Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Albertus, Sandra. Meningen med allt. Lava förlag 2022. 228 s.
Bokens titel kan förleda den nyfikne till förhoppningen att här finns – äntligen – ett ärligt och djupt begrundat försök att få livstrådarnas spretighet att trots allt bilda ett trovärdigt mönster och inte ett förkrossande monster. Men i stället är det en rappt, humoristiskt och varmt skriven berättelse om Kristin som alltför mycket älskat sitt jobb som rektor på en mellan- och högstadieskola i storstadenmen som på grund av hotande utmattningssyndrom och kaos tvingats fly fältet. Nu har hon landat som kyrkomusiker i den idylliska och fiktiva byn Nytorp. Förr hade det kanske kallats skröna, idag kanske feel good. Genom tonerna från sitt spel på orgeln i den gamla stavkyrkan hittar hon succesivt tillbaka till den trygghet hon förlorat. Men i samma kyrka händer samtidigt gåtfulla och skrämmande ting. En liten pojke i randig tröja har en tendens att springa förbi och försvinna. Gestalter syns och hörs hotfullt i närheten. Vad vill de förmedla? Hon försöker konfrontera dem men utan resultat.
Parallellt pågår församlingslivet med ständig ökande intensitet. Kyrkan är ”kyrkan mitt i byn”. Den bär inom sig byns hela gemensamma historia. Den är allas gemensamma referenspunkt. Detta utnyttjas flitigt genom de aktiva medarbetarnas kreativa idéer. Det ordnas ständigt nya lockande aktiviteter som binder människor samman. Genom bygdens delaktighet i körer, begravningar, lussefiranden och bygdeaftnar föds nya engagemang och fördjupas personliga kontakter och vänskaper. Kristin blir allt friskare i den aktiva gemenskapen. Livet är roligt, skapande och helande.
Inte minst på grund av en ovanligt charmig begravnings-entreprenör. Men Kristin förblir ensam med sina dystra och skrämmande erfarenheter. Till slut uppenbaras via DNA meningen med allt och boken avslutas med en hejdundrande fest i bästa feel good-stil!
Om bokens syfte är underhållning eller strävan till själslig bot eller bådadera återstår för min del att fundera över. Kanske har författaren rätt i att den obesvarbara och eviga frågan om livets mening sällan är aktuell när man väl har ett fungerande liv. Kanske är det bättre att försöka få livet att fungera än att fåfängt försöka finna svaret på frågan?
Inge Bredin
Wermlandiana 2022:3

Alvarsson, Louise, Skriv och må bra. Utveckla dig själv och ditt skrivande. Form och foto Magnus Lersten. Votum 2022. 118 s.
Med varsam men fast hand leder oss författaren Louise Alvarsson genom skrivandets val och möjligheter. Skriv och må bra är en bok som inte ställer krav på ditt skrivande utan vill ge dig nycklar till hantverket som du sedan kan använda på ditt eget sätt i vardagen.
Författaren går igenom teman som att skriva terapeutiskt, skriva dagbok eller skrivdagbok, skriva tillsammans, skriva brev och skriva självbiografiskt. Viktigast är att känna efter vad just du vill med ditt skrivande.
Louise Alvarsson är journalist, skrivpedagog och certifierad write-yourself-vägledare.
Skriv och må bra liksom hennes tidigare bok Skriv bara Skriv är båda böcker som hon använder i sina egna kurser och work shops. Den senare boken kan väl sägas vara en utveckling av den första.
Layout av texter och bilder är luftigt lagda och det finns utrymme för egna anteckningar, vilket gör att man kan använda Skriv och må bra som en arbetsbok. Formgivare är liksom av Skriv bara Skriv Magnus Lersten. Något jag kan sakna är mer konkreta exempeltexter som illustrerar ur må-bra-perspektiv. Citat finns förvisso ur olika typer av skrivarhandböcker. Det är bra men som komplement skulle några texter av bokens ”tänkta användare” kunna finnas med. Det är dock en bok som ger verklighetsnära råd och tips inklusive böcker om läkande skrivande, traditionella skrivarhandböcker, poesi och skönlitteratur m m som alla som har en önskan att skriva och må bra kan ta till sig.
Till sist: Författaren Louise Alvarsson uppmanar oss att ibland skriva för hand. Ett bra råd tycker jag. Det händer något där med tanken mellan hjärnan och handens rörelser.
Gun Berger
Wermlandiana 2022:4

Andersson, Agne, Från Örtenvi till Stora Valla och vidare ut i världen. En bok av Agne Andersson. Eget förlag 2022. 94 s.
Agne fick i sin barndom som så många andra värmländska grabbar följa med till Degerfors och Stora Valla för att se allsvensk fotboll. Det var upplevelser som inspirerade och blev till drömmar. Något som delades av många grabbar, som liksom Agne växte upp på landsbygden under 40- och 50-talen.
Fotbollsresan startade han i lilla Mölnbacka och fortsatte via pojklag, korplag, juniorlag för att redan som 16-åring ta plats i Dejes division IV-lag där ledare som Erik Sterner inspirerade. Bland lagkamraterna fanns dessutom både Owe och Ulf Sterner.
Nästa steg i utvecklingen togs då ”Fille” Eriksson lockade med spel i Karlstads FF under ett par år.

Militärtjänsten klarades av och så småningom bar det av till Uppsala för studier 1961. På det idrottsliga planet kan noteras att där fanns både snabbhet och spänst vilket visades framgångsrikt i både löpning och längdhopp. Friidrotten ledde till bland annat Skolungdomens på Stockholms stadion och kampen om ”Kungens kanna”.
Spelskickligheten uppmärksammades i Degerfors vars locktoner, förmedlade av Olle Åhlund, förde till nästa steg i karriären. Det var förstås inte helt enkelt att studera i Uppsala och kombinera det med familj, träning och fotboll i Degerfors. Efter en knäskada, som lade hinder i vägen, blev året 1962 lite hackigt rent spelmässigt. Nästa år skulle bli desto bättre då fotbollskarriären kröntes. Degerfors belade 1963 andra plats i allsvenskan och tog därmed stora silvret i en dramatisk serieavslutning på Stora Valla när Hammarby besegrades med tennisiffrorna 6-4. Agne var en av de tre som spelade samtliga 22 matcher. Det blev två år till i DIF.
Studierna var klara och den civila karriären stod för dörren. Mest och bäst lockade Linköping med arbete på SAAB där det också blev spel för föreningen med samma namn under ett par år bland annat med allsvenskt kval.
Som värmlandspojk drog rötterna med återkomst till Karlstad som följd och arbete på landstinget.
KBK tog emot med öppna armar och det blev fortsatt fotbollsspel i KBK några år innan klubb-adressen byttes till Deje IK som tränare och spelare, roller som fortsatte och slutligen avrundades i Sommaro 1974. Kärleken till fotbollen har fört till många spännande möten och upplevelser med människor och miljöer såväl på hemmaplan som vid olika utlandsuppdrag. De senare berörs helt kort i boken men material finns och säkert kommer ”vidare ut i världen” i nästa bok att ge intressanta inblickar i ett yrkesliv där andra talanger än bollskicklighet krävts.
I bokens fem appendix ägnas DIF-profilerna Olle Åhlund, Paul Sarwe och ”Skjorta” Bergström var sitt lilla kapitel. Där finns också ett kapitel om Degerfors IF som plantskola och språngbräda, där de tolv som gått vidare till AIK presenteras. Som den idrottshstoriker han är ger han också plats för en artikel om platsen där allt tog sin början i form av kapitlet ”Idrotten förr och nu i Mölnbacka” skrivet av Göte Falk.
Boken är ett värdefullt tillskott till den värmländska fotbollshistorien. Här finns detaljerade minnen. Här möter man lag och spelare, som väcker minnen och associationer. En berättelse om en framgångsrik karriär före de stor pengarnas tid.
Ett nogsamt dagboksskrivande kompletterat med en omfattande klippsamling har naturligtvis varit ett ovärderligt stöd. Barndomens fotbollsresor gav en livslång kärlek till fotbollen och Degerfors IF, som i Agne Andersson har en ambassadör av rang.
På senare år har ett antal böcker om vår idrottshistoria getts ut men än finns vinklar och ämnen som kan berättas och läsare finns som gärna tar del. Skriv!!!
Olof Andersson
Wermlandiana 2022:4

Andersson, Carita, Inte som min mamma. Storge förlag 2022. 147 s.

En historia om ett liv i skuggan av en mamma som försvann, som Carita Andersson uttrycker det. Hennes mor blev förälder första gången när hon var 16 år och när Carita själv är lika gammal begår hennes mamma självmord.

”Bli inte som jag. Fastna inte vid ett köksbord” sa hennes mamma och den devisen har författaren levt efter. När vardagen lunkar på och blir för enahanda flyr hon till ett nytt jobb, en ny bostad, en ny relation. Redan som 14-åring har hon flera extrajobb och är djupt engagerad i fältbiologerna. Skolarbetet är det sämre med men det är ingen som frågar om allt hon gör utanför skoltid.

Inte som min mamma är en berättelse utifrån en sann historia men det är ingen självbiografi, skriver Carita Andersson på försättsbladet. Hon är journalist, SFI-lärare och författare. Boken skrivs till viss del i släktens stuga i Östra Ämtervik, Där läser hon sin mammas journal och försöker förstå en mamma som hon inte känner. Hon dricker elvakaffe vid ett tryggt köksbord, hos släktingen Gunvor som kan berätta om författarens egna släktled bakåt i tiden.

”Hon är den bästa Gunvor jag vet. Om jag skulle välja en ny mamma skulle det bli hon” skriver författaren. Det är en tunn liten bok men bara till omfånget. Här finns luft och rymd både i text och form. Språket har en lätthet trots det tunga temat. En osentimentalt berättad livshistoria som låter mig som läsare komma nära den unga kvinnan, hennes utveckling och som visar både på hennes utsatthet och styrka. Helt enkelt en liten bokpärla!

Gun Berger

Wermlandiana 2022:2

Andersson, Lars, Jordens ansikte. Dikter. Bilder Katrin Westman. Bokförlaget Polaris 2022. 180 s.
Så stod äntligen Lars Andersson i predikstolen, i alla fall nästan och i Sunne kyrka en kväll alldeles i början av augusti och den årliga Kulturveckan i Sunne. Programpunkten löd JORDENS ANSIKTE, precis samma som namnet på hans diktsamling som utkom i början av året. Här omgärdas skalden av en stor kör, solister och instrument som skapar fin variation till hans recitation av de egna texterna. Det blev en minnesvärd stund, en fryksdalsk oas mitt i tidens brus och brådska.
Den något mäktiga boken är utrustad med drygt 150 bilder, porträtt i jordnära färger, av Katrin Westman. Bokens sju avsnitt (som veckans dagar) inleds med 20 bilder vilket förstärker bokens komposition med inspiration från den katolska rosenkransbönen, meditationer om såväl smärta som glädje, ljus och mörker. Anderssons dikter handlar, funderar, kontemplerar om de stora frågorna som livet och döden, naturen och kroppen utifrån ett religiöst perspektiv.
”Jordens ansikte” dyker upp flera gånger, bland annat i Getsemane och allt vad Jesus utsattes för: ” … dina hjärtslag dunkades ner i jordens ansikte av jord.”
Som en motpol till denna smärtsamma händelse kan ställas en rad ur en helt annan topografi och tid, nämligen den friska vårvintern i norr när ljuset återvänder och lägger sin värmande hand över den tjälslagna marken: ”En ljuspunkt känns, och markens ådror sväller.”
I denna sin första lyriska samling (om man bortser prosadikterna i Mossbilder, med grafiska bilder av Öivind Harsem, Rallarros 1981) levererar Lars Andersson sin vana trogen en samling texter med en både stor tematisk spännvidd och en lika ambitiös formmässig variation i dikterna som ömsom är böner, meditationer, ömsom teologiska utsvävningar, personliga inslag, på såväl bunden som fri vers.
Ordning och oreda skulle man kunna säga, där rosen-kransen utgör ramverket för den rikt orkestrerade framställningen. Ibland kan Jordens ansikte framstå som en något encyklopedisk dikt där det lätt kan rycka i Google-fingret. Det är heller ingen stor nackdel att vara inläst på såväl judisk mystik som på Bibeln och den katolska trosuppfattningen, som Lars Andersson numera bekänner sig till.
Men även för en normalt konfirmerad och hyfsat lyrikintresserad medmänniska har boken mycket att ge. Långsam läsning är dock att rekommendera och ett öppet sinnelag.
Även om bokens tematik kan inspirera till robusta diskussioner av rimligt slag som: hur är det möjligt att tro på Guds godhet när det ser ut som det gör i världen, en inte alltför ovanlig fråga hos de icke troende. Det finns också mycket som saknar svar även på de skeptiska frågorna, som naturens ordning som varje vår presenterar dessa upprepade underverk vilka växer fram ur fjolårsgräsets grå, till exempel.
Lars Andersson ryggar inte för ohygglighetens exempel utan låter även dem passera revy, från olika tider och sammanhang. Att det heliga också finns i själva materien (och naturen!) är en tanke jag gärna delar. Liksom något i Marias betydelse för rosenkransens meditativa utövning.
Att det funnits en Mariakult också i Fryksdalen och utmed det som blev Pilgrimsleden är några bevarade träskulpturer och andra viktiga exempel, och hemmahörande från vår katolska era!
En av de finaste och enklaste dikterna heter ”Mullbärets sång” och de första raderna lyder:

Vartenda av de ansikten du ser
Växer i djupet av min mull
Din spark mot tältdukens trumskinn
Kastar solgranater över dalen
Du håller dina spelkort tätt mot bröstet
Säckpipans surr i blod och brosk
/ --- /
Denna dikt anknyter också till Karin Westmans bildsvit, som författaren blev gripen av när de visades på Gunnerudsgården i Östra Ämtervik.
Bengt Berg
Wermlandiana 2022:3'

Berg, Bengt, Under Ukrainas blåa himmel. Heidruns förlag 2022 112 s.
Liksom i flera tidigare böcker gräver Bengt Berg där han står, eller snarare där han går. Han går där han gått. Nog känner man igen diktarens strövtåg i hembygden. Men det är inte Bergs hembygd som står i fokus denna gång, det är de hem och liv som raserats i det krigsdrabbade Ukraina. Dikterna är uppdelade i ett “Före …” och ett “... efter”. Som läsare vill jag att tiden ska stanna i “Före” – att det overkliga ska förbli overkligt. Men det är för sent. Rysslands invasion av Ukraina har inträffat och kriget fortgår i skrivande stund. Hur talar man då om den förödelse och det lidande som drabbar det
oskyldiga Ukrainska folket? Och vilka ord finns för den grymhet som Putin och hans regering uppvisar, också mot den egna befolkningen? “Kanske är boken ett litet försök att hålla vanmakten stången?” skriver Bengt Berg i sitt förord. Berg låter det nordvärmländska landskapet och fredens Fensbol kontrasteras mot en helt annan verklighet, bara enstaka timmar bort. Naturen går sin gilla gång under den tid som dikterna blir till. Vinter blir vår och vår blir sommar medan det onödiga kriget fortgår. Kontrasten drabbar mig särskilt med dikten “Pojken och hunden” där författaren på sin promenad träffar på “[...] en pojke som lika gärna hade kunnat vara / en väldigt kortklippt pojke på ryska landsbygden, / eller den finska, ukrainska, polska.” Dikten förstärks av en bild på pojken med en allvarsam min, tillsammans med sin hund i famnen. Dikterna – med en dröm om fred och solidaritet – tar sig ibland direkt uttryck i en vrede mot president Putin. Så här låter det: [...] Nu tar vi tag tillsammans och lyfter vår sorgsenhet, bär den en bit framöver tills den där lilla glädjen dyker upp i form av en halvstrypt tussilago i barnanäven och vi tänker att Putin kan dra åt helvete, våren rår han inte på! Eller mer underfundigt, som i detta utdrag: “Tänker mig Vladimir Putin som en dödens / både blinde och döve dirigent [...]”. Inte sällan handlar dikterna också om språket, som ju Putinregimen på totalitärt vis inskränker: [...] Putin förbjöd ordet krig men freden, ordet fred, kommer att jaga in honom i bunkerns innersta hörn. Boken handlar till syvende och sist om frihet, om människans frihet och det fria ordet. Om kampen för friheten. En kamp som vi människor ständigt behöver föra i vårt lilla liv, men som för Ukrainarna nu, sedan 24 februari 2022, har ställts på sin absoluta spets. Diktsamlingen avslutas med en svit bilder av den ukrainska fotografen Mila Teshaieva som skildrat krigets förödelse i Ukraina. Bilderna återger de fasansfulla härjningarna, men rymmer också ett hopp; det är barnen, det är naturen, det är människor som står enade i sorgen. Det är liv som fortsätter – trots allt. Samma hoppfulla symbolik finns i bokens omslag vars förlaga är

en damastväv i lin gjord av konstnären Kristina W-Hedman. Väven kallas “Hommage till Ukraina” och föreställer landets blågula flagga i ett vackert mönster. [...] Under den blåa himlen gryr ännu en dag över solrosfälten och ruinerna.
Pontus Gustafsson
Wermlandiana 2022:4

Berggrén, Per, Värmland. Kronan bland Svea rikes länder. Votum förlag 2022. 225 s.

”Ett praktverk”. Så beskriver förre landshövdingen i Värmland Ingemar Eliasson Per Berggréns bok, där hövdingen själv bidragit med ett förord.

Det är Ingen överdrift. Den stora boken med sina många fina foton är verkligen pampig. Samtidigt är det svårt att placera in den i någon genre.

Det är en fotobok, det är visst och sant, men bilderna är kopplade till intressanta om än korta berättelser om allt från inlandsisens betydelse för det värmländska landskapet till skrotbilssamlingen vid Båstnäs. Anslaget är minst sagt brett.

Det är inte heller en guidebok att speciellt erbjuda våra turister, även om författaren tar oss med till platser som noggrant beskrivs.

En del är givna, som Mårbacka, Rottneros, Picassoudden och Lerins konsthall. Andra foton är mer anonyma, som bilden av mossen nära gränsen mot Norge, badande människor vid Sandgrundsudden och vindkraftverken vid Gässlingegrunden. Men visst speglar även de bilderna Värmland?

Per Berggrén skriver själv att ”hans strävan har varit att i bild och ord visa de värmländska företeelserna som är speciella för oss som älskar vårt Värmland.”

Det innebär att han gett plats för presentationer av våra kända värmländska författare, de berömda genierna Alfred Nobel, Nils och John Ericsson samt en annan Ericsson med initialerna L M.

Vi kan läsa om säterkulturen och svedjefinnarna i norr liksom om mineraler och gruvbrytning i Bergslagsområdet.

Nämnas ska såklart också ämnen som musik och sport, områden som verkligen satt Värmland på kartan – på vitt skilda sätt.

Sven-Ingvars, Wermland Opera och produktionerna i Berättarladan finns förstås med.

Sportkapitlet är också brett. Det rymmer både Niklas Edins curlingframgångar, skidskytten Linn Persson samt parasportare som Lina Watz och Anders Olsson. För att nämna några namn.

Och så det var det här med maten. Matskribenten Lena Sewall bistår med ett eget kapitel där hon får berätta om typiska värmländska maträtter –Värmlandskorv, nävgröt och skrädmjölskaka.

Man blir nästan andfådd och undrar hur Per Berggrén lyckats få med så mycket Värmland i en enda bok!

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad

Wermlandiana 2022:2

Bergström, Hans, Arvika Konsthantverk. 100 år av lustfyllt skapande. Votum förlag 2022. 176 s.

När föreningen Arvika Konsthantverk bildades den 15 mars 1922 var det landets första och är i dag Sveriges äldsta fortfarande aktiva konsthantverkarkooperativ.

Sitt 100-årsjubileum firar föreningen på olika sätt, bland annat genom att ge ut jubileumsboken Arvika Konsthantverk. 100 år av lustfyllt skrivande, författad och redigerad av Hans Bergström.

Hans Bergström berättar ingående om föreningens historik, bildandet, första tiden, åren efter kriget, fortsättningen, 1990-talet, slutet av seklet, början av 2000-talet och åren 2011–2021 och illustrerar texten med arkivbilder och nytagna foton.

De första åren låg affären på Hantverkargatan i Arvika men flyttade 1924 till Kyrkogatan. Där finns den fortfarande kvar fast numera betydligt utvidgad. Och över dörren hänger ännu den skylt som möbelsnickaren Gösta Schultzberg ritade och smeden Lars Holmström smidde till en kostnad av 45 kronor! De var två av de tolv konsthantverkare som med Maja Fjæstad i spetsen bildade föreningen.

Något hotad ett tag i slutet av 70-talet och början av 80-talet är Arvika. Konsthantverk nu vitalare än någonsin.

1978 hade dock de ursprungliga konsthantverkarna åldrats och butiken såldes till keramikern Birgitta Nilzén och hennes make Yngve som drev den 1979–1981. Men 1981 tar en ny generation över. 18 unga konsthantverkare, sex av dem med direkt koppling till de gamla konsthantverkarna, bildar Västra Värmlands Konsthantverkare ekonomisk förening och tillsammans med Värmlands Hemslöjd ett aktiebolag som köper Arvika Konsthantverk av Birgitta Nilzén. I slutet av 1980-talet köper föreningen samtliga aktier och äger således åter sin affär helt och hållet.

Två starka kvinnor har haft stor betydelse för föreningen och får var sitt avsnitt i boken.

Den första Maja Fjæstad, initiativtagare till föreningen, och styrelsemedlem i 35 år, varav 26 som ordförande. Majas textilbakgrund gjorde att hon arbetade för att det skulle finnas mycket textil till försäljning i affären. Bland annat ordnade föreningen vävkurser på 1930-talet för att öka kunnandet i bygden. Men det var Majas träsnitt som hörde till storsäljarna i föreningen. Vid föreningens 25-års-jubileum förärades Maja välförtjänt Kungliga patriotiska Sällskapets medalj av andra storleken för ”framstående förtjänster om yrkens förkovran”.

En annan medlem som betytt mycket för föreningen var keramikern Ulla Nilsson, femte generationens krukmakare. Hon var drivande för omstarten av föreningen i början av 1980-talet och den nya föreningens ordförande 1981– 1996. Därefter var hon styrelsemedlem fram till sin bortgång 2016.

Ullas keramik hörde till storsäljarna i butiken och hennes betydelse för föreningen kan inte överskattas. Hon fortsatte arbetet på den väg som Maja Fjæstad stakat ut och var en stor inspirationskälla.

När Arvika stad fyllde 100 år tog Ulla initiativ till en kurs om det gamla Konsthantverk-Arvika. Detta mynnade sedan ut i en utställning i konsthallen, ”1911 möter 2011”. Föreningens medlemmar lärde sig mycket om föreningens historia.

Nu hänger ett porträtt av Ulla bredvid en bild av Maja Fjæstad på kontoret i Arvika Konsthantverk.

Ett mycket trevligt inslag i boken är Böret Hedlunds roande och humoristiska anteckningar om sina minnen från de 40 åren 1943–1982 som föreståndare för Arvika Konsthantverk. Böret var bara 19 år när hon tillträdde sin tjänst och så ung och grön att när en resande kom in och frågade efter chefen vågade hon inte säga att det var hon utan svarade: ”Nej, hon är bortrest och kommer inte hem på några dagar”.

Börets assistent Mona Ekholm intervjuas av Birgitta Nordström. Hon började i affären 1959 och kom att stanna hela 42 år och gjorde sig särskilt bemärkt för sina vackra skyltningar.

Korta avsnitt i boken får också möbelsnickaren Hilding Eriksson, väverskan Birgitta Nordström, silversmeden Monica Fjæstad, Ulla Nilssons dotter Anna Bergström samt emaljkonstnärerna och ciselerarna Märta Rockström Lindh och Alf Lindh, den senare föreningens sekreterare i närmare 40 år. Avslutningsvis porträtteras alla föreningens nuvarande medlemmar av Jessica Stuart Beck.

Allt som allt en mycket vacker bok, utomordentligt fint formgiven av Per Kollberg, med fin återgivning av arkivbilder och utsökt foto av Magnus Lersten.

Och framför allt ett oerhört viktigt dokument över ett 100-årigt konsthantverkarkooperativ som betytt så oändligt mycket för Arvika och den fina konsthantverkstradition, som gjort och gör småstaden Arvika så unik i Norden.

Lena Sewall
Wermlandiana 2022:2

Björn Blomqvist, Victoria. Fjället tiger stil

Piratförlaget 2022. 367 s.
Victoria Björn Blomqvist är född i Norra Råda i Värmland. När hon var fem år flyttade familjen till Sälen för att driva semesterby och där växte hon upp nära naturen och fjället. I gymnasieåldern flyttade hon tillbaka till Värmland och är numera bosatt utanför Karlstad med man och två döttrar. Sedan tio år arbetar Victoria som försäljningschef inom stålindustrin.
Fjället tiger still, en spänningsroman om hemligheter, starka relationer och svek som utspelar sig i hisnande vacker fjällnatur, är hennes debutroman.
Bokens huvudperson, Malin Hagelin, bor i Karlstad med sin älskade sambo Micke men djupt deprimerad efter ett missfall reser hon till sin mormor i Sälen för att bo i mormoderns stuga där hon tillbringade alla sin barndoms och uppväxtårs somrar. Det var länge sedan sist för 15 år tidigare hände något som fick henne att lämna Sälen för att inte återkomma. I Sälen återser hon människor som en gång betydde allt för henne, bland andra bästa kompisen Åsa och pojkvännen Jonatan som hon också övergav för 15 år sedan. Samtidigt sker ett fynd på fjället.
I stenröset där en ny anläggning ska byggas hittas en förmultnad kropp.

På hösten efter den sommar då Malin lämnade Sälen, i slutet av november 2004, invigdes en nyrenoverad del av Högfjällshotellet med en rejäl fest som samlade mängder av säsongsarbetare, turister och lokala ungdomar. Alla som fanns med i Malins bekantskapskrets på den tiden fanns också med på festen. I fyllan händer flera otrevliga saker och under nattens snöstorm dör Mats Jonsson, sannolikt i en skoterolycka, och dessutom försvinner Oskar Vendelsson, turist från Alingsås, spårlöst. Det är hans kropp som nu alla tror återfunnits.
Alla i det gamla gänget finns kvar i Sälen men hade någon av dem något att göra med Mats skoterolycka och mordet på Oskar Vendelsson? Och vad hände Malin i Sälen?
Alla svar får man i den dramatiska upplösningen då ett åsknedslag får en rasande brand att närma sig utkanten av Sälen.
Fjället tiger still är en välskriven roman och lovande debut. Den första i en Sälen-serie för övrigt för 2023 kommer uppföljaren I frusna spår som också utspelar sig i Sälen.
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:4

Blidh, Rune & Wahlmark, Anders, På spaning i Coronaskuggan. Norlén & Slottner 2022. 170 s.
Med Kristinehamn som utgångspunkt gör Rune Blidh tillsammans med konstnären Anders Wahlmark varje månad, under det så kallade coronaåret 2021, utflykter inom en tolvmilsradie i sitt närområde.
Rune Blidh berättar rakt från hjärtat om stort och smått och kommenterar aktuella händelser från sitt perspektiv. Anders Wahlmark fångar naturen och årstidens stämningar i de unika akvarellmålningar som illustrerar varje månads utflyktsmål.
Boken följer årets månader med början i januari. Det går också bra att läsa boken som en slags uppslagsbok efter innevarande årstid och därmed få tips och råd för lämpliga utflykter till naturreservat eller vandringsleder. Varje kapitel har liknande upplägg i kåserande form. Där finns också en och annan kommenterande dikt och varje månad avslutas med hänvisning till ett musikstycke som spelas på P4 Plus vid det aktuella tillfället. En kommenterande epilog, geografisk placering av några besöksmål samt bilder på tolv fåglar fotograferade av författaren avslutar boken.
Registret ger också en förteckning över besöksmålen. Boken blev i sanning mycket mer än ett tidsfördriv för de båda vännerna. En bok att återvända till.
Solveig Nilsson Lindberg
Wermlandiana 2022:3

En bok om Brunskog II–III. Hans-Elof Bryntesson redaktör. Brunskogs hembygds-förening 2022. 638 s.
Värmland är fullt av härliga hembygdsgårdar och alla bygder - från storskogslandskapet i norr till Vänerns skärgårdar i söder, från bergsmans-gårdarna i öster och till gränsbygderna i väster – bildar landskapsmosaiken. Allt värmländskt ryms inom det som är Värmlands Hembygdsförbund men någonstans skall förbundet också ha sitt säte – och det är på Skutboudden i Brunskog. Här finns förbundets kansli sedan många år, i gott samarbete med Brunskogs Hembygdsförening.
Brunskog har genom Gammalvâla en av de mest kända hembygdsföreningarna inte bara i Värmland, utan i Sverige som helhet. Här har de flesta av oss varit många gånger och känt doften från kolmilan och ätit nävgröt och fläsk, hört på spelmän och sett på blankpolerade veteranbilar och mycket annat.
Men bygden är inte bara sin välbesökta sommarvecka. Det får man en påminnelse om i den nyutgivna boken En bok om Brunskog II–III med Hans-Elof Bryntesson som huvudförfattare och redaktör och med hembygdsföreningen som utgivare. Det är två gedigna och generöst illustrerade volymer om totalt hela 638 sidor. Enligt förordet omfattar böckerna framförallt bygdens händelser under perioden från 1940 och fram till 2010. Så mycket har skrivits förut om den äldre historien och nu är det alltså dags att summera den nära nutiden – en period som vi alltför sällan ser omnämnd i våra hembygdsböcker, trots all dramatik med krig, samhällets strukturrationaliseringar, migration, välfärd och ofärd. Omvandlingen från småbrukarliv till pendlarbygd är tydlig i Brunskog som på så många andra håll.
Det är trevligt upplagda böcker indelade i en mängd mindre kapitel – med många olika bidragsgivare – om sådant som skolorna, föreningslivet, industrin, hantverket, sjöfarten och musiken. Här är historien om krigsårens kastvedsboom, om hur Brunskog fick sin hembygdsdräkt (invigd 1955), om tillkomsten av musikcentret HageGården (1992), om sevärdheter som Stenkyrka i Skog och stenstoderna vid Bäckafall i Mölnerud och så mycket annat. Det tragiska dramat sommaren 1972 när blixten antände kyrkan får sin detaljerade skildring: socknens helgedom gick inte att rädda utan brann ner så att endast murarna – och de stora träden på den närbelägna kyrkogården – kunde räddas. Det var en katastrof som satt sig i minnet hos många, i och utom Brunskogs gränser. Tack vare ett gott försäkringsskydd och driftigt folk i kyrkostyret kunde kyrkan dock återuppbyggas och invigdes på nytt i januari 1975.
De nya Brunskogsböckerna kommer att bli klenoder för socknens folk och uppslagsböcker i decennier framåt, när man vill veta något om hur det var förr med det ena eller andra. Jag vill särskilt berömma två saker. Det ena är den föredömliga återgivningen av bildmaterialet – det ger en fin känsla med alla dessa högklassiga foton i (framförallt) svartvitt, som skapar en känsla av att man som läsare faktiskt var där vid disken i Takenes lanthandel eller vid Kullen i Byn när den då moderna skördetröskan gick i början av 1960-talet. Det andra jag vill framhålla är personporträtten: det ger något extra att på det här sättet få möta människor som väverskan Astrid Nilsson, humoristen Sven i Föske eller motor-stjärnan Sven i Furtan, enligt boken ”Brunskogs främste idrottsutövare genom tiderna.” Tänk så mycket som hänt, och som fortsätter att hända, i en till synes stilla bygd vid Värmelns stränder”

Peter Olausson
Recensionen har även publicerats i Näverluren.
Wermlandiana 2022:4

Bodin Olsson, Sara, Historisk värmländsk mat. Äldre recept anpassade till dagens kök och råvaror. Votum 2022. 144 s.
Sara Bodin Olssons bok Historisk värmländsk mat kompletterar på ett utomordentligt sätt de faktiskt inte så få böcker som tidigare skrivits om värmländsk mat.
Sara är arkeolog, och arbetar till vardags som bebyggelseantikvarie vid Länsstyrelsen i Värmland. Dessutom driver hon sommartid sedan länge Fryksta trädgårdscafé vid Frykens södra spets. Samlat gamla värmländska recept har hon också gjort länge.
I bokens inledning reflekterar Sara över vad som egentligen är typisk värmländsk mat och kommer fram till att det inte finns någon rätt som är typiskt värmländsk i betydelsen att den varit vanlig i Värmland och bara här. De rätter som dukades fram i herrgårdens matsal hade mer gemensamt med maten i ”finare” hushåll i andra delar av Sverige än med maten i torpstugorna intill där mathållningen med moderna mått mätt var tämligen enkel. Men värmlänningarna verkat att ha varit ovanligt pigga på att döpa maträtter och bakverk efter landskapet. Kanske ett mått på den värmländska självkänslan och stoltheten.
Ur sin stora samling av gamla värmländska recept har Sara valt ut drygt fyrtio personliga recept. Det är en blandning av maträtter och bakverk från olika tider och platser och sociala sammanhang som sträcker sig över hela Värmland.

Fem av dem kommer från den handskrivna receptbok som Saras mormors styvmormor Maria
Jansson, f 1869 i Nyed, lämnat efter sig. Fyra från Alma Göranssons anteckningar från åren som husa på Mårbacka, i dag i original bevarade hos svärdottern Lilian Nilsson men också återgivna i sonen Matts Nilssons bok Alma på Mårbacka. Andra är noggrant nedtecknade av elever vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala eller hämtade ur receptsamlingar i Värmlands museum, Värmlandsarkivs eller till och med Landsarkivet i Visby!
Många av recepten är så trevliga att man bara vill ställa sig vid bakbordet eller vid spisen och prova genast. Till exempel den stekta sillen med röd lök och kryddpeppar från Jössefors utanför Arvika, sillkakan från Östanås herrgård som blir som ett mellanting mellan fluffig omelett och Janssons frestelse eller korintkakan från Fryksände med det lustiga namnet Puffert som nog med sina 250 g smör kommer från ett storbondehem. Wermlandskakan är ett helt nyfunnet mycket spännande recept som kommer från prästfrun Anna Mörner Bromander i Ölme.
Boken innehåller också underbara svartvita foton från äldre tider, citat samt koncentrerade porträtt av sju spännande kvinnor. Ett av dem den fascinerande Barbara von Geymüller, bankirdotter från Wien som gifte sig med diplomaten Ulric Croneborg och resten av sitt liv var bosatt på Östanås herrgård.
Bonden Johannes Eriksson från byn Perserud på nordöstra sidan av sjön Racken i västra Värmland citeras på hela tre sidor med sina berättelser om Kaffedrickandet i Arvikatrakten och Att gå på besök. Tillsammans med två sidor om Resk i Persehage, nedtecknade av en av eleverna vid fackskolan i Uppsala hemma hos Maja Elovsson i Persehage, gör det Perserud till en av de bäst dokumenterade platserna i boken.
Med alla recept, svartvita foton, inte att förglömma de mycket fina matbilderna av fotografen Fredrik Karlsson, de många citaten och personporträtt hade boken lätt kunnat upplevas som lite spretig men allt har sammanställts till en harmonisk enhet av den otroligt fina formgivningen av Tin Wigelius.
Men jag saknar Stig Berg i den digra källförteckningen. I sina böcker har han skrivit mycket om mat i äldre tider och visst är det han och endast han som är upphovsmannen till de ofta citerade orden om värmlandskorvens finurliga förmåga – ”te å få fôlk å äte joläppel te joläppel” (s 60 i boken).
Allt som allt är Historisk värmländsk mat en helt underbar bok, välskriven och tack vare alla citat, porträtt och fina illustrationer så rolig och fängslande att det är en ren och skär njutning att bläddra igenom och läsa den!
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:47

Boström, Hans-Olof, Cancern. En kärlekssaga. Ekström & Garay 2022. 283 s.
Hans-Olof Boströms nya bok är helt klart en kärlekssaga. Han älskade sin hustru Jutta Kübler-Boström och han har dåligt samvete för att han inte alltid orkade visa det. Men bokens förord fick mig att haja till. Han vill redan där förklara varför han skrivit boken – det var ju för att hon bad honom. Fast kanske undrar han ändå om han gjort rätt?
– Jag vill att du ska skriva en bok om mig, så hade hon sagt. När Hans-Olof ställde följdfrågor om vad i hennes liv hon ville att han skulle berätta så kunde hon inte svara; hennes tankar hade redan ”glidit isär” på grund av långt gången cancersjukdom.
Hans-Olof Boström har tidigare skrivit en rad böcker, men den här boken är annorlunda. Den är mycket personligt skriven, på gränsen till det högst privata. Och det är här jag får problem.
Ville Jutta ha sina kroppsliga och mentala problem så detaljerat beskrivna? Ville hon att hennes öppenhjärtiga dagboksanteckningar, som Hans-Olof kunnat läsa först efter hennes bortgång, skulle bli offentliga? Jag känner mig tveksam.
Jutta Kübler-Boström föddes i Dresden. När hon var tre månader gammal utsattes staden för stora bombanfall. Familjen flydde till en mindre ort i Tyskland, men hamnade senare i Hallsta-hammar. Efter skolgång där gick hon vidare till en konstskola i Västerås. Så småningom började hon studera vid Uppsala universitet där hon träffade Hans-Olof och de blev ett par.
1994 flyttade de till Karlstad och började båda arbeta vid universitetet här, hon som biblioteks-assistent, han som professor i konstvetenskap. Jutta var även konstrecensent i Värmlands Folkblad under sammanlagt tolv år.
Hon trivdes till att börja med på universitetet men kom att vantrivas alltmera. Hon tyckte samtalsämnena under rasterna var torftiga och banala. Cheferna klassas i boken som både inkompetenta och mobbare som runt sig samlade lojala hantlangare.
Jutta kände sig nedvärderad och utfrusen. När hon så småningom fick sin cancerdiagnos trodde hon att det var här grunden till sjukdomen lades.
Men allt var inte elände. Hans-Olof Boström ledde ofta resor och exkursioner och Jutta gladde sig åt att få följa med. Även privat reste de mycket. Mycket i boken handlar om resor och resmål. Kulturen tog också stor plats i deras liv, det visar talrika hänvisningar till litterära citat och klassisk musik.
Men Jutta blir allt mera krasslig. Läkarna hittar inte orsaken. Först 2008, efter många under- sökningar, finner man spår av cancer i lung-säcken. Senare upptäcker de cancer även i ena lungan. Tumörerna sprider sig vidare.
Till en början är det Jutta som via dagboken – som Hans-Olof i sin tur alltså citerar –berättar om sjukdomen och sjukdomens följder. När hon inte orkar skriva längre är det Hans-Olof som förmedlar vad läkarna säger, vad som står i journalerna och inte minst hur sjukdomen helt dominerar deras liv. Det är sorglig läsning.
Ljuspunkterna är de trogna vänner som in i det sista kommer för att hälsa på och muntra upp Jutta. Hon avled i april 2010.
Gunvor Nyman
Recensionen har tidigare publicerats i Värmlands Folkblad.
Wermlandiana 2022:4

Bouquet, Philippe, Svenska landsbygdskyrkor: Églises de campagne suédoises: Västergötland, Värmland. Foto: Laurent Denimal. LDP Editions 2022. 143 s.

En bok med titel på två språk och med brödtext på ännu ett (engelska). Två fransmän med stort intresse för Sverige har producerat en bok som gör mig något förbryllad om vad de egentligen vill med den. Philippe Bouquet, professor i skandinaviska språk och översättare har skrivit texten och Laurent Denimal har fotograferat i 29 kyrkor, som finns i Västergötland och Värmland, och faktiskt i ett fall i Småland.

Målgruppen är alltså internationell, och boken är prissatt i euro även om den levereras från Järna i Sörmland.

Urvalet handlar enligt baksidestexten om att hitta de allra minsta kyrkorna, ”de som ligger så långt från allfartsvägarna som möjligt”. Men i så fall skulle knappast Varnhem få vara med. Ej heller Götene, som är liten men ligger mitt i en tätort. Det finns också en stark koncentration till Kinnekulle och övriga Skaraborg.

Boken är ändå tänkt att vara en ”konstnärlig” bok, med vackra bilder och tänkvärda, poetiska texter. Men samtidigt har man valt ett format som jag skulle kalla för handbok, A5 med mjuka pärmar. Det gör då att en del bilder blir onödigt små. Annars är bilderna vackra och mycket väl återgivna.

Texten är personlig men förfaller ibland till tyckande och vittnar också om att författaren inte alltid är inläst på ämnet. Att Bottnaryd – som alltså ligger i Småland – är en korskyrka är inte alls ”ganska sällsynt för en svensk landsbygdskyrka”. Snarare tvärtom vad gäller träkyrkor! Habo ligger inte alls i Småland trots bokens karta, men numera i Jönköpings län. Holmestad förstår sig inte författaren på, det är en ”kuriositet snarare än en skönhet” och det är bara den gamla predikstolen som har något ”konstnärligt värde”.

De värmländska inslagen – Borgvik, Gräsmark, Hammarö, Långserud och Visnum – är utmärkta val men det känns som att det kan vara slumpen eller sevärdhetsböcker som bestämt dem. Det är ju inte heller de mest obemärkta.

Urvalet synes över huvud taget vara gjort utifrån de som redan är kända. Någon kunde ha tipsat om mer pittoreska kyrkor som också finns i den del av Västergötland som förut var Älvsborgs län. Jällby är en sådan. Forshem, Husaby och Kungslena, som finns med i boken, är ju bland de mest kända i Sverige – men kanske ännu inte i Frankrike.

För att sammanfatta: Ett plus för bilderna men tyvärr ett frågetecken för texten och urvalet av kyrkor. Kanske kan fler fransoser upptäcka Sverige tack vare boken – och det är ju mycket lovvärt!

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2022:2

Brevet. Ögonblickets rader från pergament till e-post. Red Peter Olausson. Gidlunds 2022. 334 s.
Farväl – ni ser mig aldrig mer. Så avslutas ett brev som Peter Olausson funnit i arkiven, ett brev som i nära 200 år låg instucket i häradsrättens handlingar. Det handlar om ett självmord, bokhållare A. F. Björsells och ett brev som troligen aldrig nådde sin adressat. Istället blir vi läsare mottagare när Peter Olausson, med utgångspunkt från brevet och arkivstudier, försöker beskriva Björsell och hans liv – och vägen fram till den sorgliga dagen 1812.
Peter Olausson är redaktör för den bok som har fått titeln Brevet och med den betydligt längre undertiteln: Ögonblickets rader, från pergament till e-post. Boken är utgiven av Karlstads universitet, inom ett projekt kring de historiska brevens betydelse.
Totalt är det 15 författare som har valt ut ett brev eller en brevväxling – och satt in dessa i sitt historiska sammanhang. Från domprost Bromanders hem i Kila kommer de brev som 2016 lämnades till Värmlands museum och som Kersti Berggren (tidigare Torsby Finnskogscentrum) skriver om. Det handlar om Nils Keylands brev till C. V. Bromander och till Anna Mörner, brev som berikar kunskapen om Keylands liv och hans arbete med att samla in föremål till Nordiska museet. Carl-Johan Ivarsson har i Uppsala letat fram biskop Nils
Lövgrens brevsamling. Lövgren var född i Kila, och blev med åren något av en mecenat för sina släktingar. I en kartong förvaras de många breven från Lövgrens släktingar. Bland alla dessa har Ivarsson valt ut Hilda Lövgrens brev till sin farbror. Genom dessa kan vi följa Hilda Lövgrens väg genom livet, fram till tiden som lärarinna i Lappland. I breven har hennes tankar bevarats – och nu har de blivit en intressant berättelse om hur en torparflicka från Värmland kämpar sig fram genom livet, i en tid då möjligheterna var så mycket mera begränsade än idag.
Det här är några exempel på hur historiska brev kan ge små bidrag till kunskapen om och förståelsen för det samhälle och den tid som brevskrivaren levde i. Men de 19 kapitlen ger också upphov till eftertanke. Efter århundraden med papper (innan dess pergament), penna och postgång har brevväxlandet allt mer flyttat ut i cyberrymden. Mödosamt formulerade brev har ersatts av snabba meddelanden, lika snabbt nedslagna på tangentbordet. Hur påverkar tekniken brevskrivandets konst, och ännu viktigare: Hur bevaras dessa rader för framtiden?
Även detta är ämnen som belyses i den välredigerade boken Brevet.
Claes Åkerblom
Wermlandiana 2022:3

Brink, Nina van den, ”Jag har torkar nog många golv”. En biografi om Maja Ekelöf. Norstedts 2022. 454 s.
Det var en tid när verkligheten pockade på uppmärksamhet och där rapportböckerna avlöste varandra i en strid ström. Jan Myrdal skildrade livet i en kinesisk by, Sara Lidman skrev om malmfälten i norr och så kom Maja Ekelöf med Rapport från en skurhink, en bok som tämligen fort blev något av en klassiker, långt innan RUT och bemanningsföretagen klivit in på marknaden. Ute i världen pågick Vietnamkriget, i Sydafrika skulle apartheidsystemet råda i ännu halvtannat decennium, i USA organiserade sig afroamerikanerna i De svarta pantrarna och i Mellanöstern rasade den eviga konflikten mellan Israel och Palestina.
I kanonstaden Karlskoga levde då en alldeles vanlig och mycket sällsynt kvinna som försörjde sig och sin familj genom att städa. Maja Ekelöf, alltså, som Nina van den Brink nu skrivit en gedigen biografi om: Jag har torkat nog många golv. Jag höll på att skriva krönika, men det står biografi på skyddsomslaget, så vi håller oss till det.
Bokens käll- och litteraturförteckning vittnar om höga ambitioner och en grundlig research och framställningen är mycket omsorgsfull och detaljrik. Det hade nog varit väldigt svårt för en aldrig så påläst akademiker att återge Maja Ekelöfs liv och verk om denna inte haft Nina van den Brinks egen erfarenhet i bagaget, nämligen att in på huden från den skurmedelsdoftande hinken kunna förmedla ett adekvat klassperspektiv. Det är starkt och skapar en särskild närhet: ”Hon gick till grovvasken i städrummet och vred ur trasan under rinnande ljummet vatten, innan hon hängde den över vagnen. Hon sköljde av långborsten. Lyfte den tunga hinken halvvägs över kanten på hon och välte den över ända så att det grådaskiga vattnet stormade ut …”
Att ta steget från städningen i arla morgonstund till prisceremonins kamerablixtar i samband med prisutdelningen då Rapport från en skurhink, 1970, slog ner som en proletär meteor mitt i sin radikala samtid. Detta på grund av att Maja Ekelöf vunnit den av bokförlaget Rabén & Sjögren utlysta romantävlingen. Hon, den ensamstående fembarnsmamman i Karlskoga, som före arbetsdagens början stulit tid från sin egen morgonvila och lånat kontorens skrivmaskin för att renskriva sitt manus, som bestod av noteringar på allsköns papper samlade i en plastpåse.
Boken består av dagboksanteckningar och vardagliga tankar, ofta bekymmersamma med tanke på pengars otillräcklighet, och kommentarer till vad som sker där ute i vida världen. Det löper en självklar tråd mellan Tredje världens fattigdom och den egna utsattheten. Bägge kan avläsas mot en fond av välfärd, makt och rikedom – utom räckhåll. Här ser man även att läsandet är livsviktigt för Maja, arbetarlitteraturen i allmänhet och fembarnsmamman Moa Martinson i synnerhet; men också skrivandet som tagit form i diverse insändare och debattartiklar.
Den 2 maj summerar hon läget, lätt lakoniskt: "Jag törs inte tala med någon om mina problem. Det är bara att låta den ena dagens oro gå över i nästa dags pina.
Marslönen var 180 kronor. April-lönen var 280 kr. Men i Turkiet tjänar en man på landsbygden 270 kronor på ett år, så jag ska väl inte klaga".
Vad som slår en när man läser Nina van den Brinks biografi över Maja Ekelöf är hur mycket en vanlig människas liv innehåller. Familjemässigt och socialt, färgat av den tid som finns runtom och de villkor som (klass)samhället och (den imperialistiska) världs-ordningen kan erbjuda. Och vardagsdramatik.
Som när familjefadern Henry bryter upp 1957, efter en konkurs och lämnar Maja ensam med de fem barnen på Solvargsvägen 7 i Karlskoga.
Det var verkligen mycket som hände kring Maja och hennes familj innan hon tog klivet in i det decennium som skulle prägla hennes utveckling och ge gestalt i hennes rapportbok, som startar i mitten av 1960-talet.
Läsaren lotsas retroaktivt in i den tid som sjöd av politiska och sociala aktiviteter och van den Brinks detaljerade redovisning av allt som hände runt Maja Ekelöfs skurhink kompletteras målande med författarens egna erfarenheter från samma yrkeskategori flera generationer tillbaka.
Mottagandet av Rapport från en skurhink blev himlastormande, men också med kritiska inslag till följd av den vänsterhållning som boken så tydligt äger. Karl Vennberg på Aftonbladet slog an tonen och sedan följde lovorden i en strid ström, till exempel Karl Erik Lagerlöf i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning: ” … den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk romanpristävlan någonsin frambragt.”
Den 50-åriga städerskan från Karlskoga landade mitt i sin tid som en efterlängtad representant för den arbetarklass som annars framstod som en viktig men ansiktslös faktor i de teoretiska resonemangen och marxistiska studiecirklarna.
Men hur skiljer man boken och dess innehåll från författaren och hennes liv? Den finlandssvenska författaren och feministen Birgitta Boucht berör ”askungebilden” i en artikel: Med städklut om håret och utpinade ansiktsdrag har hon blivit journalisternas älsklingsbarn, en tvättäkta askunge i välfärdslandet / …/ Jag tror det är viktigt att vara edveten om och avvisa askungereaktionen när man läser, eller läser om Ekelöfs bok. ”Rapport från en skurhink” är nämligen en politisk och därmed för många obekväm bok, som man gärna oskadliggör. Det finns inte så många liknande litterära ”enboksgenombrott” i svensk litteratur, vad jag känner till.
Men jag kommer att tänka på Molly Johnsons roman Pansarkryssaren (1955, utgiven på Rabén & Sjögren också den) som också slog ner som en bomb och som vunnit en sorts klassikerstatus precis som Rapport från en skurhink.
Genom van den Brinks digra lunta har Maja Ekelöf fått ett välförtjänt och omsorgsfullt äreminne där de personliga referenserna varvas med inblickar både den politiska och litterära tidsandan.
Eftersom jag träffade Maja Ekelöf några gånger och är god vän med flera av hennes barn tycker jag mig känna igen bilden av en både sällsynt och alldeles vanlig Maja i det vittrande svenska folkhemmet. Det är bara att tacka och ta emot.
Bengt Berg
Wermlandiana 2022:3

Bygda vår. Föreningen Utveckling Gräsmark 2022. 470 s.

En värmländsk bygdebok är en tidsresa genom ett landskap som med Sven Rosendahls ord är skoggrönt, berglänt, vattenglänsande … Om detta har skrivits, skrivs och kommer att skrivas mångfaldiga texter. Värmlandslitteraturen är ett ymnighetshorn.
En av de senast utgivna hembygdsböckerna är Bygda vår.
På Rolf Edbergs strövtåg genom de geologiska tidsåldrarna i De glittrande vattnens land (1980) hördes i denna bygd för 1.7 miljarder år sedan vulkaner mullra, aska och lava spreds på en urtida sjö- eller havsbotten, och ”minnen från dessa skeenden har bl a i form av röd porfyr och grönsvart basalt dröjt sig kvar i dagens rofyllda Gräsmark”.
I Bygda vår kommer det historiska perspektivet betydligt närmare, med vår tids gräsmarksdelta och med Rottnan, den isälv som för 9 000 år sedan var betydligt större än dagens älv, reglerad genom Skallbergssjön.
Som bokens sammanställare och redigerare Jan-Olov Nilsson skriver i en inledande
historisk resumé, ”När Digerdöden drog fram över landet i mitten av 1300-talet fanns i Gräs-mark inga offer att skörda. Där var i det närmaste folktomt. [---] Där björn, älg och varg
hade sina revir, och där andra fyrfotingar och bevingade aldrig i sin livstid stötte på en varelse
som gick upprätt.”
Den första urkunden finns i form av en skattebok förd 1503.
Den första kyrkan i Gräsmark byggdes 1662–63, och husförhörslängder började föras i Gräsmarks socken 1765, sedan socknen 1751 hade bildats genom en utbrytning ur Sunne socken. Den nuvarande kyrkan, för bofasta och gästande besökare ett landmärke där ute på udden, invigdes 1738.
När invånartalet på 1860-talet var som störst fanns i socknen närmare 6 000 invånare, för
att efter de stora utvandringsåren, utgöra drygt 3 000 vid 1920-talets slut. De som inte begivit
sig till Norrland hade i än större antal emigrerat till Nordamerika.
Att skriva en bygdebok handlar om idogt och tålmodigt dokumentationsarbete om en plats
som på vår verklighets karta har ett namn, med dess naturmiljö, historia, bebyggelse, människor och människors verksamhet, kulturarv och nutida förhållanden, och det handlar om att göra ett urval av denna dokumentation som dessutom skulle vara ofullständig, åtminstone i det värmländska hjärtlandet, utan episoder och skrönor.
Allt detta låter sig sägas, men det skall också göras!
Med kongenialt omslag av Margareta Palmgren har detta fyra kilogram tunga bokverk sammanställts av en kärngrupp bestående av elva personer, och kommit mig tillhanda genom Nils G. Söderqvist, verksam som miljöinspektör på Torsby kommun och med tidigare utlandsuppdrag som miljöinspektör i Kosovo och Afghanistan.
Med undertiteln Berättelser om gårdar, människor och händelser från förr till nutid torde det vara en litotes, en s k underdrift, att beskriva denna historiks mängd av angivna namn som omfattande. Ett personregister skulle, om det upprättades, komma att omfatta en helt egen volym, med hemfolk och berömda män och kvinnor som kommit till denna del av Rottnadalen.
Man färdas mellan gårdar, hus och villor inom elva hemman, lär sig om dåtida som nutida verksamheter och möter även för en torsbybo bekanta ansikten som Rolf, Anita och Ella. Som infogade stycken med kursiverad text i anknytning till fakta om fastigheter och dess människor finns lokal historik, som efter genomläsning från pärm till pärm blir stycken att foga samman till en helhet som ger beröringspunkter med samtida liv och skapar struktur och sammanhang.
Händelser skapar historia, men det är människor som skapar händelserna och i historiens ljus kan livsöden uppenbaras och gestalta hur det en gång kunde vara och sedan blev, med yrkesutövning från dåtida arbete på hemorten till dagens arbetspendling.
Det torde ligga i sakens natur att lokalhistoria främst berör dem som har anknytning till vad som återges i text och bild, eller som här vår bygd och foton med enbart förnamn. Men att dokumentera en bygds historia är inte bara en lokal angelägenhet, utan också en spegling av en nationell samhällsutveckling i stort, eller som ett uttryck lyder: Individualiserad i det konkreta, och därför identifierbar i det allmänna.
Det innebär i denna rikhaltigt illustrerade dokumentation om en hembygd inte bara sådant
som inte längre finns, vare sig det är järntillverkning, jordbruksmetoder, boställe, tegelbruk, garveri och vadmalsstamp, eller en cellulosa-fabrik som var ”Sveriges första kemiska fabrik i sitt slag”.
Fattiggård blev ålderdomshem, som blivit pensionärslägenheter, senior- eller

äldreboende, och den samhällsomvandling som ägt rum bara sedan 1950-talet kan skänka perspektiv och väcka tankar, inte bara hos en fyrtiotalist.
Det handlar självsagt också om sådant som nu finns, vare sig det är kyrkan, ICA Nära Rottna hallen, Rottnavallen, Gräsmarks skola, Hembygdsgården eller Vackerheta i Gräsmark, förutom vilka byggnader det är man ser i kyrkbyn, eller fastighetspriser som inneburit att ett hus som 1980 såldes för 50 000 kronor efter att ha stigit i värde till 325 000 kronor 2001 komatt säljas för 700 000 kronor 2010.
Därtill allt annat, mångt och mycket.
Vem förebilden var till djävulen ”som med horn och svans hade placerats bland de osaliga andarna i helvetet” i Erik Jonaeus monumentalmålning i Gräsmarks kyrka finns vetskap om, liksom med namn och allt vem förebilden till majorskan i Sagan var, man kan läsa om Knall-stinas trollkonster, och att fraktfarten för Kyms-bergs Bruk med utskeppningshamn i Lillsjön möjliggjordes genom att kanalen mellan Lillsjön och Rottnen handgrävdes 1862, och likaså innebörden i ”den gamla enkla svenska byggnadsplanen: en rektangel, dubbelt så lång som bred”.
Med Jan-Olov Nilssons ord ”går vi alla omkring och bär på historien i våra gener”. Historielöshet är ingen önskvärd sak, och historia som inte dokumenteras kan vara förlorad historia.
Alf Brorson
Recensionen publiceras även i Näverluren.
Wermlandiana 2022:4

Cohén, Harald, Alla borde ha katt. Karlstads pastorat 2022. 85 s.
I somras pensionerades domprosten Harald Cohén efter åtta år som chef och ledare i Karlstads pastorat med dess fem församlingar – alla med olika karaktär. Hur utövar man ledarskap i en stor, kreativ, spretig och idéburen personalorganisation?

Harald Cohén berättar i inledningen att man varannan vecka skickade ett nyhetsbrev till alla anställda. Varje brev inleddes med tankar han haft med anknytning till något som hänt, till årstiden eller till något annat. En del av dem handlade om katter. Han är verkligen en kattälskare och berättelserna var kopplade till hans Gudstro. Han finner att katten ibland lär oss saker om livet och på så vis även kan hjälpa oss i relationen till Gud och våra medmänniskor. När han nu skulle sluta sin tjänst framkom förslag om att han borde försöka göra något av sina kattberättelser. Resultatet blev denna lilla underfundiga skrift – en del hämtat ur fataburen, en del nyskrivet. För säkerhets skull betonar han att det inte är fråga om en avancerad teologisk skrift utan en samling texter som handlar om katter, livet och Gud. Boken är tänkt som en andaktsbok och kan därmed vara ett underlag för den personliga reflexionen. Kattberättelserna

har inte ett egenvärde utan är snarare en ingång för en fördjupande eftertanke. De läses nog bäst styckevis. Kanske ett sätt att börja dagen eller veckan.
Med hjälp av iakttagelser och erfarenheter av familjens katter genom åren lyfter Harald Cohén fram sådant som katter är föredömliga specialister på. Till exempel konsten att vara totalt oberörd av uppfostran och samtidigt vara en obrottsligt trogen vän, att kunna sova vid behov på vald plats utan hänsyn till omgivningens protester (egentid?), förmågan att tvinga fram paus i planerat och viktigt arbete genom att ogenerat smyga fram över datorns tangentbord markerande att kroppslig beröring är minst lika viktigt. Katten är medveten om sin höga (högre?) rang och det får ägaren rätta sig efter.
Kopplat till sina iakttagelser och reflexioner finner han osökt väl valda korta bibelcitat, som blir ett slags kloka tänkespråk, sådant som vår kultur hade förr. Varje avsnitt rymmer också förslag till bön.
Inge Bredin
Wermlandiana 2022:4

Edliden, Ann, Dör för dig. Bokförlaget Polaris 2022. 367 s.
Ann Edliden är född i Karlstad där hon startade sin yrkesbana som journalist och även drivit en vintagebutik. Idag är hon nöjes- och kulturjournalist på TT Nyhetsbyrå i Stockholm. Förra året debuterade hon med romanen Någon annans tidsfördriv.

I sin nya samtidsskildring, Dör för dig, ge hon en inblick i hur en influencer lever och arbetar.

I satirisk anda och med skarp blick för detaljer och mycket humor skildras överklassflickan Tess Dunckels hårda arbete att nå sitt mål att bli Sveriges största influencer. I sin vlogg på sociala medier lägger hon ut korta videoinspelningar på sig själv och berättar öppenhjärtigt och dramatiskt om sitt liv. Det handlar om att få så många följare och därmed så många sponsorer som möjligt, kort sagt att få största möjliga uppmärksamhet och tjäna så mycket pengar som möjligt. Självklart har hon också ett eget sminkmärke, Belle Face. Till sin hjälp anställer hon Vilma Diaz från Göteborg som assistent och det är utifrån hennes perspektiv som historien berättas. Lite lantis är Vilma förstås men Tess ”känner att de klickar så bra” ändå. Vilma, som hoppat av universitetsstudier och jobbat som städare, har författarambitioner och en mer jordnära syn på tillvaron än Tess. Men hon tror sig ha en vän i henne och dras in i hennes ytliga värld. Tess är en självupptagen och nyckfull arbetsgivare som utnyttjar Vilma till fullo. Hon drar sig inte heller för fula metoder för att öka sina följarsiffror och vinna fördelar. Problemen får Vilma ta hand om. Deras tillvaro är till synes perfekt tills de under en vistelse på franska Rivieran råkar ut för en ödesdiger händelse som blir deras gemensamma hemlighet. Den vänskap de tror sig ha visar sig bygga på en skör grund.
Boken ger en bild av en värld som lever i sin egen bubbla på sociala medier, där följarnas och mediernas uppmärksamhet kan ge stora pengar, där yta kan bli viktigare än innehåll och det egna
jaget ta över på bekostnad av hänsyn till andra. Det är också en skildring av klasskillnader, generationsgap, destruktiv vänskap och att hitta sig själv.

Som journalist är Ann Edliden van att formulera sig och det märks i språket som flyter lätt och obehindrat. På köpet får man bekanta sig med en influencers terminologi och populärkulturella referenser. Dör för dig är ett nöje att läsa.
Margareta Lilja-Svensson
Wermlandiana 2022:4

Eliasson Ingemar, Brev till en ung liberal. Ekerlids förlag 2022. 127 s.
”Moderaternas förre partiordförande Fredrik Reinfeldt beordrade oss att öppna våra hjärtan för dem som söker vår hjälp. Nu hånas den inställningen som ansvarslös. Du bör reflektera över vad det säger om vår tidsanda och om vår civilisations hälsa.”
Så heter det på s. 59 i Brev till en ung liberal och jag är rörande överens om att vi gör klokt i att reflektera i just den anvisade riktningen. Den nyssnämnda boken är skriven av den i dag 83-årige Ingemar Eliasson. Denne glasögonprydde oldboy har ett förflutet som både arbetsmarknads- och energiminister, landshövding i Värmland och Sveriges riksmarskalk, vidare som recensent i denna tidskrift och framför allt som mångårig heltidspolitiker i det Folkparti som numera heter Liberalerna.
Eliassons brev är tretton stycken och avsedda för brådmogna individer i övre tonårsåldern, pysar som sländor, med socialliberala värderingar och spirande ambitioner att engagera sig politiskt. Breven kan dock läsas av vem som helst och spänner över vida fält: kultur, skatter, biståndsfrågor, frihandel, stad och landsbygd, transportmöjligheter, invandring och inte minst de accelererande klimathoten.
Epistlarna är välformulerade och vädjande. Jag noterar stillsamt att tilltalet är avspänt och kamratligt, sällan ansträngt farbroderligt, och att författarens engagemang bär äkthetens prägel. ”Kära brevvän” lyder hälsningsfrasen i det första brevet, men fortsättningsvis nöjer sig Eliasson med ”Kära vän” utom i sjätte brevet som inleds med ”Kära du”…
I sina trettonde och sista utgjutelser inser Ingemar E att repetition är all kunskaps moder och urkälla, varför han i punktform sammanfattar sitt ideologiska credo och de råd han tidigare delat med sig av: Ta strid för mänskliga fri- och rättigheter var de än attackeras; Stå upp för fri åsiktsbildning, tolerans, jämställdhet och den enskildes rätt att utöva sin religion så länge den inte hotar andras motsvarande rätt; Verka för fördjupat samarbete i Europa; Slå vakt om rättsstatens grundprinciper; Sörj oavbrutet för territoriell säkerhet och respekt för internationell rätt (även känd som folkrätt); Prioritera arbetet med att rädda vår planet undan klimathoten. Så långt är allt utsökt och bokstavligen efterföljansvärt.
Men i Eliassons allra första punkt – ”Skydda och bevara den liberala demokratin” – frågar jag mig, om inte demokratin artbestäms på ett alltför självsvåldigt sätt. Är inte attributet ’liberal’ överflödigt här? Om inte, så borde vi även kunna plädera för en socialistisk, konservativ eller nationalistisk demokrati, och det tror jag vore mindre bra. Till detta kommer att demokratin inte bara ska skyddas och bevaras utan också utvecklas. Det kan visa sig svårare, om den etiketteras som just liberal.
Föga förvånande är Ingemar E med all rätt bekymrad över den liberalismens allmänna kris som också är de svenska Liberalernas synnerliga. När denna text skrivs i början av juni pendlar L någonstans runt 3-procents-strecket i opinionsundersökningarna, medan de gediget anti-liberala Sverigedemokraterna bokförs för 18–20. Eliasson söker förtvivlat efter orsaker till att det gått så illa.
Spårhunden i honom firar definitivt triumfer, men jag skulle önska att han grävde djupare än han gör. Slående är att begreppet ”socialliberal” eller avledningar av detsamma förekommer 62 gånger i hans bok. Däremot påträffas termen ”nyliberal” inte alls och ”laissez-faire-liberalism” blott på ett ställe. Vittnar inte den fördelningen om en ideologiskt motiverad ovilja att tänka utanför socialliberalismens box och ett motstånd mot att syna liberalismens avarter i sömmarna? Sådana frågor måste få ställas.
Jag anser att världen med den politik som torgfördes av Margaret Thatcher och Ronald Reagan gick in i en doktrinärt marknadsfundamentalistisk era för ca fyrtio år sedan, och att vi i Sverige slog in på just den vägen obetydligt senare. Vi fick nedskärningar, privatiseringar, skattelättnader för de välbärgade, delvis nedmonterad välfärd, djupare ekonomiska och sociala klyftor, en högre arbetslöshet och ett på flera områden retirerande statsmaskineri – kort sagt en ”otrygghets- revolution” med tydligt nyliberala förtecken. Många människor hamnade oförskyllt i kläm och ansåg sig med visst fog illa behandlade.
Det är under den sortens predikament som högerpopulistiska och nationalistiska rörelser har kunnat växa sig starka hos oss och i åtskilliga andra länder. Frustration och missnöje har sedan exploaterats. I samma mån har det socialliberala idéarvet till en del förskingrats. – Ifall inte Liberalerna vill vara ’borgerlighetens sociala samvete’, så är det en öppen fråga om partiet har någon uppgift, skriver Eliasson i sitt tredje brev. Att han själv vill är obestridligt och länder honom till heder.
Sondottern Maja applåderar farfar med bägge händerna och bidrar till ett positivt helhetsintryck med fantasifullt tecknade vinjetter till bokens samtliga tretton brev.
Mats Parner
Wermlandiana 2022:3

Eriksdotter, Annika, I den djupa skogens famn. Heidruns förlag 2022. 80 s.
Vår relation till skogen har ett långt arv. Det svenska samhället har utvecklats från ett naturnära liv till ett urbant liv. Spåren av ett naturnära liv finns fortfarande kvar i vår kultur men distansen till naturen har gjort att skogen har blivit en plats för existentiella dimensionen av livet.
I Annika Eriksdotters bok I den djupa skogens famn möter vi en visuell berättelse om minnen från barndomen, minnen starkt bundna till skog och naturupplevelse. Jag stryker det vackra omslaget med handen och inges en känsla av ro. De få textrader boken inne-håller leder oss fram i förflutenhetens landskap, en personlig berättelse men också en allmängiltig.
Annika visar en djupdimension av en erfarenhet som berört och format hennes grundinställning i livet, en inre plats att återvända till för att hämta styrka och djup. Minnen kopplade till naturens och skogens rum.
Fotografierna är meditativa och öppna för tolkning, Annika Eriksdotter släpper in oss i sina rum, sina minnen, men lämnar också en dörr öppen för oss som läsare/betraktare att minnas dofterna, luften, ljudet, det förnimbara men outtalade. De flesta av fotografierna i boken är dubbelexponeringar med flertydigt uttryck. Det kräver att du som läsare släpper det logiska linjära tänkandet och öppnar dina sinnen och din förnimmelseförmåga. Varje bild skulle fungera som ett självständigt konstnärligt verk.
Sammansatta till en berättelse balanserar boken mellan att bli sluten och privat och mer allmängiltig. Mina sinnesupplevelser av de abstrakta bilderna behöver ibland mer stöd för att få ihop en enhetlig berättelse.
Jag fastnar för en av bilderna som jag tycker blir central i berättelsen. Kaffepanna, kaffekopp med fat, lingonris och ett genomlyst fotografi av det som jag tolkar som farmor i berättelsen. Bilden bär en tydlig tidsmarkör och kultur får möta natur, hyllningen till skogen som sakralt rum förankras i det jordiska och konkreta.
Det är inte vägen framåt som beskrivs utan det cirkulära perspektivet, arvet som förs vidare, det som tar omtag och kommer igen. Där finns en tystnad som är välgörande och det gör gott att befinna sig inom bokens ramar, vila en stund och känna att jag ingår i ett större sammanhang, mina stigar korsar andras stigar och binder den väv som håller oss alla samman.
Idéhistoriker Sverker Sörlin har skrivit ett efterord kallat De inre stigarnas bilder. Välskriven och intressant text som det mesta som Sörlin producerar. Jag kan ändå undra varför man tagit med ett efterord och tycker att det gör att boken faller isär i två delar. Att man inte litar på att den öppna visuella berättelsen kan stå för sig själv, utan behöver sammanbindande förklarande ord som avslutning. Hur intressant den texten än må vara, så tycker jag den förtar något av upplevelsen av boken. Som att ha haft en härlig dröm och någon säger att nu måste du vakna.
Monica Furu
Wermlandiana 2022:3

Fors, Sigvard & Fors, Wilma, Kalle mus på en spännande stadsresa. Visto förlag 2022.

Wilma Fors återberättar här en av sin morfars sagor. Lilla musen Kalle ska besöka sin kusin i staden och ger sig av med sina lilla väska och sitt paraply. Lyckliga omständigheter hjälper honom att ta sig till sin lilla kusin, och tur har han och kusinen när de jagas av en katt i fina tantens skafferi. Efter några dagars vistelse i staden återvänder Kalle oskadd till tryggheten hos mamma.

Wilmas digitala bilder är gulliga och välgjorda men statiska och tillför inget till den ganska poänglösa historien. En saga måste innehålla en knorr, en poäng, inte bara ett litet äventyr. Emellertid förstår jag att Wilma på detta sätt vill hedra minnet av sin morfar och bevara hans saga på pränt.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2022:3

Fredlund, Björn & Dahlhede, Christina, Privat konstmarknad 1650–1750. Konstsamlingar hos Göteborgsbor och Göteborgskonstnärer. Föreningen för Västgötalitteratur 2022. 488 s.
Människor har alltid behövt sina bilder, från stenålderns grottmålningar och fram till våra dagars digitala installationer. Bilderna har funnits hos hög som låg, om än det av måleri från äldre tider som bevarats till våra dagar förstås framförallt härrör från högreståndsmiljöer – och från landsbygdens och städernas alla kyrkor. Men vilka var målarna och för vilken kundkrets utförde de sina arbeten?
De frågorna står i fokus för en minst sagt gedigen undersökning gällande 1600- och 1700-talets Väst-Sverige, som genomförts av konstvetaren Björn Fredlund (avliden 2020) och ekonom-historikern Christina Dalhede. Genomgången av räkenskaper, magistratsprotokoll, skråhandlingar, kyrkoböcker, bouppteckningar och annat arkivmaterial har resulterat i boken Privat konstmarknad 1650-1750. Konstsamlingar hos Göteborgsbor och Göteborgskonstnärer.

Visst kände forskningen till åtskilliga konstnärer och deras verk sedan förut, men genom att dammsuga arkiven har Dalhede och Fredlund kunnat belägga betydligt fler såväl målare som konstverk – bouppteckningsmaterialet för Göteborg visar 46 olika privata konstsamlingar under den här tiden. Även om en bråkdel av allt som än gång funnits går att möta än idag visar boken på vilka slags motiv och manér som varit gångbara för nu längesedan. Det rör sig förstås ofta om det bibliska, men också antikens berättelser har gett ett rikt stoff för olika typer av utsmyckningar.
Göteborg var under sekler ett ekonomiskt nav för västra Sverige, från Bergslagen och nedöver. Inte minst var skogstillgångarna i Dalsland och Värmland och de olika järnprodukterna från bruken viktiga för Göteborgs tillväxt och utveckling – namn som Masthugget och Järntorget minner om den här epoken. Det tätt spunna ekonomiska nätverket fick givetvis också sin betydelse för konstnärerna.
Målarskrået var knutet till städerna men de enskilda målarna tog arbeten i ett vidsträckt landsbygdsområde. För Värmlands vidkommande möter vi landskapet i boken om kontakterna med Kristinehamn och Karlstad, inte minst genom beställarfamiljernas släktförbindelser. Målaren Erik Jonaeus i Karlstad var medlem i Göteborgsskrået när han 1770 målade Yttersta domen i Gräsmarks kyrka. Betydligt större utrymme ägnas Michael Carowsky, död 1745 efter några få års målarverksamhet. Christina Dalhede har på grundval av arkivstudierna kunnat avfärda honom som upphovsman till de kända målningarna i Örgryte gamla kyrka – men knyter honom, som den tidigare litteraturen, till de av himmel och helvete som återfinns i Borgviks kyrka. Carowsky var gesäll hos målarmästaren (och svärfadern) Johannes Ross i Göteborg.
Boken är rikt illustrerad. Den är fullspäckad med fakta om personer och konstnärliga släktkretsar, som i påfallande stor utsträckning har kopplingar till den kontinentaltyska miljön. Man får lära sig mycket och får en vidgad bild av vad de västsvenska förbindelserna betydde i samtiden. Det var inte bara järnet och träet och en strid ström av riksdalrar som utbytet gällde – det handlade minst lika mycket om ett flöde av kultur mellan olika delar av Sverige, och Europa. Värmland var sannerligen inte någon isolerad avkrok av världen, inte nu och inte heller för tre-fyrahundra år sedan.
Peter Olausson
Recensionen har även publicerats i Näverluren.
Wermlandiana 2022:3

Fredriksson, Ernst, Så var det då. Minnesanteckningar från ”Sellereskomarka”. Eget förlag. Andra upplagan 2022. Säljes genom sondottern Karin Fredriksson, Lilla Sundsbyn tel 0702530730. Pris 180kr + frakt.
Det är i regel kända och betydelsefulla människor som skriver sina memoarer och ger ut i bokform.
Men ibland kan det vara en alldeles vanlig människas minnen som blir tryckta. Ernst Fredriksson från Sillerud (1886–1985) skrev mot slutet av sitt liv ner sina minnen. En del trycktes i tidningen Nordmarksbygden. 2008 gavs Ernsts minnesbilder ut i bokform. Denna uppmärksammades inte i Wermlandiana då, så när boken åter finns tillgänglig i tryck så är det en god anledning att skriva nu i stället.
Ernst Fredriksson var verksam som skogs-arbetare och arrendator och under större delen av sitt långa liv var han bosatt i Sillerud, först i Östra Boda och senare i Tegen. Jord och skog samt djur var Ernsts största intresse. Han var också en sann folkrörelsemänniska och var aktiv både inom nykterhets- och missionsrörelsen. Han var medgrundare till Blåbandsföreningen och 1914 beslutade de att tillsammans med missionsvännerna uppföra ett kombinerat blåbands- och missionshus i Östra Boda. Huset står ännu kvar men på senare år har det inte använts för några samlingar.
Ernst berättar minnen från sitt arbetsliv inom skogen och flottningen men också om bygdens lokala historia, seder och bruk och om folket i bygden och betydelsefulla personligheter.
Eftersom boken är sammanställd från olika artiklar och anteckningar så förekommer det vissa överlappningar. Men samtidigt så skriver Ernst mycket levande om de människor som han mött.
Bokens största värde – förutom det rent lokala skildringar av vem som bott på olika gårdar och torp – är de annars sällsynta skildringarna inifrån av en jord- och skogsbrukares liv. Det finns inte särskilt många sådana här böcker. Minnena har försvunnit när den här generationen gick ur tiden.
Därför så får vi vara tacksamma att Ernst skrev ner sina minnen, och att hans efterkommande låtit oss ta del av skildringarna.
Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2022:4

Frithiofson, Axel, Vardagsvisor. Tonsättning Björn Sandborgh. Lions Club Torsby 2022. 119 s.

Lions Club i Torsby har sedan decennier tillbaka ägnat sig även åt kulturella aktiviteter. Åren 1973 – 1982 utgavs den värdefulla skriftserien Torsby förr och nu och år 1979 Olov Olovssons Finska släktnamn i mellersta Sverige och Norge, en sedan länge slutsåld och mycket eftersökt skrift.

År 1987 utgavs Axel Frithiofsons Vardagsvisor från tidigt 50-tal i ny upplaga, den femte. Ett antal dikter hade nu tonsatts av Björn Sandborgh. Det är i år sjuttioett år sedan första upplagan kom. Fortfarande är Axels dikter omtyckta och Lions Club i Torsby har än en gång utgivit Vardagsvisor, den sjätte upplagan, reviderad och med ett utökat antal tonsatta dikter. Det är inte vanligt att diktsamlingar når så många upplagor. Oscar Stjernes Sol och snö har nog värmländskt rekord med hela nio upplagor.

I sin del av det tudelade förordet skriver Björn Sandborgh: ”Axel Frithiofson levde mitt i den geografi som hade formats av skogsfinnar under föregående sekler.”

Den första upplagan gavs ut 1951 på Bror Finneskogs förlag Finnbygden. I artikeln ”Store-Bror och jag” i Finnkultur Nr 1 2006 berättar Knut Warmland om utgivningen: ”Det var Axels första (och kanske sista) bok, och han blev lite deprimerad över tryckfelen. Vem som skött korrekturläsningen var mig obekant, men vi gick tillsammans igenom boken, i synnerhet dialektdikterna. Den femte upplagan, 1987, blev inte heller felfri, men är annars den som bäst svarar mot hans intentioner.” Och nu är det rimligen den sjätte som svarar mot det citerade omdömet.

Axel Frithiofson skrev faktiskt en bok till eller snarare liten skrift på fjorton sidor, En skogsarbetare om skyddsproblemen. Den kom i minst tre upplagor 1947, 1954 och 1957. Den är så intressant att den ska få en egen artikel. Ännu en bok anges i LIBRIS-katalogen som författad av Axel Frithiofson, nämligen Drömmen om Sarklamp: Jonas i Lia berättar. LIBRIS anger Erik Goland som redaktör/utgivare. Goland är sannolikt initiativtagare och Axel Frithiofson har betraktat honom som huvudansvarig för boken.

Vissa texter i nya upplagan av Vardagsvisor är något reviderade. Strävan har varit att komma originalet så nära som möjligt liksom att rätta till eventuella upptäckta fel. Illustrationerna visar en återgång till några av de tidigaste upplagorna: Paul Piltz, Oscar Wiklundh. Några fotografier kompletterar. RM Reklam & Tryck Torsby står för layouten.

Ett efterord har tillfogats i form av artikeln ”Fjärran ligger minnena” av Karl-Henry Berg, tidigare publicerad i Torsby förr och nu 1981. Den speglar en livslång vänskap. Sammantaget blir det en läcker volym, som kan köpas bland annat på Sahlströmgården för 200 kronor. Förhoppningsvis ska denna nya upplaga fylla vårt behov av Axels dikter för överskådlig tid.

Arne Vannevik

Wermlandiana 2022:2

Fågelguiden. Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. Av Lars Svensson, Killian Mullarney & Dan Zetterström. Bonnier Fakta 2022. 479 s.
Det händer att utländska vänner förundras över att så många svenskar vet namnet på fåglarna vi ser. ”Hur kan du veta vem som är steglits, storspov eller trädpiplärka?” Då brukar jag tänka på en karl i en liten röd stuga utanför Skattkärr. Jag är ingen fågelexpert, men numera klarar jag merparten av de 20–30 arter vi matar på vår tomt i Forshaga en vanlig vinter. Det beror på honom.

Han heter Dan Zetterström och är en av de bästa fågel-illustratörerna i världen. Dan från Kappstad inte bara känner igen fåglarna. Han kan måla dem så att vi andra känner igen dem också. Vilket avundsvärt yrke för en naturvän! Vilket bra jobb att ha i ett land av fågelvänner.
Boken som Dan Zetterström är med och illustrerar heter Fågelguiden. Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. En klassiker och den bästa fälthandbok över fåglar som jag vet. Så finns den också på 23 språk och har sålts i drygt en miljon exemplar, varav 200 000 i Sverige.
Nu kommer tredje utökade och omarbetade upplagan. Som vanligt med bra illustrationer vilka lär mig att se skillnad på likartade arter. Som vanligt med kartor över häckning, flyttning och övervintring. Som vanligt med lika faktaspäckade, läsvärda texter om varje art. Bara det att
boken behandlar samtliga fågelarter som häckar eller regelbundet kan ses i Europa, i Nordafrika norr om 30:e breddgraden och i stora delar av Mellersta Östern är respektingivande. Plus Kanarieöarna, Madeira och Sinaihalvön. Tillsammans blir det över 900 arter som beskrivs, från knölsvan till kastanjemunia.
Här är varför jag en gång lärde mig känna igen familjens älskade utflyktsfågel trädpiplärkan. Tack vare de raderna lärde jag mig sedan lätet: ”Sångflykten typisk, startar från träd, klättrar först, dalar sedan med stela vingar och med mot slutet hängande ben till ny sittplats i träd.”
Den svenska Facebookgruppen ”Fåglar inpå knuten” har just nu 159 600 medlemmar ser jag.
Många av dem synnerligen kunniga och hjälpsamma. Tack, Zetterström, Svensson och Mullarney. Ni verkar i en flera hundra år lång rad av naturkunniga folkbildare.
Det är en lycka när man plötsligt vet vad fågeln med sångflykten heter.
Sven-Ove Svensson
Wermlandiana 2022:3

Gråsjö, Frida, Champagnekorkar och cateringkaos. Modernista 2022, 223 s.
Den temperamentsfulla Cilla är huvudperson i Karlstadbon Frida Gråsjös tredje feelgoodroman om familjen Blom i den fiktiva staden Rosnäs i Dalsland. Tack vare sitt hetsiga humör får Cilla chansen att ställa upp i en matlagningstävling i tv. Producenten vill ha medverkande med kort stubin så det blir ”bra tv”. Priset är en stor summa pengar och möjligheten att få en egen tv-show.
Cilla introducerades i Gråsjös första bok, Bed & Breakfast för lata brudpar, där hon tillsammans med tvillingsystern Bea startade ett team som anordnar kompletta bröllop. Redan då antyddes att Cilla har svårt att få livspusslet att gå ihop med 2-åriga tvillingflickor och mannen Dieter som reser alldeles för ofta. Problemen kvarstår och satsningen på en cateringfirma har inte heller gått som förväntat så hon behöver verkligen vinna matlagningstävlingen. Motståndaren, den argsinta Maggan i boots och cowboyhatt, visar sig dock vara lika ivrig att vinna och det hela tar sig ibland nästan farsartade uttryck. Maggan pikar Cilla med otrevliga påhopp och fula trick. Cilla försöker hålla igen sin ilska men inte heller hon är befriande nog alltigenom juste. Värst av dem alla är producenten själv som gör vad han kan för att underblåsa osämjan för att höja tittarsiffrorna.
Samtidigt som Cilla kämpar för sitt företags överlevnad försöker hon lösa problemen på hemmaplan.
Är Dieter otrogen? Vill hon inte egentligen fly från alltihop och resa ut i världen igen som hon gjorde under sina första år som kock? Eftersom det här är feelgood vet läsaren från början att allt kommer att lösa sig på bästa sätt. Det är skönt att ibland läsa en bok där karaktärerna till slut har turen med sig. Och på vägen dit få en underhållande historia med inslag av konflikter som många kan känna igen sig i.
Det hela berättas rakt och raskt utifrån Cillas perspektiv med detaljrika beskrivningar av de olika maträtterna och hur de tillagas. Variationerna är många. Däremot skulle man önska fler variationer av ”hon blev varm i hela kroppen” och andra klichéartade uttryck. Det skulle göra Gråsjös böcker än mer läsvärda. Man vill gärna veta hur det går för Cilla och hennes familj i fortsättningen.
Margareta Lilja-Svensson
Wermlandiana 2022:3

Gustaf Fröding och Kristinehamn. Gustaf Fröding-sällskapets årsbok, redaktör Fredrik Höglund. Bild,Text&Form 2022. 155 s.
Valet av tema för sällskapets årsbok 2022 var verkligen lyckat. Kopplingen mellan Gustaf Fröding och Kristinehamn öppnade för både nya och intressanta vinklingar, där jag tycker att Fredrik Höglunds egna artiklar är de mest läsvärda.

Han funderar till att börja med över hur det kom sig att familjen Fröding hamnade i Kristinehamn. Familjen hade, efter att ha bott på Alster och på närbelägna gården Byn, flyttat in till Karlstad. 1865, när Gustaf var tre år, bröt den stora branden ut. Karlstad lades i ruiner.
Emilia, Gustafs mor, hade en bror i Lund. Han lånade tillfälligt ut en lägenhet. Men snart ville familjen tillbaka till Värmland. I Karlstad var det av naturliga skäl ont om bostäder, vilket drog upp priserna. I Kristinehamn var det billigare att bo och där fanns mer att välja på. Fredrik Höglunds slutsats verkar trovärdig.
Om Gustafs föräldrar och deras problem har det skrivits mycket. Här får vi en helt annan, mer positiv berättelse. Gustaf tyckte om att läsa och leka, både med systern Matilda och en jämnårig pojke, Adolf Lundbom. Han blev som en fosterbror till Gustaf. Fantasin flödade i lekarna och familjelivet tycks ha fungerat rätt bra. 1896, när Gustaf börjar studera i Uppsala, har vi som läsare fått en ny bild av den blivande skalden.
Fredrik Höglund återkommer i ett annat kapitel. Han har studerat Frödings dikter och sökt kopplingar till Kristinehamn. Han fann inte så många, fast några träffar tycker han sig se.
Bland annat förebilden till ”Våran prost”. Men analyserna och funderingarna är i sig klart
läsvärda.
Ett annat kapitel bör särskilt lyftas fram. Det är Louise Jakobssons berättelse om Signe Trotzig, sköterskan som aldrig svek den sjuke och deprimerade skalden. Även om den tiden har mycket skrivits, men här får vi en bild av Signe Trotzig som privatperson. Louise Jakobsson, som bland annat arbetat som arkivarie och som guide på Alster, har verkligen djupdykt i mängder av arkiv och tidigare skrivna böcker och kartlagt hela Signes liv. Inte visste jag att hon var född i Kristinehamn!
Men det finns mera att läsa i årsboken. Ett roligt kåseri, skrivet av Fröding själv.
Kopplingarna mellan Fröding och skulptören Erik Rafael-Rådberg beskrivs av Öivind Åsberg.
Kerstin Stenberg berättar om åren hon bott i Frödinggården och Carl-Johan Ivarsson skriver om väckelserörelsens betydelse för Kristinehamn – och för Gustafs båda föräldrar.
Lägg härtill ett fint hantverk av Anita Stjernlöf-Lund som precis som vanligt stått för den grafiska formgivningen. Omslaget är så lent att man blir glad bara man tar i boken!
Och till sist: I ett förord, skrivet av Ingemar Eliasson, konstaterar denne att det är märkligt att inte Kristinehamn fått större utrymme i Fröding-historikerna. Det var ju trots allt där han växte upp!
Eliasson har ändå en uppmaning. Att nu börja understryka att skalden var kristinehamnare vore höjden av lokalpatriotism.
”Jag tycker inte vi ska börja hävda det”, skriver han. ”Men det finns ändå goda skäl att kasta mera ljus över familjen Frödings tid i Kristinehamn.”
Och nu är det gjort – i form av en årsbok.
Gunvor Nyman
Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad.
Wermlandiana 2022:4

Gustavsson, Jan, Forshaga och folkrörelserna. Ett samhälle i förändring¨. iIllustrerad av Peter Wallgren. Bernhards förlag 2022. 132 s.

I slutet av 1800-talet var Forshaga en utpräglad bruksort med aktiva folkrörelser. I den här aktuella skriften behandlas arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen i Forshaga från slutet av 1800-talet med nedslag i viktiga händelser under 1900-talet i egna kapitel. Denna del av boken bygger på en hel del litteratur, uppsatser och visst arkivmaterial. Varje kapitel avslutas med en kortare reflektion av någon representant från respektive rörelse utifrån utsiktsåret 2021.

Folkrörelsernas betydelse för en liten kommuns utveckling är en givande orienteringspunkt för att berätta om en orts historia, människor och utveckling.
Avsnitten med utgångspunkt i folkrörelserna kompletteras av enskilda personers berättelser om livet förr och nu i Forshaga. Vidare tillkommer avsnitt om Skived, villasamhället, invandrarna, hembygdsföreningen och även Forshaga idag.
Framställningen avslutas med en käll- och litteraturförteckning.

Kapitlet om arbetarrörelsen är det mest omfångsrika och därför innehållsrikt.
Redan 1895 slöt sig arbetarna vid Forshaga Sulfitfabrik samman för att bilda Värmlands första fackförening. Ordföranden avskedades och efter en kort tid upplöstes fackföreningen. Det tog dock inte lång tid innan Arbetarklubben i Forshaga bildades och 1897 deltog dess medlemmar i 1:a maj-tåget i Karlstad, där två hundra personer samlats för att lyssna till agitatorn Axel Liv. Ett halvår senare klubben till en fackförening som anslöt sig till Grov- och arbetareförbundet. I grannorten Deje bildades en socialdemokratisk ungdomsklubb redan1906 efter ett föredrag av legendariske agitatorn Einar ”Texas” Ljungberg. Klubben inspirerade till bildandet av fackförening,
konsumentförening och Folkets Husförening.

Gustavsson berättar vidare om de hårda klasskonflikter som var för handen i Forshaga vid slutet av 1800-talet och tiden före storstrejken 1909. Efter nederlaget i storstrejken, konstaterar författaren, tog det tid för arbetarrörelsen i Forshaga att återhämta sig. Gustavsson framhåller att trots dessa motgångar ”den gemensamma kampen öppnade ögonen för att man delade ett gemensamt öde” (s. 38).

I de avslutande samtalen från 2021 med Vänsterpartiets My Funcke och det socialdemokratiska kommunalrådet Per Lavén blir det tydligt att förändringens vind svept över Forshaga.

Decennierna runt sekelskiftet 1900 är en tid då det sjuder av aktivitet i Forshaga den långa arbetstiden till trots. Arbetstiden är vanligen 12 timmar per dag, sex dagar i veckan. Den äldsta föreningen i Forshaga tycks IOGT-NTO-föreningen
Myran i Forshaga bildad 1885 vara. Samma år bildades i Torps missionshus i Deje Logen nr 1033 Yggdrasil. Fotbollsklubben initieras 1906, då åtta forshagapojkar startade en insamlingslista för att inhandla en fotboll. Fotbollsföreningen Framåt, senare Forshaga idrottsförening bildades 1907. En rad religiösa samfund som Frälsningsarmén och Missions- och Baptistsamfunden ordnade aktiviteter. Tiden efter andra världskriget behandlas främst i de intervjuer som dominerar andra delen i framställningen.

I det avslutande avsnittet ”Forshaga idag” presenteras en rad statiska uppgifter från 2000-talet. Där framkommer att med en befolkning på 11 606 personer 2021 är Forshaga fortsatt en aktiv kommun som satsat rejält på utbildning och i jämförelse har ett relativt rikt föreningsliv där idrottsrörelsen är den folkrörelse som kanske bäst klarat omställningen till en ny tid. I sin sammanfattning konstaterar författaren att folkrörelserna har förändrats men att om ”vi vill ha förändring så är folkrörelser den kraft som behövs för att skapa förändring” (s. 127).

Författaren har ett tiotal böcker bakom sig och är boende i Forshaga sen 1970-talet. Boken är illustrerad med inkännande kolteckningar av Peter Wallgren samt en del fotografier.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2022:4

Gynnemo, Lena, I Gösta Berlings fotspår. Votum 2022. 167 s.
Lena Gynnemo är en äkta kulturtant. Hon har arbetat på Värmlands museum och Wermland Opera och hon har varit intendent på Mårbacka. Hon är ordförande i Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris och Kulturveckan i Sunne. Rest i Gösta Berlings fotspår har hon bokstavligen gjort, per buss som guide för besökare i Sunne som ville veta mer om de människor och platser Selma berättar om i sina böcker. Nu har Lena Gynnemo själv skrivit en bok.
Hennes bok är en lista över säkra eller förmodade förebilder till Selmas litterära personer. Att Selma hämtade inspiration från skrönor och berättelser hon hört i sin barndom och att hon lånat karaktärer från människor hon mött, det är känt. Somligt har hon själv berättat om i bevarade brev.
Att Jan Nilsson i Östra Ämtervik var förebilden för Jon i Skrolycka, alias Kejsaren av Portugallien, är säkert sant. Jan Nilsson var ett original som gick omkring med pappersmedaljer på bröstet.
Kaptenskan Uggla på Berga har enligt Selma själv fått sina drag från kaptenskan Maria Westfeldt, född Uggla på Angersby militärboställe.
Kavaljererna var officerare som deltagit i flera krig, men blivit utan tjänster efter krigssluten. De fick då flytta in i ”kavaljersflyglar” intill herrgårdarna. Här tror sig Lena Gynnemo ha hittat förebilder til en del av karaktärerna. Gösta Berling är sannolikt en blandning av flera personer.

Avsatta och alkoholiserade präster fanns det gott om i Värmland på 1800-talet, konstaterade hembygdsforskaren Linus Brolin. I en av sina böcker presenterar han en två sidor lång lista över sådana!
Vissa platser och miljöer är lätta att känna igen. Lövens långa sjö är förstås Fryken. Bro är Sunne, Ekeby är Rottneros, Gurlita klätt är Tossebergsklätten. Lötafors är Stöpafors. Lagön är Malön, ett idag omtyckt utflyktsmål med ett dystert förflutet. Där fanns en gång en avrättningsplats. Andra platser är lite svårare att identifiera, men Lena Gynnemo har sina teorier, oftast väl underbyggda. Kopplingarna till verkligheten ger oss kunskaper om både geografi och historia.
Anekdoter förgyller läsningen. Det är, kort sammanfattat, en riktigt bra bok.
Lena Gynnemo varvar dessutom uppräkningarna med många korta eller längre citat ur Gösta Berlings saga. Det gör att även den som inte läst Selma Lagerlöfs debutroman får en bild av vad den handlar om. Bara det
kan väl vara ett skäl för att läsa Lena Gynnemos bok!
Gunvor Nyman
Wermlandiana 2022:3

Hallbäck, Elsa, Ethel Halvarsson textilkonstnär. Votum förlag 2022. 168 s.

Elsa Hallbäcks bok är en biografi över en av Värmlands mest kända textilkonstnärer, men boken i sig är faktiskt en konstskatt. De vackra alstren har fått stort utrymme och förgyller verkligen sidorna.

Ethel föddes i Kristinehamn 1917 som Halvarsson. Efter giftermålet med Gunnar Andersson tog hon hans efternamn. Makarna fick två barn, men Ethel hade svårt att kombinera hemarbetet med sin konstnärliga verksamhet, som hon brann för. Det blev skilsmässa. Därefter kallade hon sig Ethel Halvar-Andersson med signaturen EHA.

Som 17-åring kom hon in på Tekniska skolan i Stockholm, numera Konstfack. Hon utbildade sig till teckningslärare med koppling till textilier. Innan hon flyttade till Stockholm hade hon lärt sig att väva och snart visade hon sig vara mycket skicklig när det gällde både teknik, mönster och färgkombinationer.

Fast som designer stod man vid den här tiden inte särskilt högt i kurs. Det var ju väverskorna ”som gjorde jobbet”. När Ethel så småningom anställdes i Värmlands hemslöjd var det inte ens tillåtet att signera vävnaderna. Snart var hennes stil ändå så speciell att hon blev både känd och beundrad. Hennes ”Solrosmattan” gjorde succé när den visades på en utställning 1947.

Inte heller det rent praktiska arbetet hon lade ner fick den uppmärksamhet det förtjänade. När arbetet med Värmlandsgåvan, en utställning som skulle visas på The American Swedish Institute, drogs igång fick Ethel ta totalansvaret för de många textila bidragen. Hon lade ner ett jättearbete, samarbetade med hembygdsföreningarna, valde motiv, konstruerade mönstren, handledde drygt tiotalet väverskor och räknade med att få följa med till USA – men icke! Landshövdingen och landstingsdirektören med fruar samt sekreteraren i länets hembygdsförbund skulle representera Värmland.

Döm om deras förvåning när Ethel dök upp i utställningslokalerna. Hon hade själv, med stor möda, skrapat ihop pengar till resan.

När herrarna fick se henne ville de att hon omgående skulle ta itu med utställningen, men då fick de svar på tal. Ethel lät sig inte hunsas. ”Jag är ledig. Jag är här på studieresa”, svarade hon.

Under 15 år arbetade hon på Värmlands hemslöjd, men 1955 tog hon steget och öppnade eget. 1977 lade hon ner företaget och började kalla sig fri konstnär.

Hennes arbetsförmåga var imponerande. I bokens förteckning över kända kyrkliga alster finns 70 sådana uppräknade. Till det kommer mattor, möbeltyger och annan textilkonst, levererade till privatpersoner eller andra offentliga lokaler. Fler än tusen olika unika mönster lär ha skapats av Ethel Halvar-Andersson.

Den sista delen av den nya boken, runt 60-talet sidor, är fylld av vackra foton, fakta och berättelser om olika textila verk. Tråkigt nog har det blivit fel någonstans i produktionen. De kortfattade texterna under bilderna är tryckta med så ljusgrå färg att de är svårlästa, men det får man ha överseende med. Helheten är väldigt bra.

Elsa Hallbäck, som i många år var konstansvarig inom landstinget, har lagt ner ett imponerande jobb på sin bok. Utöver allt som rör Ethels arbete får vi följa hennes resa genom livet. En fin brevväxling med mamman inleder, barn och barnbarn bidrar med egna berättelser och kärleken till Värmland finns hela tiden med i bakgrunden.

Ethel Halvar-Andersson avled 2011, 93 år gammal. Elsa Hallbäck avslutar sin text med en önskan: ”Med den här boken hoppas jag att Ethels textila konst blir uppmärksammad, igenkänd och får den respekt och uppskattning den så väl förtjänar!”

Det är bara att instämma.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2022:2

Hedström, Carl & Joakim Britta, Varför blir det fint när man krattar? Fantasi & fakta 2022. 345 s.
När Joakim Hedström var tio år fick han en skrivmaskin av sina föräldrar. Från den dagen ville han bli författare. Det skulle dröja 25 år innan detta gick i uppfyllelse och då i form av facklitteratur, bland annat inom företagande och kommunikation. Joakim Hedström är född och uppvuxen i Storfors men bor nu i Norrköping. Några veckor innan han skulle fylla 30 år fick han svar på alla de frågor han ställt om sig själv genom livet. Han fick diagnosen ADHD.
Varför blir det fint när man krattar? är hans skönlitterära debut.
Med varsam och varm hand porträtterar han fem karaktärer som alla på sätt och vis är lite udda och kantstötta av det gängse samhället. Hur ska man vara för att som människa passa in i normen, är en övergripande fråga i berättelsen.
Sola och Richard möts på IKEAs sängavdelning. Richard arbetar som biolog på Länsstyrelsen, lever ett inrutat liv i en studentlägenhet. Dygnet är välplanerat och i detta känner han trygghet. När han möter Sola, formgivare av förpackningar till sexleksaker, ställs hela livet på ända. Han går ändå med på att flytta ut till Stupet 3, torpet på landet utanför Linköping där han ska bo och leva med Sola. Men alla förändringar i livet blir för mycket och han flyr på sin cykel. Sola har lämnat ett långt förhållande med Lotta. Hon har en stark barnlängtan och tänker sig ett familjeliv tillsammans med Richard.
Em, Richards bonusdotter, Egon, Solas hyresvärd och hans barnbarn Abraham är de övriga tre speciella personerna i denna feelgood-roman. Abraham är sex och ska snart fylla sju. Han är en frågvis liten person och när Richard tröttnar och säger att han bara får ställa tre frågor till, tänker han länge. Till sist kommer – Finns Gud? Varifrån kommer vatten? och Varför blir det fint när man krattar? som också fått bli titel på romanen.
Det är en humoristisk, mysig men också tänkvärd historia om att hitta sin plats i tillvaron men de 345 sidorna hade nog vunnit på att bantas ner något för att strama upp dramatik och framåtrörelse i romanen.
Gun Berger
Wermlandiana 2022:3

Hedström, Ingemar, Smaragd i vulkansmidd kedja. Bernhards förlag 2022. 419 s.

Mitt emellan Nicaragua och Panama, med Stilla havet i väst och Karibiska havet i öst, ligger Costa Rica, ”den rika kusten”. Ett populärt resmål och vars regnskog är ett av de biologiskt rikaste områdena på jorden med kanske 5 procent av all världens arter av djur och växter. Dessutom det första landet i världen som avskaffat sin armé.
Här hamnade pastorssonen Ingemar Hedström och här fick han sitt specialuppdrag av landets miljöminister. Att skona en tropisk regnskog i dragkamp med starka krafter, däribland presidenten.
Ingemar Hedström har levt ett spännande liv. Det började i Åmbergsbacken i Sunne och fortsatte på olika håll i Sverige, USA och inte minst Costa Rica. Som befrielseteolog har han varit studentpräst i Ecuador och som zoolog har han varit docent i tropisk ekologi i Costa Rica, men även undervisat i Sverige liksom på University of Boston med flera lärosäten. Han har doktorerat och skrivit en lång rad vetenskapliga artiklar samt ett 20-tal böcker. En av dem är praktverket Untamed Talamanca, ”en tropisk totalupplevelse med enastående bildmaterial, publicerad på både spanska och engelska” som Micael Lindholm skriver i förordet till den nya boken. Totalt har Hedström arbetat mer än 30 år i Nord-, Central- och Sydamerika. En legend.
Han lyckades verkligen rädda ”Smaragden Barbilla”. Skildringen av den miljökampen är dramatisk och beskriver klimathot, urfolk, fattigdom, maktmissbruk, religion och både biologisk och kulturell mångfald.

Om allt detta skriver Hedström med stor entusiasm. Det blir samtidigt till en berättelse om
hans liv. Som läsare imponeras jag av författaren, av platsen han skildrar och av de många naturkunniga människor han möter. Boken myllrar av sådana möten. Problemet är att den hade behövt en redaktör. Texten vimlar av ofullständiga meningar, författaren växlar glatt mellan dåtid och nutid i samma stycke och ibland blir det så många insprängda kursiverade ord på spanska och andra språk att det stör läsrytmen.
Fast visst är det ett intressant område han kämpat för, 9 447 kilometer från Åmbergsbacken.
Forskaren och miljövännen Ingemar Hedström har gjort god nytta för Costa Ricas regnskog.
Sven-Ove Svensson
Wermlandiana 2022:4

Hembygden. Dalsland 2022. Red Gudrun Rydberg. Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförening 2022.
Dalsland är Dalsland och inte Värmland – det är naturligtvis så, trots att de båda landskapen kyrkligt sett hört ihop inom Karlstads stift alltsedan 1500-talets slut. Natur- och kulturgeografiskt är likheterna mellan Dalsland och Värmland betydande, med stora skogar och glittrande vatten och levande småbruksbygder på båda sidor om landskapsgränsen än i våra dagar. Hembygdsarbetet är också minst lika livaktigt i Dalsland som hos oss. Åtminstone på ett område kan man också bli lite avundsjuk: det dalsländska hembygdsförbundet ger ut en fullmatad årsbok för landskapet alltsedan 1918. Då och då förekommer uppsatser som också berör värmländska förhållanden. Under senare år har bidragen av Roland Hammeland ofta haft den kopplingen. Han har i en rad artiklar tagit upp frågor kring den medeltida historien väster om Vänern, med stöd i såväl arkeologiska belägg som i det bevarade diplomatariska brevmaterialet. I senaste årgången (2022) av Hembygden är det dags igen. Nu gäller det Edsleskog (mellan Åmål och Bengtsfors), som någon gång under 1100-talet fick en tegelkyrka av monumentala dimensioner – en kyrka som under sekler framöver också utgjorde en betydande vallfärdsort med eget helgon. Arkeologerna har under senare års utgrävningar kunnat belägga att kyrkbygget var en av de allra första tegelkonstruktionerna i Sverige överhuvudtaget – tegeltekniken kom från kontinenten och tegel var nytt som byggmaterial och därmed dyrt och exklusivt. En sådan satsning krävde stora resurser. Varifrån dessa kom och vilka krafter som låg bakom kyrkbygget hör till de intressanta gåtorna som förknippas med platsen.
Edsleskog ligger inte långt från Värmlandsgränsen och måste givetvis ha haft sin betydelse också för människor i socknar som Svanskog, Långserud, Sillerud, Kila m fl. Det är bestickande med kopplingen mellan Edsleskog och det faktum att det just i de här delarna av sydvästra Värmland under medeltiden etablerades flera mindre kapellkyrkor ganska nära varandra. Ämmeskog, Åstenskog och Lönnskog kom alla att ödeläggas med tiden, men arkeologer har kunnat göra en del betydande fynd från kyrkplatserna. Sedan 2021 pågår också ett dokumentationsprojekt i Långserud i syfte att försöka bringa ytterligare ljus över frågorna om varför de här kyrkorna byggdes, i trakter som åtminstone i känd historisk tid varit relativt glest befolkade. Vilken betydelse kan då ”katedralen” i Edsleskog ha haft i sammanhanget? Forskning pågår. För den som vill få reda på lite mer om vad som är känt och vad som återstår att utforska kan Hammelands artiklar i årsboken Hembygden rekommenderas.
Peter Olausson
Wermlandiana 2022:3

Holmlöv, Olle, Träden längs med bäcken. Essäer om människor och djur. Carlssons 2022. 212 s.
Olle Holmlöv kommer i år med en ny essäsamling, fyra år efter Djuröga. Essäerna skulle kunna vara skrivna samtidigt som de i Djuröga, men några av texterna är daterade 2020. Liksom i Djuröga handlar de om livet med naturen runt knuten, i norra Värmland, men innehåller även reflektioner om storstäder som Oslo och Stockholm, och möten med människor. Ämnena växlar häftigt mellan dessa fina möten med människor och djur och tankar kring kulturen på flera plan. Jag har med intresse läst essän om Dödsdanser inspirerat av samtal om Dostojevskij, liksom den långa essän om Abrahams barn för att nämna några.
Holmlövs böcker måste läsas långsamt, de är kompakta. Hans språk är ordrikt och målande, vackert, och hans syn på världen ömsint och förlåtande. Kanske jag skulle önska att det brann till någon gång, att han visade klon. Som det nu är njuter man långsamt och blir inspirerad av hans fågelobservationer, hans läsning av Olga Tokarczuk och hennes bild av den mänskliga staden Amsterdam och för en stockholmsälskare, hans beskrivning av staden mellan holmarna. Holmlöv är en lärd och mångsidig iakttagare!
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:3

I historiens ljus. Sahlströmsgården förr och nu. 66 s. Enhet av mångfald. Sahlströmsgården Utterbyn. 34 s. Sahlströmsgårdens vänner 2022.
En redaktionsgrupp bestående av Alf Brorson, Håkan Larsson och Bengt Sahlström har sammanställt två skrifter, dels I historiens ljus Sahlströmsgården förr och nu (66 s.), dels Enhet av mångfald (34 s.) med underrubriken Sahlströmsgården Utterbyn.
Båda skrifterna saknar titelblad, ISBN-nummer etc. och är följaktligen inga böcker. På Sahlströmsgården kallar man dem magasin. Tanken är att de ska ligga på Sahlströmsgårdens hotells alla rum som blädderexemplar och kunna köpas i butiken. De har stort format (A4) och ett överväldigande rikt bildmaterial. Endast en text i vardera magasinet har angiven författare, Alf Brorson, som har skrivit förorden, men det är han som är han ansvarig för all text. Hela utgåvan, tusen exemplar av varje, är en gåva från vänföreningen till Sahlströms-gården.
I den förstnämnda skriftens förord har inlagts en regentlängd. Där har årtalet för Karl XI:s regering blivit fel Han var född 1655 och blev kung år 1660 men med förmyndarregering till 1672. Av de övriga uppräknade regenterna hade såväl drottning Kristina som Gustav I Adolf förmyndarregering, 1632 – 1644 resp. 1792 –1796. En fjärdedel av 1600-talet styrdes alltså landet av en förmyndarregering.
De stora avsnitten om 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet och 1900- talet har varit en gemensam uppgift för redaktionen. Gårdens arbete och liv får i dessa avsnitt en god bakgrund. Sist följer en 25 sidor lång bildkrönika, där samtliga bilder hämtats från gårdens bildarkiv.
Den andra skriften beskriver gårdens samtliga byggnader ute och inne. I anslutning till Annas ateljé berättas om målningarna Juniafton och Lördagskväll av Carl Wilhelmson. Juniafton heter också ett arrangemang på gården, troligen årligt. Kanske följer Lördagskväll efter i spåren.
Naturen kring gården speglas i avsnitt om Sirsjön och Ljusnan men också i beskrivningen av den natur- och kulturvandringsled som tillkom för ungefär tio år sedan.
För produktionen svarar Elin Dahlström, RM Reklam & Tryck. Luftigt och elegant. Stilstorleken är som vanligt nu för tiden i minsta laget för oss äldre. Sammantaget ger de båda skrifterna ett mycket gott intryck. De kommer säkerligen att bidra till fler besökare på Sahlströmsgården. För den som vill veta mera hänvisas förstås till Henrik Torstenssons gedigna verk Konstnärsdrömmar i en värmländsk verklighet som för några år sedan kom i en andra upplaga. Om man därtill lägger hittills fjorton årsböcker från Sahlströmsgårdens Vänner är det lätt att konstatera att vi har tillgång till en fullödig information om liv och verksamhet på gården under skilda tider.
Arne Vannevik
Wermlandiana 2022:3

Ivener, Ramona, Frostänglar. Bokförlaget Nona 2022. 351 s.
En sexårig flicka försvinner ut i den gotländska januarikvällen och hittas ett dygn senare nerfryst, täckt av frost. Snart därefter försvinner ytterligare ett barn. Kriminalkommissarie David Ritter och hans specialteam kallas in för att hjälpa lokalpolisen att ta fast förövaren.
Det är upptakten i Frostänglar, Ramona Iveners andra bok om David Ritter. Efter många år som universitetslektor vid Karlstads universitet satsar hon sedan 2019 på en författarkarriär och bor numera på Gotland där hon är född. Hon debuterade 2018 med boken Bakom blå ögon och förra året introducerade hon David Ritter i den svenska kriminallitteraturen med boken Nattväkten.
Kriminalkommissarie David Ritter går, i likhet med de flesta av sina fiktiva kolleger, sin egen väg och har ett problematiskt privatliv. Ritters speciella egenskap är hans intuition och förmåga att snabbare än andra inse vilken typ av förövare de jagar. I ett tidigare fall (som berättas i Nattväkten) satte han skräck i Stockholms, ja hela landets befolkning i jakten på en seriemördare, och inledde också mot alla regler ett romantiskt förhållande med rättspsykologen Julia Glans. Efter det blev han tvingad ta ledigt en tid som han tillbringar i sin ensamhet på Gotland. Så han finns redan på plats när barnen försvinner och blir inkallad av rikspolischefen som inser att han behöver Ritters kompetens för att lösa fallet.
Frostänglar är en otäck historia, inte minst för att den handlar om barn som utsätts för de mest ohyggliga och utstuderade mord. En av traktens män utpekas som den skyldige något som väcker hämndlystna reaktioner som får förödande konsekvenser. Fokus i boken ligger på hur barnens och den utpekade mördarens anhöriga hanterar situationen och hur de dras in i en händelseutveckling de får allt svårare att bemästra. Intrigen blir alltmer komplex och Ivener är duktig på att lägga ut spår som förvillar läsaren ända till slutet. Läsaren får också följa hur kärlekshistorien mellan David Ritter och Julia Glans utvecklas (för givetvis trotsar Ritter sin chef och anlitar henne igen) medan själva polisarbetet beskrivs mindre detaljerat.
Jag ser fram emot att följa David Ritters kommande fall, men gärna med fylligare miljöskildring och mindre bestialiska mord.
Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2022:4

Jedvik, Hanna, Du kommer alltid ha Paris. Rabén & Sjögren 2022. 215 s.
Tredje och avslutande delen i Hanna Jedviks trilogi om Alma.

I första delen, Sommarplåga, blev hon och Hedvig ett par. Andra delen, På andra sidan bron, fokuserade mer på bästa vännen Joppe och Almas insikt att han mådde så dåligt att han inte ville fortsätta leva. Och på hennes skuld och dåliga samvete över att inte ha gjort mer för honom.
I tredje delen, som mycket väl kan läsas fristående, har Alma och Hedvig tagit studenten och står på tröskeln till vuxenlivet. Hedvig har tagit för givet att de ska läsa på universitet, skaffa en lägenhet och flytta ihop i Göteborg. Alma har en hemlighet, som tynger henne och som hon inte vet hur hon ska berätta för Hedvig.
Men först ska det tågluffas! Ut i Europa med alla sinnen på vid gavel. Hedvig har koll på alla häftiga klubbar och barer, där kända författare hängt. Mycket nattliv blir det,
mycket alkohol och skräpmat. Nya människor – och nya konflikter…
På en viktig punkt skär det sig redan i Köpenhamn. Alma och Hedvig träffar Pia och Mirja, som inviterar till gruppsex/partnerbyte. Hedvig blir lite tänd på förslaget, medan Alma absolut inte kan tänka sig annat än trohet. Till att börja med…
Under resans gång funderar hon mer och mer på idén, och vartefter nya människor kommer i hennes väg blir tanken på en ny partner alltmer konkret. Men kanske snarare ny och inte ett sidoprojekt.
Och som läsare blir jag alltmer säker på hur boken ska sluta. I mina ögon framstår Hedvig alltmer egofixerad och otrevlig, jag blir nöjd när Alma avslutar sin ”roadmovie” med ordet FRI! Och då har hon redan Östersjöns vind i håret, på väg till det som varit hennes hemlighet under hela våren: Hon har sökt till – och kommit in på! – en skrivarkurs på Gotlands folkhögskola.
Du kommer alltid ha Paris alluderar på en låt av Veronica Maggio och Markus Krunegård – men i originalet är det inte ett ensamt du utan ett vi som kommer att äga Paris.
Hanna Jedvik skriver lätt och övertygande ungdomlig dagboksprosa. Inte för inte utsågs Hanna Jedvik redan 2013 till Årets Värmlandsförfattare. Hon bor sedan många år i Göteborg, där hon även är född – men hela uppväxten från fyra års ålder tillbringade hon i Karlstad.
Hervor Svenonius
Wermlandiana 2022:3

Jensen, Suzy, Maya och Leo leker kurragömma. Ekström & Garay 2022. 20 onumrerade sidor.
Suzy Jensen är född i Arvika och bosatt i Karl-skoga, och debuterar som författare med Maya och Leo leker kurragömma, en bilderbok för små gluttar på två-tre år och även lite äldre, kanske invandrarbarn.
Precis som jag misstänkte har Suzy Jensen en bakgrund som pedagog., för hon vill inte bara roa med Maya och Leos lek. Hon är både lärare och förskolelärare. Det här är en bok om begrepp som många pedagoger och föräldrar kan ha glädje av. Maya och Leo gömmer sig i matsalen, bakom gardinen, bredvid Mayas säng, under soffan. De leker i husets olika rum. De turas om att gömma sig. Och börjar förstås leken med att räkna.
Jensens bilder är naiva, enkla och lätta att avläsa och färgskalan mild, läcker. En bra början, Suzy
Jensen!
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:4

Johansson, Karina, Pastorsänkan. Modernista 2022. 316 s.
Karina Johansson, född 1969 i värmländska Sunne, arbetar som journalist på lokaltidningen Fryksdals-bygden. Hon har tidigare skrivit tre feelgood-deckare som alla utspelar sig i Sunne. Dessutom en roman som Gun Berger i sin recension i Wermlandiana 2018:2 kallar ”fantasy light” med inslag av både en kärlekshistoria och en deckar-dito.
Årets bok Pastorsänkan är den första fristående delen i serien Morden i Sunne.
Huvudpersonen Sandras drömmer om en egen retrobutik i en före detta frikyrka. Vintagekyrkan har hon döpt den till tillsammans med själsfränden Danne som äger en verkstad i den ombyggda kyrkan.
Men de forna församlingsmedlemmarna rasar över att raggarkulturen får frodas kring Dannes verkstad och hans skrotiga gamla amerikanare.
Dessutom vill kommunen riva den centralt belägna skamfilade träkyrkan för att skapa parkeringsplatser.
När Vintagekyrkans ägare, pastorsänkan Vera Bengtsson, mördas saknas det hyreskontrakt som är så viktigt för att Sandra och Danne ska få fortsätta med sina företag.
Karina Johansson skriver trevligt och medryckande och har komponerat en spännande intrig där också Sandras lillasyster Elin, småprilliga moster Maj-Britt och polisen Niklas har viktiga roller. Och Sunne som hela tiden finns med i handlingen! TV-serierna Morden i Sandhamn och Morden i Helsingör får se upp! Jag kan mycket väl tänka mig att de så småningom får en konkurrent i Morden i Sunne!
Till slut en eloge till Modernista och omslagsdesignern Rasmus Pettersson för det mycket tilltalande omslaget!
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:3

Joelsson, Fhilip, Östervallingen på Dal. Digitaltrycknu.com 2022. 137 s.
Under senare år har det utkommit en rad böcker som skildrar den egna hembygden och eller det egna livet. Denna trend är så vitt jag förstår utbredd i hela landet och hänger samman med samtidens digitala utveckling. Och alla människor har erfarenheter och en historia att berätta. Så ock Fhilip Joelsson. Han är född 1939 och skriver på sin ålders höst ned berättelser ur sitt liv. Framförallt riktar han sig till barn och barnbarn och efterföljande ättlingar. Detta är en bok som jag önskar att jag bett äldre släktingar i min egen närhet att skriva så att minnena funnits på pränt till den efterkommande släkten.
Skribenten berättar om sina egna minnen från barndomen, skolåren, lumpen och ett långt arbetsliv och avslutar med avsnitt om den närmaste familjen med fru, barn, barnbarn. I Östervallskog var Svenska Missonsförbundet starkt och Joelsson var själv aktiv där som ungdomsledare under många år.
Framför allt berättar Joelsson livfullt och med stor värme om möten i vardagen med många olika sorters människor under tiden som affärsbiträde, livsmedelsutförare, järnhandelsbiträde, bilförsäljare ända fram till tiden som butiksägare av El & TV Center AB i Bengtsfors. Det är historier
som präglas av en jovialisk och vänlig humor. Ibland sticker en spjuveraktig och underfundig folkhumor fram som till exempel med rubriken ”EPA i Östervallskog”. Idag är det kanske endast en äldre generation som minns varuhuskedjan EPA och därför hajar till vid rubriken. Min första tanke var säkert den förväntade: ”inte fanns väl EPA i Östervallskog i början av femtiotalet”. Nej – det gjorde det verkligen inte, men väl E & P Andersson, i folkmun skämtsamt förkortat till EPA.
Berättartekniskt skapar greppet att utgå från arbetsplatsen en bra grundstruktur för minneskavalkaden. De möten Joelsson berättar om är sådana vardagens möten som formas till livs-erfarenheter. Berättelserna från ungdomstiden präglas av ungdomligt framtidshopp och insikten av att framtiden tillhör ungdomen.

Glimtar av platser, natur och omgivningar bidrar till igenkänning för de med anknytning till bygden.
Minnesbilder av personer i Östervallskog med omnejd gör boken värdefull för en större krets av
östervallingar än den egna familjen liksom för många släktforskare i omvärlden.
Margaretha Ullström
Wermlandiana 2022:4

Jörnmark, Jan, Övergivna platser finalen. Timbro förlag 2022. 192 s.
Hur kan en fotobok gjord av en docent i ekonomisk historia utan större erfarenhet av fotografering, få stor allmänspridning och leda till ett femtonårigt projekt som dessutom börjar leva sitt eget liv genom en Facebookgrupp med över 335 000 följare? Det är frågan jag ställer mig när jag håller Jan Jörnmarks tredje del av bokserien Övergivna platser i handen.
Jan Jörnmark är född i Karlstad och har varit verksam vid Chalmers och Handelshögskolan i Göteborg som docent i ekonomisk historia. Han har skrivit flera böcker om internationell företagsamhet och globalisering. Han är föreläsare, debattör och utredare och har varit politiskt aktiv inom det regionala och kommunala Göteborgspartiet Demokraterna.
2007 gav han ut den första delen av bokserien Övergivna platser. Vi får möta Sverige i ekonomisk och samhällelig förändring skildrat genom besök vid olika platser som upplevt sin storhetstid och sedan lämnats för att förfalla och vittra sönder.
Nu har den tredje och om vi får tro Jörnmark sista boken i serien kommit, Övergivna platser – finalen.
Den har samma struktur och berättarteknik som de tidigare böckerna. Jörnmarks specialisering inom bostadspolitik och industrihistoria genomsyrar text och bild och varje kapitel är en djupdykning som dels skildrar Jörnmarks möten med platserna men också den efterforskning han gjort och de människor han mött.
Det är Jörnmarks känsla för vad platsen har att berätta som är det unika. Böckerna i serien är vackraoch kunde lätt ha blivit trevliga Coffee table books med nostalgiska beskrivningar av en tid som flytt, en slags modern ruinromantik, om det inte varit för Jörnmarks kunskap och förmåga att sätta platserna i ett sammanhang. Boken berättar om det moderna Sverige, om hur framtidstro och visioner blandas med politik och ekonomi.
I början av projektet var inte Jörnmark någon erfaren fotograf och jag tycker att det märks att hans bildspråk utvecklats i denna tredje bok. Kameravinklar och bildbyggnad är säkrare och bilderna mer berättande. Jag mötte honom vid årets bokmässa i Göteborg och frågade om detta. Han berättade att han under åren bl a arbetat med Annika von Hausswolff, professor vid högskolan för fotografi i Göteborg, och då fått en del tips. Min tro är att fotografierna blir bra eftersom han så tydligt vet vad det är han vill berätta. Vi möter inte en utomstående betraktare utan en fotograf som undersöker hur synsätt och idéer tagit sig olika uttryck och gestalt i samhället. Han är numera en av Sveriges mest kända fotografer och arbetar utifrån en tydlig kunskapsbas inom sitt ämnesområde.
Hela bokprojektet beskriver hur en plats kan berätta sin historia, som en tidskapsel, bara vi har kunskap och förmågan att se och läsa dess tecken och symboler. De övergivna platserna är inte ödetorp från en svunnen tid långt ute på landet, utan kan vara ett nyss nedlagt köpcentrum nära dig.
Bilderna blir som en påminnelse om vår för-gänglighet. Texten en hjälp att förstå vår samtidshistoria.
De avslutande kapitlen beskriver platsens relation till den digitala teknikens påverkan, det globala samhället, och det åldrande industrisamhället. Jörnmark skriver: ”Men polariseringen mellan de oändliga möjligheter som finns i det digitala och globala samhället gentemot det åldrande traditionella industrisamhället har också blivit större för varje år som gått. Där finns utan tvekan vår tids största politiska och kulturella motsättning”
I bokens epilogen ger också Jörnmark en personlig förklaring till sin drivkraft i projektet. En
beskrivning av barnårens iakttagelser av en värld på väg att försvinna, kontrasterna i samhället mellan det förgångna och moderniteten.
Det slår mig att bokens titel Övergivna platser - finalen kanske inte bara beskriver bokprojektets slut utan även slutet för en industriepok.
Monica Furu
Wermlandiana 2022:4

Kadhammar, Anders, Musikfesten Musik för Alla Säffle 1974–1984; 2014. En berättelse om musik som aldrig tystnar. Scenografia 2022. 264 s.
Hembygdshistoria är så mycket mer än bara 1800-tal, bondesamhälle och emigration. Det är också musik. Musikens hembygdshistoria är folkmusiken – men så mycket mer än bara den.
Under några intensiva år på 1970-talet präglades den svenska musikscenen i mycket av det som kallades musikrörelsen, den progressiva musikrörelsen eller enbart proggen. Det var i mycket en svensk företeelse, eftersom sångspråket i regel var svenska. Samtidigt var den en del av en internationell rörelse, där man gärna samlades utomhus för att under en begränsad tid lyssna på många artister. Proggen ställde sig i konflikt med tidens populärmusik, men det fanns också många beröringspunkter.
Den första musikfestivalen ägde rum 1967 i Monterey i Kalifornien och fick snart efterföljare över världen. En del i denna samtidigt globala och lokala rörelse var musikfesten Musik för alla, som ägde rum under 10 år i Säffle mellan 1974 och 1984.
Musik för alla i Säffle arrangerades under tio år av Anders Kadhammar, med hjälp av vänner. trettio år efter sista festen blev det en återförening med viss nostalgitappning. Nu har alla dokumenterats i bokform av Kadhammar, med hjälp av egna minnen, bilder, tidningstexter och intervjuer.
Samtidens svenska musikhistoria passerar revy på bokens blad. I Säffle uppträdde legendariska grupper som Arbete & Fritid, Kaipa, Samla Mammas Manna, Dag Vag, Nynningen, Aston Reymers Rivaler och naturligtvis Hoola Bandoola Band, där också frontfigurerna Mikael Wiehe och Björn Afzelius återkom som soloartister. Andra kända namn är Peps Persson och Totta Näslund. Dessutom, som enda utländska artist, MA Numminen!
Men här fanns också lokala förmågor som Svanskogs Spelmanslag, Säffle Dragspelsklubb, Visklubb 67 och teatergruppen Fonofon. Folkmusiken har en viktig del i festerna, liksom jazz.

På scenen i Säffle som först var i Kanalparken och sedan flyttade till andra sidan älven och Silvénska parken, fanns också andra sceniska uttrycksformer som clownen Manne.
Det är ett musikaliskt kulturarv som Anders Kadhammar dokumenterat i sin bok. Boken har intresse för alla som intresserar sig för kultur- och musikhistoria. Med boken medföljer också två CD-skivor med ljudupptagningar från 1980 års musikfest.
Till yrket bildkonstnär och scenograf så har Kadhammar formgivit boken själv. Att formge med vit text på svart botten är ett estetiskt vägval, men jag är inte säker på att det manar till efterföljd.

Anders Kadhammars bok är en viktig del både i dokumentationen av svensk musikhistoria och som en del av den lokalhistoriska litteraturen. ”Lilla Säffle” är en del av den stora musikvärlden!
Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2022:4

Kapla, Marit, Kärlek på svenska. Teg publishing 2022. 588 s.
Marit Kapla har gjort det igen. I sin nya bok Kärlek på svenska använder hon sig av samma grepp som i sin mångfaldigt prisade debut Osebol. Nämligen intervjuer som har redigerats som vore det lyrik.
Tomma mellanrader sprängfyllda med laddning; korta stycken där orden hinner växa sig starka; ofullständiga satser som understryker och förstärker intervjupersonernas formuleringar … Greppet är kongenialt. Intervjupersonernas tankar framträder tack vare den här formen med en skärpa som är oefterhärmlig. Knapphändigt, utan åthävor, men med en stark intensitet.

Hon dog nio på morgonen thailändsk tid

det är tre på natten i Sverige.
I början vaknade jag alla nätter halv tre, tre.
Nu vaknar jag någon gång ibland.
Det är konstigt.
Vad det beror på
det vet jag inte.

I Kärlek på svenska får vi alltså möta ett trettiotal svenskar, mellan 87 och 21 år (ja, de står i den ordningen, från äldst till yngst), som alla försöker beskriva kärlekens väsen. Alla dessa livsöden. Förälskelser som förändrar allt, en älskad person som gått bort, uppslitande skilsmässor, livslång självklar kärlek, otrohet som förlåts … Det som skulle ha kunnat bli klichéartat framträder tvärtom som en rad starka och gripande betraktelser av det som tillvaron går ut på – att älska och att bli älskad.

Det finns glädjeämnen
som kan vara mindre
men är större.
Det kan vara
att vi sitter tillsammans ute.
Hon löser sina korsord
och jag läser någonting.
Eller jag börjar på ett korsord
och sen kan jag aldrig lösa hela.
Så lämnar jag över det
och säger du kan ta det.

Det är omöjligt att inte känna en stark fascination inför dessa ofta vardagliga berättelser. Fascination – och en djup värme. Det senare både till de människor som här delar med sig, men faktiskt även till mänskligheten i stort. Så mycket längtan, så mycket känslor och så många viktiga tankar och stor klokskap vi alla går och bär på om bara tillfälle ges att försöka formulera det.
Det enda som möjligen skaver är att det inte är Kapla själv, till skillnad från hennes första bok, som gjort intervjuerna. I stället är det Staffan Julén som filmat dem till sin dokumentärfilm med samma namn. Det förtar förstås inte styrkan i texterna, men möjligen förloras något av den autentiska känslan. Själva transkriberandet av filmen blir i sig ett raster mellan författaren och intervjupersonen.
Å andra sidan ska erkännas att det mest är ett intellektuellt resonemang. Det är svårt att se hur
någon enda läsare inte skulle beröras på djupet av den här dokumentära lyrikboken. Den starkast
kvarvarande känslan när jag lägger ifrån mig Kärlek på svenska är att ta vara på livet, på kärleken, medan tid är. Och att inspirera andra i min omgivning att göra detsamma.
Kort sagt, Marit Kapla har gjort det. Igen!
Sofia Wadensjö Karén
Wermlandiana 2022:4

Küttim, Jenny, Sanningsbärarna. Mondial 2022. 319 s.
Ett par år före millennieskiftet besökte jag Karlstad C för att köpa färdbiljetter till Motala, Stockholm, Vänersborg eller kanske någon fjärde plats. Innanför biljettluckan satt en man som jag, överrumplad, kände igen som en av mina första adepter på Komvux under 70-talets första hälft. Jag mindes honom som klassens primus men även som en ständigt aktiv och ganska oresonlig fotsoldat i den bataljon av dörrknackare som den ledande kretsen inom Jehovas Vittnen härbärgerar.
Inte särskilt väl till mods framförde jag mitt ärende. Efter att med ackuratess ha skött sina åligganden och fått betalt insisterade biljettförsäljaren på min uppmärk-samhet, och sedan påbörjade han en frän utläggning med djupt känsloengagemang. Jag lyssnade fascinerad – och fick besked om att han ansåg sig grundlurad i unga år och hade tagit farväl av Vittnena redan 1980. Någon saknad efter denna, som han sade, ”makabra domedagssekt”, kände han inte alls. Han och jag skildes med ömsesidig respekt.
Grävjournalisten Jenny Küttim, som växte upp på Övre Villagatan i bruksorten Grums med tio syskon i en Vittnesfamilj, tillhör också avhopparskrået. Som brådmogen 13-åring sade hon i mitten av 90-
talet tack och adjö till Jehova efter att dessförinnan ha varit ett troget och hängivet dörrknackarvittne med självklar rätt att leda Grumsborna in på den smala vägen. Detta skildrar hon i boken Sanningsbärarna, som tagit henne fem år att färdigställa.
Det ska genast sägas att Sanningsbärarna är åtskilligt mer än en ärligt utformad självbiografi: Jenny K redogör för Vittnenas historia från grundandet i USA på sent 1800-tal intill vår egen tid men också för det viktigaste idéinnehållet i den religion samfundet hyllar och för de ofta utmanande bibeltolkningar man excellerar i. Hon intervjuar dessutom otaliga avhoppare men även kvarvarande medlemmar och uppburna så kallade äldste-bröder. Inte minst gör hon aktningsvärda försök att kartlägga omfattningen av de övergrepp på barn – fysiska, psykiska och/eller sexuella – som behandlas av en skock maktfullkomliga herrar i väl tillslutna rum och rikets salar men ytterst sällan når de världsliga domstolarna. I juni 2019 reste Küttim ända till Nashville, Tennessee, och kunde botanisera i det 80-åriga paret Barbaras & Joes omfattande Vittnesarkiv.
Religiösa samfund och rörelser som menar sig ha exklusiv kunskap om exakta tidpunkten för världens undergång kallas ibland apokalyptiska eller kiliastiska. Jehovas Vittnen tillhör den kategorin. För länge sedan tidsbestämde man Domens dag till år 1914 – men allt man då fick var ett elakartat krigsutbrott efter skotten i Sarajevo den 28 juni. Världsundergången förlades därnäst till 1975.
Olyckligtvis gjorde den enda sanna guden på nytt sina anhängare besvikna.
Det slår mig under läsningen av Jenny K:s bok att jag redan har stött på denna årtalsexercis, närmare bestämt då jag för nio-tio år sedan kom att intressera mig för den laestadianska väckelse som i 1930-talets Torne-dalen gick under namnet ”Korpela-rörelsen”. Där kom de skriftlärde med hjälp av Daniels bok fram till att världen skulle upphöra att existera onsdagen den 14 juli 1937. Samma dag skulle Vår Herre i sin nåd låta sända en jättelik ark med plats för 666 församlingsmedlemmar (därav 24 stycken äldstebröder) till stranden av Torne Träsk för vidare befordran till det himmelska paradiset.
Talet 666 har säkert de flesta bekantat sig med i kapitel 13:18 av Johannes Uppenbarelsebok och lärt känna som ”vilddjurets tal”. Uppenbarelseboken, som är vår bibels allra sista och mest gåtfulla skrift, värderas högt även i Vittneskretsarna, där man ställer en paradisisk tillvaro i utsikt för inte mindre än 144 000 troende (Upp. 7:4) efter en sista strid mot djävlar, demoner, vilddjur och andra Gudsfiender.
Denna sista strid kommer att utkämpas vid berget Harmagedon (Upp. 16:16) i norra Palestina.
Relativt tidigt i sin journalistkarriär arbetade Jenny Küttim som researcher åt Hannes Råstam i den så märkliga Thomas Quick/Sture Bergwall-affären. ”Jag levde med Quick-gåtan dag och natt i åratal”, får man veta på sidan 199. Efterhand kom hon och Råstam, sedermera också Dan Josefsson, att uppfatta Quick/Bergwall som både profilerad sektledare och – efter att han tagit tillbaka alla sina drygt trettio morderkännanden – som typisk sektavhoppare. Den groteska men länge populära föreställningen om ”bortträngda minnen”, dvs att en människa kan göra sig skyldig till de mest fasansfulla våldsbrott och sedan effektivt förtränga alltihop, var den tankefigur som i åtskilliga år höll samman Quick-teamet.
Jenny K betonar att hon i dag känner sympati för de ansvariga i denna härva och detta team: Christer van der Kwast, Claes Borgström, Sven-Åke Christiansson, Birgitta Ståhle, Seppo Penttinen och tidigare justitiekanslern Göran Lambertz. De var inte dumma, bara förblindade och vilseledda. Sekter behöver i själva verket driftiga partigängare för att fungera tillfredsställande.
Jag har läst Küttims skildring med stegrat intresse, höjda ögonbryn och många kulörta lyktor. Hennes ärenden är flera och undantagslöst angelägna. Därjämte vet hon med sig att sekten inte alltid är värst från den enskildes horisont eller för den som står och bankar på dess port.

I en sekt finns ett entydigt regelsystem, distinkta maktstrukturer och en ledarstab med ansenlig förmåga att lösa svåra problem med enkla metoder. Sådana kvaliteter är ofta eftertraktade. Man får som nyanländ i sektkretsen svar på sina tusentals frågor, och man serveras en enhetlig världsbild utan irriterande komplikationer. Ens identitet stärks, och man tycker sig ingå i ett meningsfullt sammanhang.
Men det finns ett dilemma: ens verklighetsuppfattning blir steg för steg alltmer snedvriden.
Mats Parner
Wermlandiana 2022:3

Kära Selma! Litteraturpristagarnas tacktal 1984–2001, förord Bengt Berg, red. Gun-Britt Karlsson, i samarbete med Selma Lagerlöf-sällskapet. Heidruns förlag 2022. 337 s.
Tacktal man håller till någon efter att själv ha prisbelönats är en svår genre. Den inbjuder till panegyriska utsvävningar som lätt uppfattas som schablonmässiga. Det visste även föremålet för den tacksamhet som presenteras i föreliggande bok. Själv använde hon, när hon tilldelades nobelpriset, tillfället till ett tal där hon över raskade, fascinerade och, inte minst, samtidigt förmedlade någonting substantiellt och för henne betydelsefullt. Kraven var utomordentligt höga och även Selma Lagerlöf kände säkert av trycket. Hon var den första kvinnan någonsin att föräras priset samtidigt som hon representerade ett land där kvinnor förvägrades rätten att rösta. Hon korades, trots detta. Eftersom hon var litteraturpristagare, förväntades hon även i denna egen-skap att hålla ett anförande av exceptionell kvalitet.
När Selma Lagerlöf höll sitt anförande – fanns där ändå en kanske förenklande tydlighet i uppgiften:
det handlade om hennes egen utmärkelse och ingenting annat. När en rad förtjänta författare i hennes efterföljd och anda långt senare, från åren 1984 fram till nu, ska tacka för att ha belönats med Selma Lagerlöfs litteraturpris, tillkommer ytterligare en komplikation: att tacka för utmärkelsen men samtidigt relatera sitt eget författarskap ”på svenska språket i Selma Lagerlöfs anda” till just hennes litterära skapande. Uppgiften förutsätter att talaren går i dialog med en författare i världsklass samtidigt som de förhåller sig till sitt eget skrivande och sin relation till Lagerlöfs diktning som läsare.
Äntligen finns nu dessa tacksägelser publicerade i en samlad volym och kan läsas i ett samman-hang, som en helhet. Priset utdelades första gången 1984 och har totalt, fram till 2021 kommit en pristagare till del 38 gånger. Alla pristagare höll inte tacktal och volymen omfattar därför 35 bidrag samt en teckning av pristagaren Jan Lööf.

Men det är gott nog.

Lika kvalificerade som pristagarna under åren varit, är de läsningar av Lagerlöf och de bilder av henne som kommuniceras i tacktalen. Boken framstår därför som en antologi med ett ovanligt perspektiv, ett unikum i många avseenden, som handlar om receptionen av en litterär gigant där en rad andra, mycket kvalificerade läsare passerar revy och förhåller sig till ett möte med hennes texter och inte sällan deras inflytande över deras författarskap.
Pristagarlistan bildar logiskt nog ett imponerande utsnitt ur Sveriges litteraturhistoria under 1900-talets slutskede. Nästan alla kan kategoriseras som skönlitterära prosaförfattare: I stort sett passerar på så sätt det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets främsta skönlitterära författare
revy när man läser innehållsförteckningen. De representerar förstås olika infallsvinklar på Selma
Lagerlöfs texter. Genren bjuder att de därtill anlägger en personlig ton. I påfallande många fall gör de reda för hur ett av modernitetens främsta författarskap ingripit i deras eget litterära och genomlevda liv. Några vågar dessutom hylla Lagerlöf genom att problematisera omständigheter som haft betydelse för författarskapet och många presenterar personliga infallsvinklar om en fruktbar, mer eller mindre avgörande inspirationskälla.

Det gäller Sara Lidman, vars egen prosakonst vittnar om hur hon lärt av sin stora andliga syster. Hon möter Lagerlöf genom ett förtroligt du-tilltal från en syster i en annan tid. Båda förstod hur betydande diktning växer fram ur livssmärta och vedermödor.
Till dem som sticker mest ut hör också Per Olov Enquist, vars hyllning till Lagerlöf är sakligt inkännande men just därför inte hindrar honom att också väcka besvärande frågor. Enquist var själv nykter alkoholist och visste vad missbruket kan göra med människor. Sent i livet förstod han att även hans far haft problem med spriten och insåg det stigma detta orsakat de närstående. Det är här han presenterar sin (omdiskuterade) hypotes om ”medberoende” när han behandlar dottern Selmas komplicerade relation till fadern Erik Gustaf Lagerlöf. Hon mer än antyder den själv i sina memoarböcker och begreppet ”skuld” är ett frekvent ord i nobelpristagarens berömda tacktal, i hög grad ägnat relationen till fadern.
Gösta Berlings saga, debuten och mästerverket, bevisar i antologin sin kvarstående litterära kraft
genom att också vara den text flertalet pristagare i olika utsträckning ägnar sina tal till att belysa.
Romanen är mångfasetterad och polyfon och infallsvinklarna på sätten att läsa blir många.
Flertalet pristagare, som Göran Tunström, Kerstin Ekman, Lars Andersson eller Torgny Lindgren, vore värda mer än knappt bara ett omnämnande. Men bland dem griper Sara Stridsbergs tacktal särskilt tag. Det har en ton nära prosadikten och knyter henne samman med Lagerlöf i ett systerskap grundat på bådas skrivande om att bevara sin mänsklighet, vägra böja sig och bejaka sin frihet gentemot brutal övermakt i en obarmhärtig omvärld. Mellan Kejsaren av Portugallien och Stridsbergs Beckomberga ligger 100 år men tematiken och det mästerliga iscensättandet binder dem samman.
Jan i Skrolycka blir ett bindemedel: ”När jag skrev […] Beckomberga fanns han där med sin lilla mantel och spira och trasiga stjärnor. Han fanns i min barndom, bland människorna som drog omkring i sjukhuskorridorerna och kallade sig för majestäter och kungligheter, som om de inte befann sig på botten av världen” […] Det leder via de båda romanerna ut i dagens brutala maktutövning: ”När jag går längs Stockholms gator och ser migranterna från Östeuropa med sina utsträckta händer och leenden finns han och hans dotter där i skuggorna.” Litteraturen kan så överbrygga tid och rum. I dag rasar kriget åter i Europa. Och 1914, då romanen om Jan och Klara-
Gulla skrevs, bredde, med Lagerlöfs ord, ”krigsgalenskapen ut sig som en smitta”. God litteratur överbrygger, på riktigt, avstånd i tid och rum.

Bidragen i Kära Selma har funnits att tillgå sedan de tillkom. Men när de nu sammanställs i denna värdefulla volym, bildar de ett nytt mönster av värdefulla läsningar. Selma Lagerlöf gick bort 1940, nyss och för länge sedan nu. Boken omvittnar hur hennes texter är fortfarande sällsynt levande och fortsätter att utmana och inspirera våra vassaste pennor till nya kreativa läsningar med bäring för deras eget skapande.
Margaretha Ullström
Wermlandiana 2022:4

Landin, Bo & Henriksson, Lennart, Vatten Land. Om våtmarkens roll i det utdikade landskapet. Max Ströms förlag 2022.
Mitt barndomshem ligger på en holme omgiven av tjärnar och sumpskog. Genom området skär en serie diken som leder ut i ett ”stordike” som i sin tur mynnar ut i sjön Noret med avlopp i Vänern. I detta stordike fångade jag i min ungdom någon enstaka gädda och på dess is lärde jag mig åka skridsko. Med detta minnesbagage kastade jag mig allra först över kapitlet "Det dränerade landskapet" i Bo Landins och Lennart Henrikssons fascinerande bok.
Där finns historien om hur vurmen att dika ut våtmarker gav stora arealer ny odlingsbar mark för att senare gå över i insikten om att våtmarkerna borde återställas. Denna pendelrörelse belyser ett tema som går igen i boken, nämligen att vattnet är stadd i ett ständigt kretslopp liksom människans förhållande till vattnet.
Den mycket omfattande verksamheten med sjösänkningar och utdikning av våtmarker hade staten som tillskyndare och medfinansiär och tog sin början redan under Gustav Vasas dagar och fick sin kulmen under 1800-talet. Under detta sekel ökade jordbruksarealen med 800 000 hektar till 3,5 miljoner hektar. Det rådde med författarnas ord ”jordhunger”, vilket är lätt att förstå med tanke på återkommande hungersnöd och snabb befolkningstillväxt.
Inte mindre än 2450 sjöar har sänkts och 623 har helt torrlagts. En miljon kilometer diken genomkorsar och omformar landskapet. Grävda diken står för en långt större sträcka än summan av naturliga vattenleder. Successivt har emellertid nackdelarna med denna storskaliga omvandling av landskapet blivit uppenbara. De torrlagda arealerna av sjöbotten och träskmarker, som till en början var mycket bördiga, sjönk efterhand samman och blev till stenig och obrukbar mark. Artrikedomen i såväl flora som fauna minskade drastiskt. Nu kan statsbidrag istället utgå för återställande av våtmarker. På sina håll har hela sjöar återuppstått, med restaureringen av Hornborgasjön (Trätornas Träsk) som det mest spektakulära exemplet.

Här finns också historien om återskapandet av den lilla Attsjön, berättad av Landins medförfattare, framlidne Lennart Henriksson. Den generation som kom efter dem som dikade ut, tröttnade på att blicka ut över ett dött och improduktivt landskap.
Pendeln slog tillbaka. Nu gnäggar åter horsgöken i skymningen om vårarna och måsarna skrattar av glädje i sin flykt över Attsjön. ”Attsjöborna lånade sjön av naturen i hundra år”.
Vem äger vattnet, frågar sig Bo Landin. Det är ingen retorisk fråga. Svaret visar sig tvärtom vara högst relevant och historiskt mycket intressant och har varierat över tid. Landin berättar att där han nu bor, i ”ett vattentörstande landskap” i delstaten Utah i västra USA, äger staten vattnet. Det är förbjudet att samla det regnvattnet som faller ner på den egna tomten. De som bor nerströms förväntar sig att överskottet kommer till dem. Sedan gammalt har vi i Sverige liknande bestämmelser med olika intressen i centrum. Länge var det modernäringarna som hade förtur, senare blev det industrins och allas våra krav på både elkraft och obegränsad tillgång till vatten som styrde. Nu finns insikten att dessa intressen måste balanseras mot naturens egen förmåga att cirkulera och rena det vatten som vi använder gång på gång i ett förhoppningsvis evigt kretslopp. Att lagstifta om rätten till vattnet är en grannlaga uppgift. Någon slutgiltig balanspunkt mellan olika intressen och hänsynstagande är inte realistiskt att tänka sig. Striden om vattnet har bara börjat, summerar Landin ödesmättat. Men den genomgång av ägandets historia, som Landin skriver fram, kan rimligen lära lagstiftaren att undvika några av misstagen i det förgångna.
Hur vi handskas med vattnet på vår planet är tveklöst mänsklighetens överlevnadsfråga. Det är den allvarsmättade sanning som utgör bokens credo. Hur illa det är ställt illustreras i boken bland annat med två ödesdigra miljökatastrofer till följd av människans påverkan, nämligen Coloradoflodens och Aralsjöns uttorkning. Det är nedslående läsning, men Landin redovisar också med många exempel de åtgärder som sätts in för att hela de skador som naturen tillfogats.
Boken Vatten Land är en så allsidig och lärorik presentation av vattnets betydelse för allt liv på jorden, att den blir till en egen liten encyklopedi i ämnet. Utöver vad jag redan berört om människans försök att göra sig till herre över vattnets väg från himlen till havet och tillbaka igen och om synen på äganderätten, avhandlar Landin också vattnets förekomst som metafor och inspiration inom skönlitteraturen, konsten och musiken. Särskilda kapitel ägnas åt vattenbristen på Gotland och på Island. I båda fallen är tillgången på vatten teoretiskt mer än tillräcklig, ändå råder stor brist. Förklaringarna är för många och för komplicerade för att återges här. Att läsa Landins pedagogiska förklaringar ger ökad kunskap och en förnimmelse om att kanske ha förstått – en behaglig känsla trots vetskapen om människans kortsynta agerande.
Läsningen av denna kunskapsrika bok underlättas av den drivna framställningen. Texten har därtill utan tvekan litterära kvaliteter. Tydligast kommer de kvaliteterna enligt min mening till uttryck i kapitlet om isen. Författarens fascination över det ljus, de utmanande livsbetingelser och det annorlunda landskap han upplevt i Arktis och Antarktis oändligt vita vidder och hans minnen från en vinternatt i arktisk kyla på Vänerns is, tvingar fram en förhöjd nivå av språket i framställningen. Det är en svår konst att skriva en prosa som både är språkligt vacker och sakligt korrekt. I sina bästa stunder når han upp till sin läromästare Rolf Edbergs nivå i den konsten. Det är ändå min enda lilla kritiska anmärkning vid läsningen, att en språkligt vacker mening någon gång suddar till den sakliga klarheten.
Bo Landin är en mycket påläst guide i vattnets rike. Han är naturskildraren och vetenskapsjournalisten som under lång tid undervisat oss om naturens vidunderligheter och skönhet. Under många år producerade han och hans team med bas i Karlstad storartade filmer om vår miljö och om arternas utsatthet. I böcker och reportage har han oförtrutet arbetat i en klassiskt folkbildande tradition utan moraliserande övertoner. Bo Landin var under många år Rolf Edbergs samtalspartner, hjälpreda och lärjunge. Med boken Vatten Land har han med eftertryck visat att han med bravur fullföljer sin gode väns och mentors gärning som kunskapsförmedlare och inspiratör.

Ingemar Eliasson
Wermlandiana 2022:4

Lerin, Lars, Kattjakten. Bonnier Carlsen 2022. 40 s.
Vår folkkäre konstnär har med Kattjakten givit ut sin fjärde barnbok. Berättelsen har ett starkt självbiografiskt anslag då vi får vi bekanta oss med pojkarna Gabriel och Rafael, deras pappor Junior och Lars, samt familjens katter Silling och Mimi. Det är dagen innan julafton och snön faller över familjens gula hus på Hammarön i Värmland. Vinterakvarellerna skänker en idyllisk känsla. Men morgonen är sig inte lik, det är ovanligt tyst i huset. Det visar sig att familjens ena katt, Silling, är försvunnen. Kattjakten tar sin början! Det är pojkarna Gabriel och Rafael som med pappa Lars hjälp leder jakten. Under tiden ställs Lars inför en rad frågor från de nyfikna pojkarna – det är högt och lågt. Vi får veta vart myrorna tar vägen på vintern, huruvida troll är vegetarianer och varför Silling heter Silling. Lars berättar: “Det fanns en polis i Munkfors som hette Silling [...] och han var alltid snäll mot mig som barn.” Så blir det julafton, men Silling är fortfarande försvunnen. Pojkarna börjar bli uppgivna. Ska det bli någon fridfull jul i det gula huset på Hammarön? Inte utan Silling…

Kattjakten är en varm berättelse i ord och bild som ger en längtan till vintern och julen. De imponerande akvarellerna är både äldre verk som känns igen sedan tidigare samt nya som är skapade specifikt till boken (får man tro). Det är många klassiska motiv med hus och natur i vinterskrud; det är flera olika djur som framträder, särskilt katterna; och det är många bilder på Rafael och Gabriel. Det är en ljus bok både bokstavligt och bildligt – med dess vinterbilder och uppsluppna historia. Nog finns det ett visst allvarsamt drag, åtminstone i akvarellerna, men betydligt mer framträdande är värmen och humorn. Jag tänker mig att humorn kan tilltala olika åldersgrupper. Ett exempel kan vara när författaren med självironi beskriver papporna i huset: “Pappa Junior lagar mat och städar och tvättar och stryker kläder, medan pappa Lars målar ‘tavlor‘”. Boken marknadsförs till 3-6-åringar, men kan som sagt glädja betydligt fler.
Pontus Gustafsson
Wermlandiana 2022:4

Lidén, Gunnar, Mesimeri. Dikter och teckningar Karlstad 2021–2022. Books on Demand 2022. 215 s.
Enligt Gunnar Lidén betyder mesimeri ungefär samma sak som siesta på grekiska, alltså en stunds vila på eftermiddagen när solen värmer som starkast och man drar sig inomhus för att orka med resten av dagen. Men man kan ta sig sådana stunder i Sverige också och det har Gunnar Lidén gjort för hans bok Mesimeri handlar inte bara om Grekland.
I små tänkvärda betraktelser om allt mellan himmel och jord gestaltar han sådana stunder även i Karlstad, Branäs och på Västkusten i ord och bild, oftast i form av orimmade dikter, som dagsverser.
Lidén är en underbar tecknare som fångar ögonblick, stämningar med några få streck. Och hans stadsbilder är suveräna.
Här finns många små pärlor att njuta av, Klippning, Potatis och Svamp är några jag fastande för.
Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2022:4

Lindberg, Anna & Ruuda, Sandra, Dö nöjd. Eget förlag 2022. 95 s.
Till namnet Madelen Janogy lystrar en numera 26-årig fotbollsspelare i vårt svenska dam-landslag och i allsvenska Hammarby. Med rötterna nere i Mali och ett förflutet i värmländska Mallbacken kom hon 2019, via Piteå, till det tyska storlaget Wolfsburg som heltidsprofessionell. Dittills hade karriären bara gått spikrakt uppåt och Madelen J ”levde sin dröm”, som det brukar heta.
Men det var precis det hon inte gjorde. Sömnproblem, prestationsångest, hemlängtan och vilsenhet i främmande land resulterade i att det mesta kraschade. Janogy bröt kontraktet, vände åter till Sverige med ramponerat självförtroende och fruktade att hennes senaste klackspark även skulle vara hennes livs allra sista. I det prekära läget började hon plötsligt måla och gjorde så i timmar, dagar och veckor,
inte på fotbollsplanen men i små ritblock, på stora dukar och rentav i tunnelbanan (höll jag nästan på att skriva). Det envetna målandet blev hennes räddning och vägen tillbaka. Nu har Madelen J återfått sin plats i Peter Gerhardssons leende landslag och har siktet inställt på ett nytt utlandsäventyr.
Jag tror att förra simhoppsstjärnan Anna Lindberg ifrån Karlskoga och ledarskapsgurun Sandra Ruuda, författarna till boken Dö Nöjd, skulle hälsa Janogys måleriska initiativ med lika systerliga som hjärtliga tillrop om kontakt etablerades mellan de tre. Det är i alla händelser det bestämda intryck jag får efter att ha tagit mig an L&R-teamets studie (som också kan läsas på egetforlag.se/donojd).
Det är inte alldeles enkelt att återge innehållet i deras bok.
Allmänt kan väl sägas att den vänder sig till individer som vid en given tidpunkt, t ex på nyårsaftonen, bestämmer sig för att överge sofflocken och lägga band på sina latmasks-instinkter med det vällovliga syftet att nå sin fulla potential och, som det antyds på ett ställe, bli mer ”konkurrenskraftiga”. I mina ögon är konkurrens något dubbelbottnat, som det oftast är klokt att avstå från. Det existerar rimligen bättre sätt att säga ”ja till livet” och ”ja till äventyret”, vilket de två författarkvinnorna hävdar att man bör göra. Inte mig emot. Men borde inte detta ja-sägande både specificeras och problematiseras?

Dö Nöjd kan liknas vid en handledning eller bruksanvisning på vägen mot ett mer fulltonigt och bättre strukturerat liv. Som läsare och Dö Nöjd-patienter rekommenderas vi att skriva mycket, dokumentera framsteg och bakslag, planera tillvaron med hjälp av veckoscheman, registrera våra känslor, lyssna på kroppen, avsätta tid för återhämtning, kavla upp ärmarna, söka rätt på våra ”mentala fyrar” o s v. Allt är sympatiskt framställt på ett lättillgängligt och funktionellt språk (utan några korrekturfel alls). Men – är det inte kunniga, solidariska och vidsynta människor vi bör utbildas till snarare än till högpotenta och effektiva tidsmaskiner?
Om familjesamvaro, barnpassning, vänner och yrkestillvaro delar L&R med sig ovanligt generöst, men därutöver lyser politik och samhälle med sin frånvaro i deras bok. Oantastad sitter individualismen på första parkett som i så många andra sammanhang. Förmågan att spåra upp sina mentala fyrar och att vara bäst när det gäller är ju dessvärre inte allom given.
En pålitlig livsguide är enligt författarna guld värd, när vännerna sviker, makterna behagar trilskas och orosmolnen tornar upp sig vid himlaranden. Den erfarne guiden ska berömma, inspirera och kritisera men, framför allt, ha en starkt intuitiv känsla för ens särskilda behov och tillfälliga hugskott.
En sådan vägvisare fann Anna Lindberg under de intensivaste simhoppsåren i Ulf Karlsson, känd och mångsidig Karlstads-profil med dokumentportföljen till brädden fylld av sunda idéer. Eller för att tala med Anna själv: ”Jag respekterar Ulf högt. Inte bara för hans fina egenskaper som ledare och tidigare förbundskapten för svenska friidrottslandslaget, utan också för hans förmåga att kombinera ett fokuserat arbete med skratt, humor och glädje. Ulf är fenomenal på att se hela människan och gav mig i själva verket aldrig alternativet att inte prova olika nymodigheter.”
Den som dör nöjd torde ha varit nöjd även i levande livet, inte bara sekunderna före dödsögonblicket utan – från och till – även långt dessförinnan.
Mats Parner
Wermlandiana 2022:4

Lindblom, Louise, Ellen Key & Selma Lagerlöf. Breven. Blue Publishing 2022. 239 s.

För första gången återges Ellen Keys och Selma Lagerlöfs efterlämnade brevväxling i sin helhet. Alla brev som sändes mellan dessa två författargiganter är inte sparade men de som finns kvar under deras mer än 30 års skrivande (1894–1926) kan läsas här. Även ett antal brev mellan Ellen Key och Sophie Elkan (Selma Lagerlöfs väninna och förtrogna) återges i boken.

I de första hundra sidorna får vi en introduktion till båda författarnas liv, deras begynnande vänskap, arbeten, författarskap, resor, fredsarbete och kampen för kvinnlig rösträtt. Här finns också en hel del foton, både tidigare kända och okända. Boken innehåller korta utdrag ur deras brevväxling som läsaren senare får ta del av i dess fulla längd.

Efter breven i sin helhet får både Selma Lagerlöf och Ellen Key varsin kort biografi och därefter finns gedigna register, noter, källförteckningar, korta introduktioner av personer som nämns i löpande text och brev samt index.

När jag läser inser jag hur stora yttre likheter det finns mellan de två författarnas liv, vilket även författaren tydliggör. Båda är uppvuxna på herrgård, hemskolade, arbetar som lärare, blir ekonomiskt oberoende ensamstående kvinnor som skapar sina egna hem och åtnjuter stor respekt i omvärlden. Deras respektive hem, Mårbacka och Strand finns kvar på samma sätt som under deras levnad, som kulturella utflyktsmål med guidningar. Ellen Keys Strand är även öppet för stipendiater under sommar och höst.

De största olikheterna finner man i deras utgivna böcker men även i personligheten som synliggörs hur de uttrycker sig i breven. Selma Lagerlöf skriver romaner och trivs bäst hemma vid sitt författarskrivbord. Att tala inför stora församlingar är mer en pina. Ellen Key skriver fakta och framtidsvisioner om samhället, kvinnors frigörelse, om skönhet i hemmet och om hur barn måste få vara just barn. Hennes karismatiska person och talarförmåga gör henne känd. Hennes böcker är ofta en fortsättning på de föredrag hon tidigare hållit. De båda författarna skickar böcker till varandra, ger respektfull kritik men det blir tydligt att Ellen Key är en större läsare av Selma Lagerlöfs böcker än tvärtom. Nyåret 1910 skriver Selma ”För det första ett tack till dig själv för din lyckönskning till ’priset’ och för din bok Kvinnorörelsen. Inte har jag läst den ännu…” Ellen Key är också den flitigaste brevskrivaren av de två.

Det är alltigenom en intressant läsning om brevväxling och vänskap mellan två av våra historiskt viktigaste kvinnliga författare. Bokens författare Louise Lindblom är fil mag i historia och har tidigare skrivit flera böcker och artiklar om kvinnor i historien.

Gun Berger

Wermlandiana 2022:2

Ljunggren, Magnus & Gustavsson, Per. Godnattäventyret. Bonnier Carlsen 2022. 28 s.
Vad jag kan se är det första gången Magnus Ljunggren och Per Gustavsson samarbetar i en bilderbok.
Resultatet är lyckat. Ljunggren har skrivit en hel del äventyrsböcker för barn i skolåldern men här vänder han sig till mindre barn.
Pappa ska läsa godnattsaga för Fia och Frans. Den handlar om tre små björnungar som ska gå och lägga sig. I boken ligger pappa skönt i en säng i barnens rum, med Frans och Fia intill sig. Den trygga sagan är inte ny för barnen och denna gång tar Frans och Fia över berättelsen. Det uppstår en spricka i björnarnas rum där de står med sina tandborstar. Ett förfärligt monster gräver sig upp och björnarna gömmer sig under täcket berättar barnen, men så är det inte alls tycker pappa. Björnarna ska borsta tänderna och sen ska de sova! Sagan fortsätter. Per Gustavssons bilder följer barnens fantasifulla tillägg och visar den allt tröttare pappans försök till att dämpa ungarnas utvikningar tills han utmattad somnar mellan barnen. I morgon ska vi hitta på ett nytt äventyr, mumlar Frans. Mm, ett ännu värre, gäspar Fia.
Barnen har det ganska bra i Magnus Ljunggren och Per Gustavssons värld!
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:3

Låås, Torgny, Dalkarlssjön, om skogsfinnar, bergsmän och torpare, samt Mortorpet och Tannfallet, två skogsfinska bosättningar i östra Värmland. Books on Demand 2022. 54 s. och 64 s.
I två volymer redovisar Torgny Låås resultat av en tidskrävande och kvalificerad släktforskning i några finska nybyggarsläkter i östra och nordöstra Värmland. Utgångspunkten för forskningen om de historiska släktrötterna i delen om Dalkarlssjön är egentligen författarens farmor Hanna Mathilda som i slutet av 1800-talet tillsammans med Lång-Christopher-ättlingen Karl Pehrsson Låås slog sig ner i Vansbro i Dalarna, även om detta sammanhang först avslutningsvis framkommer.

Det andra häftet utgår från finnbosättningarna i Mortorpet och Tannfallet, dit släkterna Frykberg, Ahlén, Waller, Hellström, Dahlberg, Eriksson och Låås har anknytning. Författarens mormor, Anna Carolina, hade fem bröder som alla antog släktnamnet Waller. De båda häftena redovisar sedan resultat från en intensiv och gedigen släktforskning, där domböcker, mantalslängder, ministerialböcker och husförhörslängder utgör underlag. Böckerna finns inlagda i Finnsams bibliografi.
I förordet till Dalkarlssjön, om skogsfinnar, bergsmän och torpare anger författaren att boken
”primärt är en släkthistoria med en specifik geografisk förankring”. Det är en tydlig och informativ varudeklaration. Dalkarlsjön ligger sydväst om Lesjöfors i östra Värmland och skogslandet gränsande till Dalarna. Texten hänvisar både till Gerhard de Geers bok Dalkarlssjön (1957) och C. A Gottlunds Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821. De första bosättarna i ödemarker vid Dalkarlssjön tycks ha skett i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Det var skogsfinnar som röjde mark och bosatte sig här. En av dem var Sigfrid Finne f. ca 1560 och det är med honom släktkrönikan i detta häfte startar. Släktredovisningen är indelad i två huvuddelar där den första delen ”Äldsta tiden. Från skogsfinnar till bergsmän” handlar om nybyggare i tre släktlinjer till dess de sammanstrålar i en enda person Maria Larsdotter. Det är ett fascinerande underlag som författaren vaskat fram ur de historiska dokumenten. I den släktlinje som utgår från Mats Simonsson ”Suder-Mattes” och hans söner fördjupas redovisningen bland annat med berättelsen om en eldsvåda i Dalkarlssjöns masugn och de anklagelser som riktas mot hans söner för häleri. Konstnären Martti Peitsos staty över ”Suder-Mattes” finns med som bild. Initiativtagare till statyn var baron Gerhard De Geer som höll invigningstalet när statyn avtäcktes den 28 september 1963. Ytterligare ett exempel handlar om ”Fribobrödernas kamp”.

Denna första del bygger i hög grad på mantalslängder och domböcker och från dessa dokument berättar författaren om vardagslivets dramatik i gången tid.

Den andra delen som kallas ”Från bergsmän till torpare” är mer en släktkrönika, där vi följer läsarens anfäder Annika Nilsdotters och Lars Nilssons dotter Maria Larsdotters ättlingar under fyra generationer. År 1877 lämnar ättlingen Erik Nilsson Dalkarlssjön tillsammans med sin fru Stina, tre överlevande barn och åldriga föräldrar för att 1878 bosätta sig i Åsarna. Stina och Erik var den sista generationen i Dalkarlssjön ”på denna släktgren som härstammade från Sigfrid Finne”.
I Mortorpet och Tannfallet, två skogsfinska bosättningar i östra Värmland redovisar författaren resultatet av sin släktforskning om inbyggarna vid två finntorp i östra Värmland. De två torpen låg i Hagfors respektive Filipstad kommuner, i socknarna Norra Råda respektive Färnebo.

Författaren har som han själv skriver i en fotnot ”inte lyckats knyta något skogsfinskt släktnamn till någon av bosättningarna, men tiden för etableringen, läger, kvarlevande anekdoter och alla omständigheter i övrigt pekar alla på skogsfinskt ursprung” (s. 9). Låås hänvisar även till Albert Palmqvists kommentarer i Rämsbergs gruvor och Näsrämshyttan från 1937 när det gäller själva namnet Tannfallet.

I en senare kommentar återkommer han till frågan om huruvida de första bosättarna har finskt ursprung eller ej. Han konstaterar då att det ”äldsta funna omnämnandet av Tannfallet är från 1733” och att det då inte handlar ”om något nybygge” (s 11). Omkring 1750 köptes torpet av Per Jönsson från Mortorpet. Inte heller Mortorpets äldsta historia är klarlagd, men det äldsta omnämnandet som författaren funnit återfinns i ett protokoll från Älvdals häradsrätt 1694. Först 1709 återfinns Andor Nilsson som boende där tillsammans med sin hustru. Författaren följer alltså torpens innevånare från början 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet. Det är en omväxlande historia där författaren med stöd av bouppteckningar reflekterar över samhällsförändringarna under dess två sekel. De första generationerna relativt välbeställda hemmans-ägare förvandlas med tiden till utfattiga och skuldsatta torpare. Intryck gör dessutom den diskussion Låås för beträffande det förakt bruks-patronen Christopher Myhrmans (d.ä.) hyste gentemot skogsfinnarna.
Skrifterna har intresse för alla släktforskare, oavsett om de ingår i här behandlade släkterna eller ej.
Genom att presentera några varianter på hur släktforskning kan bedrivas skapas ett värde utanför den egna familjen och närmaste släkten. Släktforskare i allmänhet kan lära en hel del av de här framställningarna och kanske inspireras till att presentera egna släktkrönikor.
Margaretha Ullström
Wermlandiana 2022:4

Löfgren, Lars, En ridtur med Michel. Akleja förlag 2022. 20 s.
Vad har ekshäringen och den tidigare Dramatenchefen Lars Löfgren gemensamt med den franske renässansfilosofen Michel de Montaigne (1533–1592)? Det får vi reda på i en underfundig essä, En ridtur med Michel, där de två författarna möts för en ritt och ett samtal vid norra Värmlands vatten: Brattfallet, Götån och Klarälven – ”det stora äventyret!”.

Lars Löfgren har mött sin föregångare många gånger förut alltsedan den första läsningen av Montaignes epigramtexter vid studierna i Paris på 1950-talet. Här får vi vara med om ett kärt återseende, när livet går mot höst och livets upplevelser att reflektera över får skarpa reliefer i solnedgångsljuset.
Trots att texten är kort har den en koncentration som gör att vi får reda på så mycket av vem Montaigne var och, framförallt, vilken betydelse han haft för hur Lars Löfgren och hans skapande liv formats och utvecklats genom en lång karriär. Det är inte särskilt långt mellan det 1500-talstorn i sydvästra Frankrike där Montaigne satt och skrev och det (ombyggda) höloft i Ekshärad där Löfgren vistas så ofta han kan. – Du ville att jag skulle gå min väg, men för mig kändes du som en bror, fastän du var en snobb på ett slott, säger Lars Löfgren i en av dialogerna. Precis så känns det när man läser den lilla, vackert formgivna skriften: som att man får rida en stund bakom två vänner, två skrivande bröder, ett stycke på vägen mot ett ljus på andra sidan både älven och den fjärran Atlanten. Och man får lyssna, och lära sig en hel del om livet här och nu, i Värmland och i världen.
Peter Olausson
Wermlandiana 2022:3

Mattsson, Anders, Lekvattnet. Historik och levnadsöden. En faktabaserad berättelse av
Anders Mattsson. Eget förlag 2022. 407 s.
I början av augusti var det åter boksläpp i Lekvattnet i samband med hembygdsföreningens
100-årsjubileum på hembygdsgården Karmenkynna. Tidigare under året har en ny upplaga av Axel Frithiofsons Vardagsvisor utkommit liksom Rolf Nilssons bok om Klara på Kvarntorp.
Det är verkligen tätt mellan boksläppen i Lekvattnet.
Anders Mattsson - ekonomie doktor och bankchef i Karlstad – har ägnat en stor del av de senaste åtta åren åt att utarbeta ett praktverk om Lekvattnet med tyngdpunkt på senare århundraden. Han har förut skrivit ett antal böcker, t. ex. Skogsfinnen och kyrkan (1996) och det mäktiga verket Övre Fryksdalen (1998) men också ett par verk om delar av Lekvattnet såsom Ulvsjön och Fäbacken (2000) samt Långsjöhöjden (1995). Egna skogsfinska rötter har han också.
Lekvattnet historik och levnadsöden en faktabaserad berättelse, så lyder den fullständiga
titeln på det nya verket. 22 gånger 27 cm, 1,8 kilo, drygt 400 sidor är de imponerande måtten. Hjälp med layout har författaren fått av Per Kollberg.

Ett personregister omfattande ca 1200 namn kan man fritt hämta på Lekvattnets hemsida, 80 tättskrivna A4-sidor. Varför har ingen kommit på denna lysande idé förut? Denna form av personregister ger också plats för en kommentar eller ytterligare detaljer. Det är inte för sent för andra bygdeboksförfattare att komplettera sina redan utkomna verk med personförteckning på nätet. Att kommande bygdeboksförfattare följer detta goda exempel tar jag för givet.
Ett fyrtiotal kapitel ägnas åt olika delar av Lekvattnet alternativt olika företeelser som emigrationen eller postväsendet. Lekvattnet är enligt Mattsson en av de tre socknar i landet som drabbades hårdast av emigrationen till Amerika sett i relation till folkmängden.
Avfolkningen har fortsatt och i dag är befolkningen nere på cirka 200 personer.
Andra intressanta kapitel behandlar kyrka och präster, skola och lärare. En heltäckande genomgång av hemman och gårdar med deras bebyggare är ovärderlig för släktforskare och andra.
Två avsnitt från 1900-talet bjuder på högintressant läsning. Det ena gäller turismen och Turisthotellet i början på 1900-talet. Tre stjärnor i Baedekers förteckning över turisthotell och betjäning på engelska, tyska och franska. Beredskapsåren 1940 – 1945 är det andra. Det hände mycket spännande saker under de åren.
Källmaterialet är Mattsson väl förtrogen med genom sina tidigare böcker. Ett mycket stort antal hänvisningar till olika artiklar i Finnbygden har gjorts. Bror Finneskogs svit på 118 nummer 1947 – 1976 är alltså en huvudkälla. Numera är flertalet arkiv digitaliserade, vilket ger en helt ny situation för forskaren. Lekvattnets hemsida, som Benny Ljus svarar för, har också anlitats flitigt. Privatpersoner har bidragit med foton. Men i huvudsak är boken till skillnad från flertalet andra bygdeböcker en mans verk.
De enskilda personerna är dock det som intresserar mest oavsett om de är präster, lärare
eller hemmansägare. Själv har jag fäst mig vid kvinnan mor Kari på Tiola som hade levt ett mycket skiftande liv. Vid sin död i mycket hög ålder efterlämnade hon nio barn och 45 barnbarn i Sverige, Norge och USA. Hon var också med i den långa juridiska striden mellan torparna i Långsjöhöjden och Fryksände kyrka, som slutade med att torparna fick friköpa delar av de omstridda områdena och därmed blev hemmansägare.
Det finns många ställen i boken, där det känns frestande för läsaren att gå vidare. Ett sådant är när Mattsson berättar om plöjningstävling och utställning 1866 på prästens boställe Rottnedal. Vem vann egentligen plöjningstävlingen och vilka andra fick priser?

I hushållningssällskapets årsskrift finns ett sextonsidigt protokoll från mötet på Rottnedal och
en artikel i Torsby förr och nu 1980 ger en utförlig beskrivning. Jo, det var allt en seger i plöjningstävlingen för Lekvattnet. Bondsonen Jan Jansson, Käcketorp fick tolv riksdaler i förstapris. Lekvattnetborna har all anledning att vara glada över denna vackra och faktaspäckade boks tillkomst. Ur ett värmländskt perspektiv har en viktig pusselbit tillfogats. Säljupplagan är måttligt stor, 400 ex. och priset 400 kr. Boken finns att köpa på bl.a. på Torsby Finnskogs-centrum och Norsk Skogfinsk museum, men vänta inte för länge.
Arne Vannevik

Wermlandiana 2022:4

Mossaed, Jila, Orden är försenade. Bokförlaget Lejd 2022. 79 s.

Orden är försenade är namnet på Jila Mossaeds tionde diktsamling, på svenska ska tilläggas. Hennes modersmål är persiska och hennes uppväxt var förlagd till Iran, där de fundamentalistiska makthavarna gjorde ett fritt och skapande liv omöjligt.

Mossaed har sedan den första tiden i exil haft ett speciellt förhållande till Värmland, eftersom det var hit hon och hennes döttrar först kom. Hennes poesi har väckt starkt gensvar, belönats med diverse litterära utmärkelser och tilldelat henne en plats i Svenska Akademien.

Det är en hel del att känna igen i den nya samlingen, språket är rent och enkelt även när det gestaltar djupa och komplicerade sammanhang. Dikterna är korta, inga skiljetecken förekommer. Precis som på omslaget spelar natten, månen och träden en viktig roll, liksom kvinnliga attribut i form av schalar, textila minnen som också leder tankarna tillbaka till ett som det verkar nära förhållande till modern. Den inre världen, fylld av känsla, får dela plats med utblickar mot andra verkligheter än exilens.

Det är sent på jorden, som det kan vara när dikten tar ton och poeten avlyssnar klangen i stämgaffeln för att hitta rätt, kunna orientera sig i samtiden.

Dikterna kan framkalla bilder, eller snarare bildtexter, till de ”nyheter” som förmedlas från världens olika drabbade platser. Som i titeldikten som förmedlar utsattheten i torkans, krigets och de många prövningarnas Afrika; vi känner igen dem från Radiohjälpens vädjande appeller i tv:

Orden är försenade
Hungriga spädbarn
bleknar under sina sista andetag
Mödrar klappar sina torra bröst
Havet piskar fulla båtar
Stränderna är borta

Några dikter kan man inte läsa utan att deras innehåll tar spjärn mot den sociala verklighet och det religiösa, politiska, förtryck som Jila Mossaed lämnat bakom sig, i Iran, men som ändå gör sig påmint och skildrat: ”Jordens blodiga navelsträng” är inte avklippt, den fundamentalistiska lagboken gör kvinnoförtrycket legitimt och poeten rannsakar sig själv:

Jag tar min sommarklänning
med röda vilda blommor på
Öppnar dörren mot glömskan
Försvinner i dess trygga famn

Det rör sig om en högst tillfällig glömska, en kortvarig trygghet för på nästa sida köar oskyldiga människor i väntan på sin egen avrättning. Det är denna eviga kamp mellan den egna personliga livssituationen och vetskapen om den ohyggliga verklighet som råder ute i världen som skapar en både smärtsam och tankeväckande spänning i Mossaeds poesi.

Det finns ett jag och ett du och ett vi i diktens rum och värld och ett sökande efter ett fäste, en mening och det finns hela diktsamlingen igenom en rörelse, en känsla av att vara på väg och samtidigt vara framme. Och ändå inte …

En del dikter får, lästa med samtidens glasögon, en annan betydelse än vad som den skrivande poeten ursprungligen gett dem. Detta visar också på poesins universalitet, orden ägs inte bara av avsändaren utan delas med mottagaren. När Mossaed skriver ”Vi söker skydd / i underjorden / döda och levande” så går ju tanken automatiskt till de under stålverket i Mariupol inspärrade människorna, vars öde är fruktansvärt ovisst.

Som om diktens skrivits igår, med tanke på Ukrainas belägenhet och människornas vedermödor står det:

Vi hamrar på
hamrar och bygger nya rum
nya gravar
för att stanna länge

När Mossaed skriver om de döda i Tripoli, Bagdad, Herat och Damaskus kunde hon också foga Charkiv och andra ukrainska städer till alla dessa platsers namnlösa döda.

Som jag ser det hämtar poeten Jila Mossaed livskraft och energi dels från naturen, dels från kärlekens förmåga även om denna inte tillhandahåller någon garanti för framtiden. Men

Ber den att stanna kvar
några timmar
inte lämna mig
Jag har inga verktyg kvar
att bemöta världen med

I gryningen går jag till ditt hav
Vill bli fylld
Väntar länge
på dina vågor

Bengt Berg

Wermlandiana 2022:2

Nilsson Jan Olov, Rik som Evert. Ultima Esperanza Books 2022. 223 s.

Gräsmarks-bördige Jan Olov Nilssons förra bok hette Bortvandrarna och handlade om två systrar som tvingades utvandra från Värmland till Norrland på grund av bristen på arbete här. Den nya boken handlar tvärtom om en invandrare som hamnar i Värmland.

Evert Strokerke, senare Strokirch, är en tolvårig tysk pojke, som av sin mor skickas till Sverige 1620 för att undkomma 30-åriga krigets fasor. Hans far var vågmästare, så familjen är förmögen. Nu är han avliden och Everts mor inser att de riskerar att bli utsatta för angrepp av de ligor som livnär sig på att röva och plundra. Bäst att sända sonen till lugnare trakter.

Hon tillverkar ett bälte och i bältet knyter hon in dukater, guldmynt. Bältet ska pojken knyta runt midjan och på så vis få med sig mynten till Sverige. Där har hon en tysk bekant som han ska söka upp och bo hos en tid.

- Sen kan han nog klara sig själv, tänker hon. ”Den pojken kan gå hur långt som helst”, har hans informator sagt och det litar hon på.

Evert ska resa med båt till Göteborg. Som ressällskap har han en något yngre kamrat, Jakob, vars far redan finns i Göteborg. Han ska möta pojkarna och ta hand om dem. Evert ska sedan ta sig vidare till Mariestad, där mammans kontaktperson, Peter Flygge, bor.

För att göra en lång historia kort kommer Evert fram till Mariestad. Flygge upptäcker snart att Evert är synnerligen begåvad, inte minst har han sinne för affärer, något Flygge själv ägnar sig åt. Just nu är det järnhandel han har siktat in sig på.

Evert blir Flygges närmaste medarbetare, och en både duktig och målmedveten sådan. Han suger till sig kunskaper om järnhantering och så småningom får han i uppdrag av Flygge att bege sig till Värmlandsberg. Där ska han köpa stångjärn som ska exporteras via Göteborg.

Så hamnar Evert i Filipstad. Han gör lyckade affärer, men möter också en ung flicka, vackrare än han någonsin sett. Evert bestämmer sig. Här vill han bo – med henne!

Det tar ett tag innan han kommer så långt, men hans dröm går i uppfyllelse. Han gifter sig med den vackra flickan och lyckas dessutom presentera hennes syster för reskamraten från Tyskland. Även de blir ett par.

Rent praktiskt går allt Evert väl i händer, men personliga tragedier utspelar sig. Barnadödligheten är stor och många kvinnor dör i barnsäng. Bägge familjerna drabbas, men Evert får behålla sin fru. Hon föder elva barn, men när Evert går bort, 81 år gammal, har hon bara två av dem kvar i livet.

Man kan välja hur man ska se på boken. På ett vis är den en framgångssaga. I Filipstad uppstod talesättet ”rik som Evert”, men den är även en sorglig och dramatisk berättelse. Den är också en initierad redogörelse för bergshanteringen i trakterna kring Filipstad från mitten av 1600-talet och framåt. Vi möter slitet i de många gruvorna, men även djärva satsningar.

Boken är samtidigt ett gediget stycke historia. Jan Olov Nilsson gör utvikningar om pågående krig, tulpankraschen, reglering av handeln, fogdevälde och indrivande av skatter och tullar. Inte minst Peter Flygge gick hårdhänt fram.

Man kan även läsa boken som en släktkrönika. Den innehåller många efternamn, uppenbarligen resultatet av noggrann släktforskning, och är av den anledningen säkert intressant för många. Och på slutet av boken får vi veta varför Jan Olov Nilsson lagt ner så mycket jobb på just detta. Han är själv en av Everts ättlingar.

Gunvor Nyman

Recensionen har tidigare varit publicerad i Värmlands Folkblad

Wermlandiana 2022:2

Nilsson, Rolf, Klara på Kvarntorp. Medarbetare Curt Engström, illustratör Maria Norbäck, redaktör Peter Dahlström. Eget förlag 2022. 256 s.
Rolf Nilsson har tidigare utgivit tre böcker i litet format, Småbrukarliv på Kvarntorp (2019), Skogsbrukarliv i Lekvattnet (2020) och Säterbrukarliv på Vålhalla (2020), alla tre på eget förlag med RM Reklam & Tryck i Torsby som ansvarig för Layout och omslag.
Under arbetet med dessa böcker och långt tidigare har Nilsson kommit att intressera sig för Klara Persson, den siste enskilde ägaren på Kvarntorp. Han började planera för ännu en bok. Projektet växte efterhand och en medörfattare engagerades, Curt Engström. Peter Dahlström, RM Reklam har varit redaktör och tillsammans med Elin Dahlström ansvarig för formgivning. Vidare har Maria Norbäck bidragit med ett antal helt förtjusande akvareller. Boken är utgiven på eget förlag.
Den gångna påskhelgen var det äntligen dags för boksläpp på Kvarntorp, där Rolf Nilsson sedan några årtionden lever och bor.
Det har blivit en stor och vacker bok med ett skiftande innehåll men hela tiden med Klara som centralgestalt. Klaras morfar Henrik Larsson Liukoinen kom till Kvarntorp 1858 från Smedtorpet på norska sidan. Hans hustru Lisbet hörde till släkten Nikarainen. Klara var aldrig gift men fick en dotter som dog ung. Tre fosterbarn (syskon) tog hon emot på Kvarntorp och gav dem en bra start i livet. När hon tog mot det äldsta, den tioåriga flickan Elsa, meddelade hon att hon inte önskade någon ersättning. Dessförinnan hade Klara genomgått en olycklig aborthistoria, som ledde till åtal och fällande dom för fosterfördrivning och lönnläggning. Straffet avtjänades på fängelset i Karlstad. Hon mottogs efter hemkomsten i såväl familjen som bygden med en förvånansvärt förlåtande inställning. Klara hade oroat sig i onödan inför återkomsten. Men det fanns enstaka personer som betraktade Klara som barnamörderska.
När Klara dog 1950 fanns inget testamente och efter en flerårig juridisk strid ärvde Allmänna arvsfonden gården. Fonden accepterade dock att de tre fosterbarnen och en äldre dräng på gården tillerkändes 10 000 kronor vardera (i dag motsvarande mer än 160 000 kronor enligt
SCB:s Prisomräknaren) samt ytterligare ersättning för utfört arbete utan lön. Gården köptes sedan av Fryksände kommun till att vara en minnesgård över den skogsfinska kulturen i enlighet med Klaras uttalade önskemål.
I ett tjugotal kapitel skildras Klaras liv från ankomsten till Kvarntorp i späd ålder via skolgång och konfirmation och övertagande av gården 1904 till bortgång och begravning 1950.
Hennes ”husbondetid” på Kvarntorp blev därmed nästan ett halvt århundrade. Det var Klaras morfar Henrik som hade övertagit Kvarntorp 1855 och familjen flyttade dit 1858. De yngsta barn däribland Klaras mor Johanna bodde kvar i Norge ännu några år.
Curt Engström har medverkat med åtta noveller. Den starka verklighetsbakgrunden till dessa gör att jag föredrar benämningen berättelser. Ett exempel är när mjölkmaskinen kom till Kvarntorp. Novellerna upptar ett sextiotal sidor. Curt Engström skriver om dem: ”Dessa berättelser är fritt skrivna men alltid utifrån ett visst faktaunderlag.”

Maria Norbäcks akvareller är i första hand knutna till berättelserna.
Arbetslivet på gården präglades av att den var en stor skogsgård. Familj och släkt deltog i arbetet, så även de tre fosterbarnen Elsa, Rune och Rolf. Skogsfolk utifrån bodde tidvis på gården. Åkerbruk och boskapsskötsel hade en mer begränsad omfattning som på ett småbruk. Ladugården hade efter en renovering som mest fem bås för kor och dessförinnan bara tre.
Ett intressant avsnitt handlar om kontakten med släkten i Amerika. Många släktingar hade slagit sig ned i några delstater i norra delen av USA, några till och med i Canada. Många brev återges men tyvärr är stilstorleken så liten att vi äldre har ganska svårt att läsa dessa texter.
Klara hade också egna funderingar och Amerikaplaner, men hon behövdes på Kvarntorp.
Det blev varken utvandring eller Amerikaresa för henne men det talades nog dagligen om Amerika på Kvarntorp.
Klara hade många vänner och väninnor. Med några av dem hade hon en livlig brevväxling.
Före telefonens genombrott var brevskrivningen bästa sättet att utbyta tankar och idéer.
Tonen i dessa brev kan ibland verka för kärleksfull, men det var tidens mode kvinnliga brevskrivare emellan.
Sammantaget är det en stor vacker bok, överflödande rikt illustrerad med foton och dokument av olika slag. Allt sådant sparades på Kvarntorp och blev underlag för en avsevärd forskningsinsats av främst Rolf Nilsson Det blir många timmars läsglädje ett kapitel i taget snarare än sträckläsning.
Arne Vannevik
Wermlandiana 2022:3

Nolbyn – Värmländskt Hantverk. Miniatyrer och Tittskåp. En berättelse om Berith Bergström. Red. Carl Jan Cranqvist. Votum förlag 2022. 136 s.

Det är en förtjusande bok Carl Jan Granqvist står som redaktör för. Många har bidragit till dess tillkomst, bland andra Stiftelsen Kungl. Patriotiska Sällskapet, men jag är övertygad om att Carl Jan Granqvist var initiativtagaren till denna berättelse om konstnärinnan Berith Bergström.

Berith Bergström (1896 – 1979) var elfte barnet i en skara på tolv till brukspatron Albert Boström och hans hustru Maria på östvärmländska järnbruket Bosjön. Alla tolv barnen nådde vuxen ålder!

Boken inleds med en intressant beskrivning av Beriths uppväxt på bruket som hade ett hundratal anställda och närmast kunde liknas vid ett större företag, berättar Carl Jan Granqvist. Bosjön var i det närmaste självförsörjande på grund av sitt avskilda läge. Det kunde vara svårt att ta sig till Filipstad vintertid på grund av dåliga isar, snö eller tjällossning. I princip framställdes allt hemma. Bröd bakades i bagarstugan. Tyger vävdes, kläder syddes, grönsaker odlades och kött jagades. Men livet var verkligen inte en idyll för alla under Beriths uppväxt. Torparlivet var krävande, missväxt förekom och vissa av torparna blev undernärda och led av infektioner. Av brukets hundratal anställda beskrivs ett tjugotal som veliga till följd av ingifte. Det är inte deras liv som återges i Beriths miniatyrer.

Alla barnen Bergström kostades på rejäla utbildningar. Berith gick på Whitlockska skolan i Stockholm i samband med att pappa Albert blev riksdagsman. Hon fortsatte sedan att praktisera på Handarbetets vänner och Hulda Lundins slöjdseminarium på Tekniska skolan, nuvarande Konstfack. I mitten av 1920-talet studerade hon vidare konsthantverk på Wiener Werkstätte där hon lärde sig att renovera och kopiera äldre tyger och tapettryck samt att arbeta med silver och möbler.

Kanske var det längtan tillbaka till barndomen förutom ansvaret för två syskonbarn som förde Berith tillbaka till Värmland. Tillsammans med barnen började Berith på somrarna bygga en miniatyrvärld inspirerat av Bosjön, som de döpte till Nolbyn, vilket senare utvecklades till företaget Nolby – Värmländskt Hantverk.

Det är en fantastisk miniatyrvärld Berith Bergström skapade. Man häpnar över noggrannheten i detaljerna i de miljöer hon skapade och möblerna som hantverksskicklige grannen Carl Gustavsson gjorde efter Beriths ritningar. Boken är frikostigt illustrerad med färgbilder, en fröjd att bläddra i! Vid första anblicken kan man inte tro att det rör sig om miniatyrer.

Att dokumentera Berith Bergströms livsverk är en viktig kulturhistorisk gärning vi bör tacka Carl Jan Granqvist och hans medförfattare för.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2022:2

Nöring, Christofer, Svenska musikmaskiner. Författares bokmaskin 2022. 272 s.
”Ett pionjärarbete”, det menar klaverforskaren Eva Helenius när hon ger en programförklaring till
Christofer Nörings bok Svenska musikmaskiner. Eva Helenius är verksam vid Klaverens hus i Lövstabruk och har en lång erfarenhet inom ämnet. Klaverens hus samlar på både instrument och kunskap om svenska instrumenttillverkare. En liten del av dessa är de instrument som är mer eller mindre självspelande – och det är alltså bland dessa som Christofer Nöring har gjort en djupdykning – och med några intressanta spår till Värmland.
Om orgelbyggaren A. G. Peterson från Älvsbacka finns det säkert mer att forska fram. I boken nämns Peterson-orgeln på hembygdsgården i Hagfors. Betydligt mera utrymme ägnas åt J. P. Nyström och hans unika reformorgel – och därmed har boken sin givna plats på värmlandshyllan.

Nyström (1839–1900) var orgelfabrikören från Karlstad som 1888 lanserade en kombination av tramporgel och positiv, reformorgeln. Denna beskrivs av Nöring som en svensk nationalklenod. Om det finns en hel del reformorglar bevarade så är Kristinehamnsvarianten desto sällsyntare. Det var Nyströms broder, Carl G. Nyström, som även han skapade en självspelande orgel och då med en helt annan lösning. Intressant är det också att läsa om J. P. Nyströms son, Carl Wilhelm, som 1891 fick patent på en ”tonfonograf”, en tidig inspelningsmaskin.
För Christofer Nöring verkar musikmaskinerna ha varit ett närapå livslångt intresse (åtminstone refererar han till sitt examensarbete från 1985, Den självspelande orgeln). I boken beskrivs de olika varianter som ryms inom begreppet musikmaskiner. Författaren har dessutom spårat bevarade exemplar, och inte minst har han gjort en förteckning över kända instrumentbyggare – och bland dessa alltså en handfull värmlänningar.
Claes Åkerblom
Wermlandiana 2022:4

Sewall, Lena, Mina värmländska matrötter & liv med mat och vänner. Votum förlag 2022. 209 s.

Finns det någon värmlänning som är lika förknippad med matkultur som Lena Sewall? vDet är svårt att tänka sig.

Genom att ta avstamp från olika geografiska platser – både i och utanför Värmland – har hon genom åren på ett ovärderligt sätt bidragit till kultur utifrån ett kulinariskt perspektiv i allmänhet och den värmländska matkulturen i synnerhet.

Hennes första bok, En bit Skagen, gjorde starkt avtryck när den gavs ut i mitten av 1990-talet. Något år efter att den kom ut reste jag själv till Skagen med två perfekta medresenärer – min blivande make och Sewalls bok. Att uppleva Skagenmålarna genom Lena Sewalls penna och en mängd recept fördjupade och intensifierade besöket.

Därefter har hon fortsatt att förmedla kulturhistoria genom recept, mat och kalasande. En bit Racken och En bit Värmland är två senare böcker.

Nu sammanfattar hon sitt rika matliv i en storartad volym: Mina värmländska matrötter & liv med mat och vänner. För den som är det minsta intresserad av matkultur eller Värmland är detta en verklig skatt.

Läsaren får följa Lena Sewall från barndomshemmet i Arvika med hennes oerhört matroade mamma och moster, till en mängd olika epoker i livet, som tiden i Österrike, USA, åren på sjukhusbiblioteket i Karlstad och de många åren som matskribent, framför allt på Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen.

Varje recept i boken omges av en personligt förmedlad och frammejslad kontext. Upphovskvinnan (ibland -mannen) är alltid angiven, ofta syns de även på bild. För oss med värmländsk anknytning är det många bekanta ansikten och många fantastiska historier om de olika rätternas och receptens proveniens. Historier som otvivelaktigt höjer värdet av och nyfikenheten på de olika recepten. Titeln på boken är kongenial för detta är i sanning ett rikt liv fyllt till brädden med just mat och vänner (samt en och annan släkting).

Dofterna och smakerna från förr blandas med nyare recept. Allt framskrivet med samma djupa engagemang, kulinariska passion och stora kärlek till de människor som Lena Sewall delat recept eller matbord med genom åren.

Det är i alla delar fantastiskt hur Sewall spinner sitt självbiografiska nät utifrån ett 80-årigt liv rikt på matupplevelser av alla de slag och otaliga möten med nära vänner, kära släktingar och spännande personligheter. (Och hur hon har format ett författarskap som faktiskt leder henne ända fram till en medalj mottagen ur konungens hand 2018.)

Lena Sewalls obetvingliga intresse för människorna bakom recepten ger must, smak och färg åt anrättningarna och hjälper läsaren att förstå hur mat kan vara en ibland helt avgörande kulturbärare mellan generationer och kanske till och med århundranden.

Det är fint, det är inspirerande – och det är en viktig värmländsk kulturgärning.

Sofia Wadensjö Karén

Wermlandiana 2022:2

Skäringer, Mia, Maria. En kvinnlig komikers dagbok. Lind & Co 2021. 289 s.
Mia Skäringers bok, eller som hon själv skriver, dagbok, har underrubriken ”Den lagrade sorgen”.
Ingenting kunde vara mer rätt. Men samtidigt är den en beskrivning av konsten att ta sig igenom, att falla och åter resa sig. Eller som hon själv säger i en av de inledande sidorna: ”Nu är jag till viss del fri”…. ”för nu har jag tillgång till mig själv igen”. Den beskrivning hon ger av sitt liv är utlämnande och rättfram. Hon, som i likhet med många komiker, bär på mycken smärta. Hon väjer inte, hon talar om egna destruktiva beteenden och utsatthet, och ett övergrepp som format henne. Vi får, som läsare, följa Maria från barndomen och lära känna henne bakom den glada och proffsiga fasaden. Och på ett generellt plan har boken mycket att lära om både utsatthet och styrka. ”Det är stor skillnad på att överleva och leva”, som hon skriver. En bok fylld av allvar.
Eva Lundqvist
Wermlandiana 2022:4

Sorgenfrei, Simon, ”De kommer att vara annorlunda svenskar”, Berättelsen om Sveriges första muslimer. Norstedts 2022. 335 s.
Först några ord om författaren. Han föddes i Kristinehamn, men flyttade till Stockholm för att studera vidare. I dag arbetar han vid Södertörns högskola och är föreståndare för Institutet för mångreligiositet och sekularitet. Han har forskat i ämnet islam och är i dag en av de främsta experterna på dess svenska historia.
Huvudpersonen i boken heter Ebrahim Umerkajeff. Han var rysk tatar, uppväxt på landsbygden i de centrala delarna av europeiska Ryssland men mycket driftig. Snart gav han sig av på handelsresor till andra länder. 1897 kom han till Sverige och sökte sig till den konst-och industriutställning som pågick i Stockholm. Här träffade han Lisa, 19, år vars far, inom parentes sagt, var bördig från Fryksände. De gifte sig och fick en son.
Ebrahim kallade sig muslim, men hans uppväxtmiljö var inte särskilt religiös. Om ramadan råkade infalla under heta sommarmånader flyttade man helt sonika fastemånaden till senhöst eller vinter.
När Ebrahim 1919 blev svensk medborgare blev han medlem i svenska kyrkan. När sonen växte upp var han enligt fadern inte intresserad av vare sig bibeln eller koranen. Ebrahim blev en framgångsrik pälshandlare, och länge påstås han ha varit Sveriges enda muslim. Först 1928 kom ännu en muslimsk affärsman, Ahif Arban, till Stockholm. Hans familj råkade bli grannar med Astrid Lindgren, vars dotter var jämnårig med Ahifs son. När Simo Sommerfrei fick kontakt med henne och ville veta vad hon mindes av grannpojken blev svaret – ingenting. Hon kom ihåg en mörkhårig klasskamrat, men han var från Norge.
Några problem med myndigheterna eller det svenska samhället i övrigt hade ingen av de muslimska familjerna. Men kraven på rashygieniska åtgärder började dyka upp. Först ut, 1907, var en riksdagsman från Högern, men övriga partier hakade på. De som var mest positiva till invandrarna var arbetsgivarna som fick billig arbetskraft, de som blev först utsatta var judarna.
En judisk synagoga byggdes trots allt, men när en moské senare uppfördes i Kärrtorp fick den stänga efter något år. Muslimerna var inte så intresserade av bönemöten.
1949 bildades Sveriges första muslimska förening. Beslutet firades med wienerbröd på Kjellssons konditori. Att en dotter till en av de tidigt hitkomna muslimerna utsågs till ordförande i föreningen bör också noteras. Hon avgick dock rätt snart. Sedan hon setts på bild i Aftonbladet med kort-kort kjol, uppsatt hår och koranen i knäet blev kritiken för stark. Det fanns gränser!
Men fortfarande var invandrarna allmänt accepterade. Partierna närmast tävlade att vara generösa. Längst i kraven på att de skulle få välja mellan att bli ”försvenskade” eller behålla och utveckla sin egen identitet gick Högern, som ansåg att de även borde få öppna egna skolor.
Men tiderna förändras. Sorgenfrei sätter 1989 som ett betydelsefullt år. Salman Rushdie skrev Satansverserna, ayatolla Khomeini utfärdade en dödsdom mot honom och plötsligt satte allt flera likhetstecken mellan islam och politik. Främlingsfientligheten bredde ut sig.
Olof Palme försökte lugna de oroliga: ”De kommer att vara annorlunda svenskar”, sa han. ”Men så måste det få vara”. Hur det blev, det vet vi idag.
Simon Sorgenfrei skriver ledigt och lätt, ofta humoristiskt. Här finns inga pekpinnar, bara fakta och förklaringar. Men nog märks det att han är forskare. Noter och källhänvisningar upptar hela 52 sidor!
Gunvor Nyman
Wermlandiana 2022:3

Odhner, Gunnar, Med ordet kom första ljuset. En filosofisk självbiografi. Norlén & Slottner 2022. 411 s.
När Gunnar Odhner som 19-årig infanterist med hemvist i Borås råkade befinna sig på Vänerns strand en afton i maj alldeles i början av 1960-talet, så brast han plötsligt ut i gråt. Birgitta, hans
sällskap och allt överskuggande ungdomsförälskelse, blev skräckslagen. ”Har du ont?” Men det var betydligt värre än så. ”Jag är inte som alla andra”, kved befälselev Odhner som svar. ”Jag läser Schopenhauer och jag skriver dikter.”
Denna scen återfinner vi på sidan 152 i boken Med ordet kom första ljuset – En filosofisk självbiografi, och den vittnar onekligen om ett mått av självinsikt. Nej, Odhner är väl inte riktigt som andra. Det har säkert med både diktskrivandet och den nyssnämnde tänkaren att göra, men det som främst slår mig vid läsningen av Odhners biografi är snarast egenskaper som författarens envishet och uppriktighet.

Att komma till klarhet med hur vår planet fungerar och är funtad har varit hans egentliga målsättning genom decennierna. På vägen dit verkar han inte ha skytt några ansträngningar och blankt avvisat de frestelser som infunnit sig.
Det har resulterat i en volym med stort under-hållningsvärde och mycket hög igenkänningskoefficient; hela 23 av ”rollfigurerna”, lejonparten från Karlstad, har jag personligen stött på. Berättelsen är också överraskande lättläst med undantag för de relativt få sidor som har vikts för Sören Kierkegaards, Jean Paul Sartres och Ludwig Wittgensteins språkfilosofiska idévärldar. Det rent
självbiografiska materialet är generöst tilltaget och ocensurerat. Det innefattar Gunnar O:s uppväxt i Lidköping med en periodvis (lördagskvällar- och nätter) oresonlig och törstig men oftare ganska välartad far, vidare hans årslånga vistelse som utbytesstudent i Arizona, studietiden vid Göteborgs universitet, sejouren i kanadensiska Edmonton med nyblivna hustrun Inger diskret insmugglad i handbagaget samt, inte minst, de lärorika journalisterfarenheterna i Uppsala och Enköping.
Till detta ska läggas hans tillvaro som lärare i engelska och svenska, i huvudsak vid Tingvallagymnasiet i Karlstad, författarskapet med hela 18 böcker, familjebildandet, det gradvisa politiska uppvaknandet, aktiviteterna i en poesigrupp och ett humanistiskt sällskap o s v. Oupphörlig läsning ej att förglömma.
På det frontavsnittet kan i dag ingen annan än Wittgenstein göra anspråk på rosa ledartröjan.
Bokens titel – Med ordet kom första ljuset – må förefalla onödigt kryptisk men ska antagligen uttydas bokstavligt med jungfrun Birgitta, den en gång intill Vänern strandsatta, i den bärande rollen. Efter en angenäm danskväll yttrade Gunnar de magiska orden ”jag älskar dig!” med just Birgitta som den enda inom hörhåll, varvid ett starkt ljus, ”stilla och gränslöst” och delat av en tunnare slöja, opåkallat spred sig genom hans kropp. Med dessa tre ord gjorde således det första ljuset entré. Det följdes sju- åtta år senare av ett likartat andra ljus i samband med en livskris. Ja, ord och kropp blev ett, vilket ljusets lika plötsliga som välkomna ankomst bekräftade.
De här egenartade upplevelserna, ”första och andra ljuset” manifesterade under 60-talets inlednings- respektive avslutningsfas, ligger såvitt jag förstår till grund för de specifika idéer som Odhner kommit att göra sig till tolk för – vi ÄR sanningen, vi ÄR kunskapen och vi ÄR språket.
Rimligtvis ÄR vi åtskilligt annat också, men det vågar jag inte ta gift på.
Svårbegripligt? Ja, onekligen. Byfånegriller? Nej, snarare ämnen värda en tankemässa eller två.
Flera ensamma själar och enstaka eldsjälar får utstå en tämligen omild behandling i Odhners biografi.
Den mig synnerligen närstående Mats Parner tillhör denna första Dantekrets och tas i upptuktelse på sidan 340 och därefter på ytterligare några ställen. Det vore nog oförsynt av mig att gå till motattack i en text som denna, och jag känner heller inget trängande behov av att försvara mig. Dock vill jag göra en ringa markering på noga räknat EN punkt: Under valkampanjen 2014 kom Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Karlstad för att tala och prångla ut sitt budskap på Stora Torget. Emellertid fick han aldrig en syl i vädret. Stora skaror av motdemonstranter från olika läger förde oväsen och buade i högan sky, så snart Åkesson harklade sig eller tenderade att höja sin röst. Han blev kort sagt effektivt tystad. Till skillnad från Odhner fanns jag på plats, blev illa berörd av pöbelfasonerna och kritiserade vad jag bevittnat i några debattinlägg i Värmlands Folkblad. Det är angeläget, framhöll jag, att man står upp för – och i all synnerhet för – sin meningsmotståndares yttrandefrihet. Allt annat är kontraproduktivt, som det numera heter. Vid den uppfattningen står jag alltjämt fast.
Beklagligt nog tycks Odhners inställning vara en annan.

Vi som risas i biografin får väl glädjas åt att andra rosas. Följande rader om den närmast legendariske filosofilektorn Åke Löfgren (1933–2017) är ett i skilda avseenden vackert exempel:
”Åkes lektioner var fascinerande och utformades ofta som ett samtal med eleverna, där han gick runt i klassen som en annan Sokrates på torgen i Aten. När han böjde sig ner vid någon elev, lämnade flera andra längre bort i klassrummet sina bänkar för att höra vad han egentligen sade. Ofta bjöd han hem sina klasser till sin tvårummare. Eleverna kunde berätta att det fanns massor av tidskrifter och böcker på franska och tyska liggande överallt. De sade att han läste Le Monde och Frankfurter Allgemeine till frukost och inte hade tv. Och att han alltid bjöd på te.”
Det ska till sist påpekas att ett antal dikter finns insprängda här och var i Odhners prosaframställning. De sammanfattar i förtätad form huvudpoänger och kärnpunkter i de textavsnitt som läsaren just har tagit del av. Koncis och hederlig pedagogik existerar i många varianter, bland annat denna.
Mats Parner
Wermlandiana 2022:4

Sahlströmsgårdens Vänners Årsbok 15 2022. Sahlströmsgårdens vänner 2022.
Årets årsbok har som tema de återkommande aktiviteterna på gården. Föreningens ordförande Curt Engström har utöver förordet medverkat med tre artiklar, Håkan Larsson två och övriga – Ronnie Palmquist, Henrik Frendin och Ragnhild Eidervall med var sin.
Det är som synes skribenter med nära anknytning till gården på ett undantag när, violaprofessorn Henrik Frendin, ledare för kammarmusikfestivalen KAMMARMUSIK I VINTERTID. Sedan 2016 har festivalen sin hemvist på Sahlströmsgården. Tillfälle bjuds därmed för ett begränsat antal utomstående att lösa biljett till enstaka konserter, en utomordentlig tillgång för kammarmusikvänner i Torsby. Festivalen har efter många år i Saxå hittat sitt nya hem. ”Ett sällsamt musikaliskt äventyr” rubriceras bidraget.
Sahlströmsgårdens bildprojekt med skolelever i årskurs 3 har fått en utförlig, väl illustrerad artikel av Ragnhild Ejdervall ”Inte bara en bild”. Projektet har pågått sedan 2008 efter Lena Lööfs utställning ”Mellan himmel och jord” i Stallerian. Inger Önnerfält, Ragnhild Ejdervall och Ewy Gustafsson har haft en samordnande funktion och flera andra medlemmar har biträtt. Detta bildprojekt har tydligen varit mycket mer omfattande än vad jag tidigare har förstått.
Curt Engströms artikel ”Från hö och melass till stek med gräddsås” speglar utvecklingen av serveringsverksamheten från en blygsam start till dagens utmärkta restaurang med frukost för hotellgäster, en omfattande lunchservering, middagsmeny kvällstid och stora beställningar vid olika familjehögtidligheteter. Den stämningsfulla restauranglokalen har nyligen kompletterats med en fin uteservering.
Övriga artiklar behandlar midsommarfirande, Sahlströmsgårdens Dag, inbjudna stipendiater, målarkurser och vandringsleder, allt serverat lika elegant som vanligt.
Arne Vannevik
Wermlandiana 2022:4

Skogedal, Torbjörn, Längtans landskap. Votum förlag 2022. 248 s.

Skårebaserade förlaget Votum har hittat en nisch som de förvaltar väl. Det ena praktverket efter det andra kommer ut i handeln – vilket lockar andra att vända sig till förlaget eller får tidigare utgivna författare att återkomma.

En återkommande är Torbjörn Skogedal, fotograf, biolog, zoolog och historiker. 2018 kom hans bok Hornborgasjön – Lockelsens landskap. Även i den nya boken finns fina fotografier från Hornborgasjön med, men Skogedal nöjer sig inte med de traditionella tranbilderna. Han dyker ner i sanden också och hittar det centimeterstora sälgsandbiet och den pyttelilla nagelörten, som han detaljrikt beskriver. Närbilden på sälgsandbiet glömmer man inte!

Så går han vidare. Han söker sig igenom landskap för landskap. Texter och foton. Djur och natur. Bergarter och historiska översikter. Det är en mångfacetterad lärobok som erbjuds oss.

Vi får veta hur kontinentalplattorna betett sig och hur istiderna förändrat geologin. Det ena leder till det andra och det vimlar av intressanta utvikningar åt alla tänkbara håll. Skogedal kan sin Linné och håller långa utläggningar om djurs och växters latinska namn.

Dessemellan får man sig till livs en mängd udda information.

Är det sant att koltrasten kan sjunga med en mask i näbben? (Ja, det är det.) Sant är också att samme trast utan rädsla ger sig i kast med en huggorm om den kommer för nära ungarna i boet. För att imponera ställer den sig bredbent och gör sig så stor som möjligt.

Texterna är välskrivna, miljöbeskrivningarna väcker känslor och fotona är förstås något alldeles extra. Närbilderna på fåglar, däggdjur och småkryp är fascinerande.

Att Skogedal gärna utnyttjar det där speciella morgonljuset, dimmornas spel, solnedgångar och glittrande vatten är uppenbart. Mycket tyder också på att han medvetet söker skarpa färger. Ibland kanske lite för skarpa, enligt min smak. Det blir grällt ibland.

Min favoritbild i boken visar en ejderflock på väg mot häckningsplatserna. Svart, vitt och brunt – det räcker långt.

Mot slutet av boken blev jag faktiskt lite orolig. Jag läste och läste, tittade och tittade. Tänk, så mycket fint och spännande det finns att se i vårt land! Men var är Värmland? Han har väl inte missat vårt landskap?

Nej då. På sidan 240 och uppslaget 242 - 243 av de totalt 248 sidorna dök Värmland upp. Med dimmor över Butorpssjön och en vacker höstbild från Butorp var Värmlandsanknytningen, som berättigar till utrymme i denna lilla skrift, räddad. Och Votum förlag är ju faktiskt också värmländskt.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2022:2

Sköld, Sofia & Ingvarsson, Hanna, Signes mamma är rädd för allting. Idus förlag 2022. 27 onumrerade sidor.
Sofia Sköld är bosatt i Sunnemo och mor till fyra barn, lyckas jag läsa mig till. Stimulerad av sina barn har hon vågat skriva och ge ut bilderboken Signes mamma är rädd för allting. Här finns många självbiografiska drag, vad jag förstår, så det var tufft och modigt gjort. Säkert kan flera barn känna igen sig i den lilla flickan Signe vars mamma är så rädd för baciller att hon inte vågar fylla på fågelmataren när den är tom. Bäst trivs mamma ute i friska luften. Då älskar Signe att vara med mamma.
Signes mamma är rädd för allting är en bruksbok. Hanna Ingvarssons bilder är uttrycksfulla men tyvärr valhänta. Här finns mycket att förbättra, hur man tecknar händer, till exempel.

Jag föreslår att Sofia Sköld ägnar lite tid åt att läsa några av våra bästa bilderboksförfattare, som Barbro Lindgren, Gunilla Bergström och Anna Höglund, innan hon skriver nästa bok, för att se hur de författarna gestaltar känslor.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2022:4

Stjernlöf-Lund, Anita, Varför finns det så många granhäckar i Rud? Bild, text & form 2022, 123 s.
När man läser titeln på denna bok kan man ställa sig en annan fråga. Kan man skriva en hel bok om ett så smalt ämne? Svaret är – det kan man eller snarare ämne och innehåll är så mycket större än just titeln Varför finns det så många granhäckar i Rud?

Från omslagets taktila grankvist till bokens omfångsrika innehåll får vi följa granen i alla dess skepnader, från sin plats i skogen till belyst och pyntat julträd. Vi får följa bondesamhällets förändring och utveckling till ett industrisamhälle. Vi får möta granen i litteraturen, bildkonsten och musiken.
En mängd aha-upplevelser infinner sig för mig som älskar att vistas i naturen men inte har så stor kunskap om vare sig flora eller fauna. Inte visste jag att den svenska granen anses som världens äldsta träd.
Författaren Anita Stjernlöf-Lund har arbetat med boken i tio år. Här finns förutom texten, fotografier i färg och svartvitt, kartor, tecknade bilder, diktstrofer, illustrationer och konstverk. Man förstår att researcharbetet har varit omfattande. Anita S som är bild- och formgivare står naturligtvis för allt vad gäller text, bild och formgivning, vilket utmynnat i en bok för både öga, känsel och intellekt.
För att återgå till granhäckarna i Rud tillkom dessa i början av 1900-talet för att hålla undan nordanvinden men också att verka som insynsskydd med mera. Så här skriver författaren om platsen:

Att färdas i långsam takt på gamla anrika landsbygds-vägar i Värmland är en glädje: rörelsen och rytmen känns i kroppen som bra musik för själen. Och till detta en scenografi för ögat med naturstämningar i alla ton-lägen. De kulturella intrycken håller samman melodi-slingan men skapar också pauser som ger upphov till funderingar: varför ser det ut som det gör?

Rud är ett av de vanligaste ortnamnen i Värmland men ovan placerar författaren bokens Rud på kartan och visar att vi befinner oss i Forshaga kommun. Det är väg 733 öster om Klarälven, klassad som kulturväg.
Varför finns det så många granhäckar i Rud? kan läsas från början till slut men med fördel även fungera som en bok att läsa och bläddra i upprepade gånger.
Gun Berger
Wermlandiana 2022:3

Ulfvenstierna Bo, Nattens drömbåt och andra berättelser. Norlén & Slottner 2022. 123 s.

Det bästa med att vara född på 1940-talet? Jag tvekar inte att svara: att vi som föddes då fick uppleva 1950-talet när så mycket av Det Gamla Samhället fanns kvar, samtidigt som Det Nya Samhället hela tiden vann terräng.

Under loppet av detta decennium, 1950-talet, förvandlades Sverige på bred front. Kylskåpen, tvättmaskinerna, centralvärmen, teveapparaterna och bilarna blev möjliga att skaffa för fler och fler.

Min klasskamrat från realskolan i Munkfors, Bo Ulfvenstierna (Isaksson på den tiden), har i flera böcker gett oss läsare flödande rika och detaljskarpa beskrivningar av detta femtiotal. Ransberg, den västliga delen av Ransäter, är ständigt hans geografiska mittpunkt. Detta gäller alltså också i hög grad hans senaste bok, Nattens drömbåt och andra berättelser.

Ransberg låg inte i moderniseringens framkant. Bolaget Mölnbacka-Trysil, vars roll var utspelad under 1960-talets senare del, dominerade bygden och ägde bland annat Lindesberg, flerfamiljshuset där Bosse och hans familj bodde.

Påvra materiella villkor är en sak, och präglar förstås på många sätt en sådan tillvaro, men gemenskap och närhet mellan människor är något helt annat. I Bosses hem fanns den gröna kökssoffan som bygdens folk hade lätt att hitta till; den blev en samlingsplats för muntligt berättande, nästan i klass med Ransbergs ledande informationscentral – Frits Olssons innehållsrika affär.

Det nära samspelet med naturen, att leva i självklar samklang med ängar, åkrar, skogar, vattendrag, husdjur och vilda djur året om, det präglar i hög grad också denna bok. Jag, som bodde blott nio kilometer norr om Ransberg, inne i samhället Munkerud, har nästan inga naturupplevelser från bandomen av det slaget, tvingas jag avundsjukt erkänna. Hos oss höll man på med orienteringstävlingar i naturen, så mycket mer var det i alla fall inte för min del.

Ingen enda meter asfalt fanns det i Ransberg heller. Men vad gjorde det?

Det muntliga berättandet gjorde sig tidigt gällande hos denne begåvade grabb. När det handlade om läggdags och mamma satt på sängkanten, var det han som berättade sagorna för henne, inte tvärtom. Inte ens läskunnig var han då…

Frimärkssamlandet fanns med, lite smått i varje fall, i hans barndom. När början var gjord, kunde han koncist svara:

– Va gör du?

– Ja sammler frimärk

– Jasså, du sammler frimärk?

– Ja

Läsaren får också ta del av en hel del släkthistoria. Hans mor hade skånskt påbrå, hans far norrländskt. ”Det skånska arvet” vägde klart tyngst under uppväxten i värmländska Ransberg, anser han. Med sig från Skåne hade mor inte minst mattraditioner som var tämligen främmande i denna värmländska miljö. Noga beskriver han dessa.

LIVET EFTER RANSBERG – och realexamen 1963 – blev allra först ett sjömansliv med utgångspunkt från örlogsstaden Karlskrona. Antagningen som befälselev (tillsammans med barndomsvännen Kenneth) betydde en utbildning till ubåtsjaktmatros. Men ingen fortsättning följde i flottans tjänst efter ett och ett halvt år. Däremot blev det flyttning till en annan havsstad – Göteborg.

I slutkapitlet ”Nattens drömbåt” berör han (som bor i Sunne) sitt, räknat från idag, fem år gamla västkustäventyr. Det första inköpet, en segelbåt, visade sig inte rymma både honom och den stora hunden Poker. Alltså fick en ny båt sökas – och han fann ”nattens drömbåt i dess prydno”, en som ”styrs med rorspinn och rodret är förstås utanpåliggande”.

Att denne riksspelman – som han också är, denne mångbegåvning– associerar detta båtbygge i trä till en ”italiensk mästarfiol från sexton- eller sjuttonhundratalet”, är inget att förvånas över. Han påminner sig också 1950-talet när han och pappa nästan dagligen i Bohuslän var ute på havet med någon äldre fiskare ”i en julle och dörjade”.

Boken tillägnar han sin vita italienska herdehund Tordön, Pokers efterföljare. Vackert skriver han i slutorden att Tordön – som han sorgligt nog inte har kvar längre – ”lärde mig mera om Gud, skapelsen och livet än vad någon annan gjort”.

Anders Ajaxson

Wermlandiana 2022:3

Wentzel, Ulla, HALLÅ. Min faster. Var är du? Ekström & Garay 2022. 170 s.

Sunnebon Ulla Wentzel debuterar med Hallå, min faster. Var är du? En verklighetsbaserad berättelse i korta fraser. Ulla har arbetat med litteratur länge, både som recensent och omtyckt bokpratare och som initiativtagare till ett högläsningsprojekt för äldre. Hon har säkert skrivit länge men detta är hennes skönlitterära debut som författare, och jag är alldeles tagen.

I boken stiftar vi bryskt bekantskap med en äldre misstänksam kvinna som skäller och svär och inte längre vill ha kontakt med sina släktingar, trots att de är de närmaste människor hon har. Släktingar som hon firat jul och bemärkelsedagar med under alla år. Aggressiviteten började mot den brorson som bodde närmast men riktade sig sedan mot samtliga släktingar. Hur ska man tackla ett sådant beteende? Ulla försöker under sina besök hos fastern i Göteborg att avvärja anklagelserna och misstron men blir ständigt avvisad. Ibland får hon bara gå. Besvikelsen är svår att skaka av sig. Ändå fortsätter hon och hennes syskon att finnas till och hjälpa. Småningom tar sjukdomen andra former.

Faster får mer och mer hjälp och flyttar till ett annat boende. Vreden lägger sig. Samtalen kan återupptas om än fåordigt. Det är så försonande!

Många vittnar om liknande erfarenheter av nära med demens men jag har aldrig sett det skildrat på detta påtagliga sätt. Sidorna i boken är delade med ett vertikalt streck. På ena sidan läser vi Ullas ord och reflexioner och på den andra fasterns svar och reaktioner. Även om det säkert rör sig om bokstavliga dialoger i några fall läser man texten som prosalyrik, avskalad och på så sätt ännu mer drabbande. Detta är en lyckad debut!

Helena Vermcrantz

Recensionen har tidigare varit publicerad i Karlstadstidningen.

Wermlandiana 2022:3

Werner, Jack, Berättelsen om Ormen Friske. Albert Bonniers förlag 2022. 271 s.

FK Spänst hette en numera avsomnad idrottsförening som grundades i Arvika 1935 av ett gäng lokala entusiaster. Versalerna FK avslöjar att den nystartade klubben hade Frisksport högst upp på agendan, vilket innebar att individuella prestationer, resultat och ett allmänt tävlingshetsande sågs med oblida ögon och tidstypisk skepsis.

Portalgestalten i FK Spänst skrev sig Sten Schröder. Han föddes i april 1912, var som 23-åring en reslig gosse på 189 cm och 105 kg och skulle 15 år senare gå ett lika märkligt som tragiskt öde till mötes. Då var han utbildad ingenjör, gift med Doris, far till ett par smågrabbar och inflytelserik aktör på Svenska Frisksportförbundets kansli med tillhörande gård och folkhögskola i Stenssund utanför Trosa.

Arvikasonen Sten Schröder är självskriven huvudrollsinnehavare i journalisten Jack Werners oavlåtligt fascinerande studie Berättelsen om Ormen Friske (Bonniers, 2022). Det är en bok, som kunnat skrivas först efter ett sällsynt imponerande researcharbete och som bjuder på viktiga inblickar i idéhistorien, den politiska historien och inte minst idrottshistorien. Personporträtten är många och genomgående varsamt tecknade. På kuppen får läsaren stifta bekantskap även med gamla fantaster som Per Henrik Ling, den svenska gymnastikens fader, och den precis etthundra år yngre finländaren Paul Fager, mer bekant som Are Waerland (1876–1955) – kruskans, vetekliets och de regelbundna tarmtömningarnas grand old man … och den som mer än andra populariserade frisksporten i de nordiska länderna.

Till Ormen Friske döptes ett ca 20 meter långt vikingaskepp, som byggdes av frisksportare i Stenssund på bara sex veckor under våren år 1949. Den smäckra farkosten konstruerades som en exakt kopia av ett norskt vrakfynd från slutet av 1800-talet och hade onekligen utseendet för sig och med sig. Ormar kan vara beskedliga och sakna gifttänder, så icke i detta fall.

Initiativtagare var Sten Schröder. I två decennier hade denne för jämnan verksamme orosande drömt om att få smäcka upp ett riktigt vikingaskepp, och 1949 hade tillfället äntligen infunnit sig. Dock hade medaljen en baksida: Schröders tidigare så starka position inom Frisksportrörelsen rubbades från och med 40-talets mitt, och hans ställning ifrågasattes allt oftare. Kritikerna påstod att han ständigt körde sitt eget race och tog sin egen storhet för given. Han väckte helt enkelt blandade känslor, beundrades av en trofast vänkrets medan andra irriterade och retade sig på hans trosvisshet. Schröder visste med sig att han låg illa till i vida kretsar. Nu hoppades den värmländske vikingen kunna återerövra förlorad (frisksports)terräng med Ormen Friske i de två rollerna som hans ögonsten och hans mer eller mindre privata flaggskepp – och få belackarna att knipa käft.

Två seglatser med Ormen Friske planerades in på tidigt stadium, den första av uppvärmningskaraktär och den andra långt mera spektakulär. Redan sommaren 1949 arrangerades till Schröders oförställda glädje en ”världssportutställning” med kompletterande gymnastikuppvisning – tidernas andra Lingiad – i Stockholm. Dit tog sig Ormen Friske utan problem. Där låg skeppet sedan fridfullt guppande i Djur-gårdsbrunnsviken i några veckor, beskådat, omsvärmat och uppskattat av häpna storstadsbor.

Den andra turen, Ormen Friskes egentliga jungfruresa, inleddes söndagen den 4 juni 1950 och avgick från högkvarteret i Stenssund. Man ämnade besöka en festival nere i holländska Rotterdam för att på ort och ställe bedriva frisksportspropaganda – och därefter fortsätta mot Paris.

Besättningen utgjordes av 15 edsvurna män från skilda delar av Sverige. Åldersmässigt befann de sig i spannet 17–38 år med Schröder som den äldste och saknade i praktiken sjövana. I gengäld var de alla frisksportare med undantag för den 23-årige prästsonen Gunnar Ekblad med uppländska rötter. Kraft och styrka, nykterhet, tränade armmuskler, vegetarisk kost och milsvida fotvandringar i daggvått gräs skattades därmed högt av de ombordvarande. Lyckligtvis förstod de att daggvått gräs skulle lysa med sin frånvaro de närmaste veckorna.

Ormen Friske klarade av hela Östersjöseglasten med klart godkänt betyg. Via ruskväder i Kalmarsund, storm i Hanöbukten och kortare stopp i Ystad resp. Trelleborg anlände man till Kiel-kanalen söder om Danmark den 19 juni.

Tre dygn senare, dagen före midsommaraftonen, låg Nordsjön ingalunda som en blankpolerad spegel framför Ormen Friske. I stället överrumplades de 15 i besättningen av stormbyar på 25 sekundmeter, skyhöga vågor, urdålig sikt och forsande hällregn. Den tidens motsvarighet till SMHI hade räknat med solsken, milda västanfläktar och permanent uppehållsväder. Till detta ska läggas att både amerikaner och engelsmän övade höghöjdsbombning ifrån stridsflyg mot den lilla ön Helgoland i vikingaskeppets grannskap och naturliga marschväg. Koreakriget (1950–1953) hade nyligen inletts och gav upphov till aktiviteter av det slaget.

Det fanns ingen återvändo längre. Ormen Friske gick under, och hela manskapet förlorade sina liv. De närmare omständigheterna har aldrig gått att klarlägga. De ihärdiga vindarna, bombardemanget eller rent av en kombination av bådadera må ha utlöst tragedin. Delar av vraket och sju kroppar, däribland Schröders, flöt sedermera i land utmed den frisiska kusten.

Nej, Berättelsen om Ormen Friske slutade inte lyckligt. Seglatsen till Rotterdam var ett riskfyllt projekt med betydande sannolikhet för katastrof och för ond, bråd död. Om detta resonerar Jack Werner lika insiktsfullt som utförligt och bidrar med sina reflexioner till bokens höga läsvärde. Men skriver in sig i Sten Schröders fan club gör Werner definitivt inte.

”Jag visste att hans paroll var segra eller dö”, skrev Doris Schröder på hösten 1950 i ett långt brev om sin förolyckade man. Det utlåtandet är förmodligen riktigt. ”Segra eller dö” är emellertid ingen lyckad eller än mindre någon lysande paroll.

Mats Parner

Wermlandiana 2022:3

Wigh, Helén. Tukta. Spänningsroman. Historiska media, Lund 2022. 368 s.
Först som sist, en spänningsroman som den i år utgivna Tukta är inte en berättelse om herdar på gröna ängar. Det handlar om en fiktiv framställning inom en populär genre med ond bråd död, och som brukligt är uppges i Efterord att ”samtliga personer och händelser är fiktiva, namnen likaså”. Den miljö där narrativet tar hand om sig självt är däremot en stad som med namn, gator och omgivande platser återfinns på alla upprättade och tillförlitliga kartor. Det innebär att i den litteratur som är Nordic Noir även ingår en lokalt färgad Filipstad Noir.
Bokens anslag antyder dödsfall, men skildrar till en början genom två parallellhandlingar barn som
far illa, och misshandel av en ung kvinna; den ena tar sin början 1890 och den andra pågår 1950.
Vantrivsel och tristess. Vi befinner oss dels hos två fattigflickor, Ingrid med lillasyster Sara, vid en dödsbädd i ett föräldratorp i skogen, dels i Filipstad och trakter däromkring med Elin i ett efter farfar övertaget antikvariat.
Man går i ”det trötta gräset”.
För småflickorna gäller att överleva föräldralösa barns livsvillkor, för den ensamstående Elin att trots motstånd i sin omgivning vilja lösa ett brott.
Allt blir en samtida helhet 1950, men att redogöra för de händelser som var för sig bygger upp det oundgängliga att man ”vill veta hur det slutar” låter sig inte göras. Det vore att gå händelserna i förväg för presumtiva läsare. Så mycket kan dock sägas, som att upplösningen talar för sig!
I denna läsning ingår verklighetsförankring med tankar och iakttagelser som att ”skatorna tog de största bitarna från talgoxarna och blåmesarna”, och ”tukta” är, som man kan läsa, ett återkommande ord: ”Livet tuktade dem alla, vare sig de ville det eller inte, och kanske var det av godo.”

I berättelsens understruktur förekommer därtill rosor och korpens svarta färg, kanske som central metafor, eller, om man så vill, anafor. Om än en långsökt tolkning, men det svarta och det röda är given symbolik.
Handlingen förs, som nämnts, framåt genom parallellhandlingar som möts, och detta sker genom att stycke läggs till stycke i 83 korta kapitel. Dramaturgisk stegring skapas på känt manér av spänningsmoment, vilket inte per automatik innebär litterär gestaltning, och i den språkliga marginalen må noteras någon kugges slirning i ett annars väloljat maskineri.
Det är inte bara, som numera inte är helt ovanligt, att frasverbens olika prepositioner, som för eller på, på ett förenklat sätt ersätts av ett övergripande över.
För den som skriver under det andra decenniet av tvåtusentalet kan det kanske också vara så att 1950-talet ligger långt tillbaka i förfluten tid, om än inte för oss som då växte upp. Med andra ord,
talades man vid som i tidiga 50-talsfilmer i östra Värmlands bergslag? Själv kan jag alls inte minnas att folk dåförtiden talade med varandra som man gör i detta händelseförlopp. Anakronism eller inte, men inte heller talades det om ”magkänsla” – ordet infördes i Svenska Akademiens ordlista så sent som 2006.
In summa, Tukta skulle även kunna överföras till såväl film som TV-serie.

Som det anges på bokens skyddsomslag och titelblad är Tukta ”En Elin-Rothroman” och den första delen i en spänningsserie om Elin Roth.
Alf Brorson
Wermlandiana 2022:4

Öden och liv i Järnskog. Jârnskebygda nr 23. Författare: Överby, Anders; Larsson, Kjell-Åke; Nilsson, Hans; Andersson, Sara; Åhlander, Nils-Erik. Järnskogs Hembygdsförening 2022. 273 s.
Denna bok är en Järnskogshistoria, mest berättad i personliga berättelser. Precis som på andra ställen har Järnskogs kyrkogård blivit inventerad på gravstenar av kulturhistoriskt intresse.

I många fall har man gjort en bevarandeplan, med fokus på gravstenars ålder, material, former, titlar och ortsnamn. Men bevarandeplanerna har inte alltid givit rättvisa åt det person- och släkthistoriska intresset. Men det finns flera initiativ från lokal nivå för att detta skall avhjälpas.

I Säffletrakten har det blivit en hemsida – vi har skrivit om detta i VärmlandsAnor. I Järnskog har man skrivit en bok. Den kom ut i början av året och är en del av hembygdsföreningens skriftserie Jârnskebygda. Men det är också en prydlig bok i hårda pärmar, producerad i samarbete med Votum Media och formgiven av Per Kollberg.

Bakom boken står en forskar- och författargrupp även om Anders Överby skrivit det mesta av texten. Den skrivande distriktsläkaren känner vi från tidigare böcker om krigstid och jakt i bygden.

Utgångspunkten har tagits i själva gravstenarna, och de människor om vilka de minner. Det finns många intressanta människor att berätta om. Här finns det bilder av gravstenarna och många porträtt, hus-, miljö- och arbetsbilder ifrån olika tidevarv.

I boken ryms också några blandade berättelser kring Järnskog i förfluten tid. I slutet finns också presentationer av bokens författare och uppgiftslämnare.

Bokens styrka är ändå temat med gravstenar och för mig hade gott hela boken kunnat fokusera på dessa. Visst är Järnskog värda en traditionell sockenbok också – som inblandad i Karlandaboken så hade jag hoppats att grannarna i norr hade försökt att överträffa oss. Det hoppas jag kommer med tiden.

Men till dess så får vi studera den här boken och lära oss mer om de människor som funnits i Järnskog under tre sekler.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2022:3

55 starka kvinnor. En antologi av kvinnor från jprdens alla hörn. Red. Roya Mosleh. Lava förlag 2022. 190 s.

En av årets viktigaste böcker är en anspråkslös pocketbok med titeln 55 starka röster samman-ställd av Roya Mosleh. Den började som en idé, blev ett projekt och utgör idag nätverket Global Värmland som arbetar för att fler kvinnor ska våga kliva fram och utvecklas.
Roya Mosleh föddes i en medelklassfamilj i Iran som yngst av fyra syskon. Livet i Iran var tufft för en flicka. Roya ville känna sig trygg, utbilda sig och kämpa för en bättre värld. Till Sverige kom hon som 26-åring under sent 80-tal. Hon gifte sig med en man som bodde i Sverige, lärde sig svenska, kompletterade sin utbildning på Komvux
och fick barn. Som 39-årig småbarnsmamma kunde hon slutligen börja studera vid universitetet. Hon trivdes med studierna och hennes barn i skolan. Hon fick nya vänner och nya insikter om politik, religion, kultur, barns utveckling och mycket annat. Hon växte och hittade ord för sina erfarenheter. Hennes nya identitet med nya kunskaper förstärkte hennes självförtroende och självkänsla. Hon kände sig äntligen trygg.
Många lämnar sina länder, av olika skäl, krig och förtryck, men det är omöjligt att omedelbart anpassa sig till allting i ett främmande land, konstaterar Roya Mosleh. Genom att skapa nätverket Global vill hon lyfta fram förebilder och skapa effektiva metoder för framgångsrik integration.
Kvinnorna i boken berättar på några få, 2–5, sidor kortfattat och koncentrerat om sina liv. De kommer från Algeriet, Bosnien och Hercegovina, Burundi, Eritrea, Etiopien, Iran, Irak, Kurdistan, Norge, Portugal, USA och Sverige. 19 av dem bor i Värmland, 16 i Karlstad.
De har gjort olika resor: klassresor, utbildningsresor, fysiska resor från en världsdel till en annan och resor från förtvivlan till hopp.
Deras levnadshistorier visar att det går att bli framgångsrik som kvinna i Sverige, oavsett varifrån man kommer eller vilka hinder man
har mött.
Sverige är ett av världens mest jämställda länder men det finns så otroligt mycket kvar att göra. Det finns en stor och djup klyfta mellan inrikes och utrikes födda kvinnor i Sverige. Framför allt när det gäller utbildning och lön. Det kan inte lösas utan stora satsningar på utbildning, språkkunskaper, på validering av arbetslivserfarenheter i andra länder, praktikplatser och annat som ger ett snabbspår in på arbetsmarknaden. De 55 framgångsrika kvinnorna i boken bidrar med hopp och framtidstro och visar vägen in i det svenska samhället, in i arbetsliv och företagande.
55 starka röster är en bok som borde sättas i händerna på alla kvinnor i Sverige från tonåren och i alla åldrar. Så inspirerande och så tankeväckande!
Lena Sewall
Wermlandiana 2022:4