Alf Brorson om Sven Delblancs Samuels bok

I nr 3, 2014, av Wermlandiana skrev Alf Brorson om Sven Delblancs morfar Axel Nordfält, Samuel kallad, och åren i Staterna, där han utbildade sig till präst, Axel Nordfälts amerikaår. I en andra artikel ”Gestaltad verklighet i Samuels bok” berättar han vidare om morfadern efter hemkomsten till Sverige. En avslutande artikel i ämnet har han kallat ”Olof och Axel – två värmländska livsöden”. Här fortsätter han att berätta om Axel Nordfält och om Olof Olsson, Sunnemoprästen som 1869 emigrerade till Kansas och där grundade Lindsborg, med några 100 anhängare. Alla tre artiklarna återges här:

Axel Nordfält med sin familj

Axel Nordfälts amerikaår 

Augustanasynoden, som grundades sommaren 1860, var det utan jämförelse största och mest betydelsefulla kyrkosamfundet bland svenskar i Nordamerika, och bland de 2 504 män som inom Augustanasynden var prästvigda från 1850 till 1962 återfinns namnet Axel Nordfält – men i tryckta källor med namns nämnande endast på ett fåtal ställen.

     Faktum kvarstår. Genom att Sven Delblanc gjorde sin värmländske morfar till litterär förebild i romanen Samuels bok  har inte heller ”verklighetens Samuel” försvunnit i historiens anonymitet.   

   Sensommaren 1884 for en snart 20-årig Axel Andersson till Amerika – för att åtta år senare återvända hem. Hans utflyttningsort var Brattforshyttan och hans yrke missionselev, med goda vitsord av föreståndaren vid Ahlbergs skola: ”Axel Andersson från Wäse i Wermland, född 24/10 64, bondeson, en mycket älskelig och begåfvad yngling, som jag hoppas skall blifva en prydnad för August. Synoden.”

I början av oktober 1884 blev studerande Axel Andersson medlem i Första Evangeliska Lutherska kyrkan i Moline, Illinois. Då han saknade egna tillgångar hade han även ansökt om friplats vid Augustana College, i Molines tvillingstad Rock Island, vilket beviljades nästa sommar då han antogs i första årsklassen. Följande läsår tog han namnet Nordfält för att undvika personförväxling, och från 1888 återfanns han på det teologiska seminariet för två års avslutande studier. Hans betyg var mycket goda, trots att han, som Nils Håkanson funnit, ”led av psykiska problem”. Axel noterades för frånvaro, med giltigt såväl som ogiltigt förfall.

     Teologie studerande vid Augustana uppehöll sommartid tjänster ute i församlingarna, och 1886 kom Axel till en luthersk kyrka i Iowa. Som församlingens pastor skrev i brev till läroanstalten i Rock Island hade Nordfält ” i avseende till sin ålder goda predikogåfvor”, men noterade även en slutenhet i hans väsen, varför ”Nordfält behöver en allvarlig och kärleksfull ledning och kanske noggrann eftersyn för närvarande. Kanske behöfde han komma under en förståndig och kunnig läkares vård något.” 

Det Håkanson här finner ligga närmast till hands är att Axel vid denna tid led av insufficiens, och därför kunde uppfattas som ”något underlig”. Han slutförde dock med framgång sina studier och gavs även hedersuppdraget att hålla avgångsstudenternas tack- och avskedstal, Valedictory, tryckt i ett tolvsidigt häfte.    

Efter prästvigning vid Augustanasynodens årskonferens i Jamestown, N.Y. den 22 juni 1890 var Axel Nordfält pastor i Grantsburg, Burnett County, Wisconsin, där han varit året innan och sedan fått sin kallelse därifrån. Grantsburg, i nordvästra Wisconsin vid gränsen till Minnesota, fick sin benämning som by l865. Då fanns ett fåtal bosättare i ett till största delen skogbevuxet område längs stränderna av Wood River, men över tid kom allt fler svenskar och norrmän för att ägna sig åt lantbruk på homestead-land, och efter att de uppfört ett enkelt hem blev nästa steg kyrka och skola.

     Här, i den svenska lutherska kyrkan i Grantsburg, predikade som prästvigd Axel Nordfält första gången söndagen den 6 juli 1890, klockan 10.30, för att senare på eftermiddagen också förrätta gudstjänst i Wood River.

     Det pastorat i St. Croix Valley-distriktet inom Minnesotakonferensen han kommit till omfattade tre församlingar, förutom den 1884 stiftade församlingen i Grantsburg med 100 medlemmar, den 1878 stiftade församlingen i Wood River, med 72 medlemmar, och den 1882 stiftade församlingen i Falun/North Sweden, med 50 medlemmar.

     Kyrkan i Grantsburg var uppförd 1888, med intilliggande prästhus 1890, varifrån det var ”fyra mil” till Wood River och ”åtta mil” till Falun.

     I augusti samma sommar besökte också pastor Nordfält sin mors nya familj i Nebraska, och på eftermiddagen den 18 november installerades han formellt i Grantsburg av Minnesotakonferensens president. Installationen följdes av två sammankomster, med som det uppges trevlig samvaro, och något senare stod den nybyggda prästgården klar för inflyttning.

Notiser i The Burnett County Sentinel från denna tid berättar om pastor Nordfälts allehanda göromål, som att han bedrev läsundervisning för svenska lutherska barn i kyrkan en gång i veckan.  I slutet av januari 1891 hade man även kunnat se honom ute med häst och släde som den förste sedan snön fallit, och senare samma år överraskade man pastor Nordfält med en fest som bevis på sin uppskattning.

Sommaren 1891 företog Axel Nordfält en resa till Sverige; han var då, enligt Augustanasynodens president i ett positivt formulerat rekommendationsbrev ”en aktad medlem af Augustanasynoden”.

Åter i Grantsburg fortsatte församlingsarbetet, med dess inslag av kyrkostämmor ledda av pastor Nordfält. Man avhandlade allehanda praktikaliteter – och att ”bidraga till Pastors lön wår fulla Andel” var ett återkommande bekymmer, trots att det kunde handla om en tämligen beskedlig summa. I början av 1892, slutligen, hade man kunnat läsa att pastor Nordfält begärt avsked. Han tjänstgjorde tills slutet av april, då han efter att ha än en gång varit i Nebraska återvände till Sverige.

I Church Register för Grantsburg antecknades: ”Hemligen afflyttadt.” 

Förvisso begav han sig hemåt ... Kunde ”hemligen” i Svenskamerika då haft en annan betydelse än ”i hemlighet” som är den för oss vedertagna? Det skulle i så fall vara i en ursprunglig, medeltida betydelse fram till 1500-talet.  Eller var det ännu en språklig enskildhet, ett exempel på den s k rotvälskan, det blandspråk som talades av svenskar i Amerika? Det är emellertid en aspekt som inte ens Staffan Klintborg, som är vår främste auktoritet, har funnit belägg för. Kanske visste man bara inte var han funnit för gott att vara.

Axel Nordfält fann sig uppenbarligen inte tillrätta med rådande förhållanden i Det nya landet. På college och i de teologiska studierna med latin, grekiska och hebreiska, exegetisk, historisk och systematisk teologi hade han lyckats väl, men som gäst i Mellanvästerns verklighet blev det inte som han själv en gång velat: ”Derföre är min innerliga önskan att blifva prest i vår Ev. Lutherska kyrka för att i en framtid verka bland mina landsmän i Amerika …”

Detta på sträv prosa, mot bakgrund av orden i Sven Delblancs roman Samuels bok, ”ungdomsåren där borta, de ljusa åren då han ännu kunde hoppas”.

Ljusare än så var inte dessa år i Amerika.

Med all respekt för Delblancs djupa lärdom, hur insatt var han själv i svenskamerikansk kyrklig verksamhet? Som framgår av romanen kände han naturligtvis till Augustanasynoden, och att hans morfar inom dess verksamhet, med Augustana College och Teologiska Seminarium, nått goda studieresultat och blivit prästvigd. Men Axel Nordfält lämnade Amerika efter en förhållandevis kort tid och till synes orolig som augustanapastor.

Fiktion kan göras till levande historia, med inslag som är förankrade i fakta. Därigenom skapas en illusion av autenticitet, som två i Samuels bok vid namn nämnda personer. I dokumentens belysning fanns båda för Axel, men så icke i romanen – med amerikaåren som en stimma av ljus i det mörker som faller här hemma.

     Axel Nordfält återvände, för att under sommaren 1892 befinna sig i Visby, där han i september fick tjänst som stadsmissionär, med venia av biskopen, K.H. Gez. von Schéele.

     Så också i romanen. Bland de präster Samuel möter efter återkomsten till Sverige är ”H.H. Biskopen”, men det handlar inte om tillmötesgående. Både som biograf av Augustanas grundarfäder och som prästunge, med erfarenhet av biskopsvisitationer, kan jag instämma i denna upplevelse av högförnämlighet, men en i sak helt annan bild av biskop von Schéele har givits av flera forskare, bland dem Nils Håkanson som funnit att man får ”ett intryck av att biskopen ’höll på’ Nordfält – han gav honom nya tjänster och han utfärdade ett positivt betyg. /---/ Jämför man visbybiskopens betyg och den övriga hjälp, som han gett Nordfält, möter man en annan person än den biskop, som romanen skildrar”.

     Den C. J. Youngberg, ”Charles” eller Charlie”, vars brev i romanen är ett återsken av en lyckligare tid och ger Samuel möjlighet att ”äntligen få tala med en vettig människa”, var hallänningen Carl Johan Youngberg, sedermera teologie doktor. Han prästvigdes samtidigt som Nordfält och hade även han sin första prästtjänst i Wisconsin. Han deltog också då Axel installerades som pastor i Grantsburg. Som det historiskt korrekt återges i Samuels bok (dagboksanteckning 9 november, 1895) var han nu ”bosatt i Arnot, Pennsylvania”.

     Det förefaller mindre troligt att Delblanc gått in i Augustanas historia för att finna dessa fakta – och om inte i ett bevarat brev, så i den dagbok som uppges finnas i ännu förseglat material på Carolina Rediviva i Uppsala.

Alf Brorson

Se vidare: Alf Brorson, Axel Nordfälts tid i Amerika (Torsby 2013).

Tryckta källor och dokumentation

Conrad Bergendoff, The Augustana Ministerium. A Study of the Careers of the 2,504 Pastors of the Augustana Evangelical Lutheran Synod/Church 1850-1962 (Augustana Historical Society, 1980).

Dag Blanck, North Stars and Vasa Orders: On the Relationship between Sweden and Swedish America. Aspects of Augustana and Swedish America (Augustana Historical Society 1995).

Sten Carlsson, Augustana Lutheran Pastors in the Church of Sweden (Swedish-American Historical Quarterly 35, 1984).

Sven Delblanc, Samuels bok (Bonniers 1981).

Nils Håkanson, Sven Delblancs ”Samuel” i dokumentens belysning (årsboken Wermlandica 1989).

Sam Nordfeldt, Min resa genom 1900-talet (Bokförlaget Settern 1986).

Eric Norelius, De svenska Lutherska Församlingarnas och svenskarnas historia i Amerika (Rock Island, Ill., Lutheran Augustana Book Concern 1890).

Ernst William Olson, Olof Olsson. The Man, His Work, and His Thought (Augustana Book Concern, 1941).

C.A. Swensson och L.G. Abrahamson, Jubel-Album. Tillägnat Augustana-Synoden (Chicago, 1893).

Gunnar Westin, Emigranterna och kyrkan. Brev från och till svenskar i Amerika 1849-1892 (Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm 1932).

The Augustana Synod biographical card file index, ELCA:s arkiv i Elk Grove Village, Illinois.

Emigrantdokumentation (skeppslistor m m), Sverige Amerika Centret i Karlstad 

Svenskamerikanska kyrkoarkiv Nr 0030, 0031, Svenska Emigrantinstitutet i Växjö.

Tidningsnotiser i The Burnett County Sentinel (1890-92).

Informant i USA: Berdella Johnson, Grantsburg Area Historical Society, Wisconsin.

Gestaltad verklighet i Samuels bok

Om sin i Samuels bok (1981) litterärt gestaltade morfar skrev Sven Delblanc tio år senare i Livets ax: ”Många forskare, både professionella och amatörer, har intresserat sig för hans ödeoch bragt nya dokument i dagen.”

     En av dessa forskare var Nils Håkansson (Sven Delblancs ”Samuel” i dokumentens belysning; årsboken Wermlandica, 1989). Hans alla jämförelsepunkter utgår från sidorna 22–160 i Samuels bok.

   Det jag i ett tidigare sammanhang (Wermlandiana nr 3 2014) funnit är, att Håkansson i ett kort avsnitt om Axel Nordfälts åtta amerikaår gått dessa år förbi med orden: ”En djupgrävning i skrivelser och protokoll i de amerikanska arkiven skulle kanske ge viss upplysning …”  Ändå gjorde Håkansson några misstolkningar av Axel Nordfälts tid däröver och som jag uppfattar, till Axels förfång.

     I det följande något om vad Håkansson och andra funnit och som i romanens gestaltning skiljer sig från den dokumenterbara verkligheten under svenska förhållanden.

Litterär gestaltning

Som Louis Hård, kyrkoherde i Fardhem uppgav, har människor kommit för att ”i Samuels fotspår” bese prästgården. Men Hårds undersökningar gav vid handen att prästgården stod tom vid den tid som romanen anger, då det var vakans på kyrkoherdetjänsten. Med kyrkoherde Hårds ord: “Axel Nordfält har säkerligen aldrig bott i

prästgården ./---/ Här fanns alltså vare sig möbler, böcker eller något tjänstefolk som kunde passa upp Nordfält varför han helt säkert bodde inneboende i någon av gårdarna.”

     Vidare hade Visby stift vid den tid romanen utspelar sig ingen domprost – men Delblanc låter, som Håkansson funnit, komminister Lindfors bli domprost i Visby; han var på Nordfälts tid v. pastor i Fardhems pastorat.

     Vad sedan gäller sådant som Samuels riksdaler i årlig lärarlön, utgjorde verklighetens folkskollärarlön för Axel Nordfält i Väse högre belopp.

Axeliter och manikeism

Av den genomgång som Nils Håkansson gjort, framgår att romanens skildring i några olika avseenden ger en mörkare bild av den dokumenterbara verkligheten.  

     Således torteras Samuel vid ett tillfälle av de prästerliga ord som på Gottland avfyras mot honom. Det gällde axeliterna: ”Det var en sekt av galningar och förbrytare, som drog omkring under ledning av en storhetsvansinnig profet.”

     Ledaren för denna sekt var Samuels far.

     Vad gäller Axel far, Anders Andersson, var han sannolikt sekreterare i Väse missionsförsamling 1862. Men både han och hustrun Anna Lisa noterades för flitigt deltagande i både husförhör och nattvardsgång, eller som Håkansson skriver: ”Många av de s.k. läsarna deltog vid den tiden inte i kyrkans nattvardsfirande. Så sent som den 1 maj 1870 tog Anders nattvarden i Väse kyrka. Nattvardstvånget upphörde i princip 1863, så någon skyldighet att deltaga hade han inte.”

     Håkansson har heller inte kunnat finna något om ”axeliter” bland väckelserörelserna i Värmland. För mig leder detta närmast tankarna till ”janssarna” och den historiska verklighet där vi finner sektledaren, den självutnämnde profeten Erik Jansson från Biskopskulla i Uppland, som 1846 med 1 500 medföljare grundade Bishop Hill-kolonin i Illinois, USA.

     Om Axel Nordfält och hans far skriver också Sven Delblanc i den 1991 utgivna Livets ax, att ”vi vet att hans far var religiöst aktiv, om ej i så heroiska roller som han tillskrivs i romanen Samuels bok. Att han på något sätt var gripen av sextiotalets folkliga väckelse verkar dock en rimlig gissning.”

     Till detta kan läggas, att utifrån de betyg, intyg och tjänstgöringsbetyg som Axel Nordfält fick, finns inte skäl att anta något annat än att han var en rättrogen lutheran; hans ”bekännelsetrohet” är dokumenterad. Därför också, med Nils Håkanssons sammanfattning: ”Den dragning mot manikeismen som skymtar i Samuels bok /---/ finner man inga nedslag av i tjänstgöringsbetygen. Det är nog snarare Delblancs egen åskådning, som kommer till uttryck på de nämnda ställena.”

     Detta överensstämmer med Delblancs formulering i Livets ax: ”Jag lät Axel-Samuel lösa sina gudsproblem med gnostiska och manikeiska idéer.

Olof och Axel – två värmländska livsöden

Två värmländska livsöden. Till vänster Axel Nordfält  och till höger Olof Olsson i Sunnemo

I Sven Delblancs roman Samuels bok (1981) finns en gestaltad, gotländsk episod där pastor Eriksson, med förnamnet Samuel, talar högt för sig själv, och pigan Stina lurpassar vid dörren. För henne, för vilken han ”är på tok för beskedlig med vanligt folk”, är han i denna situation ”alldeles stollig” och ”bindgalen”, medan det för honom handlar om hans längtan att ”äntligen få tala få tala med en vettig människa”.

     Han hade fått brev från en samtidigt med honom prästvigd studiekamrat inom Augustanasynoden i Nordamerika.

Samuels litterära förebild var Axel Nordfält, som efter sin prästvigning under två år, fram till att han begärde avsked 1892, var augustanapastor i tre församlingar i Grantsburg, Wisconsin. I såväl romanen som i ”det som kallas verkligheten” slutade han sina dagar som folkskollärare och familjefar hemma i Värmland, där han vid 47 års ålder avled på Kristinehamns hospital (senare Mariebergs sjukhus).

     Han hade, utan kompletterande studier, inte beviljats dispens att som präst ingå bland Svenska kyrkans prästerskap.

     Stina och mor Kirsti

Efter att läst pigan Stinas uppfattning av Samuel, kom en annan läsupplevelse för mig: Den finns i Älgå församlings sockenbok från 1900-talets början. Det handlar om en ung Olof Olsson, sedermera staden Lindsborgs andlige grundare i Kansas (sedan han lett ett utvandrarsällskap på 250 värmlänningar till Amerika), han var den tredje presidenten vid Augustana College och Teologiska Seminarium i Rock Island, Illinois, och i historiens ljus betraktad som en av Augustanasynodens lärdaste teologer, med förblivande insatser inom sakral musik i Amerika.

     Efter sin prästvigning i Uppsala domkyrka 1863 återvände han först till den värmländska landsbygden, och kom 1864 till Älgå där han under en tid bodde hos mor Kirsti på Hagen. Hon citeras i sockenboken som ett sanningsvittne: ”Mor Kirsti, som var van sådana präster som Anders Nyrén, tyckte att det var en underlig präst de fått i Älgå. ’Han sijer stött och stött att det är mörkt,’ sa mor Kirsti, ’jä tycker inte det är mörkt, jä mener, han är inte riktig’.”

     En händelse i en roman, om än ”ren fantasi”, kan ha hänt i en människas liv: Det är en allmänmänsklig situation, som här med sageskvinnor som den romangestaltade pigan Stina i Fardhem eller i en dokumenterbar verklighet mor Kirsti på Hagen.

     Mor Kirsti begrep inte vad det var som sysselsatte Olofs tankar i Värmland, lika lite som Samuelsvitens Stina på Gotland förstod sig på pastor Eriksson. Men de delade samma uppfattning om en ung pastor som de såg framför sig.

     Olof Olsson och Axel Nordfält

Då Axel Nordfält 1885 antogs till det svenska lärosätet Augustana College och Teologiska Seminarium fanns vid fakulteten en annan värmlänning, nämligen professor Olof Olsson ... Kanske hade Axel Nordfält, som var fem år då Olof Olsson utvandrade 1869, hört talas om honom tidigare – allmänt känd som värmländsk s.k. läsarpräst som Olof dåförtiden var.

     De var båda födda i östra Värmland, Olof i Linnebäck nära Karlskoga och Axel i Brattfors nära Filipstad, där Olof Olsson en tid också varit gruvpredikant och skollärare.

     De hade båda vuxit upp under enkla omständigheter.

     Som fakultetsmedlem resp. student på lärosätet i Rock Island tillhörde de som medlemmar den Första sv. ev. lutherska kyrkan i tvillingstaden Moline.

     Komminister Olof Olsson, som inte kunde finna sig tillrätta i det svenska statskyrkosystemet, ingick i det fåtal svenska pionjärpräster som under migrationsåren utvandrade till nybyggarlandet Amerika. Han var då 28 år gammal.

     28 år gammal återvände pastor Axel Nordfält till Sverige, i förhoppning om ”att vinna inträde i svenska kyrkans tjänst” sedan han i Amerika givits möjlighet att studera, och prästvigts i Svenska kyrkans etablerade amerikanska systerkyrka, Augustanasynoden.

De hade båda mött biskopen i Visby, Knut Henning Gezelius von Schéele, som gav hemvändaren Axel Nordfält venia, men som då man 1893 i Rock Island firade 300-årsminnet av Uppsala möte för Olof framstod som representant för Svenska kyrkans inbyggda hierarki.

     Båda hade också i Sverige mött den värmländske kyrkoherden Olof Martinsson, som var en av dem som hade en positiv inställning till Nordfält, och som 1893 i Brattfors vigde Axel och Maria Charlotte f. Johansen. Samme O. Martinsson hade många år tidigare, 1864 i Karlskoga, varit vigselförrättare då Olof sammanvigdes med Anna Lisa f. Jonsdotter.

     Kontrafaktiskt skrivande: ”Detta kunde ha hänt …”

Förbindelser uppstår, människor emellan och mellan dikt och verklighet. Kontrafaktiskt skrivande förekommer av och till, som ett utlopp för fantasin: Hur hade det blivit, ”om” eller ”om inte”? Det kan inte förändra fakta, och det kan i historiskt korrekta sammanhang vara en tveksam tankeverksamhet – men likafullt något som kan väcka tankar, ge perspektiv, eller stilla en längtan efter svar. Det utesluter heller inte kunskap om verkliga förhållanden, eller insikt i mänskliga villkor.

     Två skilda livsöden

Axel Nordfält (1864-1910) blev aldrig någon centralgestalt i samhället – men som litterär gestalt huvudperson i ett av Nordiska Rådet prisbelönat språkligt konstverk. Om Olof Olsson (1841-1900) är mångt och mycket skrivet på den dokumenterade verklighetens strävare prosa, liksom i dottern Annas bok En prärieunges funderingar.

     I Sam Nordfeldts memoarbok Min resa genom 1900-talet glimtar några minnesbilder av fadern Axel fram.

     Arvid Backlunds Olof Olsson-byst, som finns i tre utföranden, återfinns också på platser med anknytning till Olof, varav en i Sverige och två i USA.

     Om Olof Olsson är det så mycket vi vet. Om Axel Nordfält är det så lite vi vet.

     Det är svårt att befria sig från en något brydsam tanke. Vårt sköna Värmland är en särskild plats att komma till världen på, men måste man lämna ett älskat hemlandskap för att förverkliga sitt liv? Det finns historiska som samtida exempel på att så är fallet – liksom detta, att man kan lämna sin hembygd, men ändå alltid bär den inom sig.

     Kontrafaktiskt uttryckt: Om Olof Olsson inte hade lämnat Värmland och det svenska statskyrkosystemet för ett liv i Amerika…? Om Axel Nordfält inte hade återvänt från Amerika till rådande svenska förhållanden …?

     Sant är, att de gick skilda öden till mötes; något annat kan vi inte veta.

     Människor är olika.

     Av tillgängliga källor framgår, att de var båda känsliga personer, med den skillnaden att medan Olof var verksamt utåtriktad var Axel mera sluten och tyst.

Olof Olsson och Axel Nordfält var båda begåvade personligheter. Deras högre studier inleddes i Sverige vid Fjellstedtska skolan resp. Ahlbergs skola.

     Vid Upsala universitet hade sedan Olof Olssons lärare velat övertala honom att stanna kvar –

som blivande professor vid den teologiska fakulteten.

Men Olof kunde då, med hans egna ord, inte se sin kallelse ”på det sättet”.

     Axel hade mycket väl vitsordade studieresultat i akademiska ämnen, och han gavs hedersuppdraget att vid Augustanas läsårsavslutning hålla tack- och avskedstalet, Valedictory. Hans ämne var ”Korsets välsignelse”. De två andra som från hans seminarieklass framträdde som talare vid detta tillfälle, blev båda över tid teol. dr. med ledande befattningar inom Augustanasynoden.

     Det har skrivits att Axel Nordfält, p.g.a. frånvaro under studietiden, haft psykiska problem, av skoldokumenten framgår enligt uppgift att han är lite obalanserad och att lärarna oroar sig för honom, och att han 1886, 22 år gammal, upplevde en svår sommar på prärien i en luthersk församling i Iowa, har av vissa forskare tolkats som att han led av insufficiens.

     18 år gammal drabbades Olof av en depression sedan han upplevt ett för honom mörkt år vid missionsinstitutet i Leipzig. Han har beskrivits som ”en drömmare av drömmar”, och det har gjorts antaganden om melankoliska inslag i hans väsen. Hustrun Annas bortgång, vid 46 års ålder, grep honom djupt. Olofs hälsa var aldrig särskilt stark, med återkommande svår huvudvärk, men under sin tid i Värmland hade han aldrig begärt tjänstledighet, vilket han av hälsoskäl vid ett antal tillfällen beviljades i Amerika. Men han förblev i sitt nya hemland livet ut, och Augustana behövde honom.

     Redan efter ett år som augustanapräst gjorde Axel Nordfält en sverigeresa, då han hos biskop C H Rundgren i Karlstad förhörde sig om möjligheten att bli präst i Sverige. Följande år var han tillbaka i hemlandet för gott.

Olof Olsson gjorde under en europaresa ett kortare besök i Sverige och Värmland sommaren 1890 – och då han avled, 59 år gammal, hade han under sin sista tid haft en stor värmlandskarta vid sin sjukbädd ...

Olofs gravmonument i Moline, Illinois uppfördes av Augustanasynoden. Var exakt Axels gravplats är, vet man inte, men en minnessten har rests på Väse kyrkogård där han begravdes.

Alf Brorson

Illustrationer: Ungdomsfoto av Axel Nordfält

”Värmlands-Olle.” Foto i boken Sunnemo socken (1953).