Albertus, Sandra.
Meningen med allt. Lava förlag 2022. 228 s.
Bokens titel kan förleda den nyfikne till förhoppningen att här finns – äntligen
– ett ärligt och djupt
begrundat försök att få livstrådarnas spretighet att trots allt bilda ett
trovärdigt mönster och inte ett
förkrossande monster. Men i stället är det en rappt, humoristiskt och varmt
skriven berättelse om
Kristin som alltför mycket älskat sitt jobb som rektor på en mellan- och
högstadieskola i storstadenmen som på grund av hotande utmattningssyndrom och kaos tvingats fly fältet. Nu
har hon landat
som kyrkomusiker i den idylliska och fiktiva byn Nytorp. Förr hade det kanske
kallats skröna, idag
kanske feel good. Genom tonerna från sitt spel på orgeln i den gamla stavkyrkan
hittar hon succesivt
tillbaka till den trygghet hon förlorat. Men i samma kyrka händer samtidigt
gåtfulla och skrämmande ting. En liten pojke i randig tröja har en tendens att springa förbi och
försvinna. Gestalter syns och
hörs hotfullt i närheten. Vad vill de förmedla? Hon försöker konfrontera dem men
utan resultat.
Parallellt pågår församlingslivet med ständig ökande intensitet. Kyrkan är
”kyrkan mitt i byn”. Den
bär inom sig byns hela gemensamma historia. Den är allas gemensamma
referenspunkt. Detta
utnyttjas flitigt genom de aktiva medarbetarnas kreativa idéer. Det ordnas
ständigt nya lockande
aktiviteter som binder människor samman. Genom bygdens delaktighet i körer,
begravningar,
lussefiranden och bygdeaftnar föds nya engagemang och fördjupas personliga
kontakter och
vänskaper. Kristin blir allt friskare i den aktiva gemenskapen. Livet är roligt,
skapande och helande.
Inte minst på grund av en ovanligt charmig begravnings-entreprenör. Men Kristin
förblir ensam med sina dystra och skrämmande erfarenheter. Till slut uppenbaras via DNA meningen
med allt och boken avslutas med en hejdundrande fest i bästa feel good-stil!
Om bokens syfte är underhållning eller strävan till själslig bot eller bådadera
återstår för min del att
fundera över. Kanske har författaren rätt i att den obesvarbara och eviga frågan
om livets mening
sällan är aktuell när man väl har ett fungerande liv. Kanske är det bättre att
försöka få livet att
fungera än att fåfängt försöka finna svaret på frågan?
Inge Bredin
Wermlandiana 2022:3
Alvarsson, Louise, Skriv och må bra. Utveckla dig själv och ditt skrivande.
Form
och foto
Magnus Lersten. Votum 2022. 118 s.
Med varsam men fast hand leder oss författaren Louise Alvarsson genom
skrivandets val och
möjligheter. Skriv och må bra är en bok som inte ställer krav på ditt skrivande
utan vill ge dig
nycklar till hantverket som du sedan kan använda på ditt eget sätt i vardagen.
Författaren går igenom teman som att skriva terapeutiskt, skriva dagbok eller
skrivdagbok, skriva tillsammans, skriva brev och skriva självbiografiskt.
Viktigast är att
känna efter vad just du vill med ditt skrivande.
Louise Alvarsson är journalist, skrivpedagog och certifierad
write-yourself-vägledare.
Skriv och må bra liksom hennes tidigare bok Skriv bara Skriv är båda böcker som
hon
använder i sina egna kurser och work shops. Den senare boken kan väl sägas vara
en
utveckling av den första.
Layout av texter och bilder är luftigt lagda och det finns utrymme för egna
anteckningar, vilket gör att man kan använda Skriv och må bra som en arbetsbok.
Formgivare är liksom av Skriv bara Skriv Magnus Lersten. Något jag kan sakna är mer konkreta
exempeltexter som
illustrerar ur må-bra-perspektiv. Citat finns förvisso ur olika typer av
skrivarhandböcker. Det är bra men som komplement skulle några texter av bokens
”tänkta användare” kunna finnas med. Det är dock en bok som ger verklighetsnära
råd och tips inklusive böcker om läkande
skrivande, traditionella skrivarhandböcker, poesi och skönlitteratur m m som
alla som har en
önskan att skriva och må bra kan ta till sig.
Till sist: Författaren Louise Alvarsson uppmanar oss att ibland skriva för hand.
Ett bra
råd tycker jag. Det händer något där med tanken mellan hjärnan och handens
rörelser.
Gun Berger
Wermlandiana 2022:4
Andersson, Agne, Från Örtenvi till Stora Valla och vidare ut i världen. En bok
av Agne Andersson. Eget
förlag 2022. 94 s.
Agne fick i sin barndom som så många andra värmländska grabbar följa med till
Degerfors och Stora
Valla för att se allsvensk fotboll. Det var upplevelser som inspirerade och blev
till drömmar. Något
som delades av många grabbar, som liksom Agne växte upp på landsbygden under 40-
och 50-talen.
Fotbollsresan startade han i lilla Mölnbacka och fortsatte via pojklag, korplag,
juniorlag för att redan som
16-åring ta plats i Dejes division IV-lag där ledare som Erik Sterner
inspirerade. Bland lagkamraterna
fanns dessutom både Owe och Ulf Sterner.
Nästa steg i utvecklingen togs då ”Fille” Eriksson lockade med spel i Karlstads
FF under ett par år.
Militärtjänsten klarades av och så småningom bar det av till Uppsala för studier
1961. På det
idrottsliga planet kan noteras att där fanns både snabbhet och spänst vilket
visades framgångsrikt i
både löpning och längdhopp. Friidrotten ledde till bland annat Skolungdomens på
Stockholms
stadion och kampen om ”Kungens kanna”.
Spelskickligheten uppmärksammades i Degerfors vars locktoner, förmedlade av Olle
Åhlund, förde till
nästa steg i karriären. Det var förstås inte helt enkelt att studera i Uppsala
och kombinera det med
familj, träning och fotboll i Degerfors. Efter en knäskada, som lade hinder i
vägen, blev året 1962 lite
hackigt rent spelmässigt. Nästa år skulle bli desto bättre då fotbollskarriären
kröntes. Degerfors belade 1963 andra plats i allsvenskan och tog därmed stora silvret i en
dramatisk serieavslutning på
Stora Valla när Hammarby besegrades med tennisiffrorna 6-4. Agne var en av de
tre som spelade
samtliga 22 matcher. Det blev två år till i DIF.
Studierna var klara och den civila karriären stod för dörren. Mest och bäst
lockade Linköping med
arbete på SAAB där det också blev spel för föreningen med samma namn under ett
par år bland
annat med allsvenskt kval.
Som värmlandspojk drog rötterna med återkomst till Karlstad som följd och arbete
på landstinget.
KBK tog emot med öppna armar och det blev fortsatt fotbollsspel i KBK några år
innan klubb-adressen
byttes till Deje IK som tränare och spelare, roller som fortsatte och slutligen
avrundades i Sommaro
1974. Kärleken till fotbollen har fört till många spännande möten och
upplevelser med människor
och miljöer såväl på hemmaplan som vid olika utlandsuppdrag. De senare berörs
helt kort i boken
men material finns och säkert kommer ”vidare ut i världen” i nästa bok att ge
intressanta inblickar i
ett yrkesliv där andra talanger än bollskicklighet krävts.
I bokens fem appendix ägnas DIF-profilerna Olle Åhlund, Paul Sarwe och ”Skjorta”
Bergström var sitt
lilla kapitel. Där finns också ett kapitel om Degerfors IF som plantskola och
språngbräda, där de tolv
som gått vidare till AIK presenteras. Som den idrottshstoriker han är ger han
också plats för en
artikel om platsen där allt tog sin början i form av kapitlet ”Idrotten förr och
nu i Mölnbacka” skrivet
av Göte Falk.
Boken är ett värdefullt tillskott till den värmländska fotbollshistorien. Här
finns detaljerade minnen.
Här möter man lag och spelare, som väcker minnen och associationer. En
berättelse om en
framgångsrik karriär före de stor pengarnas tid.
Ett nogsamt dagboksskrivande kompletterat med en omfattande klippsamling har
naturligtvis varit ett ovärderligt stöd. Barndomens fotbollsresor gav en livslång kärlek till
fotbollen och Degerfors IF,
som i Agne Andersson har en ambassadör av rang.
På senare år har ett antal böcker om vår idrottshistoria getts ut men än finns
vinklar och ämnen som
kan berättas och läsare finns som gärna tar del. Skriv!!!
Olof Andersson
Wermlandiana 2022:4
Andersson,
Carita, Inte som min mamma. Storge
förlag 2022. 147 s.
En historia om ett liv i skuggan av en mamma som
försvann, som Carita Andersson uttrycker det. Hennes mor blev förälder första
gången när hon var 16 år och när Carita själv är lika gammal begår hennes mamma
självmord.
”Bli inte som jag. Fastna inte vid ett köksbord” sa
hennes mamma och den devisen har författaren levt efter. När vardagen lunkar på
och blir för enahanda flyr hon till ett nytt jobb, en ny bostad, en ny relation.
Redan som 14-åring har hon flera extrajobb och är djupt engagerad i
fältbiologerna. Skolarbetet är det sämre med men det är ingen som frågar om allt
hon gör utanför skoltid.
Inte som min mamma är en
berättelse utifrån en sann historia men det är ingen självbiografi, skriver
Carita Andersson på försättsbladet. Hon är journalist, SFI-lärare och
författare. Boken skrivs till viss del i släktens stuga i Östra Ämtervik, Där
läser hon sin mammas journal och försöker förstå en mamma som hon inte känner.
Hon dricker elvakaffe vid ett tryggt köksbord, hos släktingen Gunvor som kan
berätta om författarens egna släktled bakåt i tiden.
”Hon är den bästa Gunvor jag vet. Om jag skulle
välja en ny mamma skulle det bli hon” skriver författaren. Det är en tunn liten
bok men bara till omfånget. Här finns luft och rymd både i text och form.
Språket har en lätthet trots det tunga temat. En osentimentalt berättad
livshistoria som låter mig som läsare komma nära den unga kvinnan, hennes
utveckling och som visar både på hennes utsatthet och styrka. Helt enkelt en
liten bokpärla!
Gun Berger
Wermlandiana 2022:2
Andersson, Lars, Jordens ansikte.
Dikter. Bilder Katrin Westman. Bokförlaget
Polaris 2022. 180 s.
Så stod äntligen Lars Andersson i predikstolen, i alla fall nästan och i Sunne
kyrka en kväll alldeles i
början av augusti och den årliga Kulturveckan i Sunne. Programpunkten löd
JORDENS ANSIKTE, precis
samma som namnet på hans diktsamling som utkom i början av året. Här omgärdas
skalden av en stor kör, solister och instrument som skapar fin variation till hans recitation
av de egna texterna. Det
blev en minnesvärd stund, en fryksdalsk oas mitt i tidens brus och brådska.
Den något mäktiga boken är utrustad med drygt 150 bilder, porträtt i jordnära
färger, av Katrin
Westman. Bokens sju avsnitt (som veckans dagar) inleds med 20 bilder vilket
förstärker bokens
komposition med inspiration från den katolska rosenkransbönen, meditationer om
såväl smärta som
glädje, ljus och mörker. Anderssons dikter handlar, funderar, kontemplerar om de
stora frågorna som livet och döden, naturen och kroppen utifrån ett religiöst perspektiv.
”Jordens ansikte” dyker upp flera gånger, bland annat i Getsemane och allt vad
Jesus utsattes för: ” …
dina hjärtslag dunkades ner i jordens ansikte av jord.”
Som en motpol till denna smärtsamma händelse kan ställas en rad ur en helt annan
topografi och tid,
nämligen den friska vårvintern i norr när ljuset återvänder och lägger sin
värmande hand över den
tjälslagna marken: ”En ljuspunkt känns, och markens ådror sväller.”
I denna sin första lyriska samling (om man bortser prosadikterna i Mossbilder,
med grafiska bilder av
Öivind Harsem, Rallarros 1981) levererar Lars Andersson sin vana trogen en
samling texter med en
både stor tematisk spännvidd och en lika ambitiös formmässig variation i
dikterna som ömsom är
böner, meditationer, ömsom teologiska utsvävningar, personliga inslag, på såväl
bunden som fri vers.
Ordning och oreda skulle man kunna säga, där rosen-kransen utgör ramverket för
den rikt orkestrerade framställningen. Ibland kan Jordens ansikte framstå som en något
encyklopedisk dikt
där det lätt kan rycka i Google-fingret. Det är heller ingen stor nackdel att
vara inläst på såväl judisk
mystik som på Bibeln och den katolska trosuppfattningen, som Lars Andersson
numera bekänner sig
till.
Men även för en normalt konfirmerad och hyfsat lyrikintresserad medmänniska har
boken mycket att
ge. Långsam läsning är dock att rekommendera och ett öppet sinnelag.
Även om bokens tematik kan inspirera till robusta diskussioner av rimligt slag
som: hur är det möjligt
att tro på Guds godhet när det ser ut som det gör i världen, en inte alltför
ovanlig fråga hos de icke
troende. Det finns också mycket som saknar svar även på de skeptiska frågorna,
som naturens
ordning som varje vår presenterar dessa upprepade underverk vilka växer fram ur
fjolårsgräsets grå,
till exempel.
Lars Andersson ryggar inte för ohygglighetens exempel utan låter även dem
passera revy, från olika
tider och sammanhang. Att det heliga också finns i själva materien (och
naturen!) är en tanke jag
gärna delar. Liksom något i Marias betydelse för rosenkransens meditativa
utövning.
Att det funnits en Mariakult också i Fryksdalen och utmed det som blev
Pilgrimsleden är några
bevarade träskulpturer och andra viktiga exempel, och hemmahörande från vår
katolska era!
En av de finaste och enklaste dikterna heter ”Mullbärets sång” och de första
raderna lyder:
Vartenda av de ansikten du ser
Växer i djupet av min mull
Din spark mot tältdukens trumskinn
Kastar solgranater över dalen
Du håller dina spelkort tätt mot bröstet
Säckpipans surr i blod och brosk
/ --- /
Denna dikt anknyter också till Karin Westmans bildsvit, som författaren blev
gripen av när de visades
på Gunnerudsgården i Östra Ämtervik.
Bengt Berg
Wermlandiana 2022:3'
Berg, Bengt, Under Ukrainas blåa himmel. Heidruns förlag 2022 112 s.
Liksom i flera tidigare böcker gräver Bengt Berg där han står, eller snarare där
han går. Han går där
han gått. Nog känner man igen diktarens strövtåg i hembygden. Men det är inte
Bergs hembygd som
står i fokus denna gång, det är de hem och liv som raserats i det krigsdrabbade
Ukraina. Dikterna är
uppdelade i ett “Före …” och ett “... efter”. Som läsare vill jag att tiden ska
stanna i “Före” – att det
overkliga ska förbli overkligt. Men det är för sent. Rysslands invasion av
Ukraina har inträffat och
kriget fortgår i skrivande stund. Hur talar man då om den förödelse och det
lidande som drabbar det
oskyldiga Ukrainska folket? Och vilka ord finns för den grymhet som Putin och
hans regering
uppvisar, också mot den egna befolkningen? “Kanske är boken ett litet försök att
hålla vanmakten
stången?” skriver Bengt Berg i sitt förord. Berg låter det nordvärmländska
landskapet och fredens
Fensbol kontrasteras mot en helt annan verklighet, bara enstaka timmar bort.
Naturen går sin gilla
gång under den tid som dikterna blir till. Vinter blir vår och vår blir sommar
medan det onödiga kriget
fortgår. Kontrasten drabbar mig särskilt med dikten “Pojken och hunden” där
författaren på sin
promenad träffar på “[...] en pojke som lika gärna hade kunnat vara / en väldigt
kortklippt pojke på
ryska landsbygden, / eller den finska, ukrainska, polska.” Dikten förstärks av
en bild på pojken med
en allvarsam min, tillsammans med sin hund i famnen. Dikterna – med en dröm om
fred och
solidaritet – tar sig ibland direkt uttryck i en vrede mot president Putin. Så
här låter det: [...] Nu tar vi
tag tillsammans och lyfter vår sorgsenhet, bär den en bit framöver tills den där
lilla glädjen dyker upp
i form av en halvstrypt tussilago i barnanäven och vi tänker att Putin kan dra
åt helvete, våren rår han
inte på! Eller mer underfundigt, som i detta utdrag: “Tänker mig Vladimir Putin
som en dödens /
både blinde och döve dirigent [...]”. Inte sällan handlar dikterna också om
språket, som ju
Putinregimen på totalitärt vis inskränker: [...] Putin förbjöd ordet krig men
freden, ordet fred,
kommer att jaga in honom i bunkerns innersta hörn. Boken handlar till syvende
och sist om frihet,
om människans frihet och det fria ordet. Om kampen för friheten. En kamp som vi
människor
ständigt behöver föra i vårt lilla liv, men som för Ukrainarna nu, sedan 24
februari 2022, har ställts på
sin absoluta spets. Diktsamlingen avslutas med en svit bilder av den ukrainska
fotografen Mila
Teshaieva som skildrat krigets förödelse i Ukraina. Bilderna återger de
fasansfulla härjningarna, men
rymmer också ett hopp; det är barnen, det är naturen, det är människor som står
enade i sorgen. Det
är liv som fortsätter – trots allt. Samma hoppfulla symbolik finns i bokens
omslag vars förlaga är
en
damastväv i lin gjord av konstnären Kristina W-Hedman. Väven kallas “Hommage
till Ukraina” och
föreställer landets blågula flagga i ett vackert mönster. [...] Under den blåa
himlen gryr ännu en dag
över solrosfälten och ruinerna.
Pontus Gustafsson
Wermlandiana 2022:4
Berggrén, Per, Värmland.
Kronan bland Svea rikes länder. Votum
förlag 2022. 225 s.
”Ett praktverk”. Så beskriver förre landshövdingen
i Värmland Ingemar Eliasson Per Berggréns bok, där hövdingen själv bidragit med
ett förord.
Det är Ingen överdrift. Den stora boken med sina
många fina foton är verkligen pampig. Samtidigt är det svårt att placera in den
i någon genre.
Det är en fotobok, det är visst och sant, men
bilderna är kopplade till intressanta om än korta berättelser om allt från
inlandsisens betydelse för det värmländska landskapet till skrotbilssamlingen
vid Båstnäs. Anslaget är minst sagt brett.
Det är inte heller en guidebok att speciellt
erbjuda våra turister, även om författaren tar oss med till platser som noggrant
beskrivs.
En del är givna, som Mårbacka, Rottneros,
Picassoudden och Lerins konsthall. Andra foton är mer anonyma, som bilden av
mossen nära gränsen mot Norge, badande människor vid Sandgrundsudden och
vindkraftverken vid Gässlingegrunden. Men visst speglar även de bilderna
Värmland?
Per Berggrén skriver själv att ”hans strävan har
varit att i bild och ord visa de värmländska företeelserna som är speciella för
oss som älskar vårt Värmland.”
Det innebär att han gett plats för presentationer
av våra kända värmländska författare, de berömda genierna Alfred Nobel, Nils och
John Ericsson samt en annan Ericsson med initialerna L M.
Vi kan läsa om säterkulturen och svedjefinnarna i
norr liksom om mineraler och gruvbrytning i Bergslagsområdet.
Nämnas ska såklart också ämnen som musik och sport,
områden som verkligen satt Värmland på kartan – på vitt skilda sätt.
Sven-Ingvars, Wermland Opera och produktionerna i
Berättarladan finns förstås med.
Sportkapitlet är också brett. Det rymmer både
Niklas Edins curlingframgångar, skidskytten Linn Persson samt parasportare som
Lina Watz och Anders Olsson. För att nämna några namn.
Och så det var det här med maten. Matskribenten
Lena Sewall bistår med ett eget kapitel där hon får berätta om typiska
värmländska maträtter –Värmlandskorv, nävgröt och skrädmjölskaka.
Man blir nästan andfådd och undrar hur Per Berggrén
lyckats få med så mycket Värmland i en enda bok!
Gunvor Nyman
Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands
Folkblad
Wermlandiana 2022:2
Bergström, Hans, Arvika
Konsthantverk. 100 år av lustfyllt skapande.
Votum förlag 2022. 176 s.
När föreningen Arvika Konsthantverk bildades den 15
mars 1922 var det landets första och är i dag Sveriges äldsta fortfarande aktiva
konsthantverkarkooperativ.
Sitt 100-årsjubileum firar föreningen på olika
sätt, bland annat genom att ge ut jubileumsboken Arvika Konsthantverk. 100 år
av lustfyllt skrivande, författad och redigerad av Hans Bergström.
Hans Bergström berättar ingående om föreningens
historik, bildandet, första tiden, åren efter kriget, fortsättningen,
1990-talet, slutet av seklet, början av 2000-talet och åren 2011–2021 och
illustrerar texten med arkivbilder och nytagna foton.
De första åren låg affären på Hantverkargatan i
Arvika men flyttade 1924 till Kyrkogatan. Där finns den fortfarande kvar fast
numera betydligt utvidgad. Och över dörren hänger ännu den skylt som
möbelsnickaren Gösta Schultzberg ritade och smeden Lars Holmström smidde till en
kostnad av 45 kronor! De var två av de tolv konsthantverkare som med Maja
Fjæstad i spetsen bildade föreningen.
Något hotad ett tag i slutet av 70-talet och början
av 80-talet är Arvika. Konsthantverk nu vitalare än någonsin.
1978 hade dock de ursprungliga konsthantverkarna
åldrats och butiken såldes till keramikern Birgitta Nilzén och hennes make Yngve
som drev den 1979–1981. Men 1981 tar en ny generation över. 18 unga
konsthantverkare, sex av dem med direkt koppling till de gamla
konsthantverkarna, bildar Västra Värmlands Konsthantverkare ekonomisk förening
och tillsammans med Värmlands Hemslöjd ett aktiebolag som köper Arvika
Konsthantverk av Birgitta Nilzén. I slutet av 1980-talet köper föreningen
samtliga aktier och äger således åter sin affär helt och hållet.
Två starka kvinnor har haft stor betydelse för
föreningen och får var sitt avsnitt i boken.
Den första Maja Fjæstad, initiativtagare till
föreningen, och styrelsemedlem i 35 år, varav 26 som ordförande. Majas
textilbakgrund gjorde att hon arbetade för att det skulle finnas mycket textil
till försäljning i affären. Bland annat ordnade föreningen vävkurser på
1930-talet för att öka kunnandet i bygden. Men det var Majas träsnitt som hörde
till storsäljarna i föreningen. Vid föreningens 25-års-jubileum förärades Maja
välförtjänt Kungliga patriotiska Sällskapets medalj av andra storleken för
”framstående förtjänster om yrkens förkovran”.
En annan medlem som betytt mycket för föreningen
var keramikern Ulla Nilsson, femte generationens krukmakare. Hon var drivande
för omstarten av föreningen i början av 1980-talet och den nya föreningens
ordförande 1981– 1996. Därefter var hon styrelsemedlem fram till sin bortgång
2016.
Ullas keramik hörde till storsäljarna i butiken och
hennes betydelse för föreningen kan inte överskattas. Hon fortsatte arbetet på
den väg som Maja Fjæstad stakat ut och var en stor inspirationskälla.
När Arvika stad fyllde 100 år tog Ulla initiativ
till en kurs om det gamla Konsthantverk-Arvika. Detta mynnade sedan ut i en
utställning i konsthallen, ”1911 möter 2011”. Föreningens medlemmar lärde
sig mycket om föreningens historia.
Nu hänger ett porträtt av Ulla bredvid en bild av
Maja Fjæstad på kontoret i Arvika Konsthantverk.
Ett mycket trevligt inslag i boken är Böret
Hedlunds roande och humoristiska anteckningar om sina minnen från de 40 åren
1943–1982 som föreståndare för Arvika Konsthantverk. Böret var bara 19 år när
hon tillträdde sin tjänst och så ung och grön att när en resande kom in och
frågade efter chefen vågade hon inte säga att det var hon utan svarade: ”Nej,
hon är bortrest och kommer inte hem på några dagar”.
Börets assistent Mona Ekholm intervjuas av Birgitta
Nordström. Hon började i affären 1959 och kom att stanna hela 42 år och gjorde
sig särskilt bemärkt för sina vackra skyltningar.
Korta avsnitt i boken får också möbelsnickaren
Hilding Eriksson, väverskan Birgitta Nordström, silversmeden Monica Fjæstad,
Ulla Nilssons dotter Anna Bergström samt emaljkonstnärerna och ciselerarna Märta
Rockström Lindh och Alf Lindh, den senare föreningens sekreterare i närmare 40
år. Avslutningsvis porträtteras alla föreningens nuvarande medlemmar av Jessica
Stuart Beck.
Allt som allt en mycket vacker bok, utomordentligt
fint formgiven av Per Kollberg, med fin återgivning av arkivbilder och utsökt
foto av Magnus Lersten.
Och framför allt ett oerhört viktigt dokument över
ett 100-årigt konsthantverkarkooperativ som betytt så oändligt mycket för Arvika
och den fina konsthantverkstradition, som gjort och gör småstaden Arvika så unik
i Norden.
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:2
Björn Blomqvist,
Victoria.
Fjället tiger stil
Piratförlaget 2022. 367 s.
Victoria Björn Blomqvist är född i Norra Råda i Värmland. När hon var fem år
flyttade
familjen till Sälen för att driva semesterby och där växte hon upp nära naturen
och fjället. I
gymnasieåldern flyttade hon tillbaka till Värmland och är numera bosatt utanför
Karlstad
med man och två döttrar. Sedan tio år arbetar Victoria som försäljningschef inom
stålindustrin.
Fjället tiger still, en spänningsroman om hemligheter, starka relationer och
svek som utspelar
sig i hisnande vacker fjällnatur, är hennes debutroman.
Bokens huvudperson, Malin Hagelin, bor i Karlstad med sin älskade sambo Micke
men djupt
deprimerad efter ett missfall reser hon till sin mormor i Sälen för att bo i
mormoderns stuga
där hon tillbringade alla sin barndoms och uppväxtårs somrar. Det var länge
sedan sist för 15
år tidigare hände något som fick henne att lämna Sälen för att inte återkomma. I
Sälen återser
hon människor som en gång betydde allt för henne, bland andra bästa kompisen Åsa
och
pojkvännen Jonatan som hon också övergav för 15 år sedan. Samtidigt sker ett
fynd på fjället.
I stenröset där en ny anläggning ska byggas hittas en förmultnad kropp.
På
hösten efter den sommar då Malin lämnade Sälen, i slutet av november 2004,
invigdes en
nyrenoverad del av Högfjällshotellet med en rejäl fest som samlade mängder av
säsongsarbetare, turister och lokala ungdomar. Alla som fanns med i Malins
bekantskapskrets på den tiden fanns också med på festen. I fyllan händer flera
otrevliga
saker och under nattens snöstorm dör Mats Jonsson, sannolikt i en skoterolycka,
och
dessutom försvinner Oskar Vendelsson, turist från Alingsås, spårlöst. Det är
hans kropp som
nu alla tror återfunnits.
Alla i det gamla gänget finns kvar i Sälen men hade någon av dem något att göra
med Mats
skoterolycka och mordet på Oskar Vendelsson? Och vad hände Malin i Sälen?
Alla svar får man i den dramatiska upplösningen då ett åsknedslag får en rasande
brand att
närma sig utkanten av Sälen.
Fjället tiger still är en välskriven roman och lovande debut. Den första i en
Sälen-serie för
övrigt för 2023 kommer uppföljaren I frusna spår som också utspelar sig i Sälen.
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:4
Blidh, Rune & Wahlmark, Anders, På spaning i Coronaskuggan. Norlén & Slottner
2022. 170 s.
Med Kristinehamn som utgångspunkt gör Rune Blidh tillsammans med konstnären
Anders Wahlmark
varje månad, under det så kallade coronaåret 2021, utflykter inom en
tolvmilsradie i sitt närområde.
Rune Blidh berättar rakt från hjärtat om stort och smått och kommenterar
aktuella händelser från
sitt perspektiv. Anders Wahlmark fångar naturen och årstidens stämningar i de
unika
akvarellmålningar som illustrerar varje månads utflyktsmål.
Boken följer årets månader med början i januari. Det går också bra att läsa
boken som en slags
uppslagsbok efter innevarande årstid och därmed få tips och råd för lämpliga
utflykter till
naturreservat eller vandringsleder. Varje kapitel har liknande upplägg i
kåserande form. Där finns
också en och annan kommenterande dikt och varje månad avslutas med hänvisning
till ett
musikstycke som spelas på P4 Plus vid det aktuella tillfället. En kommenterande
epilog, geografisk
placering av några besöksmål samt bilder på tolv fåglar fotograferade av
författaren avslutar boken.
Registret ger också en förteckning över besöksmålen. Boken blev i sanning mycket
mer än ett
tidsfördriv för de båda vännerna. En bok att återvända till.
Solveig Nilsson Lindberg
Wermlandiana 2022:3
En
bok om Brunskog II–III. Hans-Elof Bryntesson redaktör. Brunskogs
hembygds-förening 2022. 638 s.
Värmland är fullt av härliga hembygdsgårdar och alla bygder - från
storskogslandskapet i norr till
Vänerns skärgårdar i söder, från bergsmans-gårdarna i öster och till
gränsbygderna i väster – bildar
landskapsmosaiken. Allt värmländskt ryms inom det som är Värmlands
Hembygdsförbund men
någonstans skall förbundet också ha sitt säte – och det är på Skutboudden i
Brunskog. Här finns
förbundets kansli sedan många år, i gott samarbete med Brunskogs
Hembygdsförening.
Brunskog har genom Gammalvâla en av de mest kända hembygdsföreningarna inte bara
i Värmland,
utan i Sverige som helhet. Här har de flesta av oss varit många gånger och känt
doften från kolmilan
och ätit nävgröt och fläsk, hört på spelmän och sett på blankpolerade
veteranbilar och mycket annat.
Men bygden är inte bara sin välbesökta sommarvecka. Det får man en påminnelse om
i den
nyutgivna boken En bok om Brunskog II–III med Hans-Elof Bryntesson som
huvudförfattare och
redaktör och med hembygdsföreningen som utgivare. Det är två gedigna och
generöst illustrerade
volymer om totalt hela 638 sidor. Enligt förordet omfattar böckerna framförallt
bygdens händelser
under perioden från 1940 och fram till 2010. Så mycket har skrivits förut om den
äldre historien och
nu är det alltså dags att summera den nära nutiden – en period som vi alltför
sällan ser omnämnd i
våra hembygdsböcker, trots all dramatik med krig, samhällets
strukturrationaliseringar, migration,
välfärd och ofärd. Omvandlingen från småbrukarliv till pendlarbygd är tydlig i
Brunskog som på så
många andra håll.
Det är trevligt upplagda böcker indelade i en mängd mindre kapitel – med många
olika bidragsgivare
– om sådant som skolorna, föreningslivet, industrin, hantverket, sjöfarten och
musiken. Här är
historien om krigsårens kastvedsboom, om hur Brunskog fick sin hembygdsdräkt
(invigd 1955), om
tillkomsten av musikcentret HageGården (1992), om sevärdheter som Stenkyrka i
Skog och
stenstoderna vid Bäckafall i Mölnerud och så mycket annat. Det tragiska dramat
sommaren 1972 när
blixten antände kyrkan får sin detaljerade skildring: socknens helgedom gick
inte att rädda utan
brann ner så att endast murarna – och de stora träden på den närbelägna
kyrkogården – kunde
räddas. Det var en katastrof som satt sig i minnet hos många, i och utom
Brunskogs gränser. Tack
vare ett gott försäkringsskydd och driftigt folk i kyrkostyret kunde kyrkan dock
återuppbyggas och
invigdes på nytt i januari 1975.
De nya Brunskogsböckerna kommer att bli klenoder för socknens folk och
uppslagsböcker i decennier
framåt, när man vill veta något om hur det var förr med det ena eller andra. Jag
vill särskilt berömma
två saker. Det ena är den föredömliga återgivningen av bildmaterialet – det ger
en fin känsla med alla
dessa högklassiga foton i (framförallt) svartvitt, som skapar en känsla av att
man som läsare faktiskt
var där vid disken i Takenes lanthandel eller vid Kullen i Byn när den då
moderna skördetröskan gick i
början av 1960-talet. Det andra jag vill framhålla är personporträtten: det ger
något extra att på det
här sättet få möta människor som väverskan Astrid Nilsson, humoristen Sven i
Föske eller
motor-stjärnan Sven i Furtan, enligt boken ”Brunskogs främste idrottsutövare
genom tiderna.” Tänk
så mycket som hänt, och som fortsätter att hända, i en till synes stilla bygd
vid Värmelns stränder”
Peter Olausson
Recensionen har även publicerats i Näverluren.
Wermlandiana 2022:4
Bodin Olsson, Sara, Historisk värmländsk mat. Äldre recept anpassade till dagens
kök och
råvaror. Votum 2022. 144 s.
Sara Bodin Olssons bok Historisk värmländsk mat kompletterar på ett
utomordentligt sätt de
faktiskt inte så få böcker som tidigare skrivits om värmländsk mat.
Sara är arkeolog, och arbetar till vardags som bebyggelseantikvarie vid
Länsstyrelsen i
Värmland. Dessutom driver hon sommartid sedan länge Fryksta trädgårdscafé vid
Frykens
södra spets. Samlat gamla värmländska recept har hon också gjort länge.
I bokens inledning reflekterar Sara över vad som egentligen är typisk värmländsk
mat och
kommer fram till att det inte finns någon rätt som är typiskt värmländsk i
betydelsen att den
varit vanlig i Värmland och bara här. De rätter som dukades fram i herrgårdens
matsal hade
mer gemensamt med maten i ”finare” hushåll i andra delar av Sverige än med maten
i
torpstugorna intill där mathållningen med moderna mått mätt var tämligen enkel.
Men
värmlänningarna verkat att ha varit ovanligt pigga på att döpa maträtter och
bakverk efter
landskapet. Kanske ett mått på den värmländska självkänslan och stoltheten.
Ur sin stora samling av gamla värmländska recept har Sara valt ut drygt fyrtio
personliga
recept. Det är en blandning av maträtter och bakverk från olika tider och
platser och sociala
sammanhang som sträcker sig över hela Värmland.
Fem
av dem kommer från den handskrivna receptbok som Saras mormors styvmormor Maria
Jansson, f 1869 i Nyed, lämnat efter sig. Fyra från Alma Göranssons anteckningar
från åren
som husa på Mårbacka, i dag i original bevarade hos svärdottern Lilian Nilsson
men också
återgivna i sonen Matts Nilssons bok Alma på Mårbacka. Andra är noggrant
nedtecknade av
elever vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala eller hämtade ur
receptsamlingar i
Värmlands museum, Värmlandsarkivs eller till och med Landsarkivet i Visby!
Många av recepten är så trevliga att man bara vill ställa sig vid bakbordet
eller vid spisen och
prova genast. Till exempel den stekta sillen med röd lök och kryddpeppar från
Jössefors
utanför Arvika, sillkakan från Östanås herrgård som blir som ett mellanting
mellan fluffig
omelett och Janssons frestelse eller korintkakan från Fryksände med det lustiga
namnet
Puffert som nog med sina 250 g smör kommer från ett storbondehem. Wermlandskakan
är ett
helt nyfunnet mycket spännande recept som kommer från prästfrun Anna Mörner
Bromander i Ölme.
Boken innehåller också underbara svartvita foton från äldre tider, citat samt
koncentrerade
porträtt av sju spännande kvinnor. Ett av dem den fascinerande Barbara von
Geymüller,
bankirdotter från Wien som gifte sig med diplomaten Ulric Croneborg och resten
av sitt liv
var bosatt på Östanås herrgård.
Bonden Johannes Eriksson från byn Perserud på nordöstra sidan av sjön Racken i
västra
Värmland citeras på hela tre sidor med sina berättelser om Kaffedrickandet i
Arvikatrakten
och Att gå på besök. Tillsammans med två sidor om Resk i Persehage, nedtecknade
av en av
eleverna vid fackskolan i Uppsala hemma hos Maja Elovsson i Persehage, gör det
Perserud
till en av de bäst dokumenterade platserna i boken.
Med alla recept, svartvita foton, inte att förglömma de mycket fina matbilderna
av fotografen
Fredrik Karlsson, de många citaten och personporträtt hade boken lätt kunnat
upplevas som
lite spretig men allt har sammanställts till en harmonisk enhet av den otroligt
fina
formgivningen av Tin Wigelius.
Men jag saknar Stig Berg i den digra källförteckningen. I sina böcker har han
skrivit mycket
om mat i äldre tider och visst är det han och endast han som är upphovsmannen
till de ofta
citerade orden om värmlandskorvens finurliga förmåga – ”te å få fôlk å äte
joläppel te
joläppel” (s 60 i boken).
Allt som allt är Historisk värmländsk mat en helt underbar bok,
välskriven och tack vare alla
citat, porträtt och fina illustrationer så rolig och fängslande att det är en
ren och skär njutning
att bläddra igenom och läsa den!
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:47
Boström, Hans-Olof, Cancern.
En kärlekssaga. Ekström & Garay 2022. 283 s.
Hans-Olof Boströms nya bok är helt klart en kärlekssaga. Han älskade sin hustru
Jutta
Kübler-Boström och han har dåligt samvete för att han inte alltid orkade visa
det. Men
bokens förord fick mig att haja till. Han vill redan där förklara varför han
skrivit boken – det
var ju för att hon bad honom. Fast kanske undrar han ändå om han gjort rätt?
– Jag vill att du ska skriva en bok om mig, så hade hon sagt. När Hans-Olof
ställde
följdfrågor om vad i hennes liv hon ville att han skulle berätta så kunde hon
inte svara;
hennes tankar hade redan ”glidit isär” på grund av långt gången cancersjukdom.
Hans-Olof Boström har tidigare skrivit en rad böcker, men den här boken är
annorlunda. Den
är mycket personligt skriven, på gränsen till det högst privata. Och det är här
jag får problem.
Ville Jutta ha sina kroppsliga och mentala problem så detaljerat beskrivna?
Ville hon att
hennes öppenhjärtiga dagboksanteckningar, som Hans-Olof kunnat läsa först efter
hennes
bortgång, skulle bli offentliga? Jag känner mig tveksam.
Jutta Kübler-Boström föddes i Dresden. När hon var tre månader gammal utsattes
staden för
stora bombanfall. Familjen flydde till en mindre ort i Tyskland, men hamnade
senare i
Hallsta-hammar. Efter skolgång där gick hon vidare till en konstskola i Västerås.
Så
småningom började hon studera vid Uppsala universitet där hon träffade Hans-Olof
och de
blev ett par.
1994 flyttade de till Karlstad och började båda arbeta vid universitetet här,
hon som
biblioteks-assistent, han som professor i konstvetenskap. Jutta var även
konstrecensent i Värmlands Folkblad under sammanlagt tolv år.
Hon trivdes till att börja med på universitetet men kom att vantrivas alltmera.
Hon tyckte
samtalsämnena under rasterna var torftiga och banala. Cheferna klassas i boken
som både
inkompetenta och mobbare som runt sig samlade lojala hantlangare.
Jutta kände sig nedvärderad och utfrusen. När hon så småningom fick sin
cancerdiagnos
trodde hon att det var här grunden till sjukdomen lades.
Men allt var inte elände. Hans-Olof Boström ledde ofta resor och exkursioner och
Jutta
gladde sig åt att få följa med. Även privat reste de mycket. Mycket i boken
handlar om resor
och resmål. Kulturen tog också stor plats i deras liv, det visar talrika
hänvisningar till litterära
citat och klassisk musik.
Men Jutta blir allt mera krasslig. Läkarna hittar inte orsaken. Först 2008,
efter många
under- sökningar, finner man spår av cancer i lung-säcken. Senare upptäcker de
cancer även i
ena lungan. Tumörerna sprider sig vidare.
Till en början är det Jutta som via dagboken – som Hans-Olof i sin tur alltså
citerar –berättar
om sjukdomen och sjukdomens följder. När hon inte orkar skriva längre är det
Hans-Olof
som förmedlar vad läkarna säger, vad som står i journalerna och inte minst hur
sjukdomen
helt dominerar deras liv. Det är sorglig läsning.
Ljuspunkterna är de trogna vänner som in i det sista kommer för att hälsa på och
muntra upp
Jutta. Hon avled i april 2010.
Gunvor Nyman
Recensionen har tidigare publicerats i Värmlands Folkblad.
Wermlandiana 2022:4
Bouquet, Philippe,
Svenska landsbygdskyrkor: Églises de campagne suédoises:
Västergötland, Värmland. Foto: Laurent
Denimal. LDP Editions 2022. 143 s.
En bok med titel på två språk och med brödtext på
ännu ett (engelska). Två fransmän med stort intresse för Sverige har producerat
en bok som gör mig något förbryllad om vad de egentligen vill med den. Philippe
Bouquet, professor i skandinaviska språk och översättare har skrivit texten och
Laurent Denimal har fotograferat i 29 kyrkor, som finns i Västergötland och
Värmland, och faktiskt i ett fall i Småland.
Målgruppen är alltså internationell, och boken är
prissatt i euro även om den levereras från Järna i Sörmland.
Urvalet handlar enligt baksidestexten om att hitta
de allra minsta kyrkorna, ”de som ligger så långt från allfartsvägarna som
möjligt”. Men i så fall skulle knappast Varnhem få vara med. Ej heller Götene,
som är liten men ligger mitt i en tätort. Det finns också en stark koncentration
till Kinnekulle och övriga Skaraborg.
Boken är ändå tänkt att vara en ”konstnärlig” bok,
med vackra bilder och tänkvärda, poetiska texter. Men samtidigt har man valt ett
format som jag skulle kalla för handbok, A5 med mjuka pärmar. Det gör då att en
del bilder blir onödigt små. Annars är bilderna vackra och mycket väl återgivna.
Texten är personlig men förfaller ibland till
tyckande och vittnar också om att författaren inte alltid är inläst på ämnet.
Att Bottnaryd – som alltså ligger i Småland – är en korskyrka är inte alls
”ganska sällsynt för en svensk landsbygdskyrka”. Snarare tvärtom vad gäller
träkyrkor! Habo ligger inte alls i Småland trots bokens karta, men numera i
Jönköpings län. Holmestad förstår sig inte författaren på, det är en ”kuriositet
snarare än en skönhet” och det är bara den gamla predikstolen som har något
”konstnärligt värde”.
De värmländska inslagen – Borgvik, Gräsmark,
Hammarö, Långserud och Visnum – är utmärkta val men det känns som att det kan
vara slumpen eller sevärdhetsböcker som bestämt dem. Det är ju inte heller de
mest obemärkta.
Urvalet synes över huvud taget vara gjort utifrån
de som redan är kända. Någon kunde ha tipsat om mer pittoreska kyrkor som också
finns i den del av Västergötland som förut var Älvsborgs län. Jällby är en
sådan. Forshem, Husaby och Kungslena, som finns med i boken, är ju bland de mest
kända i Sverige – men kanske ännu inte i Frankrike.
För att sammanfatta: Ett plus för bilderna men
tyvärr ett frågetecken för texten och urvalet av kyrkor. Kanske kan fler
fransoser upptäcka Sverige tack vare boken – och det är ju mycket lovvärt!
Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2022:2
Brevet. Ögonblickets rader från pergament till e-post. Red Peter Olausson. Gidlunds 2022. 334 s.
Farväl – ni ser mig aldrig mer. Så avslutas ett brev som Peter Olausson funnit i
arkiven, ett
brev som i nära 200 år låg instucket i häradsrättens handlingar. Det handlar om
ett självmord,
bokhållare A. F. Björsells och ett brev som troligen aldrig nådde sin adressat.
Istället blir vi
läsare mottagare när Peter Olausson, med utgångspunkt från brevet och
arkivstudier, försöker
beskriva Björsell och hans liv – och vägen fram till den sorgliga dagen 1812.
Peter Olausson är redaktör för den bok som har fått titeln Brevet och med den
betydligt längre
undertiteln: Ögonblickets rader, från pergament till e-post. Boken är utgiven av
Karlstads
universitet, inom ett projekt kring de historiska brevens betydelse.
Totalt är det 15 författare som har valt ut ett brev eller en brevväxling – och
satt in dessa i sitt
historiska sammanhang. Från domprost Bromanders hem i Kila kommer de brev som
2016
lämnades till Värmlands museum och som Kersti Berggren (tidigare Torsby
Finnskogscentrum) skriver om. Det handlar om Nils Keylands brev till C. V.
Bromander och
till Anna Mörner, brev som berikar kunskapen om Keylands liv och hans arbete med
att samla
in föremål till Nordiska museet. Carl-Johan Ivarsson har i Uppsala letat fram
biskop Nils
Lövgrens brevsamling. Lövgren var född i Kila, och blev med åren något av en
mecenat för
sina släktingar. I en kartong förvaras de många breven från Lövgrens släktingar.
Bland alla dessa har Ivarsson valt ut Hilda Lövgrens brev till sin farbror. Genom dessa kan
vi följa Hilda
Lövgrens väg genom livet, fram till tiden som lärarinna i Lappland. I breven har
hennes tankar
bevarats – och nu har de blivit en intressant berättelse om hur en torparflicka
från Värmland kämpar sig fram genom livet, i en tid då möjligheterna var så
mycket mera begränsade än
idag.
Det här är några exempel på hur historiska brev kan ge små bidrag till kunskapen
om och
förståelsen för det samhälle och den tid som brevskrivaren levde i. Men de 19
kapitlen ger
också upphov till eftertanke. Efter århundraden med papper (innan dess
pergament), penna
och postgång har brevväxlandet allt mer flyttat ut i cyberrymden. Mödosamt
formulerade brev
har ersatts av snabba meddelanden, lika snabbt nedslagna på tangentbordet. Hur
påverkar
tekniken brevskrivandets konst, och ännu viktigare: Hur bevaras dessa rader för
framtiden?
Även detta är ämnen som belyses i den välredigerade boken Brevet.
Claes Åkerblom
Wermlandiana 2022:3
Brink, Nina van den, ”Jag har torkar nog många golv”. En biografi om Maja
Ekelöf.
Norstedts 2022. 454 s.
Det var en tid när verkligheten pockade på uppmärksamhet och där rapportböckerna
avlöste
varandra i en strid ström. Jan Myrdal skildrade livet i en kinesisk by, Sara
Lidman skrev om malmfälten i norr och så kom Maja Ekelöf med Rapport från en skurhink, en bok
som tämligen fort
blev något av en klassiker, långt innan RUT och bemanningsföretagen klivit in på
marknaden. Ute i
världen pågick Vietnamkriget, i Sydafrika skulle apartheidsystemet råda i ännu
halvtannat
decennium, i USA organiserade sig afroamerikanerna i De svarta pantrarna och i
Mellanöstern rasade
den eviga konflikten mellan Israel och Palestina.
I kanonstaden Karlskoga levde då en alldeles vanlig och mycket sällsynt kvinna
som försörjde sig och
sin familj genom att städa. Maja Ekelöf, alltså, som Nina van den Brink nu
skrivit en gedigen biografi
om: Jag har torkat nog många golv. Jag höll på att skriva krönika, men det står
biografi på skyddsomslaget, så vi håller oss till det.
Bokens käll- och litteraturförteckning vittnar om höga ambitioner och en
grundlig research och
framställningen är mycket omsorgsfull och detaljrik. Det hade nog varit väldigt
svårt för en aldrig så
påläst akademiker att återge Maja Ekelöfs liv och verk om denna inte haft Nina
van den Brinks egen
erfarenhet i bagaget, nämligen att in på huden från den skurmedelsdoftande
hinken kunna förmedla
ett adekvat klassperspektiv. Det är starkt och skapar en särskild närhet: ”Hon
gick till grovvasken i
städrummet och vred ur trasan under rinnande ljummet vatten, innan hon hängde
den över vagnen.
Hon sköljde av långborsten. Lyfte den tunga hinken halvvägs över kanten på hon
och välte den över
ända så att det grådaskiga vattnet stormade ut …”
Att ta steget från städningen i arla morgonstund till prisceremonins
kamerablixtar i samband med
prisutdelningen då Rapport från en skurhink, 1970, slog ner som en proletär
meteor mitt i sin
radikala samtid. Detta på grund av att Maja Ekelöf vunnit den av bokförlaget
Rabén & Sjögren utlysta
romantävlingen. Hon, den ensamstående fembarnsmamman i Karlskoga, som före
arbetsdagens
början stulit tid från sin egen morgonvila och lånat kontorens skrivmaskin för
att renskriva sitt
manus, som bestod av noteringar på allsköns papper samlade i en plastpåse.
Boken består av dagboksanteckningar och vardagliga tankar, ofta bekymmersamma
med tanke på
pengars otillräcklighet, och kommentarer till vad som sker där ute i vida
världen. Det löper en
självklar tråd mellan Tredje världens fattigdom och den egna utsattheten. Bägge
kan avläsas mot en
fond av välfärd, makt och rikedom – utom räckhåll. Här ser man även att läsandet
är livsviktigt för
Maja, arbetarlitteraturen i allmänhet och fembarnsmamman Moa Martinson i
synnerhet; men också
skrivandet som tagit form i diverse insändare och debattartiklar.
Den 2 maj summerar hon läget, lätt lakoniskt: "Jag törs inte tala med någon om mina problem. Det är bara att låta den ena
dagens oro gå över i
nästa dags pina.
Marslönen var 180 kronor.
April-lönen var 280 kr. Men i Turkiet tjänar en man på landsbygden 270 kronor på ett år, så jag ska väl
inte klaga".
Vad som slår en när man läser Nina van den Brinks biografi över Maja Ekelöf är
hur mycket en vanlig
människas liv innehåller. Familjemässigt och socialt, färgat av den tid som
finns runtom och de villkor
som (klass)samhället och (den imperialistiska) världs-ordningen kan erbjuda. Och
vardagsdramatik.
Som när familjefadern Henry bryter upp 1957, efter en konkurs och lämnar Maja
ensam med de fem
barnen på Solvargsvägen 7 i Karlskoga.
Det var verkligen mycket som hände kring Maja och hennes familj innan hon tog
klivet in i det
decennium som skulle prägla hennes utveckling och ge gestalt i hennes
rapportbok, som startar i
mitten av 1960-talet.
Läsaren lotsas retroaktivt in i den tid som sjöd av politiska och sociala
aktiviteter och van den Brinks
detaljerade redovisning av allt som hände runt Maja Ekelöfs skurhink
kompletteras målande med
författarens egna erfarenheter från samma yrkeskategori flera generationer
tillbaka.
Mottagandet av Rapport från en skurhink blev himlastormande, men också med
kritiska inslag till
följd av den vänsterhållning som boken så tydligt äger. Karl Vennberg på
Aftonbladet slog an tonen
och sedan följde lovorden i en strid ström, till exempel Karl Erik Lagerlöf i
Göteborgs Handels och
Sjöfartstidning: ” … den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk
romanpristävlan någonsin
frambragt.”
Den 50-åriga städerskan från Karlskoga landade mitt i sin tid som en
efterlängtad
representant för den arbetarklass som annars framstod som en viktig men
ansiktslös faktor i de
teoretiska resonemangen och marxistiska studiecirklarna.
Men hur skiljer man boken och dess innehåll från författaren och hennes liv? Den
finlandssvenska
författaren och feministen Birgitta Boucht berör ”askungebilden” i en artikel:
Med städklut om håret och utpinade ansiktsdrag har hon blivit journalisternas
älsklingsbarn, en
tvättäkta askunge i välfärdslandet / …/ Jag tror det är viktigt att vara edveten om och avvisa
askungereaktionen när man läser, eller läser om Ekelöfs bok. ”Rapport från en
skurhink” är nämligen
en politisk och därmed för många obekväm bok, som man gärna oskadliggör.
Det finns inte så många liknande litterära ”enboksgenombrott” i svensk
litteratur, vad jag känner till.
Men jag kommer att tänka på Molly Johnsons roman Pansarkryssaren (1955,
utgiven på Rabén &
Sjögren också den) som också slog ner som en bomb och som vunnit en sorts
klassikerstatus precis
som Rapport från en skurhink.
Genom van den Brinks digra lunta har Maja Ekelöf fått ett välförtjänt och
omsorgsfullt äreminne där
de personliga referenserna varvas med inblickar både den politiska och litterära
tidsandan.
Eftersom jag träffade Maja Ekelöf några gånger och är god vän med flera av
hennes barn tycker jag
mig känna igen bilden av en både sällsynt och alldeles vanlig Maja i det
vittrande svenska
folkhemmet. Det är bara att tacka och ta emot.
Bengt Berg
Wermlandiana 2022:3
Bygda vår.
Föreningen Utveckling Gräsmark 2022. 470 s.
En
värmländsk bygdebok är en tidsresa genom ett landskap som med Sven Rosendahls
ord
är skoggrönt, berglänt, vattenglänsande … Om detta har skrivits, skrivs och
kommer att
skrivas mångfaldiga texter. Värmlandslitteraturen är ett ymnighetshorn.
En av de senast utgivna hembygdsböckerna är Bygda vår.
På Rolf Edbergs strövtåg genom de geologiska tidsåldrarna i De glittrande
vattnens land
(1980) hördes i denna bygd för 1.7 miljarder år sedan vulkaner mullra, aska och
lava spreds
på en urtida sjö- eller havsbotten, och ”minnen från dessa skeenden har bl a i
form av röd
porfyr och grönsvart basalt dröjt sig kvar i dagens rofyllda Gräsmark”.
I Bygda vår kommer det historiska perspektivet betydligt närmare, med vår tids
gräsmarksdelta och med Rottnan, den isälv som för 9 000 år sedan var betydligt
större än
dagens älv, reglerad genom Skallbergssjön.
Som bokens sammanställare och redigerare Jan-Olov Nilsson skriver i en inledande
historisk resumé, ”När Digerdöden drog fram över landet i mitten av 1300-talet
fanns i
Gräs-mark inga offer att skörda. Där var i det närmaste folktomt. [---] Där
björn, älg och varg
hade sina revir, och där andra fyrfotingar och bevingade aldrig i sin livstid
stötte på en varelse
som gick upprätt.”
Den första urkunden finns i form av en skattebok förd 1503.
Den första kyrkan i Gräsmark byggdes 1662–63, och husförhörslängder började
föras i
Gräsmarks socken 1765, sedan socknen 1751 hade bildats genom en utbrytning ur
Sunne
socken. Den nuvarande kyrkan, för bofasta och gästande besökare ett landmärke
där ute på
udden, invigdes 1738.
När invånartalet på 1860-talet var som störst fanns i socknen närmare 6 000
invånare, för
att efter de stora utvandringsåren, utgöra drygt 3 000 vid 1920-talets slut. De
som inte begivit
sig till Norrland hade i än större antal emigrerat till Nordamerika.
Att skriva en bygdebok handlar om idogt och tålmodigt dokumentationsarbete om en
plats
som på vår verklighets karta har ett namn, med dess naturmiljö, historia,
bebyggelse,
människor och människors verksamhet, kulturarv och nutida förhållanden, och det
handlar om
att göra ett urval av denna dokumentation som dessutom skulle vara ofullständig,
åtminstone i
det värmländska hjärtlandet, utan episoder och skrönor.
Allt detta låter sig sägas, men det skall också göras!
Med kongenialt omslag av Margareta Palmgren har detta fyra kilogram tunga
bokverk
sammanställts av en kärngrupp bestående av elva personer, och kommit mig
tillhanda genom
Nils G. Söderqvist, verksam som miljöinspektör på Torsby kommun och med tidigare
utlandsuppdrag som miljöinspektör i Kosovo och Afghanistan.
Med undertiteln Berättelser om gårdar, människor och händelser från förr till
nutid torde
det vara en litotes, en s k underdrift, att beskriva denna historiks mängd av
angivna namn som
omfattande. Ett personregister skulle, om det upprättades, komma att omfatta en
helt egen
volym, med hemfolk och berömda män och kvinnor som kommit till denna del av
Rottnadalen.
Man färdas mellan gårdar, hus och villor inom elva hemman, lär sig om dåtida som
nutida
verksamheter och möter även för en torsbybo bekanta ansikten som Rolf, Anita och
Ella.
Som infogade stycken med kursiverad text i anknytning till fakta om fastigheter
och dess
människor finns lokal historik, som efter genomläsning från pärm till pärm blir
stycken att
foga samman till en helhet som ger beröringspunkter med samtida liv och skapar
struktur och
sammanhang.
Händelser skapar historia, men det är människor som skapar händelserna och i
historiens ljus kan livsöden uppenbaras och gestalta hur det en gång kunde vara och sedan
blev, med
yrkesutövning från dåtida arbete på hemorten till dagens arbetspendling.
Det torde ligga i sakens natur att lokalhistoria främst berör dem som har
anknytning till
vad som återges i text och bild, eller som här vår bygd och foton med enbart
förnamn. Men att
dokumentera en bygds historia är inte bara en lokal angelägenhet, utan också en
spegling av
en nationell samhällsutveckling i stort, eller som ett uttryck lyder:
Individualiserad i det
konkreta, och därför identifierbar i det allmänna.
Det innebär i denna rikhaltigt illustrerade dokumentation om en hembygd inte
bara sådant
som inte längre finns, vare sig det är järntillverkning, jordbruksmetoder, boställe, tegelbruk,
garveri och vadmalsstamp, eller en cellulosa-fabrik som var ”Sveriges första
kemiska fabrik i
sitt slag”.
Fattiggård blev ålderdomshem, som blivit pensionärslägenheter, senior- eller
äldreboende,
och den samhällsomvandling som ägt rum bara sedan 1950-talet kan skänka
perspektiv och
väcka tankar, inte bara hos en fyrtiotalist.
Det handlar självsagt också om sådant som nu finns, vare sig det är kyrkan, ICA
Nära
Rottna hallen, Rottnavallen, Gräsmarks skola, Hembygdsgården eller Vackerheta i
Gräsmark,
förutom vilka byggnader det är man ser i kyrkbyn, eller fastighetspriser som
inneburit att ett
hus som 1980 såldes för 50 000 kronor efter att ha stigit i värde till 325 000
kronor 2001 komatt säljas för 700 000 kronor 2010.
Därtill allt annat, mångt och mycket.
Vem förebilden var till djävulen ”som med horn och svans hade placerats bland de
osaliga
andarna i helvetet” i Erik Jonaeus monumentalmålning i Gräsmarks kyrka finns
vetskap om,
liksom med namn och allt vem förebilden till majorskan i Sagan var, man kan läsa
om
Knall-stinas trollkonster, och att fraktfarten för Kyms-bergs Bruk med
utskeppningshamn i
Lillsjön möjliggjordes genom att kanalen mellan Lillsjön och Rottnen handgrävdes
1862, och likaså innebörden i ”den gamla enkla svenska byggnadsplanen: en rektangel,
dubbelt så lång
som bred”.
Med Jan-Olov Nilssons ord ”går vi alla omkring och bär på historien i våra
gener”.
Historielöshet är ingen önskvärd sak, och historia som inte dokumenteras kan
vara förlorad
historia.
Alf Brorson
Recensionen publiceras även i Näverluren.
Wermlandiana 2022:4
Cohén, Harald, Alla borde ha katt. Karlstads pastorat 2022. 85 s.
I somras pensionerades domprosten Harald Cohén efter åtta år som chef och ledare
i Karlstads
pastorat med dess fem församlingar – alla med olika karaktär. Hur utövar man
ledarskap i en stor,
kreativ, spretig och idéburen personalorganisation?
Harald Cohén berättar i
inledningen att man
varannan vecka skickade ett nyhetsbrev till alla anställda. Varje brev inleddes
med tankar han haft med
anknytning till något som hänt, till årstiden eller till något annat. En del av
dem handlade om
katter. Han är verkligen en kattälskare och berättelserna var kopplade till hans
Gudstro. Han finner
att katten ibland lär oss saker om livet och på så vis även kan hjälpa oss i
relationen till Gud och våra
medmänniskor. När han nu skulle sluta sin tjänst framkom förslag om att han
borde försöka göra
något av sina kattberättelser. Resultatet blev denna lilla underfundiga skrift –
en del hämtat ur
fataburen, en del nyskrivet. För säkerhets skull betonar han att det inte är
fråga om en avancerad
teologisk skrift utan en samling texter som handlar om katter, livet och Gud.
Boken är tänkt som en
andaktsbok och kan därmed vara ett underlag för den personliga reflexionen.
Kattberättelserna
har
inte ett egenvärde utan är snarare en ingång för en fördjupande eftertanke. De
läses nog bäst
styckevis. Kanske ett sätt att börja dagen eller veckan.
Med hjälp av iakttagelser och erfarenheter av familjens katter genom åren lyfter
Harald Cohén fram
sådant som katter är föredömliga specialister på. Till exempel konsten att vara
totalt oberörd av
uppfostran och samtidigt vara en obrottsligt trogen vän, att kunna sova vid
behov på vald plats utan
hänsyn till omgivningens protester (egentid?), förmågan att tvinga fram paus i
planerat och viktigt
arbete genom att ogenerat smyga fram över datorns tangentbord markerande att
kroppslig beröring
är minst lika viktigt. Katten är medveten om sin höga (högre?) rang och det får
ägaren rätta sig efter.
Kopplat till sina iakttagelser och reflexioner finner han osökt väl valda korta
bibelcitat, som blir ett
slags kloka tänkespråk, sådant som vår kultur hade förr. Varje avsnitt rymmer
också förslag till bön.
Inge Bredin
Wermlandiana 2022:4
Edliden, Ann, Dör för dig. Bokförlaget Polaris 2022. 367 s.
Ann Edliden är född i Karlstad där hon startade sin yrkesbana som journalist och
även drivit en
vintagebutik. Idag är hon nöjes- och kulturjournalist på TT Nyhetsbyrå i
Stockholm. Förra året
debuterade hon med romanen Någon annans tidsfördriv.
I sin nya samtidsskildring, Dör för dig, ge
hon en inblick i hur en influencer lever och arbetar.
I satirisk anda och med
skarp blick för detaljer
och mycket humor skildras överklassflickan Tess Dunckels hårda arbete att nå
sitt mål att bli Sveriges
största influencer. I sin vlogg på sociala medier lägger hon ut korta
videoinspelningar på sig själv och
berättar öppenhjärtigt och dramatiskt om sitt liv. Det handlar om att få så
många följare och därmed
så många sponsorer som möjligt, kort sagt att få största möjliga uppmärksamhet
och tjäna så mycket
pengar som möjligt. Självklart har hon också ett eget sminkmärke, Belle Face.
Till sin hjälp anställer
hon Vilma Diaz från Göteborg som assistent och det är utifrån hennes perspektiv
som historien
berättas. Lite lantis är Vilma förstås men Tess ”känner att de klickar så bra”
ändå. Vilma, som hoppat
av universitetsstudier och jobbat som städare, har författarambitioner och en
mer jordnära syn på
tillvaron än Tess. Men hon tror sig ha en vän i henne och dras in i hennes
ytliga värld. Tess är en
självupptagen och nyckfull arbetsgivare som utnyttjar Vilma till fullo. Hon drar
sig inte heller för fula
metoder för att öka sina följarsiffror och vinna fördelar. Problemen får Vilma
ta hand om. Deras
tillvaro är till synes perfekt tills de under en vistelse på franska Rivieran
råkar ut för en ödesdiger
händelse som blir deras gemensamma hemlighet. Den vänskap de tror sig ha visar
sig bygga på en
skör grund.
Boken ger en bild av en värld som lever i sin egen bubbla på sociala medier, där
följarnas och
mediernas uppmärksamhet kan ge stora pengar, där yta kan bli viktigare än
innehåll och det egna
jaget ta över på bekostnad av hänsyn till andra. Det är också en skildring av
klasskillnader,
generationsgap, destruktiv vänskap och att hitta sig själv.
Som
journalist är Ann Edliden van att formulera sig och det märks i språket som
flyter lätt och
obehindrat. På köpet får man bekanta sig med en influencers terminologi och
populärkulturella
referenser. Dör för dig är ett nöje att läsa.
Margareta Lilja-Svensson
Wermlandiana 2022:4
Eliasson Ingemar, Brev till en ung liberal.
Ekerlids förlag 2022. 127 s.
”Moderaternas förre partiordförande Fredrik Reinfeldt beordrade oss att öppna
våra hjärtan för dem
som söker vår hjälp. Nu hånas den inställningen som ansvarslös. Du bör
reflektera över vad det säger
om vår tidsanda och om vår civilisations hälsa.”
Så heter det på s. 59 i Brev till en ung liberal och jag är rörande överens om
att vi gör klokt i att
reflektera i just den anvisade riktningen. Den nyssnämnda boken är skriven av
den i dag 83-årige
Ingemar Eliasson. Denne glasögonprydde oldboy har ett förflutet som både
arbetsmarknads- och
energiminister, landshövding i Värmland och Sveriges riksmarskalk, vidare som
recensent i denna
tidskrift och framför allt som mångårig heltidspolitiker i det Folkparti som
numera heter Liberalerna.
Eliassons brev är tretton stycken och avsedda för brådmogna individer i övre
tonårsåldern, pysar som
sländor, med socialliberala värderingar och spirande ambitioner att engagera sig
politiskt. Breven kan
dock läsas av vem som helst och spänner över vida fält: kultur, skatter,
biståndsfrågor, frihandel, stad
och landsbygd, transportmöjligheter, invandring och inte minst de accelererande
klimathoten.
Epistlarna är välformulerade och vädjande. Jag noterar stillsamt att tilltalet
är avspänt och kamratligt,
sällan ansträngt farbroderligt, och att författarens engagemang bär äkthetens
prägel. ”Kära brevvän”
lyder hälsningsfrasen i det första brevet, men fortsättningsvis nöjer sig
Eliasson med ”Kära vän” utom
i sjätte brevet som inleds med ”Kära du”…
I sina trettonde och sista utgjutelser inser Ingemar E att repetition är all
kunskaps moder och urkälla, varför han i punktform sammanfattar sitt ideologiska credo och de råd han
tidigare delat med sig av:
Ta strid för mänskliga fri- och rättigheter var de än attackeras; Stå upp för
fri åsiktsbildning, tolerans,
jämställdhet och den enskildes rätt att utöva sin religion så länge den inte
hotar andras motsvarande
rätt; Verka för fördjupat samarbete i Europa; Slå vakt om rättsstatens
grundprinciper; Sörj oavbrutet
för territoriell säkerhet och respekt för internationell rätt (även känd som
folkrätt); Prioritera arbetet
med att rädda vår planet undan klimathoten. Så långt är allt utsökt och
bokstavligen efterföljansvärt.
Men i Eliassons allra första punkt – ”Skydda och bevara den liberala demokratin”
– frågar jag mig, om
inte demokratin artbestäms på ett alltför självsvåldigt sätt. Är inte attributet
’liberal’ överflödigt här?
Om inte, så borde vi även kunna plädera för en socialistisk, konservativ eller
nationalistisk demokrati,
och det tror jag vore mindre bra. Till detta kommer att demokratin inte bara ska
skyddas och bevaras
utan också utvecklas. Det kan visa sig svårare, om den etiketteras som just
liberal.
Föga förvånande är Ingemar E med all rätt bekymrad över den liberalismens
allmänna kris som också
är de svenska Liberalernas synnerliga. När denna text skrivs i början av juni
pendlar L någonstans runt
3-procents-strecket i opinionsundersökningarna, medan de gediget anti-liberala
Sverigedemokraterna
bokförs för 18–20. Eliasson söker förtvivlat efter orsaker till att det gått så
illa.
Spårhunden i honom firar definitivt triumfer, men jag skulle önska att han
grävde djupare än han gör.
Slående är att begreppet ”socialliberal” eller avledningar av detsamma
förekommer 62 gånger i hans
bok. Däremot påträffas termen ”nyliberal” inte alls och
”laissez-faire-liberalism” blott på ett ställe. Vittnar inte den fördelningen om en ideologiskt motiverad ovilja att
tänka utanför
socialliberalismens box och ett motstånd mot att syna liberalismens avarter i
sömmarna? Sådana
frågor måste få ställas.
Jag anser att världen med den politik som torgfördes av Margaret Thatcher och
Ronald Reagan gick
in i en doktrinärt marknadsfundamentalistisk era för ca fyrtio år sedan, och att
vi i Sverige slog in på
just den vägen obetydligt senare. Vi fick nedskärningar, privatiseringar,
skattelättnader för de
välbärgade, delvis nedmonterad välfärd, djupare ekonomiska och sociala klyftor,
en högre
arbetslöshet och ett på flera områden retirerande statsmaskineri – kort sagt en
”otrygghets- revolution” med tydligt nyliberala förtecken. Många människor hamnade
oförskyllt i kläm
och ansåg sig med visst fog illa behandlade.
Det är under den sortens predikament som högerpopulistiska och nationalistiska
rörelser har kunnat
växa sig starka hos oss och i åtskilliga andra länder. Frustration och missnöje
har sedan exploaterats. I
samma mån har det socialliberala idéarvet till en del förskingrats.
– Ifall inte Liberalerna vill vara ’borgerlighetens sociala samvete’, så är det
en öppen fråga om partiet
har någon uppgift, skriver Eliasson i sitt tredje brev. Att han själv vill är
obestridligt och länder honom
till heder.
Sondottern Maja applåderar farfar med bägge händerna och bidrar till ett
positivt helhetsintryck
med fantasifullt tecknade vinjetter till bokens samtliga tretton brev.
Mats Parner
Wermlandiana 2022:3
Eriksdotter, Annika, I den djupa skogens famn. Heidruns förlag 2022. 80 s.
Vår relation till skogen har ett långt arv. Det svenska samhället har utvecklats
från ett naturnära liv till
ett urbant liv. Spåren av ett naturnära liv finns fortfarande kvar i vår kultur
men distansen till naturen
har gjort att skogen har blivit en plats för existentiella dimensionen av livet.
I Annika Eriksdotters bok I den djupa skogens famn möter vi en visuell
berättelse om minnen från barndomen, minnen starkt bundna till skog och naturupplevelse. Jag stryker det
vackra omslaget med
handen och inges en känsla av ro. De få textrader boken inne-håller leder oss
fram i förflutenhetens
landskap, en personlig berättelse men också en allmängiltig.
Annika visar en djupdimension av en erfarenhet som berört och format hennes
grundinställning i livet,
en inre plats att återvända till för att hämta styrka och djup. Minnen kopplade
till naturens och skogens
rum.
Fotografierna är meditativa och öppna för tolkning, Annika Eriksdotter släpper
in oss i sina rum, sina
minnen, men lämnar också en dörr öppen för oss som läsare/betraktare att minnas
dofterna, luften,
ljudet, det förnimbara men outtalade. De flesta av fotografierna i boken är
dubbelexponeringar med
flertydigt uttryck. Det kräver att du som läsare släpper det logiska linjära
tänkandet och öppnar dina
sinnen och din förnimmelseförmåga. Varje bild skulle fungera som ett
självständigt konstnärligt verk.
Sammansatta till en berättelse balanserar boken mellan att bli sluten och privat
och mer allmängiltig.
Mina sinnesupplevelser av de abstrakta bilderna behöver ibland mer stöd för att
få ihop en enhetlig
berättelse.
Jag fastnar för en av bilderna som jag tycker blir central i berättelsen.
Kaffepanna, kaffekopp med fat,
lingonris och ett genomlyst fotografi av det som jag tolkar som farmor i
berättelsen. Bilden bär en
tydlig tidsmarkör och kultur får möta natur, hyllningen till skogen som sakralt
rum förankras i det
jordiska och konkreta.
Det är inte vägen framåt som beskrivs utan det cirkulära perspektivet, arvet som
förs vidare, det som
tar omtag och kommer igen. Där finns en tystnad som är välgörande och det gör
gott att befinna sig
inom bokens ramar, vila en stund och känna att jag ingår i ett större
sammanhang, mina stigar korsar
andras stigar och binder den väv som håller oss alla samman.
Idéhistoriker Sverker Sörlin har skrivit ett efterord kallat De inre stigarnas
bilder. Välskriven och
intressant text som det mesta som Sörlin producerar. Jag kan ändå undra varför
man tagit med ett efterord och tycker att det gör att boken faller isär i två delar. Att man inte
litar på att den öppna
visuella berättelsen kan stå för sig själv, utan behöver sammanbindande
förklarande ord som
avslutning. Hur intressant den texten än må vara, så tycker jag den förtar något
av upplevelsen av
boken. Som att ha haft en härlig dröm och någon säger att nu måste du vakna.
Monica Furu
Wermlandiana 2022:3
Fors, Sigvard & Fors, Wilma,
Kalle mus på en spännande stadsresa. Visto förlag 2022.
Wilma Fors återberättar här en av sin morfars
sagor. Lilla musen Kalle ska besöka sin kusin i staden och ger sig av med sina
lilla väska och sitt paraply. Lyckliga omständigheter hjälper honom att ta sig
till sin lilla kusin, och tur har han och kusinen när de jagas av en katt i fina
tantens skafferi. Efter några dagars vistelse i staden återvänder Kalle oskadd
till tryggheten hos mamma.
Wilmas digitala bilder är gulliga och välgjorda men
statiska och tillför inget till den ganska poänglösa historien. En saga måste
innehålla en knorr, en poäng, inte bara ett litet äventyr. Emellertid förstår
jag att Wilma på detta sätt vill hedra minnet av sin morfar och bevara hans saga
på pränt.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:3
Fredlund, Björn & Dahlhede, Christina,
Privat konstmarknad 1650–1750.
Konstsamlingar hos
Göteborgsbor och Göteborgskonstnärer. Föreningen för Västgötalitteratur 2022.
488 s.
Människor har alltid behövt sina bilder, från stenålderns grottmålningar och
fram till våra dagars
digitala installationer. Bilderna har funnits hos hög som låg, om än det av
måleri från äldre tider som
bevarats till våra dagar förstås framförallt härrör från högreståndsmiljöer –
och från landsbygdens
och städernas alla kyrkor. Men vilka var målarna och för vilken kundkrets
utförde de sina arbeten?
De frågorna står i fokus för en minst sagt gedigen undersökning gällande 1600-
och 1700-talets
Väst-Sverige, som genomförts av konstvetaren Björn Fredlund (avliden 2020) och ekonom-historikern
Christina Dalhede. Genomgången av räkenskaper, magistratsprotokoll,
skråhandlingar, kyrkoböcker,
bouppteckningar och annat arkivmaterial har resulterat i boken Privat
konstmarknad 1650-1750.
Konstsamlingar hos Göteborgsbor och Göteborgskonstnärer.
Visst kände forskningen
till åtskilliga
konstnärer och deras verk sedan förut, men genom att dammsuga arkiven har
Dalhede och Fredlund
kunnat belägga betydligt fler såväl målare som konstverk –
bouppteckningsmaterialet för Göteborg
visar 46 olika privata konstsamlingar under den här tiden. Även om en bråkdel av
allt som än gång
funnits går att möta än idag visar boken på vilka slags motiv och manér som
varit gångbara för nu
längesedan. Det rör sig förstås ofta om det bibliska, men också antikens
berättelser har gett ett rikt
stoff för olika typer av utsmyckningar.
Göteborg var under sekler ett ekonomiskt nav för västra Sverige, från Bergslagen
och nedöver. Inte
minst var skogstillgångarna i Dalsland och Värmland och de olika järnprodukterna
från bruken viktiga
för Göteborgs tillväxt och utveckling – namn som Masthugget och Järntorget
minner om den här
epoken. Det tätt spunna ekonomiska nätverket fick givetvis också sin betydelse
för konstnärerna.
Målarskrået var knutet till städerna men de enskilda målarna tog arbeten i ett
vidsträckt
landsbygdsområde. För Värmlands vidkommande möter vi landskapet i boken om
kontakterna med
Kristinehamn och Karlstad, inte minst genom beställarfamiljernas
släktförbindelser. Målaren Erik
Jonaeus i Karlstad var medlem i Göteborgsskrået när han 1770 målade Yttersta
domen i Gräsmarks
kyrka. Betydligt större utrymme ägnas Michael Carowsky, död 1745 efter några få
års
målarverksamhet. Christina Dalhede har på grundval av arkivstudierna kunnat
avfärda honom som
upphovsman till de kända målningarna i Örgryte gamla kyrka – men knyter honom,
som den tidigare
litteraturen, till de av himmel och helvete som återfinns i Borgviks kyrka.
Carowsky var gesäll hos
målarmästaren (och svärfadern) Johannes Ross i Göteborg.
Boken är rikt illustrerad. Den är fullspäckad med fakta om personer och
konstnärliga släktkretsar,
som i påfallande stor utsträckning har kopplingar till den kontinentaltyska
miljön. Man får lära sig
mycket och får en vidgad bild av vad de västsvenska förbindelserna betydde i
samtiden. Det var inte
bara järnet och träet och en strid ström av riksdalrar som utbytet gällde – det
handlade minst lika
mycket om ett flöde av kultur mellan olika delar av Sverige, och Europa.
Värmland var sannerligen
inte någon isolerad avkrok av världen, inte nu och inte heller för
tre-fyrahundra år sedan.
Peter Olausson
Recensionen har även publicerats i Näverluren.
Wermlandiana 2022:3
Fredriksson, Ernst, Så var det då. Minnesanteckningar från ”Sellereskomarka”.
Eget förlag. Andra
upplagan 2022. Säljes genom sondottern Karin Fredriksson, Lilla Sundsbyn tel
0702530730. Pris 180kr + frakt.
Det är i regel kända och betydelsefulla människor som skriver sina memoarer och
ger ut i bokform.
Men ibland kan det vara en alldeles vanlig människas minnen som blir tryckta.
Ernst Fredriksson från
Sillerud (1886–1985) skrev mot slutet av sitt liv ner sina minnen. En del
trycktes i tidningen Nordmarksbygden. 2008 gavs Ernsts minnesbilder ut i bokform. Denna
uppmärksammades inte i Wermlandiana då, så när boken åter finns tillgänglig i tryck så är det en god
anledning att skriva nu i
stället.
Ernst Fredriksson var verksam som skogs-arbetare och arrendator och under större
delen av sitt långa
liv var han bosatt i Sillerud, först i Östra Boda och senare i Tegen. Jord och
skog samt djur var Ernsts
största intresse.
Han var också en sann folkrörelsemänniska och var aktiv både inom nykterhets-
och
missionsrörelsen. Han var medgrundare till Blåbandsföreningen och 1914 beslutade
de att
tillsammans med missionsvännerna uppföra ett kombinerat blåbands- och
missionshus i Östra Boda.
Huset står ännu kvar men på senare år har det inte använts för några samlingar.
Ernst berättar minnen från sitt arbetsliv inom skogen och flottningen men också
om bygdens lokala
historia, seder och bruk och om folket i bygden och betydelsefulla
personligheter.
Eftersom boken är sammanställd från olika artiklar och anteckningar så
förekommer det vissa
överlappningar. Men samtidigt så skriver Ernst mycket levande om de människor
som han mött.
Bokens största värde – förutom det rent lokala skildringar av vem som bott på
olika gårdar och torp –
är de annars sällsynta skildringarna inifrån av en jord- och skogsbrukares liv.
Det finns inte särskilt många sådana här böcker. Minnena har försvunnit när den
här generationen gick ur tiden.
Därför så får vi vara tacksamma att Ernst skrev ner sina minnen, och att hans
efterkommande låtit
oss ta del av skildringarna.
Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2022:4
Frithiofson, Axel, Vardagsvisor.
Tonsättning Björn Sandborgh. Lions Club Torsby 2022. 119 s.
Lions Club i Torsby har sedan decennier tillbaka
ägnat sig även åt kulturella aktiviteter. Åren 1973 – 1982 utgavs den värdefulla
skriftserien Torsby förr och nu och år 1979 Olov Olovssons Finska
släktnamn i mellersta Sverige och Norge, en sedan länge slutsåld och mycket
eftersökt skrift.
År 1987 utgavs Axel Frithiofsons Vardagsvisor från
tidigt 50-tal i ny upplaga, den femte. Ett antal dikter hade nu tonsatts av
Björn Sandborgh. Det är i år sjuttioett år sedan första upplagan kom.
Fortfarande är Axels dikter omtyckta och Lions Club i Torsby har än en gång
utgivit Vardagsvisor, den sjätte upplagan, reviderad och med ett utökat
antal tonsatta dikter. Det är inte vanligt att diktsamlingar når så många
upplagor. Oscar Stjernes Sol och snö har nog värmländskt rekord med hela
nio upplagor.
I sin del av det tudelade förordet skriver Björn
Sandborgh: ”Axel Frithiofson levde mitt i den geografi som hade formats av
skogsfinnar under föregående sekler.”
Den första upplagan gavs ut 1951 på Bror Finneskogs
förlag Finnbygden. I artikeln ”Store-Bror och jag” i Finnkultur Nr 1 2006
berättar Knut Warmland om utgivningen: ”Det var Axels första (och kanske sista)
bok, och han blev lite deprimerad över tryckfelen. Vem som skött
korrekturläsningen var mig obekant, men vi gick tillsammans igenom boken, i
synnerhet dialektdikterna. Den femte upplagan, 1987, blev inte heller felfri,
men är annars den som bäst svarar mot hans intentioner.” Och nu är det rimligen
den sjätte som svarar mot det citerade omdömet.
Axel Frithiofson skrev faktiskt en bok till eller
snarare liten skrift på fjorton sidor, En skogsarbetare om skyddsproblemen.
Den kom i minst tre upplagor 1947, 1954 och 1957. Den är så intressant att den
ska få en egen artikel. Ännu en bok anges i LIBRIS-katalogen som författad av
Axel Frithiofson, nämligen Drömmen om Sarklamp: Jonas i Lia berättar.
LIBRIS anger Erik Goland som redaktör/utgivare. Goland är sannolikt
initiativtagare och Axel Frithiofson har betraktat honom som huvudansvarig för
boken.
Vissa texter i nya upplagan av Vardagsvisor är
något reviderade. Strävan har varit att komma originalet så nära som möjligt
liksom att rätta till eventuella upptäckta fel. Illustrationerna visar en
återgång till några av de tidigaste upplagorna: Paul Piltz, Oscar Wiklundh.
Några fotografier kompletterar. RM Reklam & Tryck Torsby står för layouten.
Ett efterord har tillfogats i form av artikeln
”Fjärran ligger minnena” av Karl-Henry Berg, tidigare publicerad i Torsby
förr och nu 1981. Den speglar en livslång vänskap. Sammantaget blir det en
läcker volym, som kan köpas bland annat på Sahlströmgården för 200 kronor.
Förhoppningsvis ska denna nya upplaga fylla vårt behov av Axels dikter för
överskådlig tid.
Arne Vannevik
Wermlandiana 2022:2
Fågelguiden. Europas och
Medelhavsområdets fåglar i fält.
Av Lars Svensson, Killian Mullarney & Dan
Zetterström. Bonnier Fakta 2022. 479 s.
Det händer att utländska vänner förundras över att så många svenskar vet namnet
på fåglarna vi ser. ”Hur kan du veta vem som är steglits, storspov eller trädpiplärka?” Då
brukar jag tänka
på en karl i en liten röd stuga utanför Skattkärr. Jag är ingen fågelexpert, men
numera klarar jag
merparten av de 20–30 arter vi matar på vår tomt i Forshaga en vanlig vinter.
Det beror på
honom.
Han heter Dan Zetterström och är en av de bästa fågel-illustratörerna i världen.
Dan från
Kappstad inte bara känner igen fåglarna. Han kan måla dem så att vi andra känner
igen dem
också. Vilket avundsvärt yrke för en naturvän! Vilket bra jobb att ha i ett land
av fågelvänner.
Boken som Dan Zetterström är med och illustrerar heter Fågelguiden. Europas och
Medelhavsområdets fåglar i fält. En klassiker och den bästa fälthandbok över
fåglar som jag
vet. Så finns den också på 23 språk och har sålts i drygt en miljon exemplar,
varav 200 000 i
Sverige.
Nu kommer tredje utökade och omarbetade upplagan. Som vanligt med bra
illustrationer
vilka lär mig att se skillnad på likartade arter. Som vanligt med kartor över
häckning, flyttning
och övervintring. Som vanligt med lika faktaspäckade, läsvärda texter om varje
art. Bara det att
boken behandlar samtliga fågelarter som häckar eller regelbundet kan ses i
Europa, i Nordafrika
norr om 30:e breddgraden och i stora delar av Mellersta Östern är
respektingivande. Plus
Kanarieöarna, Madeira och Sinaihalvön. Tillsammans blir det över 900 arter som
beskrivs, från
knölsvan till kastanjemunia.
Här är varför jag en gång lärde mig känna igen familjens älskade utflyktsfågel
trädpiplärkan.
Tack vare de raderna lärde jag mig sedan lätet: ”Sångflykten typisk, startar
från träd, klättrar
först, dalar sedan med stela vingar och med mot slutet hängande ben till ny
sittplats i träd.”
Den svenska Facebookgruppen ”Fåglar inpå knuten” har just nu 159 600 medlemmar
ser jag.
Många av dem synnerligen kunniga och hjälpsamma. Tack, Zetterström, Svensson och
Mullarney. Ni verkar i en flera hundra år lång rad av naturkunniga folkbildare.
Det är en lycka när man plötsligt vet vad fågeln med sångflykten heter.
Sven-Ove Svensson
Wermlandiana 2022:3
Gråsjö, Frida, Champagnekorkar och cateringkaos. Modernista 2022, 223 s.
Den temperamentsfulla Cilla är huvudperson i Karlstadbon Frida Gråsjös tredje
feelgoodroman om
familjen Blom i den fiktiva staden Rosnäs i Dalsland. Tack vare sitt hetsiga
humör får Cilla chansen att
ställa upp i en matlagningstävling i tv. Producenten vill ha medverkande med
kort stubin så det blir
”bra tv”. Priset är en stor summa pengar och möjligheten att få en egen tv-show.
Cilla introducerades i Gråsjös första bok, Bed & Breakfast för lata brudpar,
där hon tillsammans med
tvillingsystern Bea startade ett team som anordnar kompletta bröllop. Redan då
antyddes att Cilla
har svårt att få livspusslet att gå ihop med 2-åriga tvillingflickor och mannen
Dieter som reser alldeles
för ofta. Problemen kvarstår och satsningen på en cateringfirma har inte heller
gått som förväntat så
hon behöver verkligen vinna matlagningstävlingen. Motståndaren, den argsinta
Maggan i boots och
cowboyhatt, visar sig dock vara lika ivrig att vinna och det hela tar sig ibland
nästan farsartade
uttryck. Maggan pikar Cilla med otrevliga påhopp och fula trick. Cilla försöker
hålla igen sin ilska men
inte heller hon är befriande nog alltigenom juste. Värst av dem alla är
producenten själv som gör vad
han kan för att underblåsa osämjan för att höja tittarsiffrorna.
Samtidigt som Cilla kämpar för sitt företags överlevnad försöker hon lösa
problemen på hemmaplan.
Är Dieter otrogen? Vill hon inte egentligen fly från alltihop och resa ut i
världen igen som hon gjorde
under sina första år som kock? Eftersom det här är feelgood vet läsaren från
början att allt kommer
att lösa sig på bästa sätt. Det är skönt att ibland läsa en bok där karaktärerna
till slut har turen med
sig. Och på vägen dit få en underhållande historia med inslag av konflikter som
många kan känna igen
sig i.
Det hela berättas rakt och raskt utifrån Cillas perspektiv med detaljrika
beskrivningar av de olika
maträtterna och hur de tillagas. Variationerna är många. Däremot skulle man
önska fler variationer av ”hon blev varm i hela kroppen” och andra klichéartade uttryck. Det skulle
göra Gråsjös böcker än
mer läsvärda. Man vill gärna veta hur det går för Cilla och hennes familj i
fortsättningen.
Margareta Lilja-Svensson
Wermlandiana 2022:3
Gustaf Fröding och Kristinehamn. Gustaf Fröding-sällskapets årsbok, redaktör
Fredrik
Höglund. Bild,Text&Form 2022. 155 s.
Valet av tema för sällskapets årsbok 2022 var verkligen lyckat. Kopplingen
mellan Gustaf
Fröding och Kristinehamn öppnade för både nya och intressanta vinklingar, där
jag tycker att
Fredrik Höglunds egna artiklar är de mest läsvärda.
Han
funderar till att börja med över hur det kom sig att familjen Fröding hamnade i
Kristinehamn. Familjen hade, efter att ha bott på Alster och på närbelägna
gården Byn, flyttat
in till Karlstad. 1865, när Gustaf var tre år, bröt den stora branden ut.
Karlstad lades i ruiner.
Emilia, Gustafs mor, hade en bror i Lund. Han lånade tillfälligt ut en lägenhet.
Men snart ville familjen tillbaka till Värmland. I Karlstad var det av naturliga
skäl ont om
bostäder, vilket drog upp priserna. I Kristinehamn var det billigare att bo och
där fanns mer
att välja på. Fredrik Höglunds slutsats verkar trovärdig.
Om Gustafs föräldrar och deras problem har det skrivits mycket. Här får vi en
helt annan,
mer positiv berättelse. Gustaf tyckte om att läsa och leka, både med systern
Matilda och en
jämnårig pojke, Adolf Lundbom. Han blev som en fosterbror till Gustaf. Fantasin
flödade i
lekarna och familjelivet tycks ha fungerat rätt bra. 1896, när Gustaf börjar
studera i Uppsala,
har vi som läsare fått en ny bild av den blivande skalden.
Fredrik Höglund återkommer i ett annat kapitel. Han har studerat Frödings dikter
och sökt
kopplingar till Kristinehamn. Han fann inte så många, fast några träffar tycker
han sig se.
Bland annat förebilden till ”Våran prost”. Men analyserna och funderingarna är i
sig klart
läsvärda.
Ett annat kapitel bör särskilt lyftas fram. Det är Louise Jakobssons berättelse
om Signe
Trotzig, sköterskan som aldrig svek den sjuke och deprimerade skalden. Även om
den tiden har mycket skrivits, men här får vi en bild av Signe Trotzig som privatperson.
Louise
Jakobsson, som bland annat arbetat som arkivarie och som guide på Alster, har
verkligen
djupdykt i mängder av arkiv och tidigare skrivna böcker och kartlagt hela Signes
liv. Inte
visste jag att hon var född i Kristinehamn!
Men det finns mera att läsa i årsboken. Ett roligt kåseri, skrivet av Fröding
själv.
Kopplingarna mellan Fröding och skulptören Erik Rafael-Rådberg beskrivs av
Öivind Åsberg.
Kerstin Stenberg berättar om åren hon bott i Frödinggården och Carl-Johan
Ivarsson skriver
om väckelserörelsens betydelse för Kristinehamn – och för Gustafs båda
föräldrar.
Lägg härtill ett fint hantverk av Anita Stjernlöf-Lund som precis som vanligt
stått för den
grafiska formgivningen. Omslaget är så lent att man blir glad bara man tar i
boken!
Och till sist: I ett förord, skrivet av Ingemar Eliasson, konstaterar denne att
det är märkligt att
inte Kristinehamn fått större utrymme i Fröding-historikerna. Det var ju trots
allt där han växte
upp!
Eliasson har ändå en uppmaning. Att nu börja understryka att skalden var
kristinehamnare
vore höjden av lokalpatriotism.
”Jag tycker inte vi ska börja hävda det”, skriver han. ”Men det finns ändå goda
skäl att kasta
mera ljus över familjen Frödings tid i Kristinehamn.”
Och nu är det gjort – i form av en årsbok.
Gunvor Nyman
Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad.
Wermlandiana 2022:4
Gustavsson, Jan, Forshaga och folkrörelserna. Ett samhälle i förändring¨.
iIllustrerad av Peter Wallgren. Bernhards förlag 2022. 132 s.
I
slutet av 1800-talet var Forshaga en utpräglad bruksort med aktiva folkrörelser.
I
den här aktuella skriften behandlas arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen,
nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen i Forshaga från slutet av 1800-talet med
nedslag i viktiga händelser under 1900-talet i egna kapitel. Denna del av boken
bygger på en hel del litteratur, uppsatser och visst arkivmaterial. Varje
kapitel
avslutas med en kortare reflektion av någon representant från respektive rörelse
utifrån utsiktsåret 2021.
Folkrörelsernas betydelse för en liten kommuns utveckling är en givande
orienteringspunkt för att berätta om en orts historia, människor och utveckling.
Avsnitten med utgångspunkt i folkrörelserna kompletteras av enskilda personers
berättelser om livet förr och nu i Forshaga. Vidare tillkommer avsnitt om
Skived,
villasamhället, invandrarna, hembygdsföreningen och även Forshaga idag.
Framställningen avslutas med en käll- och litteraturförteckning.
Kapitlet om arbetarrörelsen är det mest omfångsrika och därför innehållsrikt.
Redan 1895 slöt sig arbetarna vid Forshaga Sulfitfabrik samman för att bilda
Värmlands första fackförening. Ordföranden avskedades och efter en kort tid
upplöstes fackföreningen. Det tog dock inte lång tid innan Arbetarklubben i
Forshaga bildades och 1897 deltog dess medlemmar i 1:a maj-tåget i Karlstad, där
två hundra personer samlats för att lyssna till agitatorn Axel Liv. Ett halvår
senare klubben till en fackförening som anslöt sig till Grov- och
arbetareförbundet. I grannorten Deje bildades en socialdemokratisk
ungdomsklubb redan1906 efter ett föredrag av legendariske agitatorn Einar
”Texas” Ljungberg. Klubben inspirerade till bildandet av fackförening,
konsumentförening och Folkets Husförening.
Gustavsson berättar vidare om de hårda klasskonflikter som var för handen i
Forshaga vid slutet av 1800-talet och tiden före storstrejken 1909. Efter
nederlaget i storstrejken, konstaterar författaren, tog det tid för
arbetarrörelsen i
Forshaga att återhämta sig. Gustavsson framhåller att trots dessa motgångar ”den
gemensamma kampen öppnade ögonen för att man delade ett gemensamt öde”
(s. 38).
I de avslutande samtalen från 2021 med Vänsterpartiets My Funcke och
det socialdemokratiska kommunalrådet Per Lavén blir det tydligt att
förändringens vind svept över Forshaga.
Decennierna runt sekelskiftet 1900 är en tid då det sjuder av aktivitet i
Forshaga
den långa arbetstiden till trots. Arbetstiden är vanligen 12 timmar per dag, sex
dagar i veckan. Den äldsta föreningen i Forshaga tycks IOGT-NTO-föreningen
Myran i Forshaga bildad 1885 vara. Samma år bildades i Torps missionshus i Deje
Logen nr 1033 Yggdrasil. Fotbollsklubben initieras 1906, då åtta forshagapojkar
startade en insamlingslista för att inhandla en fotboll. Fotbollsföreningen
Framåt,
senare Forshaga idrottsförening bildades 1907. En rad religiösa samfund som
Frälsningsarmén och Missions- och Baptistsamfunden ordnade aktiviteter. Tiden
efter andra världskriget behandlas främst i de intervjuer som dominerar andra
delen i framställningen.
I
det avslutande avsnittet ”Forshaga idag” presenteras en rad statiska uppgifter
från 2000-talet. Där framkommer att med en befolkning på 11 606 personer 2021
är Forshaga fortsatt en aktiv kommun som satsat rejält på utbildning och i
jämförelse har ett relativt rikt föreningsliv där idrottsrörelsen är den
folkrörelse
som kanske bäst klarat omställningen till en ny tid. I sin sammanfattning
konstaterar författaren att folkrörelserna har förändrats men att om ”vi vill ha
förändring så är folkrörelser den kraft som behövs för att skapa förändring” (s.
127).
Författaren har ett tiotal böcker bakom sig och är boende i Forshaga sen 1970-talet. Boken är illustrerad med inkännande kolteckningar av Peter Wallgren samt
en del fotografier.
Margaretha Ullström
Wermlandiana 2022:4
Gynnemo, Lena, I Gösta Berlings fotspår. Votum 2022. 167 s.
Lena Gynnemo är en äkta kulturtant. Hon har arbetat på Värmlands
museum och Wermland Opera och hon har varit intendent på Mårbacka.
Hon är ordförande i Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris och
Kulturveckan i Sunne. Rest i Gösta Berlings fotspår har hon bokstavligen
gjort, per buss som guide för besökare i Sunne som ville veta mer om de
människor och platser Selma berättar om i sina böcker. Nu har Lena
Gynnemo själv skrivit en bok.
Hennes bok är en lista över säkra eller förmodade förebilder till Selmas
litterära personer. Att Selma hämtade inspiration från skrönor och
berättelser hon hört i sin barndom och att hon lånat karaktärer från
människor hon mött, det är känt. Somligt har hon själv berättat om i
bevarade brev.
Att Jan Nilsson i Östra Ämtervik var förebilden för Jon i Skrolycka, alias
Kejsaren av Portugallien, är säkert sant. Jan Nilsson var ett original som
gick omkring med pappersmedaljer på bröstet.
Kaptenskan Uggla på Berga har enligt Selma själv fått sina drag från
kaptenskan Maria Westfeldt, född Uggla på Angersby militärboställe.
Kavaljererna var officerare som deltagit i flera krig, men blivit utan
tjänster efter krigssluten. De fick då flytta in i ”kavaljersflyglar” intill
herrgårdarna. Här tror sig Lena Gynnemo ha hittat förebilder til en del av karaktärerna.
Gösta Berling är sannolikt en blandning av flera personer.
Avsatta och
alkoholiserade präster fanns det gott om i Värmland på 1800-talet,
konstaterade hembygdsforskaren Linus Brolin. I en av sina böcker
presenterar han en två sidor lång lista över sådana!
Vissa platser och miljöer är lätta att känna igen. Lövens långa sjö är
förstås Fryken. Bro är Sunne, Ekeby är Rottneros, Gurlita klätt är
Tossebergsklätten. Lötafors är Stöpafors. Lagön är Malön, ett idag
omtyckt utflyktsmål med ett dystert förflutet. Där fanns en gång en
avrättningsplats. Andra platser är lite svårare att identifiera, men Lena Gynnemo har sina teorier, oftast väl underbyggda. Kopplingarna till
verkligheten ger oss kunskaper om både geografi och historia.
Anekdoter förgyller läsningen. Det är, kort sammanfattat, en riktigt bra
bok.
Lena Gynnemo varvar dessutom uppräkningarna med många korta eller längre citat ur
Gösta Berlings saga. Det gör att även den som inte läst
Selma Lagerlöfs debutroman får en bild av vad den handlar om. Bara det
kan väl vara ett skäl för att läsa Lena Gynnemos bok!
Gunvor Nyman
Wermlandiana 2022:3
Hallbäck, Elsa, Ethel
Halvarsson textilkonstnär. Votum
förlag 2022. 168 s.
Elsa Hallbäcks bok är en biografi över en av
Värmlands mest kända textilkonstnärer, men boken i sig är faktiskt en
konstskatt. De vackra alstren har fått stort utrymme och förgyller verkligen
sidorna.
Ethel föddes i Kristinehamn 1917 som Halvarsson.
Efter giftermålet med Gunnar Andersson tog hon hans efternamn. Makarna fick två
barn, men Ethel hade svårt att kombinera hemarbetet med sin konstnärliga
verksamhet, som hon brann för. Det blev skilsmässa. Därefter kallade hon sig
Ethel Halvar-Andersson med signaturen EHA.
Som 17-åring kom hon in på Tekniska skolan i
Stockholm, numera Konstfack. Hon utbildade sig till teckningslärare med koppling
till textilier. Innan hon flyttade till Stockholm hade hon lärt sig att väva och
snart visade hon sig vara mycket skicklig när det gällde både teknik, mönster
och färgkombinationer.
Fast som designer stod man vid den här tiden inte
särskilt högt i kurs. Det var ju väverskorna ”som gjorde jobbet”. När Ethel så
småningom anställdes i Värmlands hemslöjd var det inte ens tillåtet att signera
vävnaderna. Snart var hennes stil ändå så speciell att hon blev både känd och
beundrad. Hennes ”Solrosmattan” gjorde succé när den visades på en utställning
1947.
Inte heller det rent praktiska arbetet hon lade ner
fick den uppmärksamhet det förtjänade. När arbetet med Värmlandsgåvan, en
utställning som skulle visas på The American Swedish Institute, drogs igång fick
Ethel ta totalansvaret för de många textila bidragen. Hon lade ner ett
jättearbete, samarbetade med hembygdsföreningarna, valde motiv, konstruerade
mönstren, handledde drygt tiotalet väverskor och räknade med att få följa med
till USA – men icke! Landshövdingen och landstingsdirektören med fruar samt
sekreteraren i länets hembygdsförbund skulle representera Värmland.
Döm om deras förvåning när Ethel dök upp i
utställningslokalerna. Hon hade själv, med stor möda, skrapat ihop pengar till
resan.
När herrarna fick se henne ville de att hon
omgående skulle ta itu med utställningen, men då fick de svar på tal. Ethel lät
sig inte hunsas. ”Jag är ledig. Jag är här på studieresa”, svarade hon.
Under 15 år arbetade hon på Värmlands hemslöjd, men
1955 tog hon steget och öppnade eget. 1977 lade hon ner företaget och började
kalla sig fri konstnär.
Hennes arbetsförmåga var imponerande. I bokens
förteckning över kända kyrkliga alster finns 70 sådana uppräknade. Till det
kommer mattor, möbeltyger och annan textilkonst, levererade till privatpersoner
eller andra offentliga lokaler. Fler än tusen olika unika mönster lär ha skapats
av Ethel Halvar-Andersson.
Den sista delen av den nya boken, runt 60-talet
sidor, är fylld av vackra foton, fakta och berättelser om olika textila verk.
Tråkigt nog har det blivit fel någonstans i produktionen. De kortfattade
texterna under bilderna är tryckta med så ljusgrå färg att de är svårlästa, men
det får man ha överseende med. Helheten är väldigt bra.
Elsa Hallbäck, som i många år var konstansvarig
inom landstinget, har lagt ner ett imponerande jobb på sin bok. Utöver allt som
rör Ethels arbete får vi följa hennes resa genom livet. En fin brevväxling med
mamman inleder, barn och barnbarn bidrar med egna berättelser och kärleken till
Värmland finns hela tiden med i bakgrunden.
Ethel Halvar-Andersson avled 2011, 93 år gammal.
Elsa Hallbäck avslutar sin text med en önskan: ”Med den här boken hoppas jag att
Ethels textila konst blir uppmärksammad, igenkänd och får den respekt och
uppskattning den så väl förtjänar!”
Det är bara att instämma.
Gunvor Nyman
Wermlandiana 2022:2
Hedström, Carl & Joakim Britta, Varför blir det fint när man krattar? Fantasi &
fakta 2022.
345 s.
När Joakim Hedström var tio år fick han en skrivmaskin av sina föräldrar. Från
den dagen
ville han bli författare. Det skulle dröja 25 år innan detta gick i uppfyllelse
och då i form av
facklitteratur, bland annat inom företagande och kommunikation. Joakim Hedström
är född
och uppvuxen i Storfors men bor nu i Norrköping. Några veckor innan han skulle
fylla 30 år
fick han svar på alla de frågor han ställt om sig själv genom livet. Han fick
diagnosen ADHD.
Varför blir det fint när man krattar? är hans skönlitterära debut.
Med varsam och varm hand porträtterar han fem karaktärer som alla på sätt och
vis är lite
udda och kantstötta av det gängse samhället. Hur ska man vara för att som
människa passa in i
normen, är en övergripande fråga i berättelsen.
Sola och Richard möts på IKEAs sängavdelning. Richard arbetar som biolog på
Länsstyrelsen, lever ett inrutat liv i en studentlägenhet. Dygnet är välplanerat
och i detta
känner han trygghet. När han möter Sola, formgivare av förpackningar till
sexleksaker, ställs
hela livet på ända. Han går ändå med på att flytta ut till Stupet 3, torpet på
landet utanför
Linköping där han ska bo och leva med Sola. Men alla förändringar i livet blir
för mycket och
han flyr på sin cykel. Sola har lämnat ett långt förhållande med Lotta. Hon har
en stark
barnlängtan och tänker sig ett familjeliv tillsammans med Richard.
Em, Richards bonusdotter, Egon, Solas hyresvärd och hans barnbarn Abraham är de
övriga tre speciella personerna i denna feelgood-roman. Abraham är sex och ska
snart fylla
sju. Han är en frågvis liten person och när Richard tröttnar och säger att han
bara får ställa tre
frågor till, tänker han länge. Till sist kommer – Finns Gud? Varifrån kommer
vatten? och Varför blir det fint när man krattar? som också fått bli titel på romanen.
Det är en humoristisk, mysig men också tänkvärd historia om att hitta sin plats
i tillvaron
men de 345 sidorna hade nog vunnit på att bantas ner något för att strama upp
dramatik och
framåtrörelse i romanen.
Gun Berger
Wermlandiana 2022:3
Hedström, Ingemar, Smaragd i vulkansmidd kedja.
Bernhards förlag 2022. 419 s.
Mitt emellan Nicaragua och Panama, med Stilla havet i väst och Karibiska havet i
öst, ligger
Costa Rica, ”den rika kusten”. Ett populärt resmål och vars regnskog är ett av
de biologiskt
rikaste områdena på jorden med kanske 5 procent av all världens arter av djur
och växter.
Dessutom det första landet i världen som avskaffat sin armé.
Här hamnade pastorssonen Ingemar Hedström och här fick han sitt specialuppdrag
av landets
miljöminister. Att skona en tropisk regnskog i dragkamp med starka krafter,
däribland
presidenten.
Ingemar Hedström har levt ett spännande liv. Det började i Åmbergsbacken i Sunne
och
fortsatte på olika håll i Sverige, USA och inte minst Costa Rica. Som
befrielseteolog har han
varit studentpräst i Ecuador och som zoolog har han varit docent i tropisk
ekologi i Costa Rica,
men även undervisat i Sverige liksom på University of Boston med flera
lärosäten. Han har
doktorerat och skrivit en lång rad vetenskapliga artiklar samt ett 20-tal
böcker. En av dem är
praktverket Untamed Talamanca, ”en tropisk totalupplevelse med enastående
bildmaterial,
publicerad på både spanska och engelska” som Micael Lindholm skriver i förordet
till den nya
boken. Totalt har Hedström arbetat mer än 30 år i Nord-, Central- och
Sydamerika. En legend.
Han lyckades verkligen rädda ”Smaragden Barbilla”. Skildringen av den
miljökampen är
dramatisk och beskriver klimathot, urfolk, fattigdom, maktmissbruk, religion och
både biologisk
och kulturell mångfald.
Om
allt detta skriver Hedström med stor entusiasm. Det blir samtidigt till en
berättelse om
hans liv. Som läsare imponeras jag av författaren, av platsen han skildrar och
av de många
naturkunniga människor han möter. Boken myllrar av sådana möten. Problemet är
att den hade
behövt en redaktör. Texten vimlar av ofullständiga meningar, författaren växlar
glatt mellan
dåtid och nutid i samma stycke och ibland blir det så många insprängda
kursiverade ord på
spanska och andra språk att det stör läsrytmen.
Fast visst är det ett intressant område han kämpat för, 9 447 kilometer från
Åmbergsbacken.
Forskaren och miljövännen Ingemar Hedström har gjort god nytta för Costa Ricas
regnskog.
Sven-Ove Svensson
Wermlandiana 2022:4
Hembygden. Dalsland 2022. Red Gudrun Rydberg. Dalslands Fornminnes- och
Hembygdsförening
2022.
Dalsland är Dalsland och inte Värmland – det är naturligtvis så, trots att de
båda landskapen kyrkligt
sett hört ihop inom Karlstads stift alltsedan 1500-talets slut. Natur- och
kulturgeografiskt är
likheterna mellan Dalsland och Värmland betydande, med stora skogar och
glittrande vatten och
levande småbruksbygder på båda sidor om landskapsgränsen än i våra dagar.
Hembygdsarbetet är
också minst lika livaktigt i Dalsland som hos oss. Åtminstone på ett område kan
man också bli lite
avundsjuk: det dalsländska hembygdsförbundet ger ut en fullmatad årsbok för
landskapet alltsedan
1918. Då och då förekommer uppsatser som också berör värmländska förhållanden.
Under senare år
har bidragen av Roland Hammeland ofta haft den kopplingen. Han har i en rad
artiklar tagit upp
frågor kring den medeltida historien väster om Vänern, med stöd i såväl
arkeologiska belägg som i
det bevarade diplomatariska brevmaterialet. I senaste årgången (2022) av
Hembygden är det dags
igen. Nu gäller det Edsleskog (mellan Åmål och Bengtsfors), som någon gång under
1100-talet fick en
tegelkyrka av monumentala dimensioner – en kyrka som under sekler framöver också
utgjorde en
betydande vallfärdsort med eget helgon. Arkeologerna har under senare års
utgrävningar kunnat
belägga att kyrkbygget var en av de allra första tegelkonstruktionerna i Sverige
överhuvudtaget –
tegeltekniken kom från kontinenten och tegel var nytt som byggmaterial och
därmed dyrt och
exklusivt. En sådan satsning krävde stora resurser. Varifrån dessa kom och vilka
krafter som låg
bakom kyrkbygget hör till de intressanta gåtorna som förknippas med platsen.
Edsleskog ligger inte långt från Värmlandsgränsen och måste givetvis ha haft sin
betydelse också för
människor i socknar som Svanskog, Långserud, Sillerud, Kila m fl. Det är
bestickande med kopplingen
mellan Edsleskog och det faktum att det just i de här delarna av sydvästra
Värmland under
medeltiden etablerades flera mindre kapellkyrkor ganska nära varandra. Ämmeskog,
Åstenskog och
Lönnskog kom alla att ödeläggas med tiden, men arkeologer har kunnat göra en del
betydande fynd
från kyrkplatserna. Sedan 2021 pågår också ett dokumentationsprojekt i Långserud
i syfte att
försöka bringa ytterligare ljus över frågorna om varför de här kyrkorna byggdes,
i trakter som
åtminstone i känd historisk tid varit relativt glest befolkade. Vilken betydelse
kan då ”katedralen” i
Edsleskog ha haft i sammanhanget? Forskning pågår. För den som vill få reda på
lite mer om vad som
är känt och vad som återstår att utforska kan Hammelands artiklar i årsboken
Hembygden
rekommenderas.
Peter Olausson
Wermlandiana 2022:3
Holmlöv, Olle, Träden längs med bäcken. Essäer om människor och djur.
Carlssons
2022. 212 s.
Olle Holmlöv kommer i år med en ny essäsamling, fyra år efter Djuröga. Essäerna
skulle kunna vara
skrivna samtidigt som de i Djuröga, men några av texterna är daterade 2020.
Liksom i Djuröga
handlar de om livet med naturen runt knuten, i norra Värmland, men innehåller
även reflektioner om storstäder som Oslo och Stockholm, och möten med människor. Ämnena växlar
häftigt mellan dessa
fina möten med människor och djur och tankar kring kulturen på flera plan. Jag
har med intresse läst
essän om Dödsdanser inspirerat av samtal om Dostojevskij, liksom den långa essän
om Abrahams
barn för att nämna några.
Holmlövs böcker måste läsas långsamt, de är kompakta. Hans språk är ordrikt och
målande, vackert,
och hans syn på världen ömsint och förlåtande. Kanske jag skulle önska att det
brann till någon gång,
att han visade klon. Som det nu är njuter man långsamt och blir inspirerad av
hans
fågelobservationer, hans läsning av Olga Tokarczuk och hennes bild av den
mänskliga staden
Amsterdam och för en stockholmsälskare, hans beskrivning av staden mellan
holmarna. Holmlöv är
en lärd och mångsidig iakttagare!
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:3
I historiens ljus.
Sahlströmsgården förr och nu.
66 s. Enhet av mångfald. Sahlströmsgården Utterbyn.
34 s. Sahlströmsgårdens vänner
2022.
En redaktionsgrupp bestående av Alf Brorson, Håkan Larsson och
Bengt Sahlström har sammanställt två skrifter, dels I historiens ljus
Sahlströmsgården förr och nu (66 s.), dels Enhet av mångfald (34 s.)
med underrubriken Sahlströmsgården Utterbyn.
Båda skrifterna saknar titelblad, ISBN-nummer etc. och är följaktligen
inga böcker. På Sahlströmsgården kallar man dem magasin. Tanken
är att de ska ligga på Sahlströmsgårdens hotells alla rum som
blädderexemplar och kunna köpas i butiken. De har stort format (A4)
och ett överväldigande rikt bildmaterial. Endast en text i vardera
magasinet har angiven författare, Alf Brorson, som har skrivit
förorden, men det är han som är han ansvarig för all text. Hela
utgåvan, tusen exemplar av varje, är en gåva från vänföreningen till
Sahlströms-gården.
I den förstnämnda skriftens förord har inlagts en regentlängd. Där har årtalet
för Karl XI:s regering blivit fel Han var född 1655 och blev kung år 1660 men
med förmyndarregering till 1672. Av de övriga uppräknade regenterna hade
såväl drottning Kristina som Gustav I
Adolf förmyndarregering, 1632 – 1644 resp. 1792 –1796. En
fjärdedel av 1600-talet styrdes alltså landet av en förmyndarregering.
De stora avsnitten om 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet och 1900- talet har varit en gemensam uppgift för redaktionen. Gårdens arbete
och liv får i dessa avsnitt en god bakgrund. Sist följer en 25 sidor lång
bildkrönika, där samtliga bilder hämtats från gårdens bildarkiv.
Den andra skriften beskriver gårdens samtliga byggnader ute och
inne. I anslutning till Annas ateljé berättas om målningarna Juniafton
och Lördagskväll av Carl Wilhelmson. Juniafton heter också ett
arrangemang på gården, troligen årligt. Kanske följer Lördagskväll
efter i spåren.
Naturen kring gården speglas i avsnitt om Sirsjön och Ljusnan men också i beskrivningen av den natur- och kulturvandringsled som
tillkom för ungefär tio år sedan.
För produktionen svarar Elin Dahlström, RM Reklam & Tryck. Luftigt
och elegant. Stilstorleken är som vanligt nu för tiden i minsta laget för
oss äldre. Sammantaget ger de båda skrifterna ett mycket gott
intryck. De kommer säkerligen att bidra till fler besökare på
Sahlströmsgården. För den som vill veta mera hänvisas förstås till
Henrik Torstenssons gedigna verk Konstnärsdrömmar i en värmländsk
verklighet som för några år sedan kom i en andra upplaga. Om man
därtill lägger hittills fjorton årsböcker från Sahlströmsgårdens Vänner
är det lätt att konstatera att vi har tillgång till en fullödig information
om liv och verksamhet på gården under skilda tider.
Arne Vannevik
Wermlandiana 2022:3
Ivener, Ramona, Frostänglar. Bokförlaget Nona 2022. 351 s.
En sexårig flicka försvinner ut i den gotländska januarikvällen och hittas ett
dygn senare
nerfryst, täckt av frost. Snart därefter försvinner ytterligare ett barn.
Kriminalkommissarie
David Ritter och hans specialteam kallas in för att hjälpa lokalpolisen att ta
fast förövaren.
Det är upptakten i Frostänglar, Ramona Iveners andra bok om David Ritter. Efter
många år
som universitetslektor vid Karlstads universitet satsar hon sedan 2019 på en
författarkarriär
och bor numera på Gotland där hon är född. Hon debuterade 2018 med boken Bakom
blå
ögon och förra året introducerade hon David Ritter i den svenska
kriminallitteraturen med
boken Nattväkten.
Kriminalkommissarie David Ritter går, i likhet med de flesta av sina fiktiva
kolleger, sin egen
väg och har ett problematiskt privatliv. Ritters speciella egenskap är hans
intuition och
förmåga att snabbare än andra inse vilken typ av förövare de jagar. I ett
tidigare fall (som
berättas i Nattväkten) satte han skräck i Stockholms, ja hela landets befolkning
i jakten på en
seriemördare, och inledde också mot alla regler ett romantiskt förhållande med
rättspsykologen Julia Glans. Efter det blev han tvingad ta ledigt en tid som han
tillbringar i sin
ensamhet på Gotland. Så han finns redan på plats när barnen försvinner och blir
inkallad av
rikspolischefen som inser att han behöver Ritters kompetens för att lösa fallet.
Frostänglar är en otäck historia, inte minst för att den handlar om barn som
utsätts för de
mest ohyggliga och utstuderade mord. En av traktens män utpekas som den skyldige
något
som väcker hämndlystna reaktioner som får förödande konsekvenser. Fokus i boken
ligger
på hur barnens och den utpekade mördarens anhöriga hanterar situationen och hur
de dras
in i en händelseutveckling de får allt svårare att bemästra. Intrigen blir
alltmer komplex och
Ivener är duktig på att lägga ut spår som förvillar läsaren ända till slutet.
Läsaren får också
följa hur kärlekshistorien mellan David Ritter och Julia Glans utvecklas (för
givetvis trotsar
Ritter sin chef och anlitar henne igen) medan själva polisarbetet beskrivs
mindre detaljerat.
Jag ser fram emot att följa David Ritters kommande fall, men gärna med fylligare
miljöskildring och mindre bestialiska mord.
Margareta Lilja-Svensson
Wermlandiana 2022:4
Jedvik, Hanna, Du kommer alltid ha Paris. Rabén & Sjögren 2022. 215 s.
Tredje och avslutande delen i Hanna Jedviks trilogi om Alma.
I första delen, Sommarplåga, blev hon och Hedvig ett par. Andra delen,
På andra sidan bron,
fokuserade mer på bästa vännen Joppe och Almas insikt att han mådde så dåligt
att
han inte ville fortsätta leva. Och på hennes skuld och dåliga samvete över att
inte ha
gjort mer för honom.
I tredje delen, som mycket väl kan läsas fristående, har Alma och Hedvig tagit
studenten och står på tröskeln till vuxenlivet. Hedvig har tagit för givet att
de ska läsa
på universitet, skaffa en lägenhet och flytta ihop i Göteborg. Alma har en
hemlighet,
som tynger henne och som hon inte vet hur hon ska berätta för Hedvig.
Men först ska det tågluffas! Ut i Europa med alla sinnen på vid gavel. Hedvig
har koll
på alla häftiga klubbar och barer, där kända författare hängt. Mycket nattliv
blir det,
mycket alkohol och skräpmat. Nya människor – och nya konflikter…
På en viktig punkt skär det sig redan i Köpenhamn. Alma och Hedvig träffar Pia
och
Mirja, som inviterar till gruppsex/partnerbyte. Hedvig blir lite tänd på
förslaget, medan
Alma absolut inte kan tänka sig annat än trohet. Till att börja med…
Under resans gång funderar hon mer och mer på idén, och vartefter nya människor
kommer i hennes väg blir tanken på en ny partner alltmer konkret. Men kanske
snarare ny och inte ett sidoprojekt.
Och som läsare blir jag alltmer säker på hur boken ska sluta. I mina ögon
framstår Hedvig alltmer egofixerad och otrevlig, jag blir nöjd när Alma avslutar sin
”roadmovie”
med ordet FRI! Och då har hon redan Östersjöns vind i håret, på väg till det som
varit
hennes hemlighet under hela våren: Hon har sökt till – och kommit in på! – en
skrivarkurs på Gotlands folkhögskola.
Du kommer alltid ha Paris alluderar på en låt av Veronica Maggio och Markus
Krunegård – men i originalet är det inte ett ensamt du utan ett vi som kommer
att äga
Paris.
Hanna Jedvik skriver lätt och övertygande ungdomlig dagboksprosa. Inte för inte
utsågs Hanna Jedvik redan 2013 till Årets Värmlandsförfattare. Hon bor sedan
många år i Göteborg, där hon även är född – men hela uppväxten från fyra års
ålder
tillbringade hon i Karlstad.
Hervor Svenonius
Wermlandiana 2022:3
Jensen, Suzy, Maya och Leo leker kurragömma. Ekström & Garay 2022. 20
onumrerade sidor.
Suzy Jensen är född i Arvika och bosatt i Karl-skoga, och debuterar som
författare med Maya och Leo
leker kurragömma, en bilderbok för små gluttar på två-tre år och även lite
äldre, kanske
invandrarbarn.
Precis som jag misstänkte har Suzy Jensen en bakgrund som pedagog., för hon vill
inte bara roa med
Maya och Leos lek. Hon är både lärare och förskolelärare. Det här är en bok om
begrepp som många
pedagoger och föräldrar kan ha glädje av. Maya och Leo gömmer sig i matsalen,
bakom gardinen,
bredvid Mayas säng, under soffan. De leker i husets olika rum. De turas om att
gömma sig. Och
börjar förstås leken med att räkna.
Jensens bilder är naiva, enkla och lätta att avläsa och färgskalan mild, läcker.
En bra början, Suzy
Jensen!
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:4
Johansson, Karina, Pastorsänkan. Modernista 2022. 316 s.
Karina Johansson, född 1969 i värmländska Sunne, arbetar som journalist på
lokaltidningen Fryksdals-bygden. Hon har tidigare skrivit tre feelgood-deckare
som alla utspelar sig i Sunne. Dessutom en roman som Gun Berger i sin
recension i Wermlandiana 2018:2 kallar ”fantasy light” med inslag av både en
kärlekshistoria och en deckar-dito.
Årets bok Pastorsänkan är den första fristående delen i serien Morden i Sunne.
Huvudpersonen Sandras drömmer om en egen retrobutik
i en före detta frikyrka. Vintagekyrkan har hon döpt den till tillsammans med själsfränden Danne som äger en verkstad i den ombyggda kyrkan.
Men de forna församlingsmedlemmarna rasar över att raggarkulturen får
frodas kring Dannes verkstad och hans skrotiga gamla amerikanare.
Dessutom vill kommunen riva den centralt belägna skamfilade träkyrkan för att
skapa parkeringsplatser.
När Vintagekyrkans ägare, pastorsänkan Vera Bengtsson, mördas saknas det
hyreskontrakt som är så viktigt för att Sandra och Danne ska få fortsätta med
sina företag.
Karina Johansson skriver trevligt och medryckande och har komponerat en
spännande intrig där också Sandras lillasyster Elin, småprilliga moster
Maj-Britt
och polisen Niklas har viktiga roller. Och Sunne som hela tiden finns med i
handlingen! TV-serierna Morden i Sandhamn och Morden i Helsingör får se
upp! Jag kan mycket väl tänka mig att de så småningom får en konkurrent i Morden i Sunne!
Till slut en eloge till Modernista och omslagsdesignern Rasmus Pettersson för
det mycket tilltalande omslaget!
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:3
Joelsson, Fhilip, Östervallingen på Dal. Digitaltrycknu.com 2022. 137 s.
Under senare år har det utkommit en rad böcker som skildrar den egna hembygden
och eller det
egna livet. Denna trend är så vitt jag förstår utbredd i hela landet och hänger
samman med
samtidens digitala utveckling. Och alla människor har erfarenheter och en
historia att berätta. Så ock
Fhilip Joelsson. Han är född 1939 och skriver på sin ålders höst ned berättelser
ur sitt liv. Framförallt
riktar han sig till barn och barnbarn och efterföljande ättlingar. Detta är en
bok som jag önskar att jag
bett äldre släktingar i min egen närhet att skriva så att minnena funnits på
pränt till den
efterkommande släkten.
Skribenten berättar om sina egna minnen från barndomen, skolåren, lumpen och ett
långt arbetsliv
och avslutar med avsnitt om den närmaste familjen med fru, barn, barnbarn. I
Östervallskog var
Svenska Missonsförbundet starkt och Joelsson var själv aktiv där som
ungdomsledare under många
år.
Framför allt berättar Joelsson livfullt och med stor värme om möten i vardagen
med många olika
sorters människor under tiden som affärsbiträde, livsmedelsutförare, järnhandelsbiträde,
bilförsäljare ända fram till tiden som butiksägare av El & TV Center AB i
Bengtsfors. Det är historier
som präglas av en jovialisk och vänlig humor. Ibland sticker en spjuveraktig och
underfundig
folkhumor fram som till exempel med rubriken ”EPA i Östervallskog”. Idag är det
kanske endast en
äldre generation som minns varuhuskedjan EPA och därför hajar till vid rubriken.
Min första tanke
var säkert den förväntade: ”inte fanns väl EPA i Östervallskog i början av
femtiotalet”. Nej – det
gjorde det verkligen inte, men väl E & P Andersson, i folkmun skämtsamt
förkortat till EPA.
Berättartekniskt skapar greppet att utgå från arbetsplatsen en bra grundstruktur
för
minneskavalkaden. De möten Joelsson berättar om är sådana vardagens möten som
formas till
livs-erfarenheter. Berättelserna från ungdomstiden präglas av ungdomligt
framtidshopp och insikten
av att framtiden tillhör ungdomen.
Glimtar av platser, natur och omgivningar bidrar till igenkänning för de med
anknytning till bygden.
Minnesbilder av personer i Östervallskog med omnejd gör boken värdefull för en
större krets av
östervallingar än den egna familjen liksom för många släktforskare i omvärlden.
Margaretha Ullström
Wermlandiana 2022:4
Jörnmark, Jan, Övergivna platser finalen. Timbro förlag 2022. 192 s.
Hur kan en fotobok gjord av en docent i ekonomisk historia utan större
erfarenhet av fotografering, få
stor allmänspridning och leda till ett femtonårigt projekt som dessutom börjar
leva sitt eget liv genom
en Facebookgrupp med över 335 000 följare? Det är frågan jag ställer mig när jag
håller Jan
Jörnmarks tredje del av bokserien Övergivna platser i handen.
Jan Jörnmark är född i Karlstad och har varit verksam vid Chalmers och
Handelshögskolan i Göteborg
som docent i ekonomisk historia. Han har skrivit flera böcker om internationell
företagsamhet och
globalisering. Han är föreläsare, debattör och utredare och har varit politiskt
aktiv inom det regionala
och kommunala Göteborgspartiet Demokraterna.
2007 gav han ut den första delen av bokserien Övergivna platser. Vi får möta
Sverige i ekonomisk och
samhällelig förändring skildrat genom besök vid olika platser som upplevt sin
storhetstid och sedan
lämnats för att förfalla och vittra sönder.
Nu har den tredje och om vi får tro Jörnmark sista boken i serien kommit,
Övergivna platser – finalen.
Den har samma struktur och berättarteknik som de tidigare böckerna. Jörnmarks
specialisering inom
bostadspolitik och industrihistoria genomsyrar text och bild och varje kapitel
är en djupdykning som
dels skildrar Jörnmarks möten med platserna men också den efterforskning han
gjort och de
människor han mött.
Det är Jörnmarks känsla för vad platsen har att berätta som är det unika.
Böckerna i serien är vackraoch kunde lätt ha blivit trevliga Coffee table books med nostalgiska
beskrivningar av en tid som flytt,
en slags modern ruinromantik, om det inte varit för Jörnmarks kunskap och
förmåga att sätta platserna
i ett sammanhang. Boken berättar om det moderna Sverige, om hur framtidstro och
visioner blandas
med politik och ekonomi.
I början av projektet var inte Jörnmark någon erfaren fotograf och jag tycker
att det märks att hans
bildspråk utvecklats i denna tredje bok. Kameravinklar och bildbyggnad är
säkrare och bilderna mer
berättande. Jag mötte honom vid årets bokmässa i Göteborg och frågade om detta.
Han berättade att
han under åren bl a arbetat med Annika von Hausswolff, professor vid högskolan
för fotografi i
Göteborg, och då fått en del tips. Min tro är att fotografierna blir bra
eftersom han så tydligt vet vad
det är han vill berätta. Vi möter inte en utomstående betraktare utan en
fotograf som undersöker hur
synsätt och idéer tagit sig olika uttryck och gestalt i samhället. Han är numera
en av Sveriges mest
kända fotografer och arbetar utifrån en tydlig kunskapsbas inom sitt
ämnesområde.
Hela bokprojektet beskriver hur en plats kan berätta sin historia, som en
tidskapsel, bara vi har
kunskap och förmågan att se och läsa dess tecken och symboler. De övergivna
platserna är inte
ödetorp från en svunnen tid långt ute på landet, utan kan vara ett nyss nedlagt
köpcentrum nära dig.
Bilderna blir som en påminnelse om vår för-gänglighet. Texten en hjälp att förstå
vår samtidshistoria.
De avslutande kapitlen beskriver platsens relation till den digitala teknikens
påverkan, det globala
samhället, och det åldrande industrisamhället. Jörnmark skriver:
”Men polariseringen mellan de oändliga möjligheter som finns i det digitala och
globala samhället
gentemot det åldrande traditionella industrisamhället har också blivit större
för varje år som gått. Där
finns utan tvekan vår tids största politiska och kulturella motsättning”
I bokens epilogen ger också Jörnmark en personlig förklaring till sin drivkraft
i projektet. En
beskrivning av barnårens iakttagelser av en värld på väg att försvinna,
kontrasterna i samhället mellan
det förgångna och moderniteten.
Det slår mig att bokens titel Övergivna platser - finalen kanske inte bara
beskriver bokprojektets slut
utan även slutet för en industriepok.
Monica Furu
Wermlandiana 2022:4
Kadhammar, Anders, Musikfesten Musik för Alla Säffle 1974–1984; 2014. En
berättelse om musik
som aldrig tystnar. Scenografia 2022. 264 s.
Hembygdshistoria är så mycket mer än bara 1800-tal, bondesamhälle och
emigration. Det är också
musik. Musikens hembygdshistoria är folkmusiken – men så mycket mer än bara den.
Under några intensiva år på 1970-talet präglades den svenska musikscenen i
mycket av det som
kallades musikrörelsen, den progressiva musikrörelsen eller enbart proggen. Det
var i mycket en
svensk företeelse, eftersom sångspråket i regel var svenska. Samtidigt var den
en del av en
internationell rörelse, där man gärna samlades utomhus för att under en
begränsad tid lyssna på
många artister. Proggen ställde sig i konflikt med tidens populärmusik, men det
fanns också många
beröringspunkter.
Den första musikfestivalen ägde rum 1967 i Monterey i Kalifornien och fick snart
efterföljare över
världen. En del i denna samtidigt globala och lokala rörelse var musikfesten
Musik för alla, som ägde
rum under 10 år i Säffle mellan 1974 och 1984.
Musik för alla i Säffle arrangerades under tio år av Anders Kadhammar, med hjälp
av vänner. trettio
år efter sista festen blev det en återförening med viss nostalgitappning. Nu har
alla dokumenterats i
bokform av Kadhammar, med hjälp av egna minnen, bilder, tidningstexter och
intervjuer.
Samtidens svenska musikhistoria passerar revy på bokens blad. I Säffle uppträdde
legendariska
grupper som Arbete & Fritid, Kaipa, Samla Mammas Manna, Dag Vag, Nynningen,
Aston Reymers
Rivaler och naturligtvis Hoola Bandoola Band, där också frontfigurerna Mikael
Wiehe och Björn
Afzelius återkom som soloartister. Andra kända namn är Peps Persson och Totta
Näslund. Dessutom,
som enda utländska artist, MA Numminen!
Men här fanns också lokala förmågor som Svanskogs Spelmanslag, Säffle
Dragspelsklubb, Visklubb 67
och teatergruppen Fonofon. Folkmusiken har en viktig del i festerna, liksom
jazz.
På scenen i Säffle
som först var i Kanalparken och sedan flyttade till andra sidan älven och
Silvénska parken, fanns
också andra sceniska uttrycksformer som clownen Manne.
Det är ett musikaliskt kulturarv som Anders Kadhammar dokumenterat i sin bok.
Boken har intresse
för alla som intresserar sig för kultur- och musikhistoria. Med boken medföljer
också två CD-skivor
med ljudupptagningar från 1980 års musikfest.
Till yrket bildkonstnär och scenograf så har Kadhammar formgivit boken själv.
Att formge med vit
text på svart botten är ett estetiskt vägval, men jag är inte säker på att det
manar till efterföljd.
Anders Kadhammars bok är en viktig del både i dokumentationen av svensk
musikhistoria och som
en del av den lokalhistoriska litteraturen. ”Lilla Säffle” är en del av den
stora musikvärlden!
Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2022:4
Kapla, Marit, Kärlek på svenska. Teg publishing 2022. 588 s.
Marit Kapla har gjort det igen. I sin nya bok Kärlek på svenska använder hon sig
av samma grepp som
i sin mångfaldigt prisade debut Osebol. Nämligen intervjuer som har redigerats
som vore det lyrik.
Tomma mellanrader sprängfyllda med laddning; korta stycken där orden hinner växa
sig starka;
ofullständiga satser som understryker och förstärker intervjupersonernas
formuleringar … Greppet är
kongenialt. Intervjupersonernas tankar framträder tack vare den här formen med
en skärpa som är
oefterhärmlig. Knapphändigt, utan åthävor, men med en stark intensitet.
Hon dog nio på morgonen
thailändsk tid
det är tre på natten i Sverige.
I början vaknade jag alla nätter
halv tre, tre.
Nu vaknar jag någon gång ibland.
Det är konstigt.
Vad det beror på
det vet jag inte.
I Kärlek på svenska får vi alltså möta ett trettiotal svenskar, mellan 87 och 21
år (ja, de står i den
ordningen, från äldst till yngst), som alla försöker beskriva kärlekens väsen.
Alla dessa livsöden.
Förälskelser som förändrar allt, en älskad person som gått bort, uppslitande
skilsmässor, livslång
självklar kärlek, otrohet som förlåts … Det som skulle ha kunnat bli klichéartat
framträder tvärtom
som en rad starka och gripande betraktelser av det som tillvaron går ut på – att
älska och att bli
älskad.
Det finns glädjeämnen
som kan vara mindre
men är större.
Det kan vara
att vi sitter tillsammans ute.
Hon löser sina korsord
och jag läser någonting.
Eller jag börjar på ett korsord
och sen kan jag aldrig lösa hela.
Så lämnar jag över det
och säger
du kan ta det.
Det
är omöjligt att inte känna en stark fascination inför dessa ofta vardagliga
berättelser. Fascination
– och en djup värme. Det senare både till de människor som här delar med sig,
men faktiskt även till
mänskligheten i stort. Så mycket längtan, så mycket känslor och så många viktiga
tankar och stor
klokskap vi alla går och bär på om bara tillfälle ges att försöka formulera det.
Det enda som möjligen skaver är att det inte är Kapla själv, till skillnad från
hennes första bok, som
gjort intervjuerna. I stället är det Staffan Julén som filmat dem till sin
dokumentärfilm med samma
namn. Det förtar förstås inte styrkan i texterna, men möjligen förloras något av
den autentiska
känslan. Själva transkriberandet av filmen blir i sig ett raster mellan
författaren och intervjupersonen.
Å andra sidan ska erkännas att det mest är ett intellektuellt resonemang. Det är
svårt att se hur
någon enda läsare inte skulle beröras på djupet av den här dokumentära
lyrikboken. Den starkast
kvarvarande känslan när jag lägger ifrån mig Kärlek på svenska är att ta vara på
livet, på kärleken,
medan tid är. Och att inspirera andra i min omgivning att göra detsamma.
Kort sagt, Marit Kapla har gjort det. Igen!
Sofia Wadensjö Karén
Wermlandiana 2022:4
Küttim, Jenny, Sanningsbärarna.
Mondial 2022. 319 s.
Ett par år före millennieskiftet besökte jag Karlstad C för att köpa
färdbiljetter till Motala, Stockholm,
Vänersborg eller kanske någon fjärde plats. Innanför biljettluckan satt en man
som jag, överrumplad,
kände igen som en av mina första adepter på Komvux under 70-talets första hälft.
Jag mindes honom
som klassens primus men även som en ständigt aktiv och ganska oresonlig
fotsoldat i den bataljon av
dörrknackare som den ledande kretsen inom Jehovas Vittnen härbärgerar.
Inte särskilt väl till mods framförde jag mitt ärende. Efter att med ackuratess
ha skött sina åligganden
och fått betalt insisterade biljettförsäljaren på min uppmärk-samhet, och sedan
påbörjade han en
frän utläggning med djupt känsloengagemang. Jag lyssnade fascinerad – och fick
besked om att han
ansåg sig grundlurad i unga år och hade tagit farväl av Vittnena redan 1980.
Någon saknad efter
denna, som han sade, ”makabra domedagssekt”, kände han inte alls. Han och jag
skildes med
ömsesidig respekt.
Grävjournalisten Jenny Küttim, som växte upp på Övre Villagatan i bruksorten
Grums med tio syskon
i en Vittnesfamilj, tillhör också avhopparskrået. Som brådmogen 13-åring sade
hon i mitten av 90-
talet tack och adjö till Jehova efter att dessförinnan ha varit ett troget och
hängivet
dörrknackarvittne med självklar rätt att leda Grumsborna in på den smala vägen.
Detta skildrar hon i
boken Sanningsbärarna, som tagit henne fem år att färdigställa.
Det ska genast sägas att Sanningsbärarna är åtskilligt mer än en ärligt utformad
självbiografi: Jenny K
redogör för Vittnenas historia från grundandet i USA på sent 1800-tal intill vår
egen tid men också för
det viktigaste idéinnehållet i den religion samfundet hyllar och för de ofta
utmanande bibeltolkningar
man excellerar i. Hon intervjuar dessutom otaliga avhoppare men även kvarvarande
medlemmar och
uppburna så kallade äldste-bröder. Inte minst gör hon aktningsvärda försök att
kartlägga
omfattningen av de övergrepp på barn – fysiska, psykiska och/eller sexuella –
som behandlas av en
skock maktfullkomliga herrar i väl tillslutna rum och rikets salar men ytterst
sällan når de världsliga
domstolarna. I juni 2019 reste Küttim ända till Nashville, Tennessee, och kunde
botanisera i det 80-åriga paret Barbaras & Joes omfattande Vittnesarkiv.
Religiösa samfund och rörelser som menar sig ha exklusiv kunskap om exakta
tidpunkten för världens
undergång kallas ibland apokalyptiska eller kiliastiska. Jehovas Vittnen tillhör
den kategorin. För
länge sedan tidsbestämde man Domens dag till år 1914 – men allt man då fick var
ett elakartat
krigsutbrott efter skotten i Sarajevo den 28 juni. Världsundergången förlades
därnäst till 1975.
Olyckligtvis gjorde den enda sanna guden på nytt sina anhängare besvikna.
Det slår mig under läsningen av Jenny K:s bok att jag redan har stött på denna
årtalsexercis, närmare
bestämt då jag för nio-tio år sedan kom att intressera mig för den laestadianska
väckelse som i 1930-talets Torne-dalen gick under namnet ”Korpela-rörelsen”. Där kom de skriftlärde
med hjälp av Daniels
bok fram till att världen skulle upphöra att existera onsdagen den 14 juli 1937.
Samma dag skulle Vår
Herre i sin nåd låta sända en jättelik ark med plats för 666
församlingsmedlemmar (därav 24 stycken
äldstebröder) till stranden av Torne Träsk för vidare befordran till det
himmelska paradiset.
Talet 666 har säkert de flesta bekantat sig med i kapitel 13:18 av Johannes
Uppenbarelsebok och lärt
känna som ”vilddjurets tal”. Uppenbarelseboken, som är vår bibels allra sista
och mest gåtfulla skrift,
värderas högt även i Vittneskretsarna, där man ställer en paradisisk tillvaro i
utsikt för inte mindre än
144 000 troende (Upp. 7:4) efter en sista strid mot djävlar, demoner, vilddjur
och andra Gudsfiender.
Denna sista strid kommer att utkämpas vid berget Harmagedon (Upp. 16:16) i norra
Palestina.
Relativt tidigt i sin journalistkarriär arbetade Jenny Küttim som researcher åt
Hannes Råstam i den så
märkliga Thomas Quick/Sture Bergwall-affären. ”Jag levde med Quick-gåtan dag och
natt i åratal”, får
man veta på sidan 199. Efterhand kom hon och Råstam, sedermera också Dan
Josefsson, att uppfatta
Quick/Bergwall som både profilerad sektledare och – efter att han tagit tillbaka
alla sina drygt trettio
morderkännanden – som typisk sektavhoppare. Den groteska men länge populära
föreställningen
om ”bortträngda minnen”, dvs att en människa kan göra sig skyldig till de mest
fasansfulla våldsbrott
och sedan effektivt förtränga alltihop, var den tankefigur som i åtskilliga år
höll samman Quick-teamet.
Jenny K betonar att hon i dag känner sympati för de ansvariga i denna härva och
detta team: Christer
van der Kwast, Claes Borgström, Sven-Åke Christiansson, Birgitta Ståhle, Seppo
Penttinen och
tidigare justitiekanslern Göran Lambertz. De var inte dumma, bara förblindade
och vilseledda. Sekter
behöver i själva verket driftiga partigängare för att fungera
tillfredsställande.
Jag har läst Küttims skildring med stegrat intresse, höjda ögonbryn och många
kulörta lyktor. Hennes
ärenden är flera och undantagslöst angelägna. Därjämte vet hon med sig att
sekten inte alltid är värst
från den enskildes horisont eller för den som står och bankar på dess port.
I en
sekt finns ett entydigt
regelsystem, distinkta maktstrukturer och en ledarstab med ansenlig förmåga att
lösa svåra problem
med enkla metoder. Sådana kvaliteter är ofta eftertraktade. Man får som nyanländ
i sektkretsen svar
på sina tusentals frågor, och man serveras en enhetlig världsbild utan
irriterande komplikationer. Ens
identitet stärks, och man tycker sig ingå i ett meningsfullt sammanhang.
Men det finns ett dilemma: ens verklighetsuppfattning blir steg för steg alltmer
snedvriden.
Mats Parner
Wermlandiana 2022:3
Kära Selma! Litteraturpristagarnas tacktal 1984–2001, förord Bengt Berg, red.
Gun-Britt Karlsson, i samarbete med Selma Lagerlöf-sällskapet. Heidruns förlag 2022.
337 s.
Tacktal man håller till någon efter att själv ha prisbelönats är en svår genre.
Den inbjuder till
panegyriska utsvävningar som lätt uppfattas som schablonmässiga. Det visste även
föremålet för den
tacksamhet som presenteras i föreliggande bok. Själv använde hon, när hon
tilldelades nobelpriset,
tillfället till ett tal där hon över raskade, fascinerade och, inte minst,
samtidigt förmedlade någonting
substantiellt och för henne betydelsefullt. Kraven var utomordentligt höga och
även Selma Lagerlöf
kände säkert av trycket. Hon var den första kvinnan någonsin att föräras priset
samtidigt som hon
representerade ett land där kvinnor förvägrades rätten att rösta. Hon korades,
trots detta. Eftersom
hon var litteraturpristagare, förväntades hon även i denna egen-skap att hålla
ett anförande av
exceptionell kvalitet.
När Selma Lagerlöf höll sitt anförande – fanns där ändå en kanske förenklande
tydlighet i uppgiften:
det handlade om hennes egen utmärkelse och ingenting annat. När en rad förtjänta
författare i
hennes efterföljd och anda långt senare, från åren 1984 fram till nu, ska tacka
för att ha belönats
med Selma Lagerlöfs litteraturpris, tillkommer ytterligare en komplikation: att
tacka för utmärkelsen
men samtidigt relatera sitt eget författarskap ”på svenska språket i Selma
Lagerlöfs anda” till just
hennes litterära skapande. Uppgiften förutsätter att talaren går i dialog med en
författare i
världsklass samtidigt som de förhåller sig till sitt eget skrivande och sin
relation till Lagerlöfs diktning
som läsare.
Äntligen finns nu dessa tacksägelser publicerade i en samlad volym och kan läsas
i ett samman-hang,
som en helhet. Priset utdelades första gången 1984 och har totalt, fram till
2021 kommit en
pristagare till del 38 gånger. Alla pristagare höll inte tacktal och volymen
omfattar därför 35 bidrag
samt en teckning av pristagaren Jan Lööf.
Men
det är gott nog.
Lika kvalificerade som pristagarna under åren varit, är de
läsningar av Lagerlöf
och de bilder av henne som kommuniceras i tacktalen. Boken framstår därför som
en antologi med
ett ovanligt perspektiv, ett unikum i många avseenden, som handlar om
receptionen av en litterär
gigant där en rad andra, mycket kvalificerade läsare passerar revy och förhåller
sig till ett möte med
hennes texter och inte sällan deras inflytande över deras författarskap.
Pristagarlistan bildar logiskt nog ett imponerande utsnitt ur Sveriges
litteraturhistoria under 1900-talets slutskede. Nästan alla kan kategoriseras som skönlitterära
prosaförfattare: I stort sett
passerar på så sätt det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets främsta
skönlitterära författare
revy när man läser innehållsförteckningen. De representerar förstås olika
infallsvinklar på Selma
Lagerlöfs texter. Genren bjuder att de därtill anlägger en personlig ton. I
påfallande många fall gör de
reda för hur ett av modernitetens främsta författarskap ingripit i deras eget
litterära och genomlevda
liv. Några vågar dessutom hylla Lagerlöf genom att problematisera omständigheter
som haft
betydelse för författarskapet och många presenterar personliga infallsvinklar om
en fruktbar, mer
eller mindre avgörande inspirationskälla.
Det gäller Sara Lidman, vars egen
prosakonst vittnar om hur
hon lärt av sin stora andliga syster. Hon möter Lagerlöf genom ett förtroligt
du-tilltal från en syster i
en annan tid. Båda förstod hur betydande diktning växer fram ur livssmärta och
vedermödor.
Till dem som sticker mest ut hör också Per Olov Enquist, vars hyllning till
Lagerlöf är sakligt
inkännande men just därför inte hindrar honom att också väcka besvärande frågor.
Enquist var själv
nykter alkoholist och visste vad missbruket kan göra med människor. Sent i livet
förstod han att även
hans far haft problem med spriten och insåg det stigma detta orsakat de
närstående. Det är här han
presenterar sin (omdiskuterade) hypotes om ”medberoende” när han behandlar
dottern Selmas
komplicerade relation till fadern Erik Gustaf Lagerlöf. Hon mer än antyder den
själv i sina
memoarböcker och begreppet ”skuld” är ett frekvent ord i nobelpristagarens
berömda tacktal, i hög
grad ägnat relationen till fadern.
Gösta Berlings saga, debuten och mästerverket, bevisar i antologin sin
kvarstående litterära kraft
genom att också vara den text flertalet pristagare i olika utsträckning ägnar
sina tal till att belysa.
Romanen är mångfasetterad och polyfon och infallsvinklarna på sätten att läsa
blir många.
Flertalet pristagare, som Göran Tunström, Kerstin Ekman, Lars Andersson eller
Torgny Lindgren, vore
värda mer än knappt bara ett omnämnande. Men bland dem griper Sara Stridsbergs
tacktal särskilt
tag. Det har en ton nära prosadikten och knyter henne samman med Lagerlöf i ett
systerskap grundat
på bådas skrivande om att bevara sin mänsklighet, vägra böja sig och bejaka sin
frihet gentemot
brutal övermakt i en obarmhärtig omvärld. Mellan Kejsaren av Portugallien och
Stridsbergs Beckomberga ligger 100 år men tematiken och det mästerliga iscensättandet binder
dem samman.
Jan i Skrolycka blir ett bindemedel: ”När jag skrev […] Beckomberga fanns han
där med sin lilla
mantel och spira och trasiga stjärnor. Han fanns i min barndom, bland
människorna som drog
omkring i sjukhuskorridorerna och kallade sig för majestäter och kungligheter,
som om de inte
befann sig på botten av världen” […] Det leder via de båda romanerna ut i dagens
brutala
maktutövning: ”När jag går längs Stockholms gator och ser migranterna från
Östeuropa med sina
utsträckta händer och leenden finns han och hans dotter där i skuggorna.”
Litteraturen kan så
överbrygga tid och rum. I dag rasar kriget åter i Europa. Och 1914, då romanen
om Jan och Klara-
Gulla skrevs, bredde, med Lagerlöfs ord, ”krigsgalenskapen ut sig som en
smitta”. God litteratur
överbrygger, på riktigt, avstånd i tid och rum.
Bidragen i Kära Selma har funnits att tillgå sedan de tillkom. Men när de nu
sammanställs i denna
värdefulla volym, bildar de ett nytt mönster av värdefulla läsningar. Selma
Lagerlöf gick bort 1940,
nyss och för länge sedan nu. Boken omvittnar hur hennes texter är fortfarande
sällsynt levande och
fortsätter att utmana och inspirera våra vassaste pennor till nya kreativa
läsningar med bäring för
deras eget skapande.
Margaretha Ullström
Wermlandiana 2022:4
Landin, Bo & Henriksson, Lennart, Vatten Land.
Om våtmarkens roll i det
utdikade
landskapet. Max Ströms förlag 2022.
Mitt barndomshem ligger på en holme omgiven av tjärnar och sumpskog. Genom
området
skär en serie diken som leder ut i ett ”stordike” som i sin tur mynnar ut i sjön
Noret med
avlopp i Vänern. I detta stordike fångade jag i min ungdom någon enstaka gädda
och på dess
is lärde jag mig åka skridsko. Med detta minnesbagage kastade jag mig allra
först över
kapitlet "Det dränerade landskapet" i Bo Landins och Lennart Henrikssons
fascinerande bok.
Där finns historien om hur vurmen att dika ut våtmarker gav stora arealer ny
odlingsbar
mark för att senare gå över i insikten om att våtmarkerna borde återställas.
Denna
pendelrörelse belyser ett tema som går igen i boken, nämligen att vattnet är
stadd i ett
ständigt kretslopp liksom människans förhållande till vattnet.
Den mycket omfattande verksamheten med sjösänkningar och utdikning av våtmarker
hade
staten som tillskyndare och medfinansiär och tog sin början redan under Gustav
Vasas dagar
och fick sin kulmen under 1800-talet. Under detta sekel ökade jordbruksarealen
med
800 000 hektar till 3,5 miljoner hektar. Det rådde med författarnas ord
”jordhunger”, vilket
är lätt att förstå med tanke på återkommande hungersnöd och snabb
befolkningstillväxt.
Inte mindre än 2450 sjöar har sänkts och 623 har helt torrlagts. En miljon
kilometer diken
genomkorsar och omformar landskapet. Grävda diken står för en långt större
sträcka än
summan av naturliga vattenleder. Successivt har emellertid nackdelarna med denna
storskaliga omvandling av landskapet blivit uppenbara. De torrlagda arealerna av
sjöbotten och träskmarker, som till en början var mycket bördiga, sjönk efterhand samman
och blev till
stenig och obrukbar mark. Artrikedomen i såväl flora som fauna minskade
drastiskt. Nu kan
statsbidrag istället utgå för återställande av våtmarker. På sina håll har hela
sjöar
återuppstått, med restaureringen av Hornborgasjön (Trätornas Träsk) som det mest
spektakulära exemplet.
Här finns också historien om återskapandet av den lilla Attsjön, berättad av Landins medförfattare, framlidne Lennart Henriksson. Den generation
som kom
efter dem som dikade ut, tröttnade på att blicka ut över ett dött och
improduktivt landskap.
Pendeln slog tillbaka. Nu gnäggar åter horsgöken i skymningen om vårarna och
måsarna
skrattar av glädje i sin flykt över Attsjön. ”Attsjöborna lånade sjön av naturen
i hundra år”.
Vem äger vattnet, frågar sig Bo Landin. Det är ingen retorisk fråga. Svaret
visar sig tvärtom
vara högst relevant och historiskt mycket intressant och har varierat över tid.
Landin
berättar att där han nu bor, i ”ett vattentörstande landskap” i delstaten Utah i
västra USA,
äger staten vattnet. Det är förbjudet att samla det regnvattnet som faller ner
på den egna
tomten. De som bor nerströms förväntar sig att överskottet kommer till dem.
Sedan
gammalt har vi i Sverige liknande bestämmelser med olika intressen i centrum.
Länge var det
modernäringarna som hade förtur, senare blev det industrins och allas våra krav
på både
elkraft och obegränsad tillgång till vatten som styrde. Nu finns insikten att
dessa intressen
måste balanseras mot naturens egen förmåga att cirkulera och rena det vatten som
vi
använder gång på gång i ett förhoppningsvis evigt kretslopp. Att lagstifta om
rätten till
vattnet är en grannlaga uppgift. Någon slutgiltig balanspunkt mellan olika
intressen och
hänsynstagande är inte realistiskt att tänka sig. Striden om vattnet har bara
börjat,
summerar Landin ödesmättat. Men den genomgång av ägandets historia, som Landin
skriver
fram, kan rimligen lära lagstiftaren att undvika några av misstagen i det
förgångna.
Hur vi handskas med vattnet på vår planet är tveklöst mänsklighetens
överlevnadsfråga. Det
är den allvarsmättade sanning som utgör bokens credo. Hur illa det är ställt
illustreras i
boken bland annat med två ödesdigra miljökatastrofer till följd av människans
påverkan,
nämligen Coloradoflodens och Aralsjöns uttorkning. Det är nedslående läsning,
men Landin
redovisar också med många exempel de åtgärder som sätts in för att hela de
skador som
naturen tillfogats.
Boken Vatten Land är en så allsidig och lärorik presentation av vattnets
betydelse för allt liv
på jorden, att den blir till en egen liten encyklopedi i ämnet. Utöver vad jag
redan berört om
människans försök att göra sig till herre över vattnets väg från himlen till
havet och tillbaka
igen och om synen på äganderätten, avhandlar Landin också vattnets förekomst som
metafor och inspiration inom skönlitteraturen, konsten och musiken. Särskilda
kapitel ägnas
åt vattenbristen på Gotland och på Island. I båda fallen är tillgången på vatten
teoretiskt mer
än tillräcklig, ändå råder stor brist. Förklaringarna är för många och för
komplicerade för att
återges här. Att läsa Landins pedagogiska förklaringar ger ökad kunskap och en
förnimmelse
om att kanske ha förstått – en behaglig känsla trots vetskapen om människans
kortsynta
agerande.
Läsningen av denna kunskapsrika bok underlättas av den drivna framställningen.
Texten har
därtill utan tvekan litterära kvaliteter. Tydligast kommer de kvaliteterna
enligt min mening
till uttryck i kapitlet om isen. Författarens fascination över det ljus, de
utmanande
livsbetingelser och det annorlunda landskap han upplevt i Arktis och Antarktis
oändligt vita
vidder och hans minnen från en vinternatt i arktisk kyla på Vänerns is, tvingar
fram en
förhöjd nivå av språket i framställningen. Det är en svår konst att skriva en
prosa som både
är språkligt vacker och sakligt korrekt. I sina bästa stunder når han upp till
sin läromästare
Rolf Edbergs nivå i den konsten. Det är ändå min enda lilla kritiska anmärkning
vid läsningen,
att en språkligt vacker mening någon gång suddar till den sakliga klarheten.
Bo Landin är en mycket påläst guide i vattnets rike. Han är naturskildraren och
vetenskapsjournalisten som under lång tid undervisat oss om naturens
vidunderligheter och
skönhet. Under många år producerade han och hans team med bas i Karlstad
storartade
filmer om vår miljö och om arternas utsatthet. I böcker och reportage har han
oförtrutet
arbetat i en klassiskt folkbildande tradition utan moraliserande övertoner. Bo
Landin var
under många år Rolf Edbergs samtalspartner, hjälpreda och lärjunge. Med boken
Vatten
Land har han med eftertryck visat att han med bravur fullföljer sin gode väns
och mentors
gärning som kunskapsförmedlare och inspiratör.
Ingemar Eliasson
Wermlandiana 2022:4
Lerin, Lars, Kattjakten. Bonnier
Carlsen 2022. 40 s.
Vår folkkäre konstnär har med Kattjakten givit ut sin fjärde barnbok.
Berättelsen har ett starkt
självbiografiskt anslag då vi får vi bekanta oss med pojkarna Gabriel och
Rafael, deras pappor Junior
och Lars, samt familjens katter Silling och Mimi. Det är dagen innan julafton
och snön faller över
familjens gula hus på Hammarön i Värmland. Vinterakvarellerna skänker en
idyllisk känsla. Men
morgonen är sig inte lik, det är ovanligt tyst i huset. Det visar sig att
familjens ena katt, Silling, är
försvunnen. Kattjakten tar sin början! Det är pojkarna Gabriel och Rafael som
med pappa Lars hjälp
leder jakten. Under tiden ställs Lars inför en rad frågor från de nyfikna
pojkarna – det är högt och
lågt. Vi får veta vart myrorna tar vägen på vintern, huruvida troll är
vegetarianer och varför Silling
heter Silling. Lars berättar: “Det fanns en polis i Munkfors som hette Silling
[...] och han var alltid snäll
mot mig som barn.” Så blir det julafton, men Silling är fortfarande försvunnen.
Pojkarna börjar bli
uppgivna. Ska det bli någon fridfull jul i det gula huset på Hammarön? Inte utan
Silling…
Kattjakten är
en varm berättelse i ord och bild som ger en längtan till vintern och julen. De
imponerande akvarellerna är både äldre verk som känns igen sedan tidigare samt
nya som är skapade specifikt till
boken (får man tro). Det är många klassiska motiv med hus och natur i
vinterskrud; det är flera olika
djur som framträder, särskilt katterna; och det är många bilder på Rafael och
Gabriel. Det är en ljus bok både bokstavligt och bildligt – med dess vinterbilder och uppsluppna
historia. Nog finns det ett
visst allvarsamt drag, åtminstone i akvarellerna, men betydligt mer framträdande
är värmen och
humorn. Jag tänker mig att humorn kan tilltala olika åldersgrupper. Ett exempel
kan vara när
författaren med självironi beskriver papporna i huset: “Pappa Junior lagar mat
och städar och tvättar
och stryker kläder, medan pappa Lars målar ‘tavlor‘”. Boken marknadsförs till
3-6-åringar, men kan
som sagt glädja betydligt fler.
Pontus Gustafsson
Wermlandiana 2022:4
Lidén, Gunnar, Mesimeri. Dikter och teckningar Karlstad 2021–2022. Books on
Demand 2022. 215 s.
Enligt Gunnar Lidén betyder mesimeri ungefär samma sak som siesta på grekiska,
alltså en stunds vila
på eftermiddagen när solen värmer som starkast och man drar sig inomhus för att
orka med resten
av dagen. Men man kan ta sig sådana stunder i Sverige också och det har Gunnar
Lidén gjort för hans
bok Mesimeri handlar inte bara om Grekland.
I små tänkvärda betraktelser om allt mellan himmel och jord gestaltar han sådana
stunder även i
Karlstad, Branäs och på Västkusten i ord och bild, oftast i form av orimmade
dikter, som dagsverser.
Lidén är en underbar tecknare som fångar ögonblick, stämningar med några få
streck. Och hans
stadsbilder är suveräna.
Här finns många små pärlor att njuta av, Klippning, Potatis och Svamp är några
jag fastande för.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:4
Lindberg, Anna & Ruuda, Sandra,
Dö nöjd. Eget förlag 2022. 95 s.
Till namnet Madelen Janogy lystrar en numera 26-årig fotbollsspelare i vårt
svenska dam-landslag och
i allsvenska Hammarby. Med rötterna nere i Mali och ett förflutet i värmländska
Mallbacken kom hon
2019, via Piteå, till det tyska storlaget Wolfsburg som heltidsprofessionell.
Dittills hade karriären bara
gått spikrakt uppåt och Madelen J ”levde sin dröm”, som det brukar heta.
Men det var precis det hon inte gjorde. Sömnproblem, prestationsångest,
hemlängtan och vilsenhet i
främmande land resulterade i att det mesta kraschade. Janogy bröt kontraktet,
vände åter till Sverige
med ramponerat självförtroende och fruktade att hennes senaste klackspark även
skulle vara hennes
livs allra sista. I det prekära läget började hon plötsligt måla och gjorde så i
timmar, dagar och veckor,
inte på fotbollsplanen men i små ritblock, på stora dukar och rentav i
tunnelbanan (höll jag nästan på
att skriva). Det envetna målandet blev hennes räddning och vägen tillbaka. Nu
har Madelen J återfått
sin plats i Peter Gerhardssons leende landslag och har siktet inställt på ett
nytt utlandsäventyr.
Jag tror att förra simhoppsstjärnan Anna Lindberg ifrån Karlskoga och
ledarskapsgurun Sandra
Ruuda, författarna till boken Dö Nöjd, skulle hälsa Janogys måleriska initiativ
med lika systerliga som
hjärtliga tillrop om kontakt etablerades mellan de tre. Det är i alla händelser
det bestämda intryck jag
får efter att ha tagit mig an L&R-teamets studie (som också kan läsas på
egetforlag.se/donojd).
Det är inte alldeles enkelt att återge innehållet i deras bok.
Allmänt kan väl sägas att den vänder sig till individer som vid en given
tidpunkt, t ex på nyårsaftonen,
bestämmer sig för att överge sofflocken och lägga band på sina
latmasks-instinkter med det vällovliga
syftet att nå sin fulla potential och, som det antyds på ett ställe, bli mer
”konkurrenskraftiga”. I mina
ögon är konkurrens något dubbelbottnat, som det oftast är klokt att avstå från.
Det existerar rimligen
bättre sätt att säga ”ja till livet” och ”ja till äventyret”, vilket de två
författarkvinnorna hävdar att man
bör göra. Inte mig emot. Men borde inte detta ja-sägande både specificeras och
problematiseras?
Dö
Nöjd kan liknas vid en handledning eller bruksanvisning på vägen mot ett mer
fulltonigt och bättre
strukturerat liv. Som läsare och Dö Nöjd-patienter rekommenderas vi att skriva
mycket, dokumentera
framsteg och bakslag, planera tillvaron med hjälp av veckoscheman, registrera
våra känslor, lyssna på
kroppen, avsätta tid för återhämtning, kavla upp ärmarna, söka rätt på våra
”mentala fyrar” o s v. Allt
är sympatiskt framställt på ett lättillgängligt och funktionellt språk (utan
några korrekturfel alls). Men
– är det inte kunniga, solidariska och vidsynta människor vi bör utbildas till
snarare än till högpotenta
och effektiva tidsmaskiner?
Om familjesamvaro, barnpassning, vänner och yrkestillvaro delar L&R med sig
ovanligt generöst, men
därutöver lyser politik och samhälle med sin frånvaro i deras bok. Oantastad
sitter individualismen på
första parkett som i så många andra sammanhang. Förmågan att spåra upp sina
mentala fyrar och att
vara bäst när det gäller är ju dessvärre inte allom given.
En pålitlig livsguide är enligt författarna guld värd, när vännerna sviker,
makterna behagar trilskas
och orosmolnen tornar upp sig vid himlaranden. Den erfarne guiden ska berömma,
inspirera och
kritisera men, framför allt, ha en starkt intuitiv känsla för ens särskilda
behov och tillfälliga hugskott.
En sådan vägvisare fann Anna Lindberg under de intensivaste simhoppsåren i Ulf
Karlsson, känd och mångsidig Karlstads-profil med dokumentportföljen till brädden fylld av sunda
idéer. Eller för att tala
med Anna själv:
”Jag respekterar Ulf högt. Inte bara för hans fina egenskaper som ledare och
tidigare förbundskapten
för svenska friidrottslandslaget, utan också för hans förmåga att kombinera ett
fokuserat arbete med
skratt, humor och glädje. Ulf är fenomenal på att se hela människan och gav mig
i själva verket aldrig
alternativet att inte prova olika nymodigheter.”
Den som dör nöjd torde ha varit nöjd även i levande livet, inte bara sekunderna
före dödsögonblicket
utan – från och till – även långt dessförinnan.
Mats Parner
Wermlandiana 2022:4
Lindblom,
Louise, Ellen
Key & Selma Lagerlöf. Breven. Blue
Publishing 2022. 239 s.
För första gången återges Ellen Keys och Selma
Lagerlöfs efterlämnade brevväxling i sin helhet. Alla brev som sändes mellan
dessa två författargiganter är inte sparade men de som finns kvar under deras
mer än 30 års skrivande (1894–1926) kan läsas här. Även ett antal brev mellan
Ellen Key och Sophie Elkan (Selma Lagerlöfs väninna och förtrogna) återges i
boken.
I de första hundra sidorna får vi en introduktion
till båda författarnas liv, deras begynnande vänskap, arbeten, författarskap,
resor, fredsarbete och kampen för kvinnlig rösträtt. Här finns också en hel del
foton, både tidigare kända och okända. Boken innehåller korta utdrag ur deras
brevväxling som läsaren senare får ta del av i dess fulla längd.
Efter breven i sin helhet får både Selma Lagerlöf
och Ellen Key varsin kort biografi och därefter finns gedigna register, noter,
källförteckningar, korta introduktioner av personer som nämns i löpande text och
brev samt index.
När jag läser inser jag hur stora yttre likheter
det finns mellan de två författarnas liv, vilket även författaren tydliggör.
Båda är uppvuxna på herrgård, hemskolade, arbetar som lärare, blir ekonomiskt
oberoende ensamstående kvinnor som skapar sina egna hem och åtnjuter stor
respekt i omvärlden. Deras respektive hem, Mårbacka och Strand finns kvar på
samma sätt som under deras levnad, som kulturella utflyktsmål med guidningar.
Ellen Keys Strand är även öppet för stipendiater under sommar och höst.
De största olikheterna finner man i deras utgivna
böcker men även i personligheten som synliggörs hur de uttrycker sig i breven.
Selma Lagerlöf skriver romaner och trivs bäst hemma vid sitt författarskrivbord.
Att tala inför stora församlingar är mer en pina. Ellen Key skriver fakta och
framtidsvisioner om samhället, kvinnors frigörelse, om skönhet i hemmet och om
hur barn måste få vara just barn. Hennes karismatiska person och talarförmåga
gör henne känd. Hennes böcker är ofta en fortsättning på de föredrag hon
tidigare hållit. De båda författarna skickar böcker till varandra, ger
respektfull kritik men det blir tydligt att Ellen Key är en större läsare av
Selma Lagerlöfs böcker än tvärtom. Nyåret 1910 skriver Selma ”För det första ett
tack till dig själv för din lyckönskning till ’priset’ och för din bok Kvinnorörelsen. Inte
har jag läst den ännu…” Ellen Key är också den flitigaste brevskrivaren
av de två.
Det är alltigenom en intressant läsning om
brevväxling och vänskap mellan två av våra historiskt viktigaste kvinnliga
författare. Bokens författare Louise Lindblom är fil mag i historia och har
tidigare skrivit flera böcker och artiklar om kvinnor i historien.
Gun Berger
Wermlandiana 2022:2
Ljunggren,
Magnus & Gustavsson, Per.
Godnattäventyret. Bonnier Carlsen 2022. 28 s.
Vad jag kan se är det första gången Magnus Ljunggren och Per Gustavsson
samarbetar i en bilderbok.
Resultatet är lyckat. Ljunggren har skrivit en hel del äventyrsböcker för barn i
skolåldern men här
vänder han sig till mindre barn.
Pappa ska läsa godnattsaga för Fia och Frans. Den handlar om tre små björnungar
som ska gå och
lägga sig. I boken ligger pappa skönt i en säng i barnens rum, med Frans och Fia
intill sig. Den trygga
sagan är inte ny för barnen och denna gång tar Frans och Fia över berättelsen.
Det uppstår en
spricka i björnarnas rum där de står med sina tandborstar. Ett förfärligt
monster gräver sig upp och
björnarna gömmer sig under täcket berättar barnen, men så är det inte alls
tycker pappa. Björnarna
ska borsta tänderna och sen ska de sova! Sagan fortsätter. Per Gustavssons
bilder följer barnens
fantasifulla tillägg och visar den allt tröttare pappans försök till att dämpa
ungarnas utvikningar tills
han utmattad somnar mellan barnen. I morgon ska vi hitta på ett nytt äventyr,
mumlar Frans. Mm,
ett ännu värre, gäspar Fia.
Barnen har det ganska bra i Magnus Ljunggren och Per Gustavssons värld!
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:3
Låås, Torgny,
Dalkarlssjön, om skogsfinnar, bergsmän och torpare, samt Mortorpet
och Tannfallet,
två skogsfinska bosättningar i östra Värmland. Books on Demand 2022. 54 s. och
64 s.
I två volymer redovisar Torgny Låås resultat av en tidskrävande och kvalificerad
släktforskning i några
finska nybyggarsläkter i östra och nordöstra Värmland. Utgångspunkten för
forskningen om de
historiska släktrötterna i delen om Dalkarlssjön är egentligen författarens
farmor Hanna Mathilda
som i slutet av 1800-talet tillsammans med Lång-Christopher-ättlingen Karl
Pehrsson Låås slog sig ner
i Vansbro i Dalarna, även om detta sammanhang först avslutningsvis framkommer.
Det andra häftet
utgår från finnbosättningarna i Mortorpet och Tannfallet, dit släkterna
Frykberg, Ahlén, Waller,
Hellström, Dahlberg, Eriksson och Låås har anknytning. Författarens mormor, Anna
Carolina, hade
fem bröder som alla antog släktnamnet Waller. De båda häftena redovisar sedan
resultat från en
intensiv och gedigen släktforskning, där domböcker, mantalslängder,
ministerialböcker och
husförhörslängder utgör underlag. Böckerna finns inlagda i Finnsams bibliografi.
I förordet till Dalkarlssjön, om skogsfinnar, bergsmän och torpare anger
författaren att boken
”primärt är en släkthistoria med en specifik geografisk förankring”. Det är en
tydlig och informativ
varudeklaration. Dalkarlsjön ligger sydväst om Lesjöfors i östra Värmland och
skogslandet gränsande
till Dalarna. Texten hänvisar både till Gerhard de Geers bok Dalkarlssjön (1957)
och C. A Gottlunds Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821. De första
bosättarna i
ödemarker vid Dalkarlssjön tycks ha skett i slutet av 1500-talet och början av
1600-talet. Det var
skogsfinnar som röjde mark och bosatte sig här. En av dem var Sigfrid Finne f.
ca 1560 och det är med
honom släktkrönikan i detta häfte startar. Släktredovisningen är indelad i två
huvuddelar där den
första delen ”Äldsta tiden. Från skogsfinnar till bergsmän” handlar om nybyggare
i tre släktlinjer till
dess de sammanstrålar i en enda person Maria Larsdotter. Det är ett fascinerande
underlag som
författaren vaskat fram ur de historiska dokumenten. I den släktlinje som utgår
från Mats Simonsson
”Suder-Mattes” och hans söner fördjupas redovisningen bland annat med
berättelsen om en
eldsvåda i Dalkarlssjöns masugn och de anklagelser som riktas mot hans söner för
häleri. Konstnären
Martti Peitsos staty över ”Suder-Mattes” finns med som bild. Initiativtagare
till statyn var baron
Gerhard De Geer som höll invigningstalet när statyn avtäcktes den 28 september
1963. Ytterligare ett
exempel handlar om ”Fribobrödernas kamp”.
Denna första del bygger i hög grad på
mantalslängder
och domböcker och från dessa dokument berättar författaren om vardagslivets
dramatik i gången
tid.
Den andra delen som kallas ”Från bergsmän till torpare” är mer en
släktkrönika, där vi följer
läsarens anfäder Annika Nilsdotters och Lars Nilssons dotter Maria Larsdotters
ättlingar under fyra
generationer. År 1877 lämnar ättlingen Erik Nilsson Dalkarlssjön tillsammans med
sin fru Stina, tre
överlevande barn och åldriga föräldrar för att 1878 bosätta sig i Åsarna. Stina
och Erik var den sista
generationen i Dalkarlssjön ”på denna släktgren som härstammade från Sigfrid
Finne”.
I Mortorpet och Tannfallet, två skogsfinska bosättningar i östra Värmland
redovisar författaren
resultatet av sin släktforskning om inbyggarna vid två finntorp i östra
Värmland. De två torpen låg i
Hagfors respektive Filipstad kommuner, i socknarna Norra Råda respektive
Färnebo.
Författaren har
som han själv skriver i en fotnot ”inte lyckats knyta något skogsfinskt
släktnamn till någon av
bosättningarna, men tiden för etableringen, läger, kvarlevande anekdoter och
alla omständigheter i
övrigt pekar alla på skogsfinskt ursprung” (s. 9). Låås hänvisar även till
Albert Palmqvists
kommentarer i Rämsbergs gruvor och Näsrämshyttan från 1937 när det gäller själva
namnet
Tannfallet.
I en senare kommentar återkommer han till frågan om huruvida de
första bosättarna har
finskt ursprung eller ej. Han konstaterar då att det ”äldsta funna omnämnandet
av Tannfallet är från
1733” och att det då inte handlar ”om något nybygge” (s 11). Omkring 1750 köptes
torpet av Per
Jönsson från Mortorpet. Inte heller Mortorpets äldsta historia är klarlagd, men
det äldsta
omnämnandet som författaren funnit återfinns i ett protokoll från Älvdals
häradsrätt 1694. Först
1709 återfinns Andor Nilsson som boende där tillsammans med sin hustru.
Författaren följer alltså
torpens innevånare från början 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet.
Det är en omväxlande
historia där författaren med stöd av bouppteckningar reflekterar över
samhällsförändringarna under
dess två sekel. De första generationerna relativt välbeställda hemmans-ägare
förvandlas med tiden till
utfattiga och skuldsatta torpare. Intryck gör dessutom den diskussion Låås för
beträffande det förakt
bruks-patronen Christopher Myhrmans (d.ä.) hyste gentemot skogsfinnarna.
Skrifterna har intresse för alla släktforskare, oavsett om de ingår i här
behandlade släkterna eller ej.
Genom att presentera några varianter på hur släktforskning kan bedrivas skapas
ett värde utanför
den egna familjen och närmaste släkten. Släktforskare i allmänhet kan lära en
hel del av de här
framställningarna och kanske inspireras till att presentera egna släktkrönikor.
Margaretha Ullström
Wermlandiana 2022:4
Löfgren, Lars, En ridtur med Michel. Akleja förlag 2022. 20 s.
Vad har ekshäringen och den tidigare Dramatenchefen Lars Löfgren gemensamt med
den franske
renässansfilosofen Michel de Montaigne (1533–1592)? Det får vi reda på i en
underfundig essä, En
ridtur med Michel, där de två författarna möts för en ritt och ett samtal
vid norra Värmlands vatten: Brattfallet, Götån och Klarälven – ”det stora
äventyret!”.
Lars Löfgren
har mött sin föregångare många gånger förut alltsedan den första läsningen av
Montaignes
epigramtexter vid studierna i Paris på 1950-talet. Här får vi vara med om ett
kärt återseende, när
livet går mot höst och livets upplevelser att reflektera över får skarpa
reliefer i solnedgångsljuset.
Trots att texten är kort har den en koncentration som gör att vi får reda på så
mycket av vem
Montaigne var och, framförallt, vilken betydelse han haft för hur Lars Löfgren
och hans skapande liv
formats och utvecklats genom en lång karriär. Det är inte särskilt långt mellan
det 1500-talstorn i
sydvästra Frankrike där Montaigne satt och skrev och det (ombyggda) höloft i
Ekshärad där Löfgren
vistas så ofta han kan. – Du ville att jag skulle gå min väg, men för mig kändes
du som en bror, fastän
du var en snobb på ett slott, säger Lars Löfgren i en av dialogerna. Precis så
känns det när man läser
den lilla, vackert formgivna skriften: som att man får rida en stund bakom två
vänner, två skrivande
bröder, ett stycke på vägen mot ett ljus på andra sidan både älven och den
fjärran Atlanten. Och
man får lyssna, och lära sig en hel del om livet här och nu, i Värmland och i
världen.
Peter Olausson
Wermlandiana 2022:3
Mattsson, Anders, Lekvattnet. Historik och levnadsöden. En faktabaserad
berättelse av
Anders Mattsson. Eget förlag 2022. 407 s.
I början av augusti var det åter boksläpp i Lekvattnet i samband med
hembygdsföreningens
100-årsjubileum på hembygdsgården Karmenkynna. Tidigare under året har en ny
upplaga
av Axel Frithiofsons Vardagsvisor utkommit liksom Rolf Nilssons bok om Klara på
Kvarntorp.
Det är verkligen tätt mellan boksläppen i Lekvattnet.
Anders Mattsson - ekonomie doktor och bankchef i Karlstad – har ägnat en stor
del av de
senaste åtta åren åt att utarbeta ett praktverk om Lekvattnet med tyngdpunkt på
senare
århundraden. Han har förut skrivit ett antal böcker, t. ex. Skogsfinnen och
kyrkan (1996) och
det mäktiga verket Övre Fryksdalen (1998) men också ett par verk om delar av
Lekvattnet
såsom Ulvsjön och Fäbacken (2000) samt Långsjöhöjden (1995). Egna skogsfinska
rötter har
han också.
Lekvattnet historik och levnadsöden en faktabaserad berättelse, så lyder den
fullständiga
titeln på det nya verket. 22 gånger 27 cm, 1,8 kilo, drygt 400 sidor är de
imponerande
måtten. Hjälp med layout har författaren fått av Per Kollberg.
Ett
personregister omfattande ca 1200 namn kan man fritt hämta på Lekvattnets
hemsida,
80 tättskrivna A4-sidor. Varför har ingen kommit på denna lysande idé förut?
Denna form av
personregister ger också plats för en kommentar eller ytterligare detaljer. Det
är inte för
sent för andra bygdeboksförfattare att komplettera sina redan utkomna verk med
personförteckning på nätet. Att kommande bygdeboksförfattare följer detta goda
exempel
tar jag för givet.
Ett fyrtiotal kapitel ägnas åt olika delar av Lekvattnet alternativt olika
företeelser som
emigrationen eller postväsendet. Lekvattnet är enligt Mattsson en av de tre
socknar i landet
som drabbades hårdast av emigrationen till Amerika sett i relation till
folkmängden.
Avfolkningen har fortsatt och i dag är befolkningen nere på cirka 200 personer.
Andra intressanta kapitel behandlar kyrka och präster, skola och lärare. En
heltäckande
genomgång av hemman och gårdar med deras bebyggare är ovärderlig för
släktforskare och
andra.
Två avsnitt från 1900-talet bjuder på högintressant läsning. Det ena gäller
turismen och
Turisthotellet i början på 1900-talet. Tre stjärnor i Baedekers förteckning över
turisthotell
och betjäning på engelska, tyska och franska. Beredskapsåren 1940 – 1945 är det
andra. Det
hände mycket spännande saker under de åren.
Källmaterialet är Mattsson väl förtrogen med genom sina tidigare böcker. Ett
mycket stort
antal hänvisningar till olika artiklar i Finnbygden har gjorts. Bror Finneskogs
svit på 118
nummer 1947 – 1976 är alltså en huvudkälla. Numera är flertalet arkiv
digitaliserade, vilket
ger en helt ny situation för forskaren. Lekvattnets hemsida, som Benny Ljus
svarar för, har
också anlitats flitigt. Privatpersoner har bidragit med foton. Men i huvudsak är
boken till
skillnad från flertalet andra bygdeböcker en mans verk.
De enskilda personerna är dock det som intresserar mest oavsett om de är
präster, lärare
eller hemmansägare. Själv har jag fäst mig vid kvinnan mor Kari på Tiola som hade
levt ett
mycket skiftande liv. Vid sin död i mycket hög ålder efterlämnade hon nio barn
och 45
barnbarn i Sverige, Norge och USA. Hon var också med i den långa juridiska
striden mellan
torparna i Långsjöhöjden och Fryksände kyrka, som slutade med att torparna fick
friköpa
delar av de omstridda områdena och därmed blev hemmansägare.
Det finns många ställen i boken, där det känns frestande för läsaren att gå
vidare. Ett sådant
är när Mattsson berättar om plöjningstävling och utställning 1866 på prästens
boställe
Rottnedal. Vem vann egentligen plöjningstävlingen och vilka andra fick priser?
I
hushållningssällskapets årsskrift finns ett sextonsidigt protokoll från mötet på
Rottnedal och
en artikel i Torsby förr och nu 1980 ger en utförlig beskrivning. Jo, det var
allt en seger i
plöjningstävlingen för Lekvattnet. Bondsonen Jan Jansson, Käcketorp fick tolv
riksdaler i
förstapris.
Lekvattnetborna har all anledning att vara glada över denna vackra och
faktaspäckade boks
tillkomst. Ur ett värmländskt perspektiv har en viktig pusselbit tillfogats.
Säljupplagan är
måttligt stor, 400 ex. och priset 400 kr. Boken finns att köpa på bl.a. på
Torsby
Finnskogs-centrum och Norsk Skogfinsk museum, men vänta inte för länge.
Arne Vannevik
Wermlandiana 2022:4
Mossaed, Jila, Orden
är försenade. Bokförlaget Lejd 2022.
79 s.
Orden är försenade är
namnet på Jila Mossaeds tionde diktsamling, på svenska ska tilläggas. Hennes
modersmål är persiska och hennes uppväxt var förlagd till Iran, där de
fundamentalistiska makthavarna gjorde ett fritt och skapande liv omöjligt.
Mossaed har sedan den första tiden i exil haft ett
speciellt förhållande till Värmland, eftersom det var hit hon och hennes döttrar
först kom. Hennes poesi har väckt starkt gensvar, belönats med diverse litterära
utmärkelser och tilldelat henne en plats i Svenska Akademien.
Det är en hel del att känna igen i den nya
samlingen, språket är rent och enkelt även när det gestaltar djupa och
komplicerade sammanhang. Dikterna är korta, inga skiljetecken förekommer. Precis
som på omslaget spelar natten, månen och träden en viktig roll, liksom kvinnliga
attribut i form av schalar, textila minnen som också leder tankarna tillbaka
till ett som det verkar nära förhållande till modern. Den inre världen, fylld av
känsla, får dela plats med utblickar mot andra verkligheter än exilens.
Det är sent på jorden, som det kan vara när dikten
tar ton och poeten avlyssnar klangen i stämgaffeln för att hitta rätt, kunna
orientera sig i samtiden.
Dikterna kan framkalla bilder, eller snarare
bildtexter, till de ”nyheter” som förmedlas från världens olika drabbade
platser. Som i titeldikten som förmedlar utsattheten i torkans, krigets och de
många prövningarnas Afrika; vi känner igen dem från Radiohjälpens vädjande
appeller i tv:
Orden är försenade
Hungriga spädbarn
bleknar under sina sista andetag
Mödrar klappar sina torra bröst
Havet piskar fulla båtar
Stränderna är borta
Några dikter kan man inte läsa utan att deras
innehåll tar spjärn mot den sociala verklighet och det religiösa, politiska,
förtryck som Jila Mossaed lämnat bakom sig, i Iran, men som ändå gör sig påmint
och skildrat: ”Jordens blodiga navelsträng” är inte avklippt, den
fundamentalistiska lagboken gör kvinnoförtrycket legitimt och poeten rannsakar
sig själv:
Jag tar min sommarklänning
med röda vilda blommor på
Öppnar dörren mot glömskan
Försvinner i dess trygga famn
Det rör sig om en högst tillfällig glömska, en
kortvarig trygghet för på nästa sida köar oskyldiga människor i väntan på sin
egen avrättning. Det är denna eviga kamp mellan den egna personliga
livssituationen och vetskapen om den ohyggliga verklighet som råder ute i
världen som skapar en både smärtsam och tankeväckande spänning i Mossaeds poesi.
Det finns ett jag och ett du och ett vi i diktens
rum och värld och ett sökande efter ett fäste, en mening och det finns hela
diktsamlingen igenom en rörelse, en känsla av att vara på väg och samtidigt vara
framme. Och ändå inte …
En del dikter får, lästa med samtidens glasögon, en
annan betydelse än vad som den skrivande poeten ursprungligen gett dem. Detta
visar också på poesins universalitet, orden ägs inte bara av avsändaren utan
delas med mottagaren. När Mossaed skriver ”Vi söker skydd / i underjorden / döda
och levande” så går ju tanken automatiskt till de under stålverket i Mariupol
inspärrade människorna, vars öde är fruktansvärt ovisst.
Som om diktens skrivits igår, med tanke på Ukrainas
belägenhet och människornas vedermödor står det:
Vi hamrar på
hamrar och bygger nya rum
nya gravar
för att stanna länge
När Mossaed skriver om de döda i Tripoli, Bagdad,
Herat och Damaskus kunde hon också foga Charkiv och andra ukrainska städer till
alla dessa platsers namnlösa döda.
Som jag ser det hämtar poeten Jila Mossaed
livskraft och energi dels från naturen, dels från kärlekens förmåga även om
denna inte tillhandahåller någon garanti för framtiden. Men
Ber den att stanna kvar
några timmar
inte lämna mig
Jag har inga verktyg kvar
att bemöta världen med
I gryningen går jag till ditt hav
Vill bli fylld
Väntar länge
på dina vågor
Bengt Berg
Wermlandiana 2022:2
Nilsson Jan Olov, Rik
som Evert. Ultima Esperanza
Books 2022. 223 s.
Gräsmarks-bördige Jan Olov Nilssons förra bok
hette Bortvandrarna och handlade om två systrar som tvingades utvandra
från Värmland till Norrland på grund av bristen på arbete här. Den nya boken
handlar tvärtom om en invandrare som hamnar i Värmland.
Evert Strokerke, senare Strokirch, är en tolvårig
tysk pojke, som av sin mor skickas till Sverige 1620 för att undkomma 30-åriga
krigets fasor. Hans far var vågmästare, så familjen är förmögen. Nu är han
avliden och Everts mor inser att de riskerar att bli utsatta för angrepp av de
ligor som livnär sig på att röva och plundra. Bäst att sända sonen till lugnare
trakter.
Hon tillverkar ett bälte och i bältet knyter hon in
dukater, guldmynt. Bältet ska pojken knyta runt midjan och på så vis få med sig
mynten till Sverige. Där har hon en tysk bekant som han ska söka upp och bo hos
en tid.
- Sen kan han nog klara sig själv, tänker hon. ”Den
pojken kan gå hur långt som helst”, har hans informator sagt och det litar hon
på.
Evert ska resa med båt till Göteborg. Som
ressällskap har han en något yngre kamrat, Jakob, vars far redan finns i
Göteborg. Han ska möta pojkarna och ta hand om dem. Evert ska sedan ta sig
vidare till Mariestad, där mammans kontaktperson, Peter Flygge, bor.
För att göra en lång historia kort kommer Evert
fram till Mariestad. Flygge upptäcker snart att Evert är synnerligen begåvad,
inte minst har han sinne för affärer, något Flygge själv ägnar sig åt. Just nu
är det järnhandel han har siktat in sig på.
Evert blir Flygges närmaste medarbetare, och en
både duktig och målmedveten sådan. Han suger till sig kunskaper om järnhantering
och så småningom får han i uppdrag av Flygge att bege sig till Värmlandsberg.
Där ska han köpa stångjärn som ska exporteras via Göteborg.
Så hamnar Evert i Filipstad. Han gör lyckade
affärer, men möter också en ung flicka, vackrare än han någonsin sett. Evert
bestämmer sig. Här vill han bo – med henne!
Det tar ett tag innan han kommer så långt, men hans
dröm går i uppfyllelse. Han gifter sig med den vackra flickan och lyckas
dessutom presentera hennes syster för reskamraten från Tyskland. Även de blir
ett par.
Rent praktiskt går allt Evert väl i händer, men
personliga tragedier utspelar sig. Barnadödligheten är stor och många kvinnor
dör i barnsäng. Bägge familjerna drabbas, men Evert får behålla sin fru. Hon
föder elva barn, men när Evert går bort, 81 år gammal, har hon bara två av dem
kvar i livet.
Man kan välja hur man ska se på boken. På ett vis
är den en framgångssaga. I Filipstad uppstod talesättet ”rik som Evert”, men den
är även en sorglig och dramatisk berättelse. Den är också en initierad
redogörelse för bergshanteringen i trakterna kring Filipstad från mitten av
1600-talet och framåt. Vi möter slitet i de många gruvorna, men även djärva
satsningar.
Boken är samtidigt ett gediget stycke historia. Jan
Olov Nilsson gör utvikningar om pågående krig, tulpankraschen, reglering av
handeln, fogdevälde och indrivande av skatter och tullar. Inte minst Peter
Flygge gick hårdhänt fram.
Man kan även läsa boken som en släktkrönika. Den
innehåller många efternamn, uppenbarligen resultatet av noggrann släktforskning,
och är av den anledningen säkert intressant för många. Och på slutet av boken
får vi veta varför Jan Olov Nilsson lagt ner så mycket jobb på just detta. Han
är själv en av Everts ättlingar.
Gunvor Nyman
Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands
Folkblad
Wermlandiana 2022:2
Nilsson, Rolf,
Klara på Kvarntorp.
Medarbetare
Curt Engström, illustratör
Maria Norbäck,
redaktör Peter Dahlström. Eget förlag 2022. 256 s.
Rolf Nilsson har tidigare utgivit tre böcker i litet format, Småbrukarliv på
Kvarntorp (2019), Skogsbrukarliv i Lekvattnet (2020) och Säterbrukarliv på Vålhalla (2020), alla
tre på eget
förlag med RM Reklam & Tryck i Torsby som ansvarig för Layout och omslag.
Under arbetet med dessa böcker och långt tidigare har Nilsson kommit att
intressera sig för
Klara Persson, den siste enskilde ägaren på Kvarntorp. Han började planera för
ännu en bok.
Projektet växte efterhand och en medörfattare engagerades, Curt Engström. Peter
Dahlström, RM Reklam har varit redaktör och tillsammans med Elin Dahlström
ansvarig för
formgivning. Vidare har Maria Norbäck bidragit med ett antal helt förtjusande
akvareller.
Boken är utgiven på eget förlag.
Den gångna påskhelgen var det äntligen dags för boksläpp på Kvarntorp, där Rolf
Nilsson
sedan några årtionden lever och bor.
Det har blivit en stor och vacker bok med ett skiftande innehåll men hela tiden
med Klara
som centralgestalt. Klaras morfar Henrik Larsson Liukoinen kom till Kvarntorp
1858 från
Smedtorpet på norska sidan. Hans hustru Lisbet hörde till släkten Nikarainen.
Klara var aldrig gift men fick en dotter som dog ung. Tre fosterbarn (syskon)
tog hon emot på
Kvarntorp och gav dem en bra start i livet. När hon tog mot det äldsta, den
tioåriga flickan
Elsa, meddelade hon att hon inte önskade någon ersättning.
Dessförinnan hade Klara genomgått en olycklig aborthistoria, som ledde till åtal
och fällande
dom för fosterfördrivning och lönnläggning. Straffet avtjänades på fängelset i
Karlstad. Hon
mottogs efter hemkomsten i såväl familjen som bygden med en förvånansvärt
förlåtande
inställning. Klara hade oroat sig i onödan inför återkomsten. Men det fanns
enstaka personer
som betraktade Klara som barnamörderska.
När Klara dog 1950 fanns inget testamente och efter en flerårig juridisk strid
ärvde Allmänna
arvsfonden gården. Fonden accepterade dock att de tre fosterbarnen och en äldre
dräng på
gården tillerkändes 10 000 kronor vardera (i dag motsvarande mer än 160 000
kronor enligt
SCB:s Prisomräknaren) samt ytterligare ersättning för utfört arbete utan lön.
Gården köptes
sedan av Fryksände kommun till att vara en minnesgård över den skogsfinska
kulturen i
enlighet med Klaras uttalade önskemål.
I ett tjugotal kapitel skildras Klaras liv från ankomsten till Kvarntorp i späd
ålder via skolgång
och konfirmation och övertagande av gården 1904 till bortgång och begravning
1950.
Hennes ”husbondetid” på Kvarntorp blev därmed nästan ett halvt århundrade. Det
var
Klaras morfar Henrik som hade övertagit Kvarntorp 1855 och familjen flyttade dit
1858. De
yngsta barn däribland Klaras mor Johanna bodde kvar i Norge ännu några år.
Curt Engström har medverkat med åtta noveller. Den starka verklighetsbakgrunden
till dessa
gör att jag föredrar benämningen berättelser. Ett exempel är när mjölkmaskinen
kom till
Kvarntorp. Novellerna upptar ett sextiotal sidor. Curt Engström skriver om dem:
”Dessa
berättelser är fritt skrivna men alltid utifrån ett visst faktaunderlag.”
Maria
Norbäcks
akvareller är i första hand knutna till berättelserna.
Arbetslivet på gården präglades av att den var en stor skogsgård. Familj och
släkt deltog i
arbetet, så även de tre fosterbarnen Elsa, Rune och Rolf. Skogsfolk utifrån
bodde tidvis på
gården. Åkerbruk och boskapsskötsel hade en mer begränsad omfattning som på ett
småbruk. Ladugården hade efter en renovering som mest fem bås för kor och
dessförinnan
bara tre.
Ett intressant avsnitt handlar om kontakten med släkten i Amerika. Många
släktingar hade
slagit sig ned i några delstater i norra delen av USA, några till och med i
Canada. Många brev
återges men tyvärr är stilstorleken så liten att vi äldre har ganska svårt att
läsa dessa texter.
Klara hade också egna funderingar och Amerikaplaner, men hon behövdes på
Kvarntorp.
Det blev varken utvandring eller Amerikaresa för henne men det talades nog
dagligen om
Amerika på Kvarntorp.
Klara hade många vänner och väninnor. Med några av dem hade hon en livlig
brevväxling.
Före telefonens genombrott var brevskrivningen bästa sättet att utbyta tankar
och idéer.
Tonen i dessa brev kan ibland verka för kärleksfull, men det var tidens mode
kvinnliga
brevskrivare emellan.
Sammantaget är det en stor vacker bok, överflödande rikt illustrerad med foton
och
dokument av olika slag. Allt sådant sparades på Kvarntorp och blev underlag för
en avsevärd forskningsinsats av främst Rolf Nilsson Det blir många timmars läsglädje ett
kapitel i taget
snarare än sträckläsning.
Arne Vannevik
Wermlandiana 2022:3
Nolbyn – Värmländskt
Hantverk. Miniatyrer och Tittskåp. En berättelse om Berith Bergström.
Red. Carl Jan Cranqvist. Votum förlag 2022. 136 s.
Det är en förtjusande bok Carl Jan Granqvist står
som redaktör för. Många har bidragit till dess tillkomst, bland andra Stiftelsen
Kungl. Patriotiska Sällskapet, men jag är övertygad om att Carl Jan Granqvist
var initiativtagaren till denna berättelse om konstnärinnan Berith Bergström.
Berith Bergström (1896 – 1979) var elfte barnet i
en skara på tolv till brukspatron Albert Boström och hans hustru Maria på
östvärmländska järnbruket Bosjön. Alla tolv barnen nådde vuxen ålder!
Boken inleds med en intressant beskrivning av
Beriths uppväxt på bruket som hade ett hundratal anställda och närmast kunde
liknas vid ett större företag, berättar Carl Jan Granqvist. Bosjön var i det
närmaste självförsörjande på grund av sitt avskilda läge. Det kunde vara svårt
att ta sig till Filipstad vintertid på grund av dåliga isar, snö eller
tjällossning. I princip framställdes allt hemma. Bröd bakades i bagarstugan.
Tyger vävdes, kläder syddes, grönsaker odlades och kött jagades. Men livet var
verkligen inte en idyll för alla under Beriths uppväxt. Torparlivet var
krävande, missväxt förekom och vissa av torparna blev undernärda och led av
infektioner. Av brukets hundratal anställda beskrivs ett tjugotal som veliga
till följd av ingifte. Det är inte deras liv som återges i Beriths miniatyrer.
Alla barnen Bergström kostades på rejäla
utbildningar. Berith gick på Whitlockska skolan i Stockholm i samband med att
pappa Albert blev riksdagsman. Hon fortsatte sedan att praktisera på
Handarbetets vänner och Hulda Lundins slöjdseminarium på Tekniska skolan,
nuvarande Konstfack. I mitten av 1920-talet studerade hon vidare konsthantverk
på Wiener Werkstätte där hon lärde sig att renovera och kopiera äldre tyger och
tapettryck samt att arbeta med silver och möbler.
Kanske var det längtan tillbaka till barndomen
förutom ansvaret för två syskonbarn som förde Berith tillbaka till Värmland.
Tillsammans med barnen började Berith på somrarna bygga en miniatyrvärld
inspirerat av Bosjön, som de döpte till Nolbyn, vilket senare utvecklades till
företaget Nolby – Värmländskt Hantverk.
Det är en fantastisk miniatyrvärld Berith Bergström
skapade. Man häpnar över noggrannheten i detaljerna i de miljöer hon skapade och
möblerna som hantverksskicklige grannen Carl Gustavsson gjorde efter Beriths
ritningar. Boken är frikostigt illustrerad med färgbilder, en fröjd att bläddra
i! Vid första anblicken kan man inte tro att det rör sig om miniatyrer.
Att dokumentera Berith Bergströms livsverk är en
viktig kulturhistorisk gärning vi bör tacka Carl Jan Granqvist och hans
medförfattare för.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:2
Nöring, Christofer, Svenska musikmaskiner. Författares bokmaskin 2022. 272 s.
”Ett pionjärarbete”, det menar klaverforskaren Eva Helenius när hon ger en
programförklaring till
Christofer Nörings bok Svenska musikmaskiner. Eva Helenius är verksam vid
Klaverens hus i
Lövstabruk och har en lång erfarenhet inom ämnet. Klaverens hus samlar på både
instrument och
kunskap om svenska instrumenttillverkare. En liten del av dessa är de instrument
som är mer eller
mindre självspelande – och det är alltså bland dessa som Christofer Nöring har
gjort en djupdykning –
och med några intressanta spår till Värmland.
Om orgelbyggaren A. G. Peterson från Älvsbacka finns det säkert mer att forska
fram. I boken nämns
Peterson-orgeln på hembygdsgården i Hagfors. Betydligt mera utrymme ägnas åt J.
P. Nyström och
hans unika reformorgel – och därmed har boken sin givna plats på
värmlandshyllan.
Nyström
(1839–1900) var orgelfabrikören från Karlstad som 1888 lanserade en kombination
av tramporgel
och positiv, reformorgeln. Denna beskrivs av Nöring som en svensk
nationalklenod. Om det finns en
hel del reformorglar bevarade så är Kristinehamnsvarianten desto sällsyntare.
Det var Nyströms
broder, Carl G. Nyström, som även han skapade en självspelande orgel och då med
en helt annan
lösning. Intressant är det också att läsa om J. P. Nyströms son, Carl Wilhelm,
som 1891 fick patent på
en ”tonfonograf”, en tidig inspelningsmaskin.
För Christofer Nöring verkar musikmaskinerna ha varit ett närapå livslångt
intresse (åtminstone
refererar han till sitt examensarbete från 1985, Den självspelande orgeln). I
boken beskrivs de olika
varianter som ryms inom begreppet musikmaskiner. Författaren har dessutom spårat
bevarade
exemplar, och inte minst har han gjort en förteckning över kända
instrumentbyggare – och bland
dessa alltså en handfull värmlänningar.
Claes Åkerblom
Wermlandiana 2022:4
Sewall, Lena, Mina
värmländska matrötter & liv med mat och vänner.
Votum förlag 2022. 209 s.
Finns det någon värmlänning som är lika förknippad
med matkultur som Lena Sewall? vDet är svårt att tänka sig.
Genom att ta avstamp från olika geografiska platser
– både i och utanför Värmland – har hon genom åren på ett ovärderligt sätt
bidragit till kultur utifrån ett kulinariskt perspektiv i allmänhet och den
värmländska matkulturen i synnerhet.
Hennes första bok, En bit Skagen, gjorde
starkt avtryck när den gavs ut i mitten av 1990-talet. Något år efter att den
kom ut reste jag själv till Skagen med två perfekta medresenärer – min blivande
make och Sewalls bok. Att uppleva Skagenmålarna genom Lena Sewalls penna och en
mängd recept fördjupade och intensifierade besöket.
Därefter har hon fortsatt att förmedla
kulturhistoria genom recept, mat och kalasande. En bit Racken och En
bit Värmland är två senare böcker.
Nu sammanfattar hon sitt rika matliv i en storartad
volym: Mina värmländska matrötter & liv med mat och vänner. För den som
är det minsta intresserad av matkultur eller Värmland är detta en verklig
skatt.
Läsaren får följa Lena Sewall från barndomshemmet i
Arvika med hennes oerhört matroade mamma och moster, till en mängd olika epoker
i livet, som tiden i Österrike, USA, åren på sjukhusbiblioteket i Karlstad och
de många åren som matskribent, framför allt på Värmlands Folkblad och Nya
Wermlands-Tidningen.
Varje recept i boken omges av en personligt
förmedlad och frammejslad kontext. Upphovskvinnan (ibland -mannen) är alltid
angiven, ofta syns de även på bild. För oss med värmländsk anknytning är det
många bekanta ansikten och många fantastiska historier om de olika rätternas och
receptens proveniens. Historier som otvivelaktigt höjer värdet av och
nyfikenheten på de olika recepten. Titeln på boken är kongenial för detta är i
sanning ett rikt liv fyllt till brädden med just mat och vänner (samt en och
annan släkting).
Dofterna och smakerna från förr blandas med nyare
recept. Allt framskrivet med samma djupa engagemang, kulinariska passion och
stora kärlek till de människor som Lena Sewall delat recept eller matbord med
genom åren.
Det är i alla delar fantastiskt hur Sewall spinner
sitt självbiografiska nät utifrån ett 80-årigt liv rikt på matupplevelser av
alla de slag och otaliga möten med nära vänner, kära släktingar och spännande
personligheter. (Och hur hon har format ett författarskap som faktiskt leder
henne ända fram till en medalj mottagen ur konungens hand 2018.)
Lena Sewalls obetvingliga intresse för människorna bakom recepten
ger must, smak och färg åt anrättningarna och hjälper läsaren att förstå hur mat
kan vara en ibland helt avgörande kulturbärare mellan generationer och kanske
till och med århundranden.
Det är fint, det är inspirerande – och det är en
viktig värmländsk kulturgärning.
Sofia Wadensjö Karén
Wermlandiana 2022:2
Skäringer, Mia, Maria. En kvinnlig komikers dagbok.
Lind & Co 2021. 289 s.
Mia Skäringers bok, eller som hon själv skriver, dagbok, har underrubriken ”Den
lagrade sorgen”.
Ingenting kunde vara mer rätt. Men samtidigt är den en beskrivning av konsten
att ta sig igenom, att
falla och åter resa sig. Eller som hon själv säger i en av de inledande sidorna:
”Nu är jag till viss del
fri”…. ”för nu har jag tillgång till mig själv igen”. Den beskrivning hon ger av
sitt liv är utlämnande och
rättfram. Hon, som i likhet med många komiker, bär på mycken smärta. Hon väjer
inte, hon talar om
egna destruktiva beteenden och utsatthet, och ett övergrepp som format henne. Vi
får, som läsare,
följa Maria från barndomen och lära känna henne bakom den glada och proffsiga
fasaden. Och på ett
generellt plan har boken mycket att lära om både utsatthet och styrka. ”Det är
stor skillnad på att
överleva och leva”, som hon skriver. En bok fylld av allvar.
Eva Lundqvist
Wermlandiana 2022:4
Sorgenfrei, Simon, ”De kommer att vara annorlunda svenskar”,
Berättelsen om
Sveriges
första muslimer. Norstedts 2022. 335 s.
Först några ord om författaren. Han föddes i Kristinehamn, men flyttade till
Stockholm för att
studera vidare. I dag arbetar han vid Södertörns högskola och är föreståndare
för Institutet
för mångreligiositet och sekularitet. Han har forskat i ämnet islam och är i dag
en av de
främsta experterna på dess svenska historia.
Huvudpersonen i boken heter Ebrahim Umerkajeff. Han var rysk tatar, uppväxt på landsbygden i de centrala delarna av europeiska Ryssland men mycket driftig.
Snart gav han
sig av på handelsresor till andra länder. 1897 kom han till Sverige och sökte
sig till den
konst-och industriutställning som pågick i Stockholm. Här träffade han Lisa, 19,
år vars far,
inom parentes sagt, var bördig från Fryksände. De gifte sig och fick en son.
Ebrahim kallade sig muslim, men hans uppväxtmiljö var inte särskilt religiös. Om
ramadan råkade infalla under heta sommarmånader flyttade man helt sonika fastemånaden
till senhöst eller vinter.
När Ebrahim 1919 blev svensk medborgare blev han medlem i svenska kyrkan. När
sonen
växte upp var han enligt fadern inte intresserad av vare sig bibeln eller
koranen.
Ebrahim blev en framgångsrik pälshandlare, och länge påstås han ha varit
Sveriges enda
muslim. Först 1928 kom ännu en muslimsk affärsman, Ahif Arban, till Stockholm.
Hans familj
råkade bli grannar med Astrid Lindgren, vars dotter var jämnårig med Ahifs son.
När Simo
Sommerfrei fick kontakt med henne och ville veta vad hon mindes av grannpojken
blev
svaret – ingenting. Hon kom ihåg en mörkhårig klasskamrat, men han var från
Norge.
Några problem med myndigheterna eller det svenska samhället i övrigt hade ingen
av de
muslimska familjerna. Men kraven på rashygieniska åtgärder började dyka upp.
Först ut,
1907, var en riksdagsman från Högern, men övriga partier hakade på. De som var
mest
positiva till invandrarna var arbetsgivarna som fick billig arbetskraft, de som
blev först utsatta
var judarna.
En judisk synagoga byggdes trots allt, men när en moské senare uppfördes i
Kärrtorp fick
den stänga efter något år. Muslimerna var inte så intresserade av bönemöten.
1949 bildades Sveriges första muslimska förening. Beslutet firades med
wienerbröd på
Kjellssons konditori.
Att en dotter till en av de tidigt hitkomna muslimerna utsågs till ordförande i
föreningen bör
också noteras. Hon avgick dock rätt snart. Sedan hon setts på bild i Aftonbladet
med kort-kort kjol, uppsatt hår och koranen i knäet blev kritiken för stark. Det fanns
gränser!
Men fortfarande var invandrarna allmänt accepterade. Partierna närmast tävlade
att vara
generösa. Längst i kraven på att de skulle få välja mellan att bli
”försvenskade” eller behålla
och utveckla sin egen identitet gick Högern, som ansåg att de även borde få
öppna egna
skolor.
Men tiderna förändras. Sorgenfrei sätter 1989 som ett betydelsefullt år. Salman
Rushdie
skrev Satansverserna, ayatolla Khomeini utfärdade en dödsdom mot honom och
plötsligt
satte allt flera likhetstecken mellan islam och politik. Främlingsfientligheten
bredde ut sig.
Olof Palme försökte lugna de oroliga: ”De kommer att vara annorlunda svenskar”,
sa han.
”Men så måste det få vara”. Hur det blev, det vet vi idag.
Simon Sorgenfrei skriver ledigt och lätt, ofta humoristiskt. Här finns inga
pekpinnar, bara
fakta och förklaringar. Men nog märks det att han är forskare. Noter och källhänvisningar
upptar hela 52 sidor!
Gunvor Nyman
Wermlandiana 2022:3
Odhner, Gunnar, Med ordet kom första ljuset. En filosofisk självbiografi. Norlén
& Slottner
2022. 411 s.
När Gunnar Odhner som 19-årig infanterist med hemvist i Borås råkade befinna sig
på Vänerns
strand en afton i maj alldeles i början av 1960-talet, så brast han plötsligt ut
i gråt. Birgitta, hans
sällskap och allt överskuggande ungdomsförälskelse, blev skräckslagen. ”Har du
ont?” Men det var
betydligt värre än så. ”Jag är inte som alla andra”, kved befälselev Odhner som
svar. ”Jag läser
Schopenhauer och jag skriver dikter.”
Denna scen återfinner vi på sidan 152 i boken Med ordet kom första ljuset – En
filosofisk självbiografi,
och den vittnar onekligen om ett mått av självinsikt. Nej, Odhner är väl inte
riktigt som andra. Det har
säkert med både diktskrivandet och den nyssnämnde tänkaren att göra, men det som
främst slår mig
vid läsningen av Odhners biografi är snarast egenskaper som författarens
envishet och uppriktighet.
Att
komma till klarhet med hur vår planet fungerar och är funtad har varit hans
egentliga målsättning
genom decennierna. På vägen dit verkar han inte ha skytt några ansträngningar
och blankt avvisat de
frestelser som infunnit sig.
Det har resulterat i en volym med stort under-hållningsvärde och mycket hög
igenkänningskoefficient;
hela 23 av ”rollfigurerna”, lejonparten från Karlstad, har jag personligen stött
på. Berättelsen är
också överraskande lättläst med undantag för de relativt få sidor som har vikts
för Sören
Kierkegaards, Jean Paul Sartres och Ludwig Wittgensteins språkfilosofiska
idévärldar. Det rent
självbiografiska materialet är generöst tilltaget och ocensurerat. Det
innefattar Gunnar O:s uppväxt i
Lidköping med en periodvis (lördagskvällar- och nätter) oresonlig och törstig
men oftare ganska
välartad far, vidare hans årslånga vistelse som utbytesstudent i Arizona,
studietiden vid Göteborgs
universitet, sejouren i kanadensiska Edmonton med nyblivna hustrun Inger diskret
insmugglad i
handbagaget samt, inte minst, de lärorika journalisterfarenheterna i Uppsala och
Enköping.
Till detta ska läggas hans tillvaro som lärare i engelska och svenska, i
huvudsak vid Tingvallagymnasiet
i Karlstad, författarskapet med hela 18 böcker, familjebildandet, det gradvisa
politiska uppvaknandet,
aktiviteterna i en poesigrupp och ett humanistiskt sällskap o s v. Oupphörlig
läsning ej att förglömma.
På det frontavsnittet kan i dag ingen annan än Wittgenstein göra anspråk på rosa
ledartröjan.
Bokens titel – Med ordet kom första ljuset – må förefalla onödigt kryptisk men
ska antagligen uttydas
bokstavligt med jungfrun Birgitta, den en gång intill Vänern strandsatta, i den
bärande rollen. Efter en
angenäm danskväll yttrade Gunnar de magiska orden ”jag älskar dig!” med just
Birgitta som den
enda inom hörhåll, varvid ett starkt ljus, ”stilla och gränslöst” och delat av
en tunnare slöja, opåkallat
spred sig genom hans kropp. Med dessa tre ord gjorde således det första ljuset
entré. Det följdes sju-
åtta år senare av ett likartat andra ljus i samband med en livskris. Ja, ord och
kropp blev ett, vilket
ljusets lika plötsliga som välkomna ankomst bekräftade.
De här egenartade upplevelserna, ”första och andra ljuset” manifesterade under
60-talets
inlednings- respektive avslutningsfas, ligger såvitt jag förstår till grund för
de specifika idéer som
Odhner kommit att göra sig till tolk för – vi ÄR sanningen, vi ÄR kunskapen och
vi ÄR språket.
Rimligtvis ÄR vi åtskilligt annat också, men det vågar jag inte ta gift på.
Svårbegripligt? Ja, onekligen. Byfånegriller? Nej, snarare ämnen värda en
tankemässa eller två.
Flera ensamma själar och enstaka eldsjälar får utstå en tämligen omild
behandling i Odhners biografi.
Den mig synnerligen närstående Mats Parner tillhör denna första Dantekrets och
tas i upptuktelse på
sidan 340 och därefter på ytterligare några ställen. Det vore nog oförsynt av
mig att gå till motattack i
en text som denna, och jag känner heller inget trängande behov av att försvara
mig. Dock vill jag göra
en ringa markering på noga räknat EN punkt:
Under valkampanjen 2014 kom Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till
Karlstad för att
tala och prångla ut sitt budskap på Stora Torget. Emellertid fick han aldrig en
syl i vädret. Stora skaror
av motdemonstranter från olika läger förde oväsen och buade i högan sky, så
snart Åkesson harklade
sig eller tenderade att höja sin röst. Han blev kort sagt effektivt tystad. Till
skillnad från Odhner fanns
jag på plats, blev illa berörd av pöbelfasonerna och kritiserade vad jag
bevittnat i några debattinlägg i
Värmlands Folkblad. Det är angeläget, framhöll jag, att man står upp för – och i
all synnerhet för – sin
meningsmotståndares yttrandefrihet. Allt annat är kontraproduktivt, som det
numera heter. Vid den
uppfattningen står jag alltjämt fast.
Beklagligt nog tycks Odhners inställning vara en annan.
Vi
som risas i biografin får väl glädjas åt att andra rosas. Följande rader om den
närmast legendariske
filosofilektorn Åke Löfgren (1933–2017) är ett i skilda avseenden vackert
exempel:
Ӂkes lektioner var fascinerande och utformades ofta som ett samtal med
eleverna, där han gick runt
i klassen som en annan Sokrates på torgen i Aten. När han böjde sig ner vid
någon elev, lämnade flera
andra längre bort i klassrummet sina bänkar för att höra vad han egentligen
sade. Ofta bjöd han hem
sina klasser till sin tvårummare. Eleverna kunde berätta att det fanns massor av
tidskrifter och böcker
på franska och tyska liggande överallt. De sade att han läste Le Monde och
Frankfurter Allgemeine till
frukost och inte hade tv. Och att han alltid bjöd på te.”
Det ska till sist påpekas att ett antal dikter finns insprängda här och var i
Odhners prosaframställning.
De sammanfattar i förtätad form huvudpoänger och kärnpunkter i de textavsnitt
som läsaren just har
tagit del av. Koncis och hederlig pedagogik existerar i många varianter, bland
annat denna.
Mats Parner
Wermlandiana 2022:4
Sahlströmsgårdens
Vänners Årsbok
15 2022. Sahlströmsgårdens vänner 2022.
Årets årsbok har som tema de återkommande aktiviteterna på gården. Föreningens
ordförande Curt Engström har utöver förordet medverkat med tre artiklar, Håkan
Larsson två och övriga – Ronnie Palmquist, Henrik Frendin och Ragnhild Eidervall
med var sin.
Det är som synes skribenter med nära anknytning till gården på ett undantag när,
violaprofessorn Henrik Frendin, ledare för kammarmusikfestivalen KAMMARMUSIK I
VINTERTID. Sedan 2016 har festivalen sin hemvist på Sahlströmsgården. Tillfälle
bjuds därmed för ett begränsat antal utomstående att lösa biljett till enstaka
konserter, en utomordentlig tillgång för kammarmusikvänner i Torsby. Festivalen
har efter många år i Saxå hittat sitt nya hem. ”Ett sällsamt musikaliskt
äventyr” rubriceras bidraget.
Sahlströmsgårdens bildprojekt med skolelever i årskurs 3 har fått en utförlig,
väl illustrerad artikel av Ragnhild Ejdervall ”Inte bara en bild”. Projektet har
pågått sedan 2008 efter Lena Lööfs utställning ”Mellan himmel och jord” i
Stallerian. Inger Önnerfält, Ragnhild Ejdervall och Ewy Gustafsson har haft en
samordnande funktion och flera andra medlemmar har biträtt. Detta bildprojekt
har tydligen varit mycket mer omfattande än vad jag tidigare har förstått.
Curt Engströms artikel ”Från hö och melass till stek med gräddsås” speglar
utvecklingen av serveringsverksamheten från en blygsam start till dagens
utmärkta restaurang med frukost för hotellgäster, en omfattande lunchservering,
middagsmeny kvällstid och stora beställningar vid olika familjehögtidligheteter.
Den stämningsfulla restauranglokalen har nyligen kompletterats med en fin
uteservering.
Övriga artiklar behandlar midsommarfirande, Sahlströmsgårdens Dag, inbjudna
stipendiater, målarkurser och vandringsleder, allt serverat lika elegant som
vanligt.
Arne Vannevik
Wermlandiana 2022:4
Skogedal, Torbjörn, Längtans
landskap. Votum förlag 2022. 248 s.
Skårebaserade förlaget Votum har hittat en nisch
som de förvaltar väl. Det ena praktverket efter det andra kommer ut i handeln –
vilket lockar andra att vända sig till förlaget eller får tidigare utgivna
författare att återkomma.
En återkommande är Torbjörn Skogedal, fotograf,
biolog, zoolog och historiker. 2018 kom hans bok Hornborgasjön – Lockelsens
landskap. Även i den nya boken finns fina fotografier från Hornborgasjön
med, men Skogedal nöjer sig inte med de traditionella tranbilderna. Han dyker
ner i sanden också och hittar det centimeterstora sälgsandbiet och den
pyttelilla nagelörten, som han detaljrikt beskriver. Närbilden på sälgsandbiet
glömmer man inte!
Så går han vidare. Han söker sig igenom landskap
för landskap. Texter och foton. Djur och natur. Bergarter och historiska
översikter. Det är en mångfacetterad lärobok som erbjuds oss.
Vi får veta hur kontinentalplattorna betett sig och
hur istiderna förändrat geologin. Det ena leder till det andra och det vimlar av
intressanta utvikningar åt alla tänkbara håll. Skogedal kan sin Linné och håller
långa utläggningar om djurs och växters latinska namn.
Dessemellan får man sig till livs en mängd udda
information.
Är det sant att koltrasten kan sjunga med en mask i
näbben? (Ja, det är det.) Sant är också att samme trast utan rädsla ger sig i
kast med en huggorm om den kommer för nära ungarna i boet. För att imponera
ställer den sig bredbent och gör sig så stor som möjligt.
Texterna är välskrivna, miljöbeskrivningarna väcker
känslor och fotona är förstås något alldeles extra. Närbilderna på fåglar,
däggdjur och småkryp är fascinerande.
Att Skogedal gärna utnyttjar det där speciella
morgonljuset, dimmornas spel, solnedgångar och glittrande vatten är uppenbart.
Mycket tyder också på att han medvetet söker skarpa färger. Ibland kanske lite
för skarpa, enligt min smak. Det blir grällt ibland.
Min favoritbild i boken visar en ejderflock på väg
mot häckningsplatserna. Svart, vitt och brunt – det räcker långt.
Mot slutet av boken blev jag faktiskt lite orolig.
Jag läste och läste, tittade och tittade. Tänk, så mycket fint och spännande det
finns att se i vårt land! Men var är Värmland? Han har väl inte missat vårt
landskap?
Nej då. På sidan 240 och uppslaget 242 - 243 av de
totalt 248 sidorna dök Värmland upp. Med dimmor över Butorpssjön och en vacker
höstbild från Butorp var Värmlandsanknytningen, som berättigar till utrymme i
denna lilla skrift, räddad. Och Votum förlag är ju faktiskt också värmländskt.
Gunvor Nyman
Wermlandiana
2022:2
Sköld, Sofia & Ingvarsson, Hanna, Signes mamma är rädd för allting.
Idus
förlag 2022. 27
onumrerade sidor.
Sofia Sköld är bosatt i Sunnemo och mor till fyra barn, lyckas jag läsa mig
till. Stimulerad av sina barn
har hon vågat skriva och ge ut bilderboken Signes mamma är rädd för allting. Här
finns många
självbiografiska drag, vad jag förstår, så det var tufft och modigt gjort.
Säkert kan flera barn känna
igen sig i den lilla flickan Signe vars mamma är så rädd för baciller att hon
inte vågar fylla på
fågelmataren när den är tom. Bäst trivs mamma ute i friska luften. Då älskar
Signe att vara med
mamma.
Signes mamma är rädd för allting är en bruksbok. Hanna Ingvarssons bilder är
uttrycksfulla men
tyvärr valhänta. Här finns mycket att förbättra, hur man tecknar händer, till
exempel.
Jag
föreslår att Sofia Sköld ägnar lite tid åt att läsa några av våra bästa
bilderboksförfattare, som
Barbro Lindgren, Gunilla Bergström och Anna Höglund, innan hon skriver nästa
bok, för att se hur de
författarna gestaltar känslor.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:4
Stjernlöf-Lund, Anita, Varför finns det så många granhäckar i Rud? Bild, text
& form
2022, 123 s.
När man läser titeln på denna bok kan man ställa sig en annan fråga. Kan man
skriva en hel bok om ett så smalt ämne? Svaret är – det kan man eller snarare ämne och
innehåll är så
mycket större än just titeln Varför finns det så många granhäckar i Rud?
Från
omslagets
taktila grankvist till bokens omfångsrika innehåll får vi följa granen i alla
dess skepnader, från
sin plats i skogen till belyst och pyntat julträd. Vi får följa bondesamhällets
förändring och
utveckling till ett industrisamhälle. Vi får möta granen i litteraturen,
bildkonsten och musiken.
En mängd aha-upplevelser infinner sig för mig som älskar att vistas i naturen
men inte har så
stor kunskap om vare sig flora eller fauna. Inte visste jag att den svenska
granen anses som
världens äldsta träd.
Författaren Anita Stjernlöf-Lund har arbetat med boken i tio år. Här finns
förutom texten,
fotografier i färg och svartvitt, kartor, tecknade bilder, diktstrofer,
illustrationer och
konstverk. Man förstår att researcharbetet har varit omfattande. Anita S som är
bild- och
formgivare står naturligtvis för allt vad gäller text, bild och formgivning,
vilket utmynnat i en
bok för både öga, känsel och intellekt.
För att återgå till granhäckarna i Rud tillkom dessa i början av 1900-talet för
att hålla
undan nordanvinden men också att verka som insynsskydd med mera. Så här skriver
författaren om platsen:
Att färdas i långsam takt på gamla anrika landsbygds-vägar i Värmland är en
glädje:
rörelsen och rytmen känns i kroppen som bra musik för själen. Och till detta en
scenografi för ögat med naturstämningar i alla ton-lägen. De kulturella intrycken
håller
samman melodi-slingan men skapar också pauser som ger upphov till funderingar:
varför
ser det ut som det gör?
Rud är ett av de vanligaste ortnamnen i Värmland men ovan placerar författaren
bokens Rud
på kartan och visar att vi befinner oss i Forshaga kommun. Det är väg 733 öster
om
Klarälven, klassad som kulturväg.
Varför finns det så många granhäckar i Rud? kan läsas från början till slut men
med
fördel även fungera som en bok att läsa och bläddra i upprepade gånger.
Gun Berger
Wermlandiana 2022:3
Ulfvenstierna Bo,
Nattens drömbåt och andra berättelser. Norlén & Slottner 2022.
123 s.
Det bästa med att vara född på 1940-talet? Jag
tvekar inte att svara: att vi som föddes då fick uppleva 1950-talet när så
mycket av Det Gamla Samhället fanns kvar, samtidigt som Det Nya Samhället hela
tiden vann terräng.
Under loppet av detta decennium, 1950-talet,
förvandlades Sverige på bred front. Kylskåpen, tvättmaskinerna, centralvärmen,
teveapparaterna och bilarna blev möjliga att skaffa för fler och fler.
Min klasskamrat från realskolan i Munkfors, Bo
Ulfvenstierna (Isaksson på den tiden), har i flera böcker gett oss läsare
flödande rika och detaljskarpa beskrivningar av detta femtiotal. Ransberg, den
västliga delen av Ransäter, är ständigt hans geografiska mittpunkt. Detta gäller
alltså också i hög grad hans senaste bok, Nattens drömbåt och andra
berättelser.
Ransberg låg inte i moderniseringens framkant.
Bolaget Mölnbacka-Trysil, vars roll var utspelad under 1960-talets senare del,
dominerade bygden och ägde bland annat Lindesberg, flerfamiljshuset där Bosse
och hans familj bodde.
Påvra materiella villkor är en sak, och präglar
förstås på många sätt en sådan tillvaro, men gemenskap och närhet mellan
människor är något helt annat. I Bosses hem fanns den gröna kökssoffan som
bygdens folk hade lätt att hitta till; den blev en samlingsplats för muntligt
berättande, nästan i klass med Ransbergs ledande informationscentral – Frits
Olssons innehållsrika affär.
Det nära samspelet med naturen, att leva i
självklar samklang med ängar, åkrar, skogar, vattendrag, husdjur och vilda djur
året om, det präglar i hög grad också denna bok. Jag, som bodde blott nio
kilometer norr om Ransberg, inne i samhället Munkerud, har nästan inga
naturupplevelser från bandomen av det slaget, tvingas jag avundsjukt erkänna.
Hos oss höll man på med orienteringstävlingar i naturen, så mycket mer var det i
alla fall inte för min del.
Ingen enda meter asfalt fanns det i Ransberg
heller. Men vad gjorde det?
Det muntliga berättandet gjorde sig tidigt gällande
hos denne begåvade grabb. När det handlade om läggdags och mamma satt på
sängkanten, var det han som berättade sagorna för henne, inte tvärtom. Inte ens
läskunnig var han då…
Frimärkssamlandet fanns med, lite smått i varje
fall, i hans barndom. När början var gjord, kunde han koncist svara:
– Va gör du?
– Ja sammler frimärk
– Jasså, du sammler frimärk?
– Ja
Läsaren får också ta del av en hel del
släkthistoria. Hans mor hade skånskt påbrå, hans far norrländskt. ”Det skånska
arvet” vägde klart tyngst under uppväxten i värmländska Ransberg, anser han. Med
sig från Skåne hade mor inte minst mattraditioner som var tämligen främmande i
denna värmländska miljö. Noga beskriver han dessa.
LIVET EFTER RANSBERG – och realexamen 1963 – blev
allra först ett sjömansliv med utgångspunkt från örlogsstaden Karlskrona.
Antagningen som befälselev (tillsammans med barndomsvännen Kenneth) betydde en
utbildning till ubåtsjaktmatros. Men ingen fortsättning följde i flottans tjänst
efter ett och ett halvt år. Däremot blev det flyttning till en annan havsstad –
Göteborg.
I slutkapitlet ”Nattens drömbåt” berör han (som bor
i Sunne) sitt, räknat från idag, fem år gamla västkustäventyr. Det första
inköpet, en segelbåt, visade sig inte rymma både honom och den stora hunden
Poker. Alltså fick en ny båt sökas – och han fann ”nattens drömbåt i dess
prydno”, en som ”styrs med rorspinn och rodret är förstås utanpåliggande”.
Att denne riksspelman – som han också är, denne
mångbegåvning– associerar detta båtbygge i trä till en ”italiensk mästarfiol
från sexton- eller sjuttonhundratalet”, är inget att förvånas över. Han påminner
sig också 1950-talet när han och pappa nästan dagligen i Bohuslän var ute på
havet med någon äldre fiskare ”i en julle och dörjade”.
Boken tillägnar han sin vita italienska herdehund
Tordön, Pokers efterföljare. Vackert skriver han i slutorden att Tordön – som
han sorgligt nog inte har kvar längre – ”lärde mig mera om Gud, skapelsen och
livet än vad någon annan gjort”.
Anders
Ajaxson
Wermlandiana 2022:3
Wentzel, Ulla, HALLÅ. Min
faster. Var är du? Ekström & Garay 2022. 170 s.
Sunnebon Ulla Wentzel debuterar med Hallå, min
faster. Var är du? En verklighetsbaserad berättelse i korta fraser. Ulla har
arbetat med litteratur länge, både som recensent och omtyckt bokpratare och som
initiativtagare till ett högläsningsprojekt för äldre. Hon har säkert skrivit
länge men detta är hennes skönlitterära debut som författare, och jag är
alldeles tagen.
I boken stiftar vi bryskt bekantskap med en äldre
misstänksam kvinna som skäller och svär och inte längre vill ha kontakt med sina
släktingar, trots att de är de närmaste människor hon har. Släktingar som hon
firat jul och bemärkelsedagar med under alla år. Aggressiviteten började mot den
brorson som bodde närmast men riktade sig sedan mot samtliga släktingar. Hur ska
man tackla ett sådant beteende? Ulla försöker under sina besök hos fastern i
Göteborg att avvärja anklagelserna och misstron men blir ständigt avvisad.
Ibland får hon bara gå. Besvikelsen är svår att skaka av sig. Ändå fortsätter
hon och hennes syskon att finnas till och hjälpa. Småningom tar sjukdomen andra
former.
Faster får mer och mer hjälp och flyttar till ett
annat boende. Vreden lägger sig. Samtalen kan återupptas om än fåordigt. Det är
så försonande!
Många vittnar om liknande erfarenheter av nära med
demens men jag har aldrig sett det skildrat på detta påtagliga sätt. Sidorna i
boken är delade med ett vertikalt streck. På ena sidan läser vi Ullas ord och
reflexioner och på den andra fasterns svar och reaktioner. Även om det säkert
rör sig om bokstavliga dialoger i några fall läser man texten som prosalyrik,
avskalad och på så sätt ännu mer drabbande. Detta är en lyckad debut!
Helena Vermcrantz
Recensionen har tidigare varit publicerad i Karlstadstidningen.
Wermlandiana 2022:3
Werner, Jack, Berättelsen
om Ormen Friske.
Albert Bonniers förlag 2022. 271 s.
FK Spänst hette en numera avsomnad idrottsförening
som grundades i Arvika 1935 av ett gäng lokala entusiaster. Versalerna FK
avslöjar att den nystartade klubben hade Frisksport högst upp på agendan, vilket
innebar att individuella prestationer, resultat och ett allmänt tävlingshetsande
sågs med oblida ögon och tidstypisk skepsis.
Portalgestalten i FK Spänst skrev sig Sten
Schröder. Han föddes i april 1912, var som 23-åring en reslig gosse på 189 cm
och 105 kg och skulle 15 år senare gå ett lika märkligt som tragiskt öde till
mötes. Då var han utbildad ingenjör, gift med Doris, far till ett par smågrabbar
och inflytelserik aktör på Svenska Frisksportförbundets kansli med tillhörande
gård och folkhögskola i Stenssund utanför Trosa.
Arvikasonen Sten Schröder är självskriven
huvudrollsinnehavare i journalisten Jack Werners oavlåtligt fascinerande studie Berättelsen
om Ormen Friske (Bonniers, 2022). Det är en bok, som kunnat skrivas först
efter ett sällsynt imponerande researcharbete och som bjuder på viktiga
inblickar i idéhistorien, den politiska historien och inte minst
idrottshistorien. Personporträtten är många och genomgående varsamt tecknade. På
kuppen får läsaren stifta bekantskap även med gamla fantaster som Per Henrik
Ling, den svenska gymnastikens fader, och den precis etthundra år yngre
finländaren Paul Fager, mer bekant som Are Waerland (1876–1955) – kruskans,
vetekliets och de regelbundna tarmtömningarnas grand old man … och den som mer
än andra populariserade frisksporten i de nordiska länderna.
Till Ormen Friske döptes ett ca 20 meter långt
vikingaskepp, som byggdes av frisksportare i Stenssund på bara sex veckor under
våren år 1949. Den smäckra farkosten konstruerades som en exakt kopia av ett
norskt vrakfynd från slutet av 1800-talet och hade onekligen utseendet för sig
och med sig. Ormar kan vara beskedliga och sakna gifttänder, så icke i detta
fall.
Initiativtagare var Sten Schröder. I två decennier
hade denne för jämnan verksamme orosande drömt om att få smäcka upp ett riktigt
vikingaskepp, och 1949 hade tillfället äntligen infunnit sig. Dock hade medaljen
en baksida: Schröders tidigare så starka position inom Frisksportrörelsen
rubbades från och med 40-talets mitt, och hans ställning ifrågasattes allt
oftare. Kritikerna påstod att han ständigt körde sitt eget race och tog sin egen
storhet för given. Han väckte helt enkelt blandade känslor, beundrades av en
trofast vänkrets medan andra irriterade och retade sig på hans trosvisshet.
Schröder visste med sig att han låg illa till i vida kretsar. Nu hoppades den
värmländske vikingen kunna återerövra förlorad (frisksports)terräng med Ormen
Friske i de två rollerna som hans ögonsten och hans mer eller mindre privata
flaggskepp – och få belackarna att knipa käft.
Två seglatser med Ormen Friske planerades in på
tidigt stadium, den första av uppvärmningskaraktär och den andra långt mera
spektakulär. Redan sommaren 1949 arrangerades till Schröders oförställda glädje
en ”världssportutställning” med kompletterande gymnastikuppvisning – tidernas
andra Lingiad – i Stockholm. Dit tog sig Ormen Friske utan problem. Där
låg skeppet sedan fridfullt guppande i Djur-gårdsbrunnsviken i några veckor,
beskådat, omsvärmat och uppskattat av häpna storstadsbor.
Den andra turen, Ormen Friskes egentliga
jungfruresa, inleddes söndagen den 4 juni 1950 och avgick från högkvarteret i
Stenssund. Man ämnade besöka en festival nere i holländska Rotterdam för att på
ort och ställe bedriva frisksportspropaganda – och därefter fortsätta mot Paris.
Besättningen utgjordes av 15 edsvurna män från
skilda delar av Sverige. Åldersmässigt befann de sig i spannet 17–38 år med
Schröder som den äldste och saknade i praktiken sjövana. I gengäld var de alla
frisksportare med undantag för den 23-årige prästsonen Gunnar Ekblad med
uppländska rötter. Kraft och styrka, nykterhet, tränade armmuskler, vegetarisk
kost och milsvida fotvandringar i daggvått gräs skattades därmed högt av de
ombordvarande. Lyckligtvis förstod de att daggvått gräs skulle lysa med sin
frånvaro de närmaste veckorna.
Ormen Friske klarade av hela Östersjöseglasten med
klart godkänt betyg. Via ruskväder i Kalmarsund, storm i Hanöbukten och kortare
stopp i Ystad resp. Trelleborg anlände man till Kiel-kanalen söder om Danmark
den 19 juni.
Tre dygn senare, dagen före midsommaraftonen, låg
Nordsjön ingalunda som en blankpolerad spegel framför Ormen Friske. I stället
överrumplades de 15 i besättningen av stormbyar på 25 sekundmeter, skyhöga
vågor, urdålig sikt och forsande hällregn. Den tidens motsvarighet till SMHI
hade räknat med solsken, milda västanfläktar och permanent uppehållsväder. Till
detta ska läggas att både amerikaner och engelsmän övade höghöjdsbombning ifrån
stridsflyg mot den lilla ön Helgoland i vikingaskeppets grannskap och naturliga
marschväg. Koreakriget (1950–1953) hade nyligen inletts och gav upphov till
aktiviteter av det slaget.
Det fanns ingen återvändo längre. Ormen Friske gick
under, och hela manskapet förlorade sina liv. De närmare omständigheterna har
aldrig gått att klarlägga. De ihärdiga vindarna, bombardemanget eller rent av en
kombination av bådadera må ha utlöst tragedin. Delar av vraket och sju kroppar,
däribland Schröders, flöt sedermera i land utmed den frisiska kusten.
Nej, Berättelsen om Ormen Friske slutade
inte lyckligt. Seglatsen till Rotterdam var ett riskfyllt projekt med betydande
sannolikhet för katastrof och för ond, bråd död. Om detta resonerar Jack Werner
lika insiktsfullt som utförligt och bidrar med sina reflexioner till bokens höga
läsvärde. Men skriver in sig i Sten Schröders fan club gör Werner definitivt
inte.
”Jag visste att hans paroll var segra eller dö”,
skrev Doris Schröder på hösten 1950 i ett långt brev om sin förolyckade man. Det
utlåtandet är förmodligen riktigt. ”Segra eller dö” är emellertid ingen lyckad
eller än mindre någon lysande paroll.
Mats Parner
Wermlandiana 2022:3
Wigh, Helén.
Tukta. Spänningsroman. Historiska media, Lund 2022. 368 s.
Först som sist, en spänningsroman som den i år utgivna Tukta är inte en
berättelse om herdar på gröna
ängar. Det handlar om en fiktiv framställning inom en populär genre med ond bråd
död, och som
brukligt är uppges i Efterord att ”samtliga personer och händelser är fiktiva,
namnen likaså”. Den
miljö där narrativet tar hand om sig självt är däremot en stad som med namn,
gator och omgivande
platser återfinns på alla upprättade och tillförlitliga kartor. Det innebär att
i den litteratur som är
Nordic Noir även ingår en lokalt färgad Filipstad Noir.
Bokens anslag antyder dödsfall, men skildrar till en början genom två
parallellhandlingar barn som
far illa, och misshandel av en ung kvinna; den ena tar sin början 1890 och den
andra pågår 1950.
Vantrivsel och tristess. Vi befinner oss dels hos två fattigflickor, Ingrid med
lillasyster Sara, vid en
dödsbädd i ett föräldratorp i skogen, dels i Filipstad och trakter däromkring
med Elin i ett efter farfar
övertaget antikvariat.
Man går i ”det trötta gräset”.
För småflickorna gäller att överleva föräldralösa barns livsvillkor, för den
ensamstående Elin att
trots motstånd i sin omgivning vilja lösa ett brott.
Allt blir en samtida helhet 1950, men att redogöra för de händelser som var för
sig bygger upp det
oundgängliga att man ”vill veta hur det slutar” låter sig inte göras. Det vore
att gå händelserna i förväg
för presumtiva läsare. Så mycket kan dock sägas, som att upplösningen talar för
sig!
I denna läsning ingår verklighetsförankring med tankar och iakttagelser som att
”skatorna tog de
största bitarna från talgoxarna och blåmesarna”, och ”tukta” är, som man kan
läsa, ett återkommande
ord: ”Livet tuktade dem alla, vare sig de ville det eller inte, och kanske var
det av godo.”
I berättelsens
understruktur förekommer därtill rosor och korpens svarta färg, kanske som
central metafor, eller, om
man så vill, anafor. Om än en långsökt tolkning, men det svarta och det röda är
given symbolik.
Handlingen förs, som nämnts, framåt genom parallellhandlingar som möts, och
detta sker genom
att stycke läggs till stycke i 83 korta kapitel. Dramaturgisk stegring skapas på
känt manér av
spänningsmoment, vilket inte per automatik innebär litterär gestaltning, och i
den språkliga
marginalen må noteras någon kugges slirning i ett annars väloljat maskineri.
Det är inte bara, som numera inte är helt ovanligt, att frasverbens olika
prepositioner, som för eller
på, på ett förenklat sätt ersätts av ett övergripande över.
För den som skriver under det andra decenniet av tvåtusentalet kan det kanske
också vara så att
1950-talet ligger långt tillbaka i förfluten tid, om än inte för oss som då
växte upp. Med andra ord,
talades man vid som i tidiga 50-talsfilmer i östra Värmlands bergslag? Själv kan
jag alls inte minnas
att folk dåförtiden talade med varandra som man gör i detta händelseförlopp.
Anakronism eller inte,
men inte heller talades det om ”magkänsla” – ordet infördes i Svenska Akademiens
ordlista så sent
som 2006.
In summa, Tukta skulle även kunna överföras till såväl film som TV-serie.
Som
det anges på bokens skyddsomslag och titelblad är Tukta ”En Elin-Rothroman” och
den första
delen i en spänningsserie om Elin Roth.
Alf Brorson
Wermlandiana 2022:4
Öden och liv i Järnskog.
Jârnskebygda nr 23. Författare: Överby, Anders; Larsson, Kjell-Åke;
Nilsson, Hans; Andersson, Sara; Åhlander, Nils-Erik. Järnskogs Hembygdsförening
2022. 273 s.
Denna bok är en Järnskogshistoria, mest berättad i personliga berättelser.
Precis som på andra ställen har Järnskogs kyrkogård blivit inventerad på
gravstenar av kulturhistoriskt intresse.
I många fall har man gjort en bevarandeplan, med
fokus på gravstenars ålder, material, former, titlar och ortsnamn. Men
bevarandeplanerna har inte alltid givit rättvisa åt det person- och
släkthistoriska intresset. Men det finns flera initiativ från lokal nivå för att
detta skall avhjälpas.
I Säffletrakten har det blivit en hemsida – vi har
skrivit om detta i VärmlandsAnor. I Järnskog har man skrivit en bok. Den
kom ut i början av året och är en del av hembygdsföreningens skriftserie Jârnskebygda.
Men det är också en prydlig bok i hårda pärmar, producerad i samarbete med Votum
Media och formgiven av Per Kollberg.
Bakom boken står en forskar- och författargrupp
även om Anders Överby skrivit det mesta av texten. Den skrivande
distriktsläkaren känner vi från tidigare böcker om krigstid och jakt i bygden.
Utgångspunkten har tagits i själva gravstenarna,
och de människor om vilka de minner. Det finns många intressanta människor att
berätta om. Här finns det bilder av gravstenarna och många porträtt, hus-,
miljö- och arbetsbilder ifrån olika tidevarv.
I boken ryms också några blandade berättelser kring
Järnskog i förfluten tid. I slutet finns också presentationer av bokens
författare och uppgiftslämnare.
Bokens styrka är ändå temat med gravstenar och för
mig hade gott hela boken kunnat fokusera på dessa. Visst är Järnskog värda en
traditionell sockenbok också – som inblandad i Karlandaboken så hade jag hoppats
att grannarna i norr hade försökt att överträffa oss. Det hoppas jag kommer med
tiden.
Men till dess så får vi studera den här boken och
lära oss mer om de människor som funnits i Järnskog under tre sekler.
Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2022:3
55 starka kvinnor.
En antologi av kvinnor från jprdens alla hörn. Red. Roya Mosleh. Lava
förlag 2022. 190 s.
En
av årets viktigaste böcker är en anspråkslös pocketbok med titeln 55 starka röster samman-ställd av Roya Mosleh. Den började som en
idé, blev ett projekt och utgör idag nätverket Global Värmland som
arbetar för att fler kvinnor ska våga kliva fram och utvecklas.
Roya Mosleh föddes i en medelklassfamilj i Iran som yngst av fyra
syskon. Livet i Iran var tufft för en flicka. Roya ville känna sig trygg,
utbilda sig och kämpa för en bättre värld. Till Sverige kom hon som
26-åring under sent 80-tal. Hon gifte sig med en man som bodde i
Sverige, lärde sig svenska, kompletterade sin utbildning på Komvux
och fick barn. Som 39-årig småbarnsmamma kunde hon slutligen
börja studera vid universitetet. Hon trivdes med studierna och
hennes barn i skolan. Hon fick nya vänner och nya insikter om politik,
religion, kultur, barns utveckling och mycket annat. Hon växte och
hittade ord för sina erfarenheter. Hennes nya identitet med nya
kunskaper förstärkte hennes självförtroende och självkänsla. Hon
kände sig äntligen trygg.
Många lämnar sina länder, av olika skäl, krig och förtryck, men det är
omöjligt att omedelbart anpassa sig till allting i ett främmande land,
konstaterar Roya Mosleh. Genom att skapa nätverket Global vill hon
lyfta fram förebilder och skapa effektiva metoder för framgångsrik
integration.
Kvinnorna i boken berättar på några få, 2–5, sidor kortfattat och
koncentrerat om sina liv. De kommer från Algeriet, Bosnien och
Hercegovina, Burundi, Eritrea, Etiopien, Iran, Irak, Kurdistan, Norge,
Portugal, USA och Sverige. 19 av dem bor i Värmland, 16 i Karlstad.
De har gjort olika resor: klassresor, utbildningsresor, fysiska resor
från en världsdel till en annan och resor från förtvivlan till hopp.
Deras levnadshistorier visar att det går att bli framgångsrik som
kvinna i Sverige, oavsett varifrån man kommer eller vilka hinder man
har mött.
Sverige är ett av världens mest jämställda länder men det finns så
otroligt mycket kvar att göra. Det finns en stor och djup klyfta mellan
inrikes och utrikes födda kvinnor i Sverige. Framför allt när det gäller
utbildning och lön. Det kan inte lösas utan stora satsningar på
utbildning, språkkunskaper, på validering av arbetslivserfarenheter i
andra länder, praktikplatser och annat som ger ett snabbspår in på
arbetsmarknaden. De 55 framgångsrika kvinnorna i boken bidrar med
hopp och framtidstro och visar vägen in i det svenska samhället, in i
arbetsliv och företagande.
55 starka röster är en bok som borde sättas i händerna på alla
kvinnor i Sverige från tonåren och i alla åldrar. Så inspirerande och så
tankeväckande!
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:4