Erik Goland

 

 

Personligt: Erik Goland är född i brygghuset på en herrgård i Jösse Ny 1919. Växte upp i en arbetarkasern i Arvika. Gick nödtvungen yrkesutbildning till kontorsmaskinsreparatör, men tröttnade och luffade liksom Eyvind Johnson omkring ett tag. Gick under fyrtiotalet på Brunnsviks folkhögskola och i LO-skolan. Mönstrade som jungman på en galeas och tillbringade fem år utomlands, främst i Finland. Återvände hem som reporter. Han har arbetat mycket med radio och TV, och är känd särskilt för sina intervjuer med människor i glesbygd, i synnerhet den värmländska. Han var medlem av såväl Sveriges Författarförbund som Värmländska författarsällskapet. Erik Goland avled 89 år gammal 2009. Gode vännen och kollegan Kjell Keeper Emanuelsson skrev en lång minnesartikel i Nya Wermlands-Tidningen. Klicka här för att läsa den.

 

Litteraturgenre: Prosa

 

Utgivna böcker:

Den stora ommöbleringen Tiden 1955


Att bo på skogen Brevskolan 1955

I skogslandet. En berättelsesvit, mest över tider som svunnit... tillsammans med Bertil Gustafsson, Kungliga domänstyrelsen 1959


Svenska glimtar. Svenska institutet 1976


En gång i Värmland. Rabén & Sjögren 1978


Drömmen om Sarklamp red., NWT 1979, 1987


Studieplan till Värmland i litteraturen tillsammans med Ulla Torpe, Sober 1985


Egenmäktigt förfarande LT 1988


Vi på "bruk'ä" på gott och ont. Svenska pappersindustriarbetareförbundet 1993

 

Medverkan i antologier:

Värmland i litteraturen. Sober 1985

Vargen som missade bussen. Heidrun 1997

 

Sju linjer

 

Vid vägkorset, där det var dans bort i vägen, har jag legat på rygg i den lilla björkdungen, sett upp i sommarhimlen och hört en mangskoging berätta:

    - Min farmor tjänte piga på prästgårn på den tiden när Gustaf Fröding kom på besök. Fröding gick där och spankulerade. Men plötsligt kunde han fått ett stôllskov, fick exempelvis för sig att han skulle hogge ved. Till pigornas stora förskräckelse.

    Gustaf höll på i flera timmar, fick ihop så det räckte till ett vedfång. Sen gick han upp på rummet och tvättade sig. Över hela kroppen, för han var svettig. Efteråt stod det som en fot med vatten över golvet.

    Det fick pigorna torka opp.

    De skulle mycket hellre ha huggit veden själva än att torka opp allt vattnet. Vedhuggningen skulle ha vart gjort i ett nafs.

    - Men de ä rart å tänke på dette. Dä ä fäll ingen socken i hela vala där en så stor diktare, som han Fröding var, ha hôgge så möe ved som i Mangskog.

    Inte nog med detta.

    Första gången jag såg Tage Aurell stod han på alla fyra i ett dike. Svettig, muttrande. Han slet med några ratade telefonstolpar som han hade fått till ved; det var knappt för Aurells den gången.

    Jag kom för att få hänga med i ena ändan av Aurells vedsåg. Mången dag på skjulbacken. Ett par drag med bågsågen, lite sågspån föll. Så var det dags att hålla opp: Tage skulle berätta en historia. Så några drag igen. Ny paus. Ibland hände det nog att hustrun Katherine eldade upp veden fortare än vi hann att såga den. Hon fick nöja sig med rat. Tage hade så många historier.

    Bygdens folk var dock lika lite imponerade av Aurell som av Fröding som vedhuggare. För den delen, inte särskilt imponerad av hans skrivande heller. Till att börja med.

 

Ur En gång i Värmland

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Månadens dikt

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Läs vidare

Om föreningen

Arkiv

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
 

Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer