandstedt.

Så har vi närmat oss bokens kärna från två håll, dubbelartikeln ”Visningar på Sahlströmsgården” med Håkan Larsson och Bengt Sahlström. Den sistnämnde tar oss med på en guidad tur i huvudbyggnaden och skriver: ”Det finns mycket att berätta om vad som står att finna, och det tycks aldrig ta slut.” Henrik Torstensson berättade att när han en gång hade hand om en visning, hade en äldre dam avbrutit honom: ”Så säger inte Bengt när han visar ”. ”Ja, ser du, vi ljuger lite olika”, blev Henriks eleganta svar. Varje visning är unik oberoende av vem som visar. Bengt brukar plocka fram ett brev ur gårdens välordnade arkiv och spetsa visningen med.

Håkan Larsson guidar oss i gårdens utveckling ”Från lantgård till besöksmål”. Bengt Sahlströms bidrag har rubriken ”Varje utrymme har sin historia”,

Layouten är lika elegant som vanligt. Illustreringen lika riklig. Till sist ett citat från förordet (Alf Brorson); ”På Sahlströmsgården finns en dåtid som aldrig slutar att hända. Dåtid och nutid möts i framtida förening.” De möts många gånger i de cirka 900 sidor, som fjorton årgångar av årsskriften motsvarar.

Arne Vannevik

Wermlandiana 2021:3

 

Sandberg, Inger & Lasse, Lilla Anna tittar på fordon och Lilla Anna tittar på djur. Text och idé: Rebecka Wolff. Rabén & Sjögren 2021. 17 + 17 s.

Här har man utnyttjat Lasse Sandbergs bilder för att göra två nya pekböcker. Den som verkligen har skrivit texten är Rebecka Wolff. Det är bra texter, i Inger Sandbergs anda, och förmedlar begrepp, färger och föremål som verkligen appellerar till små barn från ett år. Och jag har inget emot det, egentligen. Jag vill gärna att barnen fortfarande stiftar bekantskap med Sandbergs ikoniska figurer, Lilla Anna, Långa farbrorn och alla de andra. Inger och Lasse Sandberg var nyskapande när de debuterade i slutet på 1950-talet och har skrivit många av våra klassiska bilderböcker. Lilla Spöket Laban, Tummen-serien och alla de ursprungliga lilla Anna-böckerna. Böcker har så kort liv i Sverige i vår tid. Vi borde värna mer om de verkligt värdefulla och ge ut dem i ständigt nya upplagor. Det kommer alltför många nya likgiltiga böcker för barn!
Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2021:2

 

Sandberg, Inger & Lasse, Tre berättelser om Lilla Spöket Laban. Rabén & Sjögren 2021. 73 s.

Lasse Sandberg är en fin illustratör, med helt egen stil, och Inger en klurig ordmakare. Det är en bra idé att ge ut tre berättelser om Lilla spöket Laban i en volym. De tre är Lilla spöket Laban får en lillasyster, Pappa är sjuk, sa lilla spöket Laban och Vem är det som låter? sa spöket Laban.

I den första berättelsen får Lilla Spöket Laban en babysyster som väsnas och får uppmärksamhet. Laban som varit ensambarn så länge skulle kunna bli svartsjuk. Så klokt att fokusera på hur lillasyster låter när hon skriker och skoja om det i stället för att bara gulla med den lilla. På det sättet inkluderas Laban.

Särskilt i den senaste berättelsen får Inger frossa i ordklyverier. Ni kanske minns när lilla prinsessan Busan trollar så att djuren får byta läten med varandra och överraska alla invånarna i slottet Gomorronsol. När myggan muade och kossan gal och kattungen nöffade. Här finns många tillfällen att träna minnet och olika begrepp. Både roligt och pedagogiskt.

Likaså i Pappa är sjuk, sa lilla spöket Laban, där de små läsarna kan lära sig färger och veckans alla dagar. I den boken går Lasse Sandberg upp i färg och form och frossar i olika tekniker, mycket kollage får illustrera pappa kungens sjukdomstillstånd.

Som jag skrivit tidigare, är det viktigt att barn idag får stifta bekantskap med Inger och Lasse Sandbergs nyskapande och originella böcker som inbjuder till interaktivt deltagande. Vi ska värna om deras författarskap i Värmland och hela vårt land. Det är viktigt att de ges ut i nya upplagor!

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2021:3

 

Sandberg, Åke, Främling i sin stad. Stängda fabriker och butiker – missnöje och framtidstro. Books on Demand 2021. 317 s.

Främling i sin stad. Åke Sandberg (professor em. i sociologi vid Stockholms universitet) har valt boktiteln från ett av sina samtal med säfflebor. "Man känner sig som en främling i sin egen stad." Boken är Åke Sandbergs försök att beskriva läget i Säffle, hur hans barndoms stad under de senaste decennierna har klarat globaliseringen och hur samhället och de politiska strömningarna har påverkats av de senaste decenniernas invandring.

Under uppväxtåren på 1950-talet kunde Åke Sandberg se ett Säffle med framtidstro – en lysande industristad. "Sveriges mest civilingenjörstäta" har någon beskrivit den som. Billerud fungerade som ett nav i samhället. Med huvudkontor, skogskontor, forskningslaboratorium, sulfitfabrik och pappersbruk (långt över 1000 anställda) samlade Billerud personer av vitt skilda kompetenser. Bolaget bidrog starkt till bostadsbyggandet och stöttade föreningslivet.

Idag ser det annorlunda ut. Kanske att Säffle har drabbats hårdare än de flesta andra kommuner. Närmare 2000 industrijobb har försvunnit. Konkurserna har avlöst varandra, andra företag har flyttat produktionen utomlands. Vid sina årliga återbesök i hemstaden kan Åke Sandberg se det som alla säfflebor ser, tomma butikslokaler, stängda industrier, arbetslöshet ... Man möter en bygd som under de senaste decennierna har förändrats; industriellt, politiskt och kulturellt – men där det också finns en spirande framtidstro i form av nya industrietableringar och ett blomstrande kulturliv.

Åke Sandberg bestämde sig 2014 för att undersöka läget i Säffle, och få en förståelse för om det är de senaste decenniernas invandring (och bristande integration) eller globaliseringens effekter (och ett allmänt missnöje) som är huvudanledningen till att Sverigedemokraterna 2018 fick 18 procent av rösterna i kommunalvalet, 25 procent i riksdagsvalet (över 50 procent i gymnasieelevernas val).

Efter att ha gett läsaren en ingående beskrivning av Säffles historia redovisar han i ett antal kapitel hur samhället har utvecklats. Han har intervjuat ”säfflebor på stan” och ett tiotal lokalpolitiker. Han beskriver hur det politiska läget har förskjutits. Sedan kommunsammanslagningen 1971 har Säffle en borgerlig majoritet. Centerpartiet kan se tillbaka på 55 år bakom rodret, efter valet 2002 (efter sjukhusnedläggningen) med egen majoritet. Privatiseringsgraden är förhållandevis hög.

Metoderna är alltså samtal på stan och med politiker. Åke Sandberg går också igenom en rad olika forskningsteorier inom fälten migration, radikal höger och nationalism – och undersöker om dessa går att applicera på fallet Säffle. Han vill inte se invandringen i sig som det stora problemet för orter som Säffle. Här har vi istället globaliseringen, den som starkt har bidragit till att ett par tusen arbetstillfällen har försvunnit.

Främling i sin stad är utgiven på förlaget Books on Demand. Åke Sandbergs avsikt är att så småningom kunna ge ut en reviderad upplaga, där han samlar intryck från läsare och ytterligare möten med säfflebor – exempelvis från den debattkväll som hembygdsföreningen i höstas arrangerade i Säffle kyrka.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2022:1

 

Schulman, Ninni, Dagen är kommen. Bokförlaget Forum 2021. 562 s.

”Dagen är kommen, kärlek triumferar…”

En gammal körsångare som jag kan inte läsa boktiteln på Ninni Schulmans sjunde och sista del i den älskade Hagfors-sviten utan att den välkända julpsalmen ringer i huvudet.

Men i boken sjungs inte många psalmer även om julen står för dörren. Heidi och hennes familj är på väg till barndomsstaden för att fira med mamma Inga, pappa Harry och syskonen. Det är lite konstigt att hon inte fått kontakt med föräldrarna trots otaliga försök med telefonen.

Tystnaden får sin fruktansvärda förklaring då de kommer fram. Det är två dagar kvar till julafton när Inga och Harry Tynning hittas brutalt mördade i sitt kök. Vad har hänt? Är det en grannkonflikt som ingen känner till? Är det en rånarliga, som det talas om – men hittills har denna ”bara” gjort stöldräder, inga våldsbrott.

Man kan lugnt säga att det blir en annorlunda jul. Inte bara för syskonen Heidi, Ylva och Emanuel. Även våra vänner från de tidigare delarna i romansviten får annat än julskinkan att tänka på.

Magdalena är tillbaka på lokalredaktionen efter sin långa sjukskrivning. Petra som separerat från Lasse för romansen med kollegan Geir börjar ompröva sitt ställningstagande. Och Christer som förbereder sig för att äntligen bli pappa, har att tampas med svärmorskonflikter, dvs hans frus problem med hans mamma.

Men genast måste jag inflika att det säkert går alldeles utmärkt att läsa Dagen är kommen fristående utan att känna till det återkommande persongalleriet.

Nya personer dyker förstås upp, och behängs med varierande grad av misstankar, som i den typiska pusseldeckare vi här har att göra med. T ex Wilma, som efter en strulig ungdomstid nu kämpar på i hemtjänsten och är oerhört uppskattad av brukarna.

Och så Svante, om vilken jag inte ska avslöja ett enda dugg mer än att han har en avgörande roll i historien. Men vilken? Vilken är hans relation till Harry och Inga egentligen?

Ninni Schulman väver sin ruskiga avskedshistoria med trådar som ringlar åt många håll, oupphörligt spännande och hela tiden med en varm blick för hur livet kan gestalta sig på en liten ort där det ändå ryms många individer och människoöden.

Och nu är dagen kommen för oss läsare att skiljas från journalisten Magdalena Hansson och alla de andra i Hagfors och Gustav Adolf. Ja, Magda är inte ens kvar i stan, för hon har fått jobb på centralredaktionen i Karlstad och flyttar med familjen, som växt fram genom delarna i deckarserien.

Om boktiteln är en psalm så är Epilogen en kärlekssång, som är vanligare vid bröllop än vid begravningar. När Elvis Presley sjunger Always on my mind rinner tårarna i kyrkan, tårar som lovar försoning, förlåtelse och ett försök att ta hand om varandra lite bättre i framtiden.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2021:3

 

Sjöberg, Lars-Arne, Invandring… på vinst eller förlust? Books on Demand 2021. 154 s.

– De långsiktiga följdverkningarna av invandringen till vårt land bör lyftas fram och värdesättas högt, underströk historieprofessorn Dick Harrison i Svenska Dagbladet i december 2014. ”Invandringen har gett Sverige en demografisk, kulturell och ekonomisk nettovinst som svårligen kan överskattas” heter det i nästa mening.

Citatet återfinns i Lars-Arne Sjöbergs studie Invandring på vinst eller förlust och belyser ganska gott författarens egen uppfattning. Redan i sin inledning (och även på baksidestexten) slår Sjöberg fast att vår syn på flyktingar och invandrare först och främst bör vara humanitär. Vi är skyldiga att möta ”den lilla rännil av flyktingfloden” som når ända till Sverige med öppna armar utan att per omgående ställa frågor om de initiala kostnaderna. Människoliv bör inte omvandlas till kronor och ören.

Tidigt i framställningen betonar Sjöberg något som får de flesta läsare att höja på ögonbrynen och bli positivt överraskade: Invandrare ska aldrig behöva uppfatta sig som ”belastningar”. Har de lyckats ta sig till vårt land, ”så ska vi känna stolthet” – eftersom vi bor i ett land som människor söker sig till och inte ifrån. Den hållningen kan förefalla otillåtet naiv. Åtskilliga invandrare har i själva verket inget val. Men jag vill påstå att just naivitet ofta är en underskattad egenskap i politiska sammanhang. Man ska tro sina medmänniskor om gott.

I ett klargörande avsnitt redovisar författaren de ”betyg” som mer än 400 forskare och/eller experter ifrån skilda delar av Europa nyligen har satt på de åtta svenska riksdagspartiernas invandringspolitik i en skala 0,0 till 10,0. Vitsordet 0 indikerar här extremt positiv syn på invandring, medan 10 signalerar en lika otvetydigt negativ grundinställning. Skillnaderna mellan partierna visar sig mycket betydande, och de avgivna omdömena är, åtminstone för mig, delvis överraskande:

Miljöpartiet registreras för 1,3, medan Vänsterpartiet och Centern erhåller 1,5 och 1,9. Dessa tre står i viss särklass. Liberaler liksom i någon mån Socialdemokrater intar en mellanställning och får nöja sig med 4,5 resp. 6,3. Kristdemokraterna bokförs för höga 7,8 och Moderater och Sverigedemokrater för ännu högre 8,0 och hela 9,8. Inkonsekvensen och opportunismen på detta minerade politikerområde åskådliggör Sjöberg genom att citera moderatledaren Ulf Kristerssons position vid två skilda tillfällen i fjol:

– Jag anser inte att man generaliserande ska döma ut människor som en belastning (februari 2021);
– Det är uppenbart att invandringen till Sverige har blivit en belastning (juli 2021).

Efter en lovande början ägnas lejonparten av Sjöbergs bok åt utförliga exposéer över vad invandrarna kostar oss i prasslande sedlar och klingande mynt på kortare och längre sikt enligt ett urval av de mer eller mindre vetenskapliga undersökningar som presenterats genom åren. Det innebär i praktiken att ett nationalekonomiskt ’chicken race’ tar vid. De slutsatser som forskarna drar skiljer sig lika markant från varandra som de nyss avslöjade partibetygen. En viss sorts ekonomer är bergfast övertygade om att invandringen är alltför dyr, medan andra vågar ta gift på att den är ekonomiskt lönsam, främst på längre sikt. Det tycks finnas oändligt många sätt att räkna på men tyvärr inget som alla kan acceptera. De egna värderingarna i synen på invandringen tenderar att bli vägledande.

Med tanke på att Sjöberg redan på bokens allra första rader som sin oförytterliga mening betonar att invandringen är en humanitär fråga, inte en ekonomisk, så inser jag inte varför nästan tre fjärdedelar av stoffet reserverats för just tungrodd ekonomisk exercis, i synnerhet som alltihop slutar med remi, för att nu använda en schackterm. ”Det är förvånande att olika nationalekonomer kommer till så pass olika resultat” inhämtar jag på sista sidan.

Men är det verkligen så förvånande? Överskattar vi inte den akademiska disciplinen nationalekonomi långt mer än vad som är nyttigt för vårt välbefinnande?

I slutet av 2020 uppgick antalet flyktingar i världen till 86,4 miljoner. Men redan 2050, om bara 28 år, tros enbart klimatdriven migration ge upphov till en värld med drygt 200 miljoner s k klimatflyktingar. Framtidens utmaningar är onekligen gigantiska.

Mats Parner

Wermlandiana 2022:1

 

Sjöberg, Lars-Arne, Mat från jord och vatten – Jord och vattenbrukets produkter. Books on Demand 2021. 117 s.

På många sätt lever vi i en bättre värld i dag än för bara tre decennier sedan. Färre människor svälter, analfabetismen har minskat, den genomsnittliga livslängden ökat, de medicinska landvinningarna har varit exceptionella o s v. Är det rent av så att vi närmar oss en mänsklighetens guldålder?

Nej, inte alls. För de nämnda framstegen har vi fått betala ett väldigt högt pris i form av svåra ingrepp i livsmiljön, raskt sinande naturtillgångar och en accelererande klimatkris. Det vet vi alla – åtminstone borde vi. En som har långtgående insikter i och kunskaper om vår nuvarande belägenhet är Lars-Arne Sjöberg, universitetsråd och pensionerad professor i Teknisk kemi i Karlstad. Det visar han i ett myller av egenhändigt komponerade bokutgåvor, av vilka Mat från jord och vatten – Jord- och vattenbrukets produkter är den senaste.

Befolkningstillväxten här på jorden, svensk självförsörjningsgrad, jordbruk, matsvinn, svamp-, insekts-och fiskodling och vårt framtida näringsintag är några av de ämnen som författaren belyser, vanligen i punktform och utan överflödiga verbala transportsträckor. Miljö och klimat är huvudrollsinnehavare i den löpande texten från första till sista bokstaven. Det stärker helhetsintrycket.

Mitt vetande om olika födoämnen liksom om vatten-, skogs- & jordbruk är i det närmaste obefintligt, och det var knappast med högt uppskruvade förväntningar, som jag tog mig an Sjöbergs studie. Men hans detaljerade och problemorienterade framställning överraskade mig positivt. Redan på de första sidorna väcktes mina domnade livsandar:

Där heter det att vår jords befolkning år 2050, enligt en prognos från ”FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor”, kommer att uppgå till 9,7 miljarder (mot 7,5 i dag). Det innebär en årlig tillväxt på något mindre än 0,9 procent. Men ökningen tycks bli ganska ojämnt fördelad. I 27 av världens ca 200 länder tros folkmängden minska, i Kina med drygt 30 miljoner fram till 2050. Bara nio länder – Indien, Pakistan, USA, Indonesien, Nigeria, Kongo-Kinshasa, Tanzania, Etiopien och Egypten – antas i ensamt majestät svara för hela 50 procent av den totala ökningen. Fem av dessa nio länder återfinns i Afrika, där invånarantalet söder om Saharaöknen lär fördubblas under de närmaste tre årtiondena. Till detta ska vi lägga att genomsnittsåldern förmodas bli 77,1 år/individ år 2050 mot 64,2 år 1990. Det betyder en ökning med nästan exakt 20 procent. Två tredjedelar av planetens alla människor kommer år 2050 att bo i städer, och man utgår från att drygt 40 av dessa städer då har minst tio miljoner inbyggare.

Extremväder, flyktingströmmar, krig och naturkatastrofer kan givetvis kullkasta prognoserna. Klart är likafullt att livsmedelsproduktionen måste öka och inte minst effektiviseras. Alternativet är svält, inte bara i Afrika utan i stora delar av världen.

Matsvinnet är ett jättelikt problem över hela världen, framför allt i de rika länderna, och dessutom en klimatbov bland många. All den mat som globalt slängs och förfars skulle kunna livnära ytterligare tre miljarder av släktet Homo sapiens. Det är fyra gånger så många som de 700 ā 800 miljoner människor som i dag lever på eller under svältgränsen. Här i Sverige kastas 1,2–1,3 miljoner ton matavfall årligen i hemmen, på restauranger och hotell, i skolbespisningen och i andra sammanhang. Det är ekvivalent med 120 kilo per individ och år. Osannolika mängder vatten slösas också bort. Hos oss står rotfrukter, potatis, bananer, paprika, äpplen, tomater, päron och vindruvor för nästan hälften av matsvinnet. På dessa frontavsnitt är förbättringspotentialen snart sagt gränslös.

En tvåbarnsfamilj kan spara 7000 kronor årligen på att inte kasta bort mat i onödan…

I framtiden kommer vi av självklara skäl att äta väsentligt mindre kött än i dag. Insektsbaserade födo-ämnen torde bli desto vanligare liksom fisk, svamp samt produkter av tång, sjögräs och alger. Redan i dag slevar två miljarder individer i sig förnödenheter med gräshoppor, fjärilslarver, myror, skalbaggar och syrsor som huvudkomponenter. I Danmark är insektsindustrin långt framskriden.

Det har varit givande och lärorikt på gränsen till svindlande att ta del av Sjöbergs forskningsrön. Dock skulle jag önska mig ett längre resonerande förord än den femton rader korta inledning som nu finns. Att känna till författarens drivfjädrar och ingångsvariabler i en bok som denna vore extra värdefullt.
Mats Parner

Wermlandiana 2021:2

 

Skalstad, Mikael, Humleguld: minnen och möten längs vägen. Karthuset i Forshaga 2021. 179 s.

”Berättelsen spretar, men det är ett organiserat kaos”. Så sa Mikael Skalstad när han i en VF-intervju i september beskrev sin nya bok. Det är en träffande beskrivning. Korta kapitel avlöser varandra. Ämnena varierar verkligen.

De första kapitlen handlar om hans egna barn- och ungdomsår och är för alla som minns 1960-talet ren nostalgi. Berättelsen om flerfamiljshusets hönsnätförsedda källarförråd, dit småpojkarna gärna drog sig, är en uppräkning av sådant man minns. Rekordmagasinet, Fyffes banankartonger, kappor med minkkragar, bambustavar, barnvagnar i manchester…

Namnen på idolerna från sportens värld väcker också minnen. Lill-Strimma, Sterner, Golonka och Nedomansky – för att nämna några. Årskort till Färjestads matcher har han förstås.

Förutom att Mikael Skalstad kan mycket inom sportens område, trav inräknat, är han kunnig i så gott som allt som hör till djur och natur och dessutom är han väldigt allmänbildad.

Han är expert på fjärilar, en tidigare utgiven bok heter Fjärilsmöten. Han känner igen och kan namnen på märkliga insekter och växter – ofta även på latin. Han fiskar, han fotograferar och älskar verkligen naturen. Eftersom han till yrket varit kartritare, med kartor för orientering som specialitet, detaljstuderar han omgivningarna och beskriver dem noggrant.

Lägg härtill möten med människor, kända och okända, i Sverige och under resor ut i världen – det är mycket som ryms inom bokens pärmar.

Att han tycker om att skriva är uppenbart. Meningarna bara rinner iväg. Det handlar om ordsvall, i sådana mängder att man rentav kan tala om översvämningar. Vad sägs om detta exempel?

 

”Väster om stugan rinner en ström av vildnypon ut över en bergklack. Hagmarken norrut vaktas av en pluton enar med en ärrad oxel som generalmajor. Ett frasande vassbälte tar östra flanken medan Poseidons trädgårdsmästare sköter havsängen i söder (…). Dova humleackord ur nickande blåklockor, måsflingor över kobbar och skär. I bryggdunklets katedral samlar solen in spiggens silverkollekt. Medan tiden vilar ryggen mot en rostig plog.”

 

Det är nästan så man tappar andan. Men visst är det vackert?

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2021:3

 

Skott, Fredrik, Vardagsskrock. Från abrakadabra till önskebrunn. Polaris fakta 2021. 318 s.

Vem har inte plockat bladen av en prästkrage eller delat ut en lyckospark. Även de som inte är skrockfulla tycker säkert att en fyrklöver kan muntra upp vardagen. Här har vi tre små exempel på vardagsskrock. Ytterligare några är mandeln i gröten, stjärnfall – och brunnslock!

En som vet mer än de flesta om detta är Säfflebördige Fredrik Skott. Han är folklorist (docent i nordisk folkloristik) och chef för Institutet för språk och folkminnens avdelning i Göteborg. Ett av hans huvudsakliga forskningsområden är det som man kan kalla vardagsskrock, ”magi i vår egen vardag”, för att citera Skott. Detta är också titeln på hans senaste bok. Undertiteln ”Från abrakadabra till önskebrunn” syftar på bokens första och sista avsnitt.

Genom åren har Skott samlat på sig det underlag som har legat till grund för den nya boken. Det handlar om företeelser som han har fördelat på ett 100-tal avsnitt, ett per ord. Det börjar alltså med Abrakadabra, ett ord vars användningsområde har skiftat genom årtusendena. 300 sidor senare når han fram till Önskebrunn. I det senare fallet kan han referera till sin egen ungdom och hur Säffles niondeklassare varje år tågade genom staden, rundade statyn Näcken och där offrade en peng. Offrandet skulle bringa tur inför det fortsatta livet.

En viktig källa till boken är folkminnesarkivet. I detta finns det tusentals berättelser om just offer till näcken. Det har även offrats i naturliga källor, offerkällor, och numera har traditionen överförts till särskilda önskebrunnar – inte minst Fontana di Trevi. Skrocket har kanske mer blivit en tradition.

Folkminnesarkivet är bara en av många källor. Boken innehåller en omfattande referenslista. Fredrik Skott har även hämtat referenser i nutid, bland dem som växte upp på 70-talet och hos dagens skolungdom. En annan källa har varit radions Folkloristisk brevlåda, senare Folkminnen – program som många av oss saknar.

Efter en gedigen genomgång av ämnet vardagsskrock, inklusive lite statistik (i en undersökning från 2017 ansåg sig 27 procent av svenskarna vara skrockfulla, 12 procent av oss spottar om vi ser en katt osv.), följer alltså genomgången av de många skrocken. Äldre skrock, flera från förkristen tid, varvas med betydligt nyare påfund. Till de senare räknas avdelningen Brunnslock och dess bokstavsbeteckningar. Kanske ska man komma från en viss landsända eller vara född efter 1970 för att undvika att trampa på A-brunnar (otur) eller med glädje trampa på K-brunnar (tur).

Skrockfullheten lever! Fast frågan är ju om vi idag tar skrocket på samma allvar som våra förfäder gjorde – eller om det för oss bara är ett sätt att göra tillvaron lite roligare. Fredrik Skott nämner just brunnslocken som ett exempel på skrock som ligger i gränslandet mellan lek och allvar. Säkert varierar detta från person till person.

Fredrik Skott har grävt djupt i ämnet och har även studerat hur olika skrock har förändrats över tiden och vilka funktioner ritualerna har fyllt, liksom hur de varierar mellan olika landsändar. Referenslistan är som sagt lång, hänvisningarna många. De senare berikar texten och gör Vardagsskrock till en bok som man gärna har i hyllan.

Det är en fin volym, behagligt tonat papper och med ett trevligt bildval (ofta ur Fredrik Skotts egna samlingar) som lättar upp den textrika boken.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2022:1

 

Smedberg, Sven, November. Heidruns förlag 2021. 202 s.

Med nöje anmäler jag här en synnerligen läsvärd och välskriven bok, Sven Smedbergs roman November. Boken, med en fint illustrerande omslagsbild av Lars Haglund, är utgiven på Heidruns förlag.

Den skänker läsaren en sällsam läsupplevelse. Under tiden som man läser mår man bra, såsom man gör med god litteratur. Det är förvisso inte på varje sida som narrativet fängslar en, men så som det framställs blir man likväl fångad, betagen.

Smedbergs språkbruk är inte det alldagliga, men det är för denna berättelse det riktiga. Och han spar inte på krutet, språket är rikt flödande, frodigt. Vissa ord må man ibland söka betydelsen av, men då förstår man skeendet och så lär man sig något nytt.

Boken börjar som en kriminalroman, en man skadskjutes ute vid ett ensligt beläget torp i Stockholms skärgård. Men berättelsen övergår snart i en berättelse om människor om relationer och om kärlek, som ibland blossar och som ibland svalnar eller i varje fall vilar.

Stundom blir berättelsen gåtfull, och det är inte bara en berättelse. Det är flera berättelser som förs fram i parallella presens vid sidan av varandra, och som läsare må man tänka till.

Huvudpersonerna är Tomas och Lina och även Tomas far och son figurerar, så den spänner på så vis över tre generationer. Då och då kliver huvudpersonen, berättaren åt sidan och kommenterar det episka skeendet eller situationer som uppstår. Dessa associerande kommentarer är underhållande och här känner man igen krönikören Smedberg. De grekiska kopplingarna som vi ser i hans krönikor, framskymtar även här.

November är Sven Smedbergs debut som romanförfattare. Han debuterade 1966 med diktsamlingen Digitalis – förhör om Sonja. Och det är väl mest som poet vi känner Smedberg.

Men han är minsann en mångsidig litteratör. Han har skrivit texter till musikaliska stycken och dokumentära böcker, som Att väva sin historia om Klässbols linneväveri liksom en krönika om den värmländska konstnärsfamiljen Zetterqvist. Han är också dramatiker, bland annat har han ställt fram bibelns kvinnor på teaterscenen. Så känner vi läsare av Arvika Nyheter också honom, som en fascinerande krönikör.

Berättelsens början sker i trakterna kring huvudstaden, men i slutet hamnar vi i gränstrakterna mot vårt västra gränsland. Man lockas som läsare att geografiskt placera Grantorp, där berättelsen slutar, eller snarare avbryts. Och som läsare är man nyfiken på, hur gick det för Lina och vad blir det av den yngste upplagan Tomas. Det känns som att berättelsen gärna får fortsätta. Vågar man önska att författaren kommer med en fortsättning? Därest så sker, är jag mycket nyfiken på den, så det får mer än gärna blir en roman till av Smedberg!

Göran Bryntesson

Wermlandiana 2022:1
Tidigare publicerat i Arvika Nyheter

 

Sparring, Anders & Gustavsson, Per, Familjen Knyckertz och gipskattens förbannelse. Natur & Kultur 2021. 61 s.

Här kommer den femte boken om den dysfunktionella familjen Knyckertz där endast sonen Ture vansläktas. Ture är ärlig, vill inte begå brott medan mamma, pappa och systern Kriminellen trivs med sin brottsliga tillvaro. Ture står och väntar på Kriminellen som är inne i en godisaffär för att stjäla godis. Ture vill bara äta betalt godis. Det är i Hollie Tenders godis-grotta Ellen ska passa på att fylla sina fickor. Nu vill det sig inte bättre än att Paul Isman, polis och Tures granne kommer förbi.

Så börjar äventyret som för oss till en antikaffär och vidare till vindlande äventyr och ombytta roller. Anders Sparrings finurliga ordlekar och arvikabördige Per Gustavssons illustrationer kompletterar och berikar varandra. Jag uppskattar särskilt nattscenerna.

Passa på att högläsa en Familjen Knyckertzbok en regnig kväll. Både du och barnen kommer att få roligt!
Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2021:2

 

Stjernström, Gunnar, Dagsfärskt 2020, helårsrapport. Books on Demand 2021. 468 s.

Alldeles gratis kan jag tipsa dagstidningarna i Värmland om en utmärkt dagsversmakare. Gunnar Stjernström har i sin senaste bok, Dagsfärskt 2020, samlat ett hel års dagsverser. Imponerande! Imponerande därför att de är så bra, så vitsiga, så fulla av klokhet. Inspirationen har han hämtat från olika dagstidningar både lokala och rikstäckande. Klokt nog anger han inte sina källor. Ämnena varierar från miljöfrågor till politik, från globalisering till myggplågor i Deje, från parkeringsappar till julgåvor till anställda.

Ett exempel från 30 november i fjol:

 

En vuxen mänska kännetecknas av

Att tänka längre fram än näsan räcker

Med sunt förnuft och relevanta krav

Parerar hon de faror som förskräcker

En vuxen mänska fattar själv beslut

Och blir med årens lopp alltmera mogen

Hon lär sig av de fel hon gjort förut

Gör ofta klocka val, sin vana trogen

En vuxen mänska läser av en risk

Och väger sedan den mot möjligheter

Med rätt bedömning håller hon sig frisk

Helt oberörd av domedagsprofeter

Eller apropå en felaktig demensdiagnos:

 

Ibland kan vi alla bli lite dementa.

Vi glömmer namnen på mänskor vi minns,

Vi missar en räkning som inte kan vänta

Och kan inte hitta saker som finns

Men här är det doktorn som glömt diagnosen,

Förlagt journalen med alla symptom

Han kanske har vittjat ett skåp på Narkosen

Och omtöcknat format ett nytt idiom?

Han lekte nog Memory med diagnoser

Och glömde bort vilka krämpor han vänt

De sjuka fick tävla om goda prognoser

Och den som blev utan fick vara Dement.

 

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2021:2

 

Theorell, Anita, Axel Törneman: 1880–1925: Pionjär i brytningstid. Bildredaktör Bengt Wanselius. Bokförlaget Stolpe 2021. 266 s.

Det är lika bra att jag säger det från början: Jag har läst en härlig bok. Den är vacker, innehållsrik, välskriven, efterlängtad av många konstvänner: Axel Törneman: 1880–1945: Pionjär i brytningstid. Anita Theorell, fil.dr. 1973 på en avhandling om Axel Törneman och i många år intendent på Kulturhusets konstavdelning i Stockholm, är författaren. Hon är känd för flera kulturhistoriska böcker bl.a. Minnets stigar (Augustpris 2001) tillsammans med sin tidigare man akademiledamoten Per Wästberg. Till bokens skönhet bidrar i hög grad Bengt Wanselius, som flödande rikt illustrerat den. Själva omslaget – ett textilband – visar ett bruntonat foto av makarna Axel Törneman och Gudrun Höjer-Ellefsen, andas tiden kring 1920-30-40-tal.

Anita Theorell har gått kronologiskt fram i sin skildring av Axel Törnemans liv. Inget är för smått och obetydligt när man skriver biografiskt. Här finns intressanta uppgifter redan från början. I kapitlet ”Barndom och ungdomsår” avslöjas t.ex. att Axels farmor, Henriette Gustafva, var av kunglig börd och som Axels vän värmlandskonstnären Sigge Bergström skriver i en artikel från 1965: "Tidigt anade jag förekomsten av främmande blod i familjen och gissade på franskt inslag." Kung Karl XIV Johan var hennes far.

Axel Törneman föddes den 28 oktober 1880 på Jan Ersgården i gruvsamhället Persberg som ligger en knapp mil norr om Filipstad. Fadern var överingenjör vid den sprängämnesfabrik som skulle förse gruvan med nitroglycerin, modern kom från Stockholm och var hemmafru i det välförsedda huset. Hemmet präglades av bildning och god smak, ”tonen var kärleksfull, generös och föga auktoritär för tiden”, skriver Theorell. Axel hade ett varmt förhållande till sina föräldrar, något som kom att följa honom upp i åren. De många breven hem till ”Mamma och Pappa” berättar om detta.

Axel gick de första åren i skola i gruvsamhället Yngshyttan för att 1890 skrivas in på Norra Latin i Stockholm. Det var förstås meningen att han skulle bli student men efter att ha misslyckats med studentuppsatsen i svenska slutade han tvärt och tog ingen examen. Axel blev kvar i Stockholm, och med föräldrarnas tillstånd började han ta lektioner i teckning och måleri i Conny Burmans ritskola.

I kapitlet ”Studieår” får vi följa honom år efter år. Nitton år gammal reser han till Göteborg med sikte på konstskolan Valand. Tiden där blir kort och han söker sig i stället till Carl Wilhelmssons skola. Efter att ha varit hemma i Persberg för att ordna med res- och studiepengar ger han sig ut i världen, först till München sedan vidare till Dachau för att "landa" i Frankrike, och naturligtvis Paris.

Han lägger upp sina resor och sin studiegång på egen hand, självständig som han är. Han vill inte "andas akademiluft", inte sitta och rita gipser i åratal. Under dessa utbildningsår träffar han många målarkamrater, både kvinnor och män, både svenskar och européer, bl.a. blir Ivar Arosenius hans särskilda vän. Som 20-åring bedöms han vara "originell, djärv, poetisk och ideellt mogen". Axel är på god väg, breven hem är många och fyllda med teckningar. Han målar djärvt och självständigt och skickar illustrationer till tidningarna för att hjälpa upp ekonomin. En modernist är i vardande, stilen är hans egen och den kommer senare att blomstra hemma i Sverige. Ett visst inflytande från andra konstnärer finns, man kan ana både van Gogh och Munch hos honom. Vännen Ivar Arosenius blir Axels rival om den undersköna norska sångerskan Gudrun Höjer-Ellefsen. Efter åtskilliga kval för båda konstnärerna avgår Axel som segrare. De gifter sig och Gudrun blir hans livslånga modell. De fick sonen Algot.

Vi gör ett hopp i tiden. Axel är etablerad och bor i Stockholm. Det är högkonjunktur i Sverige, man bygger bankpalats, läroverk, rådhus och teatrar. Det är inom detta fält Axel Törneman särskilt kommer att utmärka sig. Stafflimåleriet får vika för de monumentala uppgifterna och det är egentligen som plafondmålare vi känner honom: Andra kammarens plenisal i Riksdagshuset, Tekniska högskolan, Östra Real och Stockholms stadshus. Striderna och konflikterna med andra konstnärer (bl.a. Isaac Grünewald) och politiker om de offentliga uppdragen är komplicerade och utdragna. Stadshusarkitekten Ragnar Östberg blev Axels vän men en vänskap med komplikationer då Östberg uppvaktade Gudrun. Stafflimåleriet lever under tiden men ges liten tid. Wermlandsbanken ger Axel i uppdrag att måla några stora målningar som skildrar det värmländska landskapets näringar. Länge kunde vi se en av dessa stora målningar hänga i det vackra bankpalatset vid stora torget i Karlstad. Nya Wermlands-Tidningen äger i sin konstsamling en stor målning "Nattcafé", en modernistisk färgstark målning, som närmar sig expressionismen.

För att kunna skriva en sådan här biografi räcker det inte med ett långvarigt forskningsarbete utan man måste också få tillgång till opublicerat, tidigare okänt material. Anita Theorell har lycktas med detta. Flera av de årliga nyårsbreven till mamma och pappa hemma i Persberg med en ofta rolig bild för varje årets månad återges i boken, liksom många brev till vännerna, varav den jämnårige konstnären och författaren Ernst Norlind och hans hustru Hanna stod honom närmast.

Axel Törneman är en udda fågel i den svenska konsthistorien. Mycket känd, berömd och omsusad i sin samtid men underligt bortglömd av vår tid. Inte många känner hans namn. Det kan bero på att han dog bara fyrtiofem år gammal. Redan 1916 fick han sitt första magsår. Det är också denna sjukdom som ändar hans liv. Stor arbetsbörda och äktenskapliga bekymmer, Gudrun blev ständigt uppvaktad av andra män, knäckte honom julen 1945.

Boken är försedd med en kortbiografi över Törnemans liv, en ansenlig notförteckning, litteraturförteckning och ett rikt register.

Så mycket mer finns att säga om denna bok. Den är stor och tung och kräver ett stort soffbord. Fredrik Sjöberg avslutar sin berömmande recension i Svenska Dagbladet den 16 maj 2021: "... för en gång skull tänker jag inte klaga på formatet. En sällsynt välproducerad pjäs, värd vikten".
Barbro Järliden

Wermlandiana 2021:2

 

Thydell, Johanna & Pettersson, Markus-Gunnar, Hundtjuvarna. Alfabeta 2021. 29 s.

Johanna Thydells och Markus–Gunnar Petterssons bilderbok Hundtjuvarna är en pärla inom höstens bilderboksutgivning. Bokens huvudkaraktärer, barnen Gordon och Aina, tycker mycket om hundar och ägnar delar av sin tid till att gå ut med andras hundar. En dag när de har hämtat hunden Luffe för en promenad tar deras ständiga längtan efter en hund överhanden. De bestämmer sig därför för att ta med sig Luffe hem till Aina. Där gömmer de Luffe i det överbelamrade och rotiga garaget som påminner om Gubben Pettssons verktygsbod i Nordquists böcker om Pettson och Findus. Trots att barnen försöker göra det bekvämt och mysigt för hunden, tar ingen miste på att Luffe inte alls vill tillbringa sin tid i garaget. Sakta men säkert börjar barnen fundera över vilka följder deras handlande kan få. Till sist bestämmer de sig för att återlämna hunden till dess ägare.

Både bild och text genomsyras av en humoristisk kvickhet som ackompanjerar den allvarsamma undertonen i Hundtjuvarna. Markus-Gunnar Petterssons glada bilder innehåller många finesser och detaljer. Genom hundarnas minspel framhävs deras olikheter. Detta är en vardagsnära berättelse när den är som bäst.
Margaretha Ullström

Wermlandiana 2021:3

 

Thörner, Tina & Nilsson, Anders, Livet i hundraåttio. Mondial 2021. 213 s. 

Att läsa denna bok av vår rallydrottning, Tina Thörner, är en lika fartfylld upplevelse som titeln antyder. Vi får följa hennes liv från barndomen hemma på gården i Värmlandsnäs, jobbiga år som format henne. Över ungdomens tidiga rallytid tillsammans med pojkvännen och rallylöftet Lars-Erik Torph, till dags dato, och vad hon ägnar sig åt nu när tävlingsåren är över. Genom segrar, motgångar och sorger. Hur hon golvats och rest sig på nytt. Gång på gång. Ett helt liv. Både det mer okända och privata, och det vi känner henne bäst för – som kartläsare, den benämning hon själv använder. För, som hon säger, att kalla sig för det mer internationella, co-driver, hemma på den värmländska landsbygden kunde när hon var ung nästan misstolkas. Vadå, ko-fösare, eller vad? Men co-driver torde ändå vara det mest riktiga uttrycket. Hon beskriver hur det hela handlar om så mycket mer än att hitta rätt, eller om att skriva noterna på ett sådant sätt att föraren finner den bästa vägen genom kurvorna. Det handlar om ett ledarskap, att vara projektledare för hela teamet, coach, och dessutom vara den som har hand om kassan. Och att kunna ta över ratten ibland i trängande lägen, som tillsammans med Colin McRae, men detta får ni läsa om själva.

Tina Thörner har träffat de flesta av de rallyess vi känner till, jobbat i team med många av dem. Hon har tävlat i 180 internationella rallyn, varit med och vunnit ett antal, bland annat tre rally-vm för damer. Hon är en av pionjärerna för kvinnor inom denna sport. Och tio gånger har hon deltagit i världens hårdaste biltävling, Dakar. I boken berättar hon om strävanden, problem och de stora lyckosamma stunderna. Och missöden som kunnat kosta henne livet, en spännande läsning. Men också stundtals en underhållande, där man får skratta gott åt vissa episoder.

Vi får följa en livsresa på många plan. Hon är generös, delar med sig. Ger oss tankar och visdomsord. Det är lärande att läsa hennes bok, inte bara ur ett tävlingsperspektiv, utan mer generellt – att vara människa, att orka, att sätta mål och kämpa vidare. Att våga.

Eva Lundqvist

Wermlandiana 2021:3

 

Turander, Frida, Äldreboendet Solrosen. En hemskt orolig saga. Multatuli Förlag 2021. 127 s.

Man tar ett äldreboende i en liten kommun, lägger till trångboddhet, snäv budget, omöjliga arbetsförhållanden, oförstående politiker och kommunpampar och därtill en pandemi och häller ner allt i en gryta. Rör häftigt om, tillsätter starka kryddor och skruvar upp kokplattan på max och man har täckt det mesta av innehållet i denna skröna som med svart humor skildrar arbetsvillkoren i dagens äldreomsorg.

Både patienter och personal dör som flugor och begravnings-Lasse liksom de flesta vårdanställda är på väg att gå in i den berömda väggen. Vi möter den underbetalda, utarbetade undersköterskan Lotta Andersson, den förut så fagra fotomodellen Maria Karlsson, numera vårdbiträde med ett BMI på över 40 och öknamnet fläskfia. Lovisa, den ärtiga äldreomsorgschefen som inte är så nogräknad med vad hon stoppar i sig för tabletter är ännu en karaktär liksom Lennart Danielsson, den sedan länge pensionerade perfektionisten som får hjälp av hemsjukvården. Han presenteras enligt följande: Lennart Danielsson vecklade nogsamt ihop sin tumstock och lade den ordentligt tillbaka på sin exakta plats i den tredje kökslådan uppifrån. Kaffebryggaren hade flyttats 2,8 cm till höger och 43 mm ut från väggen.

Stundtals är övertydligheterna och upprepningarna lite för många. Jag har som läsare förstått och tagit till mig budskapet, som är ett mycket viktigt sådant – arbetsförhållandena inom äldreomsorgen måste på alla plan förbättras. Lönerna måste höjas liksom arbetets status.

Egentligen finns det ingenting alls på äldreboendet Solrosen eller ens i kommunen i övrigt som kan ses som något positivt. Möjligen är just detta tanken hos författaren Frida Turander, att visa på det allra nattsvartaste.

Frida T bor i Hagfors. Hon skriver, om än i fiktiv form, om egna erfarenheter av mångårigt arbete som undersköterska i äldreomsorgen samt att drabbas av utmattningssyndrom. I sin blogg ”Grötkokande samarit” och i sina ”Omsorgskottar” på sociala medier kämpar hon för bättre arbetsvillkor inom vårdsektorn. Boken Äldreboendet Solrosen är hennes författardebut.

Blir det värre än ovan beskrivet. Jodå. Men innan dess ska i ärlighetens namn sägas att det görs försök till uppror, personalen demonstrerar.

Avslutningsvis – det är viktiga ämnen författaren tar upp, speciellt i dessa pandemitider då omsorgspersonalen fått ta mycket stryk. Debatten måste fortsätta och förhoppningsvis ge resultat. Glada tillrop och applåder räcker inte.

Gun Berger

Wermlandiana 2022:1

 

Warnqvist Jan, Det delade Sverige. Bernhards förlag 2019, 231 s.

Det har gått många år sedan andra världskriget, men än finns det de som minns beredskapen, ransoneringarna, flyktingtrafiken och de ständiga rapporterna om kriget i väst och i öst. Dokumentationen om vad som hände är diger för den som vill gräva och veta mer om detaljerna i stort och smått. En som gjort det försöket är Karlstadsbördige Jan Warnqvist. Hans roman Det delade Sverige har ett knippe svenska män och kvinnor i fokus och följer deras öden under några högdramatiska år. Warnqvist har valt att börja redan i de preludier som vi känner som Spanska inbördeskriget, när general Franco och hans falangister tog makten på den Pyreneiska halvön. Då är vi vid 1936. Några ungdomar från en icke specificerad (men uppenbarligen värmländsk) bruksort kommer i kontakt med aktivister för Spaniens sak och efter ett möte i det gamla ordenshuset lockas de att engagera sig som frivilliga i kriget. Romanen följer sedan gruppens inkognitofärder via Norge och Frankrike ner till stridernas Spanien. Efter inbördeskrigets tid växlar handlingen geografi och vi får möta sovjetiska spioner och nazistanstrukna svenska diplomater och många andra på olika orter i världskrigets Sverige. Det är action, kan man säga!

Värmlandsanknytningen finns genom romanens start och sedan genom skildringen av livet vid gränsposteringarna vid Töcksfors och Charlottenberg 1940, där en del av spänningen ligger i mottagandet av norsk beväpnad trupp som tar sig över gränsen för att söka skydd.

Som roman betraktad är Det delade Sverige splittrad i sin handling och huvudpersonerna är varandra väl lika i skildringen för att på riktigt engagera läsaren – åtminstone undertecknad. Det är dock en skildring som har ögonblickskänsla. De kronologiska sammanfattningarna av vad som hände ur svenskt perspektiv under åren 1936–1945 stagar också upp berättelsen på ett bra sätt.
Peter Olausson

 

Wigh, Helén, Järnmärkt. Historiska media 2021. 384 s.

Så spännande med en roman om gruvdriften i Högbergsfältet, intill byn Persberg i Filipstads kommun! Berättelsen utspelar sig i mitten av 1800-talet.

Helén Wigh har verkligen satt sig in i hur driften fungerade. Scenerna i gruvan är starka och gripande. Det var ju omänskliga villkor gruvarbetarna arbetade under, och beroendet av gruvfogdens välvilja gjorde att man inte protesterade. Man blundade och skötte sitt annars kunde rackarna ingripa, de som var gruvfogdens ögon i gruvan. Hierarkin bland de anställda var tydlig. Längst ner fanns lyssnarpojkarna som skulle varna om sprickor eller andra faror lurade i berget, sedan kom pickarna som skötte borrningen och skjutarna som bestämde var man skulle borra. Näst högst fanns gruvfogden som basade för det hela och högst upp disponenten som bodde på herrgården. Hennes språk är nyanserat och vackert.

Tillbaka till Persberg efter faderns död kommer den unge gruvarbetarsonen Carl på jakt efter mannen som skändade och dödade hans mor. Det enda han vet är att det var en högt uppsatt person i gruvan men hur ska han finna honom? Carl får jobb i gruvan och finner en plats att bo medan han gör sina efterforskningar.

Helén Wigh har lyckats väl med att levandegöra livet i gruvsamhället och inte minst beskrivningen av kvinnornas utsatthet i denna hierarkiska mansvärld. Jag skulle gärna ha velat veta lite mer om Carls bakgrund för inte kunde väl en enkel gruvarbetarson så lättvindigt förälska sig i och bli älskad tillbaka av en bildad disponentdotter på 1800-talet? Men det är en randanmärkning. Wighs bok är mycket spännande och med bravur levandegör hon en bit historia som inte får glömmas bort.
Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2021:2

 

Wigh, Helén, Fisen Fartdåre. Ill: Vintrafors, Katarina, Idus förlag 2021. 25 s.

Jag recenserade en roman av Helén Wigh i förra numret av Wermlandiana, Järnmärkt. Det var spännande att läsa om gruvdriften i Persberg och gruvarbetarnas hårda slit. En lovande debut!

Jag kan inte skriva detsamma om Fisen Fartdåre. Det finns en trend i barnlitteraturen att skriva om kiss och bajs, en populär eftergift som lockar fram många fniss. Det är vanligt bland barnen i en viss ålder att prata om avföring och helt normalt när de bekantar sig med sin kropp och dess utsöndring och utdunstningar. Några författare har lyckats skriva riktigt humoristiskt om ämnet, som till exempel Alma-pristagaren Wolf Erlbruch, i bilderboken Det var det fräckaste! men för det mesta blir det plumpt och fånigt. Wighs bok är inte plump men visst är det dumt att lägga ned möda och ord på så lättvunna poänger. Boken är illustrerad av Katarina Vintrafors som nog haft det jobbigt att illustrera smygare, fjärtar, pruttar, bajskorvar och brakare. Bättre kan ni!

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2021:3

 

Wiik, Alf, Bobinfabriken inifrån. Ur en 14-årig arbetares perspektiv. Solentro.se 2020. 24 s.

”Bobin är en spole på vilken tråd av textil eller metall rullas.” Det är den enkla förklaringen till ordet som ges i Wikipedia. Ordet används förmodligen inte så ofta i vardagslag numera, men i till exempel Vålberg var det här ett centralt begrepp någon generation tillbaka. Här låg Bobinfabriken, som var en stor arbetsgivare i bygden: trådrullarna och annat som tillverkades här exporterades till kunder över hela världen – Indien, Portugal, England, Irland etc - under framförallt första hälften av 1900-talet.

Bobinfabriken är den värld för sig som Alf Wiik skildrar i sin lilla bok Bobinfabriken inifrån. Ur en 14-årig arbetares perspektiv. Författaren följer Sven Lindkvists berömda slogan från 70-talet – ”Gräv där du står!” – och berättar sina egna minnen från tillvaron i och kring fabriken. Alf Wiik är född 1932 och fick sin första anställning på fabriken 1947. Det är alltså perioden under 40-talets sista del som boken handlar om, men Wiik skriver också något om sina närmast idylliska uppväxtår dessförinnan, i ett Vålberg som bjöd på fiske, fotboll, skridskosegling långt ut på Vänern och så godisköp i Elefantkiosken. När skolgången tog slut vid 14 års ålder och verksamheten vid fabriken dragit igång igen efter kriget drömde författaren om jobb på Bobinfabriken för att tjäna egna pengar. Det var inga problem i en tid när alla industrier skrek efter arbetskraft. Wiik fick börja som så kallad säckpojke, med uppgift att hantera säckarna med mängderna av spån efter träsvarvarna. Block-Olsson var hans förman och en pojke från Finland, ett av de många krigsbarnen, hans första jobbarkompis (som passade på att lära ut en del kanske mindre ”passande” ord på finska).

Boken skildrar några få år i historien för industrin och några produktionssiffror eller annat som visar hur det gick för verksamheten i stort finns inte. Istället är boken en titt ner i minnesbrunnen av en man som en gång var pojke och för vilken mötena med alla människor inom produktionen uppenbarligen betydde så mycket. Det är lätt att fångas av skildringen från en förgången vardag och att som läsare gå bredvid Alf på hans vandringar mellan arbetsplatserna i vagnslider, torkhus, svarvsal och borrvind. Minnena av gamla arbetskamrater blir levande genom såväl texterna som väl valda fotografier. Bobinfabriken var en i huvudsak manlig arbetsplats, men på kontoret arbetade i alla fall fröken Böckman – vars tidiga näckbad i Norsälven uppmärksammades av intresserade pojkar – tillsammans med en yngre kvinnlig kontorist. Wiik berättar också om hur ortens kvinnor hade nytta av fabriken när de skulle tvätta i ån som gick genom området. Utsläppet av ånga från verksamheten gav tvättbryggan just namnet ”Ångan” och gjorde arbetet med mattor och annat där lite mindre besvärligt.

På få sidor har författaren lyckats att fånga en del av det som var vardag för tiotusentals människor runtom i Värmland en gång i tiden. Idyll och glada möten, hårt slit, olyckor, motsättningar, hornmusik och förstamajtåg och en känsla hos de unga att framtiden var deras.

Peter Olausson

Wermlandiana 2022:1

 

Wik, Karin, Skolan. Forum 2021. 298 s.

Ida Rossi är journalist på en landsortstidning. När två elever på internatskolan Axelsons hittas mördade skickas Ida dit för att skriva reportage om skolan och morden. Det är med blandade känslor hon åtar sig uppdraget. Hon har egentligen inget val och hon behöver göra bra ifrån sig. Ida Rossi behöver återfå sin position som kriminalreporter efter händelser som skett två år tidigare. Men internatskolan Axelsons för henne också längre tillbaka i tiden, då hon själv var elev på skolan. En ångestfylld tid med mobbing och utanförskap. Hon var flickan från Holm, den lilla byhålan där Axelsons ligger och inte en elev med föräldrar med ärvda eller förvärvade förmögenheter

När Ida väl är på plats visar det sig att inte mycket har förändrats. Tystnadskultur och kamratfostran finns kvar. Den sjuka lojaliteten bygger en tydlig mur mellan skola och omvärld. Personal och elever är förvarnade om journalistens ankomst och uppmanade att inte hjälpa henne i arbetet samtidigt som skolans ledning behöver hennes hjälp för att återupprätta Axelsons rykte. Motståndet är kompakt men rektor Magnus Ranck har tvingats ge efter inför den allmänna kritiken mot skolans ovilja att låta pressen få insyn i Axelsons värld.

I debuterande författaren Karin Wiks pusseldeckare är det Ida Rossi som i jagform berättar historien och det fungerar mycket bra. Den drygt 100-åriga internatskolan ligger i skogen strax utanför Holm, i ett vagt skissat Värmland, där Arvika nämns. Parallellt med den dryga vecka Ida befinner sig på skolan får vi i korta kapitel veta vad som egentligen hände Ida två år tidigare och som påverkat hennes liv markant. De lugnande tabletterna är fortfarande hennes trygghet och följeslagare.

Karin Wik är uppvuxen på Hammarö men bor numera i Göteborg. Hon är själv journalist men arbetar för närvarande med PR och kommunikation.

Skolan är lättläst med ett levande språk. En pusseldeckare i modernt snitt som utspelar sig i den trånga världen på Axelsons internatskola med omnejd. Hur går det då? Vem är mördaren? Skriver Ida Rossi det stora reportaget om skolan eller tar historien en helt annan vändning? Läs!
Gun Berger

Wermlandiana 2021:2

 

Wikström, Stig, Stadsbränder i Karlstad. Förutsättningar och omfattning. Illustratör Siw Wikström. 2021. 136 s.

Stadsbränder har genom århundraden varit svenska städers återkommande gissel. Endast ett fåtal ”trästäder” har undsluppit den röde hanens våld. Karlstad har upprepade gånger drabbats av sådana bränder.

Inledningsvis görs en genomgång av Karlstads befolkningstillväxt, stadsplaner, bebyggelsestruktur, form och förändring och slutsatser som man dragit av brändernas förlopp. Återuppbyggnaden har därför efter varje brand präglats av viss förändring. Författaren, f.d. brandchef, resonerar allmänt om bränders uppkomst och spridningsförmåga och orsaker till de förödande förlopp som kan inträffa. Särskilt intresse ägnas 1865-års brand. Karlstad har drabbats av fyra stadsbränder förutom 1865, åren 1616, 1719, 1752. Men där har också funnits andra allvarliga tillbud, som man lyckats hejda innan de utvecklats till förödande stadsbränder. I boken redovisas de lärdomar som dragits efter olika bränder. Exempel på sådana under åren vidtagna åtgärder är; förbud mot smedjor i stadens tätast befolkade område, förbud mot husbehovsbränning nattetid, tobaksrökning på gatan, obligatorisk sotning flera gånger per år, regler för ugnars placering i bostaden och inte minst årlig brandsyn. Brandvaktens och tornväktarens vakande öga var också av största vikt liksom tillgången på lämplig utrustning alltifrån hake och yxa till stegar, brandsegel och sprutor.

I ett kapitel behandlas teoretiska orsaker till bränders utveckling och spridning. För varje stadsbrand skildras dess omfattning och konsekvenser med särskild tonvikt på den 1865. För staden och människorna var naturligtvis varje brand en katastrof då hus och hem bokstavligen gick upp i rök men underligt nog miste ingen människa livet under stadsbränderna. Djur däremot miste ofta livet då de stressas av brand, råkar i panik blir kvar i stallen eller flyr in i lågorna.

Söndagen 2 juli 1865 en inte alltför varm sommardag började branden i bagare Ericsons bageri på dåvarande tomten 150. Kvarteret bestod huvudsakligen av tvåvåningshus och tätbebyggda gårdar. Branden spreds snart kvarter för kvarter. Den intensiva värmen gjorde det svårt att vistas i närheten och ett effektivt släckningsarbete försvårades. Med dåtida utrustning och svårigheter med effektiv vattentillförsel kunde man svårligen bekämpa en större brand, lägg därtill otränade brandbekämpare och en bristfällig ledningsorganisation. När man väl insåg vad som var på på väg att hända tog intresset för att rädda sitt eget över och oordningen tilltog. Under dagen var vinden förhållandevis svag och bidrog knappast till brandspridningen däremot kom troligen större tvåvåningshus med många fönster som kollapsade i värmen att ge fart åt elden. I kvällningen nådde branden också kyrkan vars tak övertändes. Strax därefter brann tornet, stora klockan föll och övriga klockor smälte, som en ruin stod den murade kyrkan och valven kvar. Ett lätt regn föll under kvällen men förångades av de brännheta gatstenarna. Branden ebbade ut i kvarvarande aska och ruiner. Efter branden påminde Karlstad om ett tältläger då militär från Trossnäs bistod med nödutrustning för de hemlösa och var behjälpliga med första hjälpinsatserna. Nyheten om branden spreds snabbt och snart anlände ”nödhjälp” från olika delar av riket.

Befolkningens utsatta läge under de närmaste månaderna gjorde att staden även drabbades av epidemier och andra svårigheter. Provisoriska bostäder byggdes för stundande vinter och Stadsfullmäktige antog ny stadsplan inför stadens återuppbyggnad. Historien om branden 1865 avslutas med ett intressant resonerande kapitel om möjliga orsaker och skuld till det inträffade.

Avslutningsvis nämns hur stadsbränder i nutid förekommit i städer som Eksjö och Jönköping. I slutorden summeras det skedda och det funderas över risken för framtida stadsbrand i Karlstad. Författaren har även skrivit boken Stadsbränder i Kristinehamn: förutsättningar och omfattning 2017, samt en bok om den riksbekanta avfallsanläggningen, numera konstprojektet Kvarntorpshögen.

Olof Andersson

Wermlandiana 2022:1

 

En värmländsk litteraturhistoria. Del II. Värmlands museum. Värmland förr och nu 2021. Årsbok för Värmlands museum utgiven av Stiftelsen Värmlands museum. Årg. 120 (2021). 375 s.

Huvudredaktörer för den andra delen av En värmländsk litteraturhistoria är Helene Blomqvist, och framlidne Dag Nordmark (Till minne), och författarpresentationer omfattar in alles tretton kvinnor och män med litteraturvetenskaplig anknytning till universitet och högskolor, varav några vid Karlstads universitet.

Boken avslutas med Bibliografi, Register och Summary, en kort sammanfattning på engelska. Fotografisk dokumentation, med värmländska miljöbilder av främst Bertil Ludvigsson och Lars Sjöqvist integreras i samklang med det skrivna, man kommer landskapet nära, och Tommy Pedersens baksidesbild av den vita älgen Ferdinand bär syn för sägen att dess ”uppenbarelse i skogsrummet ter sig som en närmast sublim upplevelse och indikerar också att det finns en ljusning i mörkret”.

Gula sidor innebär i detta sammanhang fördjupningar med anknytning till textens flöde, lokalhistoria infogas i löpande text, och för gedigen tryckning svarar återigen Bulls Graphics i Halmstad.

Det är en bok att hålla i handen.

Den litterära resa, som i den första delen ledde fram till 1940-talet, avslutas i denna andra del i nutid, och som del I slutade med kapitel IV, inleds del II med kapitel V ”Poesins landskap” och med ”Att dikta fram Värmland” som inledande stycke.

Vare sig ”väl kända nationellt under sin verksamma tid” eller inte, möter här ett flertal som åtminstone för mig är så obekant att till sist bara referenser till Egil Skallagrimsson, Thomas Grey och Edgar Allan Poe ger litterär igenkänning!

Ett inkännande avsnitt följer, om ”spår av Värmland och Filipstad här och där” i Nils Ferlins diktning, vare sig han blev diktsamlingsdiktare eller att hans dikter blev antologidikter. Estradpoesi är en annan diktgenre som nämns, och Bengt Berg får mottaga ett omdöme ”som en framgångsrik småföretagare i kultursvängen”.

Kapitlet avslutas sparsmakat med något om diktning på mål, om än med ord som att, ”Till den värmländska litteraturens särdrag hör utan tvivel folkmålsdiktningens starka ställning”, till vilket det bland annat skulle kunna fogas att Gunnar Ehne (Millmarkôrn) också hör till dem som återfinns i den diktantologi som våra dödsannonser är.

Eller, som den store Goethe en gång uttryckte det, ”Varje provins älskar sin dialekt, ty den är dock i egentlig mening det element, vari själen drager andan”.

Enbart inom två mils radie från Torsby finns tio lokalpoeter i salig åminnelse.

Frågan om identitet och tillhörighet är, som framgår av kapitel VI, ”förknippat med begreppet plats”, och detta kapitels ”Nedslag på värmlandskartan” leder inledningsvis till texter med anknytning till Karlstad, provinshuvudstaden som ”påfallande ofta i litterära texter [är]en plats för ankomst och avfärd”, eller ”social mötesplats”.

Representativ litteratur för Karlskoga företräds av Maja Ekelöf med ”det raka tilltalet och det knappa språket” i Rapport från en skurhink, och Lars Andersson med ”förtätat, lyriskt språk och uppbruten kronologi” i romanen Berget.

I Kristinehamn, rättmätigt Luciaasken eller Lusseasken, anas Fröding och Ferlin, Marieberg förekommer flerstädes som inslag, och genom pseudonymen Ode Balten (Per Freudenthal) får också Bengt Hallgrens boktitel Sådant är Värmland, Aurore! sin förklaring. I Jösse härad ”[v]id Kyrkviken, högt upp i Glafsfjorden, ligger Arvika”, eller som det också skrivs, ”staden vid Kattviken” (den tidigare småbåtshamnen vid stadsträdgården). Här möter först en historieberättande Elis, innan färden går vidare till det Frödingland som av Robert Kangas (Bengt Olsson) blivit Kangasland.

En i Arvika omtalad episod som omnämns rör skulpturen Fågelmannen, med Reidar Nordenbergs roman Fågelmannens välde som källa och där förövaren är ”A-lagaren Adel”.

Denne man gick dock, som lokalt bekant är, under ett helt annat tilltalsnamn och var en välkänd profil i stadslivet.

Vad beträffar Sunne är, som det skrivs av de två huvudredaktörerna, få författarskap ”fastare förbundna med en värmländsk ort än Göran Tunströms med Sunne”, och en förklaring till detta är, om jag rätt kan läsa, ett förhållande vars centrifugala och centripetala rörelser bereds det utrymme som ett stort författarskap i det samtida Värmland kräver.

Att sedan, i ett följande avsnitt, Osebol förknippas med västra Värmland är svårt att inse för en jössehäring som i geografin bara kan finna denna ort i Klarälvdalen.

Som framgår finns här och var, om än i det så kallade lilla, i denna litteraturvetenskap ett och annat som kunnat rättas till. Att ett större antal medförfattare medför viss upprepning kan vara oundvikligt, men ändå: Trots att skivomslaget finns med som illustration skrivs exempelvis i texten ”Te dans mä Karlstatösera” ett icke-värmländskt ”me”.

I kapitel VII, ”Några värmlandsgestaltare”, ingår stycken om författarskap som säkerligen är kända bortom en trogen skara läsare och låntagare.

Det inleds med Signe Björnberg, Sigge Stark, ”förmodligen Sveriges mest folkkära författare under 1900-talet”, och vars produktion tycks närmast ofattbar. Hon begravdes dock på Fryksände kyrkogård i Torsby, och inte på Torsby kyrkogård som ligger i Bohuslän.

Därefter Sven Rosendahl, själv länge missnöjd med att hans ”naturböcker sällan uppmärksammades av det litterära etablissemanget” men som här med De tysta nätterna anses ha åstadkommit ”en av de absoluta höjdpunkterna inom svensk naturskildring”.

Galtakvädet tycks dock vara en av hans böcker som inte uppmärksammas.

Rolf Edberg, som avled 1997 och inte som det först uppges tjugo år tidigare, kunde med språket i sin hand visa, så sant som det är skrivet, att ”en naturessä är en konstnärligt bearbetad text som bygger på fakta”, vilket i ett storverk som De glittrande vattnens land innebär att ”Landskapsväven som den framträder genom trådar av geologi, ekologi och ekonomi, samspelar och motspelar med människan i ett då, i ett nu och, inte minst, i en möjlig framtid.”

I denna krets ingår även Tage Erlander, Sven Delblanc genom Samuelsviten, Ulla Torpe, som i Utmaningen. En skröna från Västra Värmland skapat ”en hybrid mellan dokumentaristisk roman och landskapsförankrad fantastisk skröna”, Erik Beckman, vars alster skulle kunna leda till något som ”sakernas egentliga värmländska tillstånd”, återigen Lars Andersson, om vars litterära gärning konstateras att den ”hör utan tvivel till den samtida svenska litteraturens förgrundsfigurer [---] och kanske den enda av de i regionen nu verksamma författarna som med självklarhet räknas in i en nationell kanon”.

Återigen även Kangasland, med dess inre mörker, och där ”Värmland blir allt det man inte kommer undan utan bär med sig som ett aldrig läkande själsligt sår”.

Sist i denna rad Lars Lerin, vars skapande ”[p]å samma vis som Selma Lagerlöf har bidragit till att göra Värmland till en mytologisk plats”.

Det saknas inte hyperboler. Andra förekommande exempel kan vara: ”Till Kristinehamnsparnassens prydnader” hör också Mona Kalin som ”företrädare för Värmlands annars ganska magra arbetardiktning”, och med Ode Balten som ”en av våra mest illusionslösa Värmlandsskildrare”. Likaså representerar Erik Beckman ”ett av de märkvärdigaste svenska författarskapen från 1900-talets andra hälft”.

Arvika är ”en av Värmlands mest mytomspunna regioner med en ryktbar befolkning”, med Bengt Hallgren som ”stadens kanske mest älskvärde hävdatecknare”, och ”[t]ill Arvikas mest originella men mindre kända författarskap hör Eskil Gustavsson”, samt ”den sorgligt bortglömde stadspoeten Rudolf Landby”.

Erkännas skall, att vår generation på läroverket bara minns kristendomslärarinnan Elsa Landby, utan någon vidare förbindelse.

”Barn- och ungdomslitteraturens Värmland” får i kapitel VII betydande utrymme, med ett sextiotal sidor ord och bild. Ett avsnitt är ”Värmlänningar”, ett annat ”Där djur och människor bor”, och presentationer följer på varandra i en sådan följd att samma författarnamn med angivet födelseår förekommer inom några rader i ett och samma stycke.

När det handlar om sagans betydelse tillägnas Inger och Lasse Sandberg ett eget kapitel, med deras genombrottsbok Vad Anna fick se som ”ett av den svenska bilderbokshistoriens banbrytande verk”, och med en karakteristik av berättelserna om Lilla Anna där en mening kan inledas med ord som ”I begynnelsen skapades”.

Man vet hur viktig språkstimulansen är för ett uppväxande släkte, och den läsekrets som här betecknas som toddlare och barnliga (sic!) läsare står i centrum när det gäller den av Inger och Lasse Sandberg gestaltade vardagens här och nu, med text och bild i en oupplöslig helhet.

Egna avsnitt tillägnas även Maj Bylocks historier i historien, Kerstin Sundhs ”sociala indignationsberättelser” och Per Olov Enquist, ”Sommarvärmlänning i världsklass.”

Kapitel IX slutligen är ”Värmland – ett motsägelsefullt landskap”, med mellanrubriker som ”Flydda tider”, ”Brott och straff”, med deckardrottningar som Helen Tursten och Ninni Schulman, och med definitioner av kriminalberättelsernas genrer och subgenrer och spänningsromanernas standardkomponenter. ”Ingen annan samtida litteraturart erbjuder en mer inträngande framställning av ett Värmland i snabb och problematisk förvandling”, som det skrivs, vilket också inkluderar tidens onda, med fortsättning i avsnittet ”Utanförskap och tillhörighet – Värmland i litteraturen 2000–2020”, och 00- och 10-talens återkommande fråga om att stanna kvar i hemorten eller flytta till storstaden ... Därtill kommer ”Humor och svärta i Vilda Västern”, med namn som regissören och manusförfattaren Ulf Malmros.

Avslutning sker på vederbörlig plats i ”Två värmlandsrum” – Värmlandsrummet vid Karlstads stadsbibliotek, och Föreningen Värmlandslitteratur.

Med Helene Blomqvists slutord, ”Allt kom förstås inte med. Säkerligen inte heller allt som förtjänat att komma med.”

Så är det alltid, trots ett aldrig så omfattande personregister. Val av texter kan alltid diskuteras, det handlar om urval, och detsamma gäller en recensions urval av ett urval.

Som utelämnad från fryksdalsk horisont kan nämnas Filip Wikström, som 1953 med Snöfall ingick i Lilla lyrikserien där Bonniers debutanter vanligen steg fram, vid denna tid med namn som Anna Rydstedt, Beppe Wolgers, Majken Johansson och Sandro Key-Åberg.

Eller, i detta nu Karin Aspenström, vars spänningsroman Nattspår från 2019 är en värmländskt förankrad Nordic Noir ...

Vad gäller källförteckning återfinns heller inte en bok som Knut Warmlands Folk med mål i mun. Litterär hembygdskunskap (NWT:s förlag 1991).
Denna andra del av En värmländsk litteraturhistoria är inte på samma sätt som den första delen en litteraturhistoria, utgiven som årsbok, utan mera en årsbok om samtida författarskap med anknytning till Värmland.

Detta ligger väl också i sakens natur, eller som det visligen formulerats på Värmlands Museums informationsblad, ”vi kan ju inte i dag avgöra vad som lämnar starkast intryck på samhället andra lever i om hundra år.”

Med den svenskamerikanske historikern Emory Lindquists ord, skriver tiden sin egen krönika om framtiden, men det Edbergska författarskapets De glittrande vattnens land torde redan ha förtjänat sin plats, och kanske ingår där prosaverk som Juloratoriet, och ferlinska dikter.

Det är frågan: Skrivs idag vad som kommer att läsas i morgon, eller läser man i morgon vad som skrevs igår?

Lagerlöf och Fröding ännu i vår tid, men sedan? Ansikten förbleknar, namn glöms bort, och det finns inget undantag för författarskap.

I den första volymen antyddes fortsättning i Avfolkningsbygd, Rostbälte och Skräpyta. Rostyta finns nu inte med som ord, vad jag kunnat se, och inte heller skräpyta, som av en svensk ekonom (Kjell A. Nordström) kom att användas för nedlagda bruk och orter med övergivna industrilokaler, och i sig en omkastning av engelskans ord för rymdskrot, ”space junk”.

Avfolkningsbygd, däremot, är ett återkommande begrepp, och den gängse landskapsbildens sjöblänk och bergsblånad har ersatts av de värmländska skogarna som berättelsens anafor.

Alf Brorson

Wermlandiana 2022:1

 

Värnäs förr och nu. Olle Lundin, Siw Alfredsson. Brobackens förlag 2021. 448 s.

Under senare årtionden har det utkommit ett stort antal böcker som skildrar den egna hembygden. Det är oftast inte en hel socken – men undantag finns – utan en mindre del som en by eller något eller några hemman som beskrivs. Det är en landsomfattande trend som också berör städerna. Nya böcker kommer om olika stadsdelar. Torleif Styffe har träffande beskrivit denna process som ett jättelikt Värmlandspussel, där fler och fler bitar kommer på plats.

I Torsby kommun har vi många sådana pusselbitar. Från norr Uggliboka (2017) till längst i söder Längs Badaälven (2015). Däremellan har vi Ovansjöbygden i flera delar (2007, 2013, 2020), vidare Torleif Styffes böcker Ransby en by vid Klarälven (2018) och Branäs (2018). Så följer Munkebol – en liten by i Norra Ny (2003), John Erikssons Min bok om Östmark (2009) och Min andra bok om Östmark (2012), Allan Törneviks om Brockenbygden (2012), Gunvor Wallers Spettungen Lekvattnet… (2020), Rådomsboken (2020), Dansen kring Granevik Västanvik – Svenneby – … (2013). Någon har jag kanske glömt och fler kan vara på gång. Flertalet av de ovan nämnda har recenserats i Wermlandiana.

Och nu har det kommit ännu en i raden, Värnäs förr och nu. Bakom denna bok ligger en process under flera årtionden med studiecirklar och forskning, där många personer deltagit. I ett extra förord uppmärksammas den mångkunnige numera bortgångne Bengt Sonesson. Hans anteckningar har kompletterats och intagits i boken. Vidare har man klokt nog nedtecknat mycket som Bengt berättade muntligt. Utan denna bakgrund hade det kanske inte blivit någon bok. Bland övriga medverkande märks Sigvard och Olle Lundin samt Håkan Eles. Titelbladet anger ingen författare, men efter varje avsnitt anges vem som är huvudansvarig. Sigvard Lundin har ensam eller tillsamman med andra producerat stora delar av texten.

Det är en stor bok (format A4), vikt 1,7 kg, 448 sidor, tryckt i Litauen på ett högklassigt papper som ger rättvisa åt bild och text. Siw Alfredsson, Torsby kommuns kulturstipendiat år 2021, har ansvarat för en luftig och elegant layout. Förlaget heter Brobacken.

Ungefär halva boken ägnas åt en noggrann genomgång av samtliga gårdar, torpställen och andra hus. Gårdsnamnen anges såväl på rikssvenska som på den lokala dialekten. Personhistorien går i allmänhet tillbaka till 1600-talet, i några fall längre.

Resten av boken ägnas åt ett femtiotal kapitel, som speglar livet i byn i arbete och på fritid. Kapitelrubrikerna visar innehållet: Baddamm, Beskattning, Dialekt, Dricka brunn, Kvarnar, Luffare, Ordenshus, Persongalleri, Platsnamn, Sågar, Säterliv, Taxi, Värnäs historia, Översvämningar. Det myllrar av liv och verksamhet i den strategiskt belägna byn. Bussar och taxi svarade för transporter till och från byn.

I en i övrigt mycket uppskattande recension av Rådomsboken i Näverluren Nr 3 2021 påpekar Peter Olausson att bygdeböcker av denna typ sällan har angivit källor och litteratur fullständigt och vanligen saknar personregister. Men den tilltänkta kretsen av läsare av Värnäsboken är i första hand bygdens folk och de klarar sig utan register och vetenskapliga referenser. Boken är redan stor och tung, så det är förståeligt att man avstått från personregister.

Det är en gedigen bok som säkert varit en älskad julklapp i många hem i bygden. Den kommer att ha stort värde för kommande generationer.

Till sist en liten solskenshistoria från bokens inledning:

Har det fötts någon stor personlighet i Värnäs?

Nej, här föds alla små…

Arne Vannevik

Wermlandiana 2022:1

 

Zetterquist, Olle, Hemma i Värmland: konst, musik, minnen. Votum 2021. 256 s.

Olle Zetterquist närmar sig 95. Därmed har han hunnit samla på sig en rik flora av minnen. Under senare år har han bläddrat bland sina minnen, även fysiska sådana. Successivt har han skrivit ned sina tankar, som små lösa utkast – berättelser som tillsammans bildar en helhet och med en gemensam nämnare: Värmland. Dotter Nina har fotograferat och datoriserat de handskrivna texterna. Resultatet blev Hemma i Värmland. Undertiteln avslöjar vad det handlar om: Konst, musik och minnen. Han kunde även ha lagt till ”möten”. I raden av minnen är det ofta de personliga mötena som Olle Zetterquist lyfter fram.

Minnena kompletteras med fina exempel på Olle Zetterquists mångfacetterade konstnärskap. Från 1950-talets experimenterande på Valand (en tid som tidigare har skildrats i boken Kåken och Valand) kan vi följa utvecklingen in i nutid. Vi får bakgrunden till de många vindfällena (stormen 1969), jultavlorna (julklappar till dotter och barnbarn) och Olle Zetterquists förkärlek för blått (en upplevelse i barndomen). Till och med den allra första möbeln, byrån från studietiden i Göteborg, har fastnat på duken och blir nu ämne för en liten berättelse. Detsamma gäller den primitiva träfiguren, auktionsfyndet från ”en mycket liten gård” i Finnskogatrakten och sedan länge ett kärt föremål hemma i Långvak.

Vi får också möta spelmannen Olle Zetterquist. Här har vi fioltavlorna – målade på 1980-talet, parallellt med att han i Göteborg gick en fiolbyggarkurs. I sommarvärmland har man ofta mött Olle Zetterquist på de många spelmansträffarna, alltid med fiolen som sällskap och kanske med en vals efter Calle Pota på repertoaren. I ämnet musik och Zetterquist kan man inte komma runt det musikaliska påbråt, med farfar Lars Zetterquist och hela den musikaliska brödraskaran från Tveta – och däribland brodern Carl, ”Calle Pota”. Olle Zetterquist berättar om sin och broder Jörgens jakt på rötterna, om besök i Tveta utanför Säffle – och hur det var där, mitt under arbetet med Sven Smedbergs bok om Zetterquistarna, som Olle Zetterquist kom på att han borde skriva ned sina egna minnen. Det var en mycket god idé. Hemma i Värmland är en läsvärd bok. Om någon får för sig att utse årets trivsammaste värmlandsbok så borde Hemma i Värmland ligga bra till. Ännu bättre! Olle Zetterquist skriver att detta är en första del. Läsare som vill veta ännu mer kan se fram emot boken Hemma i Göteborg.
Claes Åkerblom

Wermlandiana 2021:2

 

Åkerberg, Linda, Expedition Sverige: vandra, cykla, paddla från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Natur & Kultur 2021. 253 s.

2016 befinner sig Karlstadsbördiga Linda Åkerberg högt upp i Sierra Nevadas bergskedja. Genomsvettig och med tårarna rinnande nerför kinderna kämpar hon sig fram, steg för steg, i nysnö längs branta stup.

- Varför i hela världen gör jag det här, tänker hon

Några timmar senare har hon nått toppen. Nu rinner tårarna igen. Men nu gråter hon av lycka: ”Jag klarade det!”

Linda fortsätter sina äventyrliga resor, världen runt. Men tre år senare, 2019, har hon bestämt sig. Innan hon fortsätter resandet ska hon utforska sitt hemland, Sverige. Och så blir det. 486 mil tar hon sig fram, till fots, per cykel eller i kajak. Fyra månader rinner i väg. Sedan börjar hon skriva en bok.

I våras låg den färdig. Stommen i boken är förstås foton och berättelser från färdvägarna. Mycket handlar om strapatser och äventyrligheter; att i en kajak paddla över öppet hav mellan Öland och Gotland hör dit, likaså vandringen på den smala kammen mellan Kebnekaises två toppar. Avslutningen på resan blir så tuff att hon är rädd för att hon ska behöva ge upp, fast hon nästan är framme. Djup snö har gömt stigarna till Treriksröset. Kryssmarkeringarna för vinterturismen har ännu inte satts upp. Alla varnar henne för att ge sig ut – men hon kommer på en lösning.

Den fysiska prestationen är naturligtvis imponerande, men minst lika imponerande är det arbete Linda Åkerberg lagt ner på bokprojektet.

Hon har läst in sig på i stort sett alla ämnen man kan tänka sig. Geografi, historia, geologi, miljöfrågor, flora och fauna…

Kort sagt finns det en vetenskapligt gedigen men ändå lättläst lärobok gömd mellan pärmarna.

Lägg därtill ytterst konkreta råd när det gäller vildmarksliv, utrustning, tips om leder och allt man kan behöva veta innan man ger sig ut på vandringar, korta och långa cykelturer eller paddlingar på såväl öppet vatten som i Göta kanal.

Men inte minst viktiga är hennes mentala råd och beskrivningarna av hennes egen inre resa.

- Det är bra att lära sig övervinna rädslor och det finns något positivt även i motgångar och misslyckanden, påpekar hon.

- Se vad du kan göra för att lyckas bättre nästa gång och öva på det. Det är så vi lär oss.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2021:3

 

Åkerblom, Claes, Berättelsen om Storjohann. Stiftelsen Aagot och Christian Storjohanns Minnesfond för värmländsk kultur 2021. 32 s.

Christian Storjohann (1868–1954) var en person som alla värmlänningar en gång i världen kände till. Han ledde i olika roller Billeruds AB från 1907 och fram till 1952 och var under den långa tiden en av länets allra mäktigaste personer. Bruken var många och fungerade som samhällsmotorer för t ex Säffle, Grums och Slottsbron. Bolaget ägde jättelika skogar i framförallt västra Värmland och hade tiotusentals anställda. Storjohann var genom sin person en garant för årtionden av framgångar. Han betraktades som hård och krävande av sina medarbetare, men också som en patriark man litade på och såg upp till. Genom en stor donation till den värmländska kulturens fromma lever hans och hustrun Aagots namn vidare genom den stiftelse, som årligen delar ut hundratusentals kronor till såväl studenter bördiga från Säfflebygden som till olika angelägna kulturprojekt.

Det har gått snart 70 år sedan Christian Storjohann avled och minnet har en tendens att falna över tid, också av ”stora” män och kvinnor. Det var därför ett gott initiativ av Anders Ajaxson när han föreslog för fondstyrelsen att man skulle producera något i tryck om Storjohann. Uppdraget gick till den idoge lokalhistorikern Claes Åkerblom och våren 2021 har vi nu kunnat se resultatet av dennes forskningar. I en tilltalande liten skrift om 32 sidor får vi en god sammanfattning av Storjohanns liv såväl privat som, framförallt, inom affärssektorn. Christian Storjohann var född i norska Bergen men kom redan som femtonåring till Värmland och började sin bana som lantbrukselev på Remmene gård i närheten av Värmlandsbro. Han visade sig vara mycket duglig såväl inom jordbruket som inom skogen, som han kom i kontakt med på allvar under sin tid som inspektor och direktör vid Hillringsbergs bruk i Glava. År 1907 kom han till det expanderande Billeruds AB med säte i Säffle men med stora skogsinnehav i allt vidare räjonger, med tiden också i Bergslagen. Ett av kapitlen i Åkerbloms bok heter ”Ingen dag utan framsteg” och hänvisar till Storjohanns valspråk, som med tiden också blev bolagets. ”Målet var att samla alla bruk utmed Byälven och Glafsfjorden i ett och samma bolag”, säger Claes Åkerblom. Så blev det. Bolag och skogar också på andra håll kom med tiden att köpas upp och inkluderas i Billerudskoncernen.

Vi får läsa om jättesatsningen på Gruvöns bruk och på forskningsverksamheten kring skogsfrågor, som startade i Säffle under 1940-talet men numer sedan många år är förlagd till Stora Enso på Kronoparken i Karlstad. Storjohann var Värmlands kanske mest framträdande industrialist under första halvan av 1900-talet. Han hann också med att stötta idrotten genom
t ex bandyn i Slottsbron och hade, liksom hans fru Aagot, också ett stort kulturintresse. Kyrkan och konsten fick sina donationer, likaväl som hjälpverksamheter för barn och unga. När Christian Storjohann avlidit i juni 1954 föll ett veritabelt guldregn över landskapet genom stöd åt olika håll: Värmlands museum, lasaretten i Säffle och Karlstad, Geijersamfundet och många fler fick del av de stora beloppen. Och så kom också Aagot och Christian Storjohanns Minnesfond för värmländsk kultur till, den som nu gjort sitt för att hedra grundarparet genom en förnämlig, och väl illustrerad, skrift om livet som de levde. Anders Ajaxson och Anders Falk har gjort ett gediget jobb med att layouta Claes Åkerbloms vederhäftiga text.
Peter Olausson

Wermlandiana 2021:2
Recensionen har tidigare varit publicerad i
Näverluren.

 

Årsskrift 2020, Stiftshistoriska sällskapet i Karlstad, Värmland Dalsland. Margareta Olsson, redaktör. Karlstads stift. 41 s.

Traditionen bjuder att varje sällskap med självaktning skall ha en årsskrift. Nu har Stiftshistoriska sällskapet i Karlstad anslutit till den traditionen och presenterar sitt första alster med Margareta Olsson som redaktör.

Margareta Brandby-Cöster inleder med att berätta hur det var för henne och hennes kvinnliga kolleger att vara pionjärer som präster i ett stift som bar på nästan tusenåriga kyrkliga traditioner präglade av män. Hennes bidrag ger en intressant inblick både i hennes personliga erfarenheter och i förvecklingarna som uppstod när beslutet från 1958 om att öppna prästämbetet för kvinnor skulle förverkligas i stiften. Några biskopar darrade på manschetten och försökte komma undan i det längsta. Trots att kvinnoprästfrågan präglade den inomkyrkliga debatten, blev de nyprästvigda kvinnorna i stort sett väl mottagna i sina församlingar och gjorde avtryck i församlingslivets utveckling.

Brukens framväxt i Värmland innebar en stor strukturomvandling. Anders Ajaxson tar tillkomsten av kyrkan i Munkfors för 100 år sedan som utgångspunkt för en läsvärd redogörelse för hur centrum i bygden försköts från det vördnadsvärda Ransäter till det mer industriella Munkfors. Han konstaterar att en berättelse om kyrkobyggnaden inledningsvis måste handla om Uddeholmsbolaget. Brukets utveckling påverkade i högsta grad balansen mellan Ransäter och Munkfors. Så var det på många håll i Värmland, till exempel Hagfors–Gustav Adolf, Grava–Forshaga, Eda–Köla m.fl. I många bruksorter var det vanligt att människor fann sin andliga hemvist snarare i de framväxande väckelserörelserna än i Svenska Kyrkan. Så också i Munkfors, vilket Ajaxson initierat redogör för. Hans bidrag borde läsas av alla som är intresserade av landskapets historia! Som extra krydda låter han fantasin flöda och skapar på värmländskt vis en skön skröna om vad biskopen – Johan Alfred Eklund – upplevde och tänkte på sin färd den 20 juni 1920 i Uddeholmsbolagets chaufförskörda amerikanska Buick till invigningen av kyrkan i Munkfors.

Även konsten får plats i årsskriften. Margareta Olsson berättar med ord och bild om altaruppsatsen i Råggärds kyrka under rubriken ”En skräddares fantastiska verk” från mitten av 1700-talet. Det är tragiskt att våra kyrkor måste hållas stängda när det inte firas gudstjänst. Där finns ofta fascinerande bildkonst präglad av både andlighet och estetik tillgänglig för hög som låg. Hennes bidrag förmedlar både bygdehistoria och information om bildspråket i den kyrkliga konsten. Altaruppsatsen i Råggärds kyrka är värd en omväg, gärna med Årsskriften i handen.

Årsskriften rymmer också en analys av biskoparna Runestams, Borgenstiernas och Ingebrands teologiska bakgrund och avslutas med en förteckning över präster med anknytning till Karlstads stift som avlidit under året. Frid över deras minne!

Imponerande bredd och innehåll på bara 41 sidor.
Inge Bredin

Wermlandiana 2021:2

 

Ängsbacka Kitchen Stories. Red. Gunilla Jägeberg, Vanessa Allen & Marike Stöver. Foto Ken Buslay. Italgraf Media 2021. 265 s.

Ängsbacka kursgård har varit i hetluften ända sedan den tantrafestival som fick sådant olyckligt efterspel förra sommaren. Så tajmingen för den vackra matboken Ängsbacka Kitchen Stories, ett riktigt praktverk, var kanske inte den bästa.

Idén till boken fick Gunilla Jägeberg den heta sommaren 2018 när hon som många gånger tidigare jobbade som volontär i köket och längtade efter ett eget projekt. Hon hade just bestämt sig att sluta arbeta som socionom för att i stället ägna sig åt hållbar växtbaserad mat. I Ängsbackas kök mötte hon fotografen Ken Buslay som också arbetade där som volontär. De följande åren reste de till och från Ängsbacka för att vid sidan av sina arbeten och utbildning tillsammans arbeta med det projekt som i juli 2021 resulterade i boken Ängsbacka Kitchen Stories. Projektledare var Gunilla men många andra blev engagerade i projektet.

Ängsbacka kursgård startade blygsamt 1996. Hari Deva Eriksson, delägare 1999–2004 berättar i bokens avslutande avsnitt om Ängsbackas historik om hur chockerad han blev över det förfallna sjukhem som han sommaren 1996 skulle hjälpa till att omvandla till en kursgård. Men hösten samma år öppnades Ängsbacka kursgård som sedan dess vuxit till att bli Sveriges största mötesplats för personlig och andlig utveckling med deltagare från hela världen i de kurser, festivaler, workshops och retreater som anordnas. Kursgården ägs numera av en medlemsorganisation och mycket av arbetet bedrivs med hjälp av volontärer.

I Ängsbacka Kitchen Stories får man möta ett drygt tjugotal människor som varit knutna till Ängsbackas kök och som delar med sig av sina livshistorier, arbetet i köket och recept. Alla porträtterade på fina helsidesfoton av den skicklige fotografen Ken Buslay. De flesta är kockar och flera av dem har också gjort egna böcker om raw food, veganmat och annan ekomat. De kommer från olika delar av världen – Brasilien, Kalifornien, Holland, Norge, Tjeckoslovakien, Wales och förstås Sverige. De flesta har faktiskt bosatt sig i eller i närheten av Ängsbacka. Någon har startat Backa skola, Värmlands enda ekologiska och giftfria för- och grundskola, någon har grundat Sunnemo ekoby och ytterligare någon odlar ekologiska grönsaker i Deje.

Livet på Ängsbacka beskrivs som unikt och paradisiskt. En motvikt till allt elände i världen, menar kocken Magnus, som önskar att det ”normala” livet hemma skulle vara som det på Ängsbacka. Kunde man överföra bara en liten bit av magiken från Ängsbacka till resten av världen skulle vi ögonblickligen få fred. ”If we could export all of it we would have bliss”.

Hjärtat på Ängsbacka är maten. Kockarna beskriver roande det ofta rätt kaotiska livet i Ängsbackas kök där det med alla volontärer inte alltid går att ha den stränga reda och ordning som vanligtvis råder i andra restaurangkök. Men att maten verkligen är fantastisk kan man se på Ken Buslays oerhört fina matfoton som ofta sträcker sig över hela uppslag.

Ängsbacka Kitchen Stories är som titeln antyder skriven på engelska och riktar sig nog i första hand till alla kursdeltagarna på Ängsbacka som får njuta av den goda och hälsosamma maten. Själv kommer jag nog inte att klara av att laga mer än några enstaka av recepten i boken. Men jag kommer definitivt att utöka mitt kryddförråd med glutenfri Tamari sojasås.

Och bege mig till Zest, Karlstads ekologiska matbar, som drivs av Maria Mo Ericsson, en av kockarna i boken, för att äta raw food och till Ängsbackas café för att pröva de bakverk som ser så frestande ut i boken.

Lena Sewall

Wermlandiana 2022:1

 

 

 

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Månadens dikt

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Läs vidare

Om föreningen

Arkiv

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Bibliotekshuset
651 84 KARLSTAD

 

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer