Olof Johan Hedner

Johan Hedner

Personligt: Olof Johan Hedner tillhör de mera originella värmlandsförfattarna. Till yrket var han präst, född i Fryksände 1861 och under 30 år verksam i Millesviks pastorat på Värmlandsnäs. Han dog i Säffle 1930, då bosatt i den egna villan Hedlunda invid nuvarande Näsvägen. Äldre säfflebor har berättat om den originelle kyrkoherden och hans turer på motorcykeln (Harley-Davidson) mellan Millesvik och Säffle. Gissningsvis var det under långa och mörka kvällar i Millesviks prästgård som han tog sig an sin livsuppgift – eposet Svenskt Kungadrapa. ”En av de mest omfattande dikter som har skrivits på det svenska språket”, menar någon!

Författarskapet: Om man ska ta Hedners författarskap i kronologisk ordning får man först göra ett nedslag åren omkring 1910. Han var en stark anhängare av idén om ett världsspråk. För att propagera för sina idéer gav han åren 1910–12 ut månadstidskriften Teokrato med parallelltexter på svenska och ido. Därefter är det ett hopp i tiden till 1929 då det var dags för Hedner att presentera det stora eposet: Svensk Kungadrapa. Det handlar om 412 sidor med exakt 3000 (!) 4-radiga strofer som i diktform återger Sveriges historia i versform, ett kapitel per kung. Iwan Schyman har nog inte helt fel när han konstaterar att ”Hedner inte har mäktat forma meningar till de högstämda fosterländska tankar han haft.” Kungadrapan fick året därpå en uppföljare i Bibelns poesi. Hedners poetiska alster kan nog kallas pekoral, och de har också fått uppmärksamhet i Christer Topelius bok Pekoral och bombasmer i urval (1969).

Utgivna böcker:
Historiekunskapens praktiska resultat för prästerlig tjänstgöring. 1899
Vårt fosterland. Inledning till Svensk Kungadrapa. Göteborg 1928
Svensk Kungadrapa. Säffle 1929
Bibelns poesi. Säffle 1930

Utdrag ur Svensk Kungadrapa

Från Noak och från Jafets sonson, som sägs heta Sven.

Härstamma nordens ättlingar, och sagotiden se’n

Utfyller vad som fattas. Hur som helst vårt gamla land

var övertäckt av vatten, skogar däribland.

[...]

På vågen glittra sol och måne likaväl som nu,

I skogens mörker höres knappast ett kuckeliku,

Men skaparandan ifrån ovan susar genom natten

Och ruvar som en duva över öde urtidsvatten.

Omsider träder mänskan upp för första gång i norden

Och sätter sina fötter, slår sig ned på skånejorden,

Vid Hälsingborg förmodligen, dit lättast är att komma,

En sommardag där färdats över, båd med barn och blomma.

[...]

Som närmast en urmänniska syns lappen likväl vara,

Därefter komma göterna, men svearna vi spara

Till sist, då det är dessa som ett härskarfolk utgöra,

Och dessa som vårt rikes enhet även genomföra.

Författarporträtt sammanställt 2020 av Claes Åkerblom