Karin Fryxell

Karin Fryxell. Självporträtt 1931.

Personligt: Karin Fryxell föddes 1911 i Stockholm och avled den 15 april 2003 i Filipstad där hon var bosatt i många år. Som barnboksförfattare blev hon känd och älskad under 1940- och 50-talen, inte minst för böckerna om Sotlugg och Linlugg. Hon  forskade också och skrev om sin berömda släkt, framför allt om historikern Anders Fryxell, som skrev Värmlandsvisan och också Sveriges historia i 64 band.  Hon har även varit verksam som konstnär i över 60 år och bland annat  ägnat sig åt kyrkokonst.

Litteraturgenre: Barnböcker, dikter, prosa.

Utgivna böcker:

För barn:  

Sotlugg och Linlugg. Nordisk rotogravyr 1941. 

Sotlugg och Linlugg på vinteräventyr. Nordisk rotogravyr 1942.

Småtrollen och Lyckoblomman. Nordisk rotogravyr 1943.

Tofsöras äventyr. Nordisk rotgravyr 1944.

Luddkolts äventyr. Nordisk rotogravyr 1945.

Ett år med småtrollen. Nordisk rotogravyr 1946.

Alfen Svanstipps lustiga spratt. Nordisk rotogravyr 1947.

Tass-Tass och svanstrollen. Nordisk rotogravyr 1948.

Plire och Luva. Nordisk rotogravyr 1949.
Sumpe-pojkens äventyr. Nordisk rotogravyr 1950.

Sotlugg och Linlugg på Skansen. Nordisk rotogravyr 1951.

Serien Våra djurbekanta: Kattungar och hundvalpar. Kärnan 1952.

Familjen Hare och syskonen Björn. Kärnan 1952.

En dag med lamm och smågrisar. Kärnan 1952.

Bland kycklingar och ankungar. Kärnan 1952.
Lill-Spjut och Tofsöra. Nordisk rotogravyr 1953.

Sotlugg och Linlugg i Puttilurien. Nordisk rotogravyr 1955.

Lasse Luggs äventyr. Nordisk rotogravyr 1957.

För vuxna:  
Ljusvandring. Seelig 1962.
Jord och ande. Seelig 1964.
Boken om Anders 1-3. Släktkrönika om Anders Fryxell. Proprius 1981, 1983, 1984.
Klintens kapell. 1986. 

Medverkan i antologier: 

Vår stad Filipstad. 7. Filipstads gille 1989.

Vår stad Filipstad. 8. Filipstads gille 1990. 

Utmärkelser: Filipstads kommuns kulturpris 1993.

Hemsida: www.karinfryxell.se

E-post för kontakt: am.appelberg@swipnet.se

En ovanligt klar och vacker oktobersöndag med blå himmel och frost i luften tog farbror Axel med sig Anders upp i domkyrkotornet. Domkyrkan var nyrappad från i somras och skinande vit. - De vandrade först uppför den trånga vindeltrappan, inbyggd i tornets nedre, tjocka murdel - runt, runt och uppåt flera varv till orgelläktarens nivå. Sedan fortsatte de på trästegar högre och högre, tills de nådde avsatsen, där klockorna och de stora torngluggarna öppnade utsikt åt alla fyra väderstrecken. - Hur kungligt var det inte här uppe! Hur strålande att se staden så högt från ovan - man fick känslan av att äga alltsammans. Alla hus var festligt brokiga i vitt, rött, grått och brunt - med skiffergrå, tegelröda eller gröna tak - det vill säga torvtak. Och så hela vida bygden runtomkring. Den blanka älven med sina två breda silverband och mot söder den solglittrande Hammarösjön, Vänerns havsvik, som skilde Hammarön från Värmlands fastland. Man anande också den disiga havshorisonten, som talade sitt sköna språk om oändligheten.

    De stod där båda två, fyrtioåringen och tioåringen, och såg och såg, utan att säga något, utan att störa varandra. De var fint samstämda och kände, att de var av samma blod. - Det var svårt att se sig mätt på det milsvida landskapet - men till slut vände sig Anders mot kyrkklockorna och började undersöka dem. Det var fyra klockor i olika storlekar, som hängde tunga och mäktiga i sina grova bjälkar. Det var inskriptioner gjutna på dem alla, på båda sidorna. Efter att ha studerat dem, visste Anders, att de tre mindre klockorna blivit omgjutna efter stadsbranden 1752. De bar alla en vers på svenska - Anders läste dem i tur och ordning.

På den största klockan stod: Under Gustaf IV Adolphs regering,
Då Friherre Arvid Nolken var Länets Höfdinge 
Och Doctor Olof Bjurbäck Stiftets Biskop,
Gjuten 1803 af Gerhard Horner.

Ur Boken om Anders. Släktkrönika om Anders Fryxell.