Bokrecensioner 2009

 

En lista sammanställd av Bengt Åkerblom, som också svarar för samtliga recensioner om inte annat anges. Listan är så komplett som möjligt är. Fattas någon bok  är Föreningen Värmlandslitteratur tacksam för att få information om boken i fråga. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.

 

Alatalo, Dan, Dikt och form

Ander, Staffan, God morgon 2010

Andersson, Berndt, Näktergalen sjunger falskt

Andersson, Hasse, Färjestad. Svenska mästare 2009

Andersson, Stig. Joost Lakmaker.

Arkeologi i Södra Råda

Arvidsson, Susanne Marguerite, Sagan om den spretiga busken

Asplund, Karl Gustav, En skimrande värld av intryck

Ataria, Ismael (pseud. för Anders Brokvist), Allt jag vill för dig, ingen annan

Beckman, Erik, Alla är vi stora romaner

Berg, Bengt, De gröna skuggornas sjö

Berg, Bengt, Österboms öden och äventyr.

Bergergård, Jonas, Livet vrålar.

Berggren, Roland, Älskade…

Bergh, Lennart, Molkomminnen

Bergslagshistoria

Bergqvist, Erik, Försvinnanden

Bergström, Maria, Thorelli, Mattias & Friberg, Emelie.

Bilder av Selma.

Björnulfson, Sten, Björnjägarn

Blomquist, Sven E., Elin och kråkan från Trolleberget

Bodengraven, Paul van, & Barten, Marco, Wandeln in Värmland

Bokbryggan

BokJohan en eldsjäl för värmländsk kultur

Boström, Hans-Olof, Helgade rum

Bratt, Göran, Strövtåg mellan nu och då

Broling, Ingela, & Eriksson, Petra, Romantiska hem

Bygdemark, Lars, Värmland från ovan

Bylock, Maj, Dimmornas ö

Bäcklin, Nils, Stor-Petter

Carlsson, Ellenor, Bärande relationer

Carlsson, Rolf, Filip

Christofferson, Rolf, En stjärna i skogen

Cronqvist, Lena, Koppargrafik 1974–2009.

Cöster, Henry, Livsmodets språk

Dalhede, Christina, Invandrare som resurs – 1540–1820

Där himlen börjar

Elander, Maria, Flickan som inte ville klippa sig

Emsell, Sven, Från gläntor och stigar

Engström, Lars, Karlbergsvägen, Stockholm, 1967–1981

Engström, Lars, Karlbergsvägen, Stockholm, 1967–1981

Eriksdotter, Annika, Hammarö kyrka

Eriksson, Camilla, Kvinnan som kunde tala med grodor

Eriksson, John,  Min bok om Östmark

Erlander, Tage, Dagböcker 1959

Finland i Värmland

Folkesson, Per, Eriksson, Bengt G., & Grönberg, Marit Eskel, 11 veckor av oro

Folkesson, Per, Nationellt Kunskapsnätverk med inriktning på psykiska funktionshinder och hjälpmedel

Fröding, Gustaf, Frödings landskap

Furuland, Lars. Mina dagsverken

Gauffin, Jan, Talatta

Geijerstam, Ingela af, & Geijerstam, Bengt af, Järnets rike

Giertz, Martin, Svenska prästgårdar

Grahn, Marcus. Det här är väl dumt att slänga

Granström, Karin, & Hagelqvist, Alina, Klimat-smart mat

Grava i ord och bild

Grundahl, Anette, Tala med tecken

Gustafson, Klas, Enkel, vacker, öm

Gårdfeldt, Lars, & Gårdfeldt, Niklas, På knä i Köpenhamn

Gårdfeldt, Linus, Men golvet har ingen mun

Hagberg, Esbjörn, OSA – tankar om livet

Hagquist, Curt, Alkohol-, narkotika- och tobaksvanor bland niondeklassare

Hammarström, Tommy, Vargen kommer

Hatt, Gunnar, Humor – glitter över mörka vatten

Hedås och Ambjörbyn

Hellquist, Hanna, Karlstad zoologiska

Hellsing, Lennart, & Gustavsson, Ane, Lillebror och natten

Henriksson, Karl-Henrik, Brattforsboken 1937–1963.

Hidén, Bo, Arnön – en bygd för sig

Hjort, Per, Parkert. Bilene i Båstnäs

Holm, Elvira Birgitta, Månskensvargen

Häger, Birgit, Mat är mera än bara mat.

I eldsjälars spår. Speglingar av värmländskt föreningsliv

Isaksson, Anders, Kärlek och krig

Isakson, Börje, Två dygn som förändrade Sverige – 1809 års revolution

Ivarsson, Carl-Johan, Göstas och Ingeborgs ättlingar från Årbotten

Jansson, Åke, Profiler och miljöer i Säffle. D. 6

Jensen, Ove, Bonde hemma och i världen

Johansson, Kjell, Orostid i gränsland

Johnson, Lars G., Träd, sand och stenar

Jondelius, Ulrika Å., Molly & Max meet Sola in Karlstad

Juhl, Berit, Naoby

Juhl, Berit, Prat är gratis – piller kostar pengar

Juhl, Berit, Toner från Svartåsen

Karlskoga bergslag 2009

Karlsson, Svante, & Sahlin, Emanuel, Kultur på nätet

Karlstad med kulturhistoriska ögon

Karlstads stiftsbok 2010

Klackenberg, Tove, Dömd på förhand

Lerin, Lars, En liten konstnär

Lerin, Lars, Sju resor, nio liv

Lagerlöf, Selma, The Saga of Gösta Berling.

Lagerlöf, Selma, Selma, Anna och Elise

Larsen, Britt Karin, Det vokser et tre i Mostamägg

Larsson, Björn, Båtar på Vänern. 3

Larsson, Kenneth, Finnättlingar från Slobyn

Liljemark, David, Boltzius

Lindblom, Henry, Från hopplöshet till framtidstro

Lindell, Unni, Mörkermannen

Lundkvist, Gunnar, Kunskapsresan

Långt borta och nära. Karlstads segelsällskap 125 år

Löfgren, Lars. Teaterladan

Magnusson, Jan Henrik, Runt Herrhagsparken på 1920-talet

Magnusson, Ragnar, Nästan hela sanningen

Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909

MossängenForsudden –  förr och nu

Myrén, Ingemar, Workshop Värmland

Mörtberg, Matti, Jakt och fiske

Möte. [Av] Alma Englund…

Nellbeck, Lennart, 25 år med Rottneros AB 1981–2006

Nilsson, Dan, foto, & Akre, Eva, text, The seven wonders of the world

Nilsson, Henry, Bunker 145

Nilsson, Lars, Arvet

Norrhem,  Erik, Ung i Torsby på 1940-talet

Nya sagor och sägner i Värmland.

Odhner, Gunnar, Jag tänker på Ludwig Igra

Odhner, Gunnar, Wittengensteins rakkniv

Ohlsson, Monica, I mystikens och känslornas värld

Olausson, Peter, Den röda klänningen

Ollikainen, Klara, Johanna och Timo

Olofsson, Gösta, Historia och hembygd i västra Värmland

Olsson, Bertil, Värmländska porträtt- och bildgravstenar – främst 1600-tal

Olsson, Bertil, Smidda järnkors i Segerstad

Olsson, Lars-Erik, Vita jungfrun – och andra gestalter från 1800-talets kyrkohistoria

Olson, Stig, Stig Olson

Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2009

Papper och massa i Värmland

Persson, Willy ”Piggen”, Ur Willys tankar

Petersen, Anders, & Engström, J.H, From Back Home

Peterson, Britta. Värmländska ord och uttryck gångbara i Hagalund med omnejd

Romstad som vi minns, från Klaravik till Bellevue

Rundgren, Kjell, Herr K:s funderingar

Runestam, Staffan, Biskoparna och kriget

Sahlströmsgårdens vänner 2 (2009)

Scheffer Lindgren, Maria, Från himlen rakt ner i helvetet”

Schulman, Alex, Skynda att älska

Schützer, Harry, Om Brunskog förr och nu

Sevilä, Faith Ann, Gårdar och folk under 500 år

Sjöberg, Alf E. , Existensiologi. Visdom, livet och lyckan

Skådeplats Karlstad 1809

Skäringer, Mia, Dyngkåt och hur helig som helst

Smedberg, Sven, Spillbitar – Essäer och fragment

Sosialt kapital i et velferdsperspektiv

Stenson, Lars T., Texter och bilder från NKlJ

Styffe, Torleif, Verser och visor

Sundbäck, Herberth, Butiker, byskolor, bönhus

Sundström, Kristina, Dig ska jag älska

Sunne-Bygda. Årsskrift för Sunne hembygdsförening. Årg. 19(2009).

Svenska historiker från medeltid till våra dagar.

Svensson, Christina, Älg… och annat gott från de djupa skogarna.

Taxerings-  och förmögenhetskalendern för Värmlands län. 45(2009

Tiberg, Joar, Fogghelflora

Tusen svenska klassiker. Böcker, filmer, skivor, TV-program från 1956 till i dag

Utterbyborna

Wadensjö, Bengt, Ekon i Husaby

Warnquist, Gudrun, Änglakatten Monsuns äventyr vid världens 7 underverk

Wennberg, Lars, Hus i Haga och lite annat – en bildkavalkad.

Westerberg, Maria, Vildhjärta. En kärlek mellan människa och skog.

Vid kräftornas å… och tio andra noveller inifrån ett landsting

Wijkmark, Sofia, Hemsökelser. Gotiken i sex berättelser av Selma Lagerlöf.

Wiman, Sven, Haga i Vikene och Emma Rosell.

Vykort från Jössefors med omnejd. D. 2

Vår stad Filipstad. 29(2009)

Värmlandsgåvan

Värmländsk julglädje 2009

Värmländska Akademien. Årsskrift 2009 (årg. 7)

Väseräven. Jubileumsnummer. 2009-2010

Zandén, Rolf, Att få vingar

Årjäng förr. Åren mellan 1930 och 1960.

Åslund, Emil. Jaktminnen från Kärrbackstrand

Östemtingen. Nr 51 (2009)

Österlin, F. Anders, &  Stejmar, Carina, Det slutna rummet

Östra Fågelviksglimtar 2009

 

Alatalo, Dan, Dikt och form. Recito förlag. X s. – Hc.03

Dan Alatalo har medverkat åtskilliga gånger i Värmländska Författarsällskapets antologier men detta är hans debutdiktsamling, som innehåller bilder på hans fantasieggande träskulpturer men framför ett rikt urval av hans dikter. I NWT skriver Mats Dahlberg i en recension att boken är ”intressant och läsvärd” och att dikterna visar att ”författaren är klarsynt och har en mild humor”. Tilläggas kan att hans dikter kanske kommer allra bäst till sin rätt, när författaren själv läser dem högt på norrländsk språkmelodi.

 

Ander, Staffan, God morgon 2010. Krönikor ur Nya Wermlands-Tidningen 2007–2009. Kd: NWT, 2009. 128 s. – Hc

Chefredaktör’ns krönikor, alltså Staffan Anders, är ett stående inslag i lördagsutgåvan av NWT sedan åtskilliga år tillbaka. Det här är hans åttonde bok och den fjärde med ett urval av de senaste årens kåserier. Mats Dahlberg svarar i vanlig ordning för urvalet och för formgivningen Tin Wigelius, som bl.a. har hand om utseendet på tidskriften Värmländsk1 Kultur! Det är en vacker bok med många utmärkta svartvita foton, som får en att glädjas över att det ännu finns fotografer, som inte tar i färg. Chefredaktör’n skriver om både ditt och datt och han gör det på ett lättsamt och humoristiskt sätt som höves kåsörer! Omslaget är av Marja i Myrom!

 

Andersson, Berndt, Näktergalen sjunger falskt. Kil: LibraArtic, 2009. 371 s. –  Hc

Fjärde boken om Fredric Barnetofts superhemliga spionorganisation, som i den förra boken, som utspelades i München 1948, räddade världen från en nazistiskt inspirerad kupp. Nu är det 1952 och förhållandet mellan Sverige och Sovjet är inte det bästa efter att svenska signalspaningsplan blivit nedskjutna vid – eller kanske innanför? – gränsen till Sovjet. Bokens huvudperson är denna gång Lene Sörensen, som efter två lyckade utflykter till Lettland-Litauen får i uppdrag att hämta hem en svensk radarexpert, som hamnat i sovjetisk fångenskap och nu vistas på något sjukhus eller fängelse i Moskva. Ett ”mission impossible” förstås, men – jag vågar väl avslöja det här? – Lene är inte bara en formidabel agent utan hon har också turen på sin sida. Berndt Andersson är en god berättare och imponerande väl insatt i det mesta från radarspaning och flygplansmodeller till olika vapens beskaffenhet och – inte minst – olika mer eller mindre officiella säkerhetsorganisationers verksamhet i dåtidens Sovjet. Boken vimlar av förkortningar på sådana så läsaren rekommenderas att konsultera sista sidan, där dessa tvivelaktiga institutioner finns förtecknade och förklarade. För den som följde med dagsnyheterna sommaren 1952 är förstås boken av extra intresse – fast annars dominerades förstås den sommaren nyhetsmässigt av OS i Helsingfors – även om den var full av svenska motgångar! Hur som helst, frågan är väl om inte den här boken är den bästa i serien efter den första, som utspelades i beredskapsårens Värmland?

 

Andersson, Hasse, Färjestad. Svenska mästare 2009. Västerås: Sportförlaget, 2009. 128 s. – Rb

Ett rikt, mycket rikt illustrerat verk om Färjestads väg till mästerskapet 2009. Allt i färg förstås. En bok för ishockeyfantaster – knappast några andra!

 

Andersson, Stig. Joost Lakmaker. Överlevare från Auschwitz. Krhmn: Norlén & Slottner, 2009. 169 s. – Lz Lakmaker, Joost

Boken bygger på intervjuer som Stig Andersson, pensionerad läkare i Säffle, gjort med Joost Lakmaker, som växte upp i Amsterdam, men fick se sin familj deporteras efter det tyska maktövertagandet. Själv gick han in i motståndsrörelsen men blev infångad av SS och hamnade i Auschwitz. Han lyckades överleva och flyttade efter kriget till Sverige och bosatte sig så småningom i Säffle, där han blev aktiv inom kommunpolitiken. 1992 erhöll han Säffle kommuns kulturpris för sitt informationsarbete om nazismens koncentrationsläger. Fortfarande ställer han tillsammans med Stig Andersson upp i skolor och på bibliotek och berättar om de nazistiska ogärningarna. Nästan hundratalet personer kom för att lyssna på honom på stadsbiblioteket i Karlstad. Sina 87 år till trots är den forne lägerfången synnerligen minnesgod och vital!

 

Arkeologi i Södra Råda. Redaktör: Eva Knabe. Sthlm: Riksantikvarieämbetet, 2009. 163 s. – Jc

Som alla vet brändes Södra Råda ödekyrka ner natten till den 12 november 2001. Kyrkan var från 1300-talet och därmed förlorade landet en av sina få medeltida byggnader och Värmlands enda i oförändrat skick. Den var känd i hela Europa för sina unika målningar. I en väl illustrerad skrift från Riksantikvarieämbetet finns sju uppsatser samlade om kyrkan, om utgrävningarna, klockstapeln och kyrkogården och vad gravarna berättar om befolkningen i Södra Råda samt om gravskick och gravseder från medeltiden fram till 1800-talet. Boken avslutas med en litteraturförteckning av imponerande omfång.

 

Arvidsson, Susanne Marguerite, Sagan om den spretiga busken. [Visby: Nomen], 2009. 22 s. – Hcf

Författaren är bosatt i Torsby. Hon är framför allt bildkonstnär men har också sysslat med text och musik. Det här är hennes debut som författare.

 

Asplund, Karl Gustav, En skimrande värld av intryck. Munkfors: Gamla Bruket i Munkfors, 124 s. – Ncagz Munkfors

Hembygdsböcker kan vara av lite olika beskaffenhet men en hembygdsbok på vers är nog något alldeles nytt i värmlandslitteraturen. Karl Gustav Asplund, som har Shakespeare som sin favoritförfattare, har nämligen valt att skriva denna skildring av Munkfors från äldsta tid till ungefär 1950-talet helt och hållet på blankvers. Inledningsvis känns det lite konstigt men man vänjer sig snart. Författarens far jobbade förstås på bruket och han vet mycket om det och en lång rad munkforsingar, som Fridolf Rhudin och kyrkoherden Ejnar Börjesson, passerar revy i hans kärleksfulla hyllning till sin hembygd och dess människor. Utgivaren, Föreningen Gamla Bruket i Munkfors, har på kort tid utgivit en hel mängd skrifter med anknytning till Munkfors. Föreningen finns på nätet: www.hembygd.se/varmland/munkfors.

 

Ataria, Ismael (pseud. för Anders Brokvist), Allt jag vill för dig, ingen annan. Torsby: Heidruns, 2009. 96 s. – Hc.03

I diktens form skildrar författaren hur det är att leva som anhörig till en missbrukare, en bror – om att vara medberoende. Författaren erhöll Föreningen Värmlandslitteraturs debutantstipendium för boken och på Värmländska bokmässan kunde han dessutom ta emot Region Värmlands litteraturstipendium på 25 000 kr. Juryn skriver om diktsamlingen, att ” på ett rent och enkelt men ändå poetiskt språk berättar författaren om hur en hel familj drabbas svårt, intill gränsen för det uthärdliga, av att en av dem blir missbrukare, om den sorg och smärta som medberoendet skapar, om längtan och fruktlös kärlek.  Det är en kolsvart berättelse om droghelvetet men samtidigt en stark diktsamling som kan tjäna många i samma situation till både tröst och uppbyggelse.”

 

Beckman, Erik, Alla är vi stora romaner. Erik Beckman som litteratur-, musik- & kulturkritiker 1965–1995. Redaktör: Malte Persson. Sthlm: Modernista, 2009. 358 s. – Hc

Erik Beckman är ”mannen från Rämmen” i Lena S. Karlssons sakkunniga recension i NWT. Så särdeles värmländsk torde dock inte boken vara, må vara att ”Erik Beckmans litterära universum hade sin utgångspunkt i Rämmen, norr om Lesjöfors, där han från villa Viksholm blickar ut över insjön och konstaterar att för fler än Fröding kan Värmland vara basen för all senare erfarenhet i livet, den fullständiga referensen, kartans centrala provins och livets verkliga grund.” Det gäller ju också Göran Tunström, fast han nöjde sig med att ha sitt Sunne, köpingen, i centrum. Erik Beckman har, skriver NWT:s recensent, ”fått ett grundmurat rykte som rolig och svår.” Inte minst i radio blommade hans humor ut!

 

Berg, Bengt, De gröna skuggornas sjö. Diktsamling. Torsby: Heidruns, 2009. 62 s. – Hc.03

En liten fickboksaktig samling vers. Strålande beröm ger Carl Magnus Hedefalk diktsamlingen i VF: ”Frihet uppstår när vår längtan är större än vårt förstånd. Det är en sådan längtan hans poesi väcker i sina bästa stunder och gör den stark. Medan har han ju också sin humor och den lågmälda slagfärdigheten som gör hans dikter till ett nöje att läsa.”

 

Berg, Bengt, Österboms öden och äventyr. Ill: Annelie Finne. Torsby: Heidruns, 2009. 32 s. – Hcf

Helmer Österbom hette ett original, som bodde i Utterbyn, där Sahlströmsgården ligger. Om honom berättar Bengt Berg på ett charmfullt sätt. Med Annelie Finnes fina akvareller tillsammans med Bengts kongeniala text är det här en högst förtjusande bagatell. Annelie Finne har sina rötter i Utterbyn men bor numer i Falun, där hon arbetar som bildlärare och konstnär. Det är bara att hoppas att hennes talanger kommer till användning flera gånger, vilket inte verkar helt osannolikt med tanke på att Annelie Finne och Bengt Berg funderar på att göra fler böcker om samlaren och filosofen Helmer Österbom!

 

Bergergård, Jonas, Livet vrålar. LL-förlaget, 2009. 76 s. (Lättläst) – Hc

Jonas Bergergård är verksam både som författare och som filmare. Han verkar ha särskild talang för att skriva lättlästa böcker och är utrustad med en empati som gör honom särskilt skickad att skildra udda personer, som inte är så uppenbart samhällsnyttiga. Den här boken om Torbjörn, som längtar till lugnet i naturen, är en fristående fortsättning på En ledig man från 2000. Att författaren besitter humor gör inte boken sämre

 

Berggren, Roland, Älskade… En roman… [Gävle?]: Vulkan, [2009]. 324 s. – Hc

Axel, pensionerad brukstjänsteman i Munkfors, där allt som rör sig, rör sig kring Bruket, är änkling sedan några år tillbaka och har det inte så muntert. I Thailand träffar han en högst förtjusande och anständig flicka, minst trettio år yngre än han, men de fattar tycke för varandra och efter några års resande följer Sinna med honom, när han återvänder till sitt Munkfors lagom för att där fira julen. Och så småningom gifter de sig. Det verkar upplagt för tidernas kulturkrock, å ena sidan naturbarnet från Thailand, alla mäns drömbrud, och det inskränkta, förnuftsinriktade folket i bruksorten. Till råga på allt bor i granngården en skvallerkärring av klassiskt vedervärdigt slag och – inte nog med det – Axel har vuxna barn, en flicka och en pojke och denne tämligen unge man har en svag karaktär, som gör honom benägen mest till dricka starkvaror, hembränt eller inhandlat, och ligga med flickor, trots att han har en trevlig fru och två underbara ungar! Kulturkrocken blir ändå inte så våldsam – mest är nog de goda munkforsborna, åtminstone männen, avundsjuka på Axel, och man beter sig inte så illa som befaras kunde med tanke på att Munkfors – enligt författaren – är en ort befolkad av människor utan vidare vyer. Det visar sig att Sinna inte bara är vacker utan också driftig och snart har hon tagit över ortens enda riktiga restaurang och förvandlar det till en blomstrande rörelse.

Man kan nog kalla berättelsen för en moralitet, en strid mellan goda och onda krafter utspelas och allt går inte det godas väg men så småningom reder det upp sig – på ett ganska överraskande och nästan moderiktigt sätt, vågar jag avslöja.

Boken saknar nog ett tusental kommatecken men har igengäld något hundratal frågetecken för mycket! Bättre interpunkterad hade boken varit betydligt mer lättläst. Ja, hela texten skulle ha varit i behov av en ordentlig tvätt. Nu känns den mest som ett råmaterial. Det hindrar nu inte att jag haft ett visst nöje av att läsa om munkforsborna och den strikta sociala kontrollen i det lilla brukssamhället. Romanen känns, den litterära formen till trots, som ett socialreportage i sin imponerande utförlighet om dessa munkforsbors vardag och tänkande och tyckande. Några gånger under läsningens gång gav jag upp men – efter att ha hoppat över några sidor – återvände jag till boken sugen på att veta mer om svenskt liv och leverne i socialgrupp två till tre i Värmland vår provins.

 

Bergh, Lennart, Molkomminnen. Tre skolprojekt i ord och bild. Kd: Barn- och ungdomsförvaltningen, Karlstads kommun, 2009. 43 s. – Em-c

Skoldirektör Per Uppman skriver i förordet att “i Molkomminnen visar yrkesvalsläraren Lennart Bergh goda exempel på hur man framgångsrikt löser ett av skolans viktigaste uppdrag, nämligen uppdraget att ta in omvärlden i skolan och ta ut skolan i omvärlden.” ”Boken utgör en sammanfattning av tre lyckade skolprojekt med syfte att låta eleverna komma i kontakt med yrkesvärlden och omvärlden för att praktisera sina kunskaper”, skriver Malin Wikner i Karlstads-Tidningen.

 

Bergslagshistoria. [Årsbok]. Utgiven av Föreningen Bergslagsarkiv. Årg. 21 (2009). – Nca (p)

Bergslagshistoria hette Bergslagsarkiv t.o.m. 2003. Namnbyten bör alltid undvikas men kanske ansåg utgivarna att den förstnämnda benämningen var mer säljande? Värmlandsarkiv är ett av arkiven bakom utgivningen men det är inte alltid innehållet är så värmländskt. I föreliggande årgång hittar vi emellertid en del med värmländsk anknytning som Erik Lindbergs och Theresa Johnssons uppsats Svenska bruksägare 1695–1844 och Lars-Olof Herous och Jan-E Björks Skogsfinnarna i Bergslagen

 

Bergqvist, Erik, Försvinnanden. [S.l.]: Ruin. 122 s. – Hc

Erik Bergqvist från Ulfsby i Alsters socken har tidigare kommit ut med tre, lovprisade diktsamlingar. Den här boken är – enligt förlagstexten – ”en serie övningar i erinringens och seendets konst” och det är alldeles sant och riktigt! Av bokens fem essäer har undertecknad läst Skyltdockans ensamhet, Ett andra landskap och uppsatsen om barndomens pilbåge och pilbågen i historien. Bokens två andra kapitel behandlar ölänningen Lennart Sjögren och Le Clezio. Boken innehåller många tänkvärda iakttagelser och formuleringar, som det skulle kännas bra att få återge här – om utrymmet det tillåter. I Ett andra landskap spelar banvallen efter NKlJ-banan en stor roll i  barndomens lekar med eller utan pilbåge. Just den essän lyfter Kristian Fredén särskilt fram i sin recension i SvD. Han framhåller att ”de teoretiska resonemangen smälter samman med den personliga upplevelsen på ett fantastiskt vis. Den har en formidabel dynamik mellan barndom och vuxenhet som är allmängiltig samtidigt som den är så för författaren specifik.”

 

Bergström, Maria, Thorelli, Mattias & Friberg, Emelie. Selma berättar.

Kulturpoolen i Falun. 2009. 38 s- Hci.

I fjol utkom Maria Bergström med ett seriehäfte, som byggde på Selma Lagerlöfs bok Mårbacka och jag skrev då att det var ett lyckat försök att popularisera Selma Lagerlöf – nog så viktigt med tanke på att hon nog kan vara lite svårtillgänglig för den yngre generationen. Det här seriealbumet bygger på Selma Lagerlöfs novell Meli, som handlar om hur en liten, mobbad flicka förlorar livsmodet men återvinner det genom att bli något av en djurens Florence Nightingale. En vacker berättelse visserligen men seriehäftet om Selma Lagerlöf som barn på Mårbacka har nog större förutsättningar att fängsla nutidens barn.


Bilder av Selma. Sthlm: SR, 2008. CD – Gcz Lagerlöf, Selma

Selma Lagerlöf-sällskapets gåva till sina medlemmar jubileumsåret 2009 var denna CD, som Sveriges radio sammanställt av inspelningar, gjorda med människor som träffat Selma Lagerlöf eller annars har något att berätta om henne. Själv medverkar hon med att läsa några rader ur Nils Holgersson och så – förstås – med det hjärtknipande tacket till svenska folket för hyllningarna på hennes 80-årsdag. Särskilt roliga är förstås intervjuerna med folk, som arbetade under henne på Mårbacka. Andra som utfrågas är Selma Lagerlöf-sällskapets ordförande Ewa Persson, Sofia Wijkmark, doktor på det gotiska i Selma Lagerlöfs författarskap och intendenten Britt Wendling på Mårbacka, för att nu nämna några medverkande. Helt klart ett sympatisk bidrag till litteraturen om Selma Lagerlöf, om än inte av det djupare slaget.  

Björnulfson, Sten, Björnjägarn. En roman om en myt. Sthlm: Balkong, 2009. 223 s. – Hc

En biografi i romanform om Nils Rundgren, luffare, dräng och konstnär – och nära släkt med förre justitieministern Thomas Bodström enligt ett TV-program från i vintras! Pappan titulerades fabrikör och placerade Nils på Lundsbergs internatskola men hans tid där blev kort på grund av att fadern gick i konkurs och familjen kom på obestånd. Vad som sedan hände åren därefter är höljt i dunkel men på 1910-talet blev han känd som försäljare av olika sorters trådarbeten i Värmlands och Västmanlands skogsbygder. Senare blev han dräng på en bondgård. I slutet av 60-talet antog Liljevalchs vårsalong tre av hans naivistiska målningar och därmed slog han igenom som konstnär nationellt, men han höjde inte priset på sina skapelser utan nöjde sig med cirkus fem kronor för vart konstverk. 1994 utkom för första gången Sten Björnulfsons fascinerande berättelse om denne högst originelle man. Den nya utgåvan av boken har ett mer påkostat utförande; framför allt innehåller den exempel på Björnjägarns fantasifulla verk, som liknar ingen annans, och foton av honom.

 

Blomquist, Sven E., Elin och kråkan från Trolleberget. Krhamn: Norlén&Slottner, 2009. 120 s. – Hc

Sjuåriga Elin är hos sin mormor på landet och utför gammeldags sysslor som att dra separatorn och kärna smör! Men en dag när hon lekt flitigt så slumrar hon in men ”väcks” av en kråka, som kallar sig Kea och hon erbjuds att bli med på en flygresa i Grums med omnejd.  Under resan besöker de bl.a. hyttruinen i Borgvik, LM. Ericssons födelsehem Nordtomta i Vegerbol, Gruvön, hembygdsgården vid Lång, glasmuseet i Liljedal och åter räksmörgås i Värmskog. Och det är nutidens Grums hon får se med några tillbakablickar. För en utsocknes är det särskilt roligt med bilderna på prästgården i Borgvik, där Göran Tunströms föräldrar bodde, när Göran kom till jorden den 14 maj 1937 – må vara att det skedde på lasarettet i Karlstad! (I uppslagsverk och liknande källskrifter anges ofta Karlstad som hans födelseort men det är alltså en sanning som bör modifieras. En annan sak är att familjen ett halvår senare flyttade till Sunne, till köpingen, som han nästan alltid återkommer till i sina böcker.) Det bästa med boken är de vackra flygfotona, som naturligtvis är i färg. Under resans gång får man dessutom sig serverad en mängd fakta om Grums i lättsam form.

 

Bodengraven, Paul van, & Barten, Marco, Wandeln in Värmland. Het merengebied in Midden-Zweden. Driebergen-Rijsenburg One Day Walks Publishing, 2009. 111 s. – Ncag – Spiralbunden

En mycket vacker värmlandsbok med ett färgfoto på varje sida. Det är den värmländska naturen som står i fokus för denna vandringsguide och framför allt naturen i norra Värmland. Man kan föreställa sig att mer än en holländare kommer att häpna över alla dessa sjöar och skogar utan minsta människa eller människoboning i närheten. Sällan har man sett Värmland så vackert och så ödsligt! Karlstad finns med bland sevärdheterna men inte stan utan ”het eiland Jäverön, fast den är ju rätt befolkad sommartid åtminstone!  Att vandra i Värmland kommer säkert att vara till nytta och glädje inte bara för holländska turister utan också för alla de holländare som stadigvarande slagit sig ner i våra ödemarker för att ge sig på getosttillverkning eller liknande företag!  Boken skulle nog göra succé även på svenska. Holländska är ett språk som man tror att man förstår någotsånär utan att känna sig riktigt säker på det!

  

Bokbryggan. En modell som främjar barns språk via barnlitteratur och skapande verksamhet. Text: Mona-Lenah Nordberg, Helena Vermcrantz. Kd: Barn- och ungdomsförvaltningen, Karlstads kommun, [2009]. 46 s. –

Sedan 1986 har två förvaltningar i Karlstad samarbetat kring en modell för att främja barns språkutveckling, Bokbryggan. En brygga, en bro, mellan förskola och skola, mellan barn och ungdomar, mellan kommunala förvaltningar och institutioner, som museer, kulturskolor och högskolor, allt i syfte att utveckla barns språk. I boken redovisas för projektet, om vilka böcker som utsetts till ”bokbryggeböcker” under åren, om samarbete mellan olika institutioner m.m. En kort litteraturförteckning avslutar. För den grafiska formen svarar Medieprogrammet Sundsta-Älvkullegymnasiet, som gjort ett gott arbete! Ulf Nilssons Ost till alla möss är årets ”bokbryggebok”. Ulf Nilsson sitter på stol nr 16 i Svenska barnboksakademien!

 

BokJohan en eldsjäl för värmländsk kultur. Kd: Föreningen Värmlandslitteratur, 2009. 147 s. ( Skrifter utgivna av Föreningen Värmlandslitteratur; 21) – Lz Backlund, Johan

Johan Backlund, som avled 2006, kom att betyda mycket inom det värmländska kulturlivet. Han var med om att starta Föreningen Värmländsk Kultur 1980 och var den drivande kraften inom denna förening liksom inom Föreningen Värmlandslitteratur, som säkert hade förtvinat och dött utan Johan på posten som föreningens kanslichef fram till 2004. Ett femtontal av bokens uppsatser handlar om Johan och hans släktingar, en världsberömd astronom och en framstående konstnär bl.a., medan ett femtal artiklar behandlar andra ämnen som värmländska kyrkor, olika typer av brukspatroner, Frykstads järnväg m.m. Boken är vackert formgiven av Anita Stjernlöf-Lund. Den kan beställas från Föreningen Värmlandslitteratur till en kostnad av 190 kr + porto. Peter Olausson recenserade boken i Wermlandiana 2009:4:

    Det är nog inte så ofta som vare sig bibliotekarier eller civilekonomer får en bok skriven om sig. Johan Backlund var utbildad inom båda facken, men det är knappast insatserna inom dessa hans professioner som gett anledning till minnesboken om honom. BokJohan – en eldsjäl för värmländsk kultur är istället en – tyvärr posthum – vänbok från oss många, som kände honom som entusiast, idéspruta och kulturapostel i Värmland alltsedan 1970-talet och fram till hans bortgång 2005. En del av titlarna på artiklarna sammanfattar väl hur Johan var och fungerade: Pojken med den stora portföljen (Ann-Marie Gustafsson), Den lycklige universitetsfilialpionjären (Kjell Fredriksson), Cirkeldeltagaren (Lilly Alström), Mentorn (Aina Svensson), Vännen som alltid kom ihåg (Lena Svensson), Min särbo Johan (Brita Jonsson). Han var Antikvariatsbokhandlaren (Åke Sallnäs) och han var sannerligen Tidskriften Värmländsk kultur (Britt-Marie Insulander) och dess utgivande förening, vars ordförande han var under hela 19 år. Ja, han var definitivt En mangfoldig person! (Juel Stubberud). Artikeln Johans hundar (Barbro Järliden) tar också upp en annan viktig dimension av Johan Backlunds värld – Johan som den store djurvännen. 

Arbetet med boken har tagit sin tid och mödorna har varit många. Nu kom den till slut i alla fall, lagom till den värmländska bokmässan i början av november månad. Det har blivit en läcker volym i hårdband, med en inlaga i det här behagliga tonade, sensuella papperet och med en lay-out signerad Anita Stjernlöf-Lund. Det namnet har med åren blivit en värmländsk synonym för kvalitet. Vi som har jobbat med projektet kan inte vara annat än mycket nöjda. Redaktionen har bestått av Anita Meyer-Lie, undertecknad och Bengt Åkerblom, med Lena Sewall som huvudredaktör. 

För den som kände Johan är det en given sak att man vill ha sitt eget exemplar av boken – och det gäller nog att passa på, för upplagan är exklusiv (bara 300 exemplar trycktes). Men för andra då, som inte hann komma i kontakt med honom under hans livsbana? Ja, i boken får vi, för det första, vara med om en härlig äventyrsfärd i några av värmländskt kulturlivs kungsådror under det sena 1900-talet, detta inte minst genom Bengt Åkerbloms exposé i artikeln Rumskamrater i 25 år. Vi får, för det andra, inblickar i den internationella backlundska kulturfamiljens öden i bl a Ryssland och Afrika sedan 1800-talets slut och framöver, i artiklar av Gösta Backlund och Lena Sewall. Vi får, för det tredje, läsa bidrag till den värmländska kulturhistorien, som har ett värde alldeles oavsett kopplingen till Johan – Leif Gidlöfs värmlandsdisponenter, Hans-Olof Boströms kyrkopresentationer och Bengt Stjernlöfs berättelse om när Frykstads Järnväg skaffade sig ett lokomotiv står sannerligen på egna ben. 

Och då har jag ännu inte nämnt att boken också innehåller bidrag i diktens form av Knut Warmland, Rolf Zandén och undertecknad samt en betraktelse över familjen Backlunds okända Frödingförbindelse, skriven av Bernt Stenberg. Det finns således en hel del att i denna volym på 145 sidor. Vi är mycket stolta över boken och vi är mycket glada över att Johan inspirerat än en gång, även efter sitt alltför tidiga frånfälle.

Recensent: Peter Olausson

                       

Boström, Hans-Olof, Helgade rum. Kyrkor i Karlstads stift. Kd: Värmlands Museum och Karlstads stift, 2009. 170 s. (Värmlands Museums skriftserie; 35) – Ic-c

Ingen torde veta mer om kyrkorna i Karlstads stift än Hans-Olof Boström. Det är i alla fall den uppfattningen men får vid de resor Föreningen Värmländsk Kultur arrangerat till kyrkor i Värmland med professor Boström som ciceron och boken bara bekräftar den uppfattningen. Alla stiftets 150 kyrkor blir omnämnda i boken men endast ett tjugofemtal, hämtade från olika epoker, blir mer utförligt beskrivna. Författaren uppehåller sig inledningsvis vid den kyrkohistoriska bakgrunden, kyrkornas läge i landskapet och det medeltida arvet. De medeltida kyrkor han närmare berättar om – de är inte så många i Värmland – är Bolstads kyrka i Dalsland och Hammarö kyrka, som har en medeltida kärna bevarad, vilket gör den unik i Värmland. 1500-talet får representeras av Karlskoga kyrka, klar 1600. I kyrkans sakristia kom “en av de mest högtstående av periodens fåtaliga målningssviter i vårt land” i dagen 1916. Stiftet har många kyrkor byggda på 1600-talet men de flesta har blivit rejält ombyggda, också Trankils, men timmerstommen i ursprungskyrkan ”hör till de äldsta i stiftet” skriver Boström. Under 1700-talet tillkom många både vackra och stora kyrkor – som domkyrkan och Filipstads kyrka. Av 1800-talskyrkorna behandlas bl.a. Silleruds och Kristinehamns kyrkor och – inte att förglömma! – Österviks kapell. Under 1900-talet tillkom ståtliga kyrkor som Dalby kyrka och Trefaldighetskyrkan i Arvika och flera småkyrkor. Gravminnen, konstnärlig utsmyckning, kyrkomiljöer och restaureringar är andra ämnen författaren tar upp i boken, som är vackert formgiven av Lars Norrby och rikt illustrerad, mestadels foton i färg av författaren själv. Sammanfattningsvis konstaterar Hans-Olof Boström att ”från  konst- och kulturhistorisk synpunkt hör Karlstads stift inte till de mest spektakulära”, vilket kanske inte är en nyhet för så många? Nästan märkligt är hur lite av det medeltida arvet som finns bevarat i Värmland. Sist framhåller författaren: ”Den vanskliga balansgången mellan bevarandet av ett ovärderligt materiellt kulturarv å ena sidan och det fortsatta användandet av gudstjänstrummen i en tid med förändrad syn på gudstjänstformer och liturgi å andra sidan är en av de stora utmaningar Svenska kyrkan står inför i framtiden.” Det är väl bara att hålla med om det. Tilläggas bör att boken kan säljas till ett enastående lågt pris tack vare bidrag från Värmlands museiförening m.fl. Själva har vi sålt den för 150 kr.

 

Bratt, Göran, Strövtåg mellan nu och då. Krhmn: Norlén & Slottner, cop. 2009. 183 s. – Ncagz Karlskoga

I  Wermlandiana 2014:2 utlovade jag en anmälan av den här boken, som jag trodde var nyutkommen – men alls inte är så alltså! Men jag ger den gärna några uppskattande ord i vilket fall. Författaren är född 1929 i Karlskoga, tog fil.kand i Uppsala och bosatte sig så småningom i Vällingby, där han trivts mycket bra – dock utan att förgäta sin hemstad. Han skriver i förordet att det inte är i första hand av nostalgiska skäl han skrivit boken utan av tacksamhet mot föräldrar och människor i hembygden. Han nämner att mycket är skrivet om Karlskoga men ”där finns uppenbara luckor” i litteraturen om staden och med sin bok har han velat täppa till dem. Han varnar dock för att boken innehåller ”en rad äkta skrönor”. Karin Öman, känd hembygdsforskare, skriver å hembygdsföreningens vägnar i ett särskilt förord att författaren till boken ”är en godberättare”.. Boken ger ett gediget men lite dystert intryck, illustrationerna är genomgående mörka och inte så många som man är bortskämd med i nutida hembygdslitteratur.

 

Broling, Ingela, & Eriksson, Petra, Romantiska hem & inspiration i vitt.” Halmstad: Bulls Graphics, cop. 2009. – Qcb

En svensk bok i den franska, lantliga, romantiska, shabby chic-stilen (sliten look, med patina) med vitt som grund. Den innehåller 200 inspirerande sidor med [400] vackra bilder från ett 30-tal hem.” Så står det på förlagets hemsida om boken. Bakom den står två kristinehamnsflickor, som i flera år haft en blogg på nätet om heminredning. Praktiskt taget hela första upplagan var förhandsbeställd, när boken kom ut i augusti. Trots att det är ett praktverk och har ett pris i enlighet därmed så sålde boken bra i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborgl

 

Bygdemark, Lars, Värmland från ovan = Värmland From Above. Redaktör: Maria Linder. Kd: Värmlands Museum, 2009. [132] s. – Ncag – Parallelltext på engelsk

Att få se Värmland ovanifrån är en fantastisk upplevelse i sig, men många av fotona är också i sig fantastiska, men så är det ju också Värmland som avfotograferas och det av en man som i 30 år ägnat sig åt flygfotografering. ”Det är från 300 meters höjd som jordklotet är som bäst” enligt Lars Bygdén, vilket citeras i boken. De nästan överväldigande många bilderna är uppdelade i kapitel: Ett glittrande landskap, Poesi i landskap, Mänskliga avtryck – stadsmiljö, Utmark – gränsland, Industrilandskap och Djupt och storslaget – förlorad i skog. ”Poesi i landskap” innehåller några särskilt makalösa foton! I avsnittet ”Djupt och storslaget” stöter vi på ödsliga skogslandskap med en enda liten glänta i skogen och där ligger ett rött hus! Annars är kyrkorna rätt många och faktiskt finns inte ett foto på Mårbacka! Avsnittet om Karlstad är rätt omfattande. ”Industrilandskapen” bjuder på överraskande vyer. Boken är försedd med ett ortregister men saknar paginering – sådan hade väl inte missprytt så förskräckligt?

 

Bylock, Maj, Dimmornas ö. Ill. av Katarina Strömgård. Sthlm: R&S, 2009. 218 s. – Hc

Tredje delen om de keltiska ungdomarna Mung och Larne. Här når de sina drömmars mål, Dimmornas ö (Irland), fast den motsvarar inte precis deras förväntningar. Detta är verkligen ”en oavbrutet spännande berättelse” som det heter i förlagstexten. Det känns lite tråkigt att behöva skiljas från de båda ungdomarna men tydligen har författaren bestämt sig för att inte följa deras öden längre än hit.

 

Bäcklin, Nils, Stor-Petter. Ett märkligt människoöde. Västerås: Faun, 2009. 239 s. – Lz Andersson, Petter (1828–1913)

Stor-Petter gjorde verkligen skäl för sitt namn. Han tros ha varit två och en halv meter lång och hade kroppskrafter därtill, något som vid ett slagsmål ledde till att han tog död på två kombattanter, trodde han i alla fall, och därför lämnade sin hemsocken Bogen och stack över gränsen till Norge där han arbetade i skogen och med flottning i många år. Så småningom vågade han sig tillbaka till fosterlandet men flyttade nu norröver, till Hede i Härjedalen. Där har bygdeforskarna intresserat sig för den märklige värmlänningen och skrivit om honom, medan han blivit ganska bortglömd i sitt hemlandskap. Nils Bäcklin har förlitat sig på det som finns skrivet och vad han hittat av dokument om Stor-Petter men i övrigt fått berätta rätt fritt – boken kan således liksom den om Björnjägarn kallas för en biografi i romanform. Om livet för skogsbönderna i Värmland vet Nils Bäcklin mycket att berätta.

 

Carlsson, Ellenor, Bärande relationer. [Säffle: E. Carlsson], 2009. 77 s.

Före 2003 var Ellenor Carlsson en hårt arbetande fyrabarnsmamma, men så brakade allt ihop för henne. Hon hade gått i väggen, hon var helt utbränd. Efter sex års sjukskrivning kunde hon börja arbeta sommaren 2009. Om detta och om hur man får styrkan att komma tillbaka berättar hon i denna bok.

 

Carlsson, Rolf, Filip. Roman. Filipstad: Vivenda, 2009. 301 s. – Hc

Rolf Carlsson är född 1967 och redan i tidiga tonåren hade han bestämt sig för att bli författare. Han har tidigare skrivit och gett ut fem diktsamlingar och flera CD-album med egen text och musik. Det här är dock hans första roman, om det nu verkligen är en roman med tanke på att innehållet säkert är självbiografiskt till över 90 %. Bokens grundstomme består av författarens egna anteckningar, dagbok kanske man kalla det, från 15- 16-årsåldern. Det avsnittet är också det bästa även om det inte är direkt någon upplyftande läsning, för nog är det märkligt vilken leda en yngling med författardrömmar kan drabbas av i den åldern och hur långtråkig tillvaron kan vara, trots ganska god tillgång på brudar och dricka. Därutöver bjuder boken på tillbakablickar, skrivna i nutid av en författare, som på ett helt annat sätt behärskar konsten att formulera sig i skrift. Bokens handling utspelas i framför allt Karlstad och Filipstad. Karlstads stadsbibliotek besöker han ofta men tyvärr har han inte något särskilt att berätta om det. Sammanfattningsvis, ingen debut av det mer bländande slaget, men en ärlig skildring om hur det är att vara ung – med synpunkter och kommentarer av den mogne mästaren s.a.s.

 

Christofferson, Rolf, En stjärna i skogen. Roman. Vikarbyn: Siljan, 2009. 223 s. – Hc

Till ett samhälle i Värmland som författaren, bördig från Karlskoga, kallar Odensby (som påminner något om Hagfors) kommer en dag på vårvintern en centrumsutvecklingskonsulent Wiking Tenhammar i det ädla syftet att rädda orten från att dö sotdöden. En köpgalleria kommer att bli Odensby räddning, det är hans fasta övertygelse, och kommunens politiker och chefstjänstemän blir naturligtvis intresserade av hans djärva idé. Hur det går ska inte avslöjas här men författarens diskreta humor i skildringen av svenskt samhällsliv av idag ute på värmländska ”vischan” gör boken nöjsam att läsa och lärorik tillika!

 

Cronqvist, Lena, Koppargrafik 1974–2009. 251 s. Text: Olle Granath. Parallelltext på svenska och engelska. Sthlm: Lars Bohman Gallerey, cop. 2009. – Ibz Cronqvist, Lena

Olle Granath skriver bl.a. i förordet att koppargrafik numer inte kommer så ofta till användning. Anledningen kan vara att ”den kräver en typ av tålamod inför processen som kanske inte är det främsta kännetecknet för dagens konst.” Och han tillägger: ”Resultatet har blivit en lysande revansch för koppargrafiken och dess rika uttrycksmöjligheter” – och det är det inte svårt att instämma i! Alltifrån det kraftfulla omslaget av konstnären själv med vidöppet spanande ögon till innehållets alla skiftande självporträtt, småflickor, katter, döda, uppsprättade fåglar, döden själv och de kliniska bilderna av föräldrarna på dödsbädden är detta en bok som verkligen skakar och berör, både äcklar och förtjusar. Några bilder känns igen från andra former, ex. Kristallkronan, bilden av den intill döden trötte fadern, som också finns på en oljemålning från 1976. ”Få är de konstnärer som målat sig närmare döden än Lena Cronqvist” skriver Olle Granath i förordet. I hennes målningar har ”döden från första början varit en oskiljaktig del av livet”, konstaterar han.

I en recension av utställningen på Lars Bohman Gallery i höstas påpekar SvD:s Dennis Dahlquist, att ”grafiken är drastisk och skoningslös”; med det senare avser han att det är omöjligt att rätta ev. misstag. Han framhåller att hennes grafik är ”inte det minsta insmickrande eller förlåtande” och det är lätt att hålla med om det men kanske inte om hans andra slutsats att grafiken på det viset skiljer sig från måleriet. (Om han nu inte menar att färgen i sig är insmickrande?) Han avslutar lite överraskande sin anmälan med följande ord: ”Och precis som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink tillhör hennes rapporter de mest oumbärliga svenska klassikerna”. Även om Lena Cronqvist inte precis gör något väsen av sin värmländska tillhörighet så är hon ändå född och uppväxt i Karlstad. Värmländsk är också Maja Ekelöf, född i en annan Värmlandsmetropol, Karlskoga, där hon dog 1989, alltså 19 år efter all uppståndelse hennes rapport väckte!

 

Cöster, Henry, Livsmodets språk. Förkunnelse och sakrament i en luthersk teologi. Lund: Arcus, 2009. 199 s. (Arcus teologi) – Ck

Boken har recenserats i flera teologiska tidskrifter, i Svensk Kyrkotidning skriver Björn Skogar bl.a.: ”Cöster hävdar, med anknytning till den tyske teologen Eberhardt Jüngel, att den lutherska kyrkans centrala uppdrag är att förkunna rättfärdiggörelse som en gåva som ligger före alla våra ansträngningar, uppfattningar eller religiösa preferenser. Rättfärdiggörelse kallar Cöster livsmod eller ibland livsmening.” Sammanfattningsvis, menar recensenten, att Cöster skrivit en viktig bok och tillägger: ”Den har direkt adress både till Svenska kyrkan och till den akademiska miljö där Cöster själv befunnit sig under sin hittillsvarande livsgärning. Det behövs livsmod och munterhet i en vardag som präglas av rivalitet och maktkamp.”

 

Dalhede, Christina, Invandrare som resurs – 1540–1820. Bland-Européer och handelsfamiljer i Europa och Sverige. Kontakter, krediter, kultur. Göteborg: Preindustrial Research Group (distr.), 2009. 208 s. (En tidig Europamarknad; 1) –  Kv

I Christina Dalhedes nya bok får vi följa en invandrare, Nicolaus och hans familj, från 1500-talets Sydtyskland till Sverige – och Värmland – på 1600- och 1700-talen. Hon visar med eftertryck på vilken resurs den tidens invandrare var för Sveriges industrialisering och menar att nutidens invandrare skulle kunna vara det också i högre grad än vad som nu är fallet. Christina Dalhede är författare till flera vetenskapliga verk om handel och handelsvägar i Europa i äldre tid.

I en berömmande recension i Näverluren nr, 4, 2009, sammanfattar Peter Olausson, f.ö. ny ledamot av Värmländska akademien, innehållet så här: ”Boken kan läsas såväl som en historisk skildring av en rörlig epok i svensk och europeisk historia som ett spännande familjedokument, där Värmland figurerar flitigt på sidorna.” Och han tillägger: ”Den intresserade bokläsaren hittar i boken Invandrare som resurs en hel värld av människor från hela Europa som bosatte sig i Värmland för mycket länge sedan och bidrog till att skapa det alldeles särskilda, som vi brukar kalla för den värmländska kulturen. Precis som de som kommer till vårt landskap i vår tid med säkerhet också kommer att göra.”

 

Där himlen börjar. En värmländsk novellantologi. Kd: Föreningen Värmlandslitteratur, 2009. 133 s. – Hc(s)

Boken innehåller de fjorton bästa novellerna i Föreningen Värmlandslitteraturs och Värmländska Författarsällskapets novelltävling 2009 – de bästa enigt juryn vill säga. Värmland är temat för alla novellerna, som bjuder på både humor och tragik. Boken kan beställas från Föreningen Värmlandslitteratur till det facila priset av 100 kr + porto.

 

Elander, Maria, Flickan som inte ville klippa sig. Torsby: Heidruns, 2009. 29 s. – Hc

En fantastisk historia om Vilda, som inte ville klippa sig utan lät håret bli allt längre och längre. Slutet ska inte avslöjas här! Rolig berättelse och vackra teckningar. Roligt också att det kommer ut så många bra barnböcker i år.

 

Emsell, Sven, Från gläntor och stigar. Dikter. [Årjäng: S. Emsell], 2009. 65 s. – Hc.03

Detta är Sven Emsells fjärde diktsamling. Han kan i sanning kallas för bygdepoet, nästan allt han skriver kan lokaliseras till hans hembygd Västra Fågelvik. Därmed inte sagt att hans dikter skulle vara direkt beskrivande. Den resa naturlyriken dominerar, därutöver bjuder diktsamlingen på en del personporträtt. Glädje över naturens härligheter blandas med vemod över alla förändringar bygden genomgått – hur människoboningar övergetts, skogen avfolkats och stigarna växt igen. Avslutningsvis innehåller boken några dikter på mål. Sven Emsell har ett nära förhållande till naturen och dess innevånare, grävlingen, ringduvan, pärlugglan m.fl. och det har resulterat i flera mycket vackra dikter.  

 

Engström, Lars, Karlbergsvägen, Stockholm, 1967–1981. Fotografier av Lars Engström. Klässbol: Nirak förlag, 2009. [80] pl. sidor. – Inz Engström, Lars

Inte någon värmlandsbok direkt men en bok med bilder tagna av en Värmlandsfotograf! Tjugo år gammal flyttade Lars Engström till en omodern etta på Karlbergsvägen i Stockholm – gatan går förbi Odenplan. Bostäderna var små så barnen lekte gärna utomhus – att miljön var sliten kanske gjorde den än mer lockande till lek? Under åren på Karlbergsvägen tog han åtskilliga fotografier av just barnen och av hundratals bilder har det så blivit den här boken med åttio fina bilder i svartvitt av barn, oftast lekande, och stadsmiljöer, som verkar rent sydländskt förfallna. Roliga och allvarsamma bilder om vartannat, en bok, som det är svårt att inte tycka om! Var håller nutidens barn till, framför en dator eller en TV – men kan det vara något att fotografera?

 

Eriksdotter, Annika, Hammarö kyrka. Vandring i ett kyrkorum. Hammarö: Hammarö församling, [2009].38 s. – Ic-cz Hammarö

Hammarö kyrka är Värmlands enda medeltidskyrka, d.v.s. det som nu är sakristian och koret tillkom i början av 1300-talet. På 1700-talet byggdes sedan kyrkan ut både på längden och på tvären och fick sitt nuvarande utseende, frånsett bl.a. klockstapeln, som kom till 1850. Författaren uppger också i förordet att i Sverige finns endast 11 träkyrkor från medeltiden bevarade, vilket innebär att Hammarö kyrka hör till en exklusiv krets av kyrkor. Att det är mäster Amund, alltså mästaren bakom målningarna i salig Södra Råda ödekyrka, som gjort kyrkans medeltida målningar är en teori som ser mycket bestickande ut! Åren 2007–2008 undergick kyrkan en omfattande renovering och det är om denna nyrenoverade kyrka den här kyrkobeskrivningen handlar. Detta måste vara den vackraste och mest påkostade kyrkobroschyr, som sett dagens ljus i Värmland! Illustrationerna, genomgående perfekta färgfoton, uppgår nog till hundratalet. Ja, den är en fröjd att bläddra i. För layouten svarar författaren själv och Johanna Hedström, vilka också medverkat med foton tillsammans med Conny Wahlström och Jan-Evert Petersson.

 

Eriksson, Camilla, Kvinnan som kunde tala med grodor. Krhmn: Norlén&Slottner, 2009. 114 s. – Hc

Camilla Eriksson, född 1967, är informatör och manusförfattare. Stundom har hon gått arbetslös och det är det som hennes kåserier främst handlar om. Sällan har jag haft så roligt som vid läsningen av hennes tragikomiska berättelser om konsten att hålla humöret uppe arbetslösheten till trots. Varje kåseri inleder hon med ett citat som bara gör det den lilla mödan värd att läsa boken. Exempelvis detta av Groucho Marx: ”Hon: Jag närmar mig de fyrtio. Han: Från vilket håll?” Eller detta av Carl Hammarén: ”Man ska inte klandra ungdomen. Snart är man kanske ung själv”.

 

Eriksson, John,  Min bok om Östmark. Sammanställd av John Eriksson med hjälp av mer än 250 medarbetare. Östmark: Förf:s förl., 2009. 384 s. – Ncagz Östmark

Detta till omfånget imponerande verk om Östmark, känt en gång för sin fattigdom och sina många ”tattare”, ger ett tilltalande intryck med sina många illustrationer i färg och svartvitt. Författaren verkar ha fått med det mesta om sin socken, den finska invandringen, lanthandeln, resandefolket, krigen, hygienen (även hemlighusen!), väderleken, profilerna och dagens Östmark samt mycket, mycket mer. Östmark hade som mest, på mitten av 1800-talet, bortemot 6 000 invånare. Många är alltså de som har sina rötter i denna del av Värmland och ”risken” är således stor att för att upplagan ganska snart tar slut på denna innehållsrika och samtidigt lättsamma sockenbok! Det är bara två år sedan John Eriksson utkom med en ännu tjockare bok, Idrott i Nordvärmland under 100 år, mycket prisad för sin vederhäftiga dokumentation av ett annars ganska bortglömt stycke värmländsk idrottshistoriK.

   Mer om boken skriver Arne Vannevik i Wermlandiana 2010:2:

   För drygt två år sedan utkom John Erikssons stora bok Idrott i Nordvärmland under 100 år. Sent 2009 kom så Min bok om Östmark. Det var ett dramatiskt ”boksläpp” i Östmark, då lasset med böcker råkade släppas på Johns tåspetsar. Det kunde ha gått riktigt illa!

   Bokens titel  är  mycket klokt vald. Många människor har synpunkter på  vad en sockenbok ska innehålla, men med den här titeln har författaren ryggen fri. Andra kan skriva en sockenbok på sitt sätt, jag skriver den på mitt, skulle John med gott samvete kunna säga.   

      Den rika litteraturen om Östmark  har hittills inte innehållit någon sockenbok i egentlig mening.  Richard Broberg gav ut en skissartad kort skrift Från utskog till bygd, och i hans arkiv på Torsby Finnkulturcentrum  lär det finnas ett manuskript till en sockenbok.

     John Erikssons nya bok  är på  nära 400 sidor, har mer än 500 illustrationer och väger drygt ett och ett halvt kilo. I ett trettiotal olika kapitel behandlas det mesta av intresse. Finninvandringen har fått sitt kapitel, utvandringen till Amerika likaså. Resandefolket  uppmärksammas, liksom arbetsliv och nöjesliv, och så idrotten förstås. Bruksrörelse och beredskapsår ryms också. Alla skolor som har funnits i Östmark sedan folkskolereformen 1842 har dokumenterats. Ett mycket stort antal skolkort från skilda tider har i allmänhet samtliga personer namngivna.

     Teknikens utveckling i post, telefoni och elektricitet speglas. Framför allt är boken en guldgruva för alla med personlig anknytning till bygden. Här skulle man förstås önska sig ett personregister för att underlätta att hitta i myllret av intressanta människor.

     Även om boken i huvudsak är en mans verk, så finns det korta kapitel av gästskribenter. Inte mindre än drygt 250 personer har varit medhjälpare på olika sätt, däribland Alf Brorson, som har granskat texten, och Björn Östlund, som har bidragit med några utsökta illustrationer. Den mycket tilltalande grafiska formgivningen står Peter Dahlström för. Upplagan på 1200 ex. på eget förlag är i det närmaste slutsåld. Boken kommer med andra ord snart att bli eftersökt.

      Det är en otroligt värdefull insats för hembygden, som John Eriksson har gjort med dessa två förnämliga böcker.

Recensent:  Arne Vannevik

 Erlander, Tage, Dagböcker 1959, utgivna av Sven Erlander. Hedemora: Gidlund, 2009. 292 s. – Lz Erlander, Tage

Tage Erlanders memoarer lär ha väckt viss besvikelse, när de kom ut på 1970-talet. De bjöd inte på några märkliga avslöjanden eller annat av särskilt intresse. Annat är det med dagböckerna, som sonen Sven, som i år erhöll Landstinget i Värmlands stipendium till Gustaf Frödings minne, dechiffrerar sedan åtskilliga år tillbaka. Där tillåter sig Tage Erlander att vara mycket personlig och – inte minst – våga komma med skarp kritik av kända svenskar. Inte minst för den som följde med i politiken på den tiden är dagböckerna en spännande läsning – må vara att det är lätt hänt att man hoppar över en och annan sida ibland. Glädjande nog är varje årgång av dagboken försedd med ett personregister av det mest fulländade slag.

 

Finland i Värmland. Värmlands museums årsbok Värmland förr och nu 2009. Redaktion: Suzanne Palmquist. Kd: Värmlands Museum och Värmlands Museiförening, 2009. 194 s. – Kdd

I år är det 200 år sedan Sveriges och Finlands vägar skildes åt för alltid. Med anledning av det ägnas Värmlands Museums årsbok åt allt vad finskt heter i Värmland och Torsby finnkulturcentrum har fått ansvaret för densamma. Boken recenserades av Arne Vannevik i Wermlandiana 2009:4:
 Med anledning av Märkesåret har Värmlands Museum ägnat 2009 års  årsbok åt Finland i Värmland. Det är Torsby Finnkulturcentrum  som har haft ansvar för boken. Suzanne Palmquist, Inga-Greta Lindblom och Birgitta Collvin har utgjort redaktion.

   Boken inleds med Kari Tarkiainens  artikel Sveriges Österland, en intressant genomgång av det svenska i Finland fram till 1809. Han påpekar bland annat att utan Finland hade knappast Stockholm med sitt östliga läge kunnat utvecklas till rikets huvudstad. I början av artikeln sammanfattar han sin egen bok, med samma namn, del 1 av Finlands svenska historia, medan fortsättningen ger oss en idé om vad som kan komma, närmast i den del 2 som Nils-Erik Villstrand  har färdig men som ännu inte utkommit. Tarkiainens artikel är tankeväckande och välskriven, en perfekt inledning  till boken.

   Inge Bredin skriver om Skogsfinnarna och kyrkan, samma ämne som Richard Broberg skrev om i den stora stiftsboken från tidigt 1950-tal och som Anders Mattsson senare skrivit en bok om i Finnkulturcentrums skriftserie. Bredin konstaterar, att under drygt tvåhundra år nåddes inte folket i de utpräglade finnbygderna av den starka kulturpåverkan ”som kyrkobyggnaden med dess kringliggande miljö normalt hade för människor…”. Orsaken var fattigdom, stora avstånd och språkförbistring.

    Också ett norskspråkigt bidrag har tagits med.  Steinar Sørensen skriver om brandstodsprotokoll och byggnadsskick  med exempel från de båda gårdarna Helgeberget og Rotneberget. Med hjälp av dessa tidigare knappast använda källor går det att bilda sig en uppfattning om byggnadsbeståndets utveckling på de brandförsäkrade gårdarna. 

    Sune Åkerman bidrar med artikeln Georg Adlersparre, Olof Wibelius & Peter Svartengren Tre gestalter i 1809 års dramatiska omvälvning. Dessa tre personer kan ses som representanter för strömningar i tiden. ”Adlersparre var exponent för den aristokratiska oppositionen mot enväldet,…”, Wibelius var exempel på klassisk ståndscirkulation enligt mönstret  bonde  -  präst - ämbetsman. Svartengren - den minst kände av de tre var storbonde från Nordmarken, timmerhandlare mm. Själv blev han utvoterad  ur riksdagen, men är ändå framtidsmannen, föregångare till den starka bondemakt, som utmärker  en stor  del av det svenska 1800-talet.  Bokens längsta artikel är också en av de mest läsvärda.

   Så följer två värdefulla bidrag, som bär det själupplevdas prägel, först Eine Spiiks Ett krigsbarn berättar. Efter något år i Sverige hade hon glömt det finska språket, när hon återvände till Finland 1943. På nytt i Sverige 1944 konstaterar hon, att hon glömt all svenska. Vid återvändandet 1946 var det åter svårt med finskan. Här exemplifieras mycket tydligt den språkliga problematiken för många krigsbarn. År 1957 återvände Eine än en gång  till Sverige, bildade familj och blev kvar, och nu kan hon säga: ”Jag kan båda språken och det är jag glad för.”

    Tellervo Zetterberg kom till Sverige 1951 med hela sin familj som fyraåring. Fadern dog relativt snart, och familjen levde under mycket knappa förhållanden.  Modern återflyttade i början på 1980-talet, men alla fyra barnen blev kvar i Sverige. ”Vår nationstillhörighet är lite kluven, även om vi är svenska  medborgare”, skriver hon. I artikeln Från Nivala till Mangskog. Vid Finnkampen i friidrott  håller hon på Finland, men hon känner sig mest som världsmedborgare.

  Värmlandsfinnar eller skogsfinnar- forskningstraditioner i perspektiv heter Gabriel Bladhs bidrag. Han redovisar, hur begreppet skogsfinne fått genomslag i forskningen under de senaste årtiondena och ser på ”skogsfinsk kultur som en mångformig och föränderlig företeelse”. Han pekar också på några möjliga framtida forskningsuppgifter.

     Staffan Fenander skildrar i artikeln Torsby Finnkulturcentrum utvecklingen från öppnandet 1993 fram till dagens nordiska kunskapsbank. Den första basutställningen var färdig 1997. Kärnan i Finnkulturcentrum för forskarna är Richard Brobergs samlingar och bibliotek, men även andra samlingar har tillkommit. När det gäller programverksamhet har ett livligt samarbete ägt rum med Solör-Värmland Finnkulturförening och Föreningen Norden, vilket borde ha omnämnts. Den sistnämnda föreningen har hittills varit huvudansvarig för 30 programkvällar, ofta med finnkulturföreningen  som medarrangör. I den omnämnda stora konstutställningen Taidetta var Norden med, och Kalevala-arrangemanget med Lars Huldén – också omnämnt -  hade faktiskt Värmlands distrikt av Föreningen Norden som huvudarrangör.

   En viktig del av centrets verksamhet är bokutgivningen med hittills åtta titlar i skriftserien. Stora projekt är på gång, och Fenander avslutar med att hoppas på fortsatt utveckling och nya projekt.

    Árpád Sailo redovisar  Uppmätning av gamla finngårdar på Finnskogen. Arkitektstudenter har under hans ledning utfört uppmätningsarbetet, som sedan följts av framställning av ritningar. En utställning producerades och hade sin vernissage på kulturcentret Hanaholmen. Några vackra exempel på ritningar ges i artikeln.

    Carina Olsson berättar om Slöjd med rötter i skogen  Hon bygger naturligt nog mycket på Nils Keylands bilder och uppsatser.

   Ett gott samarbete mellan Finland och Värmland belyser Per Eiritz i artikeln Valmet i Karlstad AB. Den kände industrimannen och Finlands honorärkonsul i Värmland ger oss intressanta inblickar i industriell verksamhet över hela världen, grundad på kunnande i Värmland och Finland.

   Att det faktiskt finns unga familjer, som än i dag lever och verkar på finnskogen, framgår av bokens sista artikel Linda Bengtsson tar oss med på ett besök hos en sådan familj.

      Bokens avslutande nio sidor med författar-presentationer och litteraturförteckningar verkar tyvärr inte alls korrekturläst. Kari Tarkiainen presenteras som riksantikvarie  i stället för riksarkivarie. Finnarnas historia i Sverige är inte ett tvåbandsverk  (1990, 1993) utan ett trebandsverk (1990, 1993, 1996), där Tarkiainen  ansvarar för hela del 1 och 2 samt en del av del 3. I en notis om Tarkiainen omnämnes Henrik Meinander, men felstavad. Samma efternamn finns på annat ställe med annan felstavning. För några av de medverkande anges födelseår, för andra inte. I presentationen av Gabriel Bladh står ”anställd på Karlstad Universitet”. Det ska heta Karlstads universitet.

   När litteraturförteckningarna samlas i slutet av boken, bör de ha en enhetlig uppställning.  Nu har vissa tryckåret direkt efter författarnamnet, andra sist. Några  tryckår har Tryckfelsnisse gjort om  helt bort i tok, 1029 och  19919. Vissa referenser  har enligt god praxis anföringstecken kring namn på artiklar, ingående i böcker, andra inte osv.

   I litteraturförteckningen till Bredins artikel  har  en boktitel  halverats: Tekster av og om C A Gottlund har reducerats till Tekster av C A Gottlund,  vilket ju blir något helt annat. Dessutom är detta en undertitel. Boken heter enligt omslag Gottlunds år 1996 och enligt titelblad C. A. Gottlund 200 år.

     Litteraturlistan till Bladhs artikel har också råkat illa ut. Bladhs och Wedins artikel ”Att på Willmarken torpestellen optaga”  har tappat en bit av underrubriken. ”Skogsfinsk migration…” ska ändras till ” Skogsfinsk migration och kolonisation…”. Den bok där artikeln ingår heter Dialog och särart och är del I av Svenskt i Finland – finskt i Sverige och inte omvänt. Undertiteln på boken är Människor, samhällen och idéer från Gustav Vasa till nutid. Litteraturlistan har en annan, felaktig undertitel.

   Än värre har det gått med M.-L. Keinänens och G. Bjeréns artikel. Den ingår inte i den bok det hänvisas till utan  i Mellan majoriteter och minoriteter  Om migration, makt och mening (Svenskt i Finland – finskt i Sverige II, 2006). Artikeln heter ”Finska folk i Värmlands skogar, ödestimmen för dig slår…” med underrubriken Den skogsfinska renässansen i norra Värmland.

     De två sista litteraturhänvisningarna till Bladhs artikel är också felaktiga: FINNSAM:s bok  heter Segerstedts samling med undertiteln Skogsfinnarna i Skandinavien. En kommenterad och illustrerad källutgåva är andra undertitel. Boken förekommer också på annat ställe i litteraturförteckningen, där med annat fel. Sista referensen till Bladhs artikel är ett arbetsnamn på Maud Wedins avhandling, som till slut fick ett annat namn, nämligen Den skogsfinska kolonisationen i Norrland.

     Sista sidan i boken, kommentartext och litteraturlista till Carina Olssons artikel, har fel titel på två ställen på en Keylandbok. Den heter Folkliv i Värmlands finnmarker Efterlämnade uppsatser och bilder  (inte folkbilder).

   Bokens typografiska utformning är i huvudsak tilltalande, men en brist bör påpekas. Bildtexterna har så liten stil, att många äldre läsare måste plocka fram förstoringsglaset. När sedan bildtexten (på grund av platsbrist?) ibland läggs inne i själva bilden, blir det än värre. Det är lika illa med svart som vit text mot en ljusgrå bakgrund.   

   De avslutningsvis påtalade bristerna förtar inte huvudintrycket av boken: ett antal välskrivna och intresssanta artiklar. Det stämmer nog  som Thomas Jönsson skriver i förordet:  ”Läsarna är att gratulera till en läsupplevelse.

Recensent: Arne Vannevik

                                                                                                                  

Folkesson, Per, Eriksson, Bengt G., & Grönberg, Marit Eskel, 11 veckor av oro och kraftsamling. Fallstudie av ett lokalsamhälles reaktioner på dödligt våld mellan barn. Karlstad: IKU (distr.), 2009. 119 s. (IKU-rapport ; 2009:3).

Hur reagerar och agerar myndigheter och organisationer i lokalsamhället, då oväntade och dramatiska händelser inträffar? Det frågar sig författarna till denna rapport och utgår från fallet med den fyraåring som i augusti 1998 blev bragt om livet av – som det så småningom visade sig – några barn. Händelsen ägde rum i Arvika och redan 1990 utkom en rapport, författad av Nina Hjelmgren, om händelserna och dess konsekvenser.

 

Folkesson, Per, Nationellt Kunskapsnätverk med inriktning på psykiska funktionshinder och hjälpmedel. En utvärdering. Kd: IKU, Karlstads universitet (distr.), 2009. 103 s. (IKU-rapport; 2009:2)

Det projekt som presenteras i denna rapport genomfördes 2005–2008. Projektledarna tog emot 45 studiebesök i en visningslägenhet i Karlstad och medverkade vid ett tjugofemtal tillfällen vid seminarier, workshops, föreläsningar och konferenser. Syftet var att sprida kunskapen att ”hjälpmedel hjälper” personer med psykiska funktionshinder.

 

Fröding, Gustaf, Frödings landskap. Ett urval av Gustaf Frödings dikter och texter presenterade av Anita Forsnäsgård; foto: Per Berggrén. Kd: Gustaf Fröding-sällskapet i samarbete med Bild,Text&Form, 2009. 91 s. (Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie ; 41) – Hc.03

Gustaf Fröding-sällskapets årsbok för 2009 är en bok både för nykomlingar i Frödings landskap och andra mer hemmavana där. Anita Forsnäsgård har gjort ett mycket intressant urval av Fröding-texter, dikter, både kända och okända, tidningskåserier, översättningar m.m. Dessutom är hon en mycket god introduktör av texterna ifråga. Till råga på allt är det en mycket vacker bok, formgiven som den är av Anita Stjernlöf-Lund. Rikt illustrerad är den också av Per Berggrén, som bidrar med foton, som absolut inte är av det sötsliskiga slaget!

 

Furuland, Lars. Mina dagsverken. Minnen från folkhögskolor, folkbildning, universitet och möte med arbetarförfattare. Med författarens bibliografi 2002–2008. Stockholm: Lagun, 2009. 288 s. – Lz Furuland, Lars

Lars Furuland är den svenska litteratursociologins fader. I sin recension av boken i Wermlandiana nr 2, 2009, skriver Kjell Fredriksson bl.a. att Furuland ”har kunnat förena en framgångsrik akademisk karriär med en verkligt omfattande föreläsnings- och folkbildningsverksamhet.” Han växte upp i Malung, där hans pappa var folkhögskolerektor. Han hade för sig att undervisningen vid Karlstads h. a . läroverk var mycket bättre än i Örebro eller Falun och skickade alltså sin son dit. Således var denne gymnasist i Karlstad åren 1945–1948, men han ägnar den tiden bara ett tiotal sidor, vilket inte innebär att han inte trivdes i Karlstad, men skolan och lärarna ger han inget högt betyg!

 

Gauffin, Jan, Talatta. Dikter. Värmlands Nysäter: Enebyförlaget, 2009. 94 s. – Hc.03

Jan Gauffin är känd som författare till kortdikten Talatta med vilken han vann flera lyriktävlingar på 1980-talet. Vid ganska så hög ålder, 86 år, ger han nu ut sin första diktsamling, som omfattar dikter, skrivna under åren 1953 till 2006. Jag delar utgivarens, Peter Olaussons, glädje över att Jan Gauffins dikter ”äntligen når publiken”. Det är de väl värda.  Boken innehåller åtskilliga pärlor i klass med den prisbelönta Talatt-dikten! Lyrikälskarna är att gratulera!

 

Geijerstam, Ingela af, & Geijerstam, Bengt af, Järnets rike. En värmländsk världshistoria. Örebro: Gullers, 2009. 159 s. – Ncag

Ett praktverk som heter duga! Sällan såg man så vackra foton av värmländska herrgårdar, bruk, miljöer och brukspatroner! Att vi sålde åtskilliga ex. av den i Värmlandsmontern i Göteborg var verkligen inte så konstigt. Någon översiktlig beskrivning är det dock inte fråga om utan framställningen är framför allt inriktad på Uddeholmsbolaget och på Ransätersbruken. Värdefull är sammanställningen på engelska och glädjande nog har boken ett personregister. Litteraturförteckningen imponerar däremot inte. Den tar mest upp verk med anknytning till Ransäter och Geijer och det grundläggande verket i ämnet, Jalmar Furuskogs De värmländska järnbruken saknas i förteckningen. Men en särdeles vacker bok är det! Dan Enwall skriver i NWT att texten är sakligt hållen – ”mest poetiska är bilderna, som inte bara visar gårdar och patroner utan också frammanar känslan av att nu- och dåtid hör ihop. Och att gammal brukshistoria – när den presenteras så här väl – aldrig rostar.”

 

Giertz, Martin, Svenska prästgårdar. Kulturarv – trädgårdar – byggnadsvård. Foto: Martin Giertz. Sthlm: Carlssons, 2009. 247 s. – Mu

Den svenska prästgården ser ut att vara ett minne blott inom en inte alltför avlägsen framtid. Avvecklingen sker i alla fall i rasande takt. Tjänstebostadskravet avskaffades 1986 och 20 år senare hade merparten av landets 2 300 prästgårdar sålts ut, skriver Martin Giertz i kapitlet ”Mordet på prästgården”. Cirka 500 prästgårdar finns kvar i kyrkans ägo men, framhåller författaren, ”varken stiftet, länsstyrelsen eller Riksantikvarieämbetet tillfrågas när en prästgård säljs ut” och tillägger, ”det är som om staten eller kommunerna skulle sälja ut alla sina offentliga parker och byggnader, en del i sänder, utan någon som helst debatt eller ifrågasättande.” Mången tror att prästgårdar är K-märkta, vilket i och för sig är ett klent skydd, men så är det inte. Riksantikvarieämbetet lade fram en rapport 1989, Prästgårdar i Sverige, och den följdes senare upp av en stor utredning, Skyddet av kulturmiljön (SOU 1996:128) och den innehöll ett generellt förslag om ”ett långt gående” skydd för alla prästgårdar, men dåvarande kulturministern lät den hamna i papperskorgen eller liknande förvaringsställe. Ett antal prästgårdar, 71, varav 20 på Gotland, är dock kulturminnesmärkta. I Riksantikvarieämbetets utredning föreslogs att 270 gårdar skulle få liknande skydd! I Värmland finns tre kulturminnesmärkta prästgårdar, nämligen Väse, Nors och Holmedals. Riksantikvarieämbetet hade velat skydda också prästgårdarna i By, Nyed, Stavnäs och Svanskog. Det värmländska inslaget består i boken annars nästan bara av ett fem sidor långt avsnitt om Väse prästgård, som författaren uppenbarligen skattar högt. Den är knuten till prästsläkten Fryxell kanske mer än andra värmländska prästgårdar och den intar en plats i den svenska nationallitterturen tack vare Sven Delblanc och hans morfar i Samuels bok. Numer ägs gården av Bengt Berg och hans hustru Kristina, vilken arbetar på Riksantikvarieämbetet, vilket låter lätt betryggande! Frånsett artikeln om Väse prästgård hittar vi i boken också ett mycket stämningsmättat foto av Ekshärads prästgård år 1900. Om prästgårdarna i Karlstads stift har Margareta Sigurdson skrivit i Karlstads stiftsbok 1974:75, som Giertz f.ö. hänvisar till.

Svenska prästgårdar är en mycket vacker bok, som tar ett helhetsgrepp på våra prästgårdsmiljöer och prästens uppgifter som ämbetsmän, jordbrukare o.s.v. liksom om prästgårdarna som bildningshärdar, fast just det finns mycket skrivet om, ex. Gerd Reimers Lärdom och idyll. Att det existerar, har existerat, så många gamla, vackra prästgårdar i Sverige fyller en med glädje och förundran och aningen vemod!

 

Grahn, Marcus. Det här är väl dumt att slänga ? Kd: Någorlundaförlaget, 2009. 245 s.

I Wermlandiana nr 4, 2009, skriver Anna Wennerlund-Cruickshank om boken: Marcus Grahn är född 1984, och bosatt i Karlstad och för många förmodligen mest känd som krönikör och recensent i Värmlands Folkblad. Han romandebuterade i fjol, på Bonniers bör väl tilläggas, med Picasso valde också Kristinehamn, en debut som kritikerrosades och Marcus var en av fjolårets mottagare av Region Värmlands författarstipendium. Årets bok är en slags biografi i krönikeform som tar sin början i oktober 2005 och avslutas i december 2008. Samtliga krönikor är tidigare publicerade i VF. Styrkan med Marcus Grahn är hans språk; han har en egen stil som är en fröjd att läsa. Det är rappt, underfundigt och humoristiskt men med en poetisk eftertanke som tilltalar. För mer information: Besök www.marcusgrahn.se.

 

Granström, Karin, & Hagelqvist, Alina, Klimat-smart mat. På vetenskaplig grund. Kd: förf:s förl., 2009. 82 s. Spiralhäftad. –  Qca

Detta är en kokbok för alla dem som vill minska sin klimatpåverkan. Recepten verkar vara, som framhålles i förordet, okomplicerade, oftast snabblagade och billiga, oftast ”jättegoda” men därom vågar inte undertecknad uttala sig med bestämdhet. Säkert är att maträtterna inte är så olika dem undertecknad själv gärna totar ihop! Det alldeles speciella med den här kokboken, skulle jag tro, är att för varje portion anges antalet koldioxidekvivalenter. Skillnaden mellan frilandsodlade tomater och lökar och i oljevärmt växthus växta är över 500 gr per portion, för att nu dra ett exempel. En enkel tumregel för att minska mats klimatpåverkan är annars att inte slänga den, skriver författarna – självklart kan man tycka men tydligen ett mycket utbrett ofog bland hög som låg. Karin Granström är teknologie doktor i Miljö- och energisystem vid Karlstads universitet och Alina Hagelqvist doktorand i samma ämne. De försäkrar att recepten håller sig inom ramen för rättvist miljöutrymme och bidrar således inte till mer utsläpp av växthusgaser än vad naturen tål. Nog låter väl det bra?

 

Grava i ord och bild. Hembygdshistoria utgiven av Grava hembygdsförening. 6 (2009). Kd [2009]. – Ncagz Grav(p)

Sjätte årgången av Glava hembygdsförenings alltid innehållsrika årsskrift bjuder på ett porträtt av den vittberömde prosten Albin Rune, författat av Torsten Wennerlund, som också ger oss glimtar från kommunalpolitiken på 1950-talet. Andra artiklar handlar om Skåre järnvägsstation, skriven av Egil Akre, och om torp och indelta knektar finns en uppsats av Bengt Karlsson, för att nu nämnda något om vad årsskriften har att bjuda på.

 

Grundahl, Anette, Tala med tecken. En bok med enkla tecken och gester för dig som pratar med små barn. Vi tecknar om fordon! Ill: Lasse Björklund. Forshaga: SignifiSense, 2009. 23 s.

Tre små böcker med denna titel har Anette Grundahl givit ut. I år utkomna böcker handlar om alltså om fordon, en annan om djur. ”Att använda tecken skyndar på språkutvecklingen och kan jämföras med att krypa innan man kan gå” säger hon till VF:s reporter Mattias Sävenstrand. Och tillägger: ”Böckerna är ett enkelt och roligt sätt att lära ut tecken, med fokus på småbarnsföräldrar.”

 

Gustafson, Klas, Enkel, vacker, öm. Boken om Monica Zetterlund. Sthlm: Leopard, 2009. 351 s. – Ijz Zetterlund, Monica

Föreningen Värmlandslitteratur sålde bra av den här boken på bokmässan i Göteborg. Det finns redan en hel del skrivet om Monica Z. (bl.a. av henne själv!) men det här anses vara den första heltäckande biografin. Klas Gustafson baserar boken på intervjuer med hennes dotter, syster och vänner och på 50 års ingående mediarapportering. ”Lika folkkär som motsägelsefull” har Erik Bergqvist i SvD rubricerat sin recension. EB skriver bl.a., att med boken ”får vi en mer detaljerad version av uppväxt och skolår, förebilder, scendebut och genombrott på regional och nationell nivå.” Många citat gör framställningen plottrig”, menar han, men ”man får likväl en bild av människan och artisten Monica Zetterlund, en bild på respektfullt avstånd och med motsägelsefulla drag.” ”Hon var mer än social”, skriver han: ”Livrädd för att vara ensam.” Rösten var kärnan hos henne. ”Inför Monica Zetterlunds röst glömmer man allt biografiskt.”

Vi återger också Kjell Fredrikssons recension av boken i Wermlandiana 20101:1:

Klas Gustafsons  Enkel. vacker, öm är den första levnadsskildringen av Monica Zetterlund. Det är en imponerande väldokumenterad bok med tolv sidor källhänvisningar! Skildringen är lättläst, men ibland känner jag mig lite desorienterad med alla intervjuer från olika tidsplan, som förs in i det löpande informationsflödet. Jag har faktiskt kommit på mig med att stanna upp och reflektera, när dottern Eva-Lottas insprängda berättelse om sin evigt frånvarande mamma redovisas. Hennes liv blir för mig något av ”en bok i boken”. Vad hon säger om alkoholismens förbannelse i mammans liv är starka ord. 
   För alla jazzintresserade är Gustafsons bok givetvis en guldgruva. Hur stor hade MZ kunnat bli om hon på allvar satsat på den amerikanska marknaden? Hur kom det sig att Stockholm kunde bli en så stor jazzstad internationellt sett som den förvisso var under 1960-70-talen? 
   MZ var en märkligt mångsidig artist. Som sockenhoran Ulrika i Utvandrarfilmen gjorde hon sitt livs roll. Hon tyckte det själv också: ”på något sätt lyckades det så det sa tjong” som hon själv uttryckte det. Det är pinsamt att läsa hur Moberg med alla medel försökte stoppa hennes medverkan i filmen. Hennes populäraste sång var ju ”Sakta vi gå genom stan”, som blev så utsliten att hon på slutet vägrade sjunga den. Min personliga favorit är ”Donna Juanita”, denna Schubertmelodi i Hasse och Tages version, framförd med en fabulös virtuositet av MZ. 
   MZ hade en synnerligen tät relation till Gustaf Fröding. Berömd är hennes hälsning till skalden i I valet och kvalet, den bok med dikter om kvinnan, som MZ gjorde urvalet till,

”Jo-oh-da GUSTAF! Utifall jag hade levat på Din tid hade DU haft DIN Elsa Örn! Din egen Monica”.  Just ”I valet och kvalet” i den värmländska bluestolkning, som hon gjorde, blev en av hennes följeslagare genom hela karriären. Även Povel Ramels parafras ”Den sista jäntan”, där de eldiga gossarna från dansen bort i vägen skildras som överblivna gamla gubbar, tillhör hennes praktnummer. 1989 fick MZ Gustaf Fröding-sällskapets hedersmedalj. 
   Intressant är uppgiften att Göran Tunström 1968 var engagerad för att skriva manus till en långfilm om Monica Zetterlund. Det är dokumentärfilmaren Karsten Wedel, som ska göra filmen, producerad av Svensk filmindustri. Det blir 30 minuter färdig film, innan SF drar i bromsen. SF:s resurser behöver satsas på det stora projektet att filma Vilhelm Mobergs utvandrarromaner. Tunströms manusutkast uppskattas heller inte. Bilden av Monica som en prillig bohem känns fel. Tunström är 1968 ännu ganska okänd. Tunströms och Wedels manuskript till filmen med arbetsnamnet ”Monica” finns i Svenska Filminstitutets bibliotek. 
   För den lokalhistoriskt intresserade karlstadsläsaren finns några intressanta detaljer i boken, både om i vilka lokaler hon sjöng (vem vet idag var konditori Wirveln låg?) och om de olika karlstadsmusiker hon arbetade tillsammans med i början av karriären: Kjell Carlsson, Gunnar Johansson, Bertil Johansson, Sven-Olof Petersson (SOP) och Ville Andersson. Bilden av Ville och Monica sommaren 1957 är bokens roligaste! 
   Journalisten Klas Gustafson är förvisso värd att saluteras. På sex år har han presenterat fyra med rätta uppskattade biografier: om Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson och Monica Zetterlund. Samtliga väl dokumenterade och lättläst berättade. 
   MZ hade alltid en ambivalent syn på sitt eget utseende. Fotot på bokens omslag är fantastiskt. Monica är så vacker att man kan bli förälskad, men i skönheten finns också ett vemod. Bokens rika fotokavalkad avslutas med fotografiet taget bara några månader före hennes död våren 2005. Då var det biologiska livet snart slut. Som mångsidig kulturskapare kommer hon att leva länge! 
Recensent: Kjell Fredriksson

 

Gårdfeldt, Lars, & Gårdfeldt, Niklas, På knä i Köpenhamn. [Av] Gårdfeldt & Gårdfeldt. [Sthlm?]: NormalPulp, 2009. 155 s. – Hc

Boken handlar om en värmlänning, som äger en kedja av skönhetsbutiker. Han avlägger ett besök i Köpenhamn för att göra upp en storaffär och därmed utvidga sitt företag. Författare till romanen är prästen och debattören Lars Gårdfeldt och hans bror Niklas. Deras avsikt har varit att skriva en Harlequinroman med bögar i huvudrollerna. Boken har recenserats i både ”Svenskan”, Aftonbladet och Göteborgs-Posten samt i Svensk Kyrkotidning. Kritiken är rätt blandad men rätt respektfull ändå. Titeln är den första i en serie böcker från Normal förlag, som ”bryter den heteronormativa blicken och fokuserar det icke-heterosexuella begäret.” En ganska tunn historia är det men kanske ska den läsas med glimten i ögat som en recensent föreslår? Det är ju en parodi…

 

Gårdfeldt, Linus, Men golvet har ingen mun. Sthlm: Albert Bonniers, 2009. 61 s. – Hc.03

Författaren är född 1981 och från Kristinehamn. Han är väl inte vad man kallar lättillgänglig men recensionerna har över lag varit positiva. Tom Hedlund i Svenska Dagbladet skriver bl.a. om ”denna stilsäkra och suggestiva diktsamling om vuxenblivande och återkoppling, om hur identiteten formas, om barnets värld av saga och myt, som är både skymd och närvarande i den vuxna människan.”

 

Hagberg, Esbjörn, OSA – tankar om livet. Mejlsamtal mellan Esbjörn Hagberg och Karin Johannesson. Kd: Karlstads stift, 2009. 64 s. – C

Mejldialog på temat Livet värt att leva mellan Karlstads biskop och en religionsfilosof.

 

Hagquist, Curt, Alkohol-, narkotika- och tobaksvanor bland niondeklassare. Resultat från Ung i Värmland 1988–2008. Kd: Centrum för forskning om barns och ungdomars psykiska hälsa, Karlstads universitet, 2009. 75 s. (Karlstad University Studies; 2009:34) – Ohi

Undersökningen visar bl.a. att 45 procent av pojkarna och 57 procent av flickorna någon gång varit berusade, att sju procent av pojkarna och fem procent av flickorna någon gång använt narkotika, att sju procent av pojkarna och 12 procent av flickorna röker dagligen/nästan dagligen och att elva procent av pojkarna och två procent av flickorna snusar minst en dosa per vecka. Resultatet visar också att andelen icke konsumenter av starköl, vin och sprit är högre och andelen regelbundna alkoholkonsumenter lägre år 2008 än 1988 bland pojkar men inte bland flickor. Vad har hänt med flickorna, de har ju blivit minst lika goda drogmissbrukare som pojkarna?

 

Hammarström, Tommy, Vargen kommer. Sthlm: Weyler, 2009. 159 s. – Ugf

Författaren, bosatt i Eda, är journalist och älgjägare och borde således vara varghatare men är det inte. Han intar en förmedlande ståndpunkt, vill inte utrota vargen men anser att viss avskjutning kan vara motiverad, om inte för annat än att det skulle göra den accepterad även i jägarkretsar. Han tror inte på konspirationsteorierna, som florerar kring vargens återkomst och han menar att uppgifterna om en drastisk reduktion av älgstammen på grund av vargen bör tas med en skopa salt. Tommy Hammarström verkar m.a.o. ha en ganska sund inställning i vargfrågan men det återstår att se om licensjakt kan komma att göra den mindre förhatlig bland alla dem på värmländska landsbygden, som känner sig drabbade av rovdjuret ifråga. Vargmassakern, om jag så får kalla den omfattande avskjutningen, som 2 000 värmlandsjägare svarade för den 4 januari, kan dock knappast ha haft någon välgörande effekt av något slag. Anser myndigheterna att vargstammen behöver reduceras, så bör en sådan jakt utövas under värdigare former, exempelvis av några erkänt kunniga jägare.

 

Hatt, Gunnar, Humor – glitter över mörka vatten. Krhmn: Norlén&Slottner, 2009. 93 s. – Hc

Gunnar Hatt växte upp i Charlottenberg och från den tiden har hans äldre bror Bengt Henningsson berättat i boken Tennsoldater och tobaksdoft. Han prästvigdes för Karlstads stift 1961 och kom till Karlskoga, där han blev kvar i 31 år, alltså till pensioneringen. Åren 1985–2005 var han e.o. hovpredikant i Slottsförsamlingen. Titeln till sin bok har han tagit från Nathan Söderblom, som menade att ”humor är som solglitter över mörka vatten.” Gunnar Hatt har haft som hobby att samla på vitsar, roliga historier och skämtsamma kåserier som han stött på under sitt långa liv. Huvuddelen av materialet är alltså lånegods. Till min glädje är tydligen kåsören Cello, som väl var som mest i ropet på 40- och 50-talen, en av hans husgudar. Han skrev i Stockholms-Tidningen och senare i Expressen. Gunvor Anér, Stig Berg, Kajenn är andra kvicka och livsvisa författare vi får stifta bekantskap med i hans humorbok., som är indelad i kapitel med rubriker som Lynnen och kynnen, Humor – vad är det?, Carpe diem, Ack Värmeland, Vittra värmlänningar etc. Angenäm och rolig läsning! Ibland stöter man på gamla bekanta, men inget ont i det! Om historien om räkningen skriven 1789 av målarmästaren Egebert Ronnike i Weisshaus, Bierfels, verkligen är sann som Hatt vill påskina, vill jag dock sätta ett stort frågetecken för. I värmlandslitteraturen finns nästan exakt samma historia men uppges då ha hittats i Nyeds kyrkoarkiv. Alltså historien som i värmländsk tappning börjar så här: ”1. Ändrat de tio budorden, särskilt det sjätte….2.24”.

 

Hedås och Ambjörbyn. En liten dokumentation om människor och händelser i svunnen tid. [Hedås], [2009]. 119 s. – Spiralhäftad – Ncagz Nyed

 

Hellquist, Hanna, Karlstad zoologiska. Sthlm: Bonniers, 2009. 265 s. – Lz Hellquist, Hanna

Ingen svensk och – framför allt – ingen värmlänning torde vara obekant med denna bok, som utan vidare kan koras till årets mest uppmärksammade värmlandsbok, vilket kan ha att göra med att författaren själv är i mediabranschen – i både press, DN, och radio. Å andra sidan är denna samling kåserier om hennes uppväxt med en djurtokig far verkligen rolig läsning, fast sant är att lilla Hanna får utstå mycket som sin faders medhjälpare i vården om alla de djur, som denne smått galne man skaffade hem. Karlstad[s] zoologiska är namnet på den affär föräldrarna drev i några år på Kvarnberget, när Hanna var helt liten.

 

Hellsing, Lennart, & Gustavsson, Ane, Lillebror och natten. Sthlm: Eriksson & Lindgren, 2009. [26] s. – Hcf

En mycket vacker bilderbok av ingen mindre än Lennart Hellsing. Till sin hjälp har han haft en norsk-värmländsk altviolinist, bosatt i Perserud vid sjön Racken, Ane Gustavsson. Det är bara att konstatera att han valde alldeles rätt person, när han utvalde henne till sin illustratör – fast hon ingen utbildning har som bildkonstnär. Lillebror och natten är dock inte hennes första bok.

 

Henriksson, Karl-Henrik, Karl-Henriks krönika. [Filipstad]: Förf:s förl., 2009. 268 s. – Författaren, född 1925, är uppväxt i Västerud vid sjön Alstern i Brattfors och den bygden har han förblivit trogen. Han har mycket att berätta om livet på landet förr, då det knappt fanns vägar och elektricitet. Samma bygd är det som Sven Rosendahl skrivit om i flera av sina böcker, ex. novellsamlingen Fri.

 

Henriksson, Karl-Henrik, Brattforsboken 1937–1963. [Filipstad: K-H Henriksson], [2009].

– Ncagz Brattfors

Brattfors är en av de socknar i Värmland som saknar en sockenbok. En slags sockenbok är det föreliggande verket, som mest bygger på uppgifter och bilder, som Karl-Henrik Henrikssons far samlade in redan på 50-talet. Nu har det materialet så kommit till användning, samlat och redigerat av sonen. Boken innehåller bilder på husen i socknen tillsammans med uppgifter om dåvarande ägare och om taxeringsvärdet. Pardishyttan, Forshyttan och Brattfors blir skildrade lite mer utförligt.

 

Hidén, Bo, Arnön – en bygd för sig. Kd: Förf:s förl., [2009?). 28 s. – Ncagz Väse

Om Arnön i Väse socken för tusen år sedan och mer har pensionerade prorektorn Bo Hidén fått fram många intressanta fakta. Man har där bl.a. hittat lämningar från 500-talet eller något senare av något som kan ha varit ett kulthus, alltså en kyrka från före kristen tid!

 

Hjort, Per, Parkert. Bilene i Båstnäs. Oslo: Aprildokumentet, 2009. 127 s. + bilaga med svensk text. – Pra

Om det väldiga skrotbilsupplaget i Båstnäs i Västra Fågelvik skrev Bengt Berg redan 1993 en vackert illustrerad diktsamling men föga förvånande har fler fascinerats av ”denna märkliga konstinstallation med naturen som den viktigaste aktören” (citerat ur minnet från Arvika biblioteks bloggsida). De 21 bilar som avbildas i dova färgtoner är från 50-talet och det är märkligt hur lätt det är att ge de grinande ”bilansiktena” mänskliga känslor, tycka att de uttrycker både ilska och depravation. Rolf Lassen heter fotografen till dessa porträtt av bilar i långt gånget förfall, men ännu långt ifrån att helt återvunna av moder natur.  Språket är norska, men det kan väl inte skrämma någon med svenska som modersmål? Framför allt är detta en konstupplevelse!

 

Holm, Elvira Birgitta, Månskensvargen. Sthlm: Bonnier Carlsen, 2009. 605 s. – Hc

Handlingen i denna ungdomsbok utspelas på 1300-talet, då pesten lagt delar av Klarälvdalen öde på människor, men några har överlevt, bl.a. en pojke och en flicka och de träffas och upplever tillsammans många hemskheter. Elvira Birgitta Holm är ett stort namn inom den svenska ungdomslitteraturen och hennes nya bok nominerades till Augustpriset – fast det gick ju till en annan bok, Skriv om och om igen, som alltså blev Årets svenska barn- och ungdomsbok. Elvira Birgitta Holm är bosatt i Borlänge och hon berättar för Dalarnas Tidning att hon ägnade fyra år att lära sig allt om medeltiden.

 

Häger, Birgit, Mat är mera än bara mat. En utvärdering av Eda kommuns kostorganisation. Kd: IKU, Karlstads universitet (distr.), 2009. 142 s. (IKU-rapport ; 2009:4)

I Eda kommun omorganiserades kostorganisationen 2006. Tidigare hade maten tillagats i centralkök men numera sker det till förskole- och skolbarn i kommunens tillagningskök, medan de äldre inom vård- och omsorg erbjuds industritillverkad mat, d.v.s. de får kylda enportionsförpackningar som levereras veckovis, Denna mat upplevs av vissa som ”oaptitlig, smaklös och enformig”, vilket är lätt att förstå! Vad gäller skolmaten så är modellen med tillagningskök på plats en framgång. ”Där finns en närhet mellan kökspersonalen, barn och skolpersonal som ökar barnens upplevelse av maten i positiv riktning. Här är kökspersonalen en del av skolan”, fastslår författaren och konstaterar att inom barn- och bildningsförvaltningen finns ingen anledning att föreslå några förändringar. Vad gäller maten till de äldre har hon flera förslag till att ”piffa till” den kylda maten, som anses ha den stora fördelen av att vara garanterat näringsriktig.

 

I eldsjälars spår. Speglingar av värmländskt föreningsliv. En antologi utgiven av Folkrörelsernas arkiv för Värmland; redaktör: Berith Sande. Kd 2009. 185 s. – Ac

Historien om folkrörelsernas arkiv är en framgångssaga. Under de 60 år arkivet existerat har det utvecklats till en ovärderlig resurs för Värmlands alla ideella föreningar och en unik tillgång för värmländska forskare, studenter och gymnasister samt en viktig samarbetspartner för inte bara institutionerna i Arkivcentrum Värmland. Tack vare arkivets chef har 60-årsjubileet blivit synnerligen väl uppmärksammat med en lika vacker som innehållsrik bok. En mäktig mängd med framstående arkivarier har medverkat i boken med artiklar om ”födelsedagsbarnet” eller om artiklar i närbesläktade ämnen. Exempelvis skriver förre arkivchefen Alain Droguet om skillnader mellan franska och svenska arkiv – en jämförelse som utfaller till svensk fördel! – Bode Jansson, som fyndat på ”sitt” arkiv rapporterar

om tillståndet för idrottsplatserna i Värmland omkring 1910. Chefen själv, Berith Sande medverkar bl.a. med en ”fanparad” – arkivet innehåller inte bara gamla dokument utan också 381 fanor, standar och banderoller, alla – åtminstone de som presenteras i boken! – mycket sevärda. Bokens mest underhållande bidrag svarar Peter Olausson för. Han skriver om ”en värmländsk Phileas Fogg”, alltså globetrotter, vid förra seklets början! Anita Stjernlöf-Lund är det förstås som givit boken dess smakfulla utformning.

    I eldsjälars spår recenserades också av Kjell Fredriksson i Wermlandiana 2009:4:

”Historien om Folkrörelsernas arkiv är en framgångssaga. Under de 60 åren har det utvecklats till en ovärderlig resurs för Värmlands alla ideella föreningar och en unik tillgång för värm-ländska forskare, studenter och gymnasister samt en viktig samarbetspartner för inte bara institutionerna i Arkivcentrum Värmland. Som förvaltare av en ovärderlig del av det värm-ländska kulturarvet är folkrörelsearkivet omistligt”. Så avslutat Bengt Åkerblom sitt bidrag till I eldsjälars spår. Speglingar av värmländskt föreningsliv, en antologi utgiven av Folkrörelsernas Arkiv i samband med dess 60-årsjubileum. 

   Det är en mycket läsvärd samling uppsatser. Man förstår glädjen hos boken redaktör, Berith Sande, över att ett flerårigt projekt kunnat förverkligas. Det är en mycket vacker bok som man kan förvänta sig, när Anita Stjernlöf-Lund svarar för den grafiska formen. Ett extra plus är att man haft resurser att satsa på en bok helt i färg och därmed kunnat presentera några av de fanor, som finns i arkivets samlingar i färg. Man blir stum – så vackert är det! 

   Flera av uppsatserna skildrar hur Folkrörelsernas Arkiv växt fram och hur arbetet bedrivits under de gångna 60 åren och vilka samarbetspartners som finns. Att det är arkivinventeringarna ute på fältet, som utgör grunden för framgångssagan, förstår man. Samtidigt är det alla intressanta människor som inventerarna möter ute i det lokala föreningslivet, som ger arbetsglädje och stimulans. 

Leif Gidlöf, tidigare chef för Värmlandarkiv, ger några personliga reflexioner om enskilda arkiv. Trots den något blygsamma titeln är det en synnerligen innehållsrik text, inte minst gäller det avsnittet ”Några framtidstankar”. 

   Lena Fjellborg, chef för kommunarkivet i Karlstad, utvinner ur sina erfarenheter som arkivchef på Räddningsverket intressanta kunskaper om samverkan registrering/diarier och arkivbildning och naturligtvis IT-utveckling och arkiv. Annars är det fascinerande att läsa om hur en ”skolfröken” med tretton års yrkesverksamhet kunde hitta det bananskal med vars hjälp hon kunde halka in i arkivvärlden. 

   Den som vill veta mer om hur det var att förkunna Guds ord ute på den värmländska lands-bygden eller hur det var att lämna sin trygga värmländska hembygd för att bli missionär i Kongo eller Kina, den har mycket att finna i Folkrörelsernas Arkiv. 

   Mäkta imponerad blev jag av vad Ankki Schagerholm-Holgersson har att berätta om hur man använder arkivmaterial i hennes gymnasieskola, Solbergsgymnasiet i Arvika. De forsknings-resultat hon redovisar är verkligen imponerande. Lyckliga de elever som ”utsätts” för en sådan arkivpedagogik! 

   Antologins stora läsupplevelse är Peter Olaussons uppsats om världsturisten Gustaf Theodor Ohlsson – Karlstads egen Phileas Fogg – och hans jordenruntresa 1906-07. Räcker käll-materialet till för en biografi? Om inte, kunde Peter kanske fylla ut med fiction så det blev en roman. Att den nye ledamoten av Värmländska Akademien har litterär kompetens för ett sådant projekt, därom är recensenten helt övertygad. Peter Olausson visar f.ö. att han behärskar även den bundna formen i den kantatliknande historik över FA, som avslutar boken. 

   En skicklig arkivman kan finna mycket i arkivens gömmor! Bode Janzon, också han tidigare chef för Värmlandsarkiv och en av landets främsta idrottshistoriker, fann ett dussin arkiv-handlingar i Riksarkivet. Det var svaren på en enkätundersökning, som Riksidrottsförbundets förvaltningsutskott skickade ut till landets idrottsföreningar 1910. Genom att jämföra de värmländska idrottsföreningarnas insända svar och vad som sägs i boken Idrotten i Värmland, som utkom 1910 så kan Bode Janzon ge en mycket konkret redovisning av idrottsplatserna i Värmland 1910. Idrottsplatserna är en viktig del av idrottshistorien. Det kan vara av visst intresse att nämna att Värmlands Idrottshistoriska Sällskap f.n. arbetar med ett stort projekt om de nerlagda idrottsplatsernas historia. 

   Till sist vill jag ta upp två av mina käpphästar. Varför utnyttjar inte universitetet materialet i Folkrörelsernas arkiv mer aktivt? En sammanställning ”Uppsatser vid Karlstads universitet och dess föregångare 1967-2009 baserade på material från Folkrörelsernas Arkiv” – den skulle jag verkligen vara beredd att salutera! 

   Ibland undrar jag varför vi i Värmland inte klarar av att ge ut en årlig samling lokalhistoriska uppsatser av den typ Wermlandica utgjorde under åren 1977-1999. Det var Föreningen för Värmlandslitteratur som tillsammans med Emigrantregistret, Folkrörelsernas Arkiv, Värmlands museum och Värmlands hembygdsförbund  svarade för utgivningen. Skulle inte dessa kompletterade med Värmlandsarkiv, Karlstads universitet och Nätverket Karlstads-historikerna och kanske någon annan intressent kunna klara en sådan angelägen lokalhistorisk och kulturell uppgift? 

Recensent: KJELL FREDRIKSSON 
 

Isaksson, Anders, Kärlek och krig. Revolutionen 1809. Sthlm: Bonniers, 2009. 334 s. – Lz Adlersparre, Georg

Om boken har Eva Fredriksson skrivit i Wermlandiana nr 3, 2009. Hon framhåller bl.a. att ”Georg Adlersparre, den s.k. revolutionsmakaren, är en viktig aktör i svensk historia, men han är tämligen okänd för de flesta.” Boken är nu inte bara om hans person. ”Den ger”, skriver Eva, ”en både journalistiskt livlig bakgrund till Sveriges prekära situation våren 1809 och en detaljerad beskrivning över händelseförloppet.” Adlersparre spelade alltså en betydande roll i det politiska livet 1809 men han tröttade snart på politiken, gifte sig med sin älskade Louise Linroth på Gustafsvik och blev godsägare där och landshövding i Mariestad. Boken ger ett gediget intryck. Tyvärr blev det Anders Isakssons sista, han avled bara några dagar innan boken officiellt kom ut i januari. Han intar – med rätta skulle jag tro – en rätt kritisk inställning till ”kuppgeneralen”.

 

Kärlek och krig också recenserad av Eva Fredriksson i Wermlandiana 2009:3:

 

Året 1809 har nu tvåhundra år efteråt kommit att bli ämnet för många intressanta böcker. Inte minst har det proklamerade ”Märkesåret” fått många att fatta pennan, både i Sverige och i Finland, för att skildra hur det gick till när riket sprängdes och då så mycket hände i vår gemensamma historia. Mycket i dagens Sverige har sina rötter i det dramatiska året 1809.
   Georg Adlersparre, den s.k. ”revolutionsmakaren” är en viktig aktör i svensk historia, men han är tämligen okänd för de flesta. Det som skrivits om hans person har hittills inte varit mycket. Lotten Dahlgrens Excellensen på Gustafsvik från 1925 har visserligen sin gammaldags charm, men det har länge förvånat mig att ingen gett sig i kast med att författa en modern biografi över denne märklige man. Så kom den då till slut, Kärlek och krig. Revolutionen 1809 (Bonniers förlag) av Anders Isaksson, men författaren fick tyvärr inte uppleva framgången med sin bok. Han avled strax före publiceringen.

   Anders Isaksson har verkat som politisk och ekonomisk reporter både i pressen och radio och TV. Som författare har han främst gjort sig känd genom sitt mäktiga fyrabandsverk om Per Albin Hansson. 1987 belönades han med Stora Journalistpriset.
   Kärlek och krig är inte bara en bok om Georg Adlersparres person. Den ger en både journalistiskt livlig bakgrund till Sveriges prekära situation våren 1809 och en detaljerad beskrivning över händelseförloppet. Det är spännande läsning, inte minst planeringen av och turerna kring kungens arrestering. Däri medverkade inte Georg Adlersparre personligen men självklart står han i centrum, som den som ledde västra arméns marsch mot Stockholm, författade den berömda proklamationen och genomförde 1809 års revolution med start i Karlstad den 7 mars 1809.

    Isaksson ger en mycket intressant och utförlig bild av hans bakgrund, hans militära karriär, hans politiska intressen, hans skriftställarskap och hans umgänge. Adlersparre var en person som väckte motstridiga känslor i sin samtid. Han fascinerar också idag genom sina motsägelsefulla egenskaper: stundtals munter och öppen, stundtals tungsint och misstänksam. Han hade ett gott förhållande till sitt manskap men hade svårt att underställa sig en överordnad. Handlingskraft avlöstes av passivitet. Klart är att han, när han under några månader våren 1809 var befälhavare över en mobiliserad armé förlagd i huvudstadens centrum, var en synnerligen mäktig person.

   Männen kring Adlersparre, vänner, f.d. vänner (inte så få) och motståndare, får också intressanta porträtt. Det gäller t.ex. Karl Johan Adlercreutz, hans rival i många stycken men också den man som stod i spetsen för palatskuppen, då kungen greps.
   Spelen kring regeringsformen samt kunga- och tronföljarvalet är noggrant skildrade i ett kapitel. Adlersparre hade stora preferenser för den danske prinsen Christian August som svensk tronföljare. Han genomdrev också val av denne, i strid med Adlercreutz och det gustavianska partiet. Tidigt kastade Adlersparre sina blickar mot Norge. Först 1814 tillkom unionen, men då fanns redan en tronföljare av annan ätt i Sverige och Adlersparre satt som landshövding i Mariestad.
   Man kan väl inte, särskilt här i Värmland, underlåta att nämna Georg Adlersparres personliga relationer till vårt landskap. Bokens titel, Kärlek och krig. Revolutionen 1809, låter ju förstå att hans privatliv också genomgick en revolution detta år. Den inbitne ungkarlen, 49 år gammal, drabbades av den stora, livsavgörande kärleken, då han under några timmar den 10 mars träffade den 25-åriga Louise Linroth på Gustavsvik intill Kristinehamn. Anders Isaksson jämför deras möte med en roman av Jane Austen. I det kan man gott instämma och hennes romaner brukar ju också få ett lyckligt slut.
Recensent: Eva Fredriksson

 

Isakson, Börje, Två dygn som förändrade Sverige – 1809 års revolution. Sthlm: N&K, cop. 2009. 393 s. – Kc.45

Det får betraktas som rätt lustigt att två ”Isaksöner” samma år utkommer med var sin bok om Sverige 1809 – låt vara att Anders Isaksson främst har ”kuppgeneralen” Georg Adlersparre i kikarn men hans bok handlar i stor utsträckning också om just 1809 års revolution. Tyvärr har jag inte läst föreliggande verk men Peter Fällmar Andersson kritiserar i Helsingborgs Dagblad Anders I. för att vara magistertorr och nitiskt korrekt och det tycker jag stämmer alldeles utmärkt. Börje I. däremot, anser han, skriver populärhistoriskt, mer målande och är inte lika fixerad vid personintriger. Givetvis är Georg Adlersparre en viktig person också i denna skildring men ingalunda någon huvudperson som i Anders Isakssons biografi. De båda författarna har olika uppfattning om betydelsen av 1809 års revolution. Anders I. menar att det snarast var en statsvälvning, att det mesta återgick i gamla hjulspår. Börje I. däremot tycker sig här se ”födelsen av landet lagom”. Peter Fällmar Andersson avslutar sin recension i något kärva ordalag: ”Det var inkompetens, konspiration och plötslig död som släppte in ätten Bernadotte i det kalla, fattiga landet i norr.” Och tillägger: ”200-årsminnet av detta skall nu komma att firas med bröllopstelegram som rimmar på Ockelbo. En helt annan statsvälvning.”

 

Ivarsson, Carl-Johan, Göstas och Ingeborgs ättlingar från Årbotten. Ättlingar till Gösta Nilsson och Ingeborg Andersdotter i Stora Årbotten, Gunnarskog, Värmland.

Gösta Nilsson föddes 29 april 1735 i Stora Årbotten och blivande hustrun Ingeborg Andersdotter 21 februari 1745 i Treskog. De fick med tiden många ättlingar, vilka redovisas i denna lunta i A4-format. Personregister finns förstås. Bara det är på 40 sidor.

 

Jansson, Åke, Profiler och miljöer i Säffle. D. 6. Säffle: Jison, 2009. 128 s. – Ncagz Säffle

Sjätte (!) delen av förre chefredaktören Åke Janssons Profiler och miljöer i Säffle handlar i vanlig ordning mest om profiler, närmare bestämt 26 personer, varav några  bekanta även för en utomstående som billerudschefen Gunnar Hindemark, förra landstingsrådet och frödingtolkaren Erik Jansson och prästen Lennart  Strandlund, men av störst intresse för både säfflebor och utsocknes är avsnittet om konstnärer, som varit eller är verksamma i Säffle med omnejd. Otto Hesselbom är förstås det mest kända namnet med Olof Sager Nelson som god två, men många fler konstnärer med anknytning till bygden finns att uppmärksamma. Åke Jansson porträtterar – mer eller mindre utförligt – inte mindre än drygt trettiotalet konstnärer som verkar eller har verkat inom Säffle kommun.

 

Jensen, Ove, Bonde hemma och i världen. Ove Jensen berättar om fyra generationer under 100 år på Trossnäs gård i Värmland, Vålberg: Förf:s förl., 2009. 167 s. – Lz Jensen, Ove

Ove Jensen är sonson till den legendomsusade konsul Jensen, som bl.a. ägde industrierna på Orrholmen och var känd som Träpatronen. Han utbildade sig till lantmästare och övertog Trossnäs gård efter sin far. Att vara lantbrukare verkar inte vara någon dans på rosor att döma av de utförliga beskrivningar han ger oss från livet som bonde. Men han hade många järn i elden, Ove Jensen. Så var han tidigt aktiv inom jordbrukets föreningsrörelse men framför allt engagerade han sig inom Moralisk upprustning, Oxfordrörelsen, som hade två namnkunniga representanter i Värmland, nämligen biskop Arvid Runestam och kyrkoherden i Jensens egen socken, Anders Hassler. Jensen var verkligen en bonde ”i världen” till följd av sitt engagemang i MRA. Författaren riktar sig nog främst till familjen och släkten och blir ofta väl privat men – som sagt – boken har en hel del annat ge. Tyvärr har den en ovanligt trist layout och de frimärksstora (inte så mycket mer än så i alla fall!) fotografierna gör ingen glad.

 

Johansson, Kjell, Orostid i gränsland. Krhmn: Norlén&Slottner, 2009. – Hc

Kjell Johansson skriver makalöst vackert. Hans senaste bok är den klassiska historien om mannen som beger sig ut i ödemarken och gör den fruktbar och bildar familj. Berättelsen liknar en tavla i klara, lite dämpade färger med tydliga konturer. Inte full av överraskningar men ett välgjort, finputsat hantverk, som inte är utan dramatik, när berättelsen, som tar sin början i slutet av 1800-talet, kommer till Andra världskriget och ockupationen av Norge. Värmland finns bara med som en tillflykt för flyktingar undan nazisternas hämnd.

 

Johnson, Lars G., Träd, sand och stenar. Psykografier. Kd: Klaratjärn förlag, 2009. [100] s. – Pnz Johnson, Lars G.

Från fyra års ålder har författaren och fotografen Lars G. Johnson tillbringat varje sommar i sandlandskapet mellan Lagan och Genevadsån och sedan 1970 har han fotograferat det. ”Fotograferandet är också en dialog med mig själv, vad jag ställer mig inför, ett möte där jag själv har kontrollen och ansvaret för vad som sägs, behöver inte ta hänsyn till någon annan, när jag låter kameran rassla, inte beroende av att sälja mina bilder – fri – det vill säga endast styrd av mig själv. Bilderna är tysta avtryck av mig – hoppas det hörs.” Med de orden avslutar han sitt förord till denna bok, som annars endast består av svartvita bilder från ”hans” strand, svartvitare än i en lärobok från femtiotalet i fotografering! Jag tycker nog inte att bilderna ”hörs” något vidare men de utstrålar en styrka och skönhet av ofta rent abstrakt slag, som inger betraktaren hopp och mod. Natur är inte bara skönhet utan skänker också hälsa!

 

Jondelius, Ulrika Å., Molly & Max meet Sola in Karlstad. Örebro: Inforum Media, 2009. 33 s. –  Ncagz Karlstad

Detta är helt enkelt en översättning till engelska av Majken & Melker träffar Sola i Karlstad. Bokens två ungdomar eller, kanske snarare, barn får bekanta sig med Karlstad vägledda av självaste Sola i Karlstad. Bra bok för barn och unga som vill lära känna sin stad. Den lär ha blivit en succé i skolorna och säkert finns behov av denna engelska översättning.

 

Juhl, Berit, Naoby. [Berättelsen om Kalle Grävling  och Anna Boggie]. Krhmn: Norlén&Slottner, 2009. 32 s, – Hcf

Ett antal ståtliga arbetsmaskiner berättar om sitt liv och leverne i Nao by. De är alla avfotograferade i färg och i stort format. Dessutom innehåller boken, som är i liggande format, en mängd barnteckningar av maskinerna. Det här borde vara rolig läsning för nutidens barn som omväxling till vad datorn och TV har att erbjuda?

 

Juhl, Berit, Prat är gratis – piller kostar pengar. Krhmn: Norlén&Slottner, 2009. 58 s. –  Vp

Berit Juhl har arbetat inom vården och vet vad hon talar om, när hon kritiserar det myckna bruket av medicin särskilt inom äldreomsorgen. Hon har också andra kritiska synpunkter att komma med. Vad gäller den ohämmade medicinutdelningen som svenska läkare i så stor utsträckning gjort sig skyldiga till, så är ju det ett missförhållande som påtalats på senare år, något som faktiskt lett till en minskning av medicinutbudet till äldre människor, men än finns förstås mycket att göra på det området, så Berit Juhls skrift är säkert välbehövlig.

 

Juhl, Berit, Toner från Svartåsen. Krhmn: Norlén&Slottner, 2009. 104 s. –  Ncaf

Svartåsen ligger högt och vackert cirka en mil söder om Rörbäcksnäs i Dalarna, inte så långt från Värmlandsgränsen. Där fanns bara en fäbod långt in på 1800-talet tills Anna Ersdotter från Östmark med maken Vesta Lars Olsson flyttade dit och odlade upp platsen. Idag har sex generationer levt och verkat där. Om utvandringen och bosättningen i vildmarken skrev Berit Juhl ett festspel, som framfördes ifjol. I år har hon gjort en rikt illustrerad bok med utgångspunkt från spelet. Boken släpptes i Lima på självaste nationaldagen.

 

Karlskoga bergslag 2009. Karlskoga: Karlskoga bergslags hembygdsförening, 2009. 159 s. – Ncagz Karlskoga(p)

Ingen hembygdsförening i Värmland har en mer påkostad och innehållsrik årsskrift än Karlskoga bergslags hembygdsförening! Som vanligt innehåller den en krönika om vad som tilldragit sig i kommunen det senast året (räknat 1/7–30/6), och en förteckning över Karlskogalitteratur, som utkommit under året innan. Dessutom hittar vi i boken artiklar av skiftande slag, en exempelvis om vad vattennamn i Karlskogabygden kan betyda, namn som Kväggen, Tolen, Valån och Våtsjön.

 

Karlsson, Svante, & Sahlin, Emanuel, Kultur på nätet. Förstudie om en kulturencyklopedi. Kd: Cerut, Karlstads universitet, 2009. 39 s. (Arbetsrapport ; 2009: 4) –

Värmländska akademien har en vision, ja ett projekt, som heter En värmländsk encyklopedi, och den drivande kraften i detta projekt är Håkan Hagegård. Självklart är det inte fråga om en tryckt motsvarighet till NE utan snarare något liknande Wikipedia, fast begränsad till Värmland, värmländska förhållanden och människor. Den här förstudien innehåller en genomgång av vad som är värmländsk kultur, en behovsanalys och förslag på hur ett sådant här uppslagsverk ska se ut. Torleif Styffes skapelse databasen www.Nordvarmland.com kan här utgöra en förnämlig förebild. Låt oss hoppas att den värmländska encyklopedin kan bli verklighet inom en inte alltför avlägsen framtid! Visst vore det något att glädjas över! Något liknande har – såvitt mig är bekant – inget landskap eller län i Sverige att uppvisa – frånsett uppslagsboken om Norrland, men den är tryckt och åldras bara, möjligen med värdighet.

 

Karlstad med kulturhistoriska ögon. Sandgrundsgatan och Norra Strandgatan. [Utg. av] Föreningen Karlstad lever. Kd: Karlstad lever, 2009. 71 s. – Ic-c

Första delen i ett stort projekt, som går ut på att beskriva intressanta byggnader i Karlstad gata för gata. Denna gång är det alltså bebyggelsen vid Sandgrundsgatan och Norra Strandgatan, som behandlas. Det innebär att de ståtliga villorna söder om Museiparken, Värmlands Museum, Bibliotekshuset, Gamla badhuset, funkishuset på Norra Strandgatan 7, och Norra skolan blir omsorgsfullt beskrivna. Huvudförfattare är Elisabet Larberg och Hans Olsson samt Kerstin Sundelöf om Norra Strandgatan. Det är en påkostad skrift med foton i färg och har således kostat en del att trycka. Än så länge är projektet en förlustaffär men säkert kommer inte Karlstad lever att ge upp det för det. Man kan tycka att Karlstads kommun borde vara intresserad av att stödja det. Det här är något helt nytt vad gäller beskrivningen av stadens centrum.

 

Karlstads stiftsbok 2010. Kd: Karlstads stift, 2009. 202 s. – Cj-c (p)

Nittioåttonde årgången (!) av Karlstads stiftsbok, som en gång kallades bara Julboken, har en typiskt blomsterrikt Gerd Göran-landskap som omslag  – ett mycket passande anslag för denna sprudlande glada bok, som har som tema livet värt att leva!  Artikelförfattarna är nästan uppe i ett fyrtiotal och bland dem finns flera namn, kända även för en vanlig lekman. Det är heller inte en bok som riktar sig främst till de kyrkligt verksamma. Till exempel medverkar VF:s chefredaktör, Peter Franke, med en artikel om att uttrycka livsglädje i bild, Urban Andersson med kluriga dikter på mål, biskop Esbjörn Hagberg med tankar om livet, fritänkaren och pastorssonen Gunnar Svensson, mest känd för Pilgrimstapeten, skriver om att vara pilgrim i världen, Lena Sewall har med ett självbiografiskt kåseri om ”Det goda mötet kring matbordet” och Meta Flodén uppehåller sig bl.a. vid förlusten av sin make, bibliotekarien och poeten Ingemar Flodén. En bok som borde få många läsare. Själv gläder jag mig särskilt vid redaktören Gunnar Lidéns käcka teckningar, som ytterligare muntrar upp.  Fotona är som alltid lite gråa och bleka i stiftsboken, vilket inte passar min smak!

 

Klackenberg, Tove, Dömd på förhand. Sthlm: Alfabeta, 2009. 237 s. – Hc

En riktig bra deckare – lite gotisk till karaktären kan man säga. Arbetet på den lilla tingsrätten, som torde vara belägen i Sunne, fast inget därom sägs i boken, skildras mycket konkret och utförligt men för nyblivne jur. kanden Monika Larsson blir verkligheten allt mer mardrömslik…

 

Lagerlöf, Selma, Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros åren 1886–1937. D. 1, 1886–1913. [Redaktör]: Lena Carlsson. Landskrona: Utg. och med förord av Lena Carlsson.Christer Strandberg bildredaktör och research.

Litorina, cop. 2009. 471 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Boken innehåller brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och tre av hennes väninnor från Landskrona-åren. Till skillnad från tidigare brevutgåvor är detta inget urval utan omfattar alla kända brev, 800 närmare bestämt, som utväxlades mellan väninnorna, alltså inte bara Selma Lagerlöfs. Lena Carlsson har valt ”fullständighetens och växelspelets väg” som det heter i förlagstexten.

   Kvinnan bakom brevutgåvan är alltså Lena Carlsson, född i Landskrona och konst- och litteraturvetare. I ett entusiastiskt förord riktat till Selma Lagerlöf  och de två brevvännerna  skriver hon bl.a., att ”alla brev har varit lika roliga, spännande  och intressanta att läsa och skriva av, så ni ska veta att jag inte haft tråkigt en enda sekund och jag hoppas att läsarna ska få samma upplevelse som jag!” De allra första breven från Selma Lagerlöf är från Mårbacka liksom de sista i denna delen. Annars handlar breven mycket om Landskrona och praktverket, formgivet av Christer Strandberg, är rikt på fotografier, affischer och kartor från äldre tiders Landskrona m.m., inkl. en bild på ett respass, utfärdat av stadens borgmästare den  21 september 1895, som tillåter Selma L. att resa ut i stora världen. En andra del är på gång. Det ska innehålla något så väsentligt som ett personregister! Jag avser att återkomma med en betydligt utförligare anmälan i nästa Wermlandiana.

Recensent: Bengt Åkerblom

Vi återger också Eva Fredrikssons recension i Wermlandiana 2010:1:
 

Det finns all anledning, även för oss i Värmland, att hålla i minnet att Selma Lagerlöf under hela tolv år var bosatt i Landskrona. Det var dit hon kom som nyutexaminerad lärarinna 1885. Det var där hon inledde sin litterära karriär, den som förde henne ut i stora världen, till internationell ryktbarhet och så småningom tillbaka till födelseplatsen Mårbacka. Landskronaåren var viktiga. Selma glömde aldrig sina år där och de vänskapsband hon knöt där varade livet ut. Strandpromenaden var henne särskilt kär och där står hon nu staty sedan hösten 2009, kortklippt, med bok i handen och blickande ut över Sundet, måhända mot Köpenhamn, också en betydelsefull stad vid början av hennes författarbana. 
   Hösten 2009 utkom första delen av det stora bokverk, där brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och hennes två väninnor, Anna Oom och Elise Malmros publiceras för första gången. Den som står för detta imponerande arbete är litteratur- och konstvetaren Lena Carlsson, själv bosatt i Landskrona. Hon berättar i förordet hur hon besökt en utställning på Landskrona museum där brev, böcker och föremål med anknytning till Selma och hennes väninnor visades. Men det saknades något i bokform. Tack vare Lena Carlssons energi och beslutsamhet är den bristen nu upphävd. Selma Lagerlöfs brevväxling förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. Utrustad med ett kollegieblock och en penna begav sig Lena Carlsson dit, fick fram den första brevmappen och började så skriva av för hand. Det var en arbetsmetod, som hon rätt snart fick ge upp. Det visade sig att breven uppgick till c:a 800!

   Det fick bli fotokopior och dator i fortsättningen och minst tre års arbete låg framför henne.

Som läsare och Lagerlöf-intresserad kan man bara känna tacksamhet. 
   När jag nu skriver om boken, som jag läst med så stor behållning, för att inte säga fascination, tvekar jag om jag skall börja med själva innehållet eller med den konstnärliga formgivningen.

Så kommer jag fram till att börja med innehållet. Del 1, som nu publiceras, innehåller brev-växlingen åren 1886-1913. Att Selmas första år i Landskrona, 1885, inte är med, beror förstås på att hon då vistades i staden och träffade väninnorna snart sagt dagligen. De övriga breven har hon skrivit från annan ort.  Att denna brevutgåva är så extra intressant beror bl.a. på ömsesidigheten. Det är verkligen en brevväxling,  d.v.s. breven får svar av sin mottagare. Det uppstår en dialog.  
   Selma Lagerlöfs närmaste väninnor i Landskrona var alltså Anna Oom och Elise Malmros. Anna var kollegan, språklärarinna, på flickskolan och Elise var bankkamrer i Rönnebergs sparbank, landets första kvinna på en sådan post. Båda hade ett stort kulturellt intresse och var också engagerade i rösträttsfrågan och kvinnofrågor i allmänhet – precis som Selma. Det sociala engagemanget hade de också gemensamt. Välutbildade, självförsörjande och ogifta kvinnor var de alla tre och därtill hade de alla en åldrig mor att ta hand om. Breven säger mycket om vardagen för Anna och Elise. De utgör ett stycke svensk kvinnohistoria på ett mycket konkret sätt.  Litterära diskussioner blandas med ekonomiska bekymmer och sjukdom. Vardagliga ting som schemaläggning på flickskolan och antalet sovmornar blandas

med förtrytelse över den förstockade Wirsén eller lärarinnornas usla löner. Men glädjeämnena är också många, särskilt naturligtvis Selmas litterära framgångar, som föddes i de små rummen på flickskolans vind, där de första kapitlen i Gösta Berlings saga kom till under nattliga timmar, medan hon dagtid undervisade sina flickor en trappa ner i samma hus.  I Landskrona tillkom också Osynliga länkar och Antikrists mirakler, och Selmas litterära genombrott var ett faktum. 
   Selma och hennes väninnor var aktiva i det lokala kulturlivet i Landskrona. Det var soaréer, konserter och teaterföreställningar. Basarer och syföreningsverksamhet tillhörde också nöjena. Att resa till Köpenhamn var enkelt med flera dagliga båtförbindelser och kontakterna där var många, Georg Brandes inte att förglömma. 
   Selmas liv, sedan hon efter tolv år i Landskrona flyttade till Falun, är väl dokumenterat. Men brevväxlingen med väninnorna i Landskrona ger ytterligare relief åt bilden. De delar med sig till varandra av öppenhjärtiga tankar, lokalt skvaller och läsupplevelser. Paket med nyutkomna böcker skickas troget av Selma liksom färgglada vykort från Neapel, Kairo och Jerusalem. Från den nya bostaden i Falun och senare från Mårbacka fortsätter korrespon-densen i båda riktningarna. 

   Det är omvittnat att Selma plågades av de många brev hon fick och som hon kände sig tvungen att besvara. Hennes klagan framskymtar även i breven till Anna och Elise, men det gäller förstås inte dem utan affärsbrev och tiggarbrev från okända. När Anna inför en svår operation oroar sig för sin ekonomi, kommer Selma snabbt, resolut och generöst till hjälp och breven mellan väninnorna växlas med bara någon dags mellanrum. Som en kommentar kan jag förresten tycka att man förvånas över den snabba och säkra postgången för hundra år sedan. 
   I november 1913 skrevs det sista brevet i denna första volym. Då är de exempellösa framgångarna med fr.a. Jerusalem och Nils Holgersson sedan länge ett faktum och Selmas inkomster från böcker och nobelpris har möjliggjort återköpet av Mårbacka. Nobelpriset 1909 hade föregåtts av väninnornas och andras spekulationer under åtminstone två års tid. Det råder inget tvivel om att Selma verkligen mer eller mindre utgick från att priset skulle bli hennes en dag. Detsamma menade förstås Anna och Elise. När Svenska Akademiens val var ett faktum men ännu ej offentligt skriver Selma till Elise i ett födelsedagsbrev den 16 nov. 1909 : 
 

"Min kära vän, nu skall jag göra något originellt. Jag skall gratulera dig med att tala om en glad nyhet om mig själv. Det är sant detta, som tidningarna gissa, att jag fått Nobelpriset i år helt och odelat. 139 000  82 öre. Men du skall inte tala om det för någon, för jag har inte rättighet att utsprida saken, utan är strängeligen förbjuden detta. Men jag tycker, att när jag vet något, som jag är viss om att du skall bli glad åt, så  kan jag inte sitta och tiga med det. Isynnerhet som det nog är ute i tidningarna redan, men du skall verkligen inte tala om det. Ja, för tant (Elises mor) och Anna Oom, de kunna nog tiga, men inte vidare."
 

Som jag tidigare antytt finns det en del att säga om boken yttre form. Karin och Christer Strandberg som står för formgivning, bilder och montage, har en lång meritlista. De har vunnit flera pris för sina böcker och det är bara självklart att denna fått Kungliga Bibliotekets utmärkelse Svensk bokkonst 2009. Det är en sann glädje att bläddra i en så utsökt vacker bok, där varje sida är genomtänkt och vacker. Bildmaterialet är överväldigande: porträtt, kartor, annonser, tidningsklipp, handskrifter och mängder av foton ur det lokala bildarkivet - allt återgivet enastående flott i fråga om färg och layout och på papper av högsta kvalité. Man inser också lätt att det ligger mycket arbete med research bakom det hela. 
   Nu ser jag fram mot den redan aviserade del 2, omfattande åren 1914-1937. Där utlovas också det nödvändiga personregistret. Sammanfattningsvis: ett mycket värdefullt tillskott till Selma Lagerlöfs biografi, men mycket, mycket mer! 
Recensent: Eva Fredriksson 
 

Lagerlöf, Selma, The Saga of Gösta Berling. Translated by Paul Norlen; introduction by George C. Schoolfield. London: Penguin Books, cop. 2009. 399 s. (Penguin Classics) – He

Att Gösta Berlings saga nu ingår i Penguin Classics får väl ses som ett erkännande av hennes storhet även i den engelsktalande delen av världen. Tror mig ha läst någonstans att en anledning till att hon inte slog igenom riktigt i England och USA är att översättningarna inte varit bra. I en kommentar skriver översättaren Paul Norlen, ”past winner of the American Scandinavian foundation Translation Prize” att någon nyöversättning av hela verket har inte givits ut sedan 1918. Paul Norlen dedicerar f.ö. sin översättning till minnet av Göran Tunström, som han benämner ”a fine novelist and a stalwart champion of the works of Selma Lagerlöf”! Som brukligt är, när det gäller Penguin-böcker, inleds boken med ett långt förord, en introduktion. Den är författad av George C. Schoolfield, professor emeritus i tysk och skandinavisk litteratur på Yale. Föga överraskande verkar professorn väl insatt i sitt ämne, fast några uppgifter i framställningen kan ifrågasättas – som att Selma Lagerlöf var femton år, när hon började på Högre lärarinneseminariet i Stockholm, för bevisligen var hon minst sju år äldre! Fel är det likaså att Valborg Olander, skulle ha varit en väninna från Landskrona-åren, eller att hon, Selma L., förvandlade Mårbacka till en ”profitable farm” (den kostade henne istället mycket pengar!). Om hon verkligen kan berömmas för ”bringing Jewish interectuals, such as … Nelly Sachs, to safety in Sweden” är tvivelaktigt men att  hon medverkade till Nelly Sachs – och Walter Berendsohns – räddning är säkert sant. George C. Schoolfields introduktion är mycket läsvärd och inte minst glädjande är att han nämner Riccardo Zandonais opera I cavalieri de Ekebų, som alltså bygger på Gösta Berlings saga, i positiva ordalag. Musikteatern, som numer kallas Värmlandsoperan, hade ju framgång för en del år sedan med ett framförande av operan. Någon bedömning av översättningens kvalitet vågar jag mig inte på, särskilt som jag bara bläddrat lite i boken!, men så här börjar storyn i alla fall: ”At long last the minister stood in the pulpit”.  Skulle verka konstigt med ”on the pulpit”, men så heter det ju ibland i svenska utgåvor utan att man finner det särskilt störande! Boken finns bl.a. att köpa på Mårbacka. När griper sig Hollywood an att filmatisera detta dramatiska mästerverk? 

Bengt Åkwerblom

 

 Larsen, Britt Karin, Det vokser et tre i Mostamägg. Oslo: Cappelen Damm, 2009. 187 s. – Hdb

Britt Karin Larsen är ett känt författarnamn i Norge men lite översatt till svenska. I föreliggande novellartade roman utspelas handlingen i huvudsak i Nordvärmland och en av huvudpersonerna är en historisk person, Emanuel Branzell (ofta utpekad som förebild till Gösta Berling!), fast han nämns aldrig vid namn. Förhoppningsvis blir den här boken översatt till svenska. En utomordentligt fin skildring av några människor på finnskogen för 150 år sedan och deras strapatsrika liv och leverne.!

 

Larsson, Björn, Båtar på Vänern. 3. Säffle: B. Larsson, 2009. 360 s. – Prc

I tredje delen av Björn Larssons imponerande bokverk beskrivs 472 båtar. Totalt omfattar hela verket cirka 800 båtar och det är på 1 000 sidor! S-E Dahlström i Säffle-Tidningen framhåller i sin presentation av boken att författaren lyckats med något som är svår konst, nämligen att ”servera ett omfattande facktamaterial på ett lättillgängligt sätt. Här finns uppgifter om registreringsnummer, varv, mått, hemort, redare, behfälhavare o.s.v., men det finns också berättelser om de flesta fartygen.” Tilläggas skall att Björn Larsson endast tagit med båtar som hör till värmlandsdelen av Vänern.

 

Larsson, Kenneth, Finnättlingar från Slobyn. En släktkrönika i 3 delar över Jöran Simonssons ättlingar. 2, [Marit Jöransdotter]. Arvika: Ancestor, 2009. 682 s. – Ldz Simonsson

Första delen av Kenneth Larssons gigantiska släktkrönika utkom för tretton år sedan och var på 430 sidor! Boken anmäldes i Släkt och Hävd 1997 av Mats Sjökvist, som gav den en två sidor lång beskrivning. Av den framgår bl.a. att 1594 kom en Jöran Simonsson Luoainen (eller Lajoinen), född cirka 1594, till Mangskog. 1640 blev han ägare till hemmanet Sloby i samma socken. Sångarkusinerna Håkan och Erland Hagegård verkar var de mest kända personerna i släkten från Slobyn. Andra delen innehåller 14 000 namn och släktforskaren-författaren förutspår på bokens baksida att hela utredningen troligen kommer att omfatta 30 000 namn! Arbetet med föreliggande verk har uppskattningsvis tagit 10 000 timmar uppger han. Det låter svindlande mycket men är säkert sant!

 

Lerin, Lars, En liten konstnär. 172 s. Sthlm: N&S, 2009. – Ibz Lerin, Lars

Den 17 september utkom boken alla lerinälskare på bokmässan i Göteborg sprang benen av sig för att komma över i Värmlandsmontern, men redan på andra dagen, en dag innan han själv skulle framträda i montern, var föreningens alla 50 exemplar sålda – likaså alla ex-en i förlagsmontern! LL berättar i ord och mer än 200 akvareller om sin barndom och begynnande ungdom, då han upptäckte både konsten och kärleken. Han är som bekant en mästare både vid staffliet och ordbehandlaren. I VF tror Lena Bonnevier att detta är hans bok nr 50 och det är nog sant, om det nu inte är den 51:a?

 

Lerin, Lars, Sju resor, nio liv. Östra Ämtervik: AlmaBok, 2009. 278 s. – Ibz Lerin, Lars

AlmaBoks andra bok sedan starten för ett år sedan. Bakom namnet döljer sig förstås Alma Löv Museum. Sju resor, nio liv är en bjässe till bok, vackert formgiven av Maritha Frykelid och Lars Lerin. Den innehåller anteckningar från resor konstnären gjort under de senaste tjugo åren i Grekland, Italien, Egypten, Island, Ukraina, Skottland m.m. Lars Lerin har en speciell, impressionistisk stil, som gör honom alltid så rolig att läsa. Därtill ett överdåd av målningar och ett och annat foto.

 

Liljemark, David, Boltzius. Sthlm: Ordfront/Galago, 2009. 361 s. –  Hci

Om Sveriges mest berömda helbrägdagörare, Fredrik August Boltzius (1836–1910) har David Liljemark gjort en dråplig serie, men själva serien omfattar bara 100 sidor, övriga 261 sidor består av fotnoter till snart sagt varje ruta! Förmodligen det originellaste seriealbum som utkommit – på svenska i vart fall! Han har nosat upp allt (praktiskt taget), som finns skrivet om denne så omskrivne man i helbrägdagörarbranschen – omskriven i Sverige  och Norge, där han tydligen var mycket uppskattad, i Finland, Tyskland och USA! Uppenbarligen har David Liljemark lagt ner lika mycket forskningsarbete på detta album som  vore det fråga om en doktorsavhandling! Han har inga höga tankar om sin släktings (!) förmåga att bota men menar likt mången annan att denne ändå var en hederlig själ, som var i god tro och verkligen trodde på sin förmåga att kurera. Det är nog sant som det står i förlagsreklamen om detta annorlunda seriealbum att Liljemark ”tar både den svenska historiska serieromanen och Boltziusforskningen upp till en helt ny nivå”. 

 

Lindblom, Henry, Från hopplöshet till framtidstro. Mangskog: Ancestor, 2009. 191 s. – Lz Lindblom, Henry

Henry Lindblom var pressmed men tvingades sjukskriva sig. En arbetsskadeutredning gjorde gällande att förslitningarna han fått var en arbetsskada men att det inte gav honom rätt till livränta. Livräntan skulle täcka 36 procent av den förlorade inkomsten medan sjukersättningen uppgick till 64 procent. Han klagade hos länsrätten och fick rätt men livräntan betalades inte ut automatiskt utan han tvingades fortsätta processa för att så småningom få rätt. Denna sorgliga historia skildrar Henry Lindblom i form av en dagbok. Han hoppas att boken ska bli andra till hjälp som hamnat i en liknande kafkaartad situation.

 

Lindell, Unni, Mörkermannen. Övers. Margareta Järnebrand. Sthlm: Piratförlaget, 2009. 394 s. – Hc

Unni Lindell är norska och deckarförfattare – tydligen populär sådan även i Sverige att döma av alla översättningar till svenska som finns. Mörkermannen är den enda bok av henne jag läst och det är en påhittig och välskriven historia. Utredningen tvingar utredarna att avlägga ett besök i Kristinehamn men deras Kristinehamn har nästan inga likheter med verklighetens, något som exempelvis Britta Stake i VF hakat upp sig på – inte utan skäl. ”Väldigt irriterande, något som stör läsupplevelsen av en riktigt bra bok som är både välskriven, klurig och spännande” , skriver hon. Rubriken på hennes recension lyder nog så riktigt: ”En klurig Unni Lindell går vilse i Kristinehamn”. Även en utombys kan känna sig lite störd av den geografiska förvirringen men förberedd på vad jag skulle råka ut för, tog jag det inte så hårt!

 

Lundkvist, Gunnar, Kunskapsresan. En upptäcksfärd i automobilen Gunatti kors och tvärs i Värmland. Krhmn: Norlén&Slottner, 2009. 256 s. – Ncag

En turisthandbok om Värmland för yngre läsare är det Gunnar Lundkvist åstadkommit och säkert kommer den att välkomnas av många föräldrar och lärare och åtskilliga ungdomar. Tillsammans med sex barn far författaren Värmland runt – imaginärt – och  besöker alla länets 16 kommuner + Karlskoga och Degerfors. Som vanligt spar inte Gunnar Lundkvist på illustrationerna men det är förstås riktigt – vi barn av TV-åldern bär på ett outsläckligt begär efter bilder. Resan går från kommun till kommun och efter en snabbpresentation av kommunen får vi stifta bekantskap med de märkvärdigheter den har att bjuda på. Författaren missar ingen sevärdhet men prioriterar förstås sådana som kan intressera barn och ungdomar. Layouten kan bli lite rörig och jag är ingen vän av författarens vana att titt som tätt bearbeta bilderna digitalt även om det ibland kan vara motiverat för tydlighets skull. En grandios värmländsk guidebok, som även vuxna kan ha glädje av att bläddra i  – har jag märkt för egen del.

 

Långt borta och nära. Karlstads segelsällskap 125 år. [Jan-Eric Edström har sammanställt  och redigerat boken]. Kd: Karlstads segelsällskap,2009. 107 s. – Rb

1884 bildades Karlstads segelsällskap och man kan undra om det inte är den äldsta, ännu existerande, värmländska idrottsklubben? Föreliggande verk är den femte historiken i bokform. Den första utkom redan 1904. Långt borta och nära innehåller berättelser om allehanda mer eller mindre äventyrliga seglatser.

 

Löfgren, Lars. Teaterladan. Resonans. Lars Löfgren berättar. Sthlm: Akleja förl., 2009. 173 s.

Alldeles till jul utkom teater- och museimannen Lars Löfgren ut med en ny bok, en tillbakablick med kommentarer om nutid och framtid. En högst synpunktsrik bok om svenskt kulturliv – engelskt också förresten! –  av idag och igår! Lars Löfgren är ju mannen som lärde svenska folket att se på teater – som chef för den nybildade TV-teatern på 1960- 1970- och 1980-talen, men han var också chef för Dramaten i 12 år och i flera år för Nordiska Museet. Vad han inte vet om svensk teater kan knappast vara värt att veta! För närvarande har han en del att stå i inför den 19:e juni – han är nämligen kabinettskammarherre vid svenska hovet!

Han skriver inledningsvis att det ä rinte en dagbok han skrivit (det som en annan berömd man i branschen blivit så berömd för!)  Och det är inte en blogg! Han skriver helt enkelt ”för den som av en händelse råkar läsa vad jag skriver.” 

   Många är de kulturpersonligheter han lärt känna under årens lopp och ofta har han viktiga saker att förtälja om dem, men om Run-Janne, en idol för alla oss som läste nordiska språk i Stockholm, kan LL ”konstatera en enda absolut sanning om honom: han hade litet huvud”. Det förhöll sig nämligen så att han ärvde hans mössa i den av Kar de Mumma glorifierade Stadsbudskåren! Men oftast är tonen mindre lättsam och inte så sällan kan han bli ganska så besk, när han kommenterar tidens många oskick. Något som han djupt beklagar – exempelvis – är nedläggningen av Dramatens elevskola. När det kom på tal vid ett tillfälle frågade LL Ingemarg Bergman: ”Vad var det för en idiot som sparkade ut elevskolan från Dramaten?” Bergman såg lite förvånad ut och svarade: ”Det var jag”!

   En hel del handlar om Strindberg – förstås – och ett fynd i sammanhanget är en intervju med Den Store, som Lars Löfgren hittat i Bonniers månadshäften, januari 1909. En liknande, ”djupborrande” intervju han har med i sin bok rörande Gösta Ekman d.ä., en intervju han hittat i någon veckotidning, fast den är kortfattad, nästan enordig! Notabelt är att Gösta Ekmans favoriträtt var kalvdans, något nog få personer under de 70 njutit av, men en fest för smaklökarna är en gulglänsande kalvdans med mandelsmak! Att favoritdrycken skulle vara ”svagdricka! låter däremot  som ett stort skämt!

   Strindberg har aldrig slagit igenom i England till skillnad från Ibsen, den välplanerade intrigens mästare! Han kallas ”The bedevild viking” (bedeviled = besatt, plågad) i en biografi från 1930, vilket antyder något om hur engelsmännen uppfattade och kanske uppfattar honom.

   Rätt många sidor handlar om Lars Forssell och föreställningarna till hans minne på Dramaten och Vasan. Han påpekar att dennes översättningar av de franska visor han blev så berömd för är mer än fria, ja det var ”knappast ens tolkningar”!

   Lars Löfgren går till angrepp mot tidens vana eller, kanske snarare, regissörers ovana att förvandla teaterpjäser till nästan oigenkännlighet. I många fall borde inte Shakespeare eller Strindberg stå som pjäsförfattare – ”fritt efter” den eller den vore riktigare. Den som upplevt Carmen (möjligen kanske inte hon själv men någon i pjäsen)  åka motorcykel med tända strålkastare i slingor ovanför scenen och i samma pjäs fått lyssna till den berömda duetten i Pärlfiskarna, är absolut beredd att hålla med Lars Löfgren. ”Regissörerna blev under 1900-talet en grupp som fick, eller snarare tog sig allt större rättigheter att tolka och utforma författarens text med hänvisning till konstnärlig frihet”, skriver han bl.a.

   Han är också kritisk till SvT. ”Det är fullt möjligt att använda televisionen för det bästa av mänsklig kommunikation och inte som en social avfallstunna” Hårda ord men visst är det mycket som man skulle vilja klaga på, en slentrianmässig nyhetsförmedling – hur många miljoner gånger har vi inte fått se bilder av bombdåd världen över, bilder som inte vittnar om annat än elände – och en teater, som ofta består av kriminaldramer av tvivelaktig kvalitet. Domstolsreferaten är ett annat alltför ofta förekommande inslag i Aktuellt och Rapport – vad ger det oss tittare, ska vi leka domare i målet, väl insatta som vi blir? Nyhet är något som ”förändrar vår syn på samhället idag och för framtiden”. Därvidlag har Lars L. alldeles rätt!

   Lars Löfgren inte bara skriver poesi utan läser också poesi och återger strofer ur världslitteraturen men framför allt ur den svenska lyrikskatten. Att han uppskattar Karlfeldt (och Pröysens ”Du ska få en dag i mårå…”) gläder mig mycket. Han har skrivit mycket som är vackert, ex. den magnifika Träslottet. Och visst måste det ha varit han, som inspirerade Astrid Lindgren till dikten om den ”unge, fattige bonddrängen”?

Att kulturen blivit alltmer en ekonomisk resurs är förstås inget som gläder författaren – minst sagt!

   Lars Löfgren med fru Anna-Karin har sitt hem på Djurgården men nästan lika mycket vistas de uppe på Lars fädernegård Finngården i Ekshärad, där de har djur och natur alldeles inpå knutarna. Där finns också bokens Teaterladan, som alltså inte ska förblandas med Leif Stinnerboms och Västanås teaters ”lada” i Rottneros!

   I Värmland är de således ofta men inte bara i Teaterladan. Bland annat besöker han och Anna-Karin den nerbrända platsen för ”en av Sveriges vackraste och viktigaste byggnader” och menar därmed förstås Södra Råda ödekyrka. Att byggnaden – som han skriver – skulle ha tänt eld på sig själv, kan dock inte vara sant med tanke på att den s.k. Sabina-mördaren på sin tid erkände att han brände ner kyrkan – varför i alla världen kan man fråga sig?

   Lars Löfgren besöker vid ett annat tillfälle Carl Jonas Love Almqvists bygder i Köla och Skillingmark. Almqvist bildade faktiskt ”det första gröna kollektivet i Sverige”, såvitt är bekant i alla fall. Att Almqvist et consortes skulle ha bott så länge i Värmland som fem år som LL uppger är dock felaktigt. Om jag inte minns fel så lämnade den gode dannemannen Stockholm i slutet på januari 1824 och var åter i Kungl. huvudstaden redan i augusti året därpå.

   Lars Löfgren avhandlar allt i sin bok. Om Nobels fredspris till Barack Obama skriver han – och har så rätt – att ”det är som att ge någon guldmedalj för att han tänkt slå världsrekord.”

Av Lars Löfgren kan man också lära sig att spansk peppar går alldeles utmärkt att odla i Värmland, för att inte tala om i Ukraina! I Spanien trivs den däremot inte alls!

   Lars Löfgren har i tidigare sammanhang beklagat den sjukdomsstämpel framstående litteraturvetare och psykiatrer satt på Gustaf Fröding och han tar upp detta också i sin tänkebok – men han är alldeles för sent ute med sin kritik såvitt jag kan förstå. Nutida Fröding-forskare som Johan Cullberg, Staffan Bergsten, Knut Warmland och – tar jag för givet – Germund Michanek har alla ”friskförklarat” skalden; alltså, de menar att någon sinnessjukdom fanns inte i släkten Fröding och skalden själv var det inte sinnessjuk, däremot tidvis svårt alkoholiserad  och märkt av det. Hans första år utan både mor och far kan – menar Cullberg eller Bergsten – ha satt sina spår i hans psyke, fast det är ju inte sinnessjukt. Vad gäller vetenskapens syn genom åren på sinnessjukdomars ”nytta” för konstnären/författaren  har den intresserade mycket att hämta i Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2008. F.ö. är jag  heller inte jag så säker på att Frödings betydelse för den svenska moderismen var av den avgörande betydelse som Lars Löfgren förfäktar. Därom tvista ju de lärda – än så länge.

För en gammal värmlandsbibliotekarie som under årens lopp gått och tittat på några gamla inbundna böcker av en viss Åke Hasselblad, men aldrig kommit sig för att läsa mer än en och annan av hans berättelser om bergslagsliv i forna tider, är det ett särskilt nöje att möta honom i Lars Löfgrens ”ditt och datt-bok” (Ditt och datt är f.ö. titeln på en synnerligen sällsynt skrift av Wilhelm Edgren från 1881.) Åke Hasselblad, född 1870, blev krigsråd och slog sig ner på Djursholm (?). Han dog 1931 men året efter utkom genom John Landqvists försorg hans bok Direktör Trast och annan Djurgårdsfänad. Landqvist betonar i sitt förord att det är en bok för den som älskar fåglar, full av kärleksfulla och noggranna iakttagelser.

Jag hoppas att det framgår av ovanstående att Lars Löfgrens Teaterladan bjuder på nöjsam läsning i nästan alla ämnen utom – ganska lite i alla fall – sport och idrott. Lite synd är det att boken saknar personregister eller någon slags innehållsförteckning. Att boken innehåller flera sidor om en för de flesta ganska så okänd mästare som teaterfotografen Bengt Wanselius förblir en hemlighet för alla utom de som blivit tipsade därom liksom att där står att läsa om Karl XII:es ”propagandaminister” Olof Hermelin från Filipstad, sannolikt mördad av ryssen efter Poltava. Värre är att denna kunskaps- och reflexionsrika bok fått en så amatörmässig utformning. Hackig vänstermarginal får inte bli hur hackig som helst, ett och annat bindestreck hade förhindrat det, kursiveringen av lyriska citat är inte vacker, och opassande nog skiljer sig textraderna åt ibland på sidornas fram- och baksida. Inte heller högermarginalen bör vara så hackig som i den här boken – indrag på fyra bokstäver är på fem bokstäver är inte snyggt! Kanske är det författarens avsikt att häftet ska ge intryck av en arbetsbok – men varför det? Det kloka är det sköna värt eller hur Tegnér nu skaldade.

Visse Ni förresten att allas vår Lill-Babs fick hoppa in i en speciell Per Gynt-föreställning på Dramaten och spela mor Åse  - och det med bravur?

 

Magnusson, Jan Henrik, Runt Herrhagsparken på 1920-talet. Kd: Karlstads-Tidningen, 2009. 27 s. – Ncagz Karlstad: Herrhagen

Jan Henrik Magnusson är 93 år gammal. Häromåret tvingades han att hålla sig i stillhet och den tiden använde han till att skriva ner sina barndomsminnen – på dator! Hans skrift är ett värdefullt bidrag till Herrhagens historia, som hitintills inte finns skildrad på övergripande sätt som ex. Orrholmens och Mariebergs. Han minns vad affärerna hette och vad godiset kallades och kommer ihåg namnen på sina lekkamrater – för tänk vad det lektes förr – utomhus! Värdefulla är förstås också de barndomsbilder han illustrerat sin minnesskrift med. Som vuxen blev han f.ö. fotograf på KMW i nära 50 år! Boken, häftet, kan bl.a. köpas på Karlstads-Tidningens redaktion.

 

Magnusson, Ragnar, Nästan hela sanningen. Krhmn: Norlén&Slottner, 2009. 208 s. – Hc

En ny bok av Ragnar Magnusson är alltid en glad nyhet, inte minst när det som i det här fallet är fråga om noveller, för nog är han väl allra bäst som novellist? Nästan hela sanningen innehåller  både tidigare publicerade och nyskrivna berättelser av Värmlands ende arbetarförfattare, som på köpet besitter åtskillig humor! I en entusiastisk recension i NWT skriver Mats Dahlberg om Ragnar Magnussons språk att det är ”robust och vardagligt, han känner sig tydligen inte frestad att plantera verbala blomster.” Men han kan slå an en poetisk ton i sin prosa”, konstaterar Dahlberg och talar om ”avsnitt i dessa läsvärda berättelser som skimrar av en speciell sorts färgrik skrivarglädje.” Sant är att det brukar vara en fröjd att läsa denna berättarglada författare..

 

Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909. Om färgstarka kvinnor i det kommunalgrå. Redaktörer: Ann-Cathrine Haglund, Ann-Marie Petersson. Sthlm: Sällskapet för Moderata Kvinnors Historia, 2009. 229 s. – Occ

För precis 100 år sedan, alltså 1909, beviljades kvinnor rätten att väljas in i kommunala församlingar. Det första valet skedde 1910, då 37 kvinnor invaldes. ”Med föreliggande bok vill Sällskapet för Moderata Kvinnors Historia uppmärksamma detta samt lyfta fram de allra tidigare moderata högerkvinnorna i olika funktioner i kommunerna och deras gärning”, skriver Ann-Cahtrine Haglund i förordet.

Den som tar sig en titt på innehållsförteckningen blir glatt överraskad för av bokens 19 moderata kvinnor är tre värmländskor – fast det är inte alldeles sant. En av de tre, Mary Reuterswärd benämns ”Värmlands Fröja” men slår man upp kapitlet om hennes så visar det sig att hon är ”Västmanlands Fröja”, vilket är något helt annat! Återstår då Märtha Brynolf, som gjorde karriär i Kristinehamn, och Brigitta Sjöqvist, nu över 90 år gammal, men under sin tid verksam både inom kommunalpolitiken i Sunne och i riksdagen och i landstinget.

Märtha Brynolf, född 1868, var från Västergötland, men gifte sig 1898 med en läkare, Erik Bryudolf, som blev förste stadsläkare i Kristinehamn 1906 och samma år invaldes i stadsfullmäktige. Märtha födde fyra barn men återupptog detta till trots sitt journalistiska arbete. Det dröjde ända till 1922 innan hon tog plats i stadsfullmäktige, eftersom det inte ansågs passande att man och hustru inte borde sitta där samtidigt. Av litteraturförteckningen framgår att det finns en del skrivet om henne, bl.a. har hon skrivit en själbiografi: Ur minnet. Memoarbok, 1949, som faktiskt finns i Karlstads stadsbiblioteks Värmlandssamling.

Om Birgitta Sjöqvist skriver förra landstingsrådet Catarina Segersten Larsson. Den som var med på föreningens kulturutflykt för två år sedan till ”Gösta Berlings land”, vilket bl.a. innefattade ett besök på Sundsberg, i Sunne, där Birgitta Sjöqvist bor, vet att hon är en ovanligt skärpt 90-åring, som vet det mesta om den gamla herrgården, Björne i Sagan, och dess roll i Selma Lagerlöfs roman. Hon kom 1947 till Sunne som lärare på realskolan, men drogs snart in i politikens värld. Hon blev ledamot av skolstyrelsen och barnavårdsnämnden och ordförande för Medborgarskolan. 1958 blev hon invald i riksdagens andra kammar som första borgerliga kvinna, men redan två år senare åkte hon ut. Därefter var hon ledamot av landstinget åren 1966-1982. Sedan 1976 har hon suttit i styrelsen för Sundsbergs gård, som hon gjort om till ett museum och kulturcentrum – väl värt ett besök!

 

MossängenForsudden –  förr och nu. Sammanställd av Ewa Gunnarson, Bo Johansson, Lars-Åke Olsson. Munkfors 2009. 173 s. – Ncagz Munkfors

 

 

Myrén, Ingemar, Workshop Värmland. [Av] Ingemar Myrén [fotograf], Maria Fallström, Per Eiritz. Kristinehamn: Stål & Verkstad, 2009. 261 s. – Parallelltext på engelska – P.05

En fotobok av det mest imponerande slag både vad gäller format och bildprakt! I boken beskrivs 33 stål- och verkstadsföretag i Värmlands län och Karlskoga bergslag. ”Ett kraftfullt och viktigt nutidsdokument om stål- och verkstadssektorn i Värmland” skriver Jonny Olsson i NWT om praktverket och han har ju så rätt! Fotografen heter Ingemar Myrén och han ger oss hisnande bilder från de olika verkstadsföretagen och en enkel, pensionerad dessutom, bibliotekarie kan inte annat än häpna över dessa mäktiga maskiner och över att all denna teknik finns inom landskapet Värmlands gränser! Fotomässigt håller boken verkligen en mycket hög kvalité – som Jonny Olsson skriver i sin presentation av boken, som verkligen är något att ta fram och ståta med, när främlingar frågar vad vi har för oss i Värmland – förutom att leva högt på Selma Lagerlöf och andra författares storhet! Boken har en upplaga på 1 300 ex., men den bör gå åt rätt snart. För den relativt kortfattade texten svarar Per Eiritz och Maria Fallström, vilken också formgivit boken.

 

Mörtberg, Matti, Jakt och fiske. Matti Mörtbergs uppteckningar om den skogsfinska kulturen. Sammanställda av Anna Forsberg. Gävle: Veidarvon, cop. 2009. 91 s. – Mx

Om bl.a. värmlandsfinnarna.

 

Möte. [Av] Alma Englund… Kd: Sundsta-Älvkullegymnasiet, 2009. – Hc(s)

De sju bästa novellerna i Sundsta-Älvkullegymnasiets novelltävling 2009 återges i denna bok, formgiven av elever från medieprogrammet.  Vann gjorde Alma Englund med novellen På väg. På andra plats kom Lisa Lödén och på delad tredjeplats Isa Bråten Johansson och Signe Bergström.

 

Nellbeck, Lennart, 25 år med Rottneros AB 1981–2006. LNC förlag, 2009. 160 s. – Qz Rottneros AB

1636 anlades en stångjärnshammare i Rottnafallen och därmed tar detta Rottneros bruks historia sin början. Lennart Nellbeck har i kåserisamlingen Japanska affärer (2000) skrivit mycket underhållande om sin första tid på det konkurshotade bruket. I tio år, från 1981, var han vd för företaget och satt sedan med i styrelsen till 2006. Han är alltså väl insatt i brukets utveckling under dessa 25 år. (Se vidare anmälan i Wermlandiana 2009, nr 3!)

 

Nilsson, Dan, foto, & Akre, Eva, text, The seven wonders of the world. Kd: Deon, 2009. 365 s.

Praktverkens praktverk! Av antikens sju underverk finns bara Egyptens pyramider kvar. Föreliggande, gigantiska och rent undersköna verk tar oss med på en resa jorden runt till sex nya, nåja oftast flera hundra år gamla, ”underverk”. Parallelltext på engelska.

 

Nilsson, Henry, Bunker 145. Polisroman. Kil: LibraArtic, 2009. 203 s. – Hc

Henry Nilsson är pensionerad polis med många år i branschen som mordutredare. Han vet alltså mycket väl vad han skriver om, när han berättar om polisens arbete. Han debuterade som författare i fjol med en polisroman, Pass 21, som bjöd på en ganska intrikat mordgåta och många värmlandshistorier. Boken blev en succé, såldes ut på en månad, vilket inte är så illa med tanke på trängseln på deckarmarknaden! I den nya boken får vi följa arbetet för polisen i Arvika att få tag i en, förstås, okänd mördare. Skildringen av polisens vardag i den normalt tämligen fridfulla småstaden är den främsta behållningen av denna välskrivna berättelse. Lösningen av mordgåtan ställer jag mig dock lite frågande till – är upplösningen psykologiskt rimlig? Å andra sidan, människan är ju en gåta i sig och inget annat…

 

Nilsson, Lars, Arvet. Krhmn: N&S, 2009. 214 s. – Hc

Nionde boken av Lars Nilsson i Sunnemo. Om livet på landet förr handlar hans senaste bok. Författaren är förtrogen med böndernas tillvaro och vi får följa en och så småningom flera släkters öden från slutet av 1800-talet och fram till modern tid, då lantbruksnämnden försöker göra processen kort med de olönsamma (?) småbruken. Det blir väl många namn och öden att hålla reda på men vi får i gengäld en god uppfattning om tidens gång och utvecklingen från handkraft till motorkraft ute på den värmländska landsbygden. Ann Britt Säfström, som skrivit en presentation av författaren på pärmens baksida, framhåller bl.a., att författaren ” alltid står på den svages sida” och det är alldeles sant. När jag recenserade Lars Nilssons förra bok Ormen i paradiset, kritiserade jag hans språkbehandling, men här är den mycket bättre, ja, riktigt  bra, när man betänker att han inte lärde sig läsa och skriva förrän i 40-årsåldern och nu är omkring de sjuttio! 

 

Norrhem,  Erik, Ung i Torsby på 1940-talet. Kd: Förf:s förl., cop. 2009. [50] s. – Ncagz Fryksände: Torsby

I ett tidigare häfte har Erik Norrhem berättat om sin uppväxt i det lilla brukssamhället Brättne utanför Arvika. 1940 flyttade familjen till Torsby municipalsamhälle, där han började i kommunala mellanskolan, vilket var detsamma som fyraårig realskola. Med Hermods-hjälp blev han student 1947 och året därpå började han läsa nordiska språk i Uppsala tillsammans med bl.a. Lars Furuland. Han berättar om skolan och lärarna, om krigsårens besvärligheter (de kalla vintrarna bl.a.), torsbymârten, SK Bore, fiske (”slom och ål”). Trivsam läsning. Därtill  kommer de många illustrationerna, fotografier och egna teckningar och målningar. Bland lärarna nämner han David Arill, som var ”lätt kolerisk” men nämnas bör dessutom att han var en flitig folklivsupptecknare och författare till boken Två års påföljd (1934), som lär vara en värmlandsskildring. I kapitlet om hur han blev fryksdaling skriver Erik Norrhem att han snart efter sin ankomst till Torsby förstod , ”att en fryksdaling var lite förmer än andra värmlänningar”. Framgångar på löparbanan kom honom emellertid att snart accepteras som just fryksdaling!

 

Nya sagor och sägner i Värmland. Värmländska Författarsällskapets sjunde antologi. Kil: LibraArtic förlag, 2009. 106 s.  – Hc(s)

Tjugo värmlandsförfattare har bidragit med en eller två korta berättelser, inkl. några dikter, i antologin. Praktiskt taget alla berättelserna har värmländsk anknytning men de är verkligen av mycket skiftande kvalitet. Att hitta på nya sagor och sägner är tydligen inte det allra lättaste. Som så ofta är det Ragnar Magnusson, som är roligast – på andra plats kommer Peter Olausson med en något vildsint skröna, som ska förklara namnet Löfbergs Lila Arena på karlstadsbornas älskade ispalats. Inte heller så oävna är Sture Nordwalls vision av Karlstads centrum nattetid eller Maria Helinger-Shálans novell om The magic summer -68, fast i en klass för sig står Ismael Atarias långa dikt Mellan oss och riksväg 62, må vara att den skulle  komma allra bäst till sin rätt, när han själv läser upp den så som bara han kan!

Utgivaren, Värmländska Författarsällskapet, har numer cirka 200 medlemmar. Ordförande är Anita Andersson, Gunnarsbyn, 671 94 Brunskog, 0570-52320, 070-5734909, vilken gärna ser att envar intresserad av boken eller föreningens verksamhet hör av sig till henne.

 

Odhner, Gunnar, Jag tänker på Ludwig Igra. Ur skrivbordslådan (projekt). Arvika: Poem förlag, 2009. 48 s. – Hc.03

Detta är Gunnar Odhners tredje diktsamling på kort tid. Dessutom utkom han med en roman Wittgensteins rakkniv” i fjol höst. Wittgensteins tänkande utgör grunden för den nypensionerade filosofilärarens världsuppfattning. Han skriver i förordet att ”Vi kan därför inte använda språket för att förstå världen, förrän vi inser att det är ett haltande och trasigt redskap. Alla ord innehåller det praktiserade samhället.” Men, ”vill vi finna sanningen måste vi vara den.” Detta budskap hamras in utan ett uns av tvivel diktsamlingen igenom och han formulerar sig väl, skalden, fast kan han ändå inte själv kallas romantiker ā la Edith Södergran, när han skriver att ”Inga andra världar är möjliga / än de omöjliga”? ”Resten är romantik för dammiga poeter”, tillägger han därefter! Det vore frestande att citera flera  versrader men jag nöjer mig med två exempel: ”Om vi levde skulle vi verkligen / bekymra oss om döden?” och ”Den som är liv kan inte säga vad liv är / Den som inte är liv säger det”. Men vem är då denne Ludvig Igra, som författaren tänker på? Ja, han är visst författare till en bok med titeln Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet.” Författaren gillar inte – avskyr kanske ett bättre ord? – den uppfattning om människan som han ger uttryck för i sin bok.

 

Odhner, Gunnar, Wittengensteins rakkniv. Roman. Nimrod förlag, 2009. 239 s. – Hc

Författaren är pensionerad lärare. Tingvallagymnasiet i Karlstad har varit hans arbetsplats. Han är författare till bl.a. några diktsamlingar. Detta är hans första roman och handlar om en lärare i filosofi i ”en värmländsk stad”. Denne låter sina elever studera en endaste filosof, nämligen Ludwig Wittgensten och, närmare bestämt, dennes tanke, att ”det som hör till världens väsen kan språket ej uttrycka”. Det låter måhända torrt men VF:s Mats Parner karaktäriserar boken som inte bara skarpsinnig utan också roligt underhållande med fina lärarporträtt.

 

Ohlsson, Monica, I mystikens och känslornas värld. Tavlor, dikter och skulpturer. Kd: Förf:s förl., 2009. 78 s. – Hc.03

Författaren är född 1948 i Oleby, söder om Torsby. Hon älskar djur skriver hon på bokens baksida och det framgår av både dikterna och de många lerskulpturerna, som utgör bokens illustrationer + målningarna i olja. De sistnämnda är inte riktigt i min smak men kanske gillas de av dem, som är lite svaga för drakar och vampyrer och andra mörksens makter? Varje uppslag består av en bild och en dikt och på så vis är boken lika mycket en konstbok som en diktsamling. Hon behandlar ämnen som moderskap, lycka, depression, hat, förälskelse, meningen med livet m.m., allt väl värt att begrundas. Hon är en duktig rimmare och humor saknar hon heller inte men frågan är väl om hon inte är bättre som konstnär än som versmakare? I förordet skriver hon något som jag är helt enig med henne om: ”Jag tror tystnaden måste ta sin plats tillbaka för att fantasi, skapande och själslig ro ska gro.”

 

Olausson, Peter, Den röda klänningen. Värmlands Nysäter: Enebyförlaget, 2009. 111 s. – Hc.03

Den som känner Peter Olausson som den mångkunnige arkivarien och den spränglärde värmlandshistorikern kan måhända bli lite överraskad av denna diktsamling, som – med hans egna ord – ”är en samling av berättelser, som utspelar sig under nätter och dagar i några av jordens många vrår och vinklar. Det handlar om resor – fysiska och mentala – och det handlar om möten, det enda som betyder något i livet som vi alla lever. Diktsamlingen är indelad i fem kapitel med de fantasieggande rubrikerna Hissa segel, Stänk av sol och lava, Kalla stränder, Americana, Tid för drakar. En ovanligt tjock diktsamling men den spritter av liv och av rörelse och vitalitet och är alls inget inget sömnpiller utan mer likt en energidryck.

 

Ollikainen, Klara, Johanna och Timo. Berättelse. Vivenda förlag, 2009.  – Hc

Med denna bok debuterade ifjol Klara Ollikainen, 14 år, som författare. Det är berättelsen om två flickor, Johanna och hennes bästa kompis Bea, som åker på sommarläger, ett äventyr som leder till nya bekantskaper och upplevelser men framför allt upptäckten av fantasins kraft. Så tycker Lena Richardsson i NWT, som också intygar att boken är mycket välskriven.

 

Olofsson, Gösta, Historia och hembygd i västra Värmland. Arvika: Förf:s förl., 2009. 64 s. –  Ncag

Författaren kan sin hembygd, västra Värmland, på sina fem fingrar och har skrivit och gett ut åtskilligt om dessa gränsbygder. I föreliggande skrift kan man säga att han sammanställt sitt vetande i ämnet. Boken, i format A4, innehåller ett tjugotal uppsatser om människor och miljöer i Västvärmland – Ögårn i Västra Fågelvik, gården i 1800-talsskick, Elis i Tasere, Almqvist i Köla, Gustaf Schröder, Håkan Håkonssons saga och mycket mera – som unionen Sverige–Norge och krig och fejder i äldre tid mellan folken. Boken är rikt illustrerad, nästan genomgående i färg. Läsning som inte bara  nordmarkingar och jössehäringar kan ha glädje av!

 

Olsson, Bertil, Värmländska porträtt- och bildgravstenar – främst 1600-tal. Edsvalla: Förf:s förl., 2009. 240 s. – Id

Författaren presenterar i boken 70 bildstenar och 24 porträttbildstenar, som han hittat i kyrkor och på kyrkogårdar i Värmland. Med porträttgravstenar menas förstås stenar, som på något vis återger den döde.  Bildgravstenar saknar de porträtterade gestalterna men kan – som författaren skriver – vara nog så rikligt figurligt uppbyggda.”  Bertil Olsson nämner i förordet att han utgått från det material som Värmlands förste landsantikvarie, Helge Kjellin, efterlämnat och att gå igenom dennes arkiv har varit ett riktigt forskningsarbete. Naturligt nog har gravstenar av det här påkostade slaget varit vanligast runt Vänern och i delar av Bergslagen. (De är, som Sven L-O Johansson skriver i VF, minnen från Sveriges stormaktstid). Karlstad saknar överraskande nog helt sådana här gravvårdar, några finns dock  i Alsters kyrka. Kristinehamn har drygt tjugotalet stenar! I princip varje sten är avfotograferad. Boken avslutas med ett personregister. Bertil Olsson har med detta verk lyft fram ett annars ganska bortglömt, värmländskt kulturarv. En kulturgärning som vi har all anledning att vara honom tacksam för!

 

Olsson, Bertil, Smidda järnkors i Segerstad. En dokumentation. Edsvalla: Förf:s förl., [2009?]. 44 s. – Id

Noggrann beskrivning av varje kors + foto av detsamma. Järnkors finns lite varstans i Värmland – inte bara i Ekshärad, fast där är de flest, över 400!

 

Olsson, Lars-Erik, Vita jungfrun – och andra gestalter från 1800-talets kyrkohistoria. Visby: Books-on-demand, cop. 2009. 101 s. – Cj-c

 Boken är av värmlandsintresse så tillvida att den förfärlige giftmördaren, kyrkoherden Anders Lindbäck i Silbodal (Årjäng) finns med bland de gestalter författaren skriver om. En annan är Anton Niklas Sundberg, som i några år i början på 1860-talet var biskop i Karlstad, innan han blev ärkebiskop. Det var han som ”svor och släkte” när Karlstad brann ner 2 juli 1865. Historierna kring denne svärjande biskop är legio.

 

Olson, Stig, Stig Olson. [Kristinehamns konstmuseum 2 maj–30 augusti 2009]. [Redaktör: Stefan Westling]. Krhmn: Kristinehamns konstmuseum, 2009. 96 s. – Ibz Olson, Stig

Boken visar den samling på drygt 60 konstverk, gjorda åren 1973 till 2000, som Stig Olson  donerat till Kristinehamns konstmuseum. Hela donationen visades sommaren 2009 och med anledning därav framställdes denna förnämliga katalog, som förutom alla konstverken innehåller ett förord av intendenten Johan Magnusson och en uppsats av Stefan Nilsson: Silverryggen. Johan Magnussons karktäristik av Olsons måleri förtjänar att återges. Hans skriver om ”den positiva energi som strålar ut från bilderna trots att de ibland behandlar ganska svåra och tunga ämnen.” Men där finns också ”en lekfullhet och en sensualitet mitt i allvaret som avväpnar tungsinnet.”

 

Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2009. Redigerad av Mats Wahlberg… Uppsala: Ortnamnssällskapet i Uppsala, 2009. 102 s. – Fc(p)

I senaste numret av Näverluren. Medlemsskrift för Värmlands hembygdsförbund, presenterar Peter Olausson ”Nya rön om värmländska ortnamn.” Dessa rön har han hämtat ur Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2009. I den skriver bl.a. Lennart Elmevik om sjönamnet Skagern, som han menar är ett gammalt namn på Letälven med betydelsen av ett vattendrag som livligt väller fram. En annan forskare är Staffan Fridell, som tar sig an andra namnformer på skag som Åskagen i Gustaf Adolfs socken. Grundbetydelsen kan här vara ”utkantsjö” eller ”avsides liggande sjö”. Årsskriften finns att låna på Karlstads stadsbibliotek, som får den som gåva från Föreningen Värmlandslitteratur, som i sin tur erhåller den från sällskapet i utbyte mot vårt medlemsblad!

 

Papper och massa i Värmland. [Av] Lennart Stolpe (redaktör), Carl Håkansson, Lennart Källén, Hasse Olsson, Alf Svensson. Sthlm: Skogsindustrierna, 2009. 461 s. (Skogsindustriernas historiska utskotts skriftserie) – Pi

Antalet bruk som skildras är 51 stycken. Detta är, skriver författarna i förordet, ”i särklass flest av alla böckerna i denna serie och bokens fysiska volym har satt en gräns för hur omfattande beskrivningarna har kunnat göras.” Sju bruk finns kvar av de 51! Sven-Erik Dahlström skriver om boken i Säffle-Tidningen  bl.a. , att ”det är 1,7 kg faktaspäckad dokumentation, men med plats även för målande tidsbilder och personporträtt”. Och han tillägger att ”parallellt med skildringar av bruken och deas produktion ges också en bild av personerna bakom dessa. Brukshistorien i Värmland är fylld av många färgstarka personligheter.” En av dessa är förstås Christian Storjohann, som grundade Billerud och byggde ut det till en storkoncern. Men även det fackliga arbetet blir uppmärksammat i boken. Det är en påkostad, rikt illustrerad bok med foton, som inte precis är nytagna. Tilläggas skall att den naturligtvis har ett namnregister!

 

Persson, Willy ”Piggen”, Ur Willys tankar. Munkfors: Gamla Bruket, 2009. 51 s. – Hc.08

Diktsamlingen är lite av en memoar på vers, på mål. Han skriver om arbete och fritid, om människor han minns och mera sådant. För munkforsbor bör det här vara en nöjsam läsning. Den som inte är munkfôrsing av vare sig födsel eller ohejdad vana kan däremot tycka att versen är lite ”knövlig”att läsa. Fast så ska man förstås inte tycka utan glädjas över att de finns, som kan och vågar använda sitt riktiga modersmål. De är värda mer att hedras ändå! Dessutom ger han anledning till många goda skratt eller åtminstone stillsamma flin!

 

Petersen, Anders, & Engström, J.H, From Back Home. Sthlm: Max Ström, 2009. 317 s. – Inz Engström, J.H.

En ren bilderbok. Texten består inte av mycket mer än en kort presentation av de båda fotograferna på svenska och engelska. J. H. Engström, numer bosatt i Östra Ämtervik, växte upp i Hagfors, och Anders Petersen, som ”räknas som en av Europas mest betydelsefulla fotografer”, tillbringade några år i tonåren i Karlstad. De flesta bilderna är tagna i Värmland 2008. Övervägande delen av fotografierna är i svartvitt. Förlaget skriver på sin hemsida att boken ”är en av de starkaste fotografiska berättelser som gjorts på många år om ett Sverige fjärran från storstaden” och säkert är det så. Porträtten av både unga och gamla är många men för ovanlighetens skull är ungdomarna i majoritet. Boken ger en bild av Värmland och värmlänningarna som är ganska långt ifrån turistbroschyrernas Värmland, vilket inte är sagt som kritik!

 

Peterson, Britta. Värmländska ord och uttryck gångbara i Hagalund med omnejd. Munkfors: Gamla Bruket, 2009. 24 s. – Fc(x)

Gamla Bruket i Munkfors heter en förening, som på senaste tiden gjort sig bemärkt genom att inom loppet av något år ge ut en hel mängd skrifter. Föreliggande ordbok är  inget stundens verk utan frukten av flera decenniers insamlingsarbete. Britta Persson kom till väroden 1927 och gick bort 1998. Hagalund är en arbetarstadsdel i Munkfors. Om den kan man läsa i Karin Kylbergs förträffliga intervjubok Hårda, gula ärtor (2008). Smeta in någon med snö heter ”kröner” i Munkfors. I Sveriges Radios program Språket behandlades just den företeelsen i våras och tydligen har nästan varje ort sitt namn på företeelsen.
 

Romstad som vi minns, från Klaravik till Bellevue / [Romstadscirkeln, Lennart Fernqvist]. Kd: Karlstads hembygdsförening, 2009. 115 s. (Glimtar från Karlstads historia ; 5)

I och med denna skrift har hembygdsföreningens flitiga stadsdelsforskare hunnit dokumentera 4 stadsdelar i tryckt skick – eftersom Marieberg skildrades extra utförligt av Lennart Edberg et consortes i två häften. I ett femtiotal uppsatser skildras Romstad från 30-talet och framöver. Det är ju en  minnesbok! Ett namn som ofta återkommer är Ivan Norbäcks. Han har forskat i stadsdelens historia och fått ihop ett betydande material, som emellertid inte redovisas mer än delvis här. I boken medverkar han med artiklar som går lite längre tillbaka i historien än vad minnet förmår. Boken ger ett mycket tilltalande intryck och utan att ha hunnit läsa mer än någon enstaka uppsats vågar jag påstå att studiecirkeln gjort ett superbt arbete. Bildmaterialet kommer den här gången mycket bättre till sin rätt än tidigare. Det är säkert förre VF-fotografen och studiecirkelledaren Lennart Fernqvists förtjänst! Ja, Romstad-boken lockar till läsning – Klarälven, Arne Kilsby, järnvägen, Lugnet, Villa Magdebo, Ulleberg, Lusten, Västerstrandskolan är bara några av de ämnen som tas upp i boken, av nästan lika många författare som det är artiklar.

 

Rundgren, Kjell, Herr K:s funderingar. Kd: Alma, 2009. 88 s. – Hc

Kjell Rundgren har vid här laget skrivit åtskilliga böcker, diktsamlingar mest. Här lyser poesin i stort sett med sin frånvaro. I förlagstexten heter det att han ”bjuder framför allt på kärnfulla meningar. Men han gör även utflykter i minnet och kåserar om självupplevda händelser i livet.” Blandat innehåll alltså och det av egensinnigt slag  – förstås! Ett exempel på hans aforismer: ”Den som inte kan erkänna en svaghet – har ytterligare en.”

 

Runestam, Staffan, Biskoparna och kriget. Kyrkliga aktioner under Andra världskriget med särskild hänsyn till Arvid Runestams insats. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag, 2009. 152 s. – Cj-c

Arvid Runestam (1887–1962), uppväxt i Grava socken, efterträdde 1938 J.A. Eklund som biskop i Karlstads stift och kvarstod i denna befattning fram till nyåret 1957. Han anses allmänt ha varit en initiativrik och kraftfull stiftschef och god predikant. Han är känd för sitt engagemang för Oxfordrörelsen men in på 1940-talet svalnade tydligen hans intresse för denna väckelserörelse. Mindre känt är hans engagemang under 30-talet och under krigsåren för fred och ekumenik. Sonen Staffan Runestam har med hjälp av bl.a. sin fars arkiv och ärkebiskoparna Yngve Brilioths, Erling Eidems och Nathan Söderbloms efterlämnade, otryckta handlingar fått fram uppgifter om sin fars agerande i dessa frågor som inte torde vara värst kända. Man kan säga att han var tidigt en varnande röst – liksom Eden och Churchill – utan alla jämförelser i övrigt – för Hitler och nazismen och ett kommande krig. Vältalig i ord och skrift deltog han i det ekumeniska arbetet i Sverige och i Europa och när kriget väl var ett faktum verkade han för både Norges och Finlands sak – mot det nazistiska herrefolket, fast den svenska neutraliteten medgav inte något klarspråk direkt. Svenska kyrkan var ju en del av staten. Intressant läsning men också deprimerande. Alla ägde inte Arvid Runestams klarsyn och mod att verka i enlighet därmed!  

 

Sahlströmsgårdens vänner 2 (2009). Redaktörer: Bengt Johansson och Henrik Torstensson. Torsby: Sahlströmsgårdens vänner, [2009]. 64 s. –  Ib-c(p)

Andra årgången av denna vackra årsbok pryds av Ivan Aguélis oljemålning Annika från 1913. Om förhållandet mellan Anna Sahlström och denne konstnär (kanske en kärlekshistoria?) skriver Henrik Torstensson, som också  berättar historien om hennes flygplan. Arne Vannevik skriver om en visbok utgiven av Föreningen Original-Träsnitt och återger några av Annas illustrationer. För bokens längsta uppsats svarar Elisabeth Lindberg, som porträtterar riksdagsmannen och storbonden Per Sahlström i Utterbyn och hans stora familj. Avslutningsvis uppehåller sig Bengt Johansson vid studiecirkelverksamheten i Utterbyn 1912–1918, som bl.a. Anna Sahlström deltog i. Sahlströmsgården med tillhörande galleri, butik och restaurang hör till det mest besöksvärda vi har i Värmland, så varför inte bli medlem i Sahlströmsgårdens vänner? På köpet får Du denna förnämliga årsbok! Hemsidan hittar Du på www.sahlstromsgardensvanner.se.

 

Scheffer Lindgren, Maria, Från himlen rakt ner i helvetet”. Från uppbrott till rättsprocess vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Kd: Karlstads universitet (distr.),2009. [150 s.]. (Karlstad University Studies ; 2009:23) – Diss. – Vl???

En angelägen doktorsavhandling. Våld går väl inte någonsin att ”avskaffa” men av avhandlingen framgår ändå klart att åtskilligt återstår att göra för att reducera det i nära relationer. Inte minst de rättsvårdande myndigheterna kan bli mycket bättre på området.

   Vad lever vi i för värld, kan man fråga sig. Humanitet, empati är värden som vi alla hyllar och sätter högt och ändå ökar brottsligheten och män fortsätter att misshandla sinar fruar, sambor, fästmöar m.m. i hemmets stilla vrå. Utgångspunkten för denna doktorsavhandling är mäns våld mot kvinnor i nära relationer, definierat som ett globalt samhälls- och folkhälsoproblem, vilket har sin grund i strukturell ojämlikhet i maktförhållandena mellan män och kvinnor. Syftet har varit att få en ökad förståelse för misshandlade kvinnors situation.

   Graverande för rättsapparaten är att författaren kan lägga fram otvetydiga bevis för att förundersökningarna i misshandelsfall inte håller tillräckligt hög kvalitet och att genus faktiskt har betydelse i domstolarna. 

   Hon har genomfört fyra delstudier och den första av dem avser våldsutsatta kvinnors erfarenhet av att lämna en våldsam relation. Flera av dem innehöll dagligt både fysiskt och psykiskt våld. Rädsla var ett centralt tema i kvinnornas berättelser. En faktor som kunde hindra kvinnan från att bryta upp torde vara ganska känd från filmens och litteraturens värld, nämligen pendlingen mellan våld och värme från mannens sida och – givetvis – barnens belägenhet.

   Vad gäller det psykiska hälsotillståndet, föremålet för delstudie två, så skapade våldet förstås starka känslor av rädsla/osäkerhet, bl.a. rädsla för att dö samt känslor av skam och skuld.

   I den tredje delstudien granskade författaren och doktoranden 474 förundersökningsärenden. Lite drygt hälften av de misstänkta männen var av utländsk härkomst och i de flesta fallen var relationen pågående. Bara 25 % av de anmälda fallen gick vidare till åtal men inom det specifika brottet grov kvinnofridskränkning var åtalsfrekvensen 46,8%. Droganvändare åtalades oftare än andra. Anmärkningsvärt nog hölls inte något förhör med den misstänkte i 36,4% av fallen. Drygt 90% av fallen, där kvinnan inte ville medverka, blev nedlagda. Sannolikheten för åtal var fem gånger högre om kvinnan medverkade och cirka femton gånger högre om den misstänkte hade förhörts.

   I den fjärde delstudien undersöks genusrelationens betydelse i rättssalen. Där utfrågas kvinnan om alkoholvanor, sexvanor och psykisk hälsa och om de blivit misshandlade i tidigare förhållande. Det är tydligt att domstolen gärna betraktar det som hänt ur den åtalades perspektiv! Man fokuserar på det kvinnliga offret, konstaterar Maria Scheffer Lindgren.

   Domstolen gör en åtskillnad mellan könen. Det är visserligen ingen nyhet men har juristerna verkligen inte börjat tänka om i det avseendet, kan en lekman undra? Synen på mäns våld i nära relationer har på senare tid ändå ändrats från en privat angelägenhet till ett allvarligt brott, skriver hon.

   Syftet med avhandlingen har varit att få en ökad förståelse för misshandlade kvinnors situation och att det är ett globalt samhälls- och folkhälsoproblem. Säkert är att det fortfarande råder en stor brist på rättstrygghet för misshandlade kvinnor. Genus har alltjämt betydelse i den praktiska domstolshanteringen.

   Avslutningsvis menar författaren att det är av vikt att vi får en ökad kunskap om de misshandelsbenägna männen och föreslår en intervjustudie om våldsamma män och deras syn på våld, kvinnor, parrelationer och – inte minst – på sig själva. Verkligen angeläget med tanke på vilket besynnerligt, avskyvärt och vämjeligt fenomen detta mansvåld mot kvinnor utgör. Våld går väl inte någonsin att ”avskaffa” men av avhandlingen framgår ändå klart att åtskilligt återstår att göra för att reducera det i nära relationer.

 

Schulman, Alex, Skynda att älska. Sthlm: Forum, 2009. 228 s. –  Lz Schulman, Alex

Alex Schulman har man ju hört talas om som bloggbuse och på foton av honom har han liknat mest en ung rebell. Av detta dock inte ett spår i den här minnesboken om pappan, den berömde radio-  och TV-producenten Allan Schulman, mannen bakom Hylands hörna och många andra succéprogram. Han skriver en så förträfflig svenska och hans minnesbilder är så skarpa att det är en ren njutning att läsa honom. I centrum för berättelsen står hela tiden pappan, den kärleksfulla, lätt uppbrusande, och så småningom mycket gamle och skröplige pappan, som var 58 år gammal då Alex föddes. Åldersskillnaden var alltså stor. De inledande kapitlen hur Alex fem år efter faderns död vågar  återvänder till sommarstället i Värmland med alla dess minnen, de flesta glada men några smärtsamma, är gripande – som f.ö. boken i sin helhet – ”ett slående ömsint och kärleksfullt porträtt av en far, där vemod och sorg blandas med humor och oceaner av kärlek” såsom det så väl formuleras i ”baksidestexten”.

 

Schützer, Harry, Om Brunskog förr och nu. Brunskog: Kharrys förlag, 2009. 184 s. – Ncagz Brunskog

Om Brunskog finns rätt mycket skrivet, bl.a. den förnämliga sockenboken En bok om Brunskog på nästan 500 sidor, som kom ut 1946 och senare, 1995, gavs ut i faksimiltryck. Den var resultatet av många skribenters möda, föreliggande verk är skrivet av en enda person, vilket får anses vara en anmärkningsvärd prestation. För en utomstående bjuder boken på lättsam läsning om det mesta som passerat i Brunskog sedan stenåldern. Om allt är rätt och riktigt kan i varje fall inte undertecknad ge besked. Att Gustaf Fröding egentligen inte var brunskogsbo kan man lätt hålla med om men inte påståendet att han skulle ha växt upp på Alsters herrgård. Där tillbringade han bara sitt första levnadsår. Värd att citera är Schützer, när han skriver om forna tiders skogar ”med små hyggen och fällen och andra gläntor, där det växte vitsippor och liljekonvalje, lingon, blåbär och smultron. Dessa gläntor var smultronställen i ordets rätta bemärkelse, något som helt försvunnit genom dagens mekaniserade skogsbruk. Försvunnit har också alla fina skogsstigar, upptrampade av folk och fä och skogens många djur…” En och annan rolig historia smugglar han in i texten. Här ett exempel på det: ”Med tiden kom det också ut mjölk i butikerna, först i glasflaskor och senare i pyramidformade pappersförpackningar, s.k. tetrapack. Någon lär då ha yttrat att ”nu finns det mjölk i papper också, förr fanns det bara i mammer…”

 

Sevilä, Faith Ann, Gårdar och folk under 500 år. Livet i värmländska hemmanet Norra Ivarsbyn. [Av] Faith Ann Sevilä, Thore Ringsby, Torbjörn Johansson. Norra Ivarsbyn: Historiegruppen i Norra Ivarsbyn, 2009. 551 s. – Ncagz Östervallskog

 

Sjöberg, Alf E. , Existensiologi. Visdom, livet och lyckan. En studie. Kd: Förf:s förl., 2009. 281 s. – Dg

Författaren skriver på bokens baksida att den moderna människan ”designas för produktion och konsumtion”. Men, menar författaren, ”det finns enligt framstående forskare inget samband mellan ökningen av den materiella välfärden och ökningen av visdomslyckan”, något som vi väl alla – vid närmare betänkande – är beredda att hålla med om? Boken är indelad i fyra kapitel: Livet, Visdom, Lyckan, Avslut. En inspirationskälla för boken har varit Dan Anderssons dikt Omkring tiggarn från Luossa, vilket framgick av Alf E. Sjöbergs intresseväckande kåseri på Värmländska bokmässan.

 

Skådeplats Karlstad 1809. En guide vid Kulturhusens dag 2009. Kd: Föreningen Karlstad lever…, [2009]. 35 s. – Ncagz Karlstad

1809 förlorade Sverige alla sina finska län och i Karlstad reste en, blivande, general upprorsfanan mot kungen och regeringen. All anledning finns att uppmärksamma dessa omstörtande händelser i svensk historia och det har Karlstad lever, Carlstads-Gillet, Karlstads hembydsförening och Värmlands Museum gjort med den lilla men naggande goda skrift. Elisabet Larberg skriver om Karlstad revolutionsåret 1809, Eva Fredriksson om Georg Adlersparre och hans revolt, Sven-Åke Modin om lantvärnet, Håkan Eles om skogsfinnarnas mirakelråg (tusenfalt igen!), Erik Bengtson om Olof af Wibeli, Landshövdingen i Fänriks Ståls sägner, och Anna Svensson om Vindarnas boning, monumentet som restes 1967 till minne av den finska kolonisationen av våra ödemarker. Alltså en mycket innehållsrik skrift. Den kan anskaffas från Karlstad lever, som håller till i Gjuteriet, och har egen hemisda: www.karlstadlever.nu.

 

Skäringer, Mia, Dyngkåt och hur helig som helst. Sthlm: Frank förl., 2009. 168 s. – Hc

Inför bokmässan i Göteborg beställde undertecknad ett antal ex. av den här boken från Franks förlag (egentligen Bonniers) men erhöll istället en liten bok med brokigt innehåll: Mia&Klara – ska vi eller? av Mia Skäringer och Klara Zimmergren. Värmlandsmonterns besökare frågade förstås efter Dygnkåt och köpte inte mycket av Mia&Klara-boken. (Fast den verkar rätt trevlig – föreningen har många ex. av den i lager!). Mia Skäringers kåserier om hur kvinnan i vår upplysta tid betraktas än som sexobjekt än som madonna är enligt recensioner undertecknad kommit över klart läsvärda. Mia med den provocerande naiva kristinehamnsdialekten är ju annars mest bekant från ett populärt humorprogram i SvT, Mia&Klara!

 

Smedberg, Sven, Spillbitar – Essäer och fragment. Kil: Libra artic, 2009. 116 s. – Hc

Sven Smedberg är en känd och erkänd poet. Han debuterade redan 1966 med Digitalis och sedan har han utkommit med flera kritikerrosade diktsamlingar, den senaste Allhelgonanatt (2007),  som har som spelplats ett något helleniserat Mangskog. I föreliggande volym har han samlat längre och kortare uppsatser om konst och litteratur. Författaren är mycket lärd, en klassiskt bildad person, vilket framgår bl.a. av essän om Lars Anderssons kortroman Artemis från 1995, som handlar om ett mord i den värmländska sommarnatten. Den skulle alltså kunna kallas för en deckare, men, förklarar Smedberg, då uppstår”förklenande omdömen om lättviktighet, som då märkvärdigt kvickt, frestar en att betrakta Artemis som en bagatell”, men det är den absolut inte, vilket han bevisar till full evidens i artikeln ifråga!

Flertalet av essäerna handlar emellertid om konst. Intressant är författarens funderingar över vad som är ”ett hemligt tecken”, vilket var namnet på en mycket uppmärksammad utställning på Värmlands Museum för sex, sju år sedan. Utställningen väcker frågan vad som menas med tecken, ska det stå för symbol?, och hur gestaltar man ett tecken som är ”hemligt”? I en sextio meter lång kulvert på Arvika sjukhus finns ett lika långt konstverk, av Leif Haglund, om detta och om Jörgen Zetterquist i allmänhet och hans Skål, som är en parafras på Kröyers Hip, hip, hurra. Konstnärsfest på Skagen skriver han med ett uppbåd av lärdom och ingående kunskaper om konstnären. Ett kapitel ägnar han ”Konstnärernas kyrka”, alltså Trefaldighetskyrkan i Arvika, ritad av Ivar Tengbom, men utsmyckad av bygdens många framstående konstnärer. Om Björn Ahlgrenssons altartavla anser han, att den kan ge intryck av ”bara en vacker gatuscen i något fjärran land i någon fjärran historia”, vilket är en god beskrivning, men, tillägger författaren, ”som med alla goda konstverk rymmer även denna bild mer än en sanning. Gack och se den!” En bok som mest handlar om konstverk i Arvika vore förstås synnerligen ofullständig om den inte behandlade det mystisk verk som heter Fågelmannen. Smedberg lyckas berika åskådarens uppfattning av den gåtfulla statyn i sitt försöka att ge den en tolkning. Onekligen har han alldeles rätt när han påpekar att ”han (Fågelmannen) är ny, en mutant från fantasiens genlaboratorium!” Och han skriver vidare: Han räknar släktskap med ”den bevingade ödlan eller den befjädrade ormen. Han är dristig och fri, men anar och skyggar ändå inför sin ändlighet. Han är döende och flyende men samtidigt uppvaknande, på väg.”

Denna lärda bok, som stundom kräver en uppslagsbok för att rätt förstås, ty vad är en ”pantokrator” exempelvis –   ”heliosen” kan man förstå vad det är men vilken egendomlig ordbildning –  avslutas med en förteckning över var några av texterna tidigare publicerats. Det är ingen oviktig kunskap, att veta när en text ursprungligen publicerats/skrivits! Sorgligt är det dock att boken helt saknar illustrationer. Den är faktiskt helt bildfri, fast den mest innehåller analyser av bilder! Det är bra synd!

 

Sosialt kapital i et velferdsperspektiv. Oslo: Gyldendal, 2009. Redaktör: Bengt Starrin…

Boken är resultatet av ett samarbete mellan 14 forskare vid Karlstads universitet och Högskolan i Lillehammer. Socialt kapital är ett samlande begrepp för en rad förhållanden som socialt stöd, socialt nätverk, resurser, tillit och trygghet, förklarar huvudredaktören Bengt Starrin för VF. Boken är f.ö. hans 24:e sedan 1981, men fler är på gång!

 

Stenson, Lars T., Texter och bilder från NKlJ. Hagfors: [Kulturkontoret, distr.], 2009. 160 s. – Prb

Av författarens förord framgår att det mesta i boken tidigare har varit tryckt i tidskriften Smalspårigt. Han framhåller att boken endast består av nedslag i NKlJ:s historia;  det är inte fråga om någon fullständig historik. Å andra sidan måste detta vara det utförligaste som givits ut i bokform om gamla NKlJ och illustrationerna i färg och svartvitt är många.

 

Styffe, Torleif, Verser och visor. Sysslebäck: Montana, 2009. 133 s. – Hc.03

Det här är en samling av dikter ur tidigare utgivna verk men också ett stort antal nyskrivna verser och visor. Styffe är både rolig  och tänkvärd i det mesta han skriver. Man blir på gott humör av att läsa honom!

 

Sundbäck, Herberth, Butiker, byskolor, bönhus. Mangskog: Ancestor, 2009. 137 s. – Ncag

Om ”butiker, byskolor och bönhus” inom en stor del av Jösse härad, Gunnarskog, Ny, Eda, Köla, Järnskog och Skillingmark, skriver Herberth Sundbäck i sin senaste bok. Författaren måste ha lagt ner ett avsevärt arbete på att skaffa fram fotografier på alla butiker, byskolor och bönhus han skriver om. ”Samhället har bytt skepnad” konstaterar utgivaren,m Kenneth Larsson i förlagstexten. ”Dörrar har spikats igen på lanthandlar, byskolor och bönhus runtom i vårt land de senaste decennierna”. Det är ingen munter läsning precis Herberth Sundbäck bjuder på, men en värdefull dokumentation är det verkligen. De omvälvande förändringarna under de senaste 50 åren på vår landsbygd blir här i sanning mycket uppenbar!

 

Sundström, Kristina, Dig ska jag älska. Isaberg förlag, 2009.  430 s. –

Författaren är administratör i två familjeföretag i Karlstad men har alltid älskat att skriva. Hon har i år debuterat som romanförfattare med denna kärleksroman, som utspelas i Frankrike. Hon gör en sällsynt övertygande debut. Hon har lätt för att berätta och hennes person- och miljöskildring är utmärkt. Det är ett imponerande, för att inte säga, proffsigt romanverk hon här har presterat. Synd bara att handlingen till ingen del utspelas i Värmland. Å andra sidan är hon väl förtrogen med den lantliga franska miljön en ovanligt torr och het sommar! Att hon erhöll Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris 2010 ter sig lättförklarligt…  
 

Sunne-Bygda. Årsskrift för Sunne hembygdsförening. Årg. 19(2009). Sunne: Hembygdsföreningen, 2009. 42 s. – Ncagz Sunne(p)

Sunnne-Bygda har den goda vanan att komma ut i början av året – till skillnad från alla andra periodiska publikationer av det här slaget, som dyker upp i årets sista flämtande minuter!  Innehållet är av skiftande slag men allt handlar förstås om Sunne, köpingen och den stora socknen. Exempelvis så skriver Lennart Svahn om skrädmjölsproduktionen vid Stöpafors kvarn , Ragnar Magnusson, den gode författaren, berättar om Rottnesundsbygden på 30- och 40-talen, Arne Linnarud om en mordhistoria från 1866 och Martin Håkansson om Sunne skidlöpareförening, som bildades 1928, för att nu nämna något om innehållet. Skriften kostar endast 50 kr. Som medlem i hembygdsföreningen får Du den förstås gratis, fast medlemsavgiften går på 125 kr. Föreningen har givetvis en hemsida, www.sunnehembygdsforening.se.

 

Svenska historiker från medeltid till våra dagar. Redaktörer: Ragnar Björk & Alf W. Johansson. Sthlm: Norstedts, 2009. 681 s. – K

Den första artikeln behandlar de medeltida rimkrönikorna, den sista Ingrid Hammarström (1924–2005), som 1970 blev Sveriges andra kvinnliga historieprofessor.

   Däremellan uppmärksammas ett femtiotal svenska historieskrivare, däribland förstås Erik Gustaf Geijer och Anders Fryxell, vars huvudverk är Berättelser ur svenska historien i 46 delar. Berömd är hans strid mot den förenämnde rörande dennes höga uppskattning av kungarnas roll i Sveriges historia. Efter hans bortgång utgav dottern Eva Min historias historia. Artikelförfattaren Rolf Torstendahl menar att skriften är i sig intressant men inte alldeles att lita på – kanske för att den var mycket sent tillkommen.

   Mer överraskande är att hitta biskopen J.A. Eklund (1863–1945) bland de historiker som  uppmärksammas i boken. Det verk artikelförfattaren, Kjell Blückert, behandlar framför allt är Eklunds kyrkohistoria, Andelivet i Sveriges kyrka I–X, som omfattar perioden från Sveriges kristnande till och med frihetstiden. ”Nationen Sverige är huvudhjälten i Eklunds  berättelse” skriver Blückert bl.a., men han tillägger, att ”Eklund kan synas mer nationalistisk än de som oreflekterat tog sin utgångspunkt i det som på engelska brukar benämnas ”banal nationalism with unnoticed flags.”

   Självklart finns Carl Grimberg (1875–1941) med i det här sällskapet. Han gjorde dundersuccé med Svenska folkets underbara öden i nio band och blev en rik man på kuppen. Men, om jag förstått Jarl Torbacke, sprängde han sig på försöket att skriva en världshistoria. Den blev ingen ekonomisk succé som Ödena och fullbordades först efter hans död. Torbacke skriver avslutningsvis att ”ingen kan ta ifrån Carl Grimberg äran av att genom sina böcker och popularitet ha skapat ett folkligt genombrott för historieämnet.” Omkring förra sekelskiftet var Carl Grimberg i fyra år lärare på Lundsberg, vilket knappast gör honom  till värmlänning, vågar jag påstå. Torbacke skriver om Lundsberg att det var ”en läroanstalt som särskilt kunde hålla sig framme när en blivande stjärnpedagog dök upp och som hade särskilda materiella fördelar att erbjuda…”

 

Svensson, Christina, Älg… och annat gott från de djupa skogarna. Torsby: Skarp, 2009.  – Qca

Författaren utkom i fjol med en bok om mat på älg. Den hade god åtgång, kanske var behovet av böcker med recept på älg stort. I årets bok hittar vi fler älgrecept, både traditionella och helt nya, men också recept på andra rätter med ”vildmarkssmak”! Även årets bok är en fröjd för ögat och – med all sannolikhet – också för gommen!

 

Taxerings-  och förmögenhetskalendern för Värmlands län. 45(2009). Solna: Kalenderförlaget - .  Lm-c(p)

En av Karlstads stadsbiblioteks populäraste böcker. Ej  för hemlån!

 

Tiberg, Joar, Fogghelflora. Torsby: Heidruns, 2009. 60 s. – Hc

Joar Tiberg berättar om plötsliga möten i naturen, oftast är det fåglar han stöter på men det kan också var träd eller örter. Han gör det på ett språk som inte är något annat likt, mycket personligt, stundom, avsiktligt obegripligt. Iakttagelseförmågan är stor hos honom liksom empatin med både djur och växter, fast lekfullheten kan ibland lägga krokben för honom. Det är kortkorta möten han beskriver men med ovanlig intensitet och med humor. Ofta får han till en knorr på slutet som kan vara både rolig och tänkvärd. Om vårens flitige sångare, rödhaken, skriver han: ”Sången är oändlig, ingen är den andra lik, på långt när, men vass är den alltid, rödhakesången, den har egg, man kan skära sig på den.” Som de flesta är han inte värst gla’  i kanadagåsen, fast medges måste att det är pampig fågel. Han skriver: ”Kanadagåsen är som golfbanor, vart man än vänder blicken är de där.” Det där gäller förstås inte i Värmland men på många andra håll i riket. ”De väller fram. Över insjövikar och gräsplaner, har inte fallit på plats. De finns ovanpå”, skriver han också nog så riktigt!. Även för tisteln har han ett gott ord: ”De är som folk. De ser otäcka ut, men egentligen är de väldigt, väldigt snälla.” Fast jag gillar inte när han skriver om ”sälgsly” Sälgen är förbålt vacker när den blommar tidigt om våren i god tid före lövsprickningen och viktig är den för tidiga insekters överlevande – har det sagts mig i alla fall. ”Sly” uppfattar jag som ett nedvärderande ord.

 

Tusen svenska klassiker. Böcker, filmer, skivor, TV-program från 1956 till i dag. [Av] Jan Gradvall… Sthlm: Norstedt, 2009. C:a 700 s. – Kc.55

Detta väldiga verk har fyra författare, Jan Gradvall, Annina Rabe samt Björn och Ulf Nordström och det är de två sistnämnda som gör boken ”värmländsk”. Där presenterar de tusen svenska böcker, filmer, skivor och TV-program från TV:s begynnelse fram till idag.

   Det har blivit en mycket trevlig bok med ett överflöd av illustrationer. För den som är något till åren kommen bjuder boken på en nostalgiskt lustfylld läsning! Boken har hyllats av recensenterna, även av Carl-Johan Malmberg i Svd, men han är kritisk till användningen av ordet klassiker och det är jag beredd att hålla med honom om. ”Det [klassiker] är ett etablerat uttryck för litterära och konstnärliga verk som dröjer kvar för att de är något mer och annat än tidsspeglar, samtidsuttryck.” Alexander Pope lär ha varit den förste att använda ordet i den betydelsen, skriver Malmberg, men ”en underhållande och informativ bok” är det, skriver han bl.a. och det är också sant!

 

Utterbyborna. En dokumentation om Utterbyns och Persby hemman. Torsby: Utterbyns samfällighetsförening, 2009. 352 s. – Ncagz Fryksände

Fantastiskt så nästan obegripligt fina böcker det kommer ut! Dagens hemmansbeskrivningar är mer påkostade än någonsin forna dagars sockenböcker.

   Det gäller i alla fall föreliggande verk om en by norr om Torsby, annars mest känd för sitt förnämliga besöksmål, Sahlströmsgården. Fast Utterbyn är ett ovanligt stort hemman med värmländska mått mätt – tillsammans med det betydligt mindre Persby omfattar det hela 130 gårdar. Alla beskrivna med skarpa bilder i färg, historik och boendelängd. Cirka 150 av bokens 352 sidor upptas av gårdshistoriken, som bygger på främst släktforskaren Lennart Finnsons grundforskning. Boken lyfter också fram Utterbyn som ett tidigt centrum för folkbildning, framhåller utgivarna i förordet. Föga överraskande ägnar man också mycket utrymme åt krigsåren, som i högsta grad kom att beröra Torsby med sitt läge nära gränsen till tyskt område.

   Den första utterbybon, som man känner namnet på, var bonden Jon, som levde i början av 1500-talet, men säkert var han inte den förste att på platsen. Detta utreder Lennart Finnson i kapitlet Utterbyborna, de äldsta generationerna. Han skriver också helt kortfattat om byns historia, varav bl.a. framgår att 1821 nyttjades vin i Utterbyn, men bara på Sahlströmsgården!

   Tobak var ett vanligt bruk, sorgligt att säga!, samma år fanns rökare i 80 procent av byns hushåll! (Något kuriös men intressant statistik!)

    Vid en genomgång av gårdsavsnittet slås man av att en så stor del av husen är byggda på 1800-talet, åtskilliga t.o.m. på 1700-talet – men nästan alla ser de moderna ut och hållna i gott skick är de!   

  Sahlströmsgården, som ursprungligen hette Där Opp, tillkom redan 1802-03. Utterbyns andra turistattraktion, in spe vill säga, är Bogården, som den framstående serietecknare Bo Vilson, lät bygga 1942-43. Sonen Björn och hans syskon arbetar f.n. på att förvandla gården till ett museum, öppet för visning, för att på det viset bevara konstnärshemmet för framtiden.

   Boken bjuder också på en längre avdelning ”allmänkulturella artiklar”, som bör vara av intresse för många fler än de med anknytning till hemmanet. I kapitlet Halvar Täppers berättar får vi jordbrukets utveckling på hans gård, Täppersfolk, sedan 30-talet och fram till 50-talet. I hans barndom fanns i Utterbyn bortemot 45 brukningsenheter och de hade ”kor, grisar, hästar och höns” skriver han, men jag skulle tro att nästan varje gård hade söer också. Idag är Täppersfolk den enda gården, där det bedrivs lantbruk! Traktorer dök upp i Utterbyn redan på 1920-talet enligt Halvar Täppers. Skördetröskan togs också tidigt i bruk, 1954. Fäboväsendet upphörde på 1940-talet. Skogsbruket och inte minst flottningen ägnas längre artiklar liksom sågverksdrift i äldre tider.

   Några märkliga  män och kvinnor och kvinnor, förutom Anna och Ida Sahlström, har sina rötter i Utterbyn. En annan av Sahlströms-barnen var Gustaf Sahlström, ganska lite känd tror jag, utom för en sak, den lilla skriften Fryksdalsmål – uppteckningar från Fryksände socken i Värmland, som utkom 1915, samma år han dog femtio år gammal endast. Han får ett erkännande av Håkan Larsson, som också ger några exempel på hans historier på mål.

   Håkan Larsson kommer också med ett viktigt påpekande i en uppsats om geografiska namn: ”Däremot är det beklagligt att dagens samhällsbyggare (posten bl.a.) i vissa fall struntar i att ta reda på de gamla platsnamnen och deras betydelse, och istället konstruerar helt nya namn eller ritar nya geografiska gränser.” Ett känt exempel där kartritarna farit vill är Hovfjellet, som egentligen – på svenska – borde heta Huvudfjellet. (I Radio Värmland heter det Håvfjället!). Namnet har inget med hov att göra!

   Den som vill veta mer om huvudpersonen i Bengt Bergs bilderbok Österboms öden äventyr har mycket att hämta i Håkan Larssons hyllningsartikel, som jag vill kalla det för! Helmer Österbom var mycket mer än ett original – ”han efterlämnade ett enastående livsverk, bestående av hopsamlade föremål – till synes utan någon nytta.”

   Om hisnande järnvägsplaner vid förra seklets början kan man också läsa och titta på en mängd fotografier –inte minst skolkorten från 1915 och framåt är en fröjd att se!

   Summa summarum. Denna dokumentation av Utterbyn (namnet har inget med utter att göra utan ska uttolkas som den yttre eller övre byn!) ger ett högst gediget intryck. Många goda krafter har hjälpts åt och förutom de redan nämnda bör Alf Brorson ha gjort en viktig insats som textgranskare. Dessutom är det en påkostad, vacker bok, papper och bilder är av högsta klass. Peter Dahlström, RM Reklam & Tryck, är det som svarat för formgivningen – med gott resultat således! Ett namnregister hade förstås inte varit så dumt men känns kanske inte helt nödvändigt med tanke på den ypperliga gårdsinventeringen.

 

Wadensjö, Bengt, Ekon i Husaby. Skara: Skara stiftshistoriska sällskap, cop. 2009. 136 s. (Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie ; 43)  – Cj-c

Husaby kyrka i Västergötland, inte så långt från Kinnekulle, i romansk stil från början av 1100-talet är en mäktig kyrka med sina två 37,5 meter höga torn. Väl värd att beses i sig men också för dess betydelse i svensk historia. Vid en källa intill döptes, cirka, 1008 Olof Skötkonung av biskop Sigfrid från York i England och därmed – skriver förre karlstadsbiskopen –  börjar Sveriges kyrkohistoria. Vid Husaby finns två källor men uppenbarligen döptes kungen inte i S:t Sigfrids källa utan i Birgittakällan.

   Med utgångspunkt från dopet i Husaby har Bengt Wadensjö skrivit en utförlig och verkligen faktaspäckad historik över det andliga livet i Västeuropa från 200-talet till det ”skändliga” kyrkomötet i Skänninge. Fast jag kan skryta med två betyg i allmän historia, kan jag säga att just den epoken eller, närmare bestämt, tiden från romarrikets fall till Karl den stores uppdykande är ganska så obekant för mig, frånsett att det var en tid för folkvandringar. Men vid läsningen av Wadensjös bok får man intryck av en epok, då så mycket hände på det kulturella och religiösa området. Europas förvandling till en kristen världsdel gick ju inte alldeles utav sig själv!

   Först och främst vill Bengt Wadensjö slå fast att Västergötland var kristendomens första inkörsport i Sverige och att detta skedde redan under 800-talet.

   En annan viktig tes för honom är att det engelska och iriska inflytandet var stort; inte minst det senare, vilket enligt författaren skulle vara påverkat av koptisk, orientalisk kristendom, via Galicien i Spanien, som hade täta kontakter med Irland över havet. Kelterna var enligt honom – menar Per Beskow i Signum 2009, nr 5 –” odogmatiska, levnadsglada och naturnära” och deras inflytande på fromhetslivet i Västergötland betydelsefullt. Beskow anser att Wadensjö gör sig skyldig till en idealisering av det keltiska, något som uppkom i England redan under den litteraturhistoriska epok som kallas romantiken. Det kan kännas frestande för undertecknad att misstänka att det kan ligga till så även om han ingalunda kan anses särskilt kunnig på området – egentligen tvärtom!

   Ett annat huvudtema i Wadensjös framställning är motsättningen mellan – som Per Beskow skriver – ”keltisk mångfald och romersk centralism.” Denna centralism får sitt definitiva genombrott i Sverige i och med Skänninge möte 1248, som Bengt Wadensjö kallar för ”ett kulturmord”! Mötet är mest känt för att då infördes celibatet för präster som en tvingande regel. Det innebar bl.a. att ”de gifta prästerna fick ett år på sig att ordna upp familjesituationen”, alltså skilja sig. Präster över 50 år kunde få dispens, men fick inte sova under samma tak som hustrun. Fasansfullt inhumant kan man tycka och dessutom mot den romersk-katolska kyrkans egen dogm om att äktenskapets okränkbarhet! (I novellen Högre ändamål, Svenska öden och äventyr, berättar Strindberg om hur prästen herr Peder drabbas av beslutet och löser situationen på strindbergskt sätt!)

   Ett horn i sidan har Bengt Wadensjö till Adam av Bremens skildring från slutet av 1100-talet, som i viss mån säkert är en propagandaskrift för Hamburgs stift och gett historikerna en överdriven uppfattning om den tyska missionens betydelse. En uppgift hos Adam som förbryllat mycket är den om ett hednatempel i Uppsala. Med stöd av forskaren Henrik Jansson frågar sig Wadensjö, om inte Adam med det avsåg en kyrka, som ”stod i en annan kyrkotradition?”

   För det värmländska inslaget svarar kapitlet om Thorgeir och Thorgeirs källa i Älgå. I Håkon Håkonssons saga berättas från hans krigståg genom Värmland att där fanns en källa, som denne Thorgeir döpt i. Denne är den förste till namnet kände prästen i Värmland och kallas Värmlands apostel. Thorgeir betyder Tors spjut, vilket kan tyckas besynnerligt namn på en präst!

   Wadensjö berättar att av 1 000 olika namn på våra runstenar från tusentalet är bara en procent förkristna. Han tillägger att ”namngivningen är konservativ”, men det obetydliga inslaget av kristna namn kan också tolkas som att Sverige inte var riktigt så kristnat vid den här tiden som han själv gärna vill hävda?

   Anders Björnsson i Kyrkans Tidning (3/9 -09) avslutar sin recension med att karaktärisera boken som ”en gigantisk forskningshypotes”! Ja, och mycket innehållsrik är den, rikt illustrerad av författaren själv, må vara att alla foton inte är tekniskt perfekta. Boken är resultatet av ett forskningsarbete, som Bengt Wadensjö ägnat många år åt – och han har besökt praktiskt taget alla platser han skriver om i boken – från Thorgeirs källa till Shetlandsöarna, Irland och Spanien. Och att han haft ett omfattande litterärt underlag för sin framställning framgår av verkförteckningarna efter varje kapitel.

   Ekon i Husaby bjuder på mycket intressant läsning om Sveriges, men också delvis Västeuropas, kristnande, men frågan om i vad mån den västgötska bondefromheten har ”rötter i den iro-skotska kyrkofromhetens tankevärld” kan nog inte anses vara slutgiltigt besvarad.

   Till sist, lite besynnerligt att  boken saknar titelblad, bara en ”titelbladsbaksida”, liksom att tankstreck ersatts med tecknet för avstavning. Bagateller förstås men ändå…

 

Warnquist, Gudrun, Änglakatten Monsuns äventyr vid världens 7 underverk. Hammarö: Gatto, 2009. 64 s. – Hcf

Tredje boken om katten Monsun. För text och färgstarka bilder svarar i vanlig ordning jordenruntseglaren, författaren och entreprenören Gudrun Warnquist. Katten Monsun är numera bliven ängel men det har haft det goda med sig att hon kan flyga och tillsammans med fågeln Lilla Blå besöker hon i boken Kinesiska Muren, kristusstatyn i Rio de Janeiro och andra av världens underverk.

 

Wennberg, Lars, Hus i Haga och lite annat – en bildkavalkad. Medarbetare och medförfattare: Lovisa Wennberg. Sunne: Förf:s förlag, 2009. 191 s. (Carlstads-Gillets skriftserie ; 39) – Ncagz Karlstad.

Detta är den femte boken om Haga i Karlstad av Lars Wennberg. I sin senaste bok om Haga gav han en utförlig beskrivning på nästan 200 sidor av stadsdelen från 1500-talet och till idag. Av de drygt 1000 foton, som han hade tillgång till då använde han sig av 250. Han kunde därför inte, skriver han i förordet, ”låta bli att åter beskriva Haga med dess gamla och nutida historia för att förmedla denna bildskatt till en större (tittar) krets.” Och det gjorde han förstås rätt uti, för det har blivit en fantastisk bok med sina 600 bilder, där man med visst vemod i hjärtat ser hur en stadsdel ändrat gestalt nästan totalt! Och ännu en förändring är som bekant på gång, det nya höga kongresspalatset, där Folkets hus en gång stod.

 

Westerberg, Maria, Vildhjärta. En kärlek mellan människa och skog. Torsby: Heidruns, 2009. 192 s, – Ihd

Boken bjuder på foton i färg av Maria Westerbergs träskulpturer tillverkade av pinnar och rötter. Till varje bild har hon en text som kan vara både och rolig och mycket tänkvärd. Hennes skulpturer med träffande bildtext är en upplevelse, som man kan hoppas att många får ta del av, inte minst alla unga, som enligt uppgift blir allt mer främmande för allt som heter vild natur. Bo Bjelvehammar skriver så bra om boken i Ystads Allehanda att jag inte kan motstå frestelsen att citera några rader ur hans artikel: ” Maria Westerbergs budskap är tydligt, hon vill att vi  människor ska röra oss bland träd och djur med värme och kärlek, vi ska inte rubba långa tiders balansbyggande, vi ska inte göra  ingrepp, vi ska inte skräpa ner och vi ska framför allt inte sätta oss över naturens lagar. Vi kan inte hugga ner alla skogar, döda alla djur, förgifta vatten och luft utan att det slår tillbaka på oss själva och drar olycka över oss.”

 

Vid kräftornas å… och tio andra noveller inifrån ett landstingVid kräftornas å… och tio andra noveller inifrån ett landsting. Kd: Landstinget i Värmland, 2009. 120 s. – Hc(s)

Novellerna härrör från en novelltävling för landstingsanställda. 20 bidrag kom in och därav publiceras här alltså 11. Den vinnande novellen, Vid kräftornas å, är skriven av Staffan Svanqvist. Juryn med ordföranden Anders Hjertén i spetsen karaktäriserar vinnarnovellen som ”stilsäker, välskriven och fint avrundad” och att den sätts in ”i ett större existentiellt och allmänmänskligt sammanhang.” Landstingsmiljön borgar för att handlingen i novellerna är av det mer dramatiska slaget. För utmärkt formgivning av den behändiga skriften svarar Julia Megyeri.

 

Wijkmark, Sofia, Hemsökelser. Gotiken i sex berättelser av Selma Lagerlöf. Kd. Karlstads universitet (distr.), 2009. 257 s. (Karlstad University Studies ; 2009:20). Diss. – Gcz Lagerlöf, Selma

Avhandlingsförfattaren framhåller att Selma Lagerlöf  kan ses som en centralfigur i svenskt gotiskt berättande, men att hennes roll därvidlag inte blivit tillräckligt uppmärksammad. I själva verket är ju det främmande, det hotfulla men ändå välbekanta, som bryter in i vardagen och skapar osäkerhet, det skrämmande, det övernaturliga  och det tvetydiga, något som gång på gång återkommer i hennes böcker och det redan i debutverket. Sofia Wijkmar har valt att granska sex noveller, där det gotiska kan  betraktas som själva ämnet, huvudeffekten, och hitintills inte blivit nämnvärt uppmärksammat av litteraturvetarna. (Se också Wermlandiana 2009, nr 3!)

 

Wiman, Sven, Haga i Vikene och Emma Rosell. En minnesskrift sammanställd av Sven Wiman under medverkan av Mårten Rosell. [Brunskog]: Sven Wiman, [2009]. 82 s. – Ncagz Brunskog

 

Vykort från Jössefors med omnejd. D. 2, 1920–1970. Arvika: Jössefors byalag, 2009. 63 s. – Ncagz Arvika: Jössefors

Syftet med föreliggande verk är ”att ge en återblick och i vykortsbilder visa på utvecklingen i ett brukssamhälle under en period av 50 år i västra Värmland” skriver Bengt Carlsson och Lennart Källén i förordet. Och det kan man säga att de lyckats med! Denna andra del har en fotografisk kvalitet av helt annat och bättre slag är första delen, som omfattade åren 1900–1920. De här vykorten är det ju en fröjd att titta på, i all synnerhet som urvalet inte är begränsat till själva Jössefors utan omfattar också bygderna däromkring, bl.a. finns här med flera herrgårdar som Norserud och det ståtliga Sälboda. Häftet betingar ett pris av 70 kr. Det kan beställas från Kjell Johansson, tel: 0570/21348. Jössefors byalag utger också halvårstidskriften Jösseforsen.

 

Vår stad Filipstad. 29(2009). Filipstad: Filipstads gille, 2009. 47 s. – Ncagz Filipstad(p)

Vår stad är lite elegantare än andra hembygdsföreningars årsskrifter – med undantag förstås för Karlskoga bergslag. Pappret är lite blankare och fotona kommer bättre till sin rätt. Uppsatserna riktar sig i första hand till filipstadsbor, nuvarande eller f.d., men exempelvis den om flygfältet på  Brattforsheden, nr 16 av de 20 krigsflygfält, som försvarsmakten byggde i slutet av 30-talet, bör intressera många liksom Knut Warmlands nekrolog över Ingemar Peterson, mer känd både i Sverige och i utlandet som trollkarlen Inge Pedro. Årets kulturprofil 2009 var Marian Väpnargård, som porträtteras av Rolf Mårth, vilken framhåller att hon under åren i Filipstad kom att sätta sin prägel på kulturlivet på många sätt. Sorgligt att säga bor hon inte längre kvar i Filipstad. Hon har lämnat den gamla präktiga prästgården på Kungsgatan i Filipstad och har numer sitt hem i Sundbyberg, vilket inte låter så kulturellt, men kanske kan bli det nu!?

 

Värmlandsgåvan. En vängåva till svenska utvandrares ättlingar. Kd: Emigrantregistret/Sverige Amerika Centret, 2009. 87 s. – Kcx

1952 erhöll The American Swedish Institute i Minneapolis en mycket omfattande försändelse från Värmland. Den bestod av föremål av alla de slag, gåvor från alla Värmlands socknar, gåvor som på något vis hade anknytning till respektive socken. ”Värmlandsgåvan” blev incitamentet till bildandet av Emigrantregistret, som nu bytt namn till Sverige Amerika Centret och flyttat till nya, alldeles ypperliga lokaler i Residenset mitt i Karlstad. Både nya och gamla artiklar kring Värmlandsgåvan har samlats i denna snygga volym, som också innehåller foton i färg på varje föremål som ingick i gåvan. Östemtingarna skänkte – överraskande nog! – en kopia (får man anta) av det fina porträttet av Selma Lagerlöf, som finns att se i salongen på Mårbacka.

 

Värmländsk julglädje 2009. Krhmn: Synskadades Riksförbund Värmlands län, 2009. 2 CD.

Tredje årgången av Värmländsk julglädje på CD bjuder som vanligt på ett rikt och varierat innehåll. Riksmarskalken och förre landshövdingen Ingemar Eliasson, Marja i Myrom, som också gjort det charmfulla omslaget, Urban Andersson, Lasse Anrell och Björn Sandborg är några kända värmlänningar, som förekommer på skivorna. Torleif Styffe inleder med att läsa julevangeliet på dalbymål och Joakim Leroy, komminister i Östra Ämtervik avslutar med en julbetraktelse. Tredje årgången av Värmländsk Julglädje är den bästa hitintills. Mycket läs- och hörvärd, om jag så för uttrycka mig,.

 

Värmländska Akademien. Årsskrift 2009 (årg. 7). 39 s. –  Bk(p)

En liten men naggande innehållsrik skrift. Professorn emeritus Stig Strömholm skriver kvickt och lärt om ”frihetens bålverk”, d.v.s. de fria akademierna, Hans-Olof Boström, emeritusprofessor också han, om vänskapen mellan Christian Eriksson och Carl Larsson, förre dramatenchefen Lars Löfgren om Gustav V (som var årsbarn med både Christian Eriksson och Selma Lagerlöf), bibliotekarien emerita Eva Fredriksson eller, rättare sagt, Eva Fredriksson förklädd till Selma Lagerlöf (”äntligen står Selma Lagerlöf i predikstolen”) hyllar med bravur Maj Bylock, 2008 års mottagare av akademiens högsta belöning, Lagerlövet, och musikprofessorn Håkan Hagegård pläderar för Den värmländska kulturencyklopedin i vardande. Dessutom bidrar Torleif Styffe, författare och förläggare m.m., med en dikt till akademiens ära på 30 versrader, som alla slutar på i! Årsskriftens upplaga är på blygsamma 100 ex. Skriftkommittén har bestått av Britt-Marie Insulander, sammankallande, samt Hans-Olof Boström och Eva Fredriksson.

 

Väseräven. Jubileumsnummer. 2009-2010. Väse: Väse hembygdsförening, 2009. 55 s. – Ncagz Väse(p)

Jubileumsnummer kallas denna utgåva av Väseräven, eftersom det är nr 20 sedan starten, alltså 1990. Bertil Enell skriver om Välinge gård i serien Gårdarna runt sjön, alltså Panken, en brorsdotter till Helena Hedqvist, på 70- och 80-talen känd och läst poet, ja det gjordes t.o.m. ett TV-program om henne!, återger sin fasters barndomsminnen – min första båttur, spanska sjukan m.m. – Bengt Nordlöv porträtterar en i USA prisbelönt skulptör, Helge Skoog, som var född i Väse och Allan Nilsson berättar om ”bondens år” i Glumserud, som handlar om jordbrukets förvandling från ungefär 30-talet till ungefär 1945, en artikel av stort intresse inte bara för väsebor. Redaktör för årets Väseräven är Bertil Enell. Föreningen har förstås en hemsida: www.vasehembygdsforening.se

 

Zandén, Rolf, Att få vingar. Aforismer. [Kd]: Homeros, 2009. 93 s. – Hc

Sedan debuten 1997 har konstnären och poeten hunnit med att ge ut sex samlingar dikter och aforismer. Sjunde boken innehåller enbart aforismer och det är en konstart, som han behärskar väl. Oväntade formuleringar kastar plötsligt nytt ljus över välkända företeelser och vidgar tillvarons gränser för läsaren.

 

Årjäng förr. Åren mellan 1930 och 1960. En nostalgisk resa. Kd: Sven Setterlind (distr.), 2009. 117 s. – Ncagz Silbodal

Många är författarna till denna noggranna genomgång av Årjäng från hus till hus men initiativtagare till bokprojektet är Sven Setterlind, bosatt i Karlstad, tillika redaktör för skriften. Naturligtvis är den mest till glädje för gamla och nya årjängsbor men även en utsocknes kan hitta ett och annat korn i boken. Noterat har jag exempelvis att i Årjäng finns ett Karl XII-minne, säkert inte det enda i Nordmarken. Här är det fråga om hus som lär ha varit ammunitionsförråd på kung Karls tid. (Mest kända minnet är förstås den fina flygeln till Holmedals prästgård). Som många andra orter i Värmland hade Årjäng en hoppbacke, ja, två t.om.! Två årjängsgrabbar, Åke Olsson och Stig Jansson ska ”ha satt Årjäng på kartan” i nordisk kombination någon gång för länge sedan. Ett ståtligt tingshus fick Årjäng 1935-1936. Det är ritat av länsarkitekten Conny Nyquist. Något senare tillkom tingshuset i Sunne, ett utsökt vackert exempel på funkisarkitektur. Det liknar lite det i Årjäng. Kan arkitekten ha varit densamme? (Självklart skipas ingen rättvisa längre i något av husen.) Årjäng är nog aningen känt för sin biograf, Palladium, en än pampigare byggnad i antik stil, ”en arkitektur som verkligen inte var vanlig i Nordmarken varken då eller senare” tillägger författaren till detta avsnitt av boken och man tror honom gärna. Att en av Sveriges mest kända skådespelare och filmregissörer genom tiderna, som bl.a. Selma Lagerlöf hade ett givande samarbete med, kommer från Årjäng känner kanske inte alla till. Jag tänker på Viktor Sjöström, som fått ge namn åt en ”väg” i hamnområdet. Han föddes 1879 i Silbodal men föräldrarna kom från Stockholm. Som skådespelare är han kanske mest känd för sin sista roll, som jubeldoktorn Isak, i Ingmar Bergmans Smultronstället. Avslutningsvis innehåller Årjäng förr korta kapitel om bl.a. telefonväsendet, elektrifieringen och – förstås – travbanan, som Årjäng är mest känt för ute i världen. Om mârten och Nordmarkens mejeriförening, men 1980 upphörde mejeridriften där – och snart hör den upp i Karlstad – hittar vi också några sidor. Alldeles givet ägnas utrymme åt krigsåren, då livet i Årjäng dominerades av militären! Skriften är i format A4, vilket ger den ett något rapportartat utseende. Fotona är många och oftast av god kvalitet. Den kan beställas från redaktören Sven Setterlind i Karlstad till ett pris av 200 kr.  

 

Åslund, Emil. Jaktminnen från Kärrbackstrand. [Kd?],Finnskoga gille, 2008. 63 s. – Qga

Utgivaren, Joe Bengtsson, skriver i förordet om författaren att han levde mellan åren 1897–1976, växte upp i Kärrbackstrand, som ligger vid Klarälvens strand mellan Sysslebäck och Höljes, och bodde där större delen av sitt liv. Som de flesta i Nordvärmland jobbade han i skogen, hade väl också ett litet jordbruk. Jakt och fiske var förstås hans stora fritidsintressen och mer än det – jakten var för honom och hans familj i viss utsträckning nödvändig för deras försörjning. Därför var det inte så konstigt att älgjakten han och hans kompisar bedrev oftast inte ägde rum på laglig tid – troligen heller inte nämnvärt mycket på egen mark. Boken består i sin helhet av Emil Åslunds anteckningar från olika jaktäventyr åren 1919 till 1953, oftast flera om året. Jakterna var inga söndagsskoleutflykter precis utan vanligen rätt strapatsrika – inte minst transporten hem av bytet kunde vara mycket besvärlig och rent problematisk. Hur betydelsefull hunden är som jaktmedlem framgår klart av Emil Åslunds berättelser. Att ingen varg fanns på trakten då måste ha varit en klar fördel, kan man förmoda! För det allra mesta gäller jakten älg men några gånger också rådjur, vilket förvånar mig, som trodde att rådjuret var en relativ ny företeelse i nordligaste Värmland. I ett slutord, daterat november 1974, framhåller författaren att han med sina berättelser alls inte vill ”försvara eller förhärliga olaga jakt”. Han konstaterar att tiderna ändrats och att skogsbygdens folk helt enkelt inte längre behöver, ”ser sig tvingad”, att av ekonomiska skäl ägna sig åt olaga jakt. Emil Åslund innehade vid sidan av sitt arbete – och jakten och fisket – flera förtroendeuppdrag i Norra Finnskoga kommun.

 

Östemtingen. Nr 51 (2009). Östra Ämtervik: Östra Emterviks hembygdsförening, 2009. 50 s. – Ncagz Östra Ämtervik(p)

Som alltid innehåller östämtingarnas egen årsskrift, som utkommit sedan 1966, mycken läsning av intresse för dem med någon anknytning till Selma Lagerlöfs socken, som på senare år har haft en nästan magisk dragningskraft på allehanda framstående arbetare i den kulturella vingården – ex. Lars Lerin, Lars Andersson, J.H. Engström, den världsberömde fotografen med sambon Amanda Ohms, berömd filmskådespelare och så Marc och Karin Broos, fast de har vi ju redan länge haft ibland oss. I vanlig ordning bjuds vi på en krönika över vad som sig i socknen tilldragit under året och mycket har hänt, inte minst på det kulturella området. Den längsta uppsatsen handlar om Emterviksamatörerna, som nu i 40 år verkat i socknen. Den allra första föreställningen, Brunnen, var skriven av den framstående hembygdsforskaren Roland Kihlstadius och handlade om Selma Lagerlöfs pappa, löjtnanten som han kallades. Han medverkade till anläggandet av en hälsobrunn i Södra Ås och därom handlade pjäsen, som följdriktigt nog framfördes just på Ås Brunn, där hembygdsföreningen slagit upp sina bopålar. Lite överraskad blir man över att läsa att det i Östra Ämtervik funnits fem gruvor eller, kanske riktigare, antydningar till gruvor. Takskiffer, glimmer, järn, svavelkis är vad dessa gruvor in spe skulle ha innehållit. Ulf Dahlberg är det som presenterar dessa uppgifter. Per Sundqvist berättar om en speciell gäst på Herresta 1835, som då ännu hette Västgård. Denne var Olof Hyltén-Cavallius, alltså den framstående folklivsforskaren, författaren till Wärend och Wirdarna, som på sin upptäcktsresa i Sverige hade anlänt till herrgården, där en bröllopsfest pågick men mötte en syn så hemsk att han ”hals öfver hufvud måste retirera genom dörren”! Om detta berättar han i sin daggfriska reseskildring En student upptäcker sitt land 1835, som utgavs av Saxon & Lindström drygt 100 år senare, 1942, med förord av Sigurd Erixon. Östemtingen bjuder med andra ord på mycken och omväxlande läsning. Redaktör har som vanligt Marie Söhrman varit, som också svarat för designen. Lösnummerpriset för Östemtingen är 60 kr, men medlem i hembygdsföreningen får den sig hemsänd gratis. Hemsidan har adress: www.ostra-amtervik.se/hbf.

 

Österlin, F. Anders, &  Stejmar, Carina, Det slutna rummet. Kd: Studieförbundet Vuxenskolan…, 2009. 83 s. – Ibz Österlin, F. Anders

Boken har som undertitel En konstinstallation om mäns våld mot kvinnor och den bygger på en konstutställning i det ämnet, som ursprungligen visades redan år 2000 i Malmö men sedan omarbetats och kompletterats med många olika slags texter. Varje uppslag består av ett konstverk, i de flesta fall av Österlin, med tillhörande bildtext. Med utställningen och föreliggande verk vill de båda konstnärerna göra något åt mäns våld mot kvinnor och skapa en attitydförändring mot våld i nära relationer. Det är tänkt att boken ska kunna användas som en studiehandledning och kunna komma till användning både på gymnasiet och i grundskolan. Anders Österlin ägnar sig åt ett abstrakt symbolspråk, ”som är starkt i tonen och stramt i hållningen”, men inte så lätt att ta åt0 sig. Betydligt mer lättillgängliga är Carina Stejmars målningar. ”Hon fångar in ljuset, speglingar, och havets och landskapets skiftningar” för att citera bokens ord. En högst annorlunda och angelägen bok i ett tyvärr högst aktuellt ämne, som borde höra forntiden till!

 

Östra Fågelviksglimtar 2009. Årsskrift för Studiegruppen Fôr i tia i Fôggelvik. Årg. 11 (2009). Redaktör: Barbro Ek-Randa. Skattkärr 2009. 39 s. – Ncagz Östra Fågelvik(p)

2009 års ”glimtar från Östra Fågelvik” handlar mycket om trav och travhästar. Den tyngst vägande artikeln svarar Erik Forsberg för, som skriver om Östra Fågelviks äldsta historia, om landhöjningen kring Vänern och om fornfynd från sten-, brons- och järnåldrarna. Årsskriften innehåller förstås annat smått och gott som en liten artikel om när radion kom till bygden. Om verkligen Vårt hus är det bästa som hänt Skattkärr – näst efter inkopplingen på det kommunala vattnet från Karlstad – som Erik Andersson i Spånga menar, är svårt för en utomstående att ha en mening om, men möjligen tycker Ingemar Hyttring, initiativtagaren till huset så, vilket man honom inte må förtycka. I en artikel i årsskriften ger han i varje fall en utförlig redovisning för verksamheten i Vårt hus sedan tillkomsten för 20 år sedan och tycker uppenbarligen att den varit god.

 

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer