Sju linjer


Nan Inger Östman
 

 

Nan Inger med ”Dunet”. Grey Mist. Foto: Privat omkring 1970.

 

Personligt: Nan Inger, som hon kallade sig som författare, var född i Stockholm 1923 och hon avled den 8 april 2015 på Stallarholmen i Sörmland. I många år bodde hon dock i Värmland, i Prästbol i Östra Ämtervik närmare bestämt.

 

Författarskap: Nan Inger skrev ett 40-tal barn- och ungdomsböcker. Länge var hon en av de mest utlånade författarna på Sveriges bibliotek. Ulrika Milles, SvT:s Kulturnyheterna, menar  att hon var en av de första som öppnade hästboken mot omvärlden. Hon debuterade 1968 med Sedan red jag Dunet. Flera av hennes böcker har värmländsk lokalfärg som Kojan på logen, 1988, Smockan, 1978, och Spöknatt, 1970, som uppfattades som något av en nyckelroman. 1987 belönades hon med Astrid Lindgren-priset. 1999 debuterade hon som vuxenförfattare med Ett slags sällskap, och 2003 kom hennes andra roman för vuxna, En varm vänskap.

 

Litteraturgenre: Barn- och ungdomsböcker men också två romaner för vuxna.

 

Utgivna böcker:

 

Tillsammans med Peter Östman under pseudonymen Peter Inger:]

Mördande recension 1953

Med döden i hovarna 1954

 

Under pseudonymen Nan Inger:

Sen ouvertyr. 1954.

Möte med verkligheten. 1955

Din Christina. 1958

Utan rektors tillstånd 1960

Pia och Piddel (illustrerad av Veronika Leo-Hongell) 1963

Barbacka (foto av Sture Ryman) 1964

Pia och Piddel för om masten (illustrerad av Eva Zetterlund) 1964

Sadelfast (foto av Sture Ryman) 1965

Katrin 1966

Sedan red jag Dunet 1968

Att vara flicka och ha egen häst 1969

Piglet Ek, var god rid! (Även under titeln "Var god rid!", 1974) 1970

Spöknatt 1970

Arken och jag (teckningar av Olle Poignant) 1970

Pontus och tvillingarna (foto av Jan Weborg) 1971

Målarns flicka (illustrationer av Ilon Wikland) 1971

Pontus och tvillingarna i snön (foto av Kenneth Hamberg) 1972

Ridsommar på Västanås 1973

Natt med häst 1974

Drömmen om en ponny 1975

 Önskas köpa: Litet sto 1976

Buttan och Mankan 1977

Smockan 1978

Toppens hemliga liv (illustrerad av Margareta Nordqvist) 1981

Ponnyallsvenskan 1981

Vägen till valparna (illustrerad av Gunilla Nordin)

Toppen, Norpan och spöket (illustrerad av Margareta Nordqvist)

Toppen, Cissi och Bandit (illustrerad av Margareta Nordqvist)

 

Under hela namnet Nan Inger Östman:

Rosettjakten 1985

Kojan på logen (illustrerad av Jan Gustafsson) 1985

Nickan och valpen (illustrerad av Gunilla Nordin) 1985

M som i mod (illustrationer av Marika Delin) 1986

Vänner tiger som muren 1987

Liten men tuff (illustrerad av Margareta Nordqvist) 1988

Nickan och Benny (illustrerad av Margareta Nordqvist) 1989

Paradis för skummisar (illustrerad av Margareta Nordqvist) 1991

Vilse vid Ormsjön (illustrerad av Margareta Nordqvist) 1992

Dyrkade Ebba! 1992

Såpbubblor och soldater (illustrerad av Gunilla Kvarnström) 1994

 

Vuxenromaner under namnet Nan Östman:

Ett slags sällskap 1999

En varm vänskap 2003

 

Priser och utmärkelser:

Astrid Lindgren-priset 1987

 

Minnestext av Nan Ingers dotter Lotta Gyllensten:

I onsdagskväll avled min mamma stilla. Det känns konstigt, lite förvirrat och sorgligt. Men ändå känns det inte hemskt. Mamma har varit sjuk det senaste året och de sista dagarna blev hon akut sjuk. Det känns istället rätt bra att hon slapp mer av sjukdom. Men det blir tomt.

Mammas röst finns inte mer.Men vi kan komma ihåg henne på många sätt.

Ni är många som kommer att bläddra i ett gammalt exemplar av ”Sedan red jag Dunet” eller ”Ridsommar på Västanås”. Bläddra och känna igen er i den hästvärld som min mamma beskrev så väl. Så hästboksförfattaren Nan Inger kommer att minnas av många. Det är jag glad över. Journalisten Ingrid Andersson träffade henne 2005 för en längre intervju. Ingrid skriver om hur många det var som läste böckerna när de kom under 70- och 80-talet.

” Vi som var i bokslukaråldern då Nan Ingers första hästbok kom ut 1968, tänkte ”äntligen” och var begeistrade från allra första sidan i ”Sedan red jag Dunet”. Det är egentligen ganska vardagliga händelser som utspelar sig på de 141 sidorna, men så väl beskrivet och i så precis rätt ton, att vi omedelbart tog boken till våra hjärtan. Jämfört med böckerna om Svarta hingsten (Walter Farley), Jill-böckerna (Ruby Ferguson) och Silverörnen-böckerna (Judith M. Berrisford) fick vi läsa om svensk realitet. Här var det inte frågan om att vinna en ponny på lotteri, att rädda ridskolans hästar när stallet brann eller att segra i alla tävlingar man ställde upp i. Visserligen fick huvudpersonen Piglet en egen ponny, men det var tack vare att hennes familj flyttat ut på landet och fått möjlighet att hysa en häst. Den 13-åriga Piglet hade bokstavligen Lars Lithanders bok ”Dressyrridning och hoppning” i ena handen och tyglarna till den pigga, men lite bångstyriga ponnyn Dunet i den andra. Vi följde henne genom problemen med att få Dunet på tygeln, att rygga och att uppföra sig i skänkelvikningarna likväl som i skolan. Någon tränare eller ridlärare hade hon inte, utan red – ibland under pappans vakande öga – på det egenhändigt färdigställda fyrkantspåret i hagen. Det var en verklighet vi kunde känna igen oss i, för så var det för de allra flesta hästtokiga ungdomar på 1960- och 70-talet.”

Mammas böcker var en mix av olika personer men visst känner vi syskon igen oss,  ibland rätt ofta. Mamma plockade och blandade friskt med verkligheten och en del påhittat. När jag var yngre kunde jag bli arg men numera skrattar jag mest åt det. Jag ser miljöerna från min barndom och jag ser en hel del av mina vänner i beskrivningarna.

Det är mycket som hänt under mammas liv. Hennes hästböcker visar min uppväxt men innan dess hann hon uppleva så mycket mer. Barndomen i trygga kvarter på Östermalm i Stockholm med sin älskade pappa. Sedan krigsåren dvs andra världskriget. Skolgång i flickskola. Mötet med min pappa Peter och de roliga åren som journalist men även som barnflicka på Gotland. Senare flytt till Värmland och så småningom  drömmen om hästar och gård.

Nu ler jag åt tanken på hur trygg min uppväxt var. På den lilla gården i Värmland, där jag och min tvillingsyster lekte och lekte medan mamma skrev och skrev. Mamma var aldrig en lekande mamma. Hon fanns där och var ankaret i vår familj  men levde mycket sitt eget liv. Hon hade sina ”flickor” i Stockholm och andra väninnor som betydde mycket.

Ljudet av en skrivmaskin och lukten av cigarettrök kommer alltid att innebära trygghet för mig.

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

Sju linjer