Recensioner av böcker utgivna 2025

Andersson, Lars, Göran Tunström. Försök med ett liv
Andersson, Roland, Ekberg, Ljung och Rattfält. Soldatnamn i Värmland 1684–1900.
Aspenström, Karin, Mammas pojke
Att vara med sin tid. Nio spretiga texter om humanism
Berg, Sara, Kvarlevor av dagen
Berg, Sara & Frimodig, Karin, Tänk om tusen myror.
Björkqvist, Lars-Olof, Alfred Ekstam.
Breet, Catriena. Nallegård
Brorson, Alf, Breven från Ottebol 1895–1950.
Dahlén, Rune W, Förebilder. Berättelser om kvinnor i väckelsehistorien.
Edgren, Malin, Slutstriden.
Ehne, Gunnar, I e stora bok. Millmarkôrns samlade dikter.
Eklind, Åsa, Pensionat Karibien.
Eriksdotter, Annika, Höljes rallycross backstage.
Eriksdotter, Annika, Jag förstod allting utom mitt eget liv.
Fura Bengt, Larsson Eje, Nilsson, Stefan, Smedbo Ulf, Nordmark-Klarälvens Järnvägar. Järnvägen i våra hjärtan.
Gråsjö, Frida, Lösa skott
Gustafsson, C G, Glöm dom inte. Om judiskt liv och förintelseöverlevare i Värmland
Hägglund, Lasse, Ryttarinnan
Jonasson, Enar, Slaget om Gotland
Kadhammar, Peter, Den europeiska kommunismens uppgång och fall.
Karlsson, Ulf, Lyckolarinen
Klenell, Johannes, Bananrepubliken Sverige.
Kölén, Anna, Allt jag vet om min far
Lerin, Lars, Pojken på andra sidan havet
Längs vägen. Livsöden, fakta och skrönor från Rudskogabygden
Magnusson, Joakim, Nili är gänget
Molin, Tomas, Solsken och tragik i ödehusvärlden! Närke, östra Värmland och västra Västmanland
Mossaed, Jila, Vem var min mor på jorden.
Människor vid Racken.
Olausson, Elin, Syndafall.
Perserud för i tia
Schulman, Ninni, Nätter utan gryning
Sjöberg, Lars-Arne. Boken om ett universitet
Skalstad, Mikael, Folk och fjärilar
Smedberg, Sven, Brottstycken och intima brev
Smedberg, Sven, En gammal historia.
Stadsdelen Sundsta. En idyll mellan tjärnet och älven.
Säfström, AnnBritt, Under ytan
Söderbäck, Björn, I sällskap med Selma. På vägen till Västanå.
Torssell Lerin, Simon & Hvidevold Hystad, Bettina, Electronik Flora
Ulfvenstierna, Bo, Rannesetther. Berättelser om Ransäter genom tid och rum
Walldén, Gunnar & Ulla. Rysspengarna.
Wallsten, Kristina & Åström, Viktoria. Monstrens varuhus ABC
Wigh, Helén, Dyrka
Värmländsk kultur 2025:1. Tema Public service.
Värmländsk kultur. 2025:2. Tema Kila socken.
Wærn, Rasmus, Arkitektur i Värmland.

Andersson, Lars, Göran Tunström. Försök med ett liv. En biografi. Bokförlaget Polaris 2025. 862 s.

Göran Tunströms författarskap och liv har fått en svåröverträffbar dokumentation genom Göran Tunström. Försök med ett liv. En biografi. Boken utgör ett nära 900-sidigt mästerverk av vännen, författarkollegan och värmlänningen Lars Andersson. I tre ord kan verket karakteriseras som inträngande, insiktsfullt och inkännande. Andersson tillhör likt Tunström våra främsta nutida författare och biografin över vännen är förutom element som dokumentation, vederhäftighet och sanningssträvan, samtidigt också genom sin personliga ton och sitt avvägda litterära anslag ett av Anderssons hittills allra förnämsta verk.

Verket artar sig till ett panorama över ett drygt halvt sekel svensk kulturell och litterär samtid, fastän med fokus på Tunströms författarprocesser. Andersson har tillgång till ett rikt, nytt källmaterial. Sexton nästan fullskrivna vaxanteckningsböcker samt materialet i ”Svarta lådan”, korrespondens och intervjuer, liksom den förtrogenhet vänskapen med författaren medför, bildar ett underlag som knappast kan slås. Texten är resultatet av en lång process från idé tjugo år tillbaka, till förlagskontrakt 2020 och slutligen tills boken blev publik våren 2025: ”Det är ett ’författarliv jag velat fånga i denna bok. I det också myllret, namnen, människorna, böckerna; mängden av impulser, glömskor och återkallanden …” skriver han i förordet. I tillägg är själva platsen central berättelsen om ”författarlivet”. Sunne som ett Tunströmskt universum förstås, liksom Koster, men även Grekland och andra nedslag i ”hela världen”.

Anderssons personliga anslag kan yttra sig i att han bryter berättarmönstret och direkt förser läsaren med läsanvisningar: ”En varning. Den läsare som tycker livet är för kort för att fördjupa sig i kasserade romanförsök kan glida snabbt igenom resten av det här kapitlet. Eller hoppa till nästa, det går också bra.” (s. 209) Ett stänk av humor och självironi men det behövs kanske, då boken är längre än vad som är vanligt. Den är indelad i tre kronologiska avdelningar, alla med platser som utgångspunkt: I) Knobens resa, Uppsala, Grekland, Tobobac, Koster, 1953–67, II) Vägar till Sunne, Mexiko, det Heliga Rummet, källaren i Alexandria, 1967–76 och III) Öknar, tid och öar. Indien, Nya Zeeland, Ravenna, New York, 1976–2000. Avslutningsvis följer ett appendix om Tunströms postumt utgivna Försök med ett århundrade (2003). Bara materialet till det postuma verket omsluter 650 maskinskrivna sidor i fyra olika mappar, där fjärde mappen innehåller ett manus som hittades efter den postumt utgivna editionen, i en köksgarderob.

Till materialet Andersson knådat, analyserat, tolkat och försett med egna upplysningar, kommer hans lokalkännedom, som varande värmlänning och Sunnebo. Han ger därigenom liv åt berättarflödet:

De tog farväl, hon [Lena C.] liftade ner till Karlstad (den obeskrivliga vackra vägen ner förbi Smedsby och Bössviken och sundet vid Nilsby; finns det en vackrare vägsträcka i Värmland så är det vägen utmed Mangens östra strand där de nyligen hade hälsat på paret Aurell). (s.54)

Andersson öppnar för läsare med skilda erfarenheter och kunskaper att lära känna de människor som framträder i myllret av Tunströms vänner och bekanta. Det kan vara en känd författare och musiker som Leonard Cohen eller en kanske mindre känd poet; Rönnog Seaberg, norrländska, vid tiden verksam i USA. Andra kommentarer vid sidan av den direkta analysen av det litterära skapandet är historiskt och kan belysa vardagslivet ”förr”, exempelvis tidsbilden i ”17, Loggbok ´Barnens dag´”, (s. 171), där upplysningarna om ”Barnens dag” berikar läsningen, eller lite senare: ”på det gamla televerkets tid brukade ju årets upplaga av telefonkatalogen levereras i stora staplar i trappuppgångar och på trottoarer en viss dag” (s.185).

Skildringen av Tunströms författarprocesser berikas genom nedslag i olika decenniers kulturliv, i Sverige och världen. I slutet av boken berättas så om Tunströms tre nära-döden-upplevelser i bil. Den tredje skräckfyllda upplevelsen har Tunström själv berättat om i Metallarbetaren. Även den norske författaren Edvard Hoem har beskrivit händelsen. ”[E]nligt Görans anteckning” berättade Edvard vid det aktuella tillfället om sin tremänning Knut Ødegård. I nästa led vidareför Andersson berättelsen om denne man inom parentes:

(Han har senare bland mycket annat översatt Den poetiska Eddan, och gett ut diktsamlingar som jag håller mycket högt.) s. 703.

Mosaiken av fragment, klangbilder från anteckningar och associationsrika och impressionistiska inslag, samverkar så till en nyskapande författarbiografi som självt rymmer skönlitterära kvaliteter. Anderssons förmåga att knyta gamla anteckningar till nya romanförsök eller romaner, kasserade eller publicerade, och så sammanfoga det omfångsrika materialet, är en grund i hans textbygge. Tunström får ofta komma till tals via generös citering, särskilt ur anteckningarna. Med hjälp av egna lätt humoristiska kommentarer distanserar sig berättaren ibland från det digra materialet så att boken pendlar mellan distans och närhet.

Andersson hämtar ibland stöd av andra som kommenterat Tunströms verk, till exempel Birgitta Holms koncentrerade redogörelser. Han framhåller för sin del De heliga geograferna som Tunströms främsta verk: ”Det är lika bra att deklarera, så att det är gjort: I mina ögon är den här boken Göran Tunströms främsta. Och hör hemma bland det svenska 1900-talets rikaste och mest enastående romaner” (s.428).

Biografin blir en huvudkälla för forskningen om Tunström lång tid framöver. Den är också ägnad att öppna nya läsares ögon för ett alltjämt levande författarskap.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2025:3

Andersson, Roland, Ekberg, Ljung och Rattfält. Soldatnamn i Värmland 1684–1900. Uppsala universitet 2025. 239 s.

En av den svenska historiens viktigare reformer var införandet av det ständiga knektehållet (indelningsverket) under 1680-talet. Det handlade inte bara om att bygga en än starkare militärmakt: reformen kom också att förändra civilsamhället i grunden. Runtom i de flesta hörn av Sverige, och Värmland, fick man indelta soldater som hade sina torp som tjänstebostäder. De var många – vid Närke-Värmlands regemente från början närmare 1 700, varav 1 200 knutna till regementets Värmlandsdel. I de flesta fall var de gifta och hade barn. Från slutet av 1700-talet och framåt kompletterades de med fältjägarna (”di gröne” i vardagslag, så kallade efter färgen på sina uniformer, till skillnad från de blåklädda indelta knektarna). De organiserades i ett eget regemente med en styrka på omkring 500 soldater. Värmlands fältjägarregemente (från slutet av 1800-talet omdöpt till kår) uppgick år 1901 i Vaxholms grenadjär-regemente. Samma år avskaffades indelningsverket och ersattes av värnpliktssystemet. Knektarna försvann gradvis från bygderna i takt med att de med tiden dog – eller gick i pension.

Det här och mycket annat får man lära sig om i en avhandling från Uppsala universitet, skriven av språkforskaren Roland Andersson i Karlstad. Framförallt handlar det om vilka namn soldaterna i de två förbanden fick och hur det kom sig att det blev som det blev med namngivningen. Boken behandlar den långa perioden 1684–1900 och författaren har noga analyserat namnen i ett urval av de många generalmönsterrullor som noterar vilka soldaterna var. Soldaterna var ofta de första i bygderna inom allmogen som hade sin särskilda ”släkt”-namn, de flesta bönder och torpare bar patronymikon efter pappan – barnen fick alltså sina efternamn efter pappans förnamn och därmed gick dessa inte heller i arv utan förnyades för varje generation. Soldaterna däremot fick namn efter sitt yrke och detta namn var, för de indelta soldaternas del, knutna till platsen där de bodde. Flyttade de till något annat soldattorp fick de ett nytt namn.

Roland Andersson gör i sin avhandling grundliga genomgångar av hur namnskicket varierat såväl geografiskt som tidsmässigt och efter vilka principer det skett. Från början kan namnen ha getts av regementschefen medan sedermera kompanichefen tagit över den rollen – och då kunde namnen variera lite mer. Hela tiden var dock ortnamnen utgångspunkt för soldatnamnen. Fältjägarna fick däremot en friare namngivning och ofta var namnen rätt korta, sådana som Bister, Svan, Ros, Sköld m fl. I båda fallen kom de här ursprungliga ”tjänstenamnen” ofta att kunna tas över som släktnamn av barnen i familjerna, men på allvar först när de gamla regementena förändrats/försvunnit i 1900-talets början.

Det märks förstås att det här är just en avhandling och mycket av redovisningen sker i tabellform. Genom ett utmärkt namnregister kan den intresserade enkelt hitta just ”sitt” namn (eller ”sin” bygd) och den vägen få mycket kunskap om sådant som de enskilda namnens ålder och användning genom tiderna.

Peter Olausson

Wermlandiana 2025:4

Aspenström, Karin, Mammas pojke. Lind & Co 2025. 211 s.

Christel och Joakim är skilda och delar vårdnaden om sonen Harry. Christel lider varje gång Harry ska tillbaka till Joakim som är omgift med Line med vilken han har en liten dotter, Alva.

Christel har ett enormt kontrollbehov och har skämt bort Harry sedan har varit liten, en ständig konfliktorsak mellan henne och Joakim. Så inträffar en händelse under en konsert av Putte i parken som hon motvilligt släppt i väg Harry på tillsammans med kompisen Theo. Killarna är i femtonårsåldern. Klasskamraten Siri anklagar Harry för övergrepp under konserten men Christel står helt och hållet på Harrys sida och vägrar att tro att han gjort sig skyldig till det som påstås. Hon skyddar sin son mot alla anklagelser tills hon av en händelse får se en bild av en helt utslagen, naken Siri på marken och Harry kommer hem fullkomligt sönderslagen av sina kompisar. Harry försvinner när hon konfronterar honom. I sin förtvivlan försonas hon med Line och Joakim i oron över sonen.

Vad hände egentligen under konserten och vad ska hon tro?

Det är en välskriven roman Karin Aspenström skrivit men jag skulle ha önskat lite mer kött på benen. Varför har Christel ett så stort kontrollbehov? Hur kommer det sig att hon är så enkelspårig?

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2025:2

Att vara med sin tid. Nio spretiga texter om humanism. Karlstads humanistiska förening 125 år 1900–2025. Red.: Fredrik Holm. Karlstads humanistiska förening 2025.70 s.

Karlstads Humanistiska Förening har berikat Karlstads kulturliv i 125 år. Det har givit föreningen anledning att ge ut en jubileumsskrift, till formen en antologi med nio bidrag som på olika sätt speglar vad humanism kan stå för och hur begreppet kommit till uttryck i föreningens bildningsverksamhet under de 125 åren. Den underfundiga titeln är en programförklaring och bör läsas med betoningen på ”vara”. Även underrubriken är finurlig och vittnar om att humanism inte enbart handlar om vad man lite slängigt brukat kalla humaniora utan har betydligt vidare innebörd. Tydligt är att föreningen i sin verksamhet lämnat en starkt antropocentrisk betoning bakom sig till förmån för ett perspektiv där huvudintresset ligger på samspelet mellan människan och en alltmer svårtolkad omgivning.

Professorn i statsvetenskap Mats Lindberg lyfter i sitt bidrag fram att humanism kan ses som en bildningsidé eller bildningstradition. Humanism kan också vara en livsåskådning. Humanism kan även ha politiskt/filosofisk innebörd vilket exempelvis FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är ett tydligt uttryck för.

Naturvetaren Fredrik Holm visar i sitt bidrag på att människans inte sällan negativa – eller rent av katastrofala -inverkan på den biologiska miljön har mångtusenåriga rötter. Människans nedärvda beteendemönster är ett grundproblem. Hans bidrag får mig att tänka på Bibelns 3 000-åriga skapelsemyt som berättar att Gud gav människan i uppdrag att råda över skapelsen, dvs att förvalta den, men hon gjorde sig till härskare och våldsverkare. Då, berättas det, ångrade Gud bittert att han skapat människan och därför ville börja om från början med den stora och förödande översvämningen som följd. Noa var den som fått förnyelseprojektet på sin lott när vattnet dragit sig tillbaka. Han inledde nystarten med att anlägga en vingård, vilket inte fick särskilt positiva följder för att uttrycka händelseförloppet diskret.

Alla bidragen i jubileumsskriften lyfter fram eftersträvansvärda förutsättningar för det gemensamma samhällsbygget. Demokrati är så mycket mer än vad ett partisystem kan erbjuda. Några redskap diskuteras mer utförligt, bland annat kreativa mötesplatser som incitament för lokala initiativ, kunskap, bildning, lagstiftning, litteratur, konst och värderingar.

Som avslutning tecknar den nuvarande ordföranden Carlgöran Holm ett humoristiskt och varmhjärtat vänporträtt av sin nyligen avlidne företrädare Kjell Fredriksson som ledde föreningen under 30 år.

I en tid med sviktande intresse för föreningsliv håller Karlstads Humanistiska Förening med sin jubileumsbok en hög ambitionsnivå. Innehållet i jubileumsskriften står i bjärt kontrast till ämnet vid den första sammankomsten den 17 november 1900 i Tingvallagymnasiets lärarrum: Några minnesmärken från perserkrigens tid! Gemensamt för de flesta föreningar är att de har funnit sin nisch för att locka medlemmar och att de har förmåga att byta inriktning när tiden är mogen. Lycka till på den fortsatta resan!

Inge Bredin

Wermlandiana 2025:3

Berg, Sara, Kvarlevor av dagen. Bokförlaget Faethon 2025. 64 s.

Torsby-bördiga Sara Berg har en rik bokutgivning på sitt CV. Hon har skrivit tjugo barnböcker med Karin Frimodig och två fackböcker för vuxna tillsammans med Rebecka Bohlin. Men debuten kom långt tidigare, redan som nioåring, då Saras dikter publicerades. Nu är det åter poesi, med nya perspektiv och en annan omvärld.

Kvarlevor av dagen, själva titeln, tolkar jag dubbelt. Det rör sig om tingliga kvarlevor i hemmet: “på golvet kvarlevor av dagen/avtrampade byxor strumpor”. Men jag läser det också som intryck som stannar kvar från dagen, kvarlevor som blir dikt. Vad är det då som lever kvar?

Samlingens dikter rör sig från familjeliv och vardagspussel till politik och världshändelser. Det är en korsklippning mellan dessa verkligheter; vardagens glädje och vedermödor, och en omvärld som präglas av klimatförändringar, krig och konflikter. Dikterna fångar på så sätt komplexiteten i att leva i en globaliserad tid, i ett land som på många sätt fortfarande är tryggt och välmående. Olika globala kriser hotar även vår del av världen, men det mest framträdande varslet handlar om vårt eget samhällssystem - ett alltmer ojämlikt och cyniskt sådant där människor tvingas in i otrygghet. Ett exempel på detta är dikten med den återkommande raden “här slutar allmän välfärd” som med en stor portion humor pekar på välfärdssamhällets brister. Dikten kunde för övrigt höras i Dagens dikt i P1 den 3 juli i uppläsning av Lydia Ahlsén. I vissa dikter riktas den samhällskritiska udden direkt mot makthavarna och vår regering.

Just humorn och lekfullheten är genomgående i samlingen. Man märker en flödande ordglädje, där det leks friskt med olika litterära och populärkulturella referenser som förstärker ett ironiskt drag. Dikterna uttrycks i olika form: från det helt fria, genom olika formexperiment och dikter med rim och/eller rytm, till den strikta sonetten.

Bokens omslag är skapat av Anneli Furmark i vad som ser ut att vara pastellfärg. Pastellen ger en känsla av enkelhet vilket samspelar med det alldagliga motivet: ett vanligt hyreshus i ett vanligt område där man tänker sig att vanliga människor bor. Sara Bergs dikter bär en sorg över ett samhälle som inte längre underlättar för så kallade vanliga människor. Men det finns också hopp mellan raderna - om en allmän väg som inte är slut. Eller snarare om en ny allmän väg. På det temat vill jag avslutningsvis lyfta fram en dikt i sin helhet, ett fyndigt och träffsäkert samtidskollage.

wherever I lay my head is home

trivs bäst i öppna kontorslandskap

klipp av rötterna borsta av skorna

packa väskan packa upp hemma

take me down to the paradise city

gräsklippande robotar får namn

och hundkojor för natten

folk sover under broar

what comes around goes around

en dag skall sist stå först

i försäkringskassans telefonkö

en röst ska svara och bevilja allt

                                                                                                            Pontus Gustafsson

Wermlandiana2025:3

Berg, Sara & Frimodig, Karin, Tänk om tusen myror. Dikter för barn och vuxna. Fotografiska bilder: Horst Tuuloskorpi. Heidruns förlag 2025. 74 s.

Tänk om tusen myror är en härlig fotografisk bilderbok för barn och vuxna och jag vet inte vad som kommit först i tillkomsten av denna diktsamling, Tuuloskorpis bilder eller Sara och Karins dikter. Horst Tuuloskorpi gav ut flera fotoböcker redan på 1970-talet. Jag minns särskilt Mummel. Om väntan på en liten unge. Han gjorde även fotoböcker som När skog blir trä 1978 och Trålfiskarna 1980, alltid i svartvitt. I Tänk om tusen myror är det färgfoto som gäller. Titta på illustrationen till dikterna Mjuk eller Smiley! Jag vet inte om Tuuloskorpi har någon värmlandsanknytning men han har samarbetat med Bengt Berg i flera böcker utgivna av Heidruns förlag.

Sara Berg och Karin Frimodig har också kommit ut med flera böcker tidigare, bland andra den glada bildersboksserien om de kvinnliga piraterna och böckerna om Noomi. Sara Berg är den av de två som har värmlandsband, uppvuxen i Torsby som hon är. Dikterna i Tänk om tusen myror vänder sig framför allt till barn, tycker jag, och handlar om vanliga saker som att fråga chans, om små och stora djur och mycket känslor. Och ofta om naturen. Bland dem hittar jag flera små pärlor som Kvällsgråt, Sommarfönster, Shakira, Våren och Brev till en älskad lärare. men det är framför allt till bilderna jag vill återkomma gång på gång.

Våren

Fyra sura getter
Och åtta trötta får
Sprang alla runt i hagen,
I längtan efter vår

På morgonen kom hagel
På eftermiddan sol
Och våren kände tvekan
Det var likadant i fjol

Då målar hundra sländor
Varje körsbärsblomma skär
Citronfjärilen fladdrar till
Och så är våren här

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2025:3

Björkqvist, Lars-Olof, Alfred Ekstam. Från mjölnarson till konstnär. Votum 2025. 201 s.

Lars-Olof Björkqvists bok är en mycket välskriven och fängslande skildring av konstnären Alfred Ekstams och hans konstnärsgärning, rikt illustrerad med bilder av målningar och foton från hans liv

”Med värme och lyhördhet har Lars Olof Björkqvist ställt samman historien om Mangskogssonen som vi får följa i både glädje och sorg. Den fördjupar kunskapen om ett konstnärskap och blir en pusselbit som vi saknar i vår historia om ett livsöde som är värt att bevara in i framtiden,” skriver Rackstadmuseets chef Anneli Strömberg i sitt förord.

Lars-Olof Björkqvists intresse för lokalhistoria fanns redan i hans barndom. Men när han 1999 förvärvade Alfred Ekstams barndomshem och återkommande bostad genom hela livet, Haglycka i Gylterud i Mangskog, fick hans intresse ett nytt djup och inriktning. I 25 års tid har han forskat i Alfred Ekstams liv, intervjuat människor som fortfarande hade minnen av honom, läst om honom i brev och böcker, letat upp och fotograferat skisser, oljemålningar, pasteller, akvareller samt kol- och blyertsteckningar.

Resultatet har blivit en både lättläst och otroligt intressant bok.

Alfred Ekstam föddes 1878 som näst yngst av sex syskon, Fadern som var mjölnare gick bort redan 1881. Alfreds bröder fortsatte som mjölnare och arrenderade olika kvarnar men stöttade Alfred som ville något annat. Han blev lärling hos målarmästare Rollén i Edane och skicklig dekorationsmålare i traditionell allmogestil. Dekormåleri av Alfred på dörrar, dörrfoder, skåpluckor, möbler, skåp samt tak finns än i dag omsorgsfullt bevarat i stugor och gårdar runt om i Mangskog och Brunskog. Med egna hopsparade pengar studerade Alfred under två år 1898–1900 vid Tekniska skolan i Stockholm, nuvarande Konstfack, och fick direkt efter avslutade studier anställning hos bröderna Eriksson i Taserud i huvudsak som dekormålare av möbler. Under tiden utvecklades hans eget måleri under påverkan av både Gustaf och Maja Fjaestad samt Bror Lindh tills han 1910 blev konstnär på heltid.

Som sådan är han i sina bästa stunder, och de är många, en fantastiskt fin porträttmålare och landskapsmålare.

Runt omkring sig hade Alfred en skara konstnärsvänner. Utöver Bror Lindh framför allt Per Tellander och Gustaf Thorsander. En annan vän var den legendariska Ester Bond med sommarbostaden Rinntorp, ”nästan ett annex till Rackenkolonin”, inte långt från Haglycka. Stor betydelse för Alfred Ekstam fick arkitekten Ludvig Matsson som 1919, när han efter nio år äntligen lyckats förmå Alfred till hans första egna utställning i Arvika, kvällen innan utställningen tog sig in i utställningslokalen och justerade Alfreds blygsamma priser till högre nivåer. Utställningen blev en succé och när den var över hade Alfred sålt nästan allt. Men pengarna spenderade han inte på egen förkovran utan friköpte brödernas kvarn.

Alfreds stora kärlek i livet var dottern till den berömde skagenmålaren Viggo Johansen, Nanna Johansen, som 1904–1907 var snickarlärling och blev gesäll hos bröderna Eriksson i Taserud. En kärlek som var besvarad men som fick ett abrupt slut då Nannas far satte stopp för den.

Själv kan jag inte låta bli att fundera hur Alfreds fortsatta liv hade blivit tillsammans med Nanna som ett av konstnärsparen i Rackenkolonin och med kontakter med Nannas syster Ellen, gift med konstnären Johannes Ottesen som ingick i den mycket speciella konstnärskolonin Hellenerne och med kretsen runt Nannas far konstnären och konstprofessorn Viggo Johansen i Köpenhamn och hennes mor Martha Johansen, kusin med Anna Ancher.

Så blev det inte nu men Nanna tog sig senare i livet flera gånger till Mangskog och Haglycka för att delta i festligheter där.

Alfred Ekstam gick hastigt bort i maj 1935, 57 år gammal.

I Värmland har vi all anledning att vara mycket tacksamma till Lars-Olof Björkqvist för den fantastiskt fina och vackra bok, mycket fint formgiven av Per Kollberg, han skrivit och sammanställt om den mycket sympatiska människan och fina konstnären Alfred Ekstam.

Lena Sewall

Wermlandiana 2025:4

Boken om Kärrbackstrand. Ovansjö Bygdeförening 2025. 296 s.

Det kommer påfallande många lokalhistoriska verk som behandlar norra Värmland. En del av ”skulden” till det har Ovansjö Bygdeförening, som under nu många år sysslat med att dokumentera övre Klarälvdalens historia och publicerat flera böcker i ämnet – bland annat en om säterlivet, som blev utsedd till Årets Hembygdsbok för Värmland 2022 (och som fick ett hedersomnämnande i rikstävlingen samma år). Föreningen arbetar systematiskt och idogt med såväl muntliga traditioner som med studier av kartor och andra handlingar i arkiven. När de samlar sina resultat i bokform gör de det också med höga krav på formgivning och tydlig struktur, till båtnad för läsaren. Mångas expertis är knuten till gruppen och därför blir resultatet så bra.

Nu har de gett ut ännu en omfattande lokalhistorisk bok, den här gången om fyra hemman i det område som kallas Stranna, i Norra Finnskoga socken: Havån, Strandberget, Kärrbackstrand och Lövberget. Den här gången får vi en redovisning av hela bebyggelsen (inklusive fritidshusen), stuga för stuga, med uppgifter om vilka människor som bott på ställena sedan de kom till och fram till idag.

Här har vi alltså gefundenes Fressen för alla släktforskare med rötter i bygden! Det är inte heller endast hårdfakta ur kyrkoböckerna som redovisas, i många fall finns det också traditionsuppgifter som berikar framställningen. Det kanske mest framträdande av allt är ändå den överdådigt rika floran av foton. Husmiljöer i mängder och än fler fotografier på människor i olika generationer fram till idag, inklusive barnen (de som inte velat vara med på bild har förstås sluppit). Utöver detta finns det mycket att finna också för den som är intresserad av kartor. Det går alltså alldeles utmärkt att i fantasin orientera sig till exempel längs vägen mellan Örsängsåsen och Limpergården (i Strandberget) eller återfinna Stranna Folkets Hus, Nordvärmlands ”dansmecka”, där Charlie Norman och Alice Babs samlade hela 1100 åskådare någon gång på 50-talet och boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson uppvisningsboxade mot Silver Gunnar Nilsson.

Att jag djärvs kalla Boken om Kärrbackstrand föredömlig beror inte minst på att man vinnlagt sig om att göra boken attraktiv även för oss som inte bor på platsen. Layouten tilltalar, en hel del bilder är rent ut bedårande vackra, registren finns där – och förordet berättar pedagogiskt om hur man arbetat, och vilken litteratur man använt, utöver det som hämtats ur muntliga och skriftliga källor.

Kärrbackstrand med omnejd är bara att gratulera. Applåder till bygdeföreningens eldsjälar, som får det att hända!

Peter Olausson
Wermlandiana 2025:3
Publiceras även i Näverluren

Breet, Catriena, Nallegård. Ill.: Sofia Holt. Visto förlag 2025.

Catriena Breet är född och uppvuxen i Säffle där hon har sommarbostad men hon har bott i flera andra länder innan hon återvände till Sverige och Stockholm. I botten har hon en lärarutbildning. Nu debuterar hon som barnboksförfattare med Nallegård, en liten kapitelbok för barn från fyra år. Nallegård är en välgjord, omsorgsfull berättelse som blinkar mot flera barnboksklassiker. Jag tänker på Nalle Puh och andra engelska berättelser men Breet har hittat en egen ton. Vi måste bara acceptera och gå med på att gosedjur kan kommunicera med både människor och levande djur, och det vet vi ju att små barn kan.

Flickan Maja ska fylla år och har bjudit på kalas. Hon har borstat Nallegårds päls och knutit en röd snusnäsduk runt hans hals. Bland paketen finns ett extra spännande paket som Nallegård håller ögonen på. Det visar sig innehålla en stor nallebjörn, en gosebjörn till!

Medan Nallebjörn blir kvarglömd i trädgården under störtregnet som avbryter kalaset, får den nya björnen sitta bredvid Maja och äta tårta. Nallegård blir så ledsen att han går sin väg, in i den farliga skogen. Där är det verkligen farligt men där får han också vänner, både Freddie dansmusen och Luna, den lilla vita kaninen. Livet blir inte lätt för de tre vännerna. Freddie har mist sin lilla musfru och fem små ungar och Luna har nästan svultit ihjäl i den kalla vintern innan hon räddas av Nallegård. Men de har varandra.

Ett år går och de tre vännerna har det kämpigt när Luna, i jakten efter mat, en dag upptäcker en bild på Nallegård uppsatt i ett träd. En efterlysning! Kan det vara Maja som satt upp den?

Kom, säger Nallegård till Luna och Freddie, kom så går vi! Och visst är det Maja som satt upp bilden och visst blir hon lycklig när hennes Nallegård kommer tillbaka. Och hans små vänner är lika välkomna.

Sofia Holt som illustrerat boken är utbildad designer och bosatt i Karlstad. Hennes bilder är omsorgsfulla och ömsinta. Speciellt kul är panoramat över julbordet, där alla tre vännerna äntligen får äta sig mätta.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2025:3

Brorson, Alf, Breven från Ottebol 1895–1950. Sahlströmsgårdens vänner nr 18 2025. 136 s.

Den väldiga samlingen av brev och andra dokument vid Sahlströmsgården i Utterbyn berättar många detaljer om familjen Sahlströms konstnärskap i början av 1900-talet. Familjen umgicks vitt och brett med grannar och med konstnärskolleger vilket gör att breven också utgör pusselbitar till så många andra historier, om andra människor och andra bygder. I den nya volymen från föreningen Sahlströmsgårdens Vänner har Alf Brorson valt ut brev som skrivits av Gustaf Sahlström, hans hustru Lina och deras söner Torbjörn och Ragnar. Från 1890-talet var familjen bosatt på gården Olofsberg i Östra Olebyn i Ny socken, långt ifrån Utterbyn. Avståndet gjorde givetvis sitt till att det verkligen blev brevväxling mellan syskonen och andra, eftersom man inte kunde besöka varandra så ofta. Alf Brorson beskriver vardagen genom att plocka ut det viktigaste ur totalt omkring 90 brev. Som boktiteln säger rör det sig om brev skrivna ända fram till 1950.

Det handlar, förstås, mycket om familjeangelägenheter som hälsan, umgänge, affärer och resande.

Eftersom familjen i Oleby också berättar om grannarna och vad som händer i deras nya hembygd blir brevboken också en bok om delar av Ny socken. Det är extra värdefullt med tanke på att just Ny inte är en särskilt omskriven bygd i lokalhistorien. Det är landsbygd, men järnvägen gick intill och vid det närbelägna Ottebol fanns en station, som också drog till sig annan bebyggelse. Järnvägen figurerar då och då i breven. Den förändrade mycket av tillvaron och öppnade världen, inte minst för emigrationen som familjen på Olofsberg också skriver om då och då.

Orostiderna i början av 1900-talet – med vapenskramlet inför det som till slut skulle bli unionsupplösning – får sitt utrymme, likaså andra världskriget med militära inkvarteringar, flyktingtrafik från Norge och ransoneringarna och deras betydelse för hushållet. Thorbjörn Sahlström skriver till exempel i ett brev från december 1940 om ett plan han sett över Nysockensjön: ”det gjorde en extra lov över Åmotfors, skulle väl ta en extra titt på Norma projektilfabrik.” Det var inte  första gången tyska plan ”förirrat” sig in över värmländskt luftrum här i bygden.

Den lilla boken är, som alltid när det gäller Alf Brorson, mycket välskriven och därigenom är händelseförloppen lätta att följa. Mycket är kommenterat i en omfattande notapparat och i ett avslutande kapitel får vi ett slags summeringar av bygdens historia och en närmare beskrivning av endel av e personer som ofta nämns i breven. Det är värdefullt för möjligheten att kunna orientera sig i den brevvärld vi får ta del av. Illustrationerna är många och bidrar till att göra framställningen levande.

Peter Olausson

Wermlandiana 2025:3

Publiceras även i Näverluren

Dahlén, Rune W, Förebilder. Berättelser om kvinnor i väckelsehistorien. Votum Förlag 2025. 449 s.

Den här boken handlar om personhistoria, kyrkohistoria och kvinnohistoria. Rune W Dahlén, teol. dr i kyrkohistoria, bosatt i Kil, såg behoven av att skriva mer om kvinnor i kyrkohistorien och alldeles särskilt väckelserörelsens tid – det ”långa 1800-talet”. Det har skrivits många biografier över kyrkohistoriens män, desto färre över kvinnor.

Men kvinnorna har gjort mer eller mindre synliga insatser, de har fyllt kyrkbänkarna men det kom att dröja länge innan de fick ledarskapsuppgifter eller predika.

Den äldsta bland de fem kvinnor som är huvudpersoner i boken föddes 1798 och den yngsta avled 1950. De gjorde alla betydelsefulla insatser som andlig vägledare, diakonipionjär, författarinna, predikant samt missionär och missionslärare. De är inte förut okända men här får de verkligen spela huvudrollen.

Av de fem kvinnorna är det två som har tydlig värmländsk koppling. Den äldre av dem är ”Mor i Vall”, Maria Nilsdotter (1811–1870) från Karlskoga som greps av väckelsen genom den schartauanske prästen Erik Berggren i Karlskoga på 1840-talet, sedan kom att bli en ”entreprenör” som startade barnhem och skola i sitt hem Vall, och som blev stammor i en verklig dynasti av frikyrkliga ledargestalter både lokalt och nationellt. Sonen Carl Johan Nyvall grundade missionsföreningar i hela Värmland, och var en grundare av Svenska Missionsförbundet.

”Mor i Valls” minne har vårdats på olika sätt och hennes gård inköptes på 1990-talet av en förening för att bli en minnesgård, men har sedermera sålts till privatbostad. Huset från Vall som användes som skola finns numera på Karlskoga folkhögskola.

Det andra värmländska inslaget är Betty Janson (1835–1926). Hon var visserligen född i Edsleskog och bodde en stor del av sitt liv i Åmål, men Södra Skarbol i Svanskog kom att bli hennes hem under uppväxtåren och hon är också begravd på Svanskogs kyrkogård.

Det klart längsta kapitlet i boken handlar om Betty Janson, inte bara för att Rune W Dahlén har en personlig koppling till henne. Runes farföräldrar tillhörde Bettys vänkrets hemma i Åmål. Betty efterlämnade också ett rikt källmaterial i form av 33 böcker och brev som numera finns hos hennes släkting Tomas Hagenfors i Hallsberg.

Rune W Dahlén är skolad historiker men boken har en vidare ambition att bara utreda de här kvinnornas levnadsöden. De är för Rune förebilder, som anges i boktiteln. Han bär med sig ett inifrånperspektiv på kvinnorna och deras roll i det som skulle bli Svenska Missionsförbundet och dess efterföljare Equmeniakyrkan. Ibland gör Rune sig själv synlig i texten.

För den som inte är hemma i väckelsen och frikyrkorna finns ett inledningskapitel som ger en koncentrerad bild av denna historia.

Precis som för Betty Janson, så älskar Rune berättelserna. Boken är tjock, nästan 450 sidor. Den är rikt illustrerad med både historiska och nutida bilder.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2025:3

Edgren, Malin, Slutstriden. B. Wahlström 2025. 142 s.

Snaran dras åt kring barnhjältarna i Malin Edgrens tredje bok i Storvikstrilogin, Slutstriden.

Värmlänningen Malin Edgren är civilekonom i botten men ägnar sig numera helt åt sitt författarskap och hon ska ha en eloge för sin trilogi där hon i form av lättillgänglig spänning delger barn insikter som är viktiga. Jag tror att hon enar att alla barn har superkrafter om de bara tas tillvara. Att det är lätt att manipuleras av vuxna som söker makt, att det är oerhört plågsamt att tvingas svika ens kompisar!

I Slutstriden har Quartus Regnum (Fjärde Riket) upptäckt att barnen fått inblick i deras planer. De varnar barnen genom att låta grannen Ragnars hus brinna upp, dessutom låter de hamnskiftaren Filippa förgöra sin bästa vän och värst av allt, nu hotar de att ta Tina, Yrjös älskade lilla syster om han inte går med på att samarbeta med dem. Till slut är det faktiskt Tina som med sina superkrafter får hela det kraftfält som omger Storvik att kortslutas och explodera och laboratoriet med alla de små människobottarna gå upp i rök. Här finns många allusioner på Hitlers nazism. Lite märkligt är det dock att inga föräldrar upptäcker vad som försiggår i Storvik, men enligt Edgren har ett enzym i dricksvattnet gjort att de inte förstår vad som pågår.

Trilogin vänder sig till barn i 9 till 12-årsåldern.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2025:4

Ehne, Gunnar, I e stora bok. Millmarkôrns samlade dikter. Obundnas förlag 2025. 203 s.

Tjugo år efter Gunnar Ehnes bortgång utkommer nu hans samlade dikter, i en utgåva som inkluderar alla volymer han publicerade, inklusive en rad efterlämnade dikter. Gunnar Ehne, i många år verksam på gården Hultsätra i Östmark, skrev flertalet av sina dikter på mål och kallade sig ofta Millmarkôrn – vilket också var namnet på den första diktsamling han gav ut (Förlaget Rallarros 1980).

Gunnar Ehne var kanske den främsta av senare tiders värmlandsförfattare som diktade på mål. I ”Millmarkôrns” fall på sörmarksmålet – som för övrigt kan höras på den ljudbok som samtidigt ges ut, med inläsning av Roger Ericsson.

Förlaget Obundnas drivs av Johan Bonander, tillika kyrkoherde i Fryksände pastorat. Hans egen favoritdikt är ”Kvällsböna”: ”Den gudsbild som dikten ger uttryck för är en tillåtande, nådefull och älskande Gud, mån om mänskligheten och skapelsen. Den här andliga vinkeln genomsyrar det mesta som Gunnar Ehne har skrivit. Här finns ofta ett ljus, en pillemarisk humor och livsglädje. Men lika ofta uttrycks en melankoli och ibland förtvivlan över hur tiderna förändras.”

En av Gunnar Ehnes mest kända dikter, och som emellanåt citeras i begravningsannonser, är ”Kvällsböna”, som inleds så här: ”Har du nôn skog/ i din himmel, du Gud/ Te gå i en finen kväll/ En tocken där gammel skog, du vet/ mä smörsôpp å kantarell”.

Nostalgi och krassa insikter om livets korthet återkommer i många dikter, där ett slags bitterljuv medvetenhet om alltings ändlighet går som ett molltyngt stråk genom många av texterna. Som i ”Augustimånsken”, som slutar så här: ”Nu går månen på nytt igen/ och allt är gammalt och längesen, / snart är mig stjärnorna nära/ I ensamma nätter de le och vaka/ och intet på jorden kommer tillbaka/ – Så är att leva, min kära.”

Förvisso finns inslag som kan te sig aningen valhänta (”Och svårt är att vara en livad lax/ i världens akvarium”). Men i många av dikterna ljuder en högre ton och då har texterna mycket att ge. Kanske är det just blandningen av ett slags naiv tro blandat med illusionslöshet som ger Ehnes diktning dess särart.

Björn Erik Gustavsson

Wermlandiana 2025:3

Eklind, Åsa, Pensionat Karibien. Paviljong förlag 2025. 221 s.

Åsa Eklinds debutbok släpptes i juli, och ett lockande omslag signalerar en feelgood-roman som utspelar sig i två olika tidsåldrar. Åsa Eklind har berättat att intrigen föddes under en semestertripp 2017. Ett snabbt skrivet grundmanus blev sedan liggande några år, innan det plockades fram ur gömmorna och färdigställdes.

Med driven berättarstil och en humoristisk ton bygger Åsa Eklind upp sin berättelse som bygger på insikten om hur lätt vi kan luras – och bli lurade – av flödet i sociala medier. Tänk om semesterbilderna inte alls är tagna på plats? Tänk om selfien är tagen mot en fondtapet? Tänk om det bara är ett fotomontage, medan avsändaren aldrig har lämnat sin lägenhet?

När huvudpersonen Sara, en försiktig och allt annat än resvan tjej blir lite på lyran på en fest råkar hon ”avslöja” att hon beställt en kryssning i Karibien. Alla jublar, utom Sara själv för det är ju inte sant. Hur ska hon ta sig ur den här situationen? Lösningen blir en noggrant uppdiktad reseskildring på nätet och två veckor på ett gästgiveri i skånska Mölle. Det blir ändå en vistelse som förändrar Saras liv på flera plan. Några gamla kärleksbrev kommer att avslöja Saras biologiska ursprung, göra att hon hittar nya släktingar, och givetvis också kärlek. Det är ju feelgood!

Författaren Åsa Eklind har tidigare har lärare i svenska och religionskunskap på gymnasienivå. Hon bor i Karlstad. Idag arbetar hon som egenföretagare, kursledare, frilansjournalist och nu även författare. Jag noterar en flödande berättarglädje, en kul och väl genomtänkt intrig och en dialog som ger liv och karaktär åt bokens persongalleri.

Pensionat Karibien har även kommit ut som e-och ljudbok, inläst av rutinerade uppläsaren Anja Lundqvist.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:3

Eriksdotter, Annika, Höljes rallycross backstage. Bild, text & form 2025. 128 s

Jag känner till Annika Eriksdotter i rollen som pedagog, konstnär och fotograf och blir överraskad av att hon gör en bok om rallycross. Hon har visserligen beskrivit norra Värmland i tidigare fotoböcker, men vad fick henne att fastna för Höljes och motorsporten?

Hon inleder med en kort text om sitt möte med rallycross i Höljes och det myller av liv som utspelar sig några få sommardagar på en bergssluttning vid Klarälven långt upp i norra delen av Värmland. Hon fångades direkt av stämningen och gick under flera år i rad runt med sin kamera och det är fotografierna som dominerar bokens berättelse om det exotiska mötet mellan människor, natur och motorsport. Rallycross får vara navet berättelsen rör sig runt men Annika Eriksdotter har med kameran sökt sig till det som kretsar däromkring. Det finns en bredd bland besökarna på rallyt och dem får vi möta men också stämningen kring detta möte och hur naturen omsluter det hela. Det är inte en dokumentär berättelse utan ett konstnärligt perspektiv där hon visar oss kontrasterna mellan aktivitet och stillhet, människa och natur, individ och grupp. Hennes skildring ger oss en inblick i tävlingens unika atmosfär men också i hennes upptäckarlust och utforskande.

Anita Stjernlöf-Lund står för grafisk form, detta är en bok i det lilla formatet (A5) där innehåll möter form. Papprets matta yta är taktilt och ger fotografierna ett naturnära uttryck. Boken kan tack vare den öppna ryggen med sina synliga röda bindningstrådar läggas öppen utan att den strävar mot att sluta sig igen. Ibland täcker bilderna hela uppslaget och då utan marginaler, andra gånger är det motsatspar med två olika bilder som på något sätt kommenterar varandra. Det kan vara lava på en stubbe i relation till en man med långt skägg eller en serviceman som fixar med bilen kontra en orkestermedlem som fixar med sitt blåsinstrument. Detta blir ett roligt berättargrepp som visar på den mångfald av aktiviteter och stilar som samlats på samma plats. Ibland blir det dock förvirrande att det inte finns någon marginal mellan bilderna, de flyter in i varandra på ett sätt som gör att det blir otydligt.

Boken domineras av fotografier men innehåller också intervjuer och citat från vanliga besökare men också legendarer inom rallysport och andra kända ansikten. Man får en känsla av att det är många som återkommer från år till år.

I slutet av boken finns kortfattad fakta om rallycrossen i Höljes, så pass att man förstår arrangemangets karaktär, historia och omfattning. Jag tror boken fungerar väl som igenkänning för de som varit där men också för att nå nya besökare. Boken gör att jag känner mig lockad att åka till Rally Magic i Höljes nästa sommar, även om jag aldrig intresserat mig för rally.

Monica Furu

Wermlandiana 2025:4

Eriksdotter, Annika, Jag förstod allting utom mitt eget liv. Bild,text&form 2025. 131 s. 8 opaginerade s.

Annika Eriksdotter, värmländsk konstnär, fotograf, brodös, konst- och kyrkopedagog, har skrivit en starkt berörande bok om sin mammas bror David.

Jag förstod allting utom mitt eget liv, skrev morbrodern i ett brev hem sommaren 1943. Han var då sedan en tid intagen på Ulleråkers mentalsjukhus. En sommardag 1943 hade han cyklat till tågstationen för att åka iväg till ett läkarbesök – vilket slutade med att han mot sin vilja blev inlagd på Ulleråkers mentalsjukhus.

I Annikas bok får man följa Davids och familjens liv i korta och längre utdrag från dagböcker, brev, arkiv och broderns journal samt bilder ur fotoalbum.

Hemma har David varit aggressiv och hotfull. Han tål inte sina syskon och den yngre brodern har till och med måst utackorderas från hemmet av rädsla för att något annars skulle kunna hända honom. Vistelsen på Ulleråker blir lång men på mentalsjukhuset sätter han själv ihop en TV åt en översköterska som han fått starka band till och tillverkar sedan också en egen TV. Han utbildar sig till elektriker, får arbete på en radiofirma i staden och tar körkort. På 60-talet blir han utskriven från Ulleråker, får egen lägenhet, firma och verkstad. Han träffar ofta den 19 år äldre översköterskan och reser med henne till Norge, Värmland och Gotland.

Samtidigt får man följa familjens liv på gården och hur Davids psykiska ohälsa påverkar dem. Systern försöker ofta hälsa på honom men gifter sig och flyttar till Värmland 1961. 1962 föds hennes första barn, Annika, som när modern dör 2012, 80 år gammal, blir den som får överta rollen som den David irriterar sig på. När Annika 2016 får läsa Davids journal från Ulleråkers sjukhus förstår hon vad han varit med om. Men också vilken oerhört pressad uppväxt Davids syster, Annikas mor haft, som fick leva hela sitt liv i broderns mörka skugga.

Men allt har inte varit mörkt. David uppskattar att få berätta om sitt liv för Annika, få hjälp att handla, plocka fram adventsljusstaken, få städat och tvättat och när våren kommer få blommor på balkongen och pelargoner i fönstren. Just pelargonerna verkade påminna honom om något ljust från föräldrahemmet.

På Nobeldagen 2016 dör David på ett hospice.

En stramt berättad och som sagt starkt berörande skildring av Davids och hans familjs liv. Fint illustrerad med bilder ur familjealbum och foton av Annika. Dessutom utsökt vackert formgiven av Anita Stjernlöf-Lund som också svarar för det mycket fina omslaget.

Lena Sewall

Wermlandiana 2025:3

Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Ett sista hopp. HarperLove 2025. 272 s.

”Under bråkdelen av en sekund såg hon livet som en regnbågsskimrande såpbubbla, som från ett litet spår av skum växte sig allt större och förvandlades till något vibrerande, ogripbart och magiskt.”

Det är nog inte vanligt att man betraktar livet på det sättet. Men det gör Monika, kallad Monkan, som är en av blott tre huvudaktörer i Jessica Erikssons och Stefan Holms äventyrsroman Ett sista hopp, och iakttagelsen är föranledd av att hennes 87-årige far ligger på sjukhuset i Karlstad och troligtvis inte har lång tid kvar. Det har i gengäld – även om vi självfallet aldrig kan veta… – den gamles son Tommy, som följaktligen är Monkans bror. Tommy är dessutom it-tekniker, socialt måttlöst begåvad, vältränad långt utöver genomsnittet och hängiven stavhoppare på veterannivå. I denna akrobatiska och komplicerade teknikgren göre sig de otränade icke besvär.

Linda Sandblom med rötter i Örnsköldsvik och sedermera forskningsassistent vid Karlstads universitet är kvinnlig huvudrollsinnehavare nummer ett, försåvitt Monkan rankas som (i dubbel bemärkelse) god tvåa. Under de senaste tre åren har den i såväl teori som praktik konstnärligt sällsynt talangfulla Linda varit Tommys sambo. Hon är en s k highly sensitive person, som sådan medveten om sin exceptionella känslighet, ja så till den grad att hon i berättelsens inledningsfas fattar det drastiska beslutet att lämna Tommy för gott och återvända till Ö-vik. Tommy har visserligen trots sin gubbiga glass- och musiksmak uppenbara drömprinsegenskaper, men hon blir aldrig sedd, förutom över axeln, och tvingas oavlåtligt spela andrafiolen i deras relation.

Läget är förvisso kaotiskt. Den gamle ligger för döden, Tommy och Linda tycks på väg att skiljas – utan att han vet om det – och som lök på laxen håller Tommy på att ladda upp för det som ska bli hans livs, men också hans livs allra sista, tävling: veteran-EM i Neapel. Dit ämnar han flyga om några dagar. Men när han till sist inser situationens allvar, vilket han gör då Linda offentliggör skilsmässostrategin, lyckas han övertala henne att följa med till Neapel i deras gemensamma automobil. Hon godtar propån men står ändå fast vid sin ursprungliga plan och hotar att avbryta asfaltsnötandet i först Göteborg, senare i Malmö, därefter i Köpenhamn, och om inte förr, så åtminstone i Berlin.

Åtskilligt i Ett sista hopp påminner om författarnas tre château-romaner, medan annat skiljer. Kapitlen (hela 53 stycken) är väsentligt kortare, huvudfiguranterna 55 respektive 50 år och alltså inte, som i de tidigare verken, 28–30, och relationsproblemen varsammare och mer samvetsgrant gestaltade denna gång. Det är svårt att inte fatta tycke för i synnerhet Linda men även för Tommy, vars helyllestuk tycks mig ovedersägligt. De bådas ödmjukhet och insikt om sina begränsningar och mindre tilltalande sidor imponerar. Till detta ska läggas att berättelsens slut är välgörande öppet. På springande punkter får vi som läsare inte veta ”hur det går” i fortsättningen. Underhållningskoefficienten från château-serien är lyckligtvis intakt.

”Äntligen stod prästen i predikstolen”, heter det i den kända mening som inleder Gösta Berlings saga. ”Äntligen satt stavhopparen i förarsätet” är inte oväntat den sats med vilken Tommy & Linda påbörjar sin händelserika road trip till landet där citronerna blomma.

Mats Parner

Wermlandiana 2025:3

Fura Bengt, Larsson Eje, Nilsson, Stefan, Smedbo Ulf, Nordmark-Klarälvens Järnvägar. Järnvägen i våra hjärtan. Trafik-Nostalgiska Förlaget. 2025. 240 s.

På hösten 1990 rullade de sista godstågen ut från Hagfors. Persontrafiken lades ned redan 1964. Minnen bleknar snabbt. Därmed är det värdefullt att det nu finns ytterligare en bok om NKIJ-banans historia. De fyra författarna har en varierande bakgrund, men en gemensam nämnare: De har alla genom yrke eller hobby kommit i kontakt med NKlJ-banan.

Boken är utgiven av Trafik-Nostalgiska Förlaget, och att den är nummer 358 i förlagets bokserie visar ju att järnvägsintresset är stort. Järnvägsentusiaster bör ha glädje av boken, men även alla med intresse för lokalhistoria, och inte minst de motionärer som idag trafikerar banvallen. Det handlar alltså om Klarälvbanan, den nio mil långa asfaltbanan mellan Karlstad och Uddeholm. Om cyklister och inlineåkare lyfter blicken kan de se spår av stationshus, lastkajer och någon enstaka spårstump.

Det var Uddeholmsbolaget som låg bakom den stora järnvägssatsningen. Banan band samman bolagets anläggningar. Från Karlstad fortsatte järnvägen ned till Skoghall och Vänern. NKlJ bildades 1880 och med centrum i Hagfors. Men redan 1870 började man bygga det järnvägsnät som så småningom band samman Filipstad, Hagfors och Karlstad. I boken beskrivs de olika bandelarna i detalj. Det gäller även varje litet sidospår. Flera sådana tillkom i samband med kraftverksbyggen. Boken är rikt illustrerad. Stationshus, banvaktsstugor och fordon presenteras, men också detaljer som broar, spårområden och ledningsstolpar. NKlJ var en av Sveriges först elektrifierade banor.

Men det var inte bara en tidig elektrifiering (1921) som utmärkte NKlJ. En järnvägsentusiast beskriver den som ”den sista genuint riktiga privatägda banan med person- och godstrafik.” Efter storhetsåren gick det sakta utför med både gods- och persontrafik. Nedläggningen 1990 föregicks av åtskilliga debattinlägg, och med landshövding Bengt Norling som en ivrig förespråkare för rivning. Han betraktade banan som ”en relik från forna tider”. I boken ställs frågan: ”Var det rätt att lägga ned NKlJ?”. Eje Larsson kommer fram till ett entydigt ”Nej” – och menar att banan idag hade bidragit till en positiv utveckling av Klarälvdalen.

Författarna tar oss med på resor längs järnvägen, men ger också en ingående beskrivning av NKlJ som bolag, förhistoria, lok, vagnar, spår – och inte minst vad som idag finns kvar utmed banvallen.

Formgivningen är kompakt, men det är förlåtet med tanke på alla högintressanta bilder. Det liggande formatet gör den kanske inte helt lättbläddrad. Men även detta är nog en petitess för de järnvägsentusiaster (och andra) som lär kasta sig över de 240 sidorna.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2025:3

Gråsjö, Frida, Lösa skott. Bokfabriken 2025. 265 s.

Lösa skott är den tredje boken i Gråsjös serie Morden på 17:e slussen. På omslaget anges det att här rör det sig om Cosy Crime. (Kan våldsbrott någonsin bli mysiga?)

Karlstadsbon Frida Gråsjö är jurist och undervisar på Karlstads Universitet men jag skulle tro att hennes hjärta finns i Dalsland. Den 17:e slussen ligger längs Dalslands kanal och hennes förra serie, Rosnässerien, tilldrar sig också i Dalsland.

Jag tror att man får störst utdelning av mordserien om man läser böckerna i följd för det är en udda grupp ”mordutredare” vi möter i det lilla samhället Södra Strandviken längs kanalen.

Och de har säkert blivit grundligt presenterade i de tidigare böckerna. Huvudperson HannaSand har återvänt till Södra Strandviken under sommaren för att ta hand om sin gamlemorfar som skadat en fot i en av de tidigare böckerna. Morfar är slussvakt i SödraStrandviken. De två har ett gott förhållande och har säkert klurat ut mordgåtor tidigare. Till gruppen måste man räkna Hannas vidskepelseälskande mor Mona.

Hanna som är jurist, arbetar för tillfället som brevbärare i trakten då hon blivit utbränd i Stockholm och behövt byta miljö ett tag, inte minst för att hon hotas av Silverligan som honavslöjade i den föregående boken i serien.

Miljön i Södra Strandviken är verkligen mysig och Hanna frossar i småkakakor och vin så fort hon får tillfälle. Det är sensommar och varmt och hembygdsföreningen ska fira invigningenav ett museum i fågelkonservator Kihlens ateljé. Där höll norska motståndsmän till under andra världskriget. Grannen Sune har skrivit en pjäs om detta inför invigningen och jagar nu byfolk som vill medverka i spelet. Motvilligt åtar sig Hanna en roll som nazist i pjäsen. Under framförandet går någonting dock fruktansvärt fel och en av de medverkande blir skjuten med lösa slott.

Gråsjö är en flyhänt berättare. Boken är lättläst och mysfaktorn hög och som fler recensenter påpekat är detta en dalsländsk variant av Morden i Midsomer. Jag blir inte riktigt klok på om det kommer ytterligare en bok i serien eller om detta är den sista. En gryende kärlekshistoria verkar nysta upp sig mot slutet, så vem vet…

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2025:4

Gustafsson, C G, Glöm dom inte. Om judiskt liv och förintelseöverlevare i Värmland. Bernhards förlag 2025. 217 s.

Boken skildrar framför allt judarnas historia i Värmland. Kända judiska familjer och platser dit judiska familjer kom och verkade. Vilken betydelse dessa familjer hade för den tidiga utvecklingen av Värmlands näringsliv, men även för kulturlivet.

Vi får en tillbakablick av viktiga händelser i den judiska historien i Sverige och i Värmland. Beskrivning av de olika områdena som judarna kom ifrån i Östeuropa.

Många av de överlevande som kom till Karlstad var kvinnor från Förintelselägren. Herrhagsskolan blev en viktig plats för mottagande av dessa kvinnor. De hade med sig ohyggliga berättelser som kom att beröra många. I boken får vi följa några judiska familjer och hur de senare kom att genomföra ett gediget och enträget arbete med att bygga upp framgångsrika företag i Värmland. Många började som kringresande gårdfarihandlare, men lyckades senare utveckla sin lilla verksamhet. Familjer som Fellander, Simansky och Münnich beskrivs. Även kända familjer som Pagrotsky och Mimi Pollak.

En av de mest framgångsrika judiska företagen var AB B Bergson & Söner, en trikåfabrik som var Värmlands största arbetsgivare med 300 personer anställda under 1950-talet.

Boken beskriver också de svårigheter som judarna drabbades av för att kunna verka och delta fullt ut i samhället. 1870 blev det möjligt för judarna att delta i det politiska livet och först 1973 valdes två judiska män in i Riksdagen.

Många judiska författare och artister färgade och berikade också Karlstads kulturliv. Alvar Anils revyer nämns, en samverkan mellan Isak Bergson och Dora Peltin. Även den kända skådespelerskan Mimi Pollak som gjorde succé på Karlstad Teater.

Synagogan i Klara och den mosaiska kyrkogården blev en viktig del i judarnas vardag. Även de Vita bussarnas och övriga frivilliga organisationers insatser beskrivs.

Boken illustreras också med många autentiska fotografier från denna tid, vilket bidrar till att levandegöra berättelserna.

Författaren är fritidsledare och äventyrspedagog och har genomfört flertalet resor till Europa i Förintelsens spår. Därför är boken även avsedd som undervisningsmaterial om judarnas historia. Det är en intressant dokumentation av denna tid och ger säkert flera en okänd kunskap om judarnas liv och öden i Sverige.

Den kan mycket väl användas som komplement i historieundervisningen, med tanke på den tidsandan vi lever i och just för att vi inte ska glömma!

Tuula Dajén

Wermlandiana 2025:4

Hägglund, Lasse, Ryttarinnan. Ill.: Anneli Lindström. Freja Förlag 2025. 220 s.

Ryttarinnan heter en nyutkommen roman av Lasse Hägglund. Den handlar om Sven, som känner sig misslyckad med livet i Stockholm, och flyr till Österlen. Den handlar också om hans på Österlen nyfunna vänner. Nisse, en skrothandlare från Värmland, som stannar till med sin husbil och blir kvar där med sin strävan efter att bli en god människa. Och Britta, den före detta gymnastiklärarinnan med sin hopplösa kärlek. En central roll har Bella, en stor, rufsig, ljusbrun och människovänlig golden retriever. Bella kommer att fungera som en katalysator, som får Sven, Brita och Nisse och några till i trakten att bli vänner, goda vänner. Och i bokens sista kapitel dyker Svens vuxna dotter Lisa upp. Läsaren blir bekant med Österlen och de små trivsamma byar och de milsvida sandstränder som finns där. Man får lyssna på sjörapporten och man får se fältpiplärka, mindre sångsvan, småsnäppa m. m.

Att det finns en berättartradition i Jösse härad, är inte bara ett talesätt, det är en sanning. Här kommer ytterligare ett bevis på detta. Lasse Hägglund är underhållande, han håller greppet om läsaren från sid 1 till 207. Berättelsen är händelserik, lättsam, frimodig och livsbejakande, den krumbuktar och girar men tappar aldrig grundriktningen. Språket är enkelt, rakt och tempofyllt, befriad från långa, tunga bisatser.

Man kan säga att det är en relationsberättelse i dur, det är många samtal över kaffekoppen och äppelkakan. Tonen snuddar stundom vid Niemi, Paasilinna och Jonas Jonasson. Men Hägglund håller sin stil, han tappar aldrig fotfästet, berättelsen känns verklig med riktiga, levande människor.

Ryttarinnan är Lasse Hägglunds debutroman, en synnerligen bra debut. Boken är mycket läsvärd, den är välskriven, sällan har man läst en så driven roman av en debutant. Lasse, som i många år verkat i skolvärlden, tilldelas med nöje betyget MVG. Och vi må hoppas att Lasse inte nöjer sig med denna bok, hans berättarförmåga har mer att ge!

Boken ges ut på bokförlaget Freja.

Göran Bryntesson

Wermlandiana 2025:2

Jonasson, Enar, Slaget om Gotland, Norlén & Slottner 2025, 197 s.

Vintern 1965–66 var lång och isande kall. Det är ett faktum. Att Sovjetunionen testade svensk beredskap under julhelgen är däremot Tolerudsbon Enar Jonassons påhitt. Han målar upp ett livfullt scenario där en svensk officer mördas av Spetznasförband och ett flygplan med sovjetiska soldater ”nödlandar” på Gotland. Bokens huvudkaraktär Viktor Högbom och hans pluton med fallskärmsjägare landsätts med fallskärm på den isolerade ön. De samverkar med hemvärnet och gör sitt bästa i en mycket besvärlig situation.

Författaren lyckas skapa både spänning och närvarokänsla tack vare stora kunskaper om militär verksamhet. Han får mig att tro på skildringen av fallskärmsjägarnas kamp mot ryssen, på statsminister Erling Tagessons lugn och klokhet och på skjutglada hemvärnsgubbar och manhaftiga dito gummor.

Högbom har ett förflutet som häradsbetäckare men har funnit den rätta och enda lagom till hjältedaterna under den iskalla julhelgen. Kärleksskildringen är riktigt söt.

Läsaren får även möta ett antal andra karaktärer: en prästfamilj av den gamla stammen, svenska fallskärmsjägare och en sovjetisk elitsoldat. De skildras med sympati.

I det stora hela beskrivs sextiotalsmiljön trovärdigt. Ett exempel: vid denna tid fanns ännu kringresande romer. I boken kommer de till de unga tus bröllopsfest anförda av en ”hövding”, en term som då ännu användes av vanligt folk. Att det drogs kniv före festen väljer jag att se som något som majoritetssvenskar trodde om romer snarare än som ett bidrag till mytbildningen kring dem.

För övrigt kan konstateras att det rådde avundsjuka och smiddes ränker mellan olika truppslag enligt Jonasson. Viktor Högbom misstänkliggjordes och utsattes för förhörsmetoder som jag inte trodde svensk militär använder i fredstid.

Jan Ollars

Wermlandiana 2025:3

Kadhammar, Peter, Den europeiska kommunismens uppgång och fall. Natur & Kultur 2025. 672 s.

Säfflebördiga Peter Kadhammar samlar i denna antologi tre långa reportageböcker om människor från en försvunnen värld som alla skulle kalla sig kommunister. Det gjorde en gång också Kadhammar och han konstaterar i sitt förord att det var en ganska ofarlig position; han läste, lärde sig och reste mycket.

Två av reportagen, Vi som var så lyckliga 2019 om Albanien och Fru Anna och generalen 2009 om Solidaritets framväxt i Polen har varit publicerade som böcker tidigare. Jag fokuserar därför på det nya, tidigare opublicerade reportaget från Stalins mönsterstad Magnitogorsk. Mitt ute på stäppen, vid Uralfloden där Europa möter Asien byggde diktatorn i början av 1930-talet världens största stålverk, Kombinatet kallat. Staden byggdes av lika delar frivilliga som hoppades på ett bra och tryggt liv som industriarbetare och tvångskommenderade småbönder. När Peter Kadhammar kommer dit tillsammans med fotografen Roger Turesson 1999 har Sovjetunionen upplösts, fabriken producerar mycket mindre än under storhetsdagarna och arbetarnas bostadsområden förfaller. Det som engagerar människorna är hockeylaget Metallurg Magnitogorsk och vodkan, som är allestädes närvarande. ”Den ryske mannen vill helst vara småfull hela tiden” konstaterar polischef Ivansjin med viss stolthet.

Peter Kadhammar tar oss med till den enda lilla kyrkan i staden, där en småfull präst serverar de fattigaste trashankarna lunch. Vi besöker stålverket där lokaler och maskiner är desamma som byggdes 1930, och miljötänket obefintligt. Vi får följa med en polispatrull under ett nattskift, där man ändå tar sig tid att bärga de som slocknat i en snödriva så de inte fryser ihjäl under natten. Han besöker även ett äldreboende och överraskas av trivseln och prydligheten. Häri ligger styrkan i Kadhammars skildring. Han reflekterar men värderar inte. Han möter människorna utan skygglappar och med ärlig nyfikenhet, och får svar därefter.

Peter Kadhammar skriver själv att han finner texten mer intressant nu än när den skrevs 1999. Jag förstår vad han menar. De förhållanden som beskrivs i det nya ”marknadsekonomiska” Ryssland bäddar för vad som komma skall; en ny diktator som liksom folket hyllar drömmen om det forna Sovjet. Dessutom skulle detta reportage aldrig ha kunnat göras idag. Den lilla luckan av öppenhet är stängd.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:4

Karlsson, Ulf, Lyckolatrinen. Bernhards förlag 2025. 357 s.

Lyckolatrinen är en berättelse som till stor del handlar om lumparlivets vedermödor, men även dess förtjänster med kamratskap och sammanhållning. Här är författaren väl insatt och beskriver detaljrikt händelser och utmaningar som åtta värmländska rekryter ställs inför. Han gör det på ett levande och initierat sätt.

Samtidigt berättas en parallell historia om vad som händer när soldaterna i skyttegrupp två, andra plutonen, sjätte kompaniet, gör ett mycket ovanligt fynd i den grävda latrinen under en övning. Om det verkligen är en lyckolatrin får läsaren vänta med att få reda på till det abrupta och överraskande slutet. Innan dess handlar den delen av historien om ett mycket avancerat häleri med långtgående internationella förvecklingar.

För den som gjort lumpen är det här definitivt en resa tillbaka till minnen från den egna värnplikten. Genom den väl beskrivna tiden som kamraterna i skyttegrupp två spenderar tillsammans, är det alldeles säkert en nostalgiresa för de flesta i den kategorin av läsare.

Med den aspekten i minnet kan man tycka att för en bredare läsekrets hade boken vunnit på att historien om fyndet i latrinen och vad som hände i den delen av berättelsen hade utvecklats mer. Det hade gett bättre balans mellan de två parallella berättelserna.

Rakt igenom är annars Ulf Karlsson roman lättläst. Språket är rakt och utan krusiduller hela vägen ända till sista raden.

Ulf Karlsson är en välkänd profil i friidrottsvärlden efter sina år som idrottsledare och inte minst som förbundskapten för svenska friidrottslandslaget 2001–2004. Under perioden 2005–2007 innehade han också en gästprofessur i ledarskap vid Göteborgs universitet. Han har även en bakgrund som yrkesmilitär under sex år.

Lyckolatrinen är hans första roman.

Gunnar Walldén

Wermlandiana 2025:4

Klenell, Johannes, Bananrepubliken Sverige. Hur politiker, välfärdskapitalister och PR-byråer utarmar demokratin. Natur och Kultur 2025. 225 s.

Johannes Klenell är journalist och författare. Han är också bördig från Lysvik i Värmland, vilket är anledningen till att hans bok Bananrepubliken Sverige. Hur politiker, välfärdskapitalister och PR-byråer utarmar demokratin anmäls i Wermlandiana. Han debuterade 2017 med romanen Det fria ordet. Till vardags är han verksam som kulturredaktör på tidningen Arbetet och han medverkar även på Dagens Nyheters kultursida.

Den aktuella skriften har ingen direkt anknytning till Värmland utan behandlar en nationell samhällelig angelägenhet. Klenell skärskådar personliga band, kamratskap och girighet bland grupper av lobbyister, PR-byråer och tankesmedjor och dess relationer till politiska partiers representanter i beslutsfattande instanser på kommunal, regional men främst nationell nivå, såsom riksdag och regering. Klenell beskriver en vänskapskorruption som breder ut sig och där lobbyisternas inflytande växer sig starkare. Han har kartlagt hur olika personer som journalister och politiker alltmer ingår i gemensamma nätverk ofta knutna till tankesmedjor och PR-byråer. Många kända och mindre kända personer redovisas.

Trots det allvarliga ämnet är boken underhållande och slagfärdig. Skrattet fastnar dock allt som oftast i halsen eftersom dess innehåll som förefaller välbelagt, är djupt oroande. De företeelser som författaren uppehåller sig vid, gnager ju längre tiden går, ett allt större svart hål i den svenska demokratin, något som många av allt att döma låter bero. I boken framgår hur detta beror på att ett toppskikt av politiker som återfinns inom politiska partier från höger till vänster, till betydande del ingår i dessa grupper. Klenell menar att många dessutom betraktar PR-byråer och tankesmedjor som en självklar karriärväg tätt knuten till en politisk. I en sådan kontext kommer mycket pengar som appellerar till individuell girighet och maktbegär, att framstå som starka drivkrafter. Klenells genomlysning väcker debatt, skakar om och manar läsaren till eftertanke!

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2025:3

Kölén, Anna, Allt jag vet om min far. Norstedts 2025. 224 s.

Har det i år kommit ut ovanligt många romaner om frånvarande fäder? Eller är det bara slumpen att just jag har läst fyra böcker med detta tema. En av dem är Allt jag vet om min far av Anna Kölén.

Anna Kölén är förutom författare dramaturg på Dramaten i Stockholm och även översättare av dramatik. Allt jag vet om min far är hennes andra roman. Hennes debutroman Ingen kommer att tro dig utkom 2021 på Romanus & Selling och fick föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris samma år. Författaren är uppvuxen i Arvika-trakten.

I denna autofiktiva roman heter huvudpersonen Anna liksom författaren. Gestaltning av miljöer och vardagsliv invaggar mig i tron att jag följer författaren Anna Köléns verkliga liv. Men vad vet jag om det och är det verkligen så viktigt för att mig att veta vad som är sanning och vad som är fiktion? Numera tenderar olika genrer att inte ha någon tydlig gräns mellan sig. Det är hur som helst en historia som berör mig djupt. Bokens Anna lever som barn med sin mor. Hon har en frånvarande far med psykisk sjukdom. Han dyker då och då upp och låter Anna få följa med in i hans förvridna värld, som för ett barn är svår att förstå. I den vuxna Annas liv har hon endast mycket sporadisk kontakt med sin far. Han skriver brev som skickas i redan använda kuvert. Anna läser dem sällan men när det en dag kommer ett brev, som hon läser, vet han att hon har en dotter vid namn Siri. Rädslan växer och tankarna finns ständigt – hur ska hon kunna skydda sitt barn. Kan han komma och kidnappa dottern på samma vis som han en gång gjorde med henne själv. Det var när han olovligt hämtade Anna på dagis för att ta henne med till Tivoli i Köpenhamn. Anna förstår att hon nu som vuxen och mor behöver ta hjälp för att ta kommandot över sitt liv, sina rädslor och förhållandet till sin far.

Boken är en liten pärla, kanske i form av en droppe som kan symbolisera tårar, även om historien berättas helt utan sentimentalitet. En berättelse som stannar kvar i mig.

Gun Berger

Wermlandiana 2025:4

Lerin, Lars, Pojken på andra sidan havet. Bonnier Carlsen 2025. 96 s.

Lars Lerins berättelse Pojken på andra sidan havet är en kärleksfull allåldersbok som kan läsas och älskas av ung som gammal. I fokus står partnern Juniors barndom och uppväxt i den lilla staden Coroatá i Brasilien. Lerin är en virtuos akvarellist, vilket boken sida för sida ger talrika exempel på. De sandbruna bilderna med gulorange inslag varvade med nattliga svartbruna bilder, kompletteras med bilder av djungeln i olika gröna nyanser. Ett bilduppslag bryter vardagligheten. Det gestaltar den brasilianska karnevalsveckan i mars, en alldeles särskild fartfylld fest för alla. Uppslaget med festklädda bybor i starka färger markerar den glädje som sprids med hjälp av dans och musik. I det varma Brasiliens inland finns många djur, kanske särskilt insekter och kryp som är ovanliga i vårt land. Lerin bekantar oss med dem. Det sker via små bilder av fjärilar, skalbaggar, myggor, trollsländor samt andra insekter krypande utmed boksidorna, alla återgivna med vetenskaplig noggrannhet. I Coroatá tillhör katter och lösdrivande hundar vardagen. De ”blir sällan klappade och kelade med” och många tvingas klara sig själva. Här gestaltas de ömsint och med ett slags vemod.

Texten bär berättelsen i samma grad som bilderna och de två uttrycksformerna förstärker upplevelsen. Berättaren tar läsaren i handen och inkluderar denne i sitt vi. Vi gör tillsammans den här resan till andra sidan havet för att hälsa på Junior. Det handlar om en lång tålamodskrävande resa långt bort till Coroatá, och som Lerin skriver: ”Någon anledning att resa hit finns heller inte, såvida du inte tänker hälsa på Junior förstås!” Lerins berättarspråk är ypperligt. Det präglas av en informationsrik saklighet som blandas av en stillsam humor och mänsklig värme, både i beskrivningen av den omtumlande resan och till sist Juniors hemstad. Junior lärde sig redan som ung att laga mat av det som fanns i närheten, och att hjälpa pappan på risfälten. Det var där som en gammal man vid lägerelden i skymningen började prata med Junior om drömmar om ett annat liv: ”gamlingen började berätta om det stora havet och den ändlösa horisonten och om skummande vågor…”.

Det poetiska språket gestaltar en barndom som den utspelar sig på den plats där man råkar födas och med de föräldrar och släkt man råkar ha. Naturligtvis är en barndom i Brasilien på många sätt annorlunda än en barndom i en annan familj och ett annat land. Men barn är ändå barn och varandra så lika som alla människor. På ett lika naturligt självklart som enkelt sätt kontrasterar han på ett par rader Juniors barndom och uppväxt mot att leva i Sverige: ”Och hur i hela världen skulle han kunna ana att han en gång i framtiden skulle komma att göra den långa resan över havet och bli bosatt i det fjärran landet Sverige? Där man skottar snö om vintern och åker skidor och skridskor.”

Lerin skapar på så sätt en berättelse om alla människors lika värde. I vår tid, där respekten för dessa grundläggande värden befinner sig under attack, blir bokens saklighet och ömsinta värme, en stark plädering för en sann humanism och ömsesidig förståelse mellan människor.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2025:4

Längs vägen. Livsöden, fakta och skrönor från Rudskogabygden. Bokgruppen i Rudskoga: Anders Höglund, Hannu Olsson, Lena Olsson, Håkan Nordström, Lennart Jonsson och Lillemor Ivarsson. Norlén & Slottner 2025. 311 s.

Rudskoga i Värmlands sydöstliga hörn är en socken som skildrats i några tidigare utgivna, tunna böcker. Men någon riktig sockenbok har inte funnits. Tills då i början av 2025, när den här boken kom ut.

Eller är det en riktig sockenbok? Det är en vacker bok i stort format, med många mycket väl återgivna och utmärkta bilder. Boken skall innehålla ”livsöden, fakta och skrönor”. Men frågan är, om inte tonvikten på skrönorna blivit något större än vad den borde ha varit.

Det är inte särskilt många avsnitt i boken som baseras på arkivforskning. En stor del av historien berättas ur minnen – och det kan också ha sina poänger. Det är viktigt att bevara muntliga traditioner och det här man gjort här.

Men går det att skriva hela socknens historia med bara den här typen av källor? Ambitionen tycks ha varit, att texterna skall vara korta och lättillgängliga – då hänvisas vid några tillfällen till en text som finns i ”hembygdsföreningens dator”. Hur skall denna göras tillgänglig? Hade det inte varit på sin plats att verkligen ha en grundtext som faktiskt beskriver skolans och undervisningens historia och sedan kompletterat med Rudskogabors minnesbilder?

Många av berättelserna är förtjusande, som ”Min roliga snälla fröken” som tog med skolbarnen till Stockholm på 1940-talet (s. 108–109). Jag är nyfiken på hur man lyckades få en modern skola på 1960 – det skall ha varit en enskild Rudskogapolitikers förtjänst i Visnums storkommun. Det skulle vara mycket intressant att få reda på mer.

Det som istället får mycket plats är kuriosa och berättelser om original. Och varför börjar allt med idrotten? Bokens struktur är inte klar, även om den i förordet anses vara ”väldigt lagom” vad nu skribenten menar om det. Det går att använda som uppslagsbok, men inte utan problem. Det finns inte heller något sak- och personregister.

Något, men inte mycket står att läsa om Rudskoga kyrka. Två rätt magra sidor, för att vara exakt. Medan Taborkapellet i Mo, som inte ens ligger inom socknen får sin beskrivning.

En unik sak kring Rudskoga är jordgubbsodlingen som naturligtvis får sin skildring. Det finns många intressanta berättelser – men jag är också nyfiken på den företagsekonomiska sidan. Det gamla företaget Finnerödja Bär försvann och istället kom Värmlandsbär – men hur detta gick till får vi inte veta så mycket om.

På omslaget och ryggsidan finns en siffra 1. Det antyder förstås att det kan komma en fortsättning. Det hoppas vi på – kanske kan det då handla om den historien som det inte finns så mycket folkminnen kring.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2025:2

Magnusson, Joakim, Nili är gänget. En norrbottnisk fotbollssaga. Sivart Förlag 2024. 207 s.

Boken är en skildring av människors vilja, styrka och kärlek till en by och dess idrottsförening. Byn heter Nilivaara och är belägen i innersta Norrland, där avståndet mellan byarna stundtals räknas i tiotalet mil. I en av laestadianer starkt präglad bygd var det, ännu vid 1950-talets mitt, inte helt lätt att ägna sig åt idrottsliga övningar och tävlingar. Då en ny tid sakta trängde in byttes allt oftare bönemöten mot idrottsaktiviteter. Nilivaara IS bildades av 1945 sanna entusiaster. På programmet stod främst terränglöpning, orientering och skidåkning men efter några år kom också fotbollen in bilden. 1957 anlades med gemensamma krafter idrottsplatsen, Nilivallen, som blev en given samlingsplats. En förening av denna karaktär är i mångt och mycket beroende av entusiaster, eldsjälar, som ger sitt allt för föreningens bästa. Eldsjälar fanns det gott om i Nilivaara IS. För fotbollen blev det med tiden allt svårare med gemensamma träningar eftersom spelarna på grund av sitt arbete var utspridda över stora geografiska områden, men klubbhjärtat var desto större. Man kämpade och slet i en ständig rivalitet men med gott självförtroende och en stöttande styrelse och supporterskara i ryggen. Bröder, kusiner och släktingar var i stort sett de som formade de första årens fotbollslag. 1960 vann laget för första gången en serie, div. 6 Gällivareserien. Det blev starten på en lång och guppig resa som ledde till spel i div 3, övre Norrland under 1970-talet. Året 1979 blev dramatiskt då man nosade på seriesegern som skulle betytt spel i div. 2 norra kommande säsong mot lag som Degerfors, Örebro och Sirius. Toppen var nådd och under 1980-talet dalade man genom seriesystemet ner mot div. 5 för att i mitten 1990-talet åter ta sig upp i div. 4 men utvecklingen var inte direkt gynnsam för de små lagen och en bit på 2000-talet fanns ett fåtal kvar. 2010 lade man ner fotbollsverksamheten. På 50 år hade Norrbotten mist hälften av de fotbollslag som fanns 1960, därmed var också grunden för ett fungerande seriesystem borta. Vad har nu detta att göra med Värmland? Jo!!! samma historia kan noteras i många värmländska föreningar. Här liksom där fanns eldsjälarna, supportrarna och bygden bakom ortens fotbollslag under lång tid. Men liksom Norrbotten har också Värmland drabbats av fotbollsdöden bland mindre föreningar. Lag som även här hade att tackla liknande problem, långa resor, arbete på annan ort och problem med gemensam träning. Pusslet gick helt enkelt inte ihop … Bland värmländska lag kommer väl IFK Ölme närmast Nilivaaras resa. Även IFK Ölme bildades på 1940-talet och skulle något decennium senare, 1990-talet, göra en resa genom seriesystemet för att nå div.2 där man 2024 slogs med Degerfors om seriesegern. En kuriositet som kan noteras är att Nilivaaras Ulf Enback i början av 80-talet spelade i div. 5-fotboll i Filipstad under tiden han studerade på Bergsskolan För många kan detta vara en nostalgisk resa en igenkännande upplevelse av en tid, som knappast finns längre. Den kan förmodligen kännas igen landet runt. Och sist men inte minst bokens författare är en välskrivande värmländsk journalist, som lagt ner ett enormt och givande arbete för att ge föreningen en historik. Böcker av denna karaktär är ett värdefullt bidrag till vår lokalhistoria där idrotten varit så betydelsefull. Fler böcker, gärna värmländska som bidrar med idrottsligt perspektiv vore välkommet. Boken är en lättläst och målande beskrivning av Nilivaaras IS, och dess fotbollssaga. Fotbollen må idag vara nerlagd men föreningen skördar idag framgångar där man en gång började inom löpning, skidåkning och orientering.

Olof Andersson

Wermlandiana 2025:3

Mattsson, Anders, En bankmans resa. Näringsliv, finnbygd, kultur, fotboll, levnadsöden, möten. Eget förlag 2025. 207 s.

För närmare 70 år sedan genomförde jag en komparativ pannbandsstudie. Där spelade en yngling vid namn Rodriguez huvudrollen i dubbel bemärkelse. Denne Rodriguez var stjärnforward i Paraguays fot-bollslandslag i VM 1958, men i en gruppspelsmatch mot Frankrike i Norrköping bar det sig inte bättre än att den arme latinamerikanen skadades vid en nickduell och blev omplåstrad vid sidlinjen. Med ett jättelikt vitt bandage runt hjässan återvände han sedan till matchen. Påföljande dag skrev tidningarna att Rodriguez med sitt kritvita pannband osökt förde tankarna till ”Döbeln vid Jutas”. Men det stämde inte. Ty friherren och generallöjtnanten Georg Carl v. Döbeln (1758–1820) bar ett nattsvart pannband efter de svåra skallskador han en gång ådrog sig.

I sin informationstäta och vackra memoarbok En bankmans resa med undertiteln Näringsliv Finnbygd Kultur Fotboll Levnadsöden Möten genomför även Anders Mattsson en komparativ studie. Men i hans fall är jämförelseobjekten inga pannband utan två individer av kött och blod: förre statsministern Tage Erlander och tränarikonen Sven-Göran ”Svennis” Eriksson. Bägge har i olika skeden korsat Anders M:s väg genom livet och betytt åtskilligt för honom, Erlander som styrelseordförande i Wermlandsbanken, Mattssons eget yrkesmässiga kungarike i decennier, Eriksson som fotbollsprofil- och dito orakel. Båda var enligt författaren sällsynt goda lyssnare och utsökta kommunikatörer, och båda skattade Värmland högre än övriga svenska landskap. De berömde sig även av skogsfinska rötter. I mycket annat skilde de sig åt, vilket är självklart.

Jag hade nöjet att träffa Anders M i Seniorernas Hus den 3 april 2024. I ett arrangemang av Värmlands Idrottshistoriska Sällskap, VIS, hade vi två kallats in som experter, jag som ansvarig för fotbollsmässiga kuriositeter, han som mångårig ordförande (sedermera hedersordförande) i Karlstad BK. Just detta var i stort sett det enda jag visste om honom. Alltid lika verklighetsfrånvänd inbillade jag mig att fotbollen och intet mer än så strängade hans lyra.

Nu vet jag tack vare En bankmans resa att Mattsson avlade ekonomie doktorsexamen i Uppsala 1972, att han efter tiden som direktör och vice VD för Wermlandsbanken arbetade fyra år inom Trading och Finansförvaltning i Gota Bank samt att han 1994–2003 chefade för Nyföretagarcentrum i Karlstad. Jag vet också att han fyllt 83, är vittberest, uppsökt otaliga antikvitetsauktioner över hela vårt land för sin dotters räkning och att han, som jägare, lyckades fälla en 17-taggad älg till marken i Laxarby-trakterna den 5 november 1981. Dessutom känner jag till att Anders M fick det tvivelaktiga nöjet att distribuera spärrlistor och identifiera förkommet material efter att det största svenska värdepappersrånet nånsin genomförts i Stockholm, ånyo den 5 november men precis nio år efter att 17-taggaren stupat. Värden för 930 Mkr befann sig plötsligt på drift. Hustrun Gerd kom lindrigare undan, när en ”fingerfärdig fick-tjuv” stal hennes MasterCard- & körkort plus 2000 kr i kontanter i Bryssel i ett långt senare tidsskede. Paret Mattssons skrattsalvor uteblev även vid det tillfället.

En bankmans resa är med sina 116 illustrationer så välstrukturerad, så smakfullt utformad och skriven med så mycken äkta kärlek att jag, för en gångs skull, inte kunnat förmå mig att göra understrykningar i boken. Det vore snudd på helgerån. Anders M:s tiosidiga personregister innehåller emellertid ett fel: statistikvirtuosen och kalenderbitaren Svante Bernhard figurerar inte, som det görs gällande, på sidan 174 – men väl på sidan 110.

Mats Parner

Wermlandiana 2025:4

Molin, Tomas, Solsken och tragik i ödehusvärlden! Närke, östra Värmland och västra Västmanland. BoD 2025. 148 s.

Tomas Molin fortsätter sin inventering av ödehus, huvudsakligen i Värmland och Närke. Ödehusmannen kallar han sig, inte utan fog, för det är nu den fjärde volymen med berättelser om övergivna hus han slutfört. Och mycket talar för att det blir fler volymer. Antalet förfallna hus som väntar på att få sin historia berättad verkar vara outsinlig. Solsken och tragik i ödehusvärlden, är titeln på den senaste redovisningen.

Jag vet inte hur det började, men klart är att Molin är helt betagen i sitt ämne. Det smittar av sig på läsaren. Tagna var för sig är historierna om husen och dess besittare ofta tämligen odramatisk, men sammantagna blir berättelserna en viktig spegelbild över bygders öden och samhällets utveckling. Det är kort sagt en kulturgärning att låta hus efter hus få träda fram ur förfall och förnedring för att ge liv åt tider och människor som fallit i glömska.

Molin sätter sökarljuset den här gången på femton ödehus och berättar lika många historier om dess tidigare ägare och deras liv och verksamhet. Det blir en inblick i en gången tid, alls icke avlägsen. Intresset för ett hus som lämnats åt sitt öde blir ingången till berättelser om människor av helt skilda slag, däribland udda existenser som till ganska nyligen var vanliga inslag bland landsbygdens befolkning, Mitt i all fattigdom och misär kan man få intrycket att toleransen mot avvikande beteende var större förr, men det är kanske en ovidkommande reflexion.

Vissa öden drar till sig större intresse än andra helt enkelt beroende på vem läsaren är. Med min bakgrund gör sig nostalgin särskilt kännbar när det handlar om handelsbodar och missionshus. Men också den bedagade skönhet som träder fram i snickarglädje som klarat tidens tand skapar en slags melankoli. Däremellan förfasas man av dess motsats. Vissa hus var fula och illa byggda redan från början, andra har mördats av okänslig och ovarsam reparation och tillbyggnad.

En fråga följer efterhängset med genom läsningen: Varför tar ingen hand om ödehuset? Låter riva det, reparerar det eller säljer det om man inte längre kan uppbåda intresse för huset. Att ett och annat kan bli stående därför att ägandeförhållandena är oklara, kan man förstå. Men så många! Som läsare kan mani tillåta sig moralisera över brist på ansvar för det man fått i sin vård. Det avstår Molin ifrån. Det ska han ha all heder av. Liksom för att han inte anger exakt lokalisering av de beskrivna och fotograferade husen. Molin visar husen och deras historia den respekt de förtjänar.

Ingemar Eliasson
Wermlandiana 2025:3

Mossaed, Jila, Vem var min mor på jorden. Norstedts 2025. 259 s.

Jila Mossaed utkommer med sin elfte diktsamling på svenska (sedan tidigare tolv diktsamlingar på persiska). Utöver bokens nyskrivna dikter följer ett rikt urval från hennes tidigare samlingar, från Månen och den eviga kon (1997) till och med Orden är försenade (2021). Endast hennes senaste titel från 2024, Jag tillhörde vindarna, utelämnas. Boken är hennes första samlingsverk och hennes första utgivna på Norstedts efter många år på Lejd förlag. Betydelsen ska inte överskattas – Jila Mossaed har länge varit en uppburen poet – men nog kan man se de samlade verken hos det stora förlagshuset som ett nytt erkännande av en viktig och säregen röst i svensk poesi. Denna poetiska gärning ringas in med ett efterord av Anders Olsson.

I Vem var min mor på jorden möter man Mossaeds typiskt avklarnade stil. Dikterna talar om exil och ensamhet, språk och tillhörighet, teman som är genomgående för författarskapet och sprungna ur hennes livserfarenheter. Jila Mossaed flydde från födelselandet Iran 1986 och kom då till Sverige och Värmland. När hennes diktsamlingar nu presenteras i samlad form synliggörs just ett författarskap och en livsbana. Erfarenheter av att tvingas bryta upp från ett land, en kultur, ett språk och försöka finna sin plats på nytt.

Boken inleds med dikten “MIN HISTORIA” som skulle kunna sammanfatta både den nya diktsamlingen och författarskapet:

De kidnappade mig från barndomens gård

Slängde mig i ett rum

Och låste dörren mot verkligheten

Jag växte upp i famnen av ljud, skuggor, dofter och
drömmar

I min ensamhet skapar jag rader som kallas för poesi

Diktens betydelse framhävs både av titeln i versaler samt radavstånden mellan varje rad, vilket för samlingen är ovanligt. I dikten möter vi ett inlåst diktjag som i sin ensamhet, kontrasterat mot uppväxtens famn, finner tröst i poesin.

Ensamheten är högst central i Jila Mossaeds diktning och har ofta ett dubbelt ansikte. I en av dikterna liknas ensamheten vid en “osynlig dräkt” som “Skyddar och sårar/Skyddar och sårar”. I detta sammanhang läser jag det som en påtvingad ensamhet, som i utsattheten omformas till ett val: “Ensamheten/Mitt eget språk/Mitt eget land”. Det finns en återkommande smärta som närmast tolkas utifrån exil-tematiken och det mellanförskap som kan uppstå. En oförlöst längtan till gemenskap som lindras genom dikten:

När det gör
outhärdligt ont
i mitt inres nerver

Vet jag att en dikt
är på väg
att hitta sin väg ut

Mossaeds dikter talar uppriktigt om smärtan och ensamheten men blir, i sin dubbelhet, aldrig beklagande: “Ensamheten/bevarar mig i sitt nät/utan att äta upp mig”.

Ensamheten sätts också i ett världsligt perspektiv genom följande rader: “Den riktiga ensamheten är/när vi lämnar oss själva”. Denna sekulära hållning framkommer på fler ställen. Livet beskrivs till exempel som ”Resan från icke vara/till icke vara”, en mödosam resa som är ”Värd att erfara”. Samtidigt uppfattar jag ett hopp om något helande som förläggs bortom detta liv; en famn bortom språket, en ursprungets famn. Vem var min mor på jorden, frågar sig Mossaed genom titeln. Det eftersöks också en ordets mor:

En dag

Kliver vi ut

Ur ramen

Går långt mot ljuset

hittar ordets moder

det gömda ljudet

Och det första språket

Pontus Gustafsson

Wermlandiana 2025:4

Människor vid Racken. Liv, minnen och bilder från bloggen Rackstadhistoriskt. Rackstads ideella kvarnförening 2025. 82 s.

Våren och sommaren 2025 har inte mindre än två böcker om bygderna runt västvärmländska sjön Racken kommit ut! Den ena Perserud för i tia recenseras på s 48 i detta nummer. Den andra Människor vid Racken med undertiteln Liv, minnen och bilder från bloggen Rackstadhistoriskt har getts ut av Rackstads ideella kvarnförening med ekonomiskt stöd av Rackstad bystämma.

Kvarnföreningens ordförande och eldsjäl Lennart Wettmark har sammanställt och formgett skriften i A4-fomat och har också skrivit alla texter utan angivna författare i boken. De flesta texterna har tidigare publicerats i kvarnföreningens alldeles fantastiska blogg Rackstadhistoriskt, som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia.

Skriftens föredömligt tydliga formgivning med utmärkt återgivna foton, både i svartvitt och färg, gör den mycket lättläst. En särskild eloge för rubrikerna som är satta med kvarnföreningens eget väldigt trevliga typsnitt Segerfors Regular!

Människor vid Racken uppehåller sig framför allt i hemmanen Gustås, Holm, Segerfors, Stålsberga och Rackstad vid Rackens sydsida med ambitionen att ge röst åt människor som levt i trakten sedan 1600-talet och en bild av traktens historia genom att till eftervärlden rädda enskilda människors minnen av ett liv i Rackstad. De första århundradenas människor och deras ofta ganska tragiska öden träder fram fragmentariskt via sockenstämmoprotokoll, kyrkans noteringar och enstaka ögonvittnesskildringar.

Om de som levde i bygden på 1500-talet vet man inte annat än att de nog alla drabbades av den norska här som 1565 i Nordiska sjuårskriget passerade Brunskog och sen drog via Långvak, Gustås, Rackstad, Stålsberga och västra och östra Speke till Ny socken. Överallt brände man bebyggelsen. Året därpå skövlades och brändes ännu mer i bl a Arvika socken, däribland Holm som hären måste ha missat året innan på sin väg mot Stålsberga.

Från och med 1900-talet vidgas kretsen av människor och läsaren får möta bybor, konstnärer, gästande kulturpersonligheter, skolelever, sommargäster som berättar om minnen av sin barndom i Rackstad, militären under andra världskriget, barnkolonin, idrott, fest….

Störst intresse har skriften naturligtvis för permanentboende eller människor med släktanknytning till bygden. Eller alla som liksom jag själv varit sommarboende vid Racken. Men genom alla trevliga berättelser har den också ett stort allmänt intresse. Vem vill inte läsa om hur det gick till när Alf Hambes visa Kajsas udde kom till och vem Kajsa var, hur det kom sig att Jörgen Zetterquist flyttade till Rackstad, ciselören Koppar-Lisa Morells berättelse om när Björn Ahlgrensson bjöd in till kvällskaffe i Pershage, Kerstin ”Sassi” Westerlunds om sina första nio levnadsår i köket i Segerfors herrgård, Olle Bonniers om när åskan slog ner på Lugnet eller poeten Urban Anderssons fina avslutande dikt Nu lever vi på annat vis.

En oerhört trevlig och läsvärd skrift är det och ett viktigt dokument som nog kommer att få en uppföljning i en framtida del 2. Det ser jag fram emot!

Lena Sewall

Wermlandiana 2025:3

Olausson, Elin, Syndafall. Dalens döttrar del 1. Polaris 2025. 380 s.

Detta är första delen i Elin Olaussons planerade släktsaga, Dalens döttrar. Berättelsen tilldrar sig 1762 då Sverige just skrivit på fredsavtalet med Preussen efter det femåriga kriget i Pommern. Gustav III har blivit myndig. Landet är utarmat efter kriget, men nu råder fred och de svenska soldaterna har börjat återvända hem, både de friska och de skadade.

Den här sommardagen är prostdöttrarna Elisabeth och Ulrika Törnblad ute och besöker de fattiga i socknen med mat och mediciner i stället för modern prostinnan, som fått svårt att gå. I skogen stöter de på en grupp återvändanden soldater som bär en bår mellan sig. På båren ligger en sårad och båda flickorna lägger märkte till att det är en ovanligt vacker man de bär på.

Knekten Svärd skulle lämpas av i sin stuga och sedan få klara sig själv. Systrarna beslutar att titta till honom trots faderns stränga förbud att aldrig någonsin umgås ensamma med en ogift man. Det är ett ödesdigert beslut!

Berättelsen utvecklar sig till en passionerad kärlekshistoria och jag måste erkänna att jag hade svårt att lägga den ifrån mig innan jag nått slutet. Detta trots att jag initialt misstänkt att jag skulle irriteras av diverse anakronismer och förenklingar, med tanke på att författaren erkänt att hon bland annat inspirerats av Sagan om Isfolket av Margit Sandemo, men misstankarna kom på skam.

Vid sidan om kärlekshistorien berättar Elin om levnadsförhållanden och seder och bruk från tiden på ett korrekt sätt, vad jag kan bedöma. Lite skrock ingår också. Karaktärerna i boken är färgstarka och trovärdiga. Miljön är Värmland på sjuttonhundratalet, närmare bestämt Gillbergatrakten där författaren själv numera bor.

Det ska bli roligt att följa serien. Författaren har skrivit kontrakt på de första fem böckerna.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2025:4

Perserud för i tia. Ancestor förlag 2025. 288 s.

Egentligen skulle jag inte recensera Perserud för i tia, som kan så lite om bygdeböcker, så lite att jag till och med ringde till arkivarien, historikern och universitetslektorn Peter Olausson för att fråga om det är vanligt att människor och gårdar i en bygd beskrivs så detaljerat i en bygdebok, i något fall ända ner till 1700-talets slut. Ovanligt är det inte, svarade Peter, men okunnig som jag är, imponeras jag ändå omåttligt över den otroligt omfångsrika informationen i Perserud för i tia om dryga femtiotalet fastigheter, nu existerande eller sedan länge försvunna, i Perserud vid sjön Rackens norra strand.

Första kartan hur det såg ut i hemmanet Perserud är från 1641. Då fanns där två hemmansägare samt två torpare. Förflyttar man sig fram till år 1700 fanns det fyra hemmansägare i Perserud, en av dem Anders Elofsson. Faktiskt är i dag ungefär en tredjedel av ställena med permanentboende i Perserud ättlingar till honom och hustrun Brita.

Perserud för i tia har getts ut av Ancestor förlag med bidrag från Stiftelsen Kungl. Patriotiska Sällskapets Understödsfond, Tickster AB och Kylskåpspoesi AB. Kenneth Larsson svarar för layout, databearbetning och släktskapsgranskning medan boken sammanställts av Perseruds forskargrupp, ett drygt tiotal personer. I huvudsak har arbetet gjorts av Stina Mitsell och sonen Nils som skrivit flertalet lättlästa och fängslande texter om samtliga fastigheter i byn. Det är bara en fastighet byggd på slutet av 1900-talet och sju sommarstugor av varierande ålder som fattas. Stinas främsta inspirationskälla är hennes mamma Ruth, som ofta berättade om släktskap och vilka som bott i de olika gårdarna och mormor Karolina som dels skrev om hur hon gick i skola och var man höll skolan innan skolhuset blev till och hur man firade Lucia och jul.

Utgångspunkten i boken har varit 1796 års storskifte som dels ger en karta över byn och dels ger gårdsägarnas namn. Till dessa berättelser har lagts foton av fastigheterna i den mån sådana finns.

En viktig källa har varit de 1 200 foton från album och en tidig perserudfotografs glasplåtar som byalaget för ett antal år sedan med datorns hjälp scannade in och sorterade.

En annan viktig källa är det material som i huvudsak hämtats från Perseruds arkiv, ett antal nedtecknade mycket intressanta och fängslande hågkomster av olika längd som skrevs ner vid en studiecirkel i slutet av 1940-talet.

Perseruds forskargrupp har också tagit med några dikter skrivna av lokala poeter som belyser vardagslivets glädjeämnen och vedermödor i Perserud.

Unikt material om Perserud finns också med i form av Johannes Erikssons ”Berättelser om hemslöjden” från 1868, ett material som kyrkoherde Öyvind Midböe på 1980-talet fann på Norska Riksarkivet i samband med hans eget arbete om norska prästen Eilert Sundt.

Med sin otroligt omfångsrika och detaljerade information om människor, händelser och gårdar i Perserud vänder sig Perserud för i tia i första hand till en begränsad grupp, nämligen människor boende i Perserud eller med anknytning till Perserud.

I denna grupp ingår jag som är släkt med Stina Mitsell. När jag läste boken fann jag att en av min mormormors systrar som liksom sina syskon var född och uppväxt i grannbyn Bosebyn faktiskt en period med make och dotter bodde på Åsen, den gård där Stina och maken Hans nu bor efter att ha överlämnat den större släktgården Nytomta till sonen Nils.

Konstintresserad som jag är konstaterar jag med tillfredställelse att Perserud på norra sidan av Racken inte är helt utan anknytning med Rackenkolonin. Den av många ansedda som den störste av Rackenmålarna, Björn Ahlgrensson, bodde i Pershage med hustrun Elsa och det var där den berömda målningen Skymningsglöden kom till. När Björn en tid bodde på Nordtomta hyrde hans syster, ciselören Ingegerd Salvén Åsen. 1907–1908 sålde Stina Mitsells morfar den gamla stugan på Åsen till systrarna Fjæstad. Den kördes en vinter över isen till Rackstad. Där hade systrarna Fjæstad, Fastrarna som de kallades, sedan i många år sin vävateljé och vävskola där de tog emot vävelever och där stora gobelänger vävdes som bland annat i dag finns på Thielska galleriet. I Perseruds gamla skola, numera Perseruds bygdegård, finns det ena av de två älghuvud i bränd lera som skulptören Christian Eriksson gjorde efter sitt livs enda älgjakt i Perserud. Det andra älghuvudet satte han upp på gavel till sitt just färdigbyggda hem Oppstuhage. Förvånansvärt nog står det ingenting i Perserud för i tia om den legendariska Blå ladugården på Där Framme där Ulf Dahlin i många år ställde ut hundratals målningar av både begåvade och obegåvade amatörmålare och egna målningar, varav en del mycket fina.

Formgivning är inte förlaget Ancestors starka sida men vad gör det när Perserud för i tia innehåller en sådan mängd av intressant, fängslande och ofta gripande information om människorna och livet i Perserud. För alla oss med anknytning till Perserud är den rikt illustrerade boken Perserud för i tia (med föredömligt personregister!) en skatt att glädjas åt, att läsa om och om igen och använda som uppslagsbok.

Lena Sewall

Wermlandiana 2025:3

Schulman, Ninni, Nätter utan gryning. Bazar förlag 2025. 396 s.

Ninni Schulmans Siljanserie är något av en följetong. Författaren är duktig på cliffhangers som får läsaren att längta efter nästa bok. Nätter utan gryning är den tredje boken i serien och författaren fortsätter att övertyga. Inte minst för att berättelsen är väl förankrad i landskapet och att den så väl skildrar frågor som moderskap, ensamhet, hat, kärlek och människors tillkortakommanden. För huvudpersonen Ingrid Wolt – före detta polis, numera privatdetektiv – är det aktuella fallet att lösa gåtan med den försvunna brevbäraren Herman bara ett av hennes problem. Mycket i hennes liv upptas av kampen av att få vårdnaden om sin dotter som hon förlorade när hon åkte in i fängelse för att ha skjutit och skadat sin våldsamma exmake Kjell, också han polis. För tillfället sitter han häktad för våld mot Ingrid men ovissheten om han ska släppas på grund av bristande bevis hänger över henne. Släpps han måste Ingrid fortsätta fly och gömma sig undan hans hämnd. Livet i Dalarna dit hon flyttat efter fängelset kan ta slut. Och där finns den tidigare kollegan, polisen Benny, som hon tyr sig till och inleder ett kärleksförhållande med. Inte heller kärleken är oproblematisk eftersom Benny är olyckligt nygift. Berättelserna om jakten på den försvunna brevbäraren Herman, exmaken Kjells manipulerande inifrån häktet och Bennys ambivalenta beteende varvas på ett skickligt sätt som håller spänningen uppe på alla fronter. Det är en lustfylld läsning och när sista sidan är slut ser jag redan fram emot fortsättningen. Nätter utan gryning går förstås att läsa separat men jag rekommenderar att Siljaserien läses från början med Som vi lekte (2023) och Käraste Lena (2024) för att kunna följa personerna från början och få hela deras historia.

Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2025:4

Sju sorger. Med bidrag av Tomas Borgå, Patrik Hammarsten, Per Holknekt, Douglas ”Dogge” Leon, Alexander Erwik, Henrik "Hempa" Posse. Lava förlag 2025. 93 s.

Sorg är en vacker men oändligt krävande vän. Henrik Posse hade under sin uppväxt ägnat sig åt fotboll, ishockey, skateboard, snowboard, allehanda kampsporter, golf och ytterligare en rad discipliner, när han som deltagare i en motocrosstävling i maj 2015 plötsligt insjuknade. Det mesta kändes fel, magen kraschade, själv misstänkte han influensa och ringde 1177 vid hemkomsten. ”Ta några Alvedon och gå sedan till sängs”, löd det välmenande råd han fick. Men problemen bara tilltog.

Det rörde sig i själva verket om en svår septisk chock – blodförgiftning – där hörsel och njurar slogs ut och såväl händer som fötter måste amputeras. Större delen av näsan gick också förlorad och Henrik P hamnade i rullstol men överlevde. Numera sörjer han sitt forna jag och den vältränade kropp som en gång var hans.

Sju sorger heter en studie, i vilken sex medelålders herrar (med Henrik som den siste) i lika många väl avgränsade kapitel redogör för den sorg som är deras, på vilka sätt den yttrar sig, hur dess innersta ter sig och vilka strategier de sex gör bruk av för att kunna leva vidare. Två av de sex har mist sina älskade hustrur och tidigt blivit änklingar. I ett fall handlar det om en totalkvaddad mor- och son-relation, där sonen Alexander Erwik har ett förflutet som värmlänning, i ett annat (Per Holknekts) om alkohol- och speldjävulens ovälkomna entré på framskjuten plats i manegen och i ett tredje om en blott 9-årig sons bortgång. ”Mekanikern och golfaren” Posse sluter kretsen med sin blodförgiftning, medan den sjunde sorgen generöst reserverats för läsaren. Vi intalas att sorg är en ”helt normal känsla” (rimligen sant!) och uppmanas att ta väl hand om den.

Den mest drabbande texten är skriven av chefredaktören och entreprenören Tomas Borgå, vars sköre men levnadsglade pys Milo begav sig av till högre rymder efter att ha vistats i noga räknat 3202 dagar här på jorden. Milo levde på lånad tid alltifrån sitt tredje år, och hans död var, i ett kortare perspektiv, aldrig annat än en tidsfråga. Han diagnosticerades mycket tidigt med Hoyeraal-Hreidarssons syndrom som, förutom allt övrigt, innebär immunbrist, sviktande benmärgsfunktion och ärrbildning i lungorna. Vid födseln vägde han 1242 gram. ”Vänte-sorg” kallar Bergå det tillstånd som för hans del påbörjades i samma ögonblick som Milos läkare klargjorde att grabbens liv kunde upprätthållas endast ett fåtal år. Vänte-sorgen fungerar som en avbetalningsplan: man gör sina dags-, vecko- och månadsavbetalningar oförmögen som man är att reglera hela beloppet vid ett och samma tillfälle.

En förmiddag i mars 2021 målar och smyckar Milos föräldrar och hans sjuåriga lillasyster Tova den 140 cm långa kista som ska bli den dödes sista vilorum. Plötsligt greppar Tova en gul färgpenna och skriver ”Milo, jag såg dig springa över regnbågen” på kistans ena långsida.

Sorg är tidskrävande och kan inte forceras, däremot underlättas. På den punkten är alla skribenterna i denna sympatiska utgåva rörande överens, trots sina olikheter och vitt skilda temperament. Själv kan jag, som representant för sjunde bidragsgivarskrået – läsarens, lyssnarens – inte annat än instämma.

Men det finns gränser. Översättaren och debattören Patrik Hammarsten, som blev änkling och ensam med en 5-, en 10- och en 14-åring, köpte hund och bedyrar att utan hunden skulle det aldrig ha gått.

Mats Parner

Wermlandiana 2025:3

Sjöberg. Lars-Arne. Boken om ett universitet. BoD 2025. 131 s.

Lars-Arne Sjöberg har en lång akademisk karriär bakom sig somdbåde professor och universitetsråd  vid Karlstads universitet. För en som själv jobbat inom akademin kommer den här boken lite sent – men den kommer att vara nyttig för många i yngre åldrar. Baksidestexten talar om ett universitetsom ”en helt ny värld” och att den som blir student nu för första gången under många skolår själva blir ansvariga för sin egen utveckling. Det finns förstås mängder av lärare och annan personal som hjälper en på vägen mot tentor och examina, men till syvende och sidst är det upp till var och en hur det går med studierna.

Detta är en nyttig liten skrift, som det finns all anledning att uppmärksamma, och använda. Vi får veta lite om hur universiteten vuxit fram och utvecklats sedan starten i Italien för snart tusen år sedan; det första universitetet i Sverige grundades i Uppsala 1477. Värmland fick sitt för bildningen viktiga läroverk i den nygrundade staden Karlstad 1586 men det dröjde fram till 1967 innan en ren universitetsutbildning kom till, då som en filial till Göteborgs universitet. Efter att ha blivit högskola 1977 fick utbildningen i Karlstad status som universitet 1999.

Författaren går systematiskt igenom lagstiftning och statlig styrning, hur universiteten styrs och vilka titlar som används för olika slags lärare vid lärosätena. Här kan vi läsa om hur antagning går till, hur

högskoleproven är upplagda, vad som kännetecknar utbildning på grundnivå, avancerad nivå ochforskarnivå fram till doktorsexamen. Kvalitetssäkring, finansiering, lokaler och framväxten av dennumer omfattande distansutbildningen är annat som Sjöberg berör, likaväl som universitetens tredjeuppgift – den att på olika sätt samverka med det omkringliggande samhället genom att föra ut det man sysslar med i sin forskning. Boken avslutas med en akademisk ordlista från ”Adjungeradprofessor” till ”Ämne”. Skriften bygger självklart på författarens egen nära bekantskap med universitetet i just Karlstad, men är allmänt giltig för det svenska universitetsväsendet.

Det här är ingen stor läsupplevelse: framställningen är effektivt korthuggen och därmed tämligen torr i stilen. Men det är en bok jag verkligen vill rekommendera till läsning av såväl blivande studenter som av universitetsanställda, som kanske äntligen får reda på vad de egentligen håller på med till vardags. Dessutom är boken självklart nyttig som en del av värmländsk utbildningshistoria.

Peter Olausson
Wermlandiana 2025:3

Publiceras även i Näverluren

Skalstad, Mikael, Folk och fjärilar. Naturcentrum 2025. 207 s.

Folk och fjärilar är en mycket vacker bok fylld av fantastiska foton av många svenska fjärilar, därtill välskrivna texter i ämnet. Mikael Skalstad har lagt fjärilshåven, burken med gift och spännramar åt sidan. Han fångar i stället fjärilar med sin högklassiga digitalkamera. Mikael Skalstad visar att han har utvecklat en suverän förmåga att fånga fjärilar som flyger. I boken finns många sådana unika bilder. Han visar i bokens uttömmande text också sin djupa kunskap om platser och tidpunkter när man kan få se fjärilar.

Att observera fjärilar har nog blivit svårare nu jämfört med för 50 år sedan. Orsakerna till detta är många, till exempel förändringar i skogs- och jordbruk och klimatförändringar, men detta hindrar inte Mikael Skalstad i hans flitiga sökande efter fjärilar. Detta sökande resulterar i bilder som han skickligt fångar i sin kamera. Han skriver dessutom intressanta inkännande texter om alla fjärilar han avbildat. Samtidigt skriver han om möten med intressanta personer han mött under sina exkursioner i svenska miljöer där han lärt sig finna fjärilar. Dessa möten skapar en ytterligare dimension till entomologin med Mikael Skalstads intresse för människor.

Folk och fjärilar har en genomtänkt alfabetisk kapitelindelning från Amiral till Ängssmygare. De 57 kapitlen handlar vart och ett om en specifik fjäril med bild och text och möten med människor. Beskrivningen av människor omfattar inte bara nutid utan det finns historiska personer med anknytning till fjärilar och då framstår det tydligt att intresset för de vackra insekterna alltid funnits. Drottning Lovisa Ulrika (1720–1782) hade en stor naturaliesamling med mängder av fjärilar på Drottningholm. Hon fick benägen hjälp av Carl von Linné som beskrev dessa fjärilar och han ansåg att samlingen var av världsklass. Dessa historiska män och kvinnor som har forskat och beskrivit fjärilar genom historien har Mikael Skalstad lyckats sammanfläta med sina nutida bilder i sin bok Folk och Fjärilar.

Jag är säker på att Folk och Fjärilar kommer trivas utmärkt i min bokhylla, vid sidan av Svenska Fjärilar (1941) av Frithiof Nordström.

Håkan Lindberg

Wermlandiana 2025:3

Smedberg, Sven, En gammal historia. Bokförlaget Korpen 2025. 139 s.

Smedberg, Sven, Brottstycken och intima brev. Bokförlaget Korpen 2025. 136 s.

Sista kapitlet i Sven Smedbergs tredje roman En gammal historia heter ”Trångföring. Den stora vreden”. Med en term hämtad från den musikaliska uppbyggnaden av en fuga avslutas dramatiskt en berättelse som med olika stämmor fört historien framåt. De som växelvis för berättelsen är Theo och Hedvig som i Göteborg möter varandra och kommer att fatta beslutet att flytta till Theos plötsligt ärvda skogsfastighet i Norrlands inland. Hedvig flyr från sorgen efter sin mor och från sin dominante far, men överger då också sin syster Judith. Och bryter kontakten med dem. I en ateljé på Konstepidemin finns en behjälplig femte röst, Theos goda vän Kim. Också Hedvigs fars röst hörs i romanen.

Utöver dessa personer förs även ordet av författaren själv som bryter in och ursäktar sig: ”I första kapitlet föll en rad olika händelser över berättaren… I fortsättningen skall Ordning kunna vidmakthållas med en öppen och överskådlig sättlåda för infalls förvaring.” Sven Smedberg har sen länge publicerat en lång rad verk inom olika litteraturgenrer: poesi, dramatik, facklitteratur, libretton… Det är uppenbarligen en tillgång när han nu till slut – efter lång betänketid – landat i nästa litterära nisch, romanen. (Den här gången med en parafras på en myt i Ovidius Metamorfoser)

Det är en välskriven text. Men inte rakt berättad. Den rör sig i olika tidsplan och berättarperspektiv. Författaren brottas med formen. Texten väcker frågor. Varför väljer Theo och Hedvig att under så många år bo kvar med sin son i denna öde trakt? Eller är det bara Theos val? Vad betyder det att författaren låter Judith inhandla noterna till Debussys Syrinx och därefter antyda historien om Pans förföljelse av nymfen Syrinx. Man anar att något kommer att hända. Men vad? Och varför? Och vad är det för en gammal historia, undrar man under läsningen fram till det brutala slutet.

Brottstycken och intima brev ges ut samtidigt med historien om Theo och Hedvig. Syskontycke anger Sven Smedberg på böckernas baksida. Den mest iögonfallande likheten är att en stor del av handlingen utspelar sig i en likartad miljö, avlägsna boställen i ”Södra Norrlands inland och fjälltrakter”. Och att de båda paren i böckerna aktivt sökt sig undan till öde trakter. Val som bäddar för ensamhet och saknad.

I Brottstycken och intima brev återvänder Franceska till sitt övergivna barndomshem Långgärdet tillsammans med sin nyfunne vän Johannes. Hennes mor är same och hennes far – Irokesen – är från Senecastammen i USA. Och det är hon som villigt berättar om sitt liv i Sapmi och bland faderns stamfränder i USA. Johannes har levt sitt liv riktad mot det tillkommande. Hans föräldrar lever i Australien. Tror Johannes. De har ingen kontakt längre. En natt kommer en polisbil till gården och hämtar Franceska och Johannes blir kvar ensam. I saknaden efter Franceska skriver han brev, där han försöker rekonstruera och spara minnet av deras liv. Breven står där opostade på spiselkransen i väntan på att bli lästa. Romanen berättar deras liv. Främst Franceskas, som innefattar en ödesdiger tid som chaufför åt CIA i Frankrike!

Sven Smedberg prövar olika sätt att berätta sina historier. I En gammal historia förs handlingen framåt (och bakåt) av olika röster. Som i ett skådespel där personerna i dramat framträder i olika scener, avlösta av Berättaren. Men en episod kan visa sig vara en dröm. Och författaren kommer då och då med regianvisningar. Men vi läsare har inte något programblad att bläddra i…

I Brottstycken och intima brev blir 22 brev till eftervärlden resultatet av Johannes projekt – ett sätt att försöka berätta en historia. ”Kan det bli en passionshistoria?” ”Ett svåröverskådligt lapptäcke?” Frågar Johannes (eller Sven?)

Att Sven Smedbergs bildning innefattar både musik och litteratur visar hans böcker. I förbigående gör han ibland i romanen små avstickare in i olika områden. Han låter t ex Johannes söka tröst och insikt genom att läsa om en annan kärlek, 1300-talspoeten Petrarcas kärlek till Laura. En upptäckt Johannes gjort under en vistelse i ett cistercienserkloster i Provence.

Är romanerna svårlästa? Egentligen inte. Miljön och människorna är levande skildrade. Språket är njutbart. Och behovet att få del av ett facit leder läsaren genom texten. Men alla svar får man inte efter avslutad läsning. Men man får mycket annat.

Lennart Wettmark

Wermlandiana 2025:4

Sohl, Karin & Averås, Katarina, Från tee till bords. Berättelser och recept från Sveriges bästa golfrestaurang. Votum 2025. 151 s.

Karin Sohl är en välkänd kock i Värmland. 2004 tog hon över golfrestaurangen på Kils GK, som sedan dess 6 gånger, senast 2024, utsetts till Sveriges bästa golfrestaurang, framröstad av Sveriges golfare i tävlingen Golfamore Awards.

I boken Från tee till bords berättar Katarina Averås underhållande och trevligt om Karin själv, hennes medarbetare eller köksfamilj, om Kils GK och stamgästerna.

Genuin, vällagad husmanskost är restaurangens signum. Ett drygt sextiotal jättefina och frestande recept på soppor, gröna rätter, sill, såser och röror, bröd, varmrätter och efterrätter bjuder Karin Sohl på i boken. Ett av dem självklart hennes berömda raggmunkar med fläsk som serveras varje tisdag utan undantag. Bara en enda gång har restaurangen testat att ändra på tisdag – och det kommer aldrig att ske igen.

Fotograf Lars Berg svarar för flertalet fina foton i boken – av människor och av maträtter som alla fotograferats tillsammans med kilkeramikern Ann-Charlotte Tegners vackra keramik. För den likaså fina formgivningen och tecknade illustrationer svarar Tin Wigelius,

Lena Sewall

Wermlandiana 2025:3

Stadsdelen Sundsta. En idyll mellan tjärnet och älven. Glimtar från Karlstads historia 13. Karlstads hembygdsförening 2025. 76 s.

Under tio år har, med avbrott för pandemin, människor med koppling till stadsdelen samlats, utbytt minnen, skrivit ner och sammanställt en historik över stadsdelen Sundsta. Tidigare har tolv andra stadsdelar fått sina beskrivningar av grupper inom Karlstads Hembygdsförening. Denna och andra hembygdsföreningar utgör en värdefull folkrörelse som till eftervärlden räddar minnesbilder som inte alltid ryms i en mera professionell historieskrivning. Baksidan av den utdragna utforskningsprocessen är att bidragsgivare – alla är nog pensionärer – inte alltid hinner se resultatet av de många mötena. I den här skriften gäller det fyra av artikelförfattarna.

Sundsta är liksom Karlstad i övrigt mark som Karl IX på 1580-talet donerade och var länge ett obefolkat stycke land. Boken inleder med en historisk bakgrund i form av en kronologi med startåret 1839, då Sundsta herrgård och vidhängande värdshus öppnar. På 1910-tale byggs de första villorna i södra Sundsta och sen växer stadsdelen fram och kommer att med tiden knytas närmare Tingvallastaden genom brobyggen och skolgång. En något utförligare skildring från 2003 av Sundstas historia återpubliceras, liksom Erik Bengtsons historik över Sundstagymnasiet – ett bygge som lade beslag på marken norr om Sundstatjärnet 1959.

Men merparten av boken guidar oss genom en historisk miljö med gatorna som sammanhållande element. I ett av kapitlen förs vi gata upp och gata ner med insprängd information om vilka män som gett gatorna namn. Intressant, men vi som inte bor på Sundsta skulle ha varit hjälpta av en karta för att orientera oss. På samma sätt som det skulle underlätta orienteringen i tid med artikelförfattarnas födelseår angivet.

De många minnesbilderna levandegör en äldre tid. Barnen lever farligt längs älven med lockande timmer, man luntar fjolårsgräs, pojkar idrottar på tjärnet och boxas i källaren så att blodet ibland skvätter. Bygger vapen. Under en tid härjar ”Sundstaligan” som krossade gatlyktor. Flickors tillvaro verkar ha varit stillsammare: lekparken, hoppa hage, Dunken… Och njutningen att flytta in i en ny bostad. Men också tioåriga flickor kunde lockas att köpa två lösa Star och en tändsticksask framgår av boken.

Det fanns en social kontroll: ”De flesta av våra mammor var hemma och hade fullt upp. En av deras sysslor som gick att ha koll på utifrån var hur de vädrade sängkläder… Där gick det att se vilka som var föredömligt tidiga och vilka som verkade ligga och dra sig på morgonen”

Mammorna var hemma och papporna cyklade eller tog bussen till arbetet skriver en av artikelförfattarna. Men tillägger vid närmare eftertanke: ” vi mötte ju ändå många kvinnor som arbetade på ’på riktigt’”

Gemensamt hade barnen skolgången i Norra skolan på andra sidan älven. Någon minns mötet med ”Sillgôttfrid” som på sin trehjuling cyklade runt och sålde surströmming. En lördag kunde man se ett begravningståg med likbilen i täten på väg till Ruds kyrkogård.

Vi får ta del av det som anspråkslöst heter ”glimtar” av en stadsdels historia.

Merparten består av personliga minnesbilder av uppväxten i stadsdelen under ett 1940- och 50-tal, dvs den tid då bidragsgivarna till skriften växte upp. En hel del av minnena blir med nödvändighet litet interna med uppräkningar av barn man umgicks eller bodde granne med. Stadsdelens kändisar Helge Kjellin, museichef, och konstnären Lena Cronqvist gör inga direkta avtryck i boken. Undantaget är Lennart Bylock, entreprenör, som verkar ha dragit igång saker bland pojkarna. Bl.a hockeylaget Solens IF, som fick ett kort liv efter att förlorat stort mot Forshaga – med den då unge blivande storstjärnan Uffe Sterner.

I dessa berättelser och bilder, bland allt det litet interna, finns mycket som har ett allmännare intresse. Som berättar om familjeliv och barndom i efterkrigstiden i ett hörn av Sverige.

Lennart Wettmark

Wermlandiana 2025:4

Svedberg, Pelle, För Gud är ingenting omöjligt. En bok om frivilligprojektet att flytta ett gammalt metodistkapell till Kristinehamns skärgård. Norlén & Slottner 2025. 198 s.

Projekt David” kallades det av eldsjälarna, arbetet med att flytta ett metodistkapell från Värmlands Säby till Svenska kyrkans sommarhem Pärlan ute vid Picassoudden i Kristinehamn. Namnet hänsyftar på Bibelns store konung, han som besegrade den jättelike Goliat med en sten från sin slunga ochsom sedermera tog initiativet till bygget av templet i Jerusalem. Kapellflytten var i den jämförelsen ett mindre projekt men krävde i sitt format ändock stora insatser för att kunna genomföras.

Projektledaren Pelle Svedberg och några av medarbetarna har i en påkostad och rikligt illustrerad bok berättat om hela gången från idén 2003 till invigningen (genom biskop Esbjörn Hagberg) 2010 och fram till 2015, när Pelle Svedberg för sin del avtackades av den förening som skapats för att sköta kapellet och driva verksamheten framåt. Skärgårdskapellet – som huset nu kallas – är idag en integrerad del av församlingens sommarhem och plats för dop, vigslar, begravningar, gudstjänster och sommarkonserter. ”Drömmen är att kyrkorummet skall bli som ett ´fönster mot himlen´ och gestalta hoppet om uppståndelse, skönhet och värme, det vill säga en försmak av paradiset redan här på jorden” – en så vackert formulerad vision om Skärgårdskapellet kan man läsa på församlingens hemsida. Själva huset drivs av en särskild förening, knuten till församlingen.

Boken utgör en noggrann dokumentation av hela den svåra och långa processen med flytten, transporten och återuppbygget. All formalia skulle klaras av gentemot metodistförsamlingen och baron Henrik Falkenberg på Värmlands Säby, som var ägare av marken där Lötuddens kapell stod.

När detta väl var klart återstod alla praktiska frågor kring nedtagning och transport – och sedermera uppsättning av huset på den nya platsen. Allt kostade pengar: i den noggranna redovisningen noteras belopp fram till 2013 på omkring miljonen, att balansera mot de också stora summor man

lyckades med att få in genom lotterier, loppisar, lån och rena gåvor. Alla som sysslat med ideell verksamhet vet också att det utöver reda pengar krävs mängder med praktiskt frivilligarbete för projekt av det här slaget. Boken kan ses som en hyllning till alla som på ett eller annat sätt hjälpt till under årens lopp. Författaren pekar också på behovet av att dokumentera medan minnet ännu är färskt, ”för att förhindra glömska och vantolkningar”. Den vackra boken är väl främst skriven för internt bruk, men har absolut sitt intresse också som ett mer allmänt exempel på vilka problem man kan stöta på vid ett husflyttsprojekt – och hur det går att övervinna problemen och komma till ettbra slutresultat.

Peter Olausson

Wermlandiana 2025:3
Publiceras också i Näverluren.

Svedjedal, Johan, Dä kvetter. Gustaf Fröding som student. Albert Bonniers förlag 2025. 311 s.

Johan Svedjedal har gjort sig bemärkt inte bara som framstående professor i litteratursociologi vid Uppsala universitet; han har också gett ut en rad ytterst intressanta biografier – genomarbetade, inspirerat skrivna och utmärkta exempel på hur den traditionella arts- and letter-formen ännu kan äga relevans. Monografierna om exempelvis Birger Sjöberg, Carl Jonas Love Almqvist, Karin Boye och Harry Martinson är att betrakta som veritabla storverk.

Till det tjugotal böcker Johan Svedjedal hittills gett ut kan nu läggas även den mycket välresearchade volymen om den unge Fröding och hans väg fram till debuten, här med fokus på studenttiden i Uppsala.

I volymen Dä kvetter (hämtat ur en tidig Fröding-dikt) kartlägger han utifrån allt tillgängligt material Gustaf Frödings tid som student i Uppsala. Johan Svedjedal har granskat både brev och tidigare utgivna texter men har också funnit åtskilligt som nu kompletterar bilden av Uppsalaåren, om vilka Fröding själv inte skrivit särskilt mycket. Med hjälp av bland annat sekundärlitteratur från Värmlands nations arkiv och Värmlandsarkivet i Karlstad lyckas Svedjedal pussla ihop fragmenten och presentera en kronologisk och målande beskrivning som väl belyser Gustaf Frödings Uppsalatid.

Inte minst, och framför allt, försöker Johan Svedjedal kartlägga hur den rumlande studentens väg från att till en början skriva enklare skämtdikter mer och mer ser sin väg framåt som diktare och inget annat. Tillspetsat kan man säga, att de misslyckade studierna gav en lektion i utanförskap – ett utanförskap han senare befäste och renodlade i sin roll som poet. Vad Johan Svedjedal visar med sin bok är att Gustaf Fröding redan i Uppsala lade grunden till sin litterära karriär.

”Bäst klarar han sig i ett ämne som inte finns på schemat – mentalt skolkande”, skriver Svedjedal och följer den alkoholmissbrukande studentens väg från regellöst leverne fram till dess att diktandet ligger där som den enda och självklara och klart lysande vägen framåt.

Björn Erik Gustavsson

Wermlandiana 2025:3

Säfström, AnnBritt, Under ytan. Eget förlag. 2025. 128 s.

Med dikter, bilder, hyllningsverser till jubilarer, sångtexter, tidningsklipp och en och annan längre, reflekterande text återberättar AnnBritt Säfström sitt liv som framstår som väldigt rikt och framför allt kul.

Vem är då AnnBritt Säfström? Ja, för folk i Munkforstrakten är hon en lokal kändis efter många år som komedienne på Munkfors-Revyn och apotekstekniker. Hon har spelat i åtskilliga uppsättningar av Värmlänningarna i Ransäter. Hon har gestaltat Selma Lagerlöf, skådespelat i ett antal tv-filmer och som pigan Murer-Stina i Allan Schulmans och Gunde Johanssons bygdespel Älvdalssagan.

Om mötet med demonregissören Schulman berättar AnnBritt en anekdot som nog är talande för hennes rättframma och orädda väsen. Hon ber nämligen Schulman ändra lite i skådespelet så att hennes pigscen i början av andra akten flyttas fram tills publiken hunnit komma till ro på bänkarna.

”Ingen sa ett enda ord. Allan samlade ihop sina barn och drog iväg hem. Ensemblen teg och tittade på mig. Hur kunde jag komma till Kärnåsen och spela regissör. Vem trodde jag att jag var! Ingen gick emot Allan. Jag for hem och insåg att nu har jag förstört hela Älvdalssagan”.

Men nästa dag, när ensemblen åter samlas säger Schulman att förslaget var bra, så gör vi! Ja, det vimlar av kända och okända personer med kopplingar till AnnBritt i Under ytan. Här är en målande dikt:

Vi framförde ”Selmas” Dunungen i Filipstad en dag

Rollen som ”härliga” Frida gjorde jag

En trevlig herre kom fram till mej och sa

”Du pratar den genuina värmländskan, så bra!”

”Vart kommer du ifrån”, sa han sedan

som om han borde känt till den platsen redan.

Jag svarade ”Smalrômpa” så käckt

men jag blandar nog en Sunnemo och Ekshärs-

dialekt!

Vem var då denne dialektforskande man?

Underskriften på recensionen: Knut Varmland, jo

 minsann!

Idag är AnnBritt Säfström fyllda 80 år, och har sannolikt dragit ner något på takten, men det råder inget tvivel om att hon varit ett sprudlande energiknippe och betytt mycket för kultur-och föreningslivet i hemtrakterna. Hon konstaterar att Munkfors-revyn lever kvar, generation efter generation, nu med grundarnas barn och barnbarn på tiljan. AnnBritt delar med sig av ett antal egenskrivna humoristiska revy-texter till kända melodier, som ofta framförts av revy-systrarna Helga (AnnBritt Säfström) och Olga (Siri Persson): (Electricitetsvisan)

Ligg i sänga får Du å ja

Så ska åldringsvård fungera

Vad blöjan väger vet inte ja

Ja´tror ja kissar lite mera!

Som en scrap-book får läsaren själv pussla ihop människan bakom raderna. Skrivarglädjen går inte att ta miste på. När kommer vi under ytan på riktigt? Ja, det framskymtar en svår trafikolycka som gjorde AnnBritts make Göran rullstolsbunden. Lite samhälls- och samtidskritik framförs också på ett välformulerat och ofta humoristiskt sätt. AnnBritt ser hur ett kallare, omänskligare samhälle vuxit fram. Och det är väl vad Under ytan handlar om, att det sociala samspelet med andra människor betyder allt.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:4

Söderbäck, Björn, I sällskap med Selma. På vägen till Västanå. Heidruns Förlag 2025. 134 s.

Att färdas i Selma Lagerlöfs universum tillsammans med skådespelaren Björn Söderbäck är storslaget. Likt ett förtrollat barn lyssnar jag på berättelserna som tolkats och framförs med en innerlighet och förtrolighet som säkert bottnar i Björn Söderbäcks uppenbara kärlek till författaren och hennes livsverk. Den senare hälften av boken I sällskap med Selma. På vägen till Västanå består av sådana Selma Lagerlöf-historier, bearbetade av författaren för att gestaltas och framföras på scen för publik. Även som lästexter fungerar de utomordentligt bra.

I bokens första hälft återberättas hur Västanå Teater och Musik växte fram. Det börjar när det unga skådespelarparet Björn Söderbäck och Yvonne Rock i mitten av 1970-talet flyttar till Nordvärmland ”i någon slags gröna vågen-anda”. Björn och Yvonne engagerar sig i den pågående miljökampen mot hormoslyr och kalhyggen. Här lär de känna den unge poeten Bengt Berg. De bildar teatergruppen Blandskog som framför en nyskriven pjäs, Skogsrånet med text av Bengt och som går på turné runt hela Värmland.

Under turnén inleds ett samarbete med dockteatergruppen Sprattelgubbarna som håller till i Gamla Badhuset i Karlstad. Avståndet till Bastvålen kändes opraktiskt. I byn Västanå hittar skådespelarparet ett hus och även en gammal skola som förvandlas till kontor och repetitionslokal. 1983 bildas Västanå Teater med Yvonne Rock som dynamisk teaterchef med ett stort kontaktnät.

En anekdot om hur Björn tidigt möter Selma Lagerlöf utspelar sig i Jerusalem. Teatergruppen är inbjuden att spela en pjäs baserad på en färöisk folksägen i en arabisk byskola i norra Israel. Söderbäck berättar:

”Just när jag som färöisk fåraherde sa slutrepliken ”So you finally returned, you blessed bird of liberty” kom israeliska jaktplan lågsniffande med ett vrål över skolan. Hela publiken duckade. Libanonkriget bröt just ut.”

Teatergruppen flyr genom stridsvagnskolonner tillbaka till Jerusalem, och hamnar på. hotellet American Colony, samma hotell som Selma Lagerlöf och Sophie Elkan besöker år 1900 för att dricka te med The Mother i Gordonisterna. Inspirerade av mötet börjar Söderbäck studera och återberätta Lagerlöfs berättelser.

Två somrar tidigt 1990-tal spelas Bäringa med Solveig Ternström som Selma på Mårbacka. Pjäsen baseras på Göran Tunströms radiopjäs Bördan, där författaren bär upp Selma på Gurlitta Klätt. Leif Stinnerbom anställdes som regissör för uppsättningen, och in kom samtidigt folkmusiken och den folkliga dansen, konstaterar Söderbäck.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:3

Thor, Annika & Marko, Susanne, En förtrollad värld. Om den unga Selma Lagerlöf och om berättelserna hon skrev som vuxen. Ill.: Kristin Lidström. Bonnier Carlsen 2025. 223 s.

Finns det något mer att berätta om Selma Lagerlöf och hennes bibliografi, funderade jag på när jag höll boken En förtrollad värld i min hand. Efter avslutad läsning kunde jag konstatera – ja, det gjorde det. Författarna vänder sig i första hand till unga människor men boken kan mycket väl kallas för en allåldersbok. Här får alla, som kanske inte vet så särskilt mycket om Selma Lagerlöf, en mycket överskådlig, lättläst och berörande bild. I första delen av boken ligger fokuset främst på att lära känna den unga Selma och genom berättelserna om livet på Mårbacka och dess omnejd i Värmland får man inblick i vad den blivande författaren tänkte, kände och ville med sitt liv. Känslor, som trots att de upplevts för mer än 100 år sedan, kan lätt igenkännas även för unga människor idag

I andra delen får vi följa Selma Lagerlöf i hennes vuxna liv. Hennes kamp för att bli utgiven, böckernas succéer. Nobelpriset och inval i Svenska Akademin, båda som första kvinna. Livet på Mårbacka målas upp. Resor ut i världen. Livet tillsammans med Sophie Elkan och senare Valborg Olander. I denna del har författarna Annika Thor och Susanne Marko även med varsam hand förkortat och bearbetat Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen och Herr Arnes penningar.

Annika Thor är författare, manusförfattare, tidigare bibliotekarie m m. Hon skriver både för vuxna och barn. En ö i havet-serien blev mycket uppmärksammad och även TV-serie. Boken Sanning och konsekvens tilldelades Augustpriset 1997. Susanne Marko är författare, dramatiker och dramaturg. Hon har under många år samarbetat med Västanå teater och Leif Stinnerbom. Därmed kan man tänka att hon har stor kunskap och intresse för Selma Lagerlöf.

En förtrollad värld är formgiven av Kristin Lidström som även livfullt illustrerat boken som sjuder av färg och spännande bilder, vilket ger ännu en dimension till innehållet. Rekommenderas varmt till både stor och liten.

Gun Berger

Wermlandiana 2025:3

Torssell Lerin, Simon & Hvidevold Hystad, Bettina, Electronik Flora. Art & Theory Publishing 2025.

Någon har sagt att en orsak till att vi människor inte riktigt förstår att växter också är levande är att deras rörelser är så långsamma.

Konstnärsparet Simon Torssell Lerin och Bettina Hvidevold Hystad i Sunnemo talar om att vi människor lider av växtblindhet, att vi ser naturen som en grön kuliss. Tillsammans har de därför ägnat sju-åtta år åt att närstudera växter, teckna av dem och omvandla deras elektriska signaler till ljud. De skriver:

“Om vi inte känner till det som lever och växer omkring oss kan vi heller inte sakna det om det försvinner.”

I den flora som nu tryckts på högkvalitativt papper varvas Bettina Hvidevold Hystads detaljerade blyertsteckningar av röllika, blåbär och gran med texter på både svenska och engelska av konstnärerna själva och en rad biologer, konstvetare och filosofer. Konst och vetenskap går hand i hand.

Till skillnad från en vanlig flora är växterna avtecknade ute i fält, precis som de står och ser ut med eventuella skador och skavanker. Jag räknar till hundra växtstudier och noterar två motstridiga fenomen i mitt eget betraktande. Eftersom teckningarna är monokroma upplever jag dem först som lika. Sen upptäcker jag hur oerhört olika växterna är. När inga färger ställer sig i vägen för blicken blir bladens form, hur växten grenar sig, helhetsintrycket så mycket tydligare.

Även i texterna lär jag mig mycket, som att växternas cirkulationsapparat, ett slags blodomlopp transporterar vatten och mineraler uppåt. Sockret som bildas i bladens fotosyntes transporteras neråt och transportsystemet kombineras med elektriska signaler. Det är dessa signaler som Simon Torssell Lerin fångat upp med hjälp av sensorer och kopplat vidare till en synt där signalerna blir toner.

Med spänning lyssnar jag sedan på hur det låter när brännässlans, renlavens och granens elektriska signaler blir en slags konstmusik. Granen i Telemark, granen i Värmland och granen i Norrbotten låter olika. Det är vackert på något uråldrigt vis. Du kan lyssna du också på www.electronicflora.com.

En text som fastnar är ekologen Monica Gaglianos experiment med ärtor, som visar att deras rötter kan hitta vatten även när de bara kan höra, inte känna vattnet. Det ges fler exempel på det som måste kallas växtintelligens. Författarna pekar på hur växterna nätverkar med varandra, med svampar, med djur och sin miljö. Det är ögonöppnande och banbrytande, fascinerande och trösterikt. Och lite skrämmande. Gör det ont i lingonriset när jag rafsar runt med bärplockaren?

Simon Torssell Lerin berättar i slutkapitlet att om man gör en live-spelning med musiker som improviserar tillsammans med levande växter så känner växterna av förändringen när rummet fylls av publik, och ändrar sina signaler.

Efter att ha last Electronik Flora känns det fullkomligt naturligt.

Ulla Walldén
Wermlandiana 2025:3

…

Ulfvenstierna, Bo, Rannesetther. Berättelser om Ransäter genom tid och rum. Norlén & Slottner 2025. 136 s.

Riksspelmannen, prästen, författaren, forskaren och konstnären Bo Ulfvenstierna har i flera böcker skildrat sin barndoms hembygd i Ransäter med särskilt fokus på byn Ransberg. Liksom i sin tidigare utgivna Intill sommaren flödar här barn- och ungdomsminnena i ostrukturerad men ömsint form uppblandade med både släkt- och lokalhistoriska rottrådar långt ner i tidig medel- och vikingatid. Han är numera fast bosatt på Geijersgården där han fungerar som allt-i allo med uppdrag att utöver allmän tillsyn också guida turister och berätta om Erik Gustaf Geijer och brukskulturen. Uppdraget har gett honom anledning att fördjupa sig i bygdens månghundraåriga historia. Läsaren får följa med på en tidsresa som speglar både släkters och byars öden. Allt presenterat ”styckevis och delt” i små etapper. Under resan passeras orter och vattendrag som Övre och Nedre Ullerud, Upplanda/Mykleby (idag Nyckelby), Rannsetther, Munkerud, Hrannån (Ranån) och så vidare. Kanske Ullerud inte syftar på guden Ull i den nordiska mytologin vilket är den gängse uppfattningen. Kanske namnet Ullerud har ett annat ursprung: Olof (Ingjaldson). Ollre. Ollerud. Wllerud? Var Ransäter en säter under gården Hollerud?

Att bo på Geijersgården inspirerar till att söka sammanhang. Författaren går grundligt tillväga i sitt sökande i tillgängliga arkiv efter ledtrådar. Ransäter har medeltida ursprung. Laxfisket i Dejeforsen kontrollerades av klostren i Alvastra, Vadstena och Skänninge. Birger Brosa skänkte sina fiskerättigheter till klostret i Riseberga. Kunga- och påvemakt satte varaktiga spår i bygden, liksom även fornnordisk mytologi och protestantisk lutherdom. Men utan de enskilda människor som i generation efter generation präglat det dagliga livet hade ingen levande kultur kunnat uppstå och överleva. Bo Ulfvenstierna låter sina associationer rinna fram allt eftersom till en litterär kompott baserad på forskning, dagliga sysslor, reflexioner och tillbakablickar på barn- och ungdomsåren i Ransberg. De personliga minnesbilderna bjuder på ett rikt persongalleri och på måleriska interiörer från vardagens stök i hemmet under 1950-talet.

Med sin bok ger Bo Ulfvenstierna sin personliga bild av Ransäters (ursprungligen Rannesetther) och Geijersgårdens historia. I förordet kallar han boktexten ett tidsdokument med olika skikt: historisk beskrivning, hans personliga relation till Geijerrelation och nutida dagboksanteckningar. Läsaren får gärna kalla boken för en roman. Själv vill han kalla den en berättelse.

Inge Bredin

Wermlandiana 2025:3

Walldén, Gunnar & Ulla. Rysspengarna. En historisk roman. Norlén & Slottner. 2025. 217 s.

När den stora vågen av emigranter började rulla västerut från Sverige och Värmland under 1800-talets senare del for ett antal unga smeder från framförallt Degerfors istället österut, mot goda jobbmöjligheter inom den växande ryska järn- och stålindustrin i Uralbergen. Under 1870-talets slut rekryterades de av en agent för de Paschowska bruken och gjorde sedan den långa resan över Östersjön, längs de ryska floderna och till sist genom bergen upp till destinationsorten, järnbruket i Tirlian. Om detta och om vad som sedan hände de 25-talet smederna och deras familjer där borta handlar Ulla och Gunnar Walldéns dokumentära roman Rysspengarna. Gunnar Walldéns förfader Andreas Lindström var en av smederna som med tiden också återvände hem. Romanen bygger delvis på familjetraditioner men till stor del på ett omfattande arkivmaterial vid Värmlandsarkiv och Riksarkivet i Stockholm. Flytten till Uralbergen var förstås ett stort äventyr, ett projekt som smederna dock kalkylerade med skulle ge bra med pengar, i en tid när bruken hemmavid gick dåligt och en flytt över Atlanten (som de flesta andra valde) kunde vara ett minst lika stort vågspel. Smederna gjorde bra ifrån sig i Ryssland. Visst kunde sejouren där borta också ge bra med pengar: den som sparade kunde investera en del lönerubel på hemmaplan. En del av smederna gifte sig och blev kvar i Ural och har ättlingar i Tirlian med omnejd än idag. Vid ett par tillfällen under de senaste tjugo åren har resor till ”svenskbyn” arrangerats, bl a genom Karlstads universitets försorg (en resa undertecknad själv deltog i, det ledde till ett forskningssamarbete som resulterade i boken Iron links 2015). En delegation från byn, lokala ryska myndigheter och universitetet i Magnitogorsk besökte också Värmland 2011.

Romanen är en levande skildring med en imponerande detaljrikedom om hur färderna gick till, hur man bodde och arbetade, hur det gick i relationerna till ryssar och baskirer och hur den egna församlingen på plats byggdes upp genom den ditkallade pastorn Wilhelm Sarwes försorg. Tillvaron görs så levande inte minst genom det rikhaltiga bildmaterialet i boken. En hel del av fotografier och tavlor härstammar från en av smederna, August Larsson från Nysund, som hade många talanger och inte minst ägnade sig åt amatörmåleri under tiden i Ryssland. Det är en fantastisk dokumentation! Efter de goda, expansiva och fredliga årtiondena när svenskarna var på plats följde världskrig, inbördeskrig och Stalins terror i ett plågat Ryssland, vilket medfört att mycket av arkiv, foton och annat som en gång funnits nu sedan länge är förstört. Bilderna i boken är sådant som inte längre går att uppbringa på plats i Ural. Ulla och Gunnar Walldéns bok är en levande släkthistoria och samtidigt en historiebok över en del av Degerfors förflutna. Tänk om den här historien också kunde göras känd och levande bland smedernas ättlingar långt borta i öster.

Det här är en välskriven och lättläst bok om en för de flesta bortglömd del av värmländsk historia. Läs den!

Peter Olausson

Wermlandiana 2025:4

Wallsten, Kristina & Åström, Viktoria. Monstrens varuhus ABC. Idus Förlag 2025. 33 s.

”I monstrens egna varuhus sker kusliga saker och bus.

Varje midnatt kommer kunder: spöken, monster och vidunder.”

Ibland blir man riktigt glad över en bok. Monstrens varuhus ABC är en sådan pärla som omedelbart väckte läslust och engagemang.

Boken vänder sig till barn i förskole- och lågstadieåldern, med mängder av detaljrika illustrationer och med text skriven på rim. För varje bokstav i alfabetet finns en plats i varuhuset och en boksida, fylld med saker som börjar på den aktuella bokstaven. Upptäckarglädjen var stor hos min ”testpanel”. Ibland kunder vi till och med hitta på egna nyord för att det ska passa.

Texten och illustrationerna samspelar jättefint, och det är mycket humor i både bilder och verser. Som i Cyklopens café på bokstaven ”c”, där det serveras monstermackor, citronpaj och kackerlackor. Eller Nättrollet som har vresigt humör och säljer datatillbehör.

Kristina Wallsten debuterar som författare med två barnböcker på Idus förlag under våren 2025. Hon bor i Karlstad tillsammans med sin familj. Till vardags arbetar hon idag som skolkurator.

Viktoria Åström bor i Göteborg, och har jobbat som illustratör, animerare och webbdesigner. 2023 släppte hon sin första egna bok. Stora detaljrika tuschteckningar är hennes signum.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:2

Wigh, Helén, Dyrka. Historiska Media 2025. 360 s.

Spännande, spännande, spännande!

Dyrka är Helen Wighs fjärde och avslutande del i romanserien om Elin Roth. Spänningen ökar och alla mystiska meddelanden och hemligheter vi tidigare mött följs upp och utvecklas. Litet skrämd blir jag av att denna gång tidigt mötas av Helén Wighs fokusering på just mörker genom det inledande citatet ur Selma Lagerlöfs Till Mörkret:

”Min lycka är att dyka ner i nattens fruktansvärda,lockande mörker”

Men tack vare närvaron av den orädda huvudpersonen, som inte hejdas av svarta nätters hemligheter eller hotfulla meddelanden, sugs jag in i den mörka värmländska värld, som skildras i boken.

Samtidigt som romanen fokuserar på att skapa spänning förmedlar Helén Wigh känslor och kunskap om hur kvinnans underordning och männens oinskränkta makt i samhället kan leda till avskyvärda konsekvenser, som skändningen av unga kvinnor som förekommer i boken. Men hon visar också att det går att bryta mönster. Hon låter Elin Roth ta sig rätten att arbeta med polisiära utredningar trots att kvinnor inte fick utbilda sig till poliser under den tid vi befinner oss i. Också beskrivningen av hur arv och miljö påverkar människor är genomtänkt och varierad liksom känslan av utanförskap och rädsla för det okända.

Liksom i den tidigare romanen Rista drivs handlingen skickligt framåt av två parallella skeenden, som jag tidigt anar kommer att mötas och kanske ge förklaringar på alla gåtor och aningar som vävs in efterhand. Det medvetet outsagda lämnar över till läsaren att själv fantisera och fylla i. Naturligtvis ökar det också nyfikenhet och förväntan.

Helén Wigh hyllas återkommande för sina fina och utförliga naturskildringar och hanteringar av historiska miljöer. Det lyckas hon väl med även i denna bok. Det värmländska landskapet lyfts fram och vi får lära känna många olika platser som Värmlandsnäs, Säffle, Borgvik, Edsvalla med flera. Filipstad med omgivningar är centrala i berättelsen. Här några exempel:

”Om några minuter skulle solnedgången vara fulländad, Petter tog sig uppför backen som ledde till det pompösa mausoleet över uppfinnaren John Ericsson. Där uppe kunde han verka i skydd av mörkret bland gravar, buskar och björkstammar.”

”Vid Frankelska villan med sina karakteristiskt spröjsade fönster svängde hon av och tog Spångbergsbron över älven. Längre bort skymtade kyrkan i bakgrunden. Staden var vacker där den låg i dalsänkan mellan Lersjön och Daglösen, och med Skillerälven som slingrade genom den.”

Elin Roth, det viktiga navet i berättelsen, får vi lära känna genom de insiktsfulla iakttagelser hon gör av människor och omgivningar och hennes kloka handlande i utmanande situationer. Hennes sinnesnärvaro är imponerande i möten med okända och kanske farliga personer. Viktig är också hennes interaktion med den gamla, sjuka farfadern, med fadern och med brodern samt förhållandet till den älskade John. Helén Wighs sätt att skriva spinner dock ett nät av trådar i texten, som väcker en ständig vaksamhet hos mig. Just detta kanske oförtjänt drabbar hennes älskade John. Jag får flera gånger intryck av att hon inte ens riktigt kan lita på honom.

En person som får mycket utrymme i berättelsen är den fattige lille pojken Petter, som under sina första levnadsår lever i misär på grund av en mamma som hamnat i olycka och inte kan ta hand om honom. Vi får sedan följa honom under hela hans uppväxt bland annat som passopp till en despotisk och våldsam, men mycket driftig affärsman, som reser runt i Värmland för att göra affärer med skog och skogsindustrier. En person som han dyrkar och vill efterlikna för att äntligen få litet respekt, vilket visar sig vara ödesdigert.

Romanen är en väl sammanhållen avslutande del av romanserien om Elin Roth med sitt omfattande nät av händelser. Den fortsätter att fascinera långt efter att jag slutat läsa den. Det ska bli spännande att se vad Helen Wigh väljer att skriva om nästa gång.

Del ett, två och tre har tidigare recenserats i Wermlandiana 2022, 2023 och 2024.

Birgitta Holm

Wermlandiana 2025:4

Värmländsk kultur. 2025:1. Tema Public Service.
Värmländsk kultur. 2025:2. Tema Kila socken. Föreningen Värmländsk Kultur 2025.

I en tid där den svenska kulturtidskriftsfloran alltmer utarmats framstår 45-årsjubilerande tidskriften Värmländsk kultur som allt viktigare.

Tidskriften, som 1980 utkom med sitt första nummer (med omslagsbild av Lars Lerin), utges av föreningen Värmländsk kultur, grundad av ett antal värmländska kulturföreningar samma år. Med högt ställda ambitioner har den sedan dess speglat värmländsk kultur och tradition, på senare år ofta med temanummer. Huvudredaktör är Peter Franke, och redaktionssekreterare Lena Bonnevier.

De två första numren 2025 vittnar om en tidskrift med självförtroende, gedigen kompetens och en förmåga att spänna över vida fält. Genomarbetade nummer 2025:1 fokuserar på det värmländska medielandskapet under senare delen av 1900-talet; en tid som Ulla Waldén, tidigare lokalradiochef i Karlstad, benämner ”guldåren”. ”Den lokala radion och tv:n växte. Karlstads lilla tv-distrikt och riksradio producerade mängder av populära riksprogram”.

Politiska beslut under 1970-talet medförde stora offentliga satsningar på regionala media och efterföljande decennier framstår som en unik tid, där såväl den nystartade lokalradion som tv-satsningarna på Karlstad innebar något helt nytt. Bengt Alsterlind med Hajk och Solsta café och Ulf Schenkmanis’ Konsumentmagasinet är bara några av tv-satsningarna. Annat som blev populärt var Konditoriträffen, ett direktsänt radioprogram från anrika Café royal med artister och av olika slag. Stor uppmärksamhet väckte också Sveriges Riksradio, där åtskilliga värmlandsprofiler kom att bli uppmärksammade, såsom Erik Goland, Lennart Broström, Solveig Ternström och Per-Eric Nordqvist (de sistnämnda höll länge i ett populärt ”gomorron-program”). Superpopulära blev ju också Ulf Schenkmanis och Lars-Eric Samuelsson med sin långkörare Trädgårdsdags.

Nummer 2025:2 fokuserar på Kila socken – som med hjälp av en lång rad reportage genast framstår som just så intressant som gästredaktören Carl-Johan Ivarsson skriver i sitt förord. Efter att ha läst detta tidskriftsnummer anar man att det nog är mer än von Echstedtska gården som ger anledning att besöka denna sjörika trakt.

Björn Erik Gustavsson

Wermlandiana 2025:2

Wærn, Rasmus, Arkitektur i Värmland. Värmlands Museum/Arkitektur förlag. 2025. 336 s. Värmland förr och nu 2025.

Arkitektur är något som berör oss alla. Husen omkring oss är en del av vår vardag. Att byggnader förändras är ingen ny företeelse, kanske sker detta nu i en allt högre takt och inte alltid till det bättre. Därmed passar det bra att Värmlands Museum i år lyfter fram arkitektur, genom utställning och föredrag, och genom årsboken som alltså fått titeln Arkitektur i Värmland. Uppdraget att skriva detta mastodontverk har gått till Rasmus Wærn, doktor i arkitekturhistoria.

Wærn har sökt igenom hela Värmland. Byggnaderna presenteras i kronologisk ordning och kompletteras med kartor som ger läsaren en god geografisk överblick. Omkring 200 byggnader har fått egna avsnitt. Många är självklara val, andra är sådana som Wærn stött på under arbetet – och en del av dessa är riktiga överraskningar. Till de senare hör Villa Talludden i Lennartsfors, ritad av Erik Lallerstedt. Han är en i raden av stjärnarkitekter som har gjort gästspel i Värmland. I boken samsas deras byggnader, med verk av värmlänningar, som Bror Almquist och Cyrillus Johansson.

Det är ett imponerande urval och Wærn pekar pedagogiskt på husens detaljer. Men inte ens de värdefullaste byggnaderna har klarat sig undan förändringar. Så är det exempelvis i Säffle där Billeruds Forskningsinstitution, ”med en tonträff som i Säffle bara trumfas av stadshuset”, på senare år har förvanskats en hel del.

Till de mer överraskande valen hör Vinkelboda i Slottsbron (radhus uppförda av Billerud) och det lilla kapellet vid Svanskogs kyrka – båda från det århundrade som dominerar i boken. Särskilt från senare delen av 1900-talet finns det åtskilliga byggnader som många har haft svårt att acceptera, men som med åren har blivit en naturlig del i stadsbilden. Bibliotekshuset i Karlstad är ett exempel. Från 2000-talet är det mestadels större byggnader som presenteras och med Bryggudden i Karlstad som en av de yngsta. Uppfört 2013, är det drygt 400 år yngre än Karlskoga kyrka som har fått inleda boken.

Boken presenterar byggnader som finns kvar och har fått behålla sitt utseende, men i ett avsnitt har Wærn fördjupat sig i ”märkvärdiga, förlorade hus”. Här finns förutom Longs slott och Gustavsviks herrgård även Östra Station i Karlstad, ”en förlust som ännu vållar fantomsmärtor”.

Förhoppningsvis kan Värmlands Museums satsning på arkitektur få värmlänningarna att känna en stolthet över sina byggnader. Hagforsborna kan glädjas lite extra åt Harry Eglers stadshus – en byggnad som har fått låna ut sin fasad till bokens fram- och baksida.

Bilderna är mestadels nytagna och kompletteras med ritningar. Namnregister och ortsregister förstärker upplevelsen. Dessutom: Arkitektur i Värmland är en unik framställning. I inget annat landskap har det gjorts en motsvarande översikt av arkitekturen. På så vis, menar Rasmus Wærn, är det svårt att avgöra hur den värmländska arkitekturen står sig i jämförelse med övriga landskaps. Museichefen Åsa Hallén beskriver i förordet boken som en ”guide till sevärd arkitektur”.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2025:2

Startsidan

Kalendarium

Månadens dikt

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Läs vidare

Om föreningen

Arkiv

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem