Birgitta Renström Linde

 

 

 

Birgtta Renström Linde. Foto: Privat.

 

Personligt: Birgitta Renström Linde är legitimerad psykolog, speciallärare och författare med rötter i Värmland. Hon är född 1947 i Skoghall på Hammarö, uppvuxen i Skoghall, Glava och Åmål. Därefter studerade hon i Göteborg, men är sedan 1978 bosatt i Alingsås.

 

Genre: Romaner baserade på person- och släkthistoria, mikrohistoria och aktuella samhällsfrågor.

 

Birgitta Renström Linde om sitt författarskap:

Att bli författare var något som inte ens fanns på kartan när jag gick ur gymnasiets allmänna sociala gren på Högre allmänna läroverket i Åmål år 1966. Läraryrket var däremot något jag länge funderat på och uppmuntrats till av mina föräldrar och syskon. Direkt efter studenten, kom jag in på Guldhedens folkskole-seminarium i Göteborg.

Endast 20 år gammal började jag min lärarbana i Göteborg och där träffade jag min blivande make. Intresset för studier, samhällsfrågor och psykologi, lockade mig dock att läsa vidare, till psykolog och speciallärare.

Det visade sig bli svårt att få jobb som psykolog. Jag praktiserade i Karlstad och vikarierade senare under en kort tid medan våra två första barn var små, men det var inte som nu, konkurrensen om de få tjänster som fanns var mycket hård, liksom villkoren. Arbetet med barn var för mig både givande och intressant. Därför vidareutbildade mig till speciallärare och blev därmed kvar i läraryrket under ca 20 år. Vi flyttade till Alingsås 1978 och vi fick vårt tredje barn.

År 1989 tog jag steget tillbaka till psykologyrket, som jag sedan kom att utöva fram till år 2016. Jag har aldrig ångrat att jag tog det steget.

Intresset för att skriva har alltid funnits hos mig. Detta fick min mamma att genom åren med jämna mellanrum utropa: "Du skulle allt bli författare Birgitta!”. Då tänkte jag inte på författarskap som något reellt, något möjligt, bara att min mamma uppmuntrade och gav beröm, som mammor ofta gör.

Min mor Britta började själv skriva då hon blev änka, små fina dikter hon varsamt mejslade fram. De publicerades i Provinstidningen Dalsland. Hon läste dikterna för de gamla och sjuka på äldreboendet, en mycket tacksam uppgift. Men hon skulle snart ge även mig en anledning att skriva.

Det var när min mor på sin dödsbädd yttrade ”Jag lär ha haft en bror” som min släktforskning tog fart. Förutom, att mina efterforskningar snart kom att avslöja att det funnits en bror och att det fanns kusiner jag inte känt till, rullades även min mormors liv upp bit för bit. En mormor som var död innan jag föddes. Hennes liv visade sig vara långt mer innehållsrikt än jag anat. Detta blev den gnista som satte igång tanken på att börja skriva. Minnet av min mors uppmuntran spelade också in.

Debutromanen Huldas Hemlighet (2012, bearbetad nyutgåva 2018) blev berättelsen om min värmländska mormor Hulda, en av alla dessa obemärkta kvinnor, som under förra seklets första hälft försakade mycket i sin strävan att under ibland svåra omständigheter skapa ett bättre liv för sig och sina barn.

Även romanen Postiljonen (2018) baseras på personer och händelser ur den egna släkthistorien. Karaktärerna, tidsepoken och miljön är densamma som i Huldas hemlighet. Utifrån en familjs tragiska öde skildras kvinnors och mäns kamp för överlevnad och ett värdigt liv under svåra tider, men också deras glädje, förnöjsamhet och drömmar. Det handlar även här om de obemärkta och människor som historien ofta glömmer.

Efter att jag valt att lämna mitt arbete som neuropsykolog inom den stora sjukhusorganisationen, skrev jag romanen Spegelfällan (2013). Syftet var att lyfta fram patienters och anställdas gemensamma utsatthet i det svenska sjukvårdssystemet. Jag har i romanens form gett en bild av sjukvårdens dilemma utifrån mina egna iakttagelser som psykolog på medicinska avdelningar på stora sjukhus.

Min bristande erfarenhet och att jag på sätt och vis är självlärd i författarkonsten leder förstås till en del misstag i processen. Framför allt är det som alla författare vet ganska svårt att bli helt nöjd och att anse sig klar med en produktion. Därför var det extra spännande att ta del av recensionen från Bibliotekstjänst (BTJ), då jag hört att den betecknats som en kvalitétsmarkör. Jag andades ut när bedömningen av Huldas Hemlighet var så positiv. Ändå fanns det mycket att rätta till då Huldas Hemlighet gick i nytryck 2018. Men jag hade ju lärt mig att undvika en del fällor med de påföljande böcker. När Postiljonen fick en helt fantastisk positivt mottagande av BTJ kändes det som ett verkligt kvitto på att boken är läsvärd, men också på att all möda givit frukt. Nu väntar jag på att intresset för Postiljonen ska leda till att man från Myndigheten för tillgängliga media (MTM) gör en talbok för synsvaga personer. Både Huldas Hemlighet och Spegelfällan går att få som talbok via Bibliotek.

Genom författarskapet ges många nya spännande erfarenheter som att bli intervjuad i Radio P4 Göteborg och det vid ett par tillfällen i direktsänt förmiddagsprogram. I radioprogrammet Släktband i P1, oktober 2012 var berättelsen om Huldas ett inslag i ett program som handlade om barn som förr lämnades bort.

Det jag främst uppskattar är när mina böcker når ut i ett sammanhang där människor är aktivt intresserade och engagerar sig. Då blir behållningen ofta större. Men de var nytt för mig förstås att mer direkt träda in inför publik med det jag skrivit själv. Det var nervöst i början men visade sig vara mycket stimulerande för det fortsatta författarskapet. Störst publik jag haft var på Släktforskardagarna i Karlstad 2014 med föredrag under rubriken Vägen till Huldas Hemlighet. Nya ofta oväntade erfarenheter ger medverkan med presentationer, som i Värmlandsmontern i Göteborg, på Bokmässorna i Karlstad, Kulturhuset under kulturveckan i Sunne, på Bokcafé i Od och Biblioteket på Hammarö.

Det ömsesidiga utbytet med läsintresserade, vid ett bokbord vid montern på bokmässor och släktforskardagar, ger ovärderliga intryck och uppslag. I de besökandes egen släkts historia finns många gripande livsöden som är värda att minnas och reflektera kring.

När mitt författarskap uppmärksammades lokalt eller regionalt med större reportage där bild och text täckte hela uppslag, som i Dagens Nyheter eller i tidskriften Svenska öden och äventyr, tog många läsare kontakt via brev, mail och telefon.

Släktforskarpublikationer och medlemsblad som Wermlandiana ger många uppslag och att få vara med där med sina alster är extra hedrande, liksom i den vackra innehållsrika tidskriften Värmländsk kultur. Särskilt fint blev där reportaget om Huldas hemlighet då man så proffsigt bearbetat ett gammalt foto av Huldas son Karl Uno i sjömanskostym till ett riktigt konstverk.

Foton ger ofta värdefull information och är en viktig del av researchen. Dokumentärfotograf Roy Palm, en avlägsen släkting till mig, har försett mig med många äldre bilder från de platser jag skriver om. Tillsammans hade vi därför en utställning med miljöer som skildras i Postiljonen. Ett 80-tal bilder, förstorade och bearbetade tillsammans med texter ur boken, var under en vecka upphängda i vagnsskjulet på Kärnåsens hembygdsgård, alldeles intill Klarälven i Norra Råda under ”Klarhäljaveckan”. Titeln på denna visning var: Postiljonen - en resa längs Klarälven.

Invid Klarälven ligger också Kleynes Antikvariat i Karlstad, platsen för release av boken Postiljonen några månader innan. Den bästa miljön man kan tänka sig för just denna bok.

Att träffa läsare har gett mig rika tillfällen att knyta nya kontakter som ibland nya intressen leder det till nya åtaganden. Då Bowen-föreningen hade årsmöte i Karlstad blev jag tillfrågad om medverkan och det utifrån släkthistorien bakom romanen Huldas Hemlighet. Detta ledde så småningom till ett mer aktivt deltagande som styrelsemedlem i föreningen. Bowenmetoden för personlig utveckling innefattar en kartläggning av familjen tre generationer bakåt. En strukturerad metod för stress- och konflikthantering, på grupp och individnivå, användbar inom olika områden i samhället.

Så har min egen yrkeserfarenhet på ett naturligt sätt kunna integreras med mina intressen; samhällsfrågor, historia, släktforskning och skrivande. Inte minst ska nämnas att det under arbetet med researchen kan komma nya uppgifter från redan kända och tidigare okända släktingar. Ofta sådant som inverkar på helheten, nya bilder och berättelser som kompletterar släkthistorien. Hela processen, researchen, skrivandet, releasen och utgivningen av böckerna har sammantaget gett mig ökad insikt om min egen släkt men framför allt om samhället och dess historia.

Sist men inte minst har intresse och uppmuntran från läsare och givande kontakter med andra skribenter gett mycket inspiration till att fortsätta skriva.

 

Utgivna böcker:

Huldas Hemlighet (2012, i bearbetad nyutgåva 2018)

Spegelfällan (2013)

Postiljonen (2018)

 

Medlem av:

Värmländska författarsällskapet sedan 2012

 

Hemsida

www.renstromlinde.se

 

Kontakt:

lindebirgitta@gmail.com

www.renstromlinde.se

 

En linje


 

Madonnans näsa - Ett barns betraktelse


Baserat på barndomsminnen från Glava i Värmland
av Birgitta Renström Linde


Jag föddes i Skoghall men fyra år gammal flyttade jag med mina föräldrar och min sju år äldre bror in i lägenheten ovanför Konsum i Berga. Därefter bodde vi under ett halvår på andra våningen på en bondgård uppe i Lövås. Till slut kom vi till det röda huset i skogsbrynet bortom kyrkan och bakom granhäcken alldeles bredvid överlärare Elders bostad.
Tanken på Glava i Värmland har för alltid fyllt mig med värme och kärlek. Endast fem år under min barndom bodde vi där, från år 1951 till slutet av år 1955.
Stark är minnet av de trygga snälla vuxna som brydde sig om oss barn och lät oss vara med i sysslorna på gårdarna och i köken. Jag kan ännu i min fantasi förnimma lukterna från ladugårdar och logar, ljuden från frustande hästar och kacklande hönor, känna de små kattungarnas mjuka päls mot min kind och smaken av nykärnat smör och varm mjölk från nymjölkade kossor.
Det finns så mycket att berätta om hur det var att det skulle behövas en hel bok för det. Nu blir det bara en liten betraktelse, några tankar från en liten flicka, skrivet ur ett barns perspektiv.
Jag hann gå i skolan tre terminer på Glava Glasbruk innan vi flyttade tillbaka till Skoghall. Där stannade vi under vårterminen 1956. Min far hade fått ett nytt arbete i Åmål i början av året, så när en bostad blev ledig flyttade vi alla efter. Där blev jag kvar till 18 års ålder.
Jag minns tiden i Glava som min barndoms allra lyckligaste tid. Inspiration till denna betraktelse var ett återbesök sommaren 2015, hela 60 år efteråt. Jag förundrades. Kyrkan lika vacker, den lilla grusvägen till huset var omgiven av sommarens doftande örter, nästan som då. Ingen hade jämnat vägkantens vilda blomsterprakt utan låtit det frodas naturligt.
Då när jag såg hur bevarat det var, kom tårarna och jag insåg på riktigt hur mycket jag längtat tillbaka. Allt var inte förändrat, som det ofta varit, inte riktigt allt. Min väg fanns kvar, den väg ur vilken mitt medvetna jag blev till.
Alingsås i mars månad 2020
Birgitta Renström Linde
 

”Min väg, sommar som vinter, vår som höst, morgon som kväll. Men om sommaren är dikeskanterna här fyllda av en frodig växtlighet som lämnar ljuva doftspår i luften. Alla sorters färgrika sommarblommor, blåklockor, prästkragar och smultron omger mig när luften dallrar av värmen från solen

Jag tittar upp och följer med blicken längs den vitrappade kyrkväggen innan jag kliver ner för stentrappan. Så högt det är ditupp, tänker jag. Kyrktornet tycks inte ha något slut när jag står här. Men det har det. För när jag är därhemma på gården och hör kyrkklockorna ljuda över bygden brukar jag tittar ditåt och då ser det inte alls lika imponerande ut. Men nog är det högre än allt annat häromkring.
Det är stilla och tyst härute. Det enda som hörs är mina steg när jag skuttar fram på grusgången och bort mot öppningen i stenmuren. Jag kommer ut mitt backen på den lilla grusvägen, min väg. Jag stannar till. För ett ögonblick omges jag av en mäktig tystnad, en sådan som hörs. Mamma sa att jag skulle gå före. Hon trodde det skulle bli lite sent för mig om vi slog följe hem och så är det ju inte helt mörkt ännu. Det gjorde inget, för det känns alltid så bra att gå på den här vägen alldeles själv, i sin egen takt utan att bli störd. Jag gillar att tänka och fantisera om allt och det gör jag alltid när jag går här.
Vägen ligger i skymning nu och det är svalt i luften. Det luktar så gott. Ljuset från en bil fladdrar till därnere på stora vägen. Jag hör hur den kör in på planen framför kyrkan. Den stannar till precis där vår skoltaxi till Glasbruket hämtar oss på morgnarna. Men nu ska jag gå åt motsatt håll. Jag fortsätter upp mot krönet. Den leder spikrakt fram till vårt hus. I början smiter den tätt intill kyrkogårdsmuren, men där kyrkogården slutar tar de öppna åkrarna vid. De mörka plogfårorna har stelnat efter höstplöjningen. Som vågor på ett hav. Apropå vatten, så har jag hört att man dränker kattungar ingen vill ha. Det är inte snällt gjort. Jag blir ledsen då jag tänker på det och att bonden i granngården sagt att han slängt vår katt där i plöjsla. Det var för några veckor sedan. Han hade skjutit den med sin bössa först. Den var för gammal och trött för att leva, sa han och mamma höll med. Nu ligger den där ute någonstans. Jag ryser vid tanken.
Vårt hus finns vid vägens ände. Det ligger rakt framför mig nu, dolt bakom en mörk granhäck. Inte ens i dagsljus är det synligt härifrån. Ingen mer än vi som bor bakom den, tar denna väg. Min väg, sommar som vinter, vår som höst, morgon som kväll. Och nu är det nästan kväll, alldeles stilla, lite kyligt, men jag fryser inte för jag har min fina röda jacka på mig och den är fodrad. Så det känns bara bra att gå här på vägen och fundera och jag kommer på så mycket att tänka på. Jag drar på stegen nu.
Jag håller mig på mittsträngen där det vissnade gräset känns som en mjuk matta under skosulorna. Lukt av fuktig jord och ruttnande löv kryper in i min näsa. Mina steg blir ljudlösa. Ännu har marken inte hårdnat av frost. Men träd och buskar har börjat fälla sina blad och grönskan är borta, så som det brukar vara vid den här tiden kring min födelsedag. Men om sommaren är dikeskanterna här fyllda av en frodig växtlighet som lämnar ljuva doftspår i luften. Alla sorters färgrika sommarblommor, förgätmigej, blåklockor, prästkragar och smultron omger mig när luften dallrar av värmen från solen. Det surrar av humlor och bin i de vassa törnrossnåren runt den övergivna torpstugan vid skogsbrynet, den som blivit min lekstuga. På ängen betar de brunvita kossorna, Stjärna och Rosa, medan de viftar med sina svansar för att mota bort flugorna. På åkern landar tofsvipor och lärkans drillar hörs över gärdena när våren kommer.
I granskogen, strax bakom den lilla faluröda stugan, växte det mycket blåsippor förut och jag plockade stora buketter till mamma. Hon blir alltid så glad när hon får blommor av mig. Men i våras växte där inte en enda och de hjärtformade bladen stack heller inte upp genom lövtäcket på marken, så som de brukar.
Men nu är det höst och snart är det vinter, säger mamma. Då blir det isblommor på fönstren om mornarna, mörkt tidigt på dagen och kolsvart på kvällen. Jag är inte rädd för mörker alls, men kommer att tänka på det tant Rut frågade mig precis då jag skulle till att lämna kyrkan förut:
"Ä du inte rädd Birgitta, för å gå ensam förbi alle di där gravera på körrgårn?"
"Vaför skulle ja väre de, sa jag, di är ju döe di söm ä i döm ! Di kan ittnö göre!"
Jag kom att tänka på det där nu och jag skvatt till. Det som plötslig rasslat till var visst bara en samling vissnade löv som ännu inte hunnit mjukna.
Om vintern när vattenpölarna frusit till is, ger de också oväntade ljud ifrån sig. Något jag tycker om. Att höra den blanka ytan krossas och se de småvassa isbitarna förvandlas till ett mönster är lite spännande, så jag kan nästan inte låta bli att stampa på dem tills det brister.
Jo, jag förstår att jag måste lägga mig tidigt för i morgon blir det upp i ottan igen. Men nu kan jag ta jag det lugnt hemåt, för jag tycker om att gå den här vägen och göra det som faller mig in och fundera över allt omkring mig, på allt som hänt och på sånt jag längtar till.
I morgon åker vi som vanligt med taxin uppför den krokiga vägen till skolan uppe på Glasbruket där de yngsta skolbarnen från vår by går de första två skolåren. Det är så mycket uppför på denna väg att min storebror en gång fick pappa att ta bobben i bilen och lämpa av honom uppe vid Glasbruket för att han skulle kunna åka hela vägen ner till Konsumaffären vid vägkorsningen, där vi bodde då. Det var visst inte nerför hela vägen fick vi veta. Han var borta länge. Mamma gillade inte den där idén så klart, för nog kunde hon räkna ut att hemska saker kunde hända honom om han mötte en bil i nån sväng på denna hala väg. Det var en färd på åtta kilometer genom en skog på en vägsträcka som var både kurvig och backig. Det kan jag också fatta, fast jag är så liten.
Mamma är alltid rädd om oss, men storebror är aldrig rädd för något. I kväll lät hon mig gå hem själv fast det inte är ljust, för att hon vet att jag inte är rädd för mörker. Hon behöver ju vara kvar och hjälpa till i kyrkan. Annars brukar hon inte gå dit så ofta, fast vi bor så nära. Det är bara jag som går dit varje söndag när det är söndagsskola.
Men förut idag gick vi här på vägen tillsammans mamma och jag. Hon bar på en stor korg som hon fyllt med saftflaskor, apelsiner, äpplen, konserver, korvar, torkade fikon, och bröd. Den flätade korgen var smyckad med röda glansiga sidenband. De var lindade runt det stora handtaget där det längst ner på varje sida satt små buketter av lingonris som mamma fäst med banden och knutit till två vackra rosetter. Korgen var så dekorativ att det såg ut som på ett av de där bokmärkena jag fick av min faster i Göteborg på min födelsedag förra året, då när jag blev sju år.
Jag stannar till och ser ut över kyrkogården. Ett gravljus lyser ur den svarta jorden. Bortom muren av sten, ser jag ut över gärdena och den mörknande himlen och tänker på hur annorlunda här såg ut när vi åkte spark hem efter julgransplundringen i Ordenshuset. Den där kvällen när månskenet målat den vita snön med sitt blåa sken och de tusentals stjärnor som glimmade på himlavalvet stänkte sitt glitter över åkrarna.
"Det är som vore vi mitt i ett mycket stilla hav av stjärnor och ljus", sa mamma då. Det var så vackert. Precis som i kyrkan.
Förut idag, när mamma gick fram med korgen och ställde den bredvid de andra gåvorna framme vid koret, då satt jag kvar. Nära Madonnan. Henne jag aldrig får nog av att se på. Hon är så lugn och fridfull i sin vackra mantel och det långa flätade håret under kronan med korset. Hon sitter där med den lille gossen i sitt knä. Men det är något med hennes ansikte, något är på tok med det. Jag kan inte säga vad det är.
Jag vet att det kan finnas konstigheter i ens ansikte, sånt man föds med. Min farmor har berättat att hennes minsting var harmynt när han kom och han är det än. Jag ser det tydligt. Farbrors överläpp är svullen och han talar i näsan. Annars är han mycket stilig. När jag frågade henne varför han föddes så, svarade hon tankfullt: "Det vet en inte, det ä allt mystiskt det där!"
Farmor säger att min farbror har haft det svårt med det där mystiska. Hon är så snäll, den snällaste jag vet. Farmors blåa ögon ser mig när jag ser i dom och hon ler lite, bara lite, precis som Madonnan, fast jag får titta länge på Madonnan för att upptäcka det förstås. Det tycker jag själv är väldigt mystiskt. Min farmor har ett skrynkligt ansikte och det är lite konstigt det med. Men det syns så fort man tittar på henne.
Jag tänker därför alltid på min farmor och min farbror när jag ser på Madonnan. Fast hela hon är mystisk tror jag ändå hennes näsa är märkligast. Hon var nog född sådan och måste haft det svårt. Allt behöver inte vara perfekt på en, säger farmor.
"Min pöjk är stilig ändå, och jag tycker så mö om en, ja, jag tycker mö om alle mine pöjker ja," säger hon.
Så är det också med Madonnan. Det där med näsan spelar ingen roll. Jag tycker hon är fin i sin krona. Det är som vore den av guld. Jag kan föreställa mig hur det skulle sett ut om den vore det. För då hade hon varit ännu mer lik en drottning ur en saga, en som sitter rak och ståtlig på sin tron. Men allt, ansiktet, håret, manteln ser så gamla ut, som om det funnits där i tusen år. Precis som farmors ansikte som också ser ut att ha funnits länge.
Med sin varsamma hand om den lille sitter hon där alldeles stilla omgiven av en blå himmel. Nedanför är altaret med den smidda ljusstaken och lite längre fram på golvet den gamla dopfunten i sten. På var sida om statyn står golvljusstakarna där ljuslågorna ständigt fladdrar av vinddraget inne i kyrkan.
"En fridfull ro vilar då över denna del av kyrkan", sa vår fröken i söndagsskolan den gången hon berättade hur det går till när barnen döps. Jag har aldrig sett ett dop. Min lillebror har ett namn, men jag vet ingenting om hur det gick till när han fick det.
Madonnan är gammal fast hennes barn alltid är litet. Hela den tid jag har gått i söndagsskolans har de båda suttit kvar där bakom lågorna, som om de väntar på mig. Ibland möter jag Madonnans blick, allvarlig men vänlig, som om hon sa: ”Välkommen tillbaka lilla vän. Dig tycker jag om." Så som farmor ser ut och som hon säger när hon får se mig.
Idag sa de något om att man skulle vara snäll och tacksam som hon och dela med sig till dem som inget har. De fattiga, de gamla och de sjuka. Det var också det min mamma sagt då när vi gick där med korgen full av mat. "Korgen skall vara till någon som är fattig och behöver den. Vi ska vara tacksamma för det vi har och dela med oss", sa hon. Mamma är snäll hon med. Fast ändå kan jag tycka att det inte var snällt att skrämma lillebror med tomteansiktet. Jag hade ju lovat att se efter honom och hade han sprungit ut på vägen hade jag förstås hindrat det. Men det tänkte kanske inte mamma på. Att jag fanns. Så är det ofta. De liksom talar om mig ibland, som om jag inte kunde tala själv och ibland pratar de förbi mig, som om jag inte var där.
Så är det för Madonnan och hennes barn hela tiden. Det är som om de två inte är där, fast de alltid finns där. Folk sitter i bänkarna och ser ner i psalmboken medan de sjunger och orgeln låter från läktaren. Ibland tittar de upp mot predikstolen eller ner mot altarringen med de avbildade apostlarna vid koret. De ser där på altartavlan med den korsfäste Jesus inrammad av ett stort draperi som målats direkt på väggen. Madonnan och barnet har en mer undanskymd plats.
Men den här gången pekade prästen med hela handen mot henne och folk vände sig om och såg åt hennes håll. Han sa något i stil med: "Vår madonna där, hon var mycket snäll och god och tackade Gud." Sedan pratade han en lång stund om att det var viktigt att dela med sig av det man hade till dem som har det sämre ställt, i alla fall tror jag det var så han menade. När de vuxna talar inför varann är det ibland svårt att förstå allt vad de menar och att fråga någon där inne i kyrkan går inte för sig. Vi ska ju inte göra väsen av oss och inte heller säger de vuxna något. Precis som madonnan och hennes gosse.
Ja, så vill allt fröken i skolan också att vi skall göra. Sitta stilla med knäppta händer och lyssna. Vi får aldrig prata rakt ut i klassrummet utan att räcka upp handen om vi vill något eller ska svara på en fråga. Då får armbågen aldrig lämna bänken när vi räcker upp handen och knäppa med fingrarna är absolut förbjudet.
Det som fröken Olsson säger om hur vi ska uppföra oss är mycket viktigt för oss. Det stod klart för mig först efter att jag gått en tid i skolan däruppe på Glasbruket. Det var den där dagen när pappa tog mig med in på sitt kontor ovanför Konsumbutiken och sa att han talat med fröken. Ja, egentligen hade hon kommit till affären för att handla, men då passat på att nämna det där om att jag inte var skolmogen, att det kanske vore bäst för mig att stanna hemma ett år till och leka med min lillebror. Då när pappa berättat det hon sagt, då förstod jag.
Min pappa vet att jag älskar att gå i skolan, så det är bra att han sa till mig vad som gällde. Inte skruva sig på stolen, inte krypa upp med fötterna under sig, utan sitta tyst och stilla med knäppta händer och fötterna på golvet, så skulle det vara. Jo, så var de en sak till tror jag, som fick fröken att tycka att jag inte var stor nog för skolan.
Det var den gången hon sa att vi skulle klippa ut figurer i läseboken och jag trodde det var de som fanns i läseboken som hon menade, dem hon just pekade på i boken, den som låg i hennes hand. Så konstigt, tänkte jag, klippa i en bok! Var det möjligt? Men visst hade hon sagt det? Jag ville vara lydig. Därför tog jag genast fram saxen som låg i bänken. Jag tvekade lite, men ville ju göra som fröken sagt och tog nu saxen i ena handen och boken i den andra, beredd att skrida till verket.
Minns inte hur fröken sa när hon fick syn på mitt tilltag. Jag satt ju, på hennes inrådan, närmast katedern och det hade nog en orsak. Jag fattade i alla fall på hennes starka reaktion att det var väldigt dumt av mig att ens tänka denna tanke. Klippa i en läsebok!
Sedan fick vi i alla fall var sitt papper och i uppgift att först rita av figurerna i boken för att därefter klippa ur dem. Jag förstod då, men försent, att det var så hon menat. Jag hade inte begripit vad hon sagt vilket säkert var skolomoget av mig. Pappa sa inte något om att fröken nämnt den här pinsamma saken, men jag tror nog att hon hade den i åtanke när hon kom fram till att jag ännu inte var mogen nog för att gå i skolan.
Efter att pappa talat med mig om detta blev det i alla fall inga mer svarta prickar för dåligt uppförande, inte heller blev det fler såna i mitt hjärta, de stora svarta prickar som stod under mitt namn i fröken Olssons blå anteckningsbok.
Även om de funnits där skulle de ändå bli förlåtna när Jesusbarnet kom till världen på juldagen. Fröken säger att Jesus suddar ut prickarna i hjärta och förlåter alla de dumheter vi gjort och hon vet allt, nästan som min pappa. Men Jesus förlåter på ett villkor förstås, för det finns alltid villkor har jag lärt mig. Det är att vi ångrar oss och ber om förlåtelse, men också att vi varje kväll knäpper våra händer och läser "Gud som haver barnen kär".
Jag minns så väl när hon avslöjade det hela. Det var när vi precis sjungit färdigt psalmen Bereden väg för Herran medan hon trampade på orgelpedalerna. Hon var väldigt förkyld då och behövde först snyta sig ljudligt med sin näsduk, den hon alltid viker prydligt innan hon placerar den i linningen på sin gråa kjol. Stackars fröken. Så sa hon det där om Jesus och aftonbönen och prickarna som skulle försvinna från hjärtat. Precis som snoret i näsan tänkte jag då, när hon snöt sig.
Så kom mitt första jullov. Jag kände mig febrig redan sista skoldagen och hela julen låg jag nedbäddad i min säng. Ur min näsa kom det inget snor. Istället blev det de svarta prickarna som visade sig på mitt skinn. Fast nu var de röda. Även inne i halsen var det rött. För det såg mamma när hon tittade efter. De där röda prickarna under huden hade ju varit i hjärtat där blodpumpen sitter och blodet finns överallt i kroppen säger fröken. Blod är rött och det syns när man ramlat i gruset och slår i knäna. Mamma sa i alla fall att mässlingen gick och att flera av mina skolkamrater också hade fått den. När jag senare, efter att ha grunnat länge, frågade henne hur den kunde gå från människa till människa, skrattade hon till och förklarade att man bara sa så för att den var smittsam, att den spred sig och hur den liksom flög omkring och fastnade på folk. Ingen annan i familjen fick den i alla fall, bara jag. Varför det var så behövde jag inte fråga, för det visste jag ju redan och inte var det något jag gärna ville berätta för mamma.
På julafton när jag låg sjuk visade sig pappa med en tomtemask för ansiktet. Min lillebror blev så rädd att han började skrika i högan sky. Ljudet skar i mina öron så det dunkade inne i mitt huvud. Alltmedan jag vecklade ut en leksaksspis och en dockservis ur mina paket fortsatte han gapa och ut kom också hans första ord: "Ävla ompe!". Då drog jag täcket över huvudet.
Så lillebror fick allt en prick i hjärtat han med fast han var så liten, för svära får man inte. Särskilt inte på julaftonen. Men snälla Jesus kom ju dagen efter och han tog säkert bort lillebrors prick.
Nu är jag nästan hemma för jag är strax framme vid vår höga häck. Den ser spöklik ut, alldeles svart är den i skumrasket, men rädd är jag inte. Men lillebror skulle nog bli orolig om han gick här på vägen även om jag gick bredvid. I somras hängde min mamma upp pappas tomtemask på den där granhäcken, för att hindra lillebror från att springa iväg och hamna nere vid den stora vägen. Hon gjorde så för att skrämma honom från att gå där och kanske hamna ända nere vid kyrkan vid stora vägen. Han blev livrädd förstås, började gapskrika och kom springande till mig. Men han slutade inte grina. Jag tog honom i handen och fick gå till mamma för att han skulle lugna sig. Jag sa då till henne att lillebror blivit väldigt skrämd av tomeansiktet med det vita skägget och bad henne att hon skulle ta ner det.
"Så du tycker det är bättre att han blir påkörd då?" sa mamma strängt. Det tyckte jag förstås inte, men förstod ändå inte, för jag var ju med honom hela tiden och skulle aldrig låta honom springa så långt som bortom granhäcken, inte ens ut på vår väg.
Min mamma kanske hade rätt för lillebror försökte aldrig att gå genom öppningen i häcken igen och han blev inte påkörd. Men jag tycker ändå att det inte var snällt att skrämmas så där. Sånt känns i min mage. Så hade absolut inte Madonnan, där borta i kyrkan gjort ifall hennes pojke ville lämna hennes knä och springa iväg. Jesusbarnet alltså. Hon skulle nog i stället hållit ett öga på sin gosse hela tiden eller åtminstone litat på att hans storasyster passat honom. Om han nu har en storasyster, tänker jag. Fast Jesusbarnet är väl inte lika livlig som min bror och han är nog lättare att hinna ifatt. Och Madonnan har förstås inte alls så mycket att göra som min mamma. Hon sitter bara där, men mamma hon håller jämt och ständigt på med något och under tiden ska vi passa oss så vi inte bränner oss på elden eller spisen eller vattnet som hon kokat upp. Men jag måste medge att hon aldrig är rädd att låta mig gå omkring ensam överallt här i byn även om det är mörkt ute.
När jag hade mässlingen senaste jullovet kunde jag inte åka skidor eller susa ner på bobben i Bergabacken. Inte heller kom jag bort till kyrkan, där Madonnan måtte undrat var jag blivit av. Jag kunde heller inte följa med ner till Hammarö och min kära farmor och farfar, där hela släkten alltid träffas på julafton, då min farmor fyller år just den dagen. Det brukar vara så roligt nere vid den stora sjön Vänern där de bor. När den är frusen åker vi skridskor, storebror och jag. Om vi åker ut med sparken i rännan mellan den frostiga vassen nedanför farfars odlingar och ut på den frusna sjön, kan jag höra den svarta isen knaka och se skåror och sprickor överallt kors och tvärs. Ibland dånar det riktigt högt över sjön och då blir vi rädda för att isen ska gå upp. Men för det mesta är det bara roligt att titta ner i djupet och se de lustiga bubblorna därnere.
Jag tänker på allt det här nu fast det ännu är flera månader kvar till jullovet, men tanken på det gör mig glad. Nästa jullov hoppas jag vara frisk som en nötkärna för jag är väldigt snäll i skolan och läser bäst i klassen nu, säger fröken.
Fröken har varit min söndagsskollärare också. Redan innan jag börjat riktiga skolan längtade jag till söndagen då jag fick gå i "skola". På knä med smaken av de klistermärken jag slickat på tungan och med doften av trä från kyrkbänken, den jag använde som skrivbord, förundrades jag över de vackert färgade bilderna överallt i kyrkan, ja ända uppe i taket har de målat. När jag frågade om altartavlan berättade fröken att de spikat upp Jesus som straff för allt ont som människor gör. Fattar inte det där riktigt.
Nu knastrar det åter på gruset för jag är inne på gården på väg upp till huset. Det lyser bara en liten lampa i fönstret annars verkar det vara släckt överallt. Det ser mystiskt ut och förresten är det mystiskt alltihop det där med korset och spikarna, precis som det där med Madonnan. För hennes gosse är ju alltid så snäll, där han sitter i hennes knä, så stillsam och tyst, precis så där tyst som min lillebror bara kan vara när han sover. Och det gör han säkert nu när jag kommer hem.

Birgitta Renström Linde

 

Författarporträtt sammanställt av Birgitta Renström Linde

2020

 

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
 

Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer