Bokrecensioner 2012

En lista över böcker med värmlandsanknytning utkomna 2012 sammanställd av Bengt Åkerblom, som också svarar för samtliga recensioner om inte annat anges. Listan är under arbete. Fattas någon bok är Föreningen Värmlandslitteratur tacksam för att få information om boken i fråga. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.

 

Andersson, Ella, Och skogens blomma dör

Andersson, Lars,  De levandes hus

Andersson, Pär-Yngve, Att röja plats för tystnaden

Andersson, Urban, Femtiåtte dekter mä och tå Urban Andersson på Manghagen

Andertun, Bodil, Erik Nilsson – en levnadsteckning

Bengtson, Erik, Det låg en stad vid Clara Elf.

Berndtsson Engström, Karin, När jag fiskar med näthinnan blir jag sällan mätt

Biller, Malin, Allt du behöver.

Blom, EvaLena, Vägen upp

Blomgren, Paul, Gossmusikkåren eller sången till min syster

Bodin Olsson, Sara, Gärdesgårdar i Värmland.

Boman, Susanne, Psykiatrin i Värmland

Boström, Hans-Olof, Biskopsporträtt i Karlstads stift

Christerson, Rolf, Allt är speglat

Edberg, Jörgen, Min del av Värmland

Ekström, Carl Rudolf, Biografiska anteckningar

Eriksson, Eva, Några axplock från min tid i Värmland 2004–20012

Eriksson, John. Min andra bok om Östmark.

Folk och gårdar runt Grässjön

Forsaeus, Svante, Nordvästa Stambanan.

Grava kyrka. Jubileumsbok 1862-2012.

Gustavsson, Jan, En bruksort i förvandling

Halvarsson, Ingrid, Marksikt

Hedin, Erling, Företagsamma män & kvinnor

Hemmaplan. Den regionella litteraturens traditioner, tekniker och funktioner.

Hettwer, Marie, Tysta rop

Hillring, Petra, Där jag inte längre finns

Hundra år på Storgatan i Kil

Häggman, Hardy, Sunne Flygklubb – genom tiderna.

Jedvik, Hanna,  Kurt Gobain finns inte mer

Johansson, Arne, När kromosonerna kraschat

Johansson, Karina, Utan egen vinnin

Johansson, Kjell, Häxjakten.

Johansson, Leif, En fotobok om länslasarettet i Karlstad från 1930-talet till CSK 201l.

Johansson, Mats, Hannibals eld.

Jonsson,,Bo & Jonsson, Göran, Skoghems sommarstugeområde.

Juhl, Berit, Follow that dream

Karlstad med kulturhistoriska ögon

Karlstads stiftsbok 2013

Klinga, Karin, Spionen från Ed

Knutsson, Rolf, Brevet till Betty

Kruse, Jan, Historien om gruvorna vid Persbergs Odalfält

Kvarnberget. Galgplatsen som blev stadsdel.

Lagerlöf, Selma, Kristuslegender

Lagerlöf, Selma, Körkarlen

Lagerlöf, Selma, Nils Holgerssons underbara resa

Liljemark, David, Dä ha satt säj på hôvve

Littberger Caiso-Rousseau, Inger, Över alla gränser

Lundkvist, Gunnar, Carlstad i eld och lågor.

Martelius, Kaj, Styckegods

Melberg, Enel, Separator

Meyer von Bremen, Ann-Helene  och Gunnar Rundgren: Jorden vi äter.

Miljöpartiet de gröna i Karlstad 30 år

Myhrberg, Karin : Bevarandeplaner för kyrkogårdar i Säffle pastorat.

Möller, Arne, Sviken, förnedrad, upprättad

Mörling, Staffan, Långt borta ute i havet

Nilsson, Henry, Kontroll 13

Nilsson, Ingrid, Magiska ögonblick.

Nilsson, Lennart, Marseilles ängel

Nordmarken.

Norrhem, Erik, Skulpturer i Karlstad

Nyberg, Harry, Karlstads domkyrka

Odhner, Gunnar. Ingenting är fördolt.

Odhner, Gunnar, Rosor i ett sprucket krus

Olausson, Peter, Ljus över Värmland

Olofsson, Elina, Du äger inget, Elina

Olofsson, Willy, Gränsbo i krigets skugga.

Olsson, Hasse, Slottsbron – inte bara bandy och Sven-Ingvars

Olsén, Susanne, Valborgs sång

Omö, Knud, San & Sölje camping.

Parner, Mats, Den fräkniga näktergalen från Karlstad och andra essayer

Pionjärer, kravaller och fattiga bönder

Rak som en fura i den värmländska urskogen

Ransborg Jenseg, Greta, Fabel Jakob och den jädrans kärleken

Renström Linde, Birgitta, Huldas hemlighet

Skagnes, Sarita, Bara en dotter

Sköllerhag, Rune, Dödlig idyll.

Styffe, Torleif, Mitt Nordvärmland

Sundbäck, Herberth, Medan jag vandrar

Svensson, Mikael, bild, Jan-Olov Moberg, text, Mats Andréasson,, Nordens längsta vattendrag

jag målar… Bilder ur Gustaf Frödings diktvärld

Thörnevik, Allan, Brockenbygden

Trotzenfeldt, Helena, Ferrum

Walfridsson, Elise, Vägen går vire

Watz, Ragnar, Paulinas sista resa

Wessmark, Ingrid, Det gamla Kihln

Wikhall, Charlotte, Ödets Aamäck,

Värmland förr och nu 2012

Värmländska akademien. Årsskrift 2012

Östemtingen 2012

Översockna – en del av Övre Ullerud

 

Andersson, Ella, Och skogens blomma dör. Krhmn: N&S, [2012]. 89 s. – Qf

Ella Andersson var en av de ledande i kampen på 70-talet mot förgiftningen av främst sly och björk med hormoslyr. Det ansågs av skogsägarna vara ett oskadligt bekämpningsmedel, vilket förstås låter lite motsägelsefullt. Enligt Ella Anderssons egna anteckningar från den tiden var var tionde person i Rinn, som hade en befolkning på 150 personer, dött i cancer efter en besprutning av hyggen och dikeskanter. Torsby miljögrupp bildades som ett svar på bolagens generösa spridning av giftet. Söndagen den 19 juni (1978?) hölls en miljögudstjänst i  Sunne kyrka. Tillslutningen var stor. Många kändisar anslöt sig till kampen mot hormoslyret som Solveig Ternström och andra dramatenskådespelare liksom Sara Lidman. Tal hölls vid tillfället av professor Christoffer Rappe, som kunde berätta att forskare i Boston funnit dioxin i nötkött och kanske också i modersmjölk i besprutade områden.

   Ellen Andersson ger ingen heltäckande redovisning från miljökampen i Torsby. Boken är emellertid rikt illustrerad med foton från kampåren Hon berättar också om sin och makens återvändande till bygden efter flera lår i ”exil”, Hammarö, och om den bekymmersamma situationen i Torsby kommun, som nästan inga jobb har att erbjuda sina ungdomar.

 

Andersson, Lars,  De levandes hus. Bonniers förlag 2012, .

En av höstens mest prisade romaner 2012 var andra delen av Lars Anderssons stora släktkrönika, Intill Storälven.  Recensenterna öste beröm över boken som Erik Bergqvist i NWT och Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet. Den sistnämnde inleder sin recension med att framhälla, att ”få svenska prosaförfattare, om ens någon, skriver lika förunderligt vackert som Lars Andersson.” Rubriken till hans recension lyder:” Ouvertyr till vår tid”. "

   De levandes land – en värmlandsklassiker fullbordad" var titeln på Eva Fredrikssons lika positiva recension i Wermlandiana 1912:4.

 

"När jag för i dagarna precis fyra år sedan recenserade Lars Anderssons roman Ljus från ingenstans, ställde jag redan i rubriken frågan ”Är det en blivande värmlandsklassiker vi läser?” Idag kan mitt svar inte bli annat än ett obetingat ”ja!,” när jag nu skriver om del två i hans romanbygge, De levandes land. (Bonniers 2012, 571 s.) Med den nya boken fullbordar han det verk som har samlingstiteln ”Intill storälven”.

   Min förra recension skrev jag till en del ur ett släktforskarperspektiv. Texten skulle nämligen publiceras både i Wermlandiana och i Värmlandsanor, som är Värmlands släktforskarförenings medlemstidning. Som släktforskare kunde jag redan då konstatera att Lars Andersson inte slarvat med de fakta, som kan hämtas fram ur arkiv och familjegömmor.  Detsamma gäller för den nya boken. Men det finns en viktig skillnad. I De levandes land närmar han sig vår egen tid och vi möter personer, av vilka minnet lever starkt hos många idag . Ja, vi möter personer som ännu är i livet. Det ställer andra krav på en författare kring frågor om hänsyn och närgångenhet. Och det fria diktandet. Författaren träder ibland själv in och kommenterar sin egen text eller de fynd han gjort i arkiv och byrålådor.

   Boken omspänner tiden slutande 1800-tal fram till 1900-talets mitt, en period som motsvarar livstiden för författarens farmor. Det är Ida, den yngsta av de fem systrarna, ”tösera”, på gården Nolkul,  i byn Hedås,  Grava socken, Värmland, Sverige, Världen.

   Det slutande 1800-talet är en dynamisk tid, då så mycket nytt tränger sig fram till platser, som i århundraden varit sig tämligen lika. Nya strömningar, nya tankar och nya idéer påverkar familjerna intill Storälven, liksom i hela Sverige.  Industrialiseringen, den ökade rörligheten både geografiskt och idémässigt, suget från Amerika och de framväxande folkrörelserna – det är vårt lands historia och det är Hedåsfamiljernas historia. Som släktforskare och historiker känner jag att det är under den tiden ”allting händer” och att Lars Andersson inte bara skriver sin egen släkts historia utan också min och de flestas med rötter i Sverige.

Väckelserörelsen och fackföreningsrörelsen är jämnåriga i bygden kring storälven, där flottning, träsliperi, sulfatfabrik, pappersbruk, sågverk och korkmattefabrik växer fram kring Forshaga och Skåre. I baptistförsamlingens och fackföreningens arkiv finns gott om material kring enskilda personer. Många i bygden tillhörde både baptistförsamlingen och fackföreningen, men i protokoll och andra handlingar är det helt skilda organisationer. En långvarig arbetskonflikt avsätter inga som helst spår i baptisternas arkiv även om  församlingsmedlemmar var i strejk eller blev vräkta från sin bostad.

   Sexton år gamla emigrerade 1923 tvillingbröderna Andersson (författarens farbröder) till svenskstaden Rockford, Illinois, som författaren nyligen besökte under sitt arbete med boken. Där kom de att arbeta i den relativt framgångsrika möbelindustrin och snart ansluter sig ännu en broder från Hedås. De antar det något spektakulära namnet Favnesbane!  Skildringen av brödernas liv i Amerika känns som något relativt fristående i boken och utgör en kontrast till livet hemma i Hedås vid Klarälven. Också genom Rockford flyter en ”älv” och plötsligt hänger jag upp mig på just det ordet. En helt ovidkommande fråga dyker upp: ”Finns det verkligen älvar i Amerika? ”  Finns ”älvar” någon annanstans än i Sverige och möjligen i Norge och Finland? Är det inte ”floder” som flyter i alla andra länder?

   Under läsningen imponeras jag av författarens stora kunskaper, inte bara kring allt som gäller jordbruk i äldre tid utan också om flottning, fiske, husbygge, snickeri och tillverkning av korkmattor. Beskrivningarna är exakta, konkreta och målande. Men det som fångar mig allra mest i denna enastående bok är personskildringarna och språket. Många är de färgstarka, spännande och ibland tragiska personer vi möter. Lars Andersson har ett språk som växlar mellan konkret handfasthet och

den vekaste poesi, där man bara kan ana känslor och tankar som får förbli outtalade.  Det är en njutningsfull läsning rakt igenom. Det är djup tragik och drastisk humor, det är dialekt och arkivprosa, och det är oftast mycket, mycket vackert.

   Lars Anderssons nya bok avslutar ett romanbygge, som har alla förutsättningar att bli klassiskt. Hedås har ritats in på Värmlands litterära karta och finns nu där tillsammans med Sunne och Ekeby, Ransäter och Alsterdalen"

Eva Fredriksson.

 

Andersson, Pär-Yngve, Att röja plats för tystnaden. Tage Aurell som prosakonstnär. Sthlm: Carlsson Bokförlag, cop. 2012. 267 s. – Gcz Aurell, Tage

Författaren är fil.dr och lärare vid Örebro universitet men bor i Karlskoga. I föreliggande verk analyserar han några viktiga noveller av Tage Aurell såsom Martina, Vice pastor, Pingstbrud och Grindstolpe samt debutverket, kortromanen Tybergs gård – som i verkligheten låg på Herrhagen i Karlstad. Det här är något av en lärobok i stilistik, särskilt förstås Tage Aurells skrivkonst. Mycket givande läsning för en lekman. Pär-Yngve Andersson konstaterar att Aurells författarskap kan karaktäriseras som sparsmakad kortprosa. Den är impressionistisk, påverkad av Herman Bang förmodligen, men karaktäriseras också av muntlighet, rytmisering och har hämtat stildrag från lyrik och dramatik. ”Den mest sparsmakade lakonikern i svensk prosakonst” har det sagts om honom. Koncentration och knapphet ger beröringspunkter med både drama och lyrik. Han är ingen fabulerande författare slår Pär-Yngve Andersson fast. Om Pingstbrud skriver han att det är ”en gobeläng med ljudeffekter, antydande, skissartat berättande, som lämnar mycket outsagt.” Just ”undanhållande av information” är ett kännetecken för Aurells skrivkonst, tillägger han.

I DN har Stina Otterberg recenserat boken och hon berömmer den för goda textanalyser men hon menar att författaren använder ”ganska avancerade begrepp utan att förklara dem.” Avslutningsvis skriver hon att ”en akademisk text måste inte vara briljant. Men den måste vara tillräckligt bra”, vilket låter ganska så kritiskt” I LitteraturMagazinet kritiserar Nina Fries Pär-Yngve Andersson för ”torr, akademisk korrekthet.”

Boken avslutas med drygt 50 sidor fotnoter, med litteraturhänvisningar och ett personregister, som upptar Göra Tunström 5 gånger, men så är hans förord till samlingsvolymen Berättelser enligt Stina Otterberg ”det bästa som skrivits om Aurell.” Låt mig citera ur förordet – det är bara på två sidor – följande rader: – ”Innan jag blev Aurell, då skrev jag om allt. Allt ser du! Fingrarna genom luften. Tystnad. – Men sen fick jag ju för mig att det jag skrev skulle bli konst, vad det nu betyder. Det var svårt. Och det är för sent att ändra på det nu.”

 

Andersson, Urban, Femtiåtte dekter mä och tå Urban Andersson på Manghagen. [Arvika: Manghagen?], [2012?]. 1 CD-skiva

Urban Andersson har varit en flitens man. Ett tjugotal böcker har han gett, de flesta på mangskogsmål, men han finns också i översättning till engelska. Och han har också skrivit en hel del om sin hembygd Mangskog men framför allt är han poet. Han är författare till många, många både roliga och tänkvärda dikter på mangskogsmål och de blir inte sämre av att tolkas på av skalden själv! Att höra Urban Andersson läsa sina dikter är en upplevelse som alla värmlänningar bör unna sig – ja också utomvärmlänningar men kanske kan de ha det lite besvärligt med språket!

 

Andertun, Bodil, Erik Nilsson – en levnadsteckning. [Åsljunga?], B. Andertun, 2012. 2.uppl. 127 s. – Lz Nilsson, Erik

2010 gick Bodil Andertun en fortsättningskurs i kreativt skrivande och då förväntades hon avsluta sina studier med en bok. Som ämne valde hon sin mormors bror Erik, född 1918. Sagt och gjort, under två dagar bombarderade hon honom med frågor om hans liv. Hela intervjun spelades in. Hon kallar sin levnadsteckning för ”avskalad” och det stämmer precis att den är. Språkligt och litterärt är det inget mästerverk men den muntliga framställningen känns fräsch och rentav charmfull! Många namn nämns och det är inte alltid så lätt att hänga med i svängarna. Bokens huvudperson växte upp i Kristdala i Småland. Pappan var arrendator och familjen hade det knalt.

(Här ska inskjutas att Kristdala är känt för åtminstone en sak, nämligen att församlingens präster i 370 år tillhörde en och samma släkt, Meurling. Den kedjan bröts 1953, då prosten Erik Meurling gick i  pension. Mindre känt är nog att Ester Callersten (1902–1993) var lärare där – på tjugotalet skulle jag tro. Hon står som författare till en ännu sjungen barnvisa, ”Nisse tänker sjöman bli”, som jag lärde mig av min far som barn)!

1947 flyttar Erik Nilsson till Värmland. Han köper en egendom på flera hundra tunnland jord och skog, Slättåsen, belägen inte så långt från Molkom. Senare köper brodern Hjalmar gården intill, Slängserud, som är ännu större. Erik är en driftig jordbrukare, som bl.a. ser till att åkrarna blir täckdikade. Pappan inspekterar vid ett tillfälle ägorna och yttrade då: ”Här skulle en ha vatt för femtio år sedan, mot åt ha gått där nere i Småland iblann stena.”

Hästar var kanske Eriks största intresse. Under ett år kunde han köpa och sälja drygt trettiotalet hästar. Vissa fäste han sig särskilt vid – de var långtifrån bara en handelsvara! Men han var också mycket litteraturintresserad. När biblioteket i Bäckelid (Alsters socken?) las ner så köpte han alla böckerna, ungefär 2 500 titlar, och han läste dem alla vill han minnas!

Erik Nilsson avled nyårsaftonen 2011. Att få ta del av denne hedersmans levnadshistoria har känts både roligt och uppbyggligt. Han är väl värd en levnadsteckning – må vara att den är av intresse främst för släkten.

 

Bengtson, Erik, Det låg en stad vid Clara Elf. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 125 s. – Hc

Titeln har författaren hämtat från en tidning i Eskilstuna, som hade det som rubrik till en artikel om Karlstads brand 1865. Ja, branden var den värsta som drabbat en svensk stad någonsin men kanske var den på längre sikt till välsignelse; innebar startskottet för ett nytt, modernare Karlstad. Bokens omslag, en målning från början av 1860-talet visar visserligen en mycket prydlig stadsbild men sanningen var att den tidens Karlstad var en riktig kåkstad, en förvuxen bondby. Om Karlstad före branden och dess förvandling därefter till en industri- och handelsstad handlar Erik Bengtsons faktabaserade roman, men mest om människorna i den tidens Karlstad, färgstarka personer som Clarholm far och son, Mauritz Hellberg, biskoparna Agardh och Rundgren, systrarna Pihlgren och många fler. En huvudperson i boken kan den initiativrike bankdirektören Fritz Clarholm sägas vara. Han betydde mycket för Karlstads återuppbyggnad och det är främst tack vare honom  – och kommunala mutor – västra stambanan kom till Karlstad och inte byggdes via Norum, som järnbrukspatronerna kämpade för. Dock visade han sig också vara den största svindlaren i värmländsk historia (?). Det uppdagades efter hans självmord1885. I fallet drog han med sig många medellösa änkor och föräldralösa barn. Wermlandsbanken, som han var direktör för, undkom dock utan större förluster. Branden 1865 och unionsförhandlingarna 1905 är naturligtvis händelser, som behandlas särskilt utförlig. En alldeles ny bekantskap för nutida karlstadsbor är säkert den olyckliga Amelia Pihlgren, gift med Fritz Clarholm. Författaren har lagt ner ett omfattande forskningsarbete och under det har han kommit över hennes dagbok, ett verkligt fynd! Det var den som fick Erik att bestämma sig för att skriva sin roman!

Boken är en oupphörligt underhållande, mycket inlevelsefull skildring av karlstadsbornas öden och äventyr från cirka 1850 till 1905. Författaren vill kalla den för en roman men i det allra mesta är det en faktabaserad framställning. Karlstadsborna är att gratulera till denna historiebok. Den idealiska, ja självklara julklappen till alla med någon karlstadsanknytning! Roligare och mer givande läsning om hemstaden går säkert inte att uppbringa på mången god dag!

 

 Berndtsson Engström, Karin, När jag fiskar med näthinnan blir jag sällan mätt. Klässbol: Nirak, [2012]. [36] s. – Hc.03

I Klässbol finns så mycket. Inte bara ett linneväveri utan också ett förlag, Nirak. Den första boken från förlaget var en mycket fin fotobok av Lars Engström om barn och deras lekar längs Karlbergsvägen i Stockholm på 1970-talet. Det här är förlagets andra bok, som får sägas vara en mycket lyckad debutdiktsamling av bibliotekarien Karin Berndtsson Engström, som tidigare skrivit en barnbok, Kärleken till en hund. Hon skriver i förordet (lite ovanligt för en diktsamling!) om sin stora beundran för Gunnar Björling. ”Det finns” skriver hon ”i hans dikter en smittande glädje i det lilla, i själva varandet och i de små detaljerna, som varit värdefull för mig.” Någon Björling-epigon är hon dock inte men just den där ”smittande glädjen i det lilla, i själva varandet” tycker jag finns i hennes dikter. Hon återger allra först i diktsamlingen sin första dikt från oktober 1975 – lyckat nog som faksimil av den maskinskrivna texten på rutigt papper! Det är också en av samlingens bästa dikter, men alla speglar de kärlekens kaos, smärta och salighet. Vissa formuleringar fastnar i minnet som de här avslutningsraderna: ”Jag dog aldrig när du mördade mig. Jag levde död” och ”Inte ens sorgen kan trösta mig nu.” Utöver inledningsdikten vill jag särskilt nämna Tonårstid. En dikt har titeln På konsert i Brunskogs kyrka men annars är det klent med den lokala förankringen – må vara att vattnet, sjön, som ofta återkommer i dikterna säkert är Värmeln, fast det inte sägs rakt ut. Nå, det gör förstås samlingen inte mindre värdefull! Enklast skaffar Du boken genom att sätta in 80 kr på förlagets giro 443-9162. I beloppet ingår ev. fraktkostnader.

 

Biller, Malin, Allt du behöver. Malmö: Egmont Kärnan, 2012. 110 s. – Hci

Malin Biller erhöll Region Värmlands litteraturstipendium 2010 – tillsammans med Mia Skäringer – för seriealbumet Om någon vrålar i skogen, där hon berättade om sin föga idylliska uppväxt på Hammarö. Året därpå belönades hon för samma album med Urhunden, som är Seriefrämjandets förnämsta pris. Allt du behöver består av korta serier på två, tre rutor men också av helsidor och av åtskilliga texter i varjehanda, dagsaktuella ämnen. En ypperligt bra beskrivning av Malin Billers seriekonst levererar Adlibris på sin hemsida. Jag kan inte motstå lusten att citera några rader: ”Välkommen till en värld där serierna driver dig till vansinne, där husmorsknepen får dig att löpa amok.” Och längre fram i texten: ”Det är barnslig snusk, romantiskt dravel och mer eller mindre rumsrena underfundigheter Malin Biller är Sveriges mest hämningslösa serietecknare. Hon känner inga gränser. Allt är värt att skämtas om.” Ingen dum karaktäristik alls! Tilläggas kan att hon är mycket politiskt medveten. Låt dig inte skrämmas av att hon tecknar så fult! Hon är både rolig och vettig och mycket satirisk!

 

Blom, EvaLena, Vägen upp. [Deje?]: Ulleruds församling, Sensus och Bilda, 2012. 63 s. – Hc.03

Boken innehåller ett längre förord av professor Bengt Starrin. Det har titeln, ”Att vara sjukskriven är ingen enkel sak”. Det är väl något vi alla, även inte direkt berörda, har förstått sedan några år tillbaka. Värst är det säkert för den som lider av psykisk sjukdom. Folk i allmänhet har – som Bengt Starrin skriver – en avvisande, för att inte säga fientlig inställning till en sjukdom, som inte direkt syns. Att under sådana förhållanden ”bygga upp sitt stukade själv är viktigt för de sjukskrivna” men långt ifrån lätt. Och så denna sjukkassa, som har så svårt för att tro att de sjuka verkligen är sjuka! Den inställningen underlättar inte livet för den som liksom EvaLena Blom lider både av psykiska besvär och fibromyalgi. I diktens form berättar hon om sitt lidande men också om vägen tillbaka till ett vanligt liv och – inte minst viktigt – ett arbete. Enkelt och direkt berättar hon om allt detta. Det är bara att önska att många får ta del av hennes berättelse om ett inte alltför ovanligt öde i ett land, där välfärden tycks ha försämrats betydligt – alldeles särskilt gäller det för dem som är drabbade av sjukdom.

 

Blomgren, Paul, Gossmusikkåren eller sången till min syster. En uppväxtskildring i romanform. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 167 s. – Hc

Författaren har större del av sitt liv tjänstgjort som lärare i Kristinehamn. Där har han också ägnat mycket av sin tid åt Frälsningsarméns musikkår. Men han är uppväxt i Skelleftehamn och där och i Malmfälten tar den här skildringen av två pojkars uppväxt på 30- och 40-talen sin början Det är en berättelse som inger sympati och själva upplägget med två huvudpersoner, vars vägar så småningom korsas, gör framställningen spännande. Besvikelser, glädje, entusiasm, kärlek och god vilja finns med i handlingen som det heter i förlagstexten. Kanske kan mången tycka att författaren gör väl lätt för sig men han berättar enkelt och flärdfritt och – som sagt – det är svårt att inte tycka om personerna i boken, som dessutom är en god tidsskildring.

 

Bodin Olsson, Sara, Gärdesgårdar i Värmland. Historik och byggbeskrivning. 60 s. (Länsstyrelsen Värmland, 2012: 12).– Mub

För inte alltför länge sedan såg det värmländska landskapet helt annorlunda ut än idag. Det räcker att leta fram en trave fotografier från det tidiga 1900-talet för att inse hur gärdesgårdarna ofta dominerade landskapsbilden. Idag är de nästan helt borta. 2012 presenterade Länsstyrelsen Värmland en informativ skrift, Gärdesgårdar i Värmland. Underrubriken Historik och byggbeskrivning förklarar vad det handlar om. Förutom en dokumentation av de värmländska gärdesgårdarna – utseendet varierade från en bygd till en annan – får man också praktiska anvisningar om hur man bygger sin egen gärdesgård. Länsstyrelsen har ett brett verksamhetsfält och ger ut en mängd rapporter och publikationer, inte minst inom landsbygds- och lantbruksområdet. Många av skrifterna finns dessutom tillgängliga via Internet. Gärdesgårdar i Värmland är ett läsvärt häfte, välskrivet och med informativa bilder från förr och nu.

Claes Åkerblom

 

Boman, Susanne, Psykiatrin i Värmland. Berättelser ur psykiatrins vardag. Foto: Susanne Boman. Kd: Landstinget i Värmland, 2012. 160 s. – Vp

Den psykiatriska verksamheten i Värmland har kritiserats och debatterats mycket. Bristen på psykiatriker har varit besvärande och det som en utomstående finner särskilt graverande är att läkare på psyket nätt och jämt behärskat svenska språket, fast just språket måste vara det vikigaste arbetsverktyget vid sidan om medicinerna. ”Division psykiatri” är en jätteorganisation med 600 medarbetare Verksamheten är uppdelad på flera enheter. BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, Specialiserad öppenvård, som har hand om traumatisk stress, ätstörningar, drogberoende, Psykiatrisk öppenvård, som kan handla om psykoterapi, höra röster, sovstörningar, missbruksproblematik, och den allmänna psykiatririska slutenvården, som har lokaler på Centralsjukhuset. Vården där är så inrättad att  patienter med olika diagnoser som psykos eller depression finns på olika avdelningar – -risken kan annars vara att patienterna ”smittar” varandra. Dessutom finns en av delning för tvångsvård och en för forskning och utveckling. Detta är nu inte en fullständig redogörelse för landstingets psykiatrivård utan bara några exempel på vad där sker. Boken ger ett högst tilltalande intryck, för vilket vi har författaren, Susanna Boman, att tacka för, eftersom hon står också som bokens formgivare. En påkostad skrift i proffsigt utförande. Undertiteln ”Berättelser om psykiatrins vardag” är dock lite missvisande. Berättelserna lyser visserligen inte helt med sin frånvaro men mest är det fråga om en redovisning av psykiatrivården, berättandet är satt på undantag.

 

Boström, Hans-Olof, Biskopsporträtt i Karlstads stift. Kd: Stiftshistoriska Sällskapet i Karlstad, 2012. 171 s. – Cj-c
På uppdrag av Stifsthistoriska Sällskapet i Karlstads stift, grundat 1955 på initiativ av biskop Arvid Runestam, har konstprofessorn Hans-Olof Boström skrivit denna bok om de 26 biskopsporträtt, som finns i stiftets ägo, på stiftskansliet och i Biskopsgården. Men titeln är lite bedräglig med tanke på att boken snarare kan sägas bestå av minibiografier över stiftets alla superintendenter och biskopar sedan 1647, då drottning Kristina skrev under den kungliga resolutionen om stiftets bildande. Nå, porträtten finns förstås där också, fast Hans-Olof Boström har vid sina forskningar kommit fram till att inget porträtt finns av Herman Schröderheim, biskop 1787–1802. Det man tidigare trott föreställa honom är i själva verket ett porträtt av fadern, Georg Schröder! Av naturliga skäl saknas också något porträtt på nuvarande biskopen i Karlstads stift sedan 2002, Esbjörn Hagberg, som lyckligtvis ännu har några år kvar innan det blir pensionsdags. I förordet till boken berättar han om den sällsamma känslan att dagligen i Biskopsgården se sina företrädare i tjänsten blicka ner mot honom från väggarna. Då upplever han starkt att han är en länk i en kedja, att han befinner sig i ett speciellt sammanhang.
Vi får utsökta snabbporträtt i ord av stiftscheferna, som fram till 1772 inte kallades biskopar utan superintendenter, och därtill kortfattade men träffande karaktäristiker av porträtten, som inte alltid är så märkliga konstnärligt sett. Vad gäller de äldre målningarna, utan angiven konstnär, kan man f.ö. inte alls vara säker att de är porträttlika alls – målade kanske en lång tid efter att ”motivet” gått bort. Flera av konstverken är dock målade av kända  konstnärer som Lorentz Pasch, Amalia Lindegren m.fl. Överraskande nog finns kyrkomålaren Eric Jonaeus, mest känd för sina takmålningar i Gräsmarks kyrka, med som en av biskopsporträttörerna. Han har målat av Nils Lagerlöf men gett denne en något besynnerlig näsa! Bland mina favoritporträtt räknar jag in Lasse Johnsons av Gert Borgenstierna. Det har – för att citera Boström – ”en högt uppdriven kolorit, som saknar motsvarighet i tidigare biskopsporträtt.” Boström skriver också mycket uppskattande om ett annat porträtt, som även det är mycket annorlunda, nämligen Bo Larssons av Bengt Wadensjö. Han har målat av biskopen framför altaret i domkyrkan. Denne är iklädd en vit dräkt, en röcklin, och – skriver Boström – ”lyfter högra handen i den urgamla välsignelsegesten och ler välvilligt mot betraktaren.” Att den förnämlige memoarförfattaren Henrik Lilljebjörn var en duktig porträttmålare är ytterligare en lärdom läsaren kan göra!
Medan Sverige med fog ännu kunde kallas kristet och  kyrkan i hög grad också var en världslig makt, spelade stiftscheferna en betydelsefull roll i samhället. Att läsa om dem är således att läsa om inte bara stiftets utan också Värmlands historia. Johan Jacob Hedrén (1830–1836) exempelvis uträttade mycket på det världsliga planet. Han var med om att grunda det som skulle bli Wermlandsbanken och han medverkade till bildandet av Föreningen till utspridande af nyttig folkläsning i Carlstads stift, tack vare vilken förening de flesta (i vart fall många) socknarna i Värmland så småningom fick ett folkbibliotek. Författarens favoritbiskop är emellertid botanik- och ekonomiprofessorn J.A.Agardh, som var stiftets biskop 1835–1859. Han var en sällsamt mångbegåvad, karismatisk person, en polyhistor, som under sin tid i Karlstad särskilt intresserade sig för utbildningsfrågor. Att Gert Borgenstierna gav sin bok (häfte snarare) om Agardh titeln Geniet i Karlstad är inte överraskande. Tilläggas kan att gamla Stiftsbiblioteket efter hans död fick överta hela eller stora delar av hans bibliotek – hans namnteckning är en vanligt förekommande syn i Stiftsbibliotekets böcker.
Hans-Olof Boströms bok om biskopsporträtten bjuder på värmländsk kultur- och konsthistoria i angenäm förpackning. Han kan konsten att vara underhållande även när han staplar fakta på varandra. För den grafiska formen svarar en mästare på området, nämligen Lars Norrby. Boken borde vara en utmärkt julklapp för mången bildningstörstande värmlänning. Den kan köpas från Stiftshistoriska Sällskapet, adress: Karlstads stiftskansli. Priset för den vackra boken är endast 200 kr.  
PS Vad som slår en vid läsningen är hur vittberesta biskoparna var i äldre tid. Resor till Tyskland, Frankrike, England verkar ha varit något som de flesta akademiker ägnade sig åt i en tid då flyg, ja inte ens järnväg, fanns att nyttja sig av!
 

Christerson, Rolf, Allt är speglat. Dikter. Vikarbyn: Bokförlaget Siljan, 2012. 95 s. – Hc.03

Rolf Christerson har en omfattande produktion bakom sig i olika genrer. Inte minst har han varit en trogen medarbetare de sista 50 åren i Grönköpings Veckoblad, denna båda humoristiska och samhällskritiska tidskrift. Dikterna är av många olika slag men främst har jag fäst mig vid haikudikterna. Många är både vackra och fyndiga och jag hoppas kunna bereda plats i Wermlandiana för några av dem. Naturdikterna och särskilt Allt är speglat kan få en älskare av gammaldags diktning – som undertecknad – både andäktig och förtrollad. Andra dikter skildrar miljöer i Rom. En liten men naggande god diktsamling, till glädje för bl. a. skönandar typ äldre, ja alla älskare av vacker vers!

 

Edberg, Jörgen, Min del av Värmland = My part of Värmland = Mein Bild von Nordvärmland. Torsby: EG-konsult, 2012. 144 s. – Ncag

Boken har liggande format, något som undertecknad brukar klaga över men i det här fallet är det formatet väl motiverat. Jörgen Edbergs foton av naturen i norra Värmland ter sig minst sagt storslagna, när de får breda ut sig på sidorna; ibland t.o.m. omfatta ett helt uppslag. Boken är en exposé över naturen under årets alla årstider. ”Vad är årstider” är en fråga som Lillemor Edberg får vid ett besök i Mexico. Vilken tillgång utgör inte årstiderna för oss i Norden? Hoppas vi får behålla dem all klimatuppvärmning till trots! Från Tossebergsklätten i söder till Långflon i norr skildrar Jörgen Edberg ”sitt” Värmland i bild men också i ord. Lite extra får vi veta om Jörgen och Lillemors Konstnärsgården i Älgbäcken nära Vägsjöfors i Vitsand. Där är djurrikedomen stor, där finns lo, hare, utter, bäver, hjort, mård, vessla, räv, grävling m.fl. Av björn och varg har de än så länge bara sett spåren. Av fåglar finns sparvhök, gärdssmyg, tofsmes, storlom (oundgänglig gäst i en sådan miljö med sitt ”urtidsrop”), vråk och fiskgjuse och naturligtvis sädesärla, som dyker upp 9–12 april! Orre och tjäder finns det också. Men Jörgen Edberg skulle inte vara Rolf Edbergs son, om han inte ”smusslat in” små faktarutor med kritiska synpunkter på dagens miljövård . ”Är det inte hög tid att avsätta fler naurskyddsområden innan skogsbolagen tagit ner all skyddsvärd skog och utarmat fauna, flora och värdefull natur” lyder en kritisk fråga i boken. På ett annat ställe frågar han: ”behövs det mer inveseringsvilligt kapital i grön teknologi” och den frågan tycker jag bör besvaras med ett ja! Min del av Värmland är således inte bara en fest för ögat utan behandlar också viktiga miljöfrågor om vår natur och miljö över huvud taget. Tilläggas kan att flera av fotona finns också som vykort och inte minst de som föreställer olika lavar är sällsamt vackra och överglänser det mesta i vykortsbranschen! Nämnas skall till sist att boken är trespråkig.

 

Ekström, Carl Rudolf, Biografiska anteckningar. Lefnads-Minnen (1818–1893). Sthlm: Johan Aspenberg, 2012. 350 s.– Lz Ekström, Carl Rudolf

Rent sensationell är utgivningen av dessa minnesanteckningar. Mellan 1842–1864 tjänsgjorde Ekström i civildepartementet, 1864–1870 var han landshövding i Värmland och 1870–1888 i Jönköpings län. Hans anteckningar uppgår till sammanlagt 825 sidor, inbundna i fyra skinnklädda volymer. De har bevarats inom släkten och tack vare Johan Aspenberg och Ann Marie Brusewitz, hans moster, föreligger de nu i tryckt skick. För utgivning och redigering svarar den förstnämnde, barnbarnsbarnbarn till författaren, men för utskriften den senare, alltså hans moster. ”WermlandsTiden” avhandlar landshövdingen på sidorna 149 till 242 och de har jag läst samvetsgrant. Därmed inte sagt att skildringen från åren i regeringen skulle vara ointressanta. Ekström verkar ha varit insyltad i det mesta. Några frågor som tycks ha varit återkommande gäller förhållandet till Norge och det stora järnvägsprojektet, alltså anläggandet av stambanor under ledning av John Ericssons bror Nils Ericson, en lättstött person enligt Ekström, (Enligt 1856 års järnvägskommitté skulle det som kom att kallas Nordvästra stambanan dras via Karlstad!)

Ekström var stockholmare och inte vidare bekant med Värmland. Han anlände till Karlstad i september 1864 och fann länsstyrelsen i bedrövligt skick. Ja, det var ” i ett ruskigt, temligen    oordnat skick.” I räntemästarens (landskamrerens?) rum hade ”ett äldre fruntimmer” sin bostad med förre landshövdingens, Oldevigs, tillstånd, men hon blev genast uppsagd. (Låter lite kafkaartat?). För flytten hyrde Ekström en särskild ångbåt. Sammanlagt uppgick flyttkostnaderna till 2 000 kr, vilket låter mycket.

Under sin landshövdingetid hade Ekström mycket att ta itu med. Han fick bl.a. att göra med den beryktade giftmördaren och kyrkoherden i Silbodal, Anders Lindbäck. Men det var inte bara arbete. Han prisar den värmländska gästvänligheten. På Lucia blev han inbjuden till borgmästare Waldenström att fira Lucia. Tydligen var luciafirandet något speciellt för Värmland vid den här tiden. (Om det skriver också Pelle Ödman i sina skolminnen från 1840-talet.)

Så länge Nordvästra stambanan inte var fullbordad upptog kungens, Carl XV:s resor genom länet till och från Norge många arbetsdagar. Det hade förstås sina goda sidor med många delikata måltider i herrgårdsmiljö. Invigningen av alla möjliga järnvägsbaner både i Värmland och Norge upptog också landshövdingens tid och han blev bekant med många framstående företrädare för Norge vid besöken där. På det personliga planet var förhållandet nog rätt ”broderligt” mellan norrmän och svenskar! Den färdiga stambanan prisades för att den bl.a. skulle knyta länderna fastare till varandra – men så blev det inte direkt!

De sista åren av 60-talet drabbades stora delar av Värmland av svår missväxt och landshövdingen kom att ägna sig mycket åt att mildra följderna av den. Han verkade bl.a. för att få statliga pengar till att linda nöden. Han ordnade exempelvis med medel till vägarbeten och utdikning av mossar, vilket ju påminner om 1930-talets AK-arbeten. Vid landstingets höstmöte (1868?) fick han landstinget att bevilja 150 000 kr till de av missväxten drabbade. I februari 1868 gjorde han en inspektionsresa till norra Värmland och det blev tydligen en ganska strapatsrik resa. Den avslutades hos löjtnant Edgren i Wingäng, som bjöd på aftonmåltid och härbärge.

1869 inträffade en strejk, som blivit mycket omtalad, i Persberg – kanske den första i Värmland? Landshövdingen skyndade genast till platsen och lyckades tydligen på kort tid att få parterna att enas om en överenskommelse så god att arbetet kunde återupptas.

Men, men undrar väl läsaren vid det här laget, skriver Ekström inget om branden 1865? Jovisst gör han det. Han ägnar dock bara knappt två sidor åt den plus några sidor om efterrverkningarna, fast det var nog i främsta rummet kommunens sak att ta itu med. Han är åsyna vittne till brandens härjningar men hans beskrivning av den är överraskande lidelsefri. Att han skulle ha ”bett och gråtit” verkar inte troligt; det gjorde kanske borgmästaren, bror till missionsförbundarnas ledare P.P. Waldenström?

Boken vimlar av namn, gamla svenska adelsnamn, men kanske mest Carl, alltså kungen, som han ger att sympatiskt porträtt av. Lyckligtvis är boken försedd med ett personregister.

Landshövdingens anteckningar ger en lite annorlunda bild av Värmland för 150 år sedan – en skildring av länet ur länsstyrelseperspektiv. Lokalhistorikern torde hitta en del av intresse i denna minnesbok

Till sist, varför övergav Ekström Karlstad för Jönköping? Ja, inget tyder på att han inte skulle trivts här. Skälet var att han räknade med en löneförhhöjning på 4 000 riksdaler i och med placeringen i Jönköping. Sorgligt nog blev det nu inte så som han hade tänkt sig. En omreglering av landshövdingelönerna i ungefär samma veva resulterade i att alla landshövdingar fick lika stor lön utom de som var stationerade i Stockholm, Göteborg och – troligen också – Malmö!

 

Eriksson, Eva, Några axplock från min tid i Värmland 2004–20012. Berättat för Gunvor Nyman. Kd: Länsstyrelsen i Värmland, 2012. 87 s. – Ncag

Landshövdingeberättelser finns för Värmland (eg. Värmland-Närke) från 1740 och är naturligtvis en stor tillgång för värmländska forskare. De äldsta finns på fiche men från början av 1800-talet kom de i tryck. Dessa berättelser var femårsrapporter om läget i länet och utmärktes av mycken statistik. Det här är också en slags landshövdingeberättelse men av mer informellt slag. ”Jag har valt en personlig rapportering men hoppas ändå att min berättelse ska ge en bild av utvecklingen i Värmland under tiden 2004–2012, åren då jag varit landshövding”, skriver avgående landshövdingen i förordet – och visst gör den det! Här behandlas t.ex. universitetet (”Var stolta över universitetet”!), försvarsnedläggningarna, krisen 2008, ”matlandet” Värmland, befolkningsminskningen och miljöarbetet.. I andra kapitel behandlar hon frågan ”vad gör egentligen en landshövding”, försvarar ”både bandklippning och utlandsresor” och slår fast att residenset är ”en klenod att vara rädd om”! För texten svarar Gunvor Nyman, som i egenskap av gammal journalist kan konsten att skriva både klart , rappt och enkelt. För formgivningen svarar Maria Karlberg-Back, Whiter Shade AB, och hon har verkligen gjort ett gott jobb! En mycket påkostad bok, full av fina foton har det blivit.

 

Eriksson, John. Min andra bok om Östmark. Från fattigdom till välstånd. 2012.

År 2007 utgav John Eriksson det mäktiga verket Idrott i Värmland under 100 år. 2009 följde så Min bok om Östmark. Båda böckerna har anmälts i Wermlandiana. När Östmarksboken var färdig, insåg John att han hade så mycket material kvar, att det skulle räcka till en fortsättning. Denna  nya del var klar i fjol, 2012, och fick följdriktigt namnet Min andra bok om Östmark med underrubriken Från fattigdom till välstånd. Alla tre böckerna är utgivna på eget förlag med allt vad det innebär av arbete och risker och tryckta i Estland. Nu säger John att det får vara färdigt, men osvuret är bäst.

   Liksom de tidigare böckerna är denna i stort format, väger nära 1,2 kg och är överdådigt rikt illustrerad med bl.a. ett stort antal vackra flygbilder, mängder av gruppfoton: konfirmander från olika år och så idrottslag förstås. Gåramålaren Valdemar Lindblom bodde under tidigt 1900-tal några år i Östmark och har fått bidra med ett antal bilder. Arbetsbilder från jordbruk och skogsbruk finns också med.

   Ett myller av människor i alla åldrar och sammanhang möter oss. Jag har tidigare efterlyst ett personregister till någon av Johns böcker, men  ett sådant  skulle omfatta åtskilliga sidor och därigenom göra boken ännu större. Även om John  är ansvarig för större delen av texten, har han klokt nog tagit hjälp  av många, fler än 200. Gästskribenter, däribland prästen Johan Bonander, medverkar.  Andra medverkande är Alf Brorson med textgranskning och Peter Dahlström med grafisk formgivning.

   Det är ett stort arbete John Eriksson har utfört med dessa tre verk. Han har välförtjänt fått flera belöningar för dem.  Men den största glädjen för John är säkert att så många har köpt dessa böcker och kommer att studera dem noggrant, säkert i flera generationer.

Arne Vannevik

 

Folk och gårdar runt Grässjön. Utgivare: Brandsbols kulturförening. Gräsmark 2012. 439 s. – Ncagz Gräsmark

Många värmlänningar, inkl. undertecknad, tror kanske att Gräsmark inte består av så mycket mer än dalgången runt Rottnen, vilket kan tyckas gott nog! Men Gräsmark tar inte slut vid Uddheden, där kyrkan ligger, utan har mycket mer att bjuda på. Skogen är stor men här och där breder bygder ut sig kring sjöar som Kymmen och Grässjön. Där ligger Hedås, Malsjö, Gräsmarken och Grinnemo hemman. I boken skildras 130 fastigheter som finns eller funnits i bygden. I vissa fall har forskargruppen kunnat följa samma familj i många sekler tillbaka. Detta är ett mycket ambitiöst arbete. Gruppen anser sig ”ha funnit en bärande berättelse om hur bygden vuxit fram från 1500-talet till idag” hävdar kulturföreningen i förordet. Utöver fastighetsbeskrivningarna bjuder boken på diverse, länge eller kortare artiklar – om storskiftet, vägarna, björn- och vargförekomst, matrecept, arbetsvandringar, folkkynnet och ”tomtetro”, m.m. som en väderlekshistorik, fast den är undertecknad lite misstänksam mot. Av naturliga skäl har jag ingen egen erfarenhet av vädret före andra världskriget men från senare år minns jag ett och annat. Således håller jag inte med upptecknaren Axel Persson, om att sommaren 1948 skulle ha varit ”kall och regnig”. Må vara att den inte var en ”värmeböljssommar” som året innan men så dålig var den inte. Mycket varm och solig var sommaren 1955 som jag minns den, inte var den ”kall och regnig” som Persson påstår! Också sommaren 1956 var rätt normal – som jag nu minns den. Däremot har han säkert alldeles rätt i att 1951 var ”den värsta snövinter någon levande nu kan minnas”! Tilläggas kan att illustrationerna är många och av genomgående skaplig kvalitet.

Man kan inte annat än att förvånas över hur många de är, hembygdsforskarna i Värmland, och vilka fina, påkostade böcker deras forskning resulterar i! Grattis alltså alla ni som bor kring Grässjön i Gräsmark! Det heter i boken att ”den traditionella jordbruksdriften på de mindre gårdarna och torpen är nedlagd. Åker- och ängsmarken har omvandlats till skogsmark. Den mer samlade bebyggelsen omkring sjön och tillfartsvägen, med den öppna vyn emot sjön är däremot kvar till synes nästan opåverkad med hagar och öppen åkermark…” Där har ni ytterligare något att glädjas över, ni Grässjönbor!

 

Forsaeus, Svante, Nordvästa Stambanan. Laxå–Charlottenberg–norska gränsen. Malmö: Frank Stenwalls, 2012. 304 s. – Prb

Svante Forsaeus har vid det här laget skrivit ett tiotal böcker om olika järnvägslinjer förutom några monografier över skolor i Säffle. Kanske är han Sveriges flitigaste författare i ämnet järnvägshistoria? Nu är det näsan tio år sedan han utkom men han har inte legat på latsidan, det framgår av den här boken, som är ett monumentalt verk över en järnväg nog alla värmlänningar har befarit- Har någon stambana blivit lika utförligt beskriven kan man undra? Boken innehåller en svindlande mängd fakta om Nordvästra stambanan! Inledningsvis berättar författaren förstås om striden om banans sträckning. Det hängde på håret att banan hade kommit att dras över Norum och Nilsby men bl.a. utmärkt lobbyarbete (mutor kanske också?) från Karlstads stads företrädare räddade järnvägen åt staden. Bland alla bokens många illustrationer kan nämnas ett foto av Karlstad Östra, denna märkliga stationsbyggnad, som skamligt nog revs i början på 1970-talet. 1937 var banan elektrifierad fram till gränsen till Eda. Gångtiden för nattågen kunde därmed förkortas med 40 minuter berättar Forsaeus! Längs banan fanns som mest 133 banvaktstugor. Banvaktens arbete bestod mest i att besiktiga spåren och byta slipers. Senare introducerades kreosotimpregnerade slipers, som förlängde deras livstid med cirka 30 år, kan vi också läsa oss till. Boken innehåller bl.a. mycket annat också en beskrivning av alla trafikplatserna längs banan från Laxå till Eda. Laxå, den en gång så viktiga järnvägsknuten har numer ingen fast personal – likt de flesta andra stationerna. Godstrafik, persontrafik, inställd trafik (redan den 3 december 1871 måste trafiken ställas in mellan Laxå och Charlottenberg på grund av snöhinder!), kris- och krigstider är några andra ämnen, som författaren tar upp i denna utförliga historik, som avslutas med en tre sidor lång förteckning över källor och litteratur. Jan Nordenberg i Arvika Nyheter avslutar sin recension av boken med följande kloka ord: ”Svante Forsaeus har inte sparat någon möda i ambitionen att ge en så fulltäckande beskrivning av Nordvästra stambanans tillkomst och utveckling… Det är ett verk inte bara för tågentusiaster utan för alla de som intresserar sig för samhällets utveckling av kommunikationerna.” Undertecknad kan bara instämma. Detta är ett synnerligen värdefullt bidrag till Värmlandslitteraturen.

 

Grava kyrka. Jubileumsbok 1862-2012. Redaktion: Kristina Fransson… Kd: Votum & Gullers förlag, 2012. 128 s. – Ic-c

Det duggar tätt med praktverk om våra kyrkor – det är kanske en överdrift att påstå, men nästan samtidigt med det ståtliga verket om domkyrkan i Karlstad kom denna vackra bok om Grava kyrka. Men är den bara 150 år? Nej, förvisso inte. Redan på medeltiden fanns en träkyrka och på 1600-talet stod på nuvarande plats en stenkyrka. Kvar från den kyrkan finns en kyrktupp, som är från 1661. Kyrkan har under åren byggts om och till. Sitt nuvarande utseende fick den 1862, då kyrktornet begåvades med en lanternin. 2012 var det alltså 150 år sedan kyrkan blev färdigbyggd. Interiört har däremot kyrkan undergått många förändringar. Boken är generöst illustrerad – minst sagt! – och många av foton är betagande. Fotografen heter Hans Flyman – han har i alla fall tagit ”nästan alla bilder” enligt förordet. Han har haft den goda smaken att passa på och fota i lövsprickningstid – då är naturen som vackrast även i Grava socken! I boken får vi förstås en utförlig beskrivning av kyrkan både ute och inne och de heliga föremål där finns men också det kyrkliga livet med gudstjänster och konfirmation och dop m.m. får sin beskrivning i ord och bild. Särskilt musiklivet uppmärksammas och en utomstående får lätt det intrycket att kyrkan är ett eldorado för körsångare! Vi får också en beskrivning av församlingshemmet i Skåre, som invigdes 1979. Det kallas i boken för ”ett hus för vardagsverksamhet”. Glava kyrka har en nyklassicistisk altaruppsats i form av ett förgyllt kors – liksom Karlstads domkyrka. Det är från 1862. Dessförinnan hade kyrkan haft en altaruppsagts från 1696 av bildhuggaren Bengt (inte Gösta väl som det står i boken?). 1920 skänkte emellertid församlingen bort detta förnämliga verk i barockstil till Forshaga kyrka. Det var kanske väl generöst kan man tycka – må vara att det inte direkt passade in i kyrkorummet, som är mer smakfullt än livfullt.

 

Gustavsson, Jan, En bruksort i förvandling. Folkrörelser och företagsamhet i 2010-talets Forshaga. Kd: Bernhards förlag, 2012. 114 s. – Ncagz Forshaga

Rapport om tillståndet i dagens Forshaga och som framgår av undertiteln är det särskilt företagsamheten och folkrörelserna, som författaren uppmärksammar men också kulturlivet får sitt. Inledningsvis innehåller boken också några kapitel om äldre tider, bl.a. berättar han om Kvarntorps gård, som en gång i tiden var ett bruk med 200 anställda! Bland företag återfinns Forshagaakademin, som numer har 400 elever från 140 kommuner i landet. ”Vi har fyra gymnasieutbildningar” säger ekonomichefen Jan Andersson: ”viltvård, sporthandel, sportfiske och hundsport” samt en tvåårig yrkeshögskoleutbildning inom sportfiske. Den utbildningen har elever från hela Europa! Imponerande! Folkrörelser som skildras är arbetarrörelsen, missionsförsamlingen, nykterhetsrörelsen, Röda Korset, hembygdsföreningen och naturskyddsföreningen. Flera av de ideella föreningarna riktar sig till våra invandrare, särskilt välkomna i en kommun med minskande befolkning. I kommunen finns totalt 160 föreningar, av vilka 70 erhåller kommunalt stöd. Av dessa 70 är majoriteten idrottsföreningar. Forshagas storhetstid på idrottens område inföll framför allt på 40- och 50-talen, då ishockeylaget spelade i högsta divisionen nästan hela tiden från 1946 till 1963. Kända stjärnor i laget var Nisse Nilsson och Ulf Sterner! Vice ordföranden i Värmlands Idrottshistoriska Sällskap, Jan Hagstrand, bor i Forshaga. Han är pessimistisk om idrottens framtid. Den kommer att leva kvar mest som ”underhållningsindustri på elitnivå”. Att delta i pojkhockeyn i Forshaga kan kosta 10 000 kr för en säsong. Betydligt billigare dock än i Hammarby där kostnaderna uppgår till 35 000 kr om året! De sista kapitlen ägnas kulturlivet. För en utomstående är Forshaga säkert mest känt för kammarmusikdagarna, som ifjol arrangerades för sjunde gången. Då medverkade bl.a. Anne Sofie von Otter och Sven-David Sandström. Tala om musikdagar med klass!

Boken utgörs av en samling reportage som Jan Gustavsson,  forshagabo sedan 40 år tillbaka, skrev för Länstidningen Värmlandsbygden under åren 2010–2012. En lättsmält rapport om en liten men naggande god kommun i Karlstads närhet. Ska jag klanka på något så det fotografierna som nästan genomgående inte är av högsta kvalitet.

 

Halvarsson, Ingrid, Marksikt. Berättat för Gunhild Hernström. Visby: Books on demand, 2012. 61 s. – Lz Halvarsson, Ingrid

Ingrid Halvarsson föddes 1926 i Djursholm men senare flyttade familjen till Söder och kom därmed att bo nära Skarpnäcks flygfält och verksamheten där intresserade henne mycket.. Mycket ung utbildade hos sig till segelflygare och fortsatte med att lära sig flyga motorflygplan. 1949 beslöt hon sig för att tillsammans med en jämnårig väninna flyga till Afrika, närmare bestämt till Kanarieöarna. Detta var före charterresornas tid! Det var ett stort äventyr på den tiden. För att få pengar till resan uppvaktade den företagsamma flickan ingen mindre än Herbert Tingsten på DN och han gav henne hela 5 000 kr för ändamålet mot att hon försåg tidningen med resebrev. Resan bjöd på strapatser, vädret var miserabelt och de fick nödlanda flera gånger på diverse åkrar och i öknen! Men de hade turen att alltid stöta på vänliga och hjälpsamma människor både i Europa och i Afrika. Planet de fått låna för resan verkar helt osannolikt klent. Det var en Piper Cub på 65 hkr och hade en toppfart på 110 km i timmen! Inte mycket att ge sig ut i lufthavet med! Resan ner tog 52 dagar men hemresan gick på 14 dagar – tack vare mycket bättre väder. Vid hemkomsten möttes de båda flygarna av inte bara släkt och vänner utan också av ett pressuppbåd. Ingrid Halvarsson berättar också lite kortfattat om sitt senare liv, som hon mestadels kom att tillbringa i Värmland. Nu bor hon i Torsby. Nödlandningar klarade hon bra utan kroppsliga skador men däremot kom hon under sitt långa liv vara med om två mycket otrevliga bilolyckor, fast värst var när hon fick en skenande svängdörr på sig.

 

Hedin, Erling, Företagsamma män & kvinnor. Ekshärads företagare. [Ekshärad:E. Hedin], 2012. 157 s. – Ncagz Ekkshärad

 Det här är Erling Hedins femte bok med anknytning till hemsocknen och – faktiskt ! – den andra om företagare i socknen förr och nu. Den förra boken i ämnet kom ut 2010 och var på 175 sidor och en utsocknes kunde väl tro att alla företag i Ekshärad nu var förecknade – men alltså icke! Föreliggande bok är nästan lika omfattande och i den presenterar författaren ett åttiotal företag och företagare! Många av dem är förstås historia men det kanske mest kända av företag i Ekshärad, nämligen Hedegårds pensionat existerar i alla fall och ägnas också mest utrymme i boken. Hedegårds pensionat och restaurang öppnades 1936 av den legendariska Anna Tora Hedën, men numera är det holländare som driver företaget – inte så ovanligt i Klarälvdalen i våra dagar. AnnaToras recept skrevs ner av Stig Berg, ”fôlkpratförfattaren” och gavs ut av honom i två delar, Anna Toras kokbok, 1991 resp 1993. Tyvärr har inte Föreningen Värmlandslitteratur böckerna kvar till salu – de är nog rätt svåra att komma över. Företagen skildras i både text och bild. Många har med bilar och biltrafik att göra, åkerier, bilvård, bilstation (taxi), bilverkstäder, bilvård m.m. – andra företag sysslar med  plåtslagerii, hårvård,, sybehör, glasmästeri, snickeri m.m. och det fanns flera banker! Man häpnar över ekshäringarnas företagsamhet.

 

Hemmaplan. Den regionella litteraturens traditioner, tekniker och funktioner.  Red.: Margaretha Ullström och Sofia Wijkmark, Karlstad University Press, 2012

En värmländsk litteraturhistoria – drömmen blir verklighet? Våren 2011 togs ett viktigt initiativ på Karlstads universitet. Professor Dag Nordmark, Margaretha Ullström och Sofia Wijkmark bjöd in till ett symposium för att inspirera till skapandet av en regional litteraturhistoria, något som känns som självklart för Värmland med sina litterära traditioner. Tänk om Värmland skulle kunna få ett verk liknande den imponerande Skånes litteraturhistoria som gavs ut i två band 1996-97! Borde väl inte vara omöjligt?

   Inbjudna föreläsare var forskare från de nordiska länderna. Karlstad University Press har nu låtit publicera de olika föredragen i en liten skrift med titeln Hemmaplan: den regionala litteraturens traditioner, tekniker och funktioner (2012). Måtte detta bli ett första steg mot den av många efterlängtade litteraturhistorien!

Bland de inbjudna nordiska forskarna fanns docenten vid Lunds universitet Per Erik Ljung, en av personerna bakom verket Skånes litteraturhistoria. Redaktör har varit den i Lagerlöf-sammanhang välkända Louise Vinge. Per Erik Ljung berättade om det mångåriga arbetet, diskussionerna kring upplägget, struktureringsprinciperna, genrerna och gränsdragningarna regionalt/nationellt/internationellt. Hur tänkte man
 

…det första man kommer att tänka på är kanske vad man slipper när man gör en regional litteraturhistoria. Man har ingen självskriven kanon att bevaka, man måste inte skildra gubbe efter gubbe, man måste inte tänka på vad eleverna och studenterna ska lära sig. Man kan skriva lite bredare om

det litterära livet, gå vissa sammanhang in på livet, fråga efter olika kretsar

av författare och fundera på vilka bildkonstnärer och musiker de var befryndade med. Och man kan ta upp andra speciella lokala förutsättningar.

I bästa fall kan det fungera som ett litteraturvetenskapligt laboratorium där

 man på nytt kan definiera vad man tycker är angeläget och roligt.

 

Visst låter det som en lustfylld uppgift! Många år tog det, många intressanta diskussioner fördes i Lund med omnejd, mycket hårt – och ideellt – arbete lade man ner. Fantastiskt blev resultatet! Skånes litteraturhistoria är en enastående bok i sitt slag, dessutom mycket vacker. Kan värmlänningarna åstadkomma något liknande? Och har vi – nu svär jag i kyrkan – verkligen lika mycket att skriva om?

   Två av symposiets föredrag handlade om Selma Lagerlöf. Lagerlöf-forskaren Sofia Wijkmark från Karlstads universitet talade utifrån den självbiografiskt präglade artikeln ”Värmländsk naturskönhet”, som publicerades i Höst 1933. Hon ställde frågan hur man utifrån ett regionalt perspektiv skall förhålla sig till en nationalikon som Selma Lagerlöf. Hon är ju en angelägenhet för hela Sverige. Värmland har förvisso många storheter, som väl försvarar en plats i Sveriges litteraturhistoria, men det är ju inte meningen att man skall ”dubblera” utan man skall ta fram det specifikt värmländska. Det finns som bekant tillräckligt i det avseendet, när det gäller Lagerlöf.

   En annan Lagerlöf-forskare, Bjarne Thorup Thomsen, docent vid universitetet i Edinburgh, visade hur vår stora värmländska författarinna kunde ha andra ”hemmabanor” än Fryksdalen.  Landskrona med dess närhet till Köpenhamn har haft avgörande betydelse för hennes diktning i yngre år. Bohuslän är ett landskap, som hon besökte redan i barndomen och även senare  hela livet. Att spåra influenser därifrån är lätt. Överhuvudtaget har Landskrona åren på senare tid kommit att uppmärksammas, inte minst genom Lena Carlssons utgivning att brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och de två väninnorna, Elise Malmros och Anna Oom. Det är lätt att här i Värmland glömma bort att hon faktiskt tillbringade tolv år i Landskrona, åren som blev hennes genombrottsår. Om hennes tid i Dalarna nämndes inget i föredraget, men det kunde man ju lägga till.

   Eva-Marie Syversen vid högskolan i Hedmark anser att det på senare tid vuxit fram ett nytt intresse för den lokala litteraturen. Orsaken till det, menar hon, är globaliseringen, som får sin motpol i en decentralisering. Hennes forskningsområde är för oss i Värmland närliggande, Finnskogens författare.

Föredraget byggde på tre folklivsberättelser av finnskogsförfattaren Olaf Hofoss, verksam på 1920-talet.

    Hur bilden av Nordnorge har förändrats genom tiderna var ämnet för Nils M. Knutsen från universitetet i Tromsø. I ett mycket roligt föredrag, som väckte stor munterhet, berättade han om hur man i gamla dagar i södra Norge såg på naturen och inbyggarna i landets nordliga fylken. Det är nyttigt att tänka på att synen på det natursköna broderlandet inte alltid varit densamma, inte ens i Norge. ”Gud nåde den som nødt er til at frem drage sin tiid o galder udi denne elendige lands ende”, skriver en besökare från 1500-talet. ”Hvor styg Lofotens østre Kyst er, saa overtræffes den dog i Raahed af den vestre” skriver en resenär 1827.

    Men när allt kom omkring var det inte Lofoten som var det värsta utan midnattssolen! En skribent framför farhågor att de ljusa sommarnätterna skulle bli till allvarligt besvär för ovana besökare. Dessutom sades invånarna i Nordnorge vara trögare än andra, primitiva, osedliga och barnsliga, inte alls lika ”normala” norrmän. Detta sades bero på att de hade mera trögflytande blod än andra. Och maten var förfärlig.  Den som ändrade denna bild var Bjørnstjerne Bjørnson, som 1869 efter en resa i Nordnorge skrev en entusiastisk artikel om landskapet, som kom att successivt ändra synen på denna del av landet.

   Monument, pizzor och hotellnätter. Frödingbildens förvandlingar sedd genom tre jubileer”, så var titeln på symposiets inledande föreläsning. För den stod Dag Nordmark, professor emeritus i litteraturvetenskap och den som ledde symposiet under de två dagarna. Titeln syftar på de jubileer som firats till Gustaf Frödings minne, 1921, 1960 och 2010 och som visar på hur vår bild av skalden förändrats genom tiderna, men också på synen på hur ett jubileumsfirande skall gå till och vilka som är målgrupperna.

   Två mycket givande dagar på Karlstads universitet har sammanfattats i boken Hemmaplan, som för en blygsam kostnad kan beställas från Karlstad University Press. Jag avslutar med en förhoppning att en värmländsk litteraturhistoria en dag skall se dagens ljus och citerar Värmlands Museums devis: ”Berättelsen går vidare”.

 

Hettwer, Marie, Tysta rop. Torsby: Heidruns, 2012. [60] s. – In

Marie Hettwer ställde ut på Värmlands Museum i höstas och katalogen bestod av den här boken – med föga insmickrande bilder! Den består av hennes foton från ett ödehus – någonstans i Värmland kantänka – men lyckligtvis har hon också lagt till ett kortfattat förord, som kan fungera som en hjälpreda för bokens ”läsare”. Hon skriver bl.a.: ”Jag söker en frånvaro och fascineras av det vakuum fotografiet skapar. Ett mellanrum i tid.” Och vidare: ”jag fängslas av det som varit, frågor i det förflutna och det stillsamma vansinnet.” Onekligen är hennes bilder i många grå nyanser fascinerande .De är gåtfulla och lockar till återseende mer än en gång! Förfallet har sin lockelse!

 

Hillring, Petra, Där jag inte längre finns. Dao Dit förlag, 2012. 99 s. – Hc

Bokens huvudpersoner är tonårssystrarna Lina och Linda. Linda, storasystern, försöker att ta sitt liv och tillvaron vänds upp och ner i familjen, som består av endast mamma och de två flickorna. På skolan tisslas och tasslas det. Lina får tillgång till storasysters dagbok och kan på så vis bilda sig en god uppfattning om vad som lett till systerns så obegripliga dåd. Hennes liv svävar mellan liv och död i flera dagar.

Berättelsen är skickligt uppbyggd och den är väl berättad. Säkert har den mycket att ge ungdomar i de båda huvudpersonernas ålder och kanske också föräldrar, som vill lära sig lite om den sköna nya värld våra ungdomar kan hamna i. Men kanske har berättelsen en väl så snygg fasad, saknar lite skärpa eller är felet att berättelsen är för kort för att göra systrarna ritigt tydliga som personligheter. Å andra sidan, en lättläst historia har sina fördelar, kanske särskilt sådan som riktar sig till ungdomar, som inte alls läser så mycket som de gjorde för något decennium sedan – och det är förstås riktigt illa!

 

Hundra år på Storgatan i Kil. [Av] Bengt Nilsson… Kil, [2012?]. 184 s. – Ncagz Stora Kil

Oj, vad ett samhälle kan växla utseende. Ändå är inte Kil äldre än järnvägen, som i början av 1870-talet kom till samhället – med åtföljande febril aktivitet av olika slag. Boken vimlar av foton från gammal tid och från idag. En del äldre foton är förstås inte i bästa skick men några av de gamla svartvita fotografierna kan å andra sidan vara väl så skarpa – ja, rena fröjden att titta på! Isabel Hermansson svarar för layouten, som får sägas vara utmärkt lyckad. Förstås en bok för alla kilsbor med intresse för den gamla järnvägsknutens historia.

 

Häggman, Hardy, Sunne Flygklubb – genom tiderna. [Sunne?]: CH Bokförlag,2012. 151s – Prd

Boken har en något överraskande undertitel: Flygets vagga i Värmland, men alldeles obefogad är den nog inte, om man får tro Hardy Häggman, som helt blygsamt kallar sig redaktör men nog bör betraktas som bokens författare. Bengt Sahlström intygar på omslagets baksida att Hardy under nästan 40 år ”samlat material  och forskat kring flygets historia i Värmland med tyngdpunkten förlagd till Sunne flygklubb.” Han framhåller i förordet att det är tunnsått med litteratur i ämnet värmländsk flyghistoria och det har han alldeles rätt uti. Desto mer välkommen är hans bok, som förstås är ”gefundenes Fressen” för flygtekniknördar men faktiskt har den mycket att ge oss lekmän. Flygets framväxt är ju en viktig del av Värmlands 1900-talshistoria – på gott och ont. Jag håller med Bengt Sahlström om att boken är ”en fin samhällsskildring, vilket gör att inte bara den flygintresserade kan få både nytta och nöje av boken.”

Boken innehåller förstås en uppsjö beskrivningar och foton av olika flygplan men också en hel del personhistoria. Boken är faktiskt försedd med ett personregister på mer än fyra sidor. (Albin Ahrenberg omnämns sex gånger!). Ett långt kapitel ägnas förstås åt krigsåren med alla dessa nödlandningar – mer eller mindre nödvändiga – av främmande makters plan. Då var tydligen luften full av tyska och engelska kurirplan. Författaren tar bl.a. upp en särdeles tragisk flygolycka – tydligen helt onödig– då Karl-Einar Mellström från Mellby söder om Sunne ville briljera inför sunneborna med en avancerad flygning med sitt krigsflygplan. Det inträffade den 26 mars 1943 och tillsammans med Mellström avled en fänrik. Händelsen lever ännu i friskt minne hos äldre sunnebor.

Inte förrän på 60-talet verkar flygandet ha kommit igång på allvar i Sunne, efter förvärvet av Holmby gård, där flygfältet ligger än idag. Kanske påskyndades utvecklingen av en dödsolycka i september 1963, då ett lyftande flygplan körde på en bil på gräsmarksvägen. Av de fem personerna i bilen dog två medan två andra klarade sig skapligt. Haverikommissionens dom över flygfältet var hård och bidrog förmodligen till en upprustning av fältet. (I anslutning härtill får vi också en utredning av den då svåraste flygolyckan i Sverige den 23 september 1950, när alla tio ombord förolyckades på flygplatsen i Karlstad).

Boken innehåller ett långt kapitel om alla flygplan med anknytning till klubbens flygfält och ett kapitel om profiler i klubbens historier som Claes Löfgren och Georg Miller, kända namn i Sunne! Författaren har också med ett avsnitt om ”flygkarriärer som börjat i Värmland.”

Boken om Sunne Flygklubb är ett viktigt bidrag till Värmlands historia under de senaste 75 åren och innehåller åtskilliga godbitar för den föga flygkunnige, som dock finner framställningen lite rörig, fast det kanske beror just på bokanmälarens okunskap? För layouten svarar Karin Bråthe, som haft en svår uppgift men ändå lyckats skapligt.

Allra sist en anmärkning. Författaren skriver att det inte är känt att Carl Cederström, flygbaronen, besökte Värmland men det gjorde han faktiskt enligt Kåa Wennberg i biografin över mannen. Den 26, 27, 28 augusti 1911 gjorde han uppvisningsflygningar på Trossnäs för tusentals människor!

 

Jedvik, Hanna,  Kurt Gobain finns inte mer. Sthlm: Rabén&Sjögren, 2012. 200 s. – Hc

En mörk och mycket suggestiv historia om kärlek bortom allt förnuft. Berättelsen utspelas i Karlstad, 1992–1995 i gymnasiemiljö. Lovis och Alex hittar varandra på första dagen i skolan och är sedan oskiljaktiga men det är fråga om en passion med många komplikationer. Stilen kan kanske kallas hackig men den är effektiv och underlättar snarast läsandet.! En skakande berättelse och samtidigt en fin skildring, inte så mycket av Karlstad även om det mesta av handlingen utspelas där, som av en tid , vars stora politiska händelse är valet om Sveriges anslutning till EU. Annars handlar det mest om musik, Nirvana verkar vara huvudpersonernas älsklingsband. Och vem är då Kurt Cobain? Ja, det visste inte undertecknad, vilket en läsare av boken bör veta! Han var en amerikansk gitarrist, låtskrivare och sångare men betraktades av sina fans som ett slags högre väsen och den 5 april 1994 lämnade han jordelivet. Det är förstås ett svårt handikapp att läsa den här boken utan att ha susningen av en aning om den myckna musik, som där omtalas. Men det säger kanske något om hur bra boken faktiskt är, när detta ändå låter sig göra med stor behållning!? I Karlstads-Tidningen anser dess barn- och ungdomsboksrecensent Helena Vermcrantz att boken borde ha nominerats till Augustpriset! Vi år således flera beundrare av boken.

 

Johansson, Arne, När kromosonerna kraschat. [Kd?] Faun förlag, cop. 2012. 210 s. – Hc

I Arne Johanssons debutverk, Jordafärd, som utkom för två år sedan, serverar han en historia, som ingalunda går för hackor. Aderton av historiens mest kända ”storheter”återvänder till jorden, närmare närmare bestämt till Värmland. Mao blir framgångsrik tränare av Degerfors IF, Adam får sköta en  bordell, Marx ingriper som medlare i en strejk vid järnverket i Hagfors o.s.v. En helt absurd historia, som kunde ha kortats ner en del. Absurd så det förslår är också historien han berättar i sin  andra bok. Året är 3084. Efter den stora ”kromosonkraschen” föds endast en pojke på miljarden. Mänskligheten är på väg att utplånas. Kvinnorna har tagit över makten, ett diktatoriskt styrelsesätt ā la Orwells 1984. Detta är med andra ord en riktig dystopi – men författarens berättarglädje är stor och gör läsningen lätt. Han är i högsta grad medagerande och hans inlevelse i handlingen är smittsam. Ibland påminner han om en hejarklack eller kanske den kommenterande kören i ett grekiskt drama. En fantastisk skröna är det i vilket fall och samtidigt en lovsångs till kärlekens makt, fast stilistiskt är han fjärran från språket i Psaltaren. Boken är också ett vittnesbörd om naturen som kraftkälla och om den godhet människan trots allt besitter! Språket är av det mer vårdslösa slaget men kan sägas passa i denna historia, som inte är av dussinkaraktär!!

 

Johansson, Karina, Utan egen vinning. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 300 s. – Hc

Trots två mord och andra ruskigheter är detta en s.k. feel good-bok, framför allt för kattvänner och sunnebor! Stina, huvudperson också i Katarinas förra kriminalroman, har här slutat sin anställning på hobbybutiken för att kunna ägna sig på halvtid åt ett härbärge för hemlösa katter. Vi får följa hur hon och hennes närmaste medhjälpare i kattföreningen inreder ett gammalt stall på Uddebergs herrgård nära Ivarsbjörke för ändamålet. Godsherren är välvilligt ställd till dem men andra på gården mer eller mindre öppet fientliga, vilket de upplever som ganska så obegripligt. En stor del av nöjet med boken är förstås miljöskildringen, som verkar ganska så exakt frånsett att ingen herrgård finns på udden utanför Ivarsbjörke station, som numer är ateljé för Anna Hedstrand! Men udden är väl värd ett besök ändå! Jag tycker annars att framställningen är väl pratig och att boken är i längsta laget, fast – visst – Stina är en trevlig bekantskap. Skulle inte förvåna mig om hon bär drag av författaren?

 

Johansson, Kjell, Häxjakten. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 220 s. – Hc

Det här är Kjell Johanssons sjunde bok efter debuten 2006. Hans förra bok var en munter skälmhistoria, som gav prov på författarens sinne för humor. Häxjakten innehåller däremot mycket lite av den varan, det är en deprimerande historia om vidskepelse och myndighetsvåld – inte minst från kyrkans sida. Romanens präst utmålas som den ledande i häxjakten, som ändå utspelas åtskilliga år efter att häxbränning hade förbjudits och trolldomsmålen blivit allt färre i riket. I Södra Ny på Näset lever emellertid trolldomstron med oförminskad kraft och visgossar anlitas för att peka ut dem, som är märkta av djävulen. (Bruket av s.k. visgossar förekom i Torsåker enligt Wikipedia – förhoppningsvis kanske inte så utbrett i landet i övrigt?). Kjell Johansson har som alltid ett vackert språk – det är en njutning att läsa honom! Han har också en tro på mänsklig godhet som gör att även en sådan här berättelse om dumhet och vidskepelse blir uthärdlig att ta del av ! Förföljelse av de svaga i samhället är inget nytt under solen, det står alldeles klart för oss efter att ha läst boken!

 

Johansson, Leif, En fotobok om länslasarettet i Karlstad från 1930-talet till CSK 201l. [Kd: Leif Johansson], 2012. 109 s. – Vp

Framför allt är detta en ”bilderbok” men bjuder också på en del historia och historier. Boken riktar sig naturligtvis främst till folk som jobbat eller jobbar på sjukhuset. Personfotografierna är många. För en utomstående är behållningen bilderna av lasarettet, som det var på 30- och 40-talen, då en och annan i vår förening kanske hade sin första kontakt med den stora sjukhusinrättningen. För undertecknas del i mars 1947.

Johansson, Mats, Hannibals eld. [Säffle]: Löntorp, cop. 2012. 370 s. –S-

Döm om min förvåning när jag i Karlstads stadsbiblioteks vackra värmlandsrum fann föreliggande verk, en lunta på 370 s.,om Hannibal – krigaren, dock inte Kartagos försvarare utan den danske härföraren Hannibal Sehestedt, som under den s.k. Hannibalsfejden 1644-1645 lät bränna ner bl. a. Årjäng, Åmål och Vänersborg. Och vem är Mats Johansson, som i tysthet mäktat med detta kolossala arbete? Är han möjligen f.d. SvD-redaktören och riksdagsmannen Mats J.? Att han har nära anknytning till Lönnskog i Långserud framstår i alla fall som solklart. I boken berättas Närke-Värmlands regementes historia, hemma och i fält, under indelningsverkets dagar från dess begynnelse fram till Gustav III: s dagar. Närmare bestämt handlar det om de sex män som åren 1689 till 1754 avlöste varandra som Lönnskogs rotes indelte soldat” som det står bokpresentationen. Lönnskog ligger i nordligaste Långserud och därom har Sylvia Olsson skrivit flera böcker.

Mats Johansson berättar att Karl XI hade problem med att genomföra sin nyordning i Värmland, eftersom han krävde att landskapet skulle ställa upp med 1 200 soldater, vilket värmlänningarna ansåg för mycket med tanke på att befolkningen i sin helhet torde ha uppgått till cirka 80 000 personer. Menen kungen fick förstås sin vilja igenom. Tillsammans med Närkes tre kompanier på 474 man blev Närke-Värmlands regemente det största landskapsregementet.

Stormakten Sverige var i själva verket mycket fattig, i varje fall hade dess soldater det uselt. Missväxtåren var många och uniformerna byttes sällan ut. Och i främmande land kunde det vara omöjligt att komma över proviant. Och sjukdomar härjade hänsynslöst bland de inkallade – fler dog för dem än för fiendekulor verkar det. Rapporterna från ”hattarnas ryska krig” och ”det pommerska kriget” liknar mest sjukjournaler. Kriget mot ryssarna verkar f.ö. ha präglats av en överdriven respekt för ryssen – som i kriget 1808–1809! De två överbefälhavarna, C.E. Lewenhaupt och H.M. von Buddenbrock ställdes f.ö. inför krigsrätt efter kriget och dömdes till döden. Författaren menar att domen mot von Buddenbrock var felaktig, vilket en läsare är beredd att hålla med om!

Att soldater från Värmland, hela 600 man, var med om att bygga på Sveaborgs fästning 1851–1853 var i en nyhet i alla fall för undertecknad. Värmlänningar blev f.ö.kommenderade att arbeta på fästningar i både Göteborg och Landskrona och så på Eda skans, som myndigheterna ibland ville satsa på och ibland inte. 1718 lyckades dock de svenska soldaterna avvärja ett angrepp från den norske generalen Budde, som hade siktet inställt på att erövra Karlstad. ”Så hade Eda skans än en gång fredat landet från en längre syftande påhälsning” skriver Börje Furtenbach i boken Eda skansar. Fientligheterna vid norska gränsen var ändå i allmänhet inte så blodiga, vilket rotesoldaten i Lönnskog hade glädje av, eftersom hans kompani, Nordmarks kompani, ofta kallades ut att försvara eller bara bevaka just gränsen mot Danmark-Norge.

Författaren hänger de värmländska soldaterna i hasorna varhelst de drar fram – som under Karl XII:s krig nere på kontinenten och i öster. Hans vetande är enormt och detaljupplysningarna sannerligen många. Således är han med vid Poltava och kan rapportera att endast två kaptener finns kvar av de värmländska officerarna – och i övrigt 4 843 präster, fältskärer, musikanter, skrivare, drängar och profosser samt 1 657 hustrur, pigor och barn,, men de hamnar alla i rysk fångenskap.

Det är ett väldigt material Mats Johansson presenterar. Uppenbarligen har han ”ingående och sakkunnigt studerat generalmönsterrullorna för Närke-Värmlands regemente och kyrkböckerna från Värmland” som Göran Andolf skriver i sin recension för Bibliotekstjänst. Om den indelte soldatens liv får man veta allt som går att veta, skulle jag tro.Ja, kanske lite mer t.o.m., för i sin iver att levandegöra stoffet tillskriver han knekten och/eller hans lagvigda tankar och känslor, som är rena gissningar. Att framställningen består av många, många upprepningar ligger i sakens natur men ibland kan de tyckas lite onödiga. Och jag hade gärna sett fler käll- och litteraturhänvisningar. I vilket fall så är boken ett imponerande forskningsarbete av vilket man bl.a. kan lära att Sveriges historia är inte bara dess kungars men också dess krigs! Ja, detta är ett storverk

 

Jonsson,,Bo & Jonsson, Göran, Skoghems sommarstugeområde. (Göteborgsudden, Knappstad). Från 1920-talet till år 1968. Kd: Skoghems förlag, 2012. 80 s. – Nczgz Karlstad.

Boken handlar om det svenskaste man kan tänka sig – om sommar, fritidshus och vattenblänk. På 1920-talet byggde sig släktingar till författarna, bröderna Bo och Göran, ett fritidshus på Knappstad, det som så småningom blev Skoghems sommarstugeområde, beläget vid Kattviken mellan Bergvik i norr och Dingelsundet i söder. Allt fler byggde sig sommarhus på Lilla och Stora holmen, det som senare fick namnet Göteborgsudden, och en sommarstugeförening bildades. På 1950-talet borrade man efter vatten och el drogs in.

1963 nåddes emellertid sommarstugeägarna av ett rykte om att Försvarets fabriksverk ville utöka skyddsavståndet till anläggningarna på Zakrisdalsudden. Sommarstugeföreningen beslöt att genat gå till motattack. Många gick dock med på Fabriksverkets krav att ta deras mark i besättning men många lät det gå till expropriation. Till saken hör att stugägarna inte fick vidare bra betalt – bl.a. togs ingen hänsyn till det utomordentliga fina läget inom cykelavstånd till staden. Dessutom hade kanske det hela kunnat lösas utan att på det här viset inkräkta på sommarstugeområdet, om FFV hade skött planeringsarbetet bättre. Skyddsfrågan hade exempelvis kunnat fixas med hjälp av tekniska skyddsanordningar menar författarna, istället, men nu blev ”vårt tidigare paradis jämnat med marken”, tillägger de.

Framför allt är det skildringen av barndomens somrar med bad och fiske och stugbyggen som roar en utomstående läsare. De många, bra reproducerade amatörfotografierna livar upp berättelsen om ”paradiset som försvann”. För de närmast berörda bör bokens utförliga beskrivningar av de fastigheter som jämnades med marken, ett tjugotal, vara av stort intresse. I dagarna, april 2013, kan man f.ö. läsa i tidningarna om att Göteborgsudden ska byta namn till Katrineberg och att där ska byggas 500 bostäder! Men utplånat kan väl inte ”ett paradis” bli – må vara att det kan bli ett fint bostadsområde på sätt och vis… Läget är ju suveränt

 

Juhl, Berit, Follow that dream. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 71 s. – Lz Karlsson, Anna-Pia

Berit Juhl är en flitig författare om människor och märkligheter i norra Värmland. Hennes senaste bok tillhör verkligen den kategorin. Anna-Pia, som i sin ungdomstid mobbades för att hon ansågs ”fet och ful”, är verkligen värd att uppmärksammas för sin, och familjens, skapelse, Café Memphis i Östmark. Hon och resten av familjen var tidigt beundrare av Elvis, den odödlige, den oförliknelige. I mars 2010 kunde caféet invigas. Det hade kostat två års arbete och en massa pengar, som familjen egentligen inte hade! Stället blev genast ett Mekka (som det brukar heta) för Elvis många beundrare och berömda band bad att få komma och uppträda i här mitt i det, ganska så ödsliga Östmark. Innan hon blev cafévärd hade hon utbildat sig till frisör och kan alltså också erbjuda sina gäster inte bara musik och kaffe och Elvisbakelse utan också hårklippning! Boken är mycket rikt illustrerad och bjuder på många tidningsartiklar om det sensationella kaféet. Intressantast är dock Anna-Pias egna funderingar, som vi möter dem på bloggen och i dagboken – om familjens betydelse, om operationen, som gjorde henne smärt m.m. För layouten står Emma Martinsson men hennes val av typsnitt kan jag inte gilla.

 

Karlstad med kulturhistoriska ögon.. 2. Husen kring Frödingsparken.  Kd: Karlstad lever, 2012. 103 s. – Ic.

Vad är Frödingsparken för något? Ja, det är ingen hemlighet men många karlstadsbor vet nog inte om att grönområdet mellan Saluhallen och gamla Stadsbiblioteket heter så. Kanske denna okunnighet beror på att det mest fungerar som en genomfart för cyklister och gångtrafikanter från och till Haga. Parken fick sitt namn 1958. Namnberedningen, eller motsvarande myndighet, hade egentligen tänkt sig att få en gata uppkallad efter stadens stora skald, men så blev det istället en ganska anonym park, som fick bära hans namn. Teknik- och fastighetsförvaltningen smider dock planer på en upprustning av parken berättar Hans Olsson avslutningsvis i kapitlet om Frödingsparken.

Om parken inte känns så upphetsande kan inte detsamma sägas om husen omkring den. De är alla märkliga på sitt sätt. Öster om ligger Karlstads sjukhus fram till 1905, som därefter blev brandstation och flickskola – efter om- och tillbyggnader förstås. Längs Kungsgatan ligger affärs- och bostadshus från början av 1900-talet och det i ganska oförändrat skick. I hörnet vid Pråmkanalen har vi en ståtlig byggnad i nationalromantisk stil, ritad av Knut Jonson, och uppfört 1914. I bottenvåningen hade Per Bredberg i många år sitt antikvariat, trivsammaste stället i stan.. Huset ligger vägg i vägg med Neumannska huset från 1902. Det är ganska ombyggt men har ändå kvar sin karaktär av sekelskifteshus. Det gränsar till en mäktig byggnad, där Walfrid Swenssons möbelaffär huserade tills ganska nyligen. Det är från 1907 och karaktäriseras av uppglasade stora fönster i både bottenvåningen och en trappa upp. Det är från 1907 och har vissa jugendinslag berättar Hans Olsson. Intressantast av husen kring parken är kanske fängelset från 1847. När det lades ner 1968 uppstod strid om dess existens. Starka krafter ville riva huset men föreningen Karlstad lever ville ha det byggnadsminneförklarat och fick också med sig Riksantikvarieämbetet på den linjen. RA framhöll att det var det bäst bevarade av de kvarvarande fängelserna i landet och att det därför borde skyddas genom byggnadsminnesmärkning. Nå, nu blev det inte så men byggnaden är ändå kvar och exteriört i stort sett oförändrat. Interiört förhåller det sig annorlunda! Att Karlstad lever kämpade med glöd för fängelsets bevarande i oförvanskat skick säger sig självt!

Väster om parken, på andra sidan Eneströmsgatan hittar vi så två mycket annorlunda  byggnader. Först och främst baptistkyrkan, Tabernaklet, som i undertecknads ögon ser lite orientaliskt ut, för tankarna till en synagoga. Arkitekten till denna helgedom, som föga liknade de nygotiska kyrkor hans far var så känd för!, hette Carl Crispin, som då var stadsarkitekt i Karlstad. Invigningen av kyrkan skedde i december 1925. Svenska baptistsamfundet förlorar liksom flertalet kristna samfund medlemmar men i Karlstad är de i alla fall över 100. Antalet baptister i Sverige är cirka 17 000 – i hela världen (USA?) 105 miljoner, berättar Maria Linder i kapitlet om baptistkyrkan i Karlstad.

Saluhallen är den andra byggnaden väster om Frödingsparken. Dess tillblivande diskuterades länge. Det ansågs bokstavligen livsviktig att Karlstad fick en hall för livsmedelsförsäljning och köttbesiktning men det dröjde till 1909 innan den stod klar, ritad förstås av stadsarkitekten, alltså Carl Crispin. Saluhallen innebar en betydande förbättring av livsmedelsdistributionen i Karlstad både kvantitativt och kvalitativt skriver Elisabet Larberg i bokens sista kapitel. Den som upplevt hallen medan handeln ännu blomstrade där, han eller hon minns hur livligt där var, hur charkuteributikerna trängdes där och hammaröfiskarna stod i täta led med nyfångad fångst. Ja, där var ett liv och ett kiv, ett sorl och luften full av dofter. På 60-talet upphörde emellertid saluhallen att fungera – kanske som en följd av att tre stora varuhus i början av 60-talet etablerade sig i stan. Saluhallen undergick därefter skiftande öden och flera ombyggnader men sedan något är tillbaka är den lokal för Tingvallagymnasiets restaurangutbildning och där finns också en restaurang för allmänheten.

Karlstad lever har verkligen all heder av sin nya stadsdelsbeskrivning, som är en mycket kunnig och lättläst beskrivning i både ord och bild av ett ovanligt intressant parti av staden! Det anar mig att föreningen redan erhållit kommunens kulturpris en gång men med de två förnämliga innerstadsbeskrivningar man nu åstadkommit bör föreningen var värd priset en andra gång!

 

Karlstads stiftsbok 2013. Kd: Karlstads stift, 2012. 197 s. + Bildkrönika. – Cj.c(p)

Hundraförsta årgången av Stiftsboken höll på att inte bli av men i sista sekund kom stiftet på bättre tankar s.a.s. Det är ju så att Karlstads stift numer är nästan ensamt att ge ut en stiftsbok. Man kan fråga sig varför med tanke på det gedigna och omfattande material om vad som sig i stiftet tilldrar som presenteras i föreliggande ”julbok”. ”I Guds tjänst” är temat för årsboken och man blir imponerad av hur mycket som tydligen händer på det kyrkliga området. Inte minst experimenteras friskt med olika slag av gudstjänster och en ny kyrkohandbok är på gång. Om det berättar Lena Skoting, som sitter med i arbetsgruppen för kyrklig vigsel och inte minst verkar vigselordningen vara i behov av en ”modernisering”, inte minst språkligt. Stiftsinformatören Torgny Lidén medverkar med flera artiklar och han propagerar bl.a. för användning av smarta telefoner och föreslår att prästen ska inleda sin predikan med att informera om att den som vill får twittra och föreslår att det ska finnas en mobiltelefon på altaret. ”Att svära i kyrkan” har han kallat just det bidraget! Möten och mötesplatser, framför allt kyrkorna, är ett annat tema för boken Om det handlar inte minst artiklarna från medarbetarmötet i oktober, som inleds av en betraktelse av biskop Esbjörn Hagberg: ”Därför sa han det!” Kyrkoherden i Glava, Charlotte Hartwig Lundh tar upp en viktig, en avgörande fråga för kyrkan, i sitt bidrag om delaktighet. ”Hur kan vi sluta betala för medverkan som borde vara frivillig? Frågan är: Gör man ett jobb eller gör man detta av delaktighet, glädje och engagemang?” Kort sagt årets ”julbok” (som jag av gammal vana vill kalla stiftsboken) ger intryck av att temperaturen på det andliga livet i Karlstads stift verkar vara hög. Mycket läsvärda är som vanligt Stig Löwenspets utförliga och välskrivna minnesrunor över avlidna präster. Tyvärr går han nu i pension och slutar därmed som minnestecknare. I vanlig ordning avslutas boken med en bildkrönika, men den är i murrigaste laget!

 

Karlstads stiftsbok 2013. Kd: Karlstads stift, 2012. 197 s. + Bildkrönika. – Cj.c(p)

Hundraförsta årgången av Stiftsboken höll på att inte bli av men i sista sekund kom stiftet på bättre tankar s.a.s. Det är ju så att Karlstads stift numer är nästan ensamt att ge ut en stiftsbok. Man kan fråga sig varför med tanke på det gedigna och omfattande material om vad som sig i stiftet tilldrar som presenteras i föreliggande ”julbok”. ”I Guds tjänst” är temat för årsboken och man blir imponerad av hur mycket som tydligen händer på det kyrkliga området. Inte minst experimenteras friskt med olika slag av gudstjänster och en ny kyrkohandbok är på gång. Om det berättar Lena Skoting, som sitter med i arbetsgruppen för kyrklig vigsel och inte minst verkar vigselordningen vara i behov av en ”modernisering”, inte minst språkligt. Stiftsinformatören Torgny Lidén medverkar med flera artiklar och han propagerar bl.a. för användning av smarta telefoner och föreslår att prästen ska inleda sin predikan med att informera om att den som vill får twittra och föreslår att det ska finnas en mobiltelefon på altaret. ”Att svära i kyrkan” har han kallat just det bidraget! Möten och mötesplatser, framför allt kyrkorna, är ett annat tema för boken Om det handlar inte minst artiklarna från medarbetarmötet i oktober, som inleds av en betraktelse av biskop Esbjörn Hagberg: ”Därför sa han det!” Kyrkoherden i Glava, Charlotte Hartwig Lundh tar upp en viktig, en avgörande fråga för kyrkan, i sitt bidrag om delaktighet. ”Hur kan vi sluta betala för medverkan som borde vara frivillig? Frågan är: Gör man ett jobb eller gör man detta av delaktighet, glädje och engagemang?” Kort sagt årets ”julbok” (som jag av gammal vana vill kalla stiftsboken) ger intryck av att temperaturen på det andliga livet i Karlstads stift verkar vara hög. Mycket läsvärda är som vanligt Stig Löwenspets utförliga och välskrivna minnesrunor över avlidna präster. Tyvärr går han nu i pension och slutar därmed som minnestecknare. I vanlig ordning avslutas boken med en bildkrönika, men den är i murrigaste laget!

 

Klinga, Karin, Spionen från Ed. En historia om organiserad brottslighet, maktmissbruk en hederlig polis och ett arkiv.[Kd]: Bernhards förlag, 2012 443 s. – Hc

Boken ser avskräckande tjock ut och omslaget ganska så ”soppigt”. Men skenet bedrar. Berättelsen är en ovanligt fantasifull skröna, skriven på en svenska, som bjuder på lite eller inget läsmotstånd! En synnerligen lättläst historia således. Den utspelas på två tidsplan, under andra världskriget och på 2000-talet. Författaren med det pseudonymklingande namnet är skicklig på att ta fram tidsmarkörer, som skiljer de olika epokerna åt. Lättläst och underhållande berättelse, som bjuder på många överraskningar, men trots detta känns att vara i längsta laget – en viss övermättnad inställer sig hos läsaren så småningom, åtminstone för undertecknad. Författaren har med den här boken placerat Ed på Dal på den litterära kartan men stor del av handlingen utspelas också i Lysekil. En klart underhållande berättelse, fast utan någon annan koppling till Värmland än att förlaget ligger i Karlstad! Och Ed ligger i Karlstads stift - inte att förglömma!

Layouten är jag dock inte alldeles nöjd med, närmare bestämt med att överst på var och varannan sida är ett indrag. Fult och emot all praxis. Men sådant ska man kanske inte beskärma sig över?

 

Knutsson, Rolf, Brevet till Betty. Torsby: Heidruns, 2012. 86 s. – Hc

Rolf Knutsson, född 1939, är teveproducent och författare. Detta är hans adertonde bok! Drygt 70 år gammal får han veta att hans numera döda pappa inte är hans biologiska far. Mamman dog när han var åtta år och han ifrågasatte aldrig att hennes man var något annat än hans riktige far, som han hade ett gott förhållande till. Däremot inte med modern som det tycks. Han upplever det som om världen rämnar för honom och skriver ett brev till sin mor. Vem som skulle vara han biologiska far går inte att utröna. Kanske var han en dansk motståndsman, som modern en gång varit tillsammans med men ingen vet med någon säkerhet. Boken är inget annat än en anklagelseskrift. Tonen mot modern är stundom hätsk. Claes-Magnus Bernson i Tidskriften Kulturen är kritisk och skriver avslutningsvis: ”Rolf Knutsson har en fin språklig förmåga och det som saknas är distans (ingenting annat).” Klart positiv är Fredrik Borneskans i sin recension i NWT. Han avslutar med följande ord: ”Att vi inte vet så mycket om oss själva som vi tror är ett allmänmänskligt problem som Knutsson med träffsäkerhet påminner oss om” och det är bara att instämma i den karaktäristiken – möjligen kan man tycka att uppgörelsen med modern blir väl så mångordig. Inger Alestig i Dagen, där författaren tydligen är en medarbetare, berömmer boken för att det väcker en rad funderingar. Hon skriver bl.a. att ”jag är övertygad om att boken kommer att hjälpa många som funderar över familjehemligheter, det må sedan handla om otrohet, våld, missbruk eller annat som man velat dölja”. För sober grafisk formgivning svarar Andy Chong, Family Business.

 

 

Kruse, Jan, Historien om gruvorna vid Persbergs Odalfält. Mjölby: Atremi 2012. 248 s. – Ud

En ny omfångsrik, påkostad bok om Persberg och dess gruvor. Författaren skriver i förordet att odalfältet ”dokumenteras alldeles förträffligt i boken Persbergs malmfält” från 1925”. Ena delen består av en geologisk beskrivning av Nils H. Magnusson och den andra delen är en teknisk-historisk-ekonomisk beskrivning av Harald Carlborg. ”Dessa verk är att betrakta som standardverk över gruvorna” konstaterar Jan Kruse. I föreliggande bok vill han beskriva vad som hänt sedan Carlborgs bok kom ut men ger också en utförlig beskrivning av äldre tider. Huvudsakliga källor till boken har författaren funnit i Värmlandsarkiv, Bergsstatens arkiv i Falun och på KTH. Där har han träffat på ”tre väldigt intressanta monografier om Persbergs Odalfält, skrivna 1949, 1955 och 1957.”Han har också kunnat intervjua f.d. gruvarbetare, som varit verksamma vid gruvan. Boken ger ett högst vederhäftigt intryck och illustrationerna verkar välvalda. Boken har getts ut med stöd från Knutsbergsstiftelsen, som förvaltas av Jernkontoret, och SGU i Uppsala. Den bör ha kostat en hel att framställa!. Boken kan beställas från Föreningen Värmlandslitteratur.

 

Kvarnberget. Galgplatsen som blev stadsdel. Redaktör: Gunnar Engstrand. Kd: Karlstads hembygdsförening, 2012. 146 s. (Glimtar från Karlstads historia ; 7) – Ncagz Karlstad

I serien Glimtar från Karlstads historia har turen kommit till Kvarnberget.

Frågan är om inte detta är den bästa stadsdelsbeskrivningen i hela serien? Inte bara för att fotografierna är fler än någonsin och väl inplacerade i texten utan också för att texterna kantänka är lite roligare än vanligt – bäst är Sven-Olof Petterssons, SOP:s, skildring från sin uppväxt på 40- och 50-talen. Han har idel ljusa minnen från sin uppväxt. ”Alla kände alla, den sociala kontakten var mycket nära” skriver han bl.a. Och han tillägger lite senare i texten: ”Jag måste tillstå, att som barn hade jag ett fantastiskt rikt liv. Det fanns varken barn-tv, video, dvd eller annat lättserverat, man fick skapa sin värld själv.” Ja, det intrycket av Kvarnberget får en läsare också av flera andra minnesbilder – och läsaren blir glad till mods!

   En lite annorlunda artikel svarar förre kulturchefen Kjell Fredriksson för. Han tar upp rivningen av vattentornet 1963, gasklockan 1968, och resterna av kvarnen 1974 och han kallar det för ”ett verkligt skandalöst kapitel i Karlstads historia” och tillägger: att ”det finns inte mer än en dom för de inblandade: Skyldiga till vandalism.” Han nämner också att i ungefär samma veva revs de flesta träkåkarna, som legat inbäddade i syrenhäckar uppe på berget och verkligen var en tjusande idyll. ”Hur hade Kvarnberget sett ut idag, om man satsat på att aktivt bevara låghusbebyggelsen och inte byggt höghusen” frågar han sig, något retoriskt.

   Några kritiska synpunkter har jag ändå att komma med. Jag saknar en presentationer av författarna och ett namnregister eller i varje fall författarnamnet angivet i innehållsförteckningen. Dessutom skulle jag gärna se att de här stadsdelsbeskrivningarna innehölle något om hur stadsdelen ter sig idag.. Helt kortfattat visserligen men ändå?

Värt att lyfta fram är följande i SOP:s artikel: ” Idag ångrar jag att jag slutade spela fiol, ett instrument med en själ som står över alla andra.”  Något att grubbla över!

 

Lagerlöf, Selma, Kristuslegender. Örebro: Libris, 2012. 204 s. – Hc

Boken innehåller fem Kristuslegender och fem andra berättelser av likartad karaktär: Kejsarinnans kassakista, Legenden om julrosorna, De sju dödssynderna, Legenden om fågelboet och den långa berättelsen Ljuslågan. Legenderna är hämtade ur Kristuslegender (1904), Legender (1904) och En saga om en saga (1908). Det är alltså inte fråga om en nyutgåva av originalupplagan av Kristuslegender, vilket kan verka lite förvirrande. Ett annat val av titel hade varit att föredra… Hur som helst är det en mycket vacker bok, formgiven av Margareta Brisell. Axelsson. Som illustrationer har man använt sig av gamla skolplanscher. Under första hälften av 1900-talet  var Sverige en av Europas största producenter av sådana skolaffischer, framgår det av ett efterord. För oss som var med på den tiden bjuder förstås planscherna på ett kärt återseende! Berättelserna är väl värda att läsas än idag, ja, kanske särskilt idag, när kunskapen om vad kristen tro är, troligen är sämre än någonsin. Legendernas budskap är kristet humanistiskt och kan knappast vara någon till varnagel. Och Selma är förstås den borne berättaren!

 

Lagerlöf, Selma, Körkarlen. En berättelse. Sthlm: Svenska Vitterhetssamfundet, 2012. 170 s. – Hc

I år är det 100 år sedan Körkarlen kom ut. Kritikerna var inte vidare förtjusta i boken. I en understreckare i SvD nämner Jenny Maria Nilsson, att boken upplevdes som en ”uppbyggelsebok” och att den hade ”en aura av beställningsverk över sig.” Men, skriver hon, Lagerlöf är, ”såvitt jag vet hittills obesegrad svensk mästare i inledningsfraser.” Så här börjar berättelsen: ”Det var en stackars liten slumsyster som höll på att dö.” Av någon anledning är hon förälskad i  en gift man, David Holm, som är ondskan personifierad. Mycket känd och ofta citerad är den sista meningen: ”Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den skall skördas.” Om inte boken slog så bra, så gjorde filmen det desto mer. Värmlänningen Viktor Sjöström skrev ett manus efter boken, som Selma Lagerlöf uttalade sin välsignelse över, regisserade filmen och spelade också David Holms roll. Inte minst tack vare fotografen Julius Jaenzon blev filmen en succé, som gjorde sitt segertåg över världen. Chaplin lär ha sagt att det var den bästa film han sett, skriver Jenny Maria Nilsson. Det blandade mottagandet av boken till trots vidhöll författaren sin uppskattning av den och lär sent i livet ha yttrat: ”Den boken står mig närmare än kanske någon annan.” Inte heller Liljecronas hem, hennes första bok efter återkomsten till Mårbacka, fick så överväldigande god kritik men den trycktes i en enorm upplaga om 30 000 ex., som såldes slut på blott tre veckor”, berättar Maria Karlsson i inledningskapitlet. Hon tar i sammanhanget denna prästgårdsidyll med förhinder i försvar och slår fast ”att boken faktiskt var nydanande både vad gäller språket och den psykologiska realismen”.

Boken är en textkritisk utgåva med inledning av Maria Karlsson, och har textkritiska kommentarer av huvudredaktören Petra Söderlund och ordförklaringar av Jenny Bergenmar. Av förordet framgår att detta är en utgåva, ”som utförts inom ramen av Selma Lagerlöf-arkivet, som är en digital struktur för utgivning, presentation och publicering med fokus på Lagerlöfs författarskap” Merparten av hennes litterära kvarlåtenskap, som finns bevarad på KB, kommer att tillföras arkivet ifråga. Så småningom ska det bli tillgängligt för allmänheten. Finns något liknande för någon annan svensk författare eller är detta ett pilotprojekt, kan man fråga sig?

 

Lagerlöf, Selma, Nils Holgerssons underbara resa. Ett bildäventyr med Bengt Olson. Mårbacka förlag, 2012. 293 s. – Hc

I unga år läste jag Nils Holgersson eller snarare – valda delar – avsnitten som förde handlingen framåt – och till min hjälp hade jag en präktig men ganska ohanterlig foliant med underbara teckningar av Bertil Lybeck. (Och en dedikation av författaren själv, dock ej ställd till mig).Fantastiska illustrationer har också denna utgåva och det  i något behändigare format och de är i färg av vår internationellt mest kända konstnär med värmländska härkomst. Bara omslaget slår nästan knockout på en oförberedd läsare! 1985 fick han, Bengts Olson,  i uppdrag att göra dekoren till en uppsättning på Värmlandsoperan (som då hette Musikteatern och numer något annat). Han levde nästan i ett år i en Nils Holgersson-värld. Att han allt sedan ungdomen varit fågelskådare var säkert en hjälp i arbetet på operan om den flygande skånepågen. Till den här bokutgåvan har han gjort några helt nya bilder framgår av förordet.

Allra först i boken möter vi Harry Martinsons fina Vildgåsresan, som han skrev till Lagerlöf-jubileet 1958. Därefter följer två sidor av Bengt Olson själv: Dagbok om en underbar resa. Hans bilder är färgstarka, dramatiska, högst livfulla och det är en stor lycka att nu ha dem utgivna i bokform. Över huvud taget är detta en mycket vacker bok men uppgift om formgivare saknas – kanske är det Bengt Olson själv, som svarar för designen?

Trots att boken ser så inbjudande ut kanske en och annan drar sig för att läsa den. Det är förstås illa men du ska veta att den kan vara så att vederbörande sparar sig inför Västanå teaters nya uppsättning nästa år av Nils Holgersson. Mången hävdar att teaterns Nils Holgersson är det bästa den gjort – och visst var den ett hejdlöst teateräventyr av tidigare aldrig skådat slag!

Lustigt att tänka sig är att denna lärobok om vårt så långa land för grundskolan (eg. folkskolan) är den mest spridda av Selma Lagerlöfs böcker, översatt som den är till bortemot 50 språk! Att förlaget förkortat bokens titel genom att inte ta med det avslutande ”genom Sverige” känns aningen pietetslöst. Det får vara min enda anmärkning!

 

Liljemark, David, Dä ha satt säj på hôvve. Värmländska betraktelser.Krhmn: N&S, 2012. xx s. – Hc.08

Alltfort kommer det ut böcker på mål här i Värmland men nästan alltid är det fråga om poesi – mer sällan ser vi dialektlitteratur på prosa. Här har vi emellertid ett undantag från den regeln. Frånsett en ståtlig, superpatriotisk hyllning på vers, som avslutar boken så innehåller boken ett tjugotal noveller på skåremål – gissar jag, eftersom författaren är uppväxt i Grava socken och handlingen i flertalet berättelser utspelas i den trakten. Frånsett inledningsnovellen, som tycks mig något makaber, är novellerna hållna i en humoristisk ton med filosofiska inslag. Helt klart en högtidsstund för värmlandspatrioten även om en språkexpert anförtrott mig att språket inte motsvarar de högsta kraven på språkriktighet. I Skåre utspelas f.ö. också handlingen i Boltzius, seriealbumet om den vittberömde xxxx. För den fick David Region Värmlands litteraturstipendidum häromåret. Han är ju en av landets bästa serietecknare och häromåret blev han dessutom mycket prisad för en dokumentärfilm i Lundamiljö, Jakten på Bernhard.

 

Littberger Caiso-Rousseau, Inger, Över alla gränser. Manlighet och kristen (o)tro. Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Göteborg: Makadam, 2012. 399 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Vad har den eteriskt obestämda figuren Tintormara i Almqvists Drottningens juvelsmycke (1834), den feminine mansdyrkaren Axel Borg i August Strindbergs I havsbandet (1890) och den kvinnobundne prästmannen Karl-Artur Ekenstedt i Selma Lagerlöfs Löwensköldsromaner (1925-1928) gemensamt, undras det i presentationen av avhandlingen på bokens baksida. Ja, jag får bli svaret skyldigt, eftersom jag bara läst avsnittet om Karl-Artur Ekenstedt, den fanatiske prästen. ”Ingen riktigt kristen karl” lyder rubriken till avsnittet om prästen i Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, en ovanligt osympatisk person men också en komplicerad människa. Han vill så rysligt väl men dras ner i dyn av den förljugna klockarfrun Thea Sundler, ”monstret”, som Inger Littberger kallar henne. Littbergers psykologiska studie är djupborrande men svår att sammanfatta. I sammanfattningen på engelska skriver författaren att ”the clergyman Karl-Artur Ekenstedt becomes a true Christian only when he ceases talking about Christ.” Till saken hör att Selma Lagerlöf hade tänkt sig en fortsättning, en del 4, av romansviten. Nu känns den avklippt, oavslutad. Personregister finns förstås och en många sidor lång litteraturförteckning.

 

Lundkvist, Gunnar, Carlstad i eld och lågor. Om bränder som förändrat stadsbilden under många århundraden. [Kd?]: Aerialphoto, 2012. 150 s. (Carlstads-Gillets skriftserie ; 41) – Ncagz Karlstad

Detta är Gunnar Lundkvists fjärde bok om Karlstad. Den senaste var Stadsdelsboken, en skildring i ord och bil på 474 sidor om Karlstads 39 stadsdelar. Ett mäktigt verk och det första i sitt slag om staden. I föreliggande bok skildrar han bränderna i Karlstads historia och de är många och förödande, allra mest 1865 års brand. Om den har Gunnar Lundkvist nyheter att förtälja, närmare bestämt om hur den uppkom. I ett brev från 1927, som han kommit över, utpekar en Doris Zetterberg bageriföreståndare Eriksson som den skyldige. Denne hyrde bageriet, där branden uppstod. Han lär enligt brevskrivarens far, fabrikör Zetterberg, som ägde bageriet, ha utslungat följande hotelse: ”innan han [Eriksson] lämnar fabrikör Zetterbergs gårdar ska hans gårdar vara röda istället för vita.” Nja, det gör honom inte automatiskt skyldig och bagerilärlingarnas slarv med elden verkar väl belagt. Boken domineras av digitalt framställda illustrationer men de är inte bra, ganska så fula. Dock har boken naturligtvis sitt värde som just en historik dels över de många bränder staden utsatts för från 1600-talet fram till 2002 dels också över brandförsvarets framväxt.

 

Martelius, Kaj, Styckegods. En samling kåserier av Kaj Martelius. Visby: Nomen förlag (books on demand, distr.), 2012. 189 s, – Hc

På den gamla goda tiden, d.v.s. 1950-talet fick både barn och unga minst ett hårt paket i julklapp men sällan var det fråga om en deckare – tja, kanske Stieg Trenters eller Maria Langs senaste –utan oftare en samling kåserier. Kåsörerna var många, Cello, Eld, Bang, Kar de Mumma, Red Top m.fl. Cello var min stora favorit, Kar de Mumma föga rolig, tyckte dock jag, som ännu var rätt så ung. Jag har inte fortsatt att läsa kåserier sedan dess men får jag en hederlig, gammaldags kåserisamling i mina klor – som Kaj Martelius Styckegods så läser jag den med förtjusning och med ett leende på läpparna. Jag kallade berättelserna för gammaldags men de utspelas ändå oftast i modern tid med de tekniska uppfinningar som därtill hör. Driften med våra mänskliga svagheter är ett alltid aktuellt och uppskattat ämne. Och humor går alltid hem, särskilt som författaren har ett så välvårdat språk som Kaj Martelius. Och skojiga är också krumelurerna som inleder varje kapitel – förmodligen ett verk av författaren själv. Kanske beror min höga uppskattning på en nostalgisk läggning men vi är väl fler som är det? Inget att skämmas för – eller hur?

 

Melberg, Enel, Separator. Fensbol: Heidruns, 2012. 326 s. – Gcz Melberg, Enel

Värmland har fått en ny författare. Sedan tre år tillbaka bor hon i Gräsmark med sin man professorn Arne Melberg! Men hon är inte född i Sverige. Ett år gammal, 1944, flydde hon med familjen från Estland till Sverige, där hon växte upp i Göteborg. Hon tog en fil.kand. i Lund, gifte sig med en landsman, alltså en est, och arbetade bl.a. som lärare men 1990 flyttade hon till Norge och är nu alltså värmlänning. Boken är en självbiografi. Titeln är inte tillkommen av en slump. Separator (tillsammans med mjölk och grädde och bulle) är det första svenska ord hon lärde sig. Därtill kommer att hennes liv har präglats av framför allt två separationer – dels från hemlandet dels från sin mor och nästan hela släkten, som inte kunde godkänna att hon skilde sig från sin estniske make och gifte sig med en ”äkta” svensk. Man ska veta att den estniska kulturen betraktades som helig och släktsammanhållningen var stor och brott emot detta uppfattades som ett stort svek. Viktigt var det årliga släktmötet på pappans fädernegård i Estland, som kunde samla hundratals medlemmar. Estland blev för Enel ett ”sagoland” men det var ”ett hemland som aldrig funnits.” Ofta känner hon sig osäker på sin identitet, ibland svensk, ibland estnisk, ibland norsk. ”Alltid mellan stolarna”. Första delen av boken behandlar frågor av det här slaget; i andra delen berättar hon om sin uppväxt i Göteborg, om sina komplicerade föräldrar, klasskamraterna på flickskolan, den sammansvetsade estniska kolonin men också om klassmotsättningarna i arbetarstaden Göteborg. Jag måste erkänna att det är just barn- och ungdomsskildringen jag gillar bäst men – för att citera förlagstexten – ”boken ger också läsaren inblickar i Estlands kultur och historia, inte minst den folkliga kulturtraditionen.” Symboliskt nog slutar boken med en skolutflykt till Norge!

Enel Melberg är författare till ett femtontal böcker, varav tre är skrivna för barn och ungdom. Flera av böckerna är översatta till norska, danska, tyska och estniska. Hon önskas varmt välkommen till Värmland! I samband med ”boksläppet” berättade hon att hon har på gång ett mycket värmländskt projekt, en roman om kvinnorna kring Fröding. Den ser vi fram emot!

 

Meyer von Bremen, Ann-Helene  och Gunnar Rundgren: Jorden vi äter. SNF 2012. 175 s.

Ann-Helen Meyer von Bremen är prisbelönt journalist med bland annat jordbruk, miljö och mat på dagordningen. Hon är född och uppvuxen i Kila. Hemsocknen har också fått utrymme i boken Jorden vi äter (2012). Det handlar om ett resereportage. Tillsammans med Gunnar Rundgren har hon besökt fem världsdelar och dokumenterat 2010-talets jordbruk.

   Från Höke i Kila rapporterar hon från sin barndomsbys siste lantbrukare, Tore Johansson. Han får vara den svenske exempeljordbrukaren i boken. ”Det har länge hetat att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Men troligen kommer det nu att gå ännu snabbare”, konstaterar hon och målar upp en dyster bild. Färre och större är ord som genomsyrar den svenska jordbruksnäringen.

   Boken rapporterar även från Zambia, Indien, Brasilien och USA. Helt olika världar. Jorden vi äter, bokens titel, är ett konstaterande. ”Vi har skapat ett jordbruk som tär så hårt på planeten att det håller på att utplåna sin egen förmåga att producera mat” skriver författarna. Det är en tankeväckande, kanske lite skrämmande bok, värd betydligt fler läsare än Naturskyddsföreningens medlemmar som erhållit den som medlemsbok. Glädjande nog har just denna årsbok sålt i rekordmånga exemplar, meddelar Ann-Helen von Bremen. Ett engagerande ämne med andra ord.

 

Myhrberg, Karin : Bevarandeplaner för kyrkogårdar i Säffle pastorat. Säffle kyrkogårdsförvaltning 2012. 193 s.

Hansen, Andreas & Mathias Lidbäck: Ny stad i rött tegel. Värmlands Museum 2013. 121 s.

Anna Lindkvist: Jorden åt folket. Umeå 2007. 348 s.

2012  kom det ut ett stort antal värmlandsböcker. Åtminstone var det så många böcker som presenterades på den värmländska bokmässan. Men så har vi alla dessa böcker som inte når bokmässan eller blir omskrivna i lokalpressen. Ofta når de inte ens bokhandelsdiskarna.

Om vi håller oss till Säffle hittar vi ett halvdussin böcker värda en plats i wermlandicasamlarens bokhylla. Här presenterar vi några av dem.

Ann-Helen Meyer von Bremen är prisbelönt journalist med bland annat jordbruk, miljö och mat på dagordningen. Hon är född och uppvuxen i Kila. Hemsocknen har också fått utrymme i boken Jorden vi äter (2012). Det handlar om ett resereportage. Tillsammans med Gunnar Rundgren har hon besökt fem världsdelar och dokumenterat 2010-talets jordbruk. Från Höke i Kila rapporterar hon från sin barndomsbys siste lantbrukare, Tore Johansson. Han får vara den svenske exempeljordbrukaren i boken. ”Det har länge hetat att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Men troligen kommer det nu att gå ännu snabbare”, konstaterar hon och målar upp en dyster bild. Färre och större är ord som genomsyrar den svenska jordbruksnäringen. Boken rapporterar även från Zambia, Indien, Brasilien och USA. Helt olika världar. Jorden vi äter, bokens tite, är ett konstaterande. ”Vi har skapat ett jordbruk som tär så hårt på planeten att det håller på att utplåna sin egen förmåga att producera mat” skriver författarna. Det är en tankeväckande, kanske lite skrämmande bok, värd betydligt fler läsare än Naturskyddsföreningens medlemmar som erhållit den som medlemsbok. Glädjande nog har just denna årsbok sålt i rekordmånga exemplar, meddelar Ann-Helen von Bremen. Ett engagerande ämne med andra ord.

Jorden åt folket handlar om något helt annat. Vi lämnar klassifikation Q (Jorden vi äter) och kliver över på hylla O. 1907-25 existerade Nationalföreningen mot emigration, styrd från Stockholm och med Adrian Molin som huvudman. Namnet berättar vad det handlar om. ”Res icke till Amerika utan att först ha vändt Eder till Nationalföreningen mot emigration”, läser vi på ett plakat. Föreningen skapade bolag som köpte upp större gårdar och styckade dem till mindre egnahem. Dessa småbrukarkolonier gav bostad och arbete åt åtskilliga familjer. Totalt skapade föreningen 200 egnahemsområden. Det första var den så kallade Säfflekolonin, 40 lotter på marker som tillhört Guttane och Brunsbol. I doktorsavhandlingen Jorden åt folket (2007) har Anna Lindqvist studerat idén bakom Nationalföreningen och hur den kom att fungera. Två kolonier detaljstuderas, bland dem Säfflekolonin och dess kolonister. Ett fåtal av dessa var hemvändande Svensk-Amerikaner, medan de övriga var familjer från olika delar av Sverige, som tidigare saknat utkomst. Några av gårdarna var mindre och där kompletterades jordbruket med arbete vid industrin i Säffle. Kolonin hade medvetet anlagts nära en tätort.

Ny stad i rött tegel (2013) är en 120-sidig rapport om Säffles 1950-talsbebygelse. En riktigt läsvärd sådan. Det var 2012 som Värmlands Museum under en vecka utlokaliserade sin verksamhet till Säffle. Ett resultat blev att kommunen beställde en bebyggelseutredning. Eller snarare var det nog museet som förslog att kommunen skulle beställa en utredning. Museet fastnade, hur som helst, för det som kanske inte är så alldeles självklart, det röda teglet. I Säffle domineras hela kvarter av de röda tegelhusen. 1950-talsbebyggelse där tegelfasaderna bryts av i putsade fält, röda tegeltak och ekportar. Säffle blev stad 1951. Billeruds AB hade sina glansdagar och bara på huvudkontor och forskning fanns det hundratals tjänstemän. Två möbelfabriker, gjuteri, mekanisk verkstad, motorverkstad. Allt gick för högvarv och efterfrågan på bostäder var skriande. Idag finns inget av detta kvar och befolkningspyramiden har nästan vänts upp och ned. Tegelbruket höll ut till 1990-talet. Det var därifrån mycket av teglet hämtades. Byggmästarna hette Arvid Nilsson och Eric Carlsson. Arkitekt var ofta Carl Waldenström. ”Tråkiga”, har det länge tyckts om dessa hus, men kanske inte längre? Dagens säfflebor har inte sett så mycket annat, knappt minns de när det senast byggdes nytt i centrum.

Men hus som närmar sig pensionsåldern behöver också renoveras, Här har museirapporten en funktion att fylla. Sakkunnigt redogör antikvarierna Andreas Hansen och Mathias Lidbäck för detaljer och formspråk som är värda att bevara. De ser bebyggelsen som en helhet men pekar även ut element som fönster, fönsteromtag och portar. Dessa är värda att värna. Men det gäller att rapporten når ut till fastighetsägare – och byggnadsnämnd. Redan 1981 anlitades två studenter vid Göteborgs Universitet som gjorde en bebyggelseinventering i Säffles centrala delar. Mycket pekades ut som kulturhistoriskt värdefullt. Inte mycket av detta finns kvar idag.

 Nummer fyra i serien säfflelitteratur som ej nått bokhandeln eller lokaltidningens spalter handlar om gravvårdar, Bevarandeplaner för kyrkogårdar i Säffle Pastorat. Det nya storpastoratet gjorde 2012 en inventering av kommunens 13 kyrkogårdar. Att anlägga nya gravplatser kostar pengar. Många uttjänta gravar måste därför ge plats åt nya. I rapporten listas gravvårdar som av olika skäl är värda att bevara, exempelvis genom sin utformning eller genom de personer som vilar under dem. På så vis är rapporten en handledning för kyrkogårdsförvaltningen. Fylld av personhistoriska inslag är rapporten också läsvärd för den hembygdsintresserade – även om hembygdsvännen gärna hade sett ännu fler gravar klassats som kulturgravar. Skriften är sammanställd av antikvarien Karin Myhrberg som också svarade för inventeringen.

Claes Åkerblom i Wermlandiana 2014:1

 

Miljöpartiet de gröna i Karlstad 30 år – 1981–2011. Kd: MP,[ 2012]. 75 s. – Occ

Tiden går hasteligen. I fjol kunde Miljöpartiet fira att det funnits i Karlstad i 30 år. Partiet lät från början höra tala om sig och ofta har den spelat rollen som vågmästare i den kommunala politiken och på det viset kunnat vara med om att regera Karlstad – tillsammans med borgarna ibland, ibland tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern. Det har med andra ord spelat en ganska så viktig roll i det politiska livet i Karlstad i 30 år. Redan första året kom partiet in i fullmäktige och har sedan fortsatt med att vara representerat där. En dokumentation av partiets verksamhet måste således vara väl motiverad. Skriften är i format A4 och spiralinbunden och således ingen lyxprodukt men den har ändå fått en god utformning, lätt att söka i. Daniel Kristiansson avtackas särskilt i förordet för hjälp med layout, korrekturläsning etc. I redaktionen har suttit Karin Bergström, Ulla Brodow, Karin Brunström och Birgitta Westlund, som lagt ner ett mycket gott arbete på denna historik. Frågan är om andra partier på liknande sätt dokumenterat sin verksamhet? Jo Moderaterna och Socialdemokraterna har mig veterligen gjort det men de historikerna är – såvitt mig är bekant  – av gammalt datum. PS Min positiva anmälan av MP-historiken har naturligtvis inget att göra med att undertecknad finns omnämnd med foto i densamma

 

Möller, Arne, Sviken, förnedrad, upprättad. Hede: Förlag Hede, 2012. 124 s. –  Lz Möller, Arne

Författaren, som nu är i 80-årsåldern, är uppväxt i Säffle. Tidigt lämnade hans mamma man och tre barn. Förlusten av modern, som inte ville hålla någon kontakt med sin gamla familj, blev till ett sår hos Arne, som inte vill läkas, och han tog tidigt sin tillflykt till brännvinet. Hans räddning blev kontakten med pingströrelsen. Han kom att ägna en stor del av sitt liv till socialt arbete i rörelsens tjänst – särskilt ägnade han sig åt missbrukare. Han och frun var länge bosatta i Vimmerby, där de hade ett fruktbart samarbete med kommunens socialtjänst. Återfall i kunde inträffa, t.o.m. kollaps, men i det stora hela verkar hans liv ha varit många på samhällets skuggsida till stor hjälp och tröst. Man måste förvånas över författarens minnesförmåga men det blir också till ett krux – framställningen blir alltför utförlig och utdragen!

 

Mörling, Staffan, Långt borta ute i havet. [Sunne?]: Nomen förlag, 2012. 157 s. – Hc

Staffan Mörling är kanske mest känd för oss värmlänningar som en entusiastisk vän och beskyddare av Fryksdalsbanan och järnvägsförbindelser över huvud taget. Kanske är det i någon mån tack vare honom ”Sveriges vackraste järnväg” ännu finns kvar och blomstrar trots underliga påhitt från Värmlandstrafiks sida. Att detta är en berättelse om romantisk kärlek slås fast i förlagstexten och därom råder ingen tvekan även om handlingen är förlagd till en föga insmickrande del av vår värld, öarna utanför Galiciens kust i nordvästligaste Spanien. Dit kom etnografen Staffan Mörling på 1960-talet för att dokumentera fiskebåtar. I Spanien blev han kvar nästan för resten av sitt liv och böckerna av honom om olika lokala båttyper är uppe i nästan ett tiotal. Denna gång är det ”dornas” han  i första hand ägnar sitt intresse – d.v.s. sitt allra största intresse ägnar han nog en 17-årig spanjorska, Xoána, innevånare på Ons, den vindpinade ön.. I Långt borta ute i havet, får vi veta hur hela hans spanska äventyr tog sin början. Som student vid etnografiska institutionen vid Lunds universitet hade han i uppdrag att studera fiskarnas båtar, särskilt de s.k. dornorna, vars historia sträcker sig långt tillbaka, kanske till vikingatiden. På en av öarna utanför spanska nordvästkusten hittar han material för sina forskningar. Hurr en avhandling kommer till utgör ramhandlingen i denna berättelse men framför allt handlar den om folk och miljöer på några vindpiskade atlantöar på 1960-talet, då elektriciteten var en nyhet och så – inte minst – om en ung mans väg till ena pigo. På Ons drabbas han nämligen av kärlek till Xoána. Den exotiska miljön och den fina kärleksskildringen gör boken till en läsupplevelse. Till det bidrar säkert det direkta och samtidigt poetiska språket – må vara att det också gör läsningen lite mödosam, det och många spanska termer, oftast översatta dock! Stundom tänker bokens huvudperson, som torde vara identiskt med bokens författare, tillbaka till sin ungdoms hembygd. Vid ett tillfälle nämner han Östra Ämterviks kyrka.

Boken är en bok om kärlek, men som jag uppfattat det, inte bara till en ung kvinna utan också till befolkningen på några ständigt stormdrabbad atlantöar, men utan idealisering och försköning. Människorna verkar visserligen mycket fromma men några helgon inte.

PS De flesta av Staffan Mörlings böcker är på spanska men monografin –Skogsbana – om Lindfors-Bostjöns järnväg, som kom i nyupplaga på 1970-talet är förstås skriven på svenska. Av förståsigpåare lär boken om denna högst beskedlig bana var mycket läsvärd!

PS I boken nämner Staffan Meurling i förbifarten att han har i gott minne Gustaf Jansons äventyrsroman från 1910, Affären Costa Negra. Det anslog en sträng hos mig av den enkla anledningen att jag knappast hört talas om boken sedan jag läste den som följetong i den då högst anständiga tidskriften Lektyr och till saken hör att jag blev väldigt förtjust i berättelsen om hur en amerikansk kapitalist startar ett uppror i en latinamerikansk stat – av ekonomiska skäl förstås.(Jag undrar om inte hjälten hade svenskt påbrå?) Jag var väl i tioårsålden när jag läste historien och jag kan inte minnas att jag fann det på något vis olämpligt att göra så, starta en revolution för affärernas skull. Numera är jag inte riktigt säker på det! Boken blev Gustaf Jansons största framgång. Numer är han kanske bäst känd som far till den på sin tid duktige kioskvältaren Gösta Gustaf-Janson!

I Wermlandiana 2014:1 kompletterar Bengt Åkerblom med följande information:

 Långt borta ute i havet heter en självbiografisk bok av Staffan Mörling i Gårdserud, Sunne socken. Han berättar i boken hur han som ung etnograf kom till öarna utanför Galicien och hur han på ön Ons förälska I Werm-landiana nr 3, 2012, skriver undertecknad mycket uppskattande om boken.

   Enligt ett tidningsklipp som vår korrespondent i Spanien nyligen skickade oss har nu boken kommit ut på spanska, om jag förstått rätt. ”Mörling presenta su libro sobre la Illa de Ons” heter det i alla fall i rubriken till tidningsartikeln. Vid presentationen av boken på Marinmuseet (i Spanien) var tillströmningen så stor att besökarna fick sitta på golvet och i trapporna. Staffan Mörling skriver att hans och fru Josefas berättelse tydligen nådde ”in i gräsrötterna i folks känslor.”

   Inte ofta värmlandsförfattare gör succé i Spanien. Hur är det med vår Selma? Ett grattis säger vi till ”El antropķlogo y su esposa firman un trabajo sobre la sociedad de la isla en la década de 1960.”

 

Nilsson, Henry, Kontroll 13. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 252 s. – Hc

Pensionerade polismannen Henry Nilssons tredje polisroman, som liksom de tidigare har handlingen förlagd till Arvikatrakten. Boken kunde kanske ha döpts till Arvikabor med tanke på den goda människoskildringen och på att inte bara poliser utan många andra, mer eller mindre originella människor, från bygden figurerar i boken. Och att vi befinner oss i Arvika med omnejd råder ingen tvekan om. Henry Nilssons senaste opus bjuder på en behaglig och ganska så spännande läsning. Han är en god berättare!

 

Nilsson, Ingrid, Magiska ögonblick. Arvika: Poem förlag, 2012. 50 s, – Hc.03

Ingrid Nilsson är född vid Bysjöns strand men bor numer i Gunnarskog. Detta är hennes författardebut, ett tjugofemtal dikter, nästan alla enstrofiga. Illustrationerna är lika många och består av foton från hembygden, som hon tagit själv – glädjande nog i svartvitt, färg är inte alltid allena saliggörande! Hon skriver rimmad vers, vilket är förtjusande gammaldags men har sina risker – det kan leda till banaliteter. Det är lätt att tycka om Ingrid Nilssons reflektioner på vers även om de inte kan anses på något vis märkliga.

 

Nilsson, Lennart, Marseilles ängel. Sockenflickan som blev ängel i Marseilles. Arvika: POEM, 2012. 94 s. – Lz Nilsson, Astrid

Marseilles ängel, alltså Astrid Nilsson från Brunskog, är nog ett känt namn för många värmlänningar. Själv skrev hon två böcker om sin verksamhet och därtill utkom Andres Küng med en utförlig levernesbeskrivning 1978. Dessutom kommer att Brunskogsamatörerna på 90-talet framförde ett spel om henns liv och verk. För regin svarade då Anita Andersson, ordförande för Värmländska Författarsällskapet och – inte minst – general för Värmlandsmontern på Bok&Bibliotek sedan några år tillbaka. Astrid Nilsson föddes 1910 men fadern var okänd och modern svårt psykiskt sjuk. Hon auktionerades bort för sju kronor av kommunen – blev ett sockenbarn helt enkelt. Under sin barn- och ungdom bytte hon hem flera gånger. Hennes första fosterfar var brinnande socialist och kanske inhämtade Astrid ett och annat om hur samhället var beskaffat av honom. Kristen blev hon senare, blev medlem av pingströrelsen, fast inte i första hand förkunnare utan mer socialvårdare. Det var de fattiga och – inte minst – de inspärrade, fängelsekunderna, hon sökte sig till för att hjälpa, bota och trösta. Hon arbetade i slummen i London, i Paris och slutligen i Marseilles, som efter Andra världskriget och efter Frankrikes förlust av Algeriet översvämmades av fattiga flyktingar. Förhållandena var förfärliga – som i en Dickensroman eller värre. Astrid tvekade aldrig att bege sig till fattigkvarteren och försöka bättra till förhållandena för de boende där. I Marseilles blev hon kvar till pensioneringen 1977. Efter den flyttade hon tillbaka till Sverige och nästan varje sommar fram till sin död 1995 höll hon kontakt med vänner och släktingar i sin barndomssocken, där hon en gång slet så ont!

Lennart Nilsson, f.d. kyrkoherde i Brunskog och författare till pjäsen om Astrid har med denna bok gett oss en kortfattad och mycket saklig biografi över en märklig människa, en ängel. Men vad kännetecknar då en sådan? Jo, att hon eller han ”har ett djupt mänskligt engagemang, en djupt rotad respekt för alla människors lika värde och att han eller hon värnar det värdet med alla till buds stående medel. En ängel är tolerant mot oliktänkande och finner rikedom i mångfalden. En ängel har ett fåtal övertygelser, men många tvivel. En ängel har humor.” Sådan var hon Astrid Nilsson!

En rappt berättade, spännande skildring, som ger oss en god men skrämmande bild av hur verkligheten är för många, särskilt i den fattiga delen av världen.  

 

Nordmarken. Årjäng förr. Redaktion: Ingmar Danielsson… Årjäng 2012. 248 s. – Ncag

Med Nordmarken avses som allom är bekant 11 socknar i sydvästra Värmland från Skillingmark i norr till Trankil i söder. Språket påminner lite om norskan men i den här boken är allt på rikssvenska! Den uppges vara en fortsättning på Årjäng förr från 2009 men det här är mer av en bilderbok och med hårda pärmar försedd. Redaktionen, som bestått av Ingmar Danielsson, Bengt Nilsson, Stig Blom och Sven Setterlind skriver i sin ”programförklaring” att boken påminner om ”ett julbord, där var och en kan fylla sin tallrik med syltor, lutfisk, grisfötter, prinskorv, rödbetssallad och inlagd sill efter tycke och smak.” Det är med andra ord lite grand fråga om ”en osorterad samling bilder och texter” som herrarna så blygsamt uttrycker sig. Bokens första 105 sidor består av Ingmar Danielssons foton från de sista decennierna av 1900-talet med text av Bo Danielsson. Alla foton är i svartvitt, vilket inte känns så dumt! Övriga drygt hundra sidor upptas av kortare artiklar om Nordmarken, om krigsåren, norsk miljardshopping, Edvard Rönnfors, hembygdsforskaren, järnvägen, travet, motorklubben och mycket annat. Kort sagt, är det en guldgruva för alla nordmarksbor, men även utsocknes kan ha utbyte av att bläddra i denna fotobok med mycket omväxlande innehåll Den har enligt NWT i alla fall haft strykande åtgång – 400 ex. dock kvar – och Årjängsboken från 2009 är helt slutsåld – men den finns ännu att köpa från Föreningen Värmlandslitteratur!

 

Norrhem, Erik, Skulpturer i Karlstad. Teckningar med kommentarer i sonettform. [16] bl. – Id

Erik Norrhem har tidigare givit ut Karlstad med penna och pensel. Något liknande är denna miniskrift, fast den här gången har han inskränkt sig till att teckna av några statyer i centrum och försett varje konstverk med en dikt i sonatform. Sonater skrivs inte ofta i våra dagar. Sonaten är fjortonradig och har en invecklad rimform. En charmig hyllning till några av stadens populäraste statyer – må vara att Erik Norrhem lyckats i varierande grad med att teckna av dem. Gustaf Fröding ser ut som en arg ung man, vilken han väl inte var så mycket!

 

Nyberg, Harry, Karlstads domkyrka. Stiftskyrka – församlingskyrka. Dokumentation och reflektion. Foto och layout: Per Berggrén. Kd: Förlag Per Berggrén, 2012. 216 s. (Carlstads-Gillets skriftserie ; 40) – Ic-c

Många har länge efterlyst en utförlig beskrivning av Karlstads domkyrka. En del har skrivits om kyrkan men den litteraturen finns inte längre i handeln. En som gjorde slag i saken var Per Jan Wållgren, aktiv sedan många decennier inom kyrka och kommun. Han väckte frågan i kyrkorådet (eller kyrkofullmäktige?) och man beslöt att det skulle bli en bok om katedralen och förre domprosten Harry Nyberg åtog sig uppdraget att skriva den – och vem skulle annars ha gjort det? Till yttermera visso utlovade initiativtagaren en mycket frikostig donation till projektet. Detta var för drygt fem år sedan och nu föreligger boken i tryck och ett verkligt praktverk har det blivit tack vare Per Berggréns perfekta kameraarbete och utmärkta formgivning. Boken har parallelltext på engelska.

Karlstad eller Tingvalla som det då hette, fick sin första kyrka under andra hälften av 1200-talet. Vid stadsbranden 1616 b lev emellertid den medeltida kyrkan lågornas rov och en ny överraskande stor kyrka byggdes på den gamlas plats nere vid Klarans västra arm. Den var 48 meter lång och 18 meter bred och tornet var placerat mitt på taket. 1719 brann dock kyrkan ner och myndigheterna beslöt bygga en ny uppe på Lagberget, där grundförhållanden var mycket bättre. Först 1724 tog bygget sin början, eftersom ekonomin länge lagt hinder i vägen. 1730 kunde kyrkan invigas och 1737 fullbordades bygget med ett torn i väster.

Under en stor del av domkyrkans historia rådde oenighet om kyrkan skulle vara en traditionell långkyrka eller en centralkyrka, som var den populäraste stilen på 1700-talet. Planerna på en ombyggnad av koret vållade en långvarig strid i slutet av 1700-talet men till slut kunde Erik Palmstedts förslag till korvägg i nyklassicistisk stil – med Sergels änglar – förklaras invigd 1792. Den korväggen har genom åren inte förändratgs nämnvärt men ofta blivit ifrågasatt. Så sent som på 1960-talet ville biskop Borgenstierna ha en alldeles annorlunda utformning av den, men han mötte hårt motstånd från domprosten Valter Lindström, som vann striden.

Branden 1865 gick hårt åt kyrkan. Och det dröjde decennier innan den blev helt återställd. 1916 kunde domen återinvigas i moderniserat skick – med elektrisk värme, belysning m.m. Nu framstod kyrkan ”som än mer en kyrka präglad av stram, nyklassicistisk stil”, skriver författaren.

Man kan nog tycka att författaren är väl så utförlig i sin dokumentation av ekonomiska förhållanden, olika myndigheters agerande m.m. Både biskop, landshövding, domkapitel och stads- och landsförsamlingen var länge alla inblandade i beslutsprocessen om kyrkan. Även de värdefulla sammanfattningarna tenderar att vara i det längsta laget!

Att boken är ett praktverk med sina många förstklassiga foton är redan sagt. Särskilt lyckade är bilderna från domkyrkans inre som får oss att observera miljöer som vi tidigare inte riktigt lagt märke till – liksom kyrksilver och textilier, som oftast förvaras inlåsta. Boken har liggande format, vilket jag inte finner särskilt praktiskt. Formatet gör boken lite ohanterlig. För gemene man är den dessutom i utförligaste laget. Kanske beskrivningen av dagens domkyrka med alla sköna foton kunde ges ut som en särskild guidebok?

Självklart är boken om domkyrkan försedd med fotnoter och namnregister samt käll- och litteraturhänvisningar. Att Karlstads domkyrka äntligen fått sig en så förnämlig och påkostad beskrivning är förstås en stor värmländsk kulturnyhet – av intresse inte bara för kyrkans folk.

Domkyrkoorganisten Hans Nordenborg har försett boken med en present, ett tillägg i form av en CD med musik av bl.a. fem föregångare till honom vid domkyrkan. Musiken består av skönaste körsång, spröda klockspelsklanger och mäktigt mullrande orgelmusik. Mycket vackert – ger mersmak!

 

Odhner, Gunnar. Ingenting är fördolt. Anomali 2012. 

Gunnar Odhner har ett kortvarigt förflutet som journalist på Upsala Nya Tidning. Senare i livet, under åren som lärare vid Tingvallagymnasiet, recenserade han böcker i Värmlands Folkblad och gjorde så i 35 år; det måste allt som allt ha blivit tusentals artiklar. Jag läste åtskilliga av dem och fick på så sätt vissa inblickar i hans ideologiska universum. Bland annat noterade jag att man, enligt Gunnar O, inte kan tala om ”den mänskliga naturen” samt att de flesta tänkare och uttolkare av våra skilda livsvillkor, i synnerhet Rolf Edberg, missförstått praktiskt taget allt som går att missförstå.

Den tredje möjligheten är titeln på Odhners debutbok. Den gavs ut av förlaget Nimrod (1996) och innehåller sex filosofiska essäer, infallsrika men inte helt lättillgängliga. Jean-Paul Sartre och Sören Kierkegaard är författarens klart viktigaste inspirationskällor i dessa texter. Följaktligen är sanningen ingenting man kan ha, närma sig, göra anspråk på eller, än mindre, införliva bland sina övriga tillhörigheter. Det beror på att vi är sanningen. Den låter sig inte ägas.

Som pensionär inrättade sig Gunnar O på heltid i sin skrivverkstad i Högboda (Kils kommun) och kom i rask följd ut med tre romaner. Wittgensteins rakkniv (Nimrod, 2009) heter den första – en respektlös och frejdig skildring i skolmiljö, på samma gång drastisk och ärerörig; de nyckelromantiska inslagen är högst påtagliga. Under sin tid som lärare på Tingvalla hade Odhner aldrig kunnat ge ut denna berättelse, i varje fall inte utan repressalier i en eller annan form.

Sitt infama rakknivsopus följde Odhner upp med två självbiografiska arbeten, Barnet som inte kunde ljuga samt den fristående fortsättningen Rosor i ett sprucket krus, båda utgivna av Norlén & Slottner (2011 resp. 2012).

Barnboken är, för att ha skrivits av Gunnar O, förvånansvärt konventionell och händelsefattig. Mig lämnade den ganska likgiltig, eftersom ”Görans” – dvs. författarjagets – uppväxt- och ynglingatid bara marginellt verkar skilja sig från de flesta andra medelklassungars under 1940- och 50-talen. I ”rosskildringen” finns en annan nerv och ett långt angelägnare tema: samme ”Görans” första, allt uppslukande, kärlek och dennas vittgående konsekvenser, inte minst för den sedermera fullvuxne adjunkt Odhners filosofiska och politiska idévärld.

Faktum är att de spår som hans ”Julia” avsatte i sin tillbedjares hjärtgemak och hjärnbark är synliga än i dag.

Om inte annat, så bekräftar Odhner själv detta sakernas tillstånd på sid 164ff i studien Ingenting är fördolt, som är hans senaste bok och som gavs ut av Förlaget Anomali nu i höstas. Innehålls-- och omfångsmässigt (180 sidor) påminner detta arbete om Den tredje möjligheten från 1996, låt vara att tandemet J-P Sartre och S Kierkegaard nu fått sällskap av Ludwig Wittgenstein bland de tänkare som godkänts i den filosofiska passkontrollen.

Jag har åtagit mig att recensera Ingenting är fördolt på detta utrymme. Tyvärr förstår jag inte hur man bär sig åt för att presentera eller komprimera Odhners stoff på ett någorlunda anständigt sätt – precis allt i texten hänger samman från den första till sista bokraden – men enstaka glimtar bör jag ändå kunna återge. Det är åtminstone värt ett uppriktigt försök, men jag inskärper att det handlar om just glimtar och smärre irrbloss:

”Språket, medvetandet och världen” är givna samtidigt och i ett sammanhang, heter det redan på sidan 19. Att språket skulle vara sekundärt, dvs. något som hängts på världen i efterhand, är en grov missuppfattning. I själva verket är språket en oupplöslig del av medvetandet, om vi så vill dess objektiva och synliga del. Som bekant kan vi inte lägga ifrån oss språket vid sänggåendet, som vore det ett redskap vilket som helst. Det finns där i samma blink som väckarklockan ringer, inte olikt medvetandets kropp och muskelmassa. Till världen, medvetandet och språket sluter sig också kulturen. Även den tillhör primärsfären.

Vi är sanningen – och vi är också vårt språk. På sidan 169 understryker Gunnar O att detta yttrande skall förstås strikt bokstavligt: en solvarm augustikväll någon gång under 1960-talets första skälvande år var han plötsligt de ord med vilka han tilltalade ”Julia” (och på den vägen är det, trots att ”Julia” hör det förgångna till). På annat vis låter sig Odhners intensiva augustiupplevelse anno dazumal inte tolkas, i varje fall inte enligt honom själv.

All människosyn är felaktig människosyn”, lyder beskedet på sidan 73. ”Det onda har sin rot i tron på förlusten av paradiset”, får man veta ett stycke längre fram. ”Du kan bara tänka själv om du inser att det är omöjligt”, är en av teserna i bokens slutskede, tillsynes paradoxal också den. Jag erkänner omedelbart att dessa tre citat har ryckts loss ur sitt rätta (eller kanske snarare felaktiga…) sammanhang. Annat förmår jag dessvärre inte.

Hur blir ett själv – t ex Skapelsen, Universum, En enskild individ eller Vår Herre – medvetet om sig självt?

Denna fråga är något av bokens ledmotiv, och Gunnar O:s svar låter i all enkelhet så här: för att ett själv skall bli medvetet om sig självt måste det vara icke-identiskt med sig självt, och icke-identiskt med sig självt blir ett själv genom, och endast genom, språket. Ja, som icke-identiskt (följaktligen som ett slags provisorium) kan självet få syn på sig självt – dvs. bli medvetet – med benäget bistånd av och endast av språket.

Kan det uttryckas klarare?

Det kan det förmodligen. Odhner menar hur som helst att han svarat rätt. Det framgår av den baksidestext han själv skrivit till Ingenting är fördolt. Där, i aptitretaren därbak, gör Gunnar O dessutom anspråk på att sitta inne med nöjaktiga svar på åtskilligt annat av högre specifik vikt: hur det onda kommer in i vår tillvaro, hur en fri vilja ser ut, hur sanningen om oss själva och världen är möjlig o s v, o s v.

Med dessa pretentioner spränger Odhner alla gränser, och jag kan finna hans rader anmärkningsvärda (utan att jag för den skull behöver skylla honom för hybris).

Gunnar O menar sig alltså ha uppdagat ”sanningen om oss själva och världen” och långt mera därtill. Om det nu är på det viset, så förvånar det mig att Ingenting är fördolt ännu inte har uppmärksammats i SVT:s Babel och på de stora drakarnas kultursidor. Lika egendomligt är det att boken inte har översatts till engelska, tyska, franska, italienska, gaeliska, rätoromanska, isländska o s v – åtminstone inte mig veterligt. Vidare borde Odhner själv ha promoverats till doktor i filosofi lika smidigt och otvunget, som när giganten Wittgenstein onsdagen den 19 juni 1929 vederfors denna ära under en femminuterssession i Cambridge med kollegerna Bertrand Russell och G. E. Moore som generade förhörsvittnen – detta efter att ”Wittis” Tractatus Logico-Philosophicus hastigt och lustigt erhållit avhandlingsstatus.

Men ingenting av allt detta har skett. I varje fall inte ännu. Vilken är då den rimliga förklaringen?

Själv tror jag att Odhner spänt sin filosofiska båge för hårt och har på tok för stora anspråk. Det hindrar mig inte från att rekommendera Ingenting är fördolt. Boken är en intellektuell utmaning, vittnar om beläsenhet (kanske mera på djupet än bredden), förtjänar sina läsare – kritiska läsare – och är skriven på ett avskalat och tilltalande språk, det för Gunnar O så typiska. Som studiecirkelstoff torde innehållet vara utsökt. Cirkeldeltagare med goda nerver har alla skäl att sätta tänderna både i det fördolda och i det som icke är fördolt.

Minst av allt är Gunnar Odhner vindflöjel och kappvändare. Han genomför vad han föresatt sig, skriver det som (enligt honom) måste skrivas och har absolut intet till övers för trender och modenycker.

Det finner jag beundrans- och efterföljansvärt. Flockvarelser är ett otyg.

Mats Parner

 

Odhner, Gunnar, Rosor i ett sprucket krus. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 227 s. – Hc

Boken är en direkt fortsättning på Pojken som inte kunde ljuga¸ som behandlade författarens barn- och ungdom. Här möter vi honom i gymnasiets sista ring och vi får oss till livs några snabbporträtt av några av lärarna i Lidköpings gymnasium, ganska originella som lärare tycks ha varit för det mesta förr i tiden – dock inte undertecknads! Han ger oss glimtar från studentexamen med därtill hörande skrivningar och förhör. Huvudpersonen, som är författarens alter ego, är en blyg gosse, som läser sina läxor men har svårt för att svara på lärarens frågor. Så får han syn på en flicka i skolan och drabbas av åtrå till henne. Tanken på henne får honom att stå ut med skolan och förhållandena hemma, där pappan kommer hem berusad och aggressiv nästan varje lördag. Omedelbart efter studenten måste han ut och exercera – som det var i forna tider – och förvånansvärt nog trivs han i lumpen med exercisen, skjutövningarna och allehanda strapatser, men hela tiden har han i tankarna den gåtfulla Julia, som han nu får träffa nästan varje lördag – men vad tycker hon egentligen om honom? Ovissheten plågar honom. Hans besatthet i henne stegras och så småningom får den rent skräckromantiska drag. Samtidigt är den en helt realistisk berättelse och vi får ta del av hans första erfarenheter som lärare och journalist m.m. och som studiosus. När berättelsen nått sitt slut har författaren ännu inte flyttat till Karlstad, där han i många år kommer att vara lärare på Tingvallagymnasiet. Värmland gör sig således inte märkbart, frånsett ett uppträdande av Monica Zetterlund i en folkpark i Västergötland i början på 60-talet. Däremot ger författaren en hänförd skildring av Kålland, där hans käraste bor!

En medryckande, mycket välskriven skildring av konsten att bli vuxen och kärlekens förunderliga väsen – är min sammanfattning av boken.

 

 

Olausson, Peter, Ljus över Värmland. En bildningshistoria. Region Värmland, Värmlandsarkiv, 2012. 264 s. (Vägar till värmländsk historia ; 2) – Ac

Boken är en fortsättning på arkivguiden Vägar till värmländsk historia, som kom 1999. Föreliggande verk består av tre delar kan man säga. Den första handlar om författarens ”eget” arkiv, Värmlandsarkiv, som numer inte bara är ett bruksarkiv utan också landsarkiv för Värmland. Andra delen är överlägset störst till omfånget. Här behandlar Peter hur ljuset, alltså skola och bildning, sakta men säkert sprids över landskapet från medeltid till dagens komplicerade situation. Avslutningsvis ger han en beskrivning av centrala och lokala källor, arkiv, till skolhistoriken.

Peter Olausson presenterar själv sitt arbete på följande sätt: ”Den här texten handlar om vad vi vet om undervisningens, skolgångens utbildningens och folkbildningens utveckling i vårt landskap fram till nära nutid, och framför allt vilka källor i arkiv och bibliotek och på museer som finns att ösa ur för den som själv vill fördjupa sig i ämnet”.

De värmländska arkiven och skolans framväxt i Värmland är alltså vad boken handlar om. Det går också att kalla den världens (?) mest underhållande bibliografi men – märk väl – den innehåller hänvisningar till båda tryckta verk och arkiv och arkivhandlingar. Här blir det för första gången uppenbart för lekmannen vilken oerhörd rikedom på dokument där finns i våra arkiv om bl.a. skolans och bildningens framväxt i vår provins. Det är en allmänbildande och rolig läsning Peter Olausson bjuder oss på. Men framför allt är det förstås en nyttig bok för alla slags forskare. Peter är som Karin Öman skriver i sin recension av boken i Näverluren, 2012 nr 1, i sanning ”en motor i stora delar av dagens arbete med att bevara och tillgängliggöra det värmländska kulturarvet. ”Tilläggas bör att några av kapitlen i avsnittet om Värmlandsarkiv är skrivna Berith Sande, chef för Folkrörelsernas arkiv, samt Lena Halvarsson och Petra Berglund. Och naturligtvis har Peter försett boken med ett namn- och ämnesordsregister – ett ovärderligt hjälpmedel för envar! Värmländska forskare har det beviljat! Boken kan beställas från Arkivcentrum i Karlstad till ett osannolikt blygsamt pris, 113 kr.

 

Olofsson, Elina, Du äger inget, Elina. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 101 s. – Hc

Det här är Elina Olofssons tredje memoarbok. Nu är det 1967 och hon har flyttat till Karlstad, gifter sig och köper tillsammans med fästmannen en gammal villa på Herrhagen – på Parkgatan kan man misstänka. Boken är en glad överraskning. Hon har en enkel, opretentiös stil och skriver rakt på sak. Karaktäristiskt för henne är en stark vilja och en ständig vetgirighet som gör att hon griper varje tillfälle till studier och i slutkapitlet är hon utbildad vårdlärare inom socialomsorgen på både gymnasie- och universitetsnivå. Sjukdom drabbar henne och oskickliga läkare, som inte kan eller – kanske snarare - -inte bryr sig om att ta reda på vad hon lider av – förrän efter 12 års lidande. Ett extra plus för boken är skildringen av karlstadsmiljön även om den inte är så ingående. I dessa tider då en bok om Sandgrund är på gång är det emellertid särskilt roligt att kunna avslöja att Elina har ett kapitel om just sina upplevelser av den berömda dansrestaurangen. Värdefulla är också glimtarna från besöken i föräldrahemmet i Finland. Allra sist i boken slår hon fast att ”minnen är en privat upplevd egendom. Minnen får man äga.” Det är förvisso sant!

 

Olofsson, Willy, Gränsbo i krigets skugga. Erfarenheter och minnen av motståndet. Uppsala: Uppsala universitet, 2012. 158 s. (Missio ; 29) – Kb

I trakterna av Östervallskog och Töcksmark utspelas händelserna i boken och tiden är förstås Andra världskriget. Utöver Willy Olofsson, missionspastor i Töcksfors och Sigbert Axelson, som svarar för ett långt förord, medverkar ett dussintal författare, svenskar och norrmän. Willy Olofssons föräldrar hade gården Hagen i Kroken nära norska gränsen. Där tog de emot över 3 000 flyktingar under krigsåren, bjöd dem på mat och lät dem ligga över! Sigbert Axelson tar bland mycket annat upp frågan om landsfiskal Hiertners ev. tyskvänlighet. Han åberopar Anders Johansson i dennes bok De glömda agenterna (2010 och menar att denne ”lutar åt att Hiertner var en samarbetsnamn”, vilket dock torde vara en felaktig tolkning. Annars svarar Sigbert Axelson, känd från radions religionsprogram, för ett utmärkt, mycket tänkvärt förord. Han häpnar – och det med all rätt – över att engagemanget för de norska flyktingarna var så stort och kallar det för ”en originell folkrörelse”. Ja, visst förvånas man över hur många som vågade livet för sina norska vänner, ofta nära släktingar. Det vore inte alldeles fel att kalla dem för hjältar dessa värmlänningar, som riskerade både liv och lem för sina gränsgrannars skull. Spännande läsning är det. Dock får man ett intryck av att  tyskarna inte alltid lade ner sin själ på jakten efter flyktingarna och deras svenska eller norska hjälpare. Troligen var det så, skriver en av artikelförfattarna, att de inte kände sig hemma i de stora, ödsliga skogarna utan fruktade att gå vilse. Å andra sidan fanns ju både norrmän och svenskar som kunde terrängen utan och innan och var angelägna om att vara ockupanterna till lags. Medlöpare saknas aldrig. Den här boken, som ger en så tydlig bild av människors upplevelser under krigsåren, har kommit ut i grevens tid. Snart är de alla hädangångna, de som var i vuxen ålder då. Som ny värmlandsbibliotekarie i början på 70-talet vet jag att jag var förvånad över att så litet var skrivet om beredskapsåren, som inte bara befolkningen vid gränsen måste ha starka minnen av. Men allt eftersom har den ena skildringen efter den andra om ”de där fem åren” (titeln på en bok av Brita Oledal) sett dagens ljus. Bättre sent än aldrig.

 

I tre nummer av Wermlandiana 2013, nr 1,2 och 3, återges denna komplettering av teologie doktor Sigbert Axelsson till Bengt Åkerbloms recension av Willy Olofssons bok Gränsbo i krigets skugga. Artikeln återges nedan i sin helhet.

 

Under krigsåren på 1940-talet tjänstgjorde den unge juristen Åke Hiertner som landsfiskal i Järnskogs landsfiskaldistrikt, som tog emot och registrerade tio tusen flyktingar från Norge. Närmaste flyktväg från Oslo gick till detta distrikt i sydvästra Värmland, trakterna runt Östervallskog, Töcksfors och Årjäng. Det var kanske fem, sex mil över skogen på slingriga stigar. På Hiertners kontor var Hans Edvinson anställd som biträde. Han har nu läst en bok av Willy Olofson, Gränsbo i krigets skugga Erfarenheter och minnen från kriget. (Anmäld i nr 3 av Wermlandiana). Detta är en antologi som rymmer berättelser från vardagen på båda sidor om gränsen. Studien är publicerad av Svenska Institutet för Missionsforskning som nr 29 i serien MISSIO, Uppsala Universitet 2012. Gränsbo rymmer ett drygt dussintal berättelser av svenska och även norska män och kvinnor, som själva aktivt deltog i motståndet och stödde Hjemmefronten. Vad de själva har gjort, sett och hört för sjuttio år sedan har de nedtecknat och nu publicerat. Någon har ritat kartor över flyktvägar. Andra har plockat fram gamla fotografier. Dessa är nu publicerade tillsammans med nytagna fotografier i både svartvitt och färg. I denna bok har undertecknad Sigbert Axelson medverkat med en översiktlig introduktion, "Förstahandskälla, forskningsläge och debattklimat" (sid 9 - 34). 

   I brev till pastor Willy Olofson, professor Kajsa Ahlstrand och Svenska Institutet för Missionsforskning har Hans Edvinson hävdat att jag i mitt bidrag på sidan 19 skulle ha instämt i den kritik som från olika håll riktats mot landsfiskalen Åke Hiertner, att han ibland skulle ha gått nazisternas ärende. Det har jag inte gjort. Men Edvinson är en erfaren och kunnig person, varför jag är angelägen om att ge ett allvarligt svar på hans kritik och därmed också vidga debatten. Hiertner var på 40-talet Edvinsons chef i Järnskog. Nu är jag tacksam för att Bengt Åkerblom och Wermlandiana ger mig tillfälle att både redovisa något om hur jag tänkt, vad jag faktiskt skrivit. Dessutom får jag tillfälle att i korta drag redovisa hur man historiskt korrekt och etiskt principiellt bör bedöma enskilda individer i kontroversiella frågor, exempelvis personer som tillhört en nazistisk organisation som i Norge eller röstat på en nazistisk lista i ett kommunalval som 1942 i Sverige. Alla forskare inom humanistiska vetenskaper är säkert överens om att en enskild person ska bedömas utifrån vad just den enskilde själv har skrivit, sagt och gjort, inte efter vad hans politiska parti, hans kristna församling, idrottsförening eller hembygdsförening gjort eller uttalat.

    I sina ovan nämnda brev citerar Hans Edvinson min introduktion i Gränsbo i krigets skugga, sidan 19, men han citerar mig fel. I min tur har har jag citerat den i mitt tycke främste kännaren av norsk-svenska vapenbröder i kampen mot Nazityskland, nämligen Anders Johansson, hans studie De glömda agenterna, (Fischer  & CO, Finland 2010). Johansson ägnar ett kapitel åt Åke Hiertner, "Många svåra fall för ung landsfiskal (sidorna 85 - 104). Till Järnskogs distrikt anlände tio – tolv tusen flyktingar, kanske fler. Det var många det! Somliga kritiker, inte minst norska, har menat att Hiertner var mycket nitisk i sin tjänst, överdrivet nitisk med att avvisa flyktingar. ”Helt klart blev Åke Hiertner i ledande norska kretsar i Stockholm och inom hjemmefrontens ledning i Oslo tidigt en välkänd, ja ökänd, och obekväm svensk landsfiskal” (Johansson sid 97). Detta påstående har Johansson väl belagt, så den dåtida norska meningen om Hiertner måste därmed anses vara klarlagd.

   Själv skriver Johansson att man kan formulera landsfiskalens handlag positivt så till vida, att Hiertner var "en plikttrogen svensk tjänsteman som till punkt och pricka följde lagar och förordningar och påbud från högre ort i Stockholm." (s. 87). Själv har jag inte tagit del av allt annat material som finns publicerat om Hiertner. Följaktligen har jag ingen självständig uppfattning om hur han ryktade sitt värv. För egen del har jag helt enkelt tänkt mig att han var en ung, synnerligen plikttrogen svensk ämbetsman, som blev alldeles överbelastad i Järnskog, hans första arbetsplats. Den kritik som riktats mot honom att han gott hade kunnat bortse från regelverk och yrkesinstruktioner behöver man inte ta på särskilt stort allvar, kan jag tycka. Han hade uppenbarligen en bestämd och genomtänkt uppfattning om vad anställningsplikt, gällande svensk lag och juridisk yrkesheder innebar. En sådan uppfattning hade och har mycket goda skäl för sig, det är klart.

   Den mening som jag stannat till inför hos Anders Johansson om Hiertner återfinns på sidan 85 i ovan nämnda bok De glömda agenterna. Johanssons fråga var denna: ”Eller blev Åke Hiertner ökänd efter förtjänst?” Den korta frågan är ordagrant återgiven inklusive både frågetecknet och citationstecknet på sidan 20 i mitt bidrag i Gränsbo i krigets skugga. Hur ska en läsare av Johanssons bok uppfatta hans frågetecken? Hans Edvinson stannar till här, då han läser min introduktion och skriver att det är jag som ifrågasätter Hiertner, något som jag alls inte gör, faktiskt. Jag har nämligen skrivit så här: ”En läsare får nog av frågetecknet intrycket att Johansson lutar åt norrmäns misstankar att Hiertner var en samarbetsman.” Man behöver alls inte tolka Johanssons frågetecken på det viset utan frågetecknet kan tolkas som en öppning för ny diskussion. Om egna, eventuella misstankar mot Hiertner uttalar sig inte Johansson. Därmed uppfattar jag honom på så sätt, att han med sitt frågetecken lämnar sakfrågan öppen för vidare forskning och debatt.  Johansson tar alltså inte ställning.

    Min påföljande mening kan missförstås, det kan Edvinson ha rätt i, det får jag erkänna: ”I frågor som dessa blir det sista ordet sällan eller aldrig sagt.” Det kan läsas som att jag vore intresserad av fortsatt diskussion om Hiertner, vilket jag alls inte är. Jag ser att den meningen tyvärr kan läsas som att jag vore intresserad av att ha någon egen uppfattning om Hiertners yrkesutövning, ett intresse som jag totalt saknar.

   När denna artikel blir publicerad får vi tyvärr konstatera att Hans

Edvinson – på 40-talet biträde åt landsfiskalen i Järnskog. Åke Hiertner  -

inte längre finns med bland oss. Han fick i fjol den 25 december sluta

sina dagar. Vi lyser frid över den strikte juristens och den glade

debattörens levande minne.

   Humanistisk vetenskap är klar på följande centrala punkt, att den enskilda mannen eller kvinnan ska bedömas uteslutande på grundval av vederbörandes egna ord och handlingar. ”Uteslutande” är betonat. Den enskilde ska inte bedömas efter sitt politiska partis, sin församlings eller sin hembygdsförenings uttalanden och praktiska åtgärder. De som läser Wermlandiana är säkert överens om denna princip, att en enskild person har rätt att bli bedömd efter sina egna ord och handlingar. Denna utsaga kan synas överflödig, så självklar som den vid första anblicken verkar vara. Sakfrågan aktualiseras dock här och var i Gränsbo i krigets skugga.  . Erfarenheter och minnen av motståndet. Det finns berättelser på några håll i boken som antyder eller direkt visar att såväl tyska soldater i ockupationsarmén som norska nazister i det civila samhället kunde ta mänskliga hänsyn gentemot flyktingar och kända motståndsfamiljer.

   Den politiska opinionen i Tyskland var inte entydigt nazistisk, utan ett starkt ideologiskt och teologiskt, kyrkligt motstånd var rest mot nazismen.  Den kristna opinionen var delad. På ett kristet håll var en pronazistisk hållning formulerad och organiserad i form av Deutsche Christen, (tyska kristna), där ”Deutsche” eller ”tyska” är överbetonat nationalistiskt som en överordnad lojalitet. Rikskansler Adolf Hitler framställde sig själv som Messias, en världsfrälsare. Mot den grupperingen stod Die Bekenntniskirche (bekännelsekyrkan), där bekännelsen till Kristus är en överordnad lojalitet, som inte viker sig för nazismen eller någon annan organiserad våldsideologi. 

    En del berättelser i Gränsbo i krigets skugga ger exempel på att tyska soldater i olika situationer kunde visa sig lojala med norska motståndsmän och deras familjer. Ett tydligt sådant exempel ger redaktören och författaren Willy Olofson själv, då han berättar om sin morfars begravning 1940. För att nå kyrkogården var de sörjande nödgade att gå via Norge. De tyska gränsvakterna beviljade sådan genomfart över gränsen. ”Kistan drogs av en svart häst. När följet kom fram till gränslinjen, så stod de tyska soldaterna på två led i stram givakt och gjorde honnör för stoftet” (Gränsbo sid 59). Mer får läsaren inte veta. Man kan fråga sig hur man ska tolka denna hållning, att tyska ockupationssoldater hedrar en medlem av en känd motståndsfamilj vid gränsen. Detta var ju tidigt, år 1940, så tyskarna kanske inte kände till opinionsläget vid gränsen.

   En annan episod vid gränsen berättas av frälsningsofficeren Bertil Ljunggren, på den tiden chef för Frälsningsarmén i Årjäng. En av soldaterna i Frälsningsarmén bjöd hem honom till sitt hem vid gränsen, så att han skulle lära känna gränstrakterna. De två traskade fram där i skogen med sina storstövlar och möttes plötsligt av ett tyskt kommandoord: ”Achtung!”  De var alltså nära att överträda den förbjudna gränsen och riskerade att bli beskjutna. Ljunggren satte då på sig sin officersmössa och förklarade att vi tillhör Frälsningsarmén, ”Heil!  Wir sind die Heilsarmee!” och fick från tyskt håll svaret ”Ja, die Heilsarmee - eine gute Armee” – Frälsningsarmén, en god armé.  

    Det finns också ett exempel på hur gränsbor hjälpte tyska soldater som hamnat i svårigheter. Då Tyskland kapitulerat kunde inte alla soldater i en gränspostering komma iväg. De hade blivit kvar. Då tog kvinnorna vid gränsen sitt ansvar för dem och gick till dem med bröd och mat.

    Liknande exempel finns här och var i berättelserna, men berättarna själva tolkar inte sina handlingar som utslag av någon demokratisk, ideologisk eller kristen etik. De nöjer sig med att berätta händelserna som de utvecklade sig. Framtida forskare har här en uppgift att söka tolka åtskilliga, stora linjer i ockupationen och motståndet. Varje bokläsare finner säkert sådana berättelser väl värda att stanna till inför och fundera på vad som hände i det som syntes hända.

   De svenska försvarsanläggningarna i sydvästra Värmland var av flera olika slag allt från enkla stridsvagnshinder och pansarvärn till djupt i berget nedgrävda eller nedsprängda skansar av olika slag. Den största och viktigaste av dem var Sjöänd skans i södra Glaskogen på vägen mellan Lenungshammar och Årjäng. En del berättelser och fotografier uppmärksammar detta. Den intresserade läsaren hänvisas till ett specialverk, Skansar i Värmland. Inventering av befästningsanläggningar byggda 1940 – 1945 redigerad av Olle Nilsson, Värmlands museum 1999. Inventeringen skedde i samarbete med länsstyrelsen i Värmland och fortifikationsverket. Gränsbo i krigets skugga hänvisar till detta verk med dess kartor, ritningar och fotografier. Dessutom publicerar Gränsbo även nytagna fotografier från Sjöänd skans, som är mycket stor och väl bevarad. Den är nu lättåtkomlig, mycket tack vare frivilliga insatser av en aktiv stödförening. Sjöänd skans är väl värd besök och återbesök.

    Fotografier pryder både framsidan och baksidan av Gränsbo i krigets skugga.  På framsidan drar ett fotografi på ett s.k. nedsläpp intresset till sig. Den svartvita bilden från Milorg i Oslo visar hur ett par soldater tar hand om en fallskärmslast från England till Hjemmefronten i trakten av Östervallskog. Då isen väl lagt sig på sjön Römungen kunde flygplan från England  i fallskärm på isen släppa ned bl.a. vapen, ammunition och tekniska hjälpmedel, ett s.k. nedsläpp. Detta måste ske i skydd av mörkret. När planet närmade sig Römungen tändes eldar enligt ett visst orienteringssystem på båda stränderna av en vik. Eldarna vägledde piloten till ”släppet” mellan eldarna. Färgfotografier i slutet av boken visar en del exempel på flygplanslasten. En bild är lånad från Järnskogs hembygdsförenings museum Beredskapsåra. En annan är tagen av fotografen Stig-Olof Pettersson 2011, som också tagit fotot på bokens baksida. Det fotot visar hur bokens redaktör och huvudförfattare Willy Olofson står framför en minnessten i bygden och hedrar en god vän och legendarisk flyktinglots, Ole Burås. Stenen har följande inskrift:

 

”Til minne om OLE BURÅS som faldt her 21- 4-1944 i kamp for friheten reiste hans venner denne bauta”.

 

En dotter till Ole Burås nämligen Olaug Langnes  har bidragit med kapitlet ”Min far Ole blev skjuten till döds vid Kvarnbrua”.

 

   Bokläsaren mötte redan på sidan 5 en Tillägnan: ”Denna bok tillägnas alla de kvinnor och män som i kamp mot den tyska ockupationen av Norge ställde sina hus och ägor till förfogande för motståndet.”

Från den norska sidan av gränsen finns berättelser om flykten från Oslo

till sydvästra Värmland. Flyktvägen gick genom Marker på den norska sidan, en kommun som man känner igen i de svenska berättelserna i Gränsbo i krigets skugga. Grete Brustad Nilsen, ett väl känt namn i Örje, ger en mycket detaljrik, kortfattad och kunskapstät översikt över denna

flyktingtrafik i boken På flukt gjennom Marker. Om flyktninge- og

kurirtrafikken 1940 - 1945 i norske og svenske grensetrakter (Örje 2000).

 I sitt förord skriver Grete Brustad Nilsen att Fonden for informasjon om

Krigstiden i Norge gjorde det möjligt för en arbetsgrupp att i dessa

trakter sätta upp informationstavlor om flyktvägarna och att dessutom ordna en utställning, som visas på Haldenvassetdragets Kanalmuseum, Örje bruk.

   Arbetsgruppen bestod av Oddvar Gustavsen, John Karlstad, Erling Nesset, Alf Volen och Grete Nilsen Brustad själv. Den lilla behändiga boken avslutas med hänvisningar till ytterligare sju skriftliga källor av Aase Berger, Gösta Johanneson, Thor Krog, Marker historielags årsskrift 1985, Ragnar

Ullstein och Johan Kaarsten Vikeby. Ytterligare information har lämnats av

bl.a. Odd Degnes, Sofie Espelund, Elsy Öjestad,  Arne Naess, Arne Jensen

och Trygve Ankerud.

   Inte mindre än femton fotografier är publicerade, väl valda och synnerligen illustrativa. Särskilt värdefull är kartan över mer än dussintalet

flyktstigar från Römskog i norr till Strömfoss i söder, eller m.a.o från

Östervallskog och Römungsnäset i norr till Store Lee i söder. Vattendragen

är särskilt väl utmärkta. d.v.s. Rödenessjön och Öymarkssjön.

   När man i tryck betraktar dessa två berättelser om flykten från Oslo genom Marker till sydvästra Värmland  -  Willy Olofsons Gränsbo i krigets

Skugga respektive Grete Brusted Nilsens På flukkt gjennom Marker  - så växer tankar på en ny bok fram med hänsyn till en internationell publik. Tiden är mogen för en engelsk översättning av dessa två berättelsesamlingar av ögonvittnen och aktivister på 40-talet.

En viss bearbetning eller snarare utvidgning av den norska delen är väl

motiverad. Universitetet och Värmlands museum i Karlstad liksom Universitetet  i Oslo eller Hjemmefrontens museum m.fl. borde kunna intressera sig för ett sådant gemensamt projekt. Flera andra institutioner från Kongsvingers fästning i norr via Fredscentrum i Eda och Rackstadmuseet i Arvika till Fredrikstens fästning i söder skulle säkert sälja en sådan bok till besökande turister. De två grannfolkens lidelse i kamp för frihet, sanning och rätt i strid mot den tyska ockupationen av Norge får i dessa två studier en lokal, personlig tolkning, fullt gripbar för alla som intresserar sig för medmänsklighet och sann civilisation, om man vågar använda så starka ord.

Sigbert Axelson

TD, Uppsala

 

Olsén, Susanne, Valborgs sång. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 141 s. – Hc

Susanne Olsén föddes 1953 i Karlstad och har arbetat som teaterpedagog. Det här är hennes debut. Handlingen utspelas i Arvika med omnejd och Hallins konditori vid torget, där några konstnärligt begåvade personer träffs och diskuterar de djupa livsfrågorna. Boken är en lovsång till kärleken och till vänskapen. Och en hyllning till det begåvande folket ”i skogarna däruppe i Värmland” som det heter i boken. Stilistiskt är den ojämn men visst är boken klart läsvärd, särskilt för en jösshäring, vågar jag påstå!

 

Olsson, Hasse, Slottsbron – inte bara bandy och Sven-Ingvars. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 179 s. – Ncagz Ed

Vad är Slottsbron? Ja, fler än undertecknad har väl svävat i viss osäkerhet om det och litteraturen om samhället har inte varit omfattande. Länge var en liten skrift av Wilhelm Lager från 1933 det enda som fanns att tillgå. Men i föreliggande bok får vi veta ”allt” om Slottsbron, 700 personer stort. Det har sannolikt fått sitt namn av att där fanns en gång en borg, Edsholm, som emellertid mer eller mindre raserades under Engelbrektupproret. Och så fanns där tydligen en bro redan på Petrus Gyllenius tid, alltså 1600-talet. Ursprungligen låg det som kallades Slottsbron på norra sidan av Slottsbrosundet, i Grums socken, men i samband med att Slottsbrons sulfitfabrik kom till 1897 och förlades söder om sundet, i Eds socken, så kom också samhället som växte upp kring den anläggningen få samma stiliga namn. Frånsett några kortare kapitel om Slottsbrons äldsta historia, tar boken sin början i just sulfitfabrikens tillkomst, upphovet till samhället – men 1974 var fabrikens saga all liksom för många andra liknande industrier i Värmland. Åtskilliga industrier har funnit i Slottsbron och också om dem skriver Hans Olsson. Kvar finns bara en industri, Slottsbron AB Park & Lekutrustning, som grundades 1937. Från och med i år är det dotterbolag till KAMPAN A/S,  som är världsledande vad gäller redskap för lek och idrott. Slottsbro AB har 34 anställda och omsätter 85 miljoner. Också butiker och kiosker och liknande affärsverksamhet får sin skildring i boken. Självklart berättar Hans Olsson utförligt också om bandyn, som länge gjorde orten berömd i hela Sverige. Slottsbrons IF bildades 1918 och blev så småningom en av de stora klubbarna i svensk bandy med trettio säsonger i bandyallsvenskan och fyra svenska mästerskap. ”Signifikativt är att Slottsbron tillsammans med städerna Karlstad och Filipstad är de enda i Värmland som har konstfrusen bandybana”, skriver han. Föga överraskande hittar vi också ett kapitel i boken om Sven-Ingvars, bandet som bildades i Slottsbron och blivit mer än legendariskt! Kanske var det ingen slump att bandet föddes i just där, för musiken har tydligen betytt mycket i samhället som framgår av historien om Slottsbrons musikkår! Att räkna upp allt vad boken innehåller kanske inte är nödvändigt, låt mig bara tillägga att här finns också berättelser om livet i Slottsbron under krigsåren.

En ganska så uttömmande skildring således om ett hitintills föga omskrivet samhälle. Som vanligt kan man bara förundras över den utförlighet med vilken Hans Olsson skildrar människor och händelser och verksamheter. Framställningen bygger på en mycket idog arkivforskning! Det är alldeles klart. Och alla läsare av boken måste nu inse att Slottsbron är mycket mer än bandy och Sven-Ingvars!

 

Omö, Knud, San & Sölje camping. Historien om en donations betydelse, Sölje camping 30 år 1982–2012. Glava: Sölje camping, cop. 2012. 184 s. – Ncagz Glava

Bokens titel känns ganska intetsägande för en utomstående. Vad är San och vad kan det vara för märkvärdigt med en camping? Ja, att det är fråga om lokalhistoria står klart, men det framgår snart att det är en lokalhistoria av mycket ovanligt slag, där det politiska livet spelar en huvudroll. Annars är det ju så i hembygdslitteraturen att den i regel är ganska så opolitisk Så alls inte här! Framställningen tar sin början en februaridag 1940, då två syskon testamenterar sin gård, San, till socialdemokratiska partiet. I gåvan ingår det som skulle bli Sölje Camping vid den idylliska Lesjön. Initiativtagare till testamentet var med all säkerhet den ene av syskonen, Anders Johansson, som var aktiv inom partiet och bl.a. var med om att starta en kooperativ förening i Sölje. Han var född 1871. Åtta år tidigare hade en av den tidigare arbetarrörelsens portalfigurer, Axel Danielsson, sett dagens ljus i en av bruksbyggnaderna på Sölje bruk. Kapitlet om honom leder författaren in på att redogöra för arbetarrörelsens första decennier i Sverige. En person som står författaren särskilt nära är Kata Dahlström, agitator på heltid, som reste landet runt och bl.a. besökte Arvika flera gånger. Hon kom från överklassen, pappan var greve och brukspatron, men hon greps i unga år av arbetarnas nöd och elände. Hon var en rik personlighet, som inte ville avsvära sig religiös tro och hon står bl.a. som författare till en bok om den nordiska gudaläran.

Av stort allmänt intresse är avsnittet om Republiken Åsen, som tillkom i början av 1930-talet och så småningom skulle uppmärksammas av världspressen. (Om republiken skriver också Sven Stolpe mycket uppskattande i sin bok Mitt Värmland). Viktorius Leander hette republikens förste president och hans valspråk var: ”Lev livet leende!” Den som kom att betyda mest för den lilla statsbildningen var dock Arvid Arvé, utrikesminister, men framför allt en ord- och bildkonstnär. Knud Omö menar att republiken kan ”uppfattas som ett konstnärligt projekt, mer specifikt som en dadaistisk installation…” Han vill kalla det för ”kroppslig filosofi” och tänker väl då på alla fantastiska statyer, som kom att utsmycka republiken.

I slutkapitlet, ”Visionen vi ärvde”, sammanfattar Omö bokens socialistiska/humanistiska budskap: ”Klasskampen är inte slut än i denna tid, där fattigdom och förnedring finns, där man länge inte velat titta.” Socialist är enligt honom ”en person, som genomskådat hur man bekämpat orättvisor och avslöjar maktens myter.” Han återkommer till sin ”favoritsocialist” Kata Dahlström och hyllar hennes världsuppfattning som en syntes mellan kommunism, buddhism och kristendom. ”För Kata rörde sig livet inte om ett antingen eller”, fastslår han. Avslutningsvis skriver Omö att boken kunde haft en annan titel: ”Friheten vi ärvde”. Och mycket ligger det i det!

En högst ovanlig hembygdsbok alltså! Politisk men ändock rik på uppgifter om den dokumenterade bygden – bl.a. innehåller boken en förteckning över boende i Sölje från 1930 till 1970. Tyvärr är framställningen inte så väl strukturerad. Det är mitt intryck av boken men beror kanske mest på att layouten är plottrig.

 

Parner, Mats, Den fräkniga näktergalen från Karlstad och andra essayer. Visby: Books on Demand, 2012. 129 s. – Ls

Mats Parner är ingen nykomling som skribent. I årtionden har han publicerat sig i tidningar och tidskrifter. Hans första bok, Virtuoser med blick för talens magi och andra essayer kom dock inte förrän i höstas och som titeln antyder handlade den om matematik och matematiker – inte så konstigt med tanke på att han är eller, kanske snarare, varit lärare i ämnet. I denna sin andra bok skriver han om framstående eller beryktade personer i vår tid eller längre tillbaka. Författaren är en stilist av rang, fast de finns förmodligen som finner honom väl raljant, men säkert är att han hela tiden är högst underhållande vare sig han skriver om Nils Dacke eller Zarah Leander. Därtill kommer att essäerna är mycket allmänbildande. Kata Dahlström, den outtröttliga agitatorn, ”trosvissa rebeller”, Alva Myrdal, Sophie Scholl, avrättad av nazisterna som medlem av motståndsrörelsen Vita Rosen, det norska mattesnillet Nils Henrik Abel, välkänd för frimärksamlare, (?) och de fersenska kravallerna är personer och händelser han tar upp. Allmänbildande och tankeväckande läsning! ”Det är inte människovärdigt att ge upp” var livet igenom en av Alva Myrdals deviser och Mats Parner ger en utförlig skildring av framför allt hennes insatser på skolområdet. Säkert är att avsnittet om henne och maken Gunnar är ett stycke högintressant 1900-talshistoria. Av högsta intresse för värmlänningar är förstås essän om ”den fräkniga”, alltså Zarah Leander. Främst är det hennes roll som Tredje rikets firade stjärna som Parner riktar in sig på. Förhållandet mellan henne och den nazistiska staten var symbiotiskt skriver han. ”ZL blev ett högeffektivt vapen i Propagandaministeriets iskalla händer…” Många har försvaret hennes tyska exil med att hon inte visste riktigt vad för slags samhälle hon levde i, men – framhåller Parner – ”det rörde sig om en stjärna som fortfarande ”inte ville veta”. Men att inte vilja veta – skriver författaren – ”betyder i regel att veta tillräckligt mycket för att veta att man inte vill veta.”

Boken har en enkel utformning men är rikt illustrerad – må vara att illustrationerna inte alltid är av högsta tekniska kvalitet. Enklaste sättet att komma över boken är att vända sig direkt till författaren, som är bosatt på ”Holmen” i Karlstad, alltså Orrholmen.

 

Pionjärer, kravaller och fattiga bönder. Berättelser om Karlstad med omnejd under 150 år 1863-2012. Red: Jon Räftegård. Kd: Karlstads kommunarkiv, 2012. 349 s. – Odc

1862 bildades de svenska kommunerna genom en förordning därom men först året efter, för 150 år sedan alltså, trädde lagen i kraft. Med anledning av detta epokgörande beslut har kommunarkivet i Karlstad på initiativ av arkivchefen Jon Räftegård, som också skrivit några av bokens tyngsta artiklar, utkommit med detta mäktiga verk. Boken ser inte så lättillgänglig ut men det är just vad den är, fast det rör sig om uppsatser av klart vetenskaplig karaktär. Högintressant är Räftegårds berättelse, ”Märkesåret 1863 – den lokala självstyrelsens kommunalisering i Karlstadsområdet.” Även kommunaliseringen av landskommunerna, som så småningom inkorporerades i Karlstad, skildras utförligt. Hoppas bara att innevånarna i de olika f.d. kommunerna får nys om det. Det är en viktig del av socknarnas historia som här tas fram. Samma sak kan sägas om Erik Wångmars uppsats ”Så blev det Karlstads kommun 1971. Om kommunsammanslagningarna som ledde fram till den nuvarande kommunbildningen.” Spännande läsning faktiskt! Vanliga sockenböcker innehåller sällan mycket om det politiska livet men här vi veta mycket om just det. En flitig forskare och dito skribent i många sammanhang är arkivarien Peter Olausson, fil.dr dessutom! Han medarbetar i boken med en artikel betitlad ”Fattigdomen på den svenska landsbygden. Exemplet Väse år 1869.” Väse är ju känt som en jordbruksbygd men den här artikeln handlar framför allt om en skogsbygd i nordöst, Allmänningen. Om nödårens betydelse skriver Peter bl.a. att ”antalet människor som behövde samhällets stöd ökade. Därmed ökade också de ekonomiska insatserna på det sociala området.” Vad hade nödåren för inverkan på hälsa och sjukdom och ökade utflyttningen som en följd av det, frågar sig Peter bl.a. Han kommer fram till att nödåren ”inte fick några dramatiska följder på hälsans område i just Väse.” Han konstaterar att 1869 var ett stort utflyttningsår och det är ”det stora genombrottsåret för Amerikaemigrationen i Väse, precis som på många andra håll i landet.” I sina slutord framhåller han att nödåren innebar en kraftig ökning av kommunens sociala åtaganden och fick som följd att man bytte fattigvårdssystem och skaffade sig en egen institution, en fattiggård. Bland andra bokens artiklar må nämnas en av Jon Räftegård om den första kvinnan i Karlstads fullmäktige, Anna Ljunqvist. Hon valdes in 1911. Under sina sju år som fullmäktigeledamot lämnade hon in tolv motioner. Dessa hade en ”kraftig socialpolitisk slagsida” skriver Räftegård och hennes politiska framgångar blygsamma. Han menar ändå att hennes insatser inte var betydelselösa och tillägger: ”Det största värdet av Anna Ljungqvists politiska gärning ligger dock på ett annat plan. Hon var pionjär och visade sig vara mogen den rollen.” Inte minst värdefullt var att hon ”banade väg för kommande generationers kvinnliga politiker”. Chefen för Värmlandsarkiv bidrar med en artikel om stadsfiskalen Albert Nelson och kristidskravallerna 1922. Thomas Kvarnbratt kallar honom för ”en av de mer minnesvärda ämbetsmännen i Karlstads historia”, vilket nog inte är menat som beröm. Hans agerande vid kravallerna 1922 visar sig nämligen vara av kontraproduktivt slag och han dömdes också för sin ”insats” vid detta tillfälle av rådhusrätten. Böterna uppgick dock till blygsamma 100 kr. Invigningen av Stadshuset i maj 1964 var tydligen mycket festlig och utgjorde starten på den s.k. Karlstadsveckan. Om det skriver Johan Samuelsson under rubriken ”Att göra en kommun”. Per-Ola Åström berättar om framväxten av Orrleken. Med Orrleken fick Karlstad en parklek som skulle stå som förebild för många andra i Sverige. Därmed har nästan alla bidragen fått sitt omnämnande. En bok som har mycket att ge den intresserade av stadens eller, snarare, kommunens historia. För formgivningen av boken svarar Anita Stjernlöf-Lund, vilket innebär att den är av högsta klass. Dock må man undra om inte omslaget, med sin prägel av myndighet, kan verka avskräckande på en eller annan läsare in spe?

Om Vänern kan den intresserade läsa mer i Värmländsk Kulturs sommarnummer, som helt kommer att ägnas detta vårt innanhav.

 

 Rak som en fura i den värmländska urskogen. Margareta Brandby-Cösters 42-åriga prästgärning med våra glasögon Redaktör: Ingrid Emanuelson. Kd: Norrstrands församling, 2012. 82 s. – Cjz Brandby-Cöster, Margareta

I akademiska kretsar är vänböcker en vanlig företeelse men annars inte. Å andra sidan är Margareta Brandby-Cösters prästgärning inte av det vanliga slaget och hon är dessutom teol. dr på Selma Lagerlöf! Här i stiftet har hon tjänstgjort bl.a. på Hammarö och på Norrstrand. Dessutom var hon i flera år kyrkoherde i Masthuggets församlig, mitt i det kvinnoprästfientliga Göteborgs stift, en bedrift bara det! Sex vänner och kolleger skriver om henne i denna skrift, bl.a. Bill-Göran Andersson, som var hennes chef på Hammarö, Lars Gårdfeldt, som hon stödde i hans kamp för könsneutrala äktenskap, och Björn Skogar, som noga kartlagt hennes teologiska tänkande. Teol.dr Lars Gårdfeldt är full av beundran inför Margaretas insatser och menar att det är ”inte till så ringa del Margaretas förtjänster” att homosexuella nu har ”fullt medborgarskap i samhället”. Det är också Gårdfeldt som formulerat titeln till b oken, Rak som en fura i den värmländska urskogen. (Synd bara att så lite är kvar av värmländsk urskog!). Fil dr Björn Skogar klarlägger vilka inspiratörer Margareta haft under sina 42 år som präst. Först och främst nämner han Sven Hector, prästen som var något så ovanligt som en kommunistisk komminister – i det röda Nyskoga. Viktigt var också mötet med Selma Lagerlöfs texter och sommarvistelser på Geijerskolan redan under gymnasieåren. Margareta prästvigdes för Karlstads stift och hennes första chef var en av Nordens främsta kännare av Sören Kierkegaard, alltså domprosten Valter Lindström. Björn Skogar kommer också in på Margaretas täta kontakter med en dansk strömning, som kallade sig Tidehverv. Hon stiftade också bekantskap med den i vida kretsar populäre  lundaprofessorn Gustaf Wingren och tack vare honom fick hon ”fast förankring i moderna lutherska perspektiv.” Så småningom ledde allt detta, den teologiska fördjupningen och intresset för Selma Lagerlöf, till en doktorsavhandling, Att uppfatta allt mänskligt, 2001. Underrubriken, Underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap, sammanfattar den tes hon driver i avhandlingen, påpekar Skogar och framhåller att Margareta Brandby-Cöster kan fastslå att hon [Lagerlöf] ”var djupt präglad av den lutherska miljö hon växte upp i.”(Och hon läste Bibeln rakt igenom som barn, fast det var för att fadern skulle bli frisk!). Skogar skriver avslutningsvis att ”hennes [Margaretas] mästerskap är den muntliga och skriftliga förkunnelsen.” Och han tillägger: ”Hon kombinerar västsvensk kärvhet med värmländsk fantasi”. Det kan vi lätt själva konstatera, eftersom boken avslutas med två tidigare publicerade uppsatser av Margareta Brandby-Cöster och åtta predikningar från hennes tid i Norrstrandskyrkan. Hon bjuder på uppiggande läsning, där temat kan sägas vara ”att ondskan är vår vilja till ensamhet och oberoende” eller annorlunda uttryckt, ”synden är den mur vi bygger, som får andra att försvinna.” Man blir inte helt överraskad över att hon i predikan med rubriken ”Ensam i himlen – det är ett helvete” åberopar Robert D. Putnam, han som skrev bestsellern Den ensamme bowlaren, 2001. Boken kan anskaffas från utgivaren, Norrstrands församling.

 

Ransborg Jenseg, Greta, Fabel Jakob och den jädrans kärleken. Övers: Bengt Berg. Ill: Gunnar Svensson. Fensbol: Heidruns, 2012. 93 s. – Hc

Om att vara annorlund handlar denna historia, som Fabel Jakob berättar, som är en kråka född med vita vingar. Hans berättelse om avancerad rasism i fågelvärlden är en både spännande och hjärteknipande berättelse men tonen milt humoristisk. Att hans bästa vän är en gökflicka gör inte situationen bättre för honom. En småtrevlig skildring, fast den handlar om hat och förföljelse i en djurvärld, som påminner en del om människornas värld. Gunnar Svenssons teckningar är tokroligt naivistiska som sig bör. Underhållande läsning, särskilt för den som älskar djur och natur och det gör vi väl nästan alla?

 

Renström Linde, Birgitta, Huldas hemlighet. Lerum: Idus förlag, 2012. 239 s. – Hc

På sin dödsbädd 2007 anförtrodde författarens mor henne att hon inte ville dö, inte förrän hon fått reda på om hon haft en bror. Om det visste dottern ingenting men hon började forska i mormoderns historia och så småningom kunde hon få reda på svaret. Man kan säga att boken är ett direkt resultat av två års släktforskning. Hon sökte sina rötter och – skriver hon –”blev då invigd i släktforskningens fantastiska mysterier och outtömliga möjligheter. Min mormors liv kom att rullas upp bit för bit.” Ja, det är inte dåligt hur mycket hon letat fram om sin mormor och sin värmländska släkt – med förankring i Norra Råda. Boken är en roman men förankrad på fakta så långt sig göra låtit. Porträttet av mormor Hulda växer ut till en gestalt med moralisk resning. Att s.k. oäkta barn skulle ha varit en så förfärlig social skamfläck, måste en nutida läsa dock förundras över. I en tid där abort var förbjuden måste ändå födslar utanför lagens råmärken ha varit rätt så vanliga? Författaren vänder sig naturligtvis mot denna förföljelse av ogifta mödrar och boken har en feministisk tendens. Handlingen utspelas till större delen i Norra Råda och Hammarö med ett mellanspel i Stockholm med omgivning och tiden är slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Författaren är amatör som författare men det är ändå ett gediget verk hon åstadkommit – frukten av ett uppenbarligen energiskt forskningsarbete. Korrekturfelen är inte störande många, fast undertecknad är överkänslig för särskrivningar. Dock har jag läst boken om mormor Hulda med stigande intresse – och haft ganska svårt för att hålla reda på alla släktingar som omnämns i berättelsen – fast det var kanske inte så viktigt?.

 

Skagnes, Sarita, Bara en dotter. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 226 s. –  Lz Skagnes, Sarita

Författaren växte upp i Punjab men kom i 15-årsåldern till Norge, där familjen redan bott i flera år. Det var ingen föräldrakärlek som fick föräldrarna att ta hem sin dotter utan endast behovet av piga, som också kunde dra in lite extra pengar till hushållet, d.v.s. pappan, som älskar pengar och så förstås familjens izzat, familjens heder. I praktiken blir hon husets slav. Sarita föds som tredje barnet och hon är flicka  – bara en dotter som sina två äldre systrar! Fadern blir tokig av ilska och försöker döda henne men hindras av anhöriga att göra det. Han vill absolut ha en son och efter ett flertal aborter föder hans hustru honom en sådan. Ruskigare läsning är svår att tänka sig. Våld, övervåld, misshandel, och utnyttjande är vad hon får stå ut med, främst från pappan men också av andra i familjen. Indierna i Norge blir endast undantagsvis påverkade av den norska kulturen utan sluter sig om sina egna seder och bruk och familjens heder är det viktigaste av allt. Att Sarita gifter sig med en norrman får pappan att tappa allt omdöme och han kallar in en yrkesmördare från Danmark att mörda sin dotter. Hur hon står ut i detta helvete är ofattbart men det gör hon – med högburet huvud kan man säga. Hon är en hjältinna som det heter i förlagstexten. Saritas självbiografi kom ut på norska redan 2007. Den finns också på finska och – sedan 2012 – också på engelska. En skakande läsning men nyttig för den som vill veta något om hur situationen är för kvinnor i Indien och många andra delar av världen. Enligt uppgift bor Sarita Skagnes numer i Värmland.

 

Sköllerhag, Rune, Dödlig idyll. [S.l.], Vulkan, cop. 2012. 202 s. – Hc

Det här är Rune Sköllerhags fjärde kriminalroman och liksom i de tidigare utspelas handlingen i det vattenblänkande Nordmarken och som vanligt är det strålande sommarväder med sol och bad. Och kvinnorna är nästan alla mycket sexiga, så att det blir lite tröttsamt att läsa om det. Historien han berättar är ganska så otrolig men lite småkul ändå. Lite illa är det att nordmarkingarna fortfarande gärna säger tattare istället för romer. Annars är också Rune Sköllerhags nya deckare god reklam för det sköna Nordmarken med norrmän, hästar, dryckjom och många högbarmade kvinnor!

 

Styffe, Torleif, Mitt Nordvärmland. Sysslebäck: Montana, 2012. 255 s. – Ncag

Torleif Styffe, Sveriges främste kännare av Nordvärmland, bjuder här på en samling tidningsartiklar (ungefär 170!), publicerade mestadels i Värmlandsbygden från den 4 april 2004 t.o.m. 22 december 2011. Ett mycket omfattande material med andra ord! Och alla slags ämnen är det han behandlar. Personartiklarna är förstås många, inte minst om författare, men här finns artiklar om språk, skolor, folktro, folkseder, dass (högst intressant!), idrott, kvarnar och sågar och mycket, mycket annat. Torleif har ett häpnadsväckande gott väderkorn för vad som döljer sig av högsta intresse i våra nordliga landamären. Hans sydligaste reportage är från Utterbyn, alltså Sahlströmsgården, om jag läst rätt. Och det är både nutid och historia som intresserar honom. Det är en njutning att läsa Torleif Styffes alltid lugna, sakliga och balanserade prosa, tillsatt med en lagom dos humor. Och foto och layout är av bästa klass! Det här är hembygdslitteratur när den är som bäst. Man lär känna en bygd inifrån, i lagom doser. Vad en bibliotekarie kan anmärka på är att boken saknar ett namn- och ämnesregister. Den innehåller ju ett omfattande vetande och artiklarna är inte ordnade systematiskt, fast det är å andra sidan nog inte att rekommendera i det här fallet.

 

Sundbäck, Herberth, Medan jag vandrar. Mangskog: Ancestor, cop 2012. 132 s. – Hc.03

Författaren utkom 2004 med en självbiografi, E litta stônn på jola, som utgör ungefär hälften av den här boken. Jag vill minnas att jag skrev berömmande om den och det kan jag göra också om hans debutdiktsamling, alltså Medan jag vandrar. Liv och död, naturen och dess håvor, Guds existens, är det han skriver om på ”gammeldags” vis, alltså på rimmad vers. Förutom självbiografin har Herberth Sundbäck skrivit sex böcker om hembygden och människor han känt eller hört talas omr. Lite överraskande alltså att han har talang även för diktning på vers. Diktsamlingen är rikt illustrerad men bilderna är av mycket växlande kvalitet.

 

Svensson, Mikael, Jan-Olov Moberg &  Mats Andréasson,, Nordens längsta vattendrag. Kd: Votum & Gullers förlag, 2012. 222 s. – Ncagz Klarälven

Mången lever nog i den villfarelsen att vår kära älv, Klarälven, är av norskt ursprung men det är inte alldeles sant. Den är helsvensk frånsett en ganska kort visit i Norge. Den rinner faktiskt upp i Härjedalen. Källan ligger vid fjället Brändstöten nära intill den till Norge gränsöverskridande sjön Rogen i nordvästliga Härjedalen. Hela sträckan därifrån till Göteborg är 731 km inkl. Vänern och Göta älv, som är Sveriges vattenrikaste älv med en vattenföring på omkring 565 kubikmeter per sekund vid utloppet. I Norge heter som bekant ”Klaran” Trysilelva.

I detta praktverk får vi följa älvarna från källan till Västerhavet. Bilderna är otaliga och inte så sällan storslagna och nästan bedövande vackra. Texten är ledig men faktaspäckad. Detta är en bok man gärna återkommer till bara för att njuta av naturen och bebyggelsen längs vattnet. En bok att vara glad i! Den är ett verk av Gullers & Votums förlag. Det är bara att vara tacksam över att dessa förlag – eller åtminstone Votum – valt att slå sig ner i Värmland. Resultatet har ju blivit flera gedigna värmländska praktverk som exempelvis också det om Grava kyrka. Lite kritik har jag dock att komma med. Bildtexterna är förvisade till sista sidan i boken, vilket är rätt opraktiskt, särskilt som det är fråga om en rätt så tung och stor bok. Bildtexterna kan visserligen upplevas som störande. Maria Mannberg, som svarar för formgivningen, har förstås haft sina skäl… Estetiskt har resultatet i vilket fall blivit mycket gott! Det ökade intresset för Klarälven är mycket glädjande. För två år sedan utkom en annan, helt annorlunda bok om älven, utgiven av Karlstads universitet. Den innehåller högst seriösa uppsatser av forskare vid lärosätet. Denna betydligt anspråkslösare skrift heter helt enkelt Klarälven. Tyvärr har den inte blivit anmäld i Wermlandiana – ännu!

 

jag målar… Bilder ur Gustaf Frödings diktvärld i Hilding Linnqvists mosaik och Frödingskolans målningar. Redaktion: Maj-Lis Falk… Foto: Dan Nilsson. Kd: Gustaf Fröding-sällskapet, 2012. 68 s. (Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie ; 44) – Ibvz Fröding, Gustaf

I årets bok från Gustaf Fröding-sällskapet får vi stifta bekantskap med två bildskatter i Karlstad, som de allra flesta karlstadsbor nog inte känner till närmare. Det är Hilding Linnqvists mosaik i Sundstagymnasiet och målningarna i Frödingskolan. Erik Bengtson skriver om mosaiken, som alltså hämtar motiv och inspiration ur Frödings diktkonst. Det är ett jättelikt verk kan man säga: 2,20 x 7,68 meter! Ett storverk i mer än ett av seende tyckte konstrecensenterna. Av Eriks artikel framgår att dåvarande rektorn Ivar Seth var den drivande kraften bakom tillkomsten av konstverket. Väggmålningarna i Frödingskolan föreställer motiv ur Frödings diktvärld och är utförda under flera år av ett tjugofemtal elever. Bildläraren Leif Nilsson var den som höll i konstprojektet. ”Den bärande idén på Frödingskolan var att Gustaf Fröding var målaren som målar sina dikter” skriver Olle Österling i introduktionen till den delen av årsboken. Resultatet av elevernas arbete blev mycket gott, det måste sägas. En mycket vacker årsbok om två, inte så kända konstskatter i Karlstads stad, som utan större besvär kan letas upp och beses.

 

Thörnevik, Allan, Brockenbygden. Berättelser. Redaktör: Allan Thörnevik. [Kd: A. Thörnevik], 2012. 134 s. – Ncagz Vitsand

För några år sedan utkom Allan Thörnevik med memoarboken Pojkminnen från landsvägskanten, där han berättade om uppväxtåren i Vitsand och den första tiden i Karlstad, hans nya hembygd. Han kallar sig redaktör till föreliggande verk, vilken förstås äger sin riktighet men han är också författare även om framställningen till en stor del bygger på fyra andra personers berättelser eller uppteckningar. Den viktigaste sagesmannen är vännen och pensionerade polismannen Gunnar Johansson. Tack vare honom får vi veta om förhållandena i socknen, som gränsar till Norge, under krigsåren. Särskilt intressanta är hans minnen från gränsen 1945 i egenskap av mc-ordonans, utskickad av det nya regementet i Kristinehamn, A9. Han tillhörde första årskullen från A9 – fick först en Zündapp med liggande cylindrar som sitt tjänstefordon.(Knappast den bästa sortens mc för terrängkörning!) Hur spänt och osäkert läget var vid gränsen vid fredsslutet framgår klart av Gunnar Johanssons berättelser.

Vitsands första kyrka, som också är den nuvarande, är från 1823 men enligt Thörnevik skulle det ha funnits ett munkkapell under medeltiden.

Alla medverkande i boken växte upp kring sjön Brocken, som verkar vara något av en centralbygd i socknen. Att en hel del handlar om sjön är därför inte så konstigt. Thörnevik själv skriver om fisket, som gav både lax och ål – i varje fall så sent som på 30-talet. Vattenskidåkning var tydligen märkta populärt på sjön på 50- och 60-talen, vilket kan verka överraskande men enligt framställningen har vattenskidor gamla anor i Nordvärmland som en utveckling av stockbåten. Den äldsta modellen kallades mönnpröne och användes vid sökande av sjömalm men var också till stor hjälp, när man skulle ta sig fram i sankmarker. 1841 tog en viss Knut Hökenberg ut patent på vattenskidor, som mer liknande riktiga skidor än de gamla ”sjömalmsmodellerna”, men världens första kända vattenskidåkare på moderna, planade skidor blev Erik Rafael Rådberg, den kände skulptören, och året var 1915, när han gjorde en bejublad uppvisning, skriver Thörnevik.. Brocken blev tydligen ett eldorado för vattenskidåkare och på 1960-talet kunde Björn Engholm, en av bokens författare och hans familj, ståta med 100 mästerskapsmedaljer i sporten!

Boken har alltså flera författare men alla är uppväxta i bygden kring Brocken , så bokens innehåll är av naturliga skäl begränsat till den delen av Vitsand. Annars kan innehållet sägas vara rätt så brokigt och i några avseenden av intresse även för ”utsocknes”. Illustrationerna är många och värdefulla som dokument från en gången tid. Vitsand har inte varit så omskrivet tidigare. Thörnevik åberopar visserligen flitigt Linus Brodins Fryksdalens finnsocknar från 1923, men dennes vederhäftighet har inte så sällan blivit ifrågasatt. ”En bygdebok finns på många vitsandsbors önskelista” skriver han avslutningsvis och det kan man förstå. Han har i alla fall åstadkommit ett gott bidrag till en sockenbok med föreliggande verk, men det är tidsmässigt begränsat till 40- och 50-talen och behandlar bara en del av socknen, bygden kring Brocken. Ett missförstånd rörande Emanuel Branzell bör påpekas. Denne trolige förebild till Gösta Berlings-gestalten var präst i Södra Finnskoga men aldrig i Vitsand.

 

Trotzenfeldt, Helena, Ferrum. [Sthlm?]: Lindia HB, cop. 2012. 220 s. – Hc

Helena Trotzenfeldt är från början dataingenjör men har bl.a. skrivit en bok om svårigheterna att bevara den personliga integriteten i dagens övervakningssamhälle. Hon har också varit studierektor för datavetenskap vid Karlstads universitet men bor numer i Sollentuna. Om integritetsfrågor bl.a. handlar den här romanen som utspelas delvis i Stockholmstrakten och delvis i Filipstads bergslag och under två tidsepoker, 1930- 40-talen och 2020-talet. Handlingen rör sig främst kring det personregister med DNA-uppgifter som ERS, Enheten för Rikets Säkerhet, upprättat. Har det tagits över av representanter för ett extremt högerparti är frågan, som på de sista sidorna får sitt svar. Slutet bjuder f.ö. på flera högst oväntade överraskningar! Författaren är en rask berättare, som i korta kapitel berättar en ganska komplicerad historia. Hon håller spänningen uppe till slutet!

 

 

Walfridsson, Elise, Vägen går vire. Östra Ämtervik: E. Walfridsson, 2012. 342 s. – Dop

Elise Walfridsson besitter den fantastiska förmåga att kommunicera med de döda. Det sker genom s.k. automatisk skrift. I föreliggande verk, som är hennes tredje bok ,publicerar hon sådana texter, som hon fått under åren 2004–2008, ungefär två i månaden. Varje text åtföljs av hennes egna kommentarer. Avsändare är genomgående hennes avlidna mor, som omgiven av kära hädangångna rapporterar om tillvaron i de dödas rike, som präglas av frid och den himmelska kärleken.

   Annie, som modern heter, predikar helt enkelt Jesu kärleksbudskap. Hon tröstar, lugnar,, förmanar., är en vis rådgivare.helt enkelt. Men någon konkret beskrivning av himmelriket ger hon inte. Mest handlar det om vänner och släktingar, som gått över till den andra sidan men hon har också god koll på vad som sker bland de levande. Efter döden begåvas vi med en genomskinlig astralkropp, som möjliggör för den avlidne att visas också bland de levande. Flera gånger hälsar mor Annie från avlidna, som varit med om sin egen begravning och alltid uttalar sin belåtenhet med den.

   För en utomstående handlar ”breven” för mycket om författarens anhöriga och vänner, om deras sjukdomar och liknande. Och hon är ständigt bekymrad för sina barn. Ett annat stort bekymmer är jordens framtid, vad miljöförstöring och klimatförändring kommer att ställa till med, om den nuvarande utvecklingen inte gör att stoppa.

   Elise Walfridsson antyder att hennes övernaturliga förmåga lett till att en del människor betraktar henne lite spefullt. Hon anser sig ändå skyldig Gud och människor att berätta om sina himmelska kontakter. Säkert är att hon ter sig som en kärleksfylld och mycket empatisk människa och hon är helt seriös. Säkert är också att boken väcker funderingar och frågor om liv och död.

 

Watz, Ragnar, Paulinas sista resa – en berättelse inspirerad av en verklig händelse. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 133 s. – Hc

Många är vi nog som har svårt att föreställa oss att för hundra år sedan eller så var det förenat med livsfara att segla över Vänerhavet, om vädret var ogunstigt. Förlisningarna och drunkningsolyckorna var många. Om detta blir man klart medveten vid läsningen av Ragnar Watz skildring av slupen Paulinas förlisning vid Rörkollran, nära Kristinehamn, den 17 november 1856. Kaptenen Anders Berndtson med en besättning, som bestod av två yngre bröder, var på väg till Kristinehamn med en last av råg, när de överfölls av storm och kyla,. Kaptenen själv klarade sig med nöd och näppe men inte hans besättningsmän. Författaren har haft tillgång till kaptenens tre sjöförklaringar och det skillingtryck han skrev om händelsen. (Det återges i boken i sin helhet). Han har också nyttjat sig av flera fackböcker om Vänern och är således väl inläst på ämnet.

Det är ett ödesmättat drama författaren låter oss ta del av. Inledningsvis kan språket verka lite krystat men det vinner i längden. Det är anpassat till sitt ämne och läsaren kan inte annat än gripas av de tre brödernas öde, deras kamp mot vädrets raseri och slutliga nederlag.

Av Ragnar Watz har tidigare givits ut Sparvdans (2006), Silverlöjan (2008) och Sagan om det lilla sjukhuset på prärien (2011). Sorgligt att säga har undertecknad inte läst någon av böckerna men eftersom Silvlerlöjan föranledde en inbjudan av författaren till att hålla ett föredrag i Karlstads humanistiska förenings regi så är den säkert läsvärd. Om den sistnämnda boken, den om sjukhuset på prärien, heter det sålunda på Nätet: ”Sagan om ett sjukhus förvandling från en nyttig och väl fungerande del av samhället till en grushög,.,” Med ”Präriesjukhuset” avses f.d. sjukhuset i Kristinehamn.

 

Wessmark, Ingrid, Det gamla Kihln – berättelser från en Värmlandssocken. Kil: [Kils kommun?], [2012]. 133 s. – Ncagz Stora KIL

Boken är en sammanslagning av två, nämligen Forntid i Frikaland, som kom ut 1997, och den dittills outgivna Resa genom åtta sekler. Författaren behärskar sitt ämne väl och är likaledes en god skribent. Hennes teckningar är charmfulla och gör läsandet lustfyllt. Kan med fördel läsas av envar historiskt intresserad, fast den riktar sig i första hand till grundskole- och gymnasieelever i Kils kommun. De är att lyckönska till denna lättsamma historiebok, som genom den här beskrivningen bör väcka även ett mycket slumrande hembygdsintresse till liv! Tack vare boken blir hembygden på det här viset extra spännande att lära känna. Illustrationerna, kolorerade teckningar, är många och även finns det kartor men ingen av översiktlig natur. Ett ortregister hade inte varit så dumt att ha! Upprepningar förekommer och framställningen kan ibland kännas aningen långrandig. Men i vilket fall är de unga kilsborna att gratulera till denna fina lärobok! Hembygdshistoria fanns inte skymten av på schemat i min egen barn- och ungdom. Besynnerligt nog! Omslagsbilden är av konstnären Johannes Wessmark, känd för sina realistiska målningar.

PS Med Frikaland avses förstås Fryksdalen. Det hette så långt tillbaka!

 

Wikhall, Charlotte, Ödets Aamäck, Kongressförlaget 2012. 209 s. – Hc Nyligen (januari 2016)  föll i mina händer Ödets Aamäck av Charlotte Wikhall. Den har några år på nacken men förtjänar absolut att uppmärksammas , fast den är inte så pinfärsk – inte minst för att handlingen till större delen utspelas i Gustav Adolf. Dessutom är boken anmärkningsvärt välskriven. Den är en ren njutning att läsa och recensenten ”hade svårt att lägga ifrån sig boken” som Alingsås tidning skriver om hennes första roman, Nattskuggan över mitt ansikte. Lättläst är den också som recensenten i Alingsås påpekar! Berättelsen tar en överraskande vändning, när drygt hälften av boken är läst. Från finnskogarna förflyttas vi till just Alingsåstrakten. Upplösningen kan diskuteras men vi människor är ju inte alldeles förutsägbara. Avslutningsvis redovisar författaren sin källor, som ofta är den förträffliga halvårsskriften Gustavabygden. Dessutom hon själv sina rötter i Gustava och verklighetens Vackeråsen, där hennes mormor växte upp. Namnet Aamäck, som kan skrivas på olika sätt, lär komma av finskans aho, övergiven sved, och mäki, berg. Boken hade varit en stark kandidat till föreningens debutantpris, om vi hade känt till den, när den kom ut, och om det hade varit Charlotte Wikhalls debut. Hon är född 1977 och konstigt vore om hon inte skulle komma att skriva fler böcker. Hon ser ut att ha framtiden för sig – som det heter.

 

Wilén, Anna, i min pappas himmel. Av Anna Wilen & Olga Magnusson. Kd: Votum, 2012, 79 s. – Hc.03

Av förlagstexten framgår att boken handlar om ”pappa Olles sista år”. Han, lantbrukaren Olle Jonsson på gården Där Söre i – för självplockare – välkända byn Ängebäck i Grava. Dog, 69 år gammal ii samma hus som han föddes. För Föreningen Värmlandslitteratur är han ingen obekant storhet. För snart tio år sedan arrangerade föreningen ett Göran Tunström-program på Karlstads stadsbibliotek med Rolf Alsing, författare till en kommande biografi över Göran Tunström, och just Olle Jonsson. En akademiker och en bonde skulle alltså presentera den då nyligen avlidne författaren! En ovanlig men i det här fallet mycket lyckad kombination av fakta och inlevelse, där bonden bidrog med inlevelsen, empatin.

I boken berättar Anna Wilén om sin pappas ett år långa sjukdomstid. Hon gör det på prosa i versform. Språket är så enkelt och klart och så osentimentalt sentimentalt, att en läsare måste förundras. Det här är en uppbyggelsebok, inte så mycket för den kristna ton där finns, som för att den ingjuter tro hos läsaren på kärlekens och livets krafter. ”Än hyllar livet döden” är titeln på en diktsamling av nobelpristagaren Nelly Sachs och jag tycker att så är verkligen fallett här. Inga strängar skorra falskt i denna sorgesång,så nykter och samtidigt så känslostark! Till det goda intrycket bidrar i hög grad formgivaren Olga Magnusson, som också svarar för illustrationer, som är av mycket omväxlande slag. Hon och Anna och Votum förlag ska ha stort tack för denna bok så rik och god!

 

Värmland förr och nu 2012. von Echstedtska gården . Kd: Stiftelsen Värmlands Museum och Värmlands museiförening, 2012. 210 s. – Ncag(p)

Månne Värmlands Museums årsbok tidigare någon gång handlat om en endaste byggnad, frånsett 1973 års utgåva om Södra Råda ödekyrka, som då ännu fanns till och intill 1971 låg inte bara inom landskapets gränser utan dessutom i Värmlands län. Säkert är i alla fall att von Echstedtska gården eller Västra Smedbyn sannerligen är väl värd en bok – denna praktbyggnad i karolinsk stil med rikt dekorerade väggar – ja t.o.m. hemlighuset har sköna, om än lite vågade målningar! Ja, det här är en anläggning väl värd att besöka. Den övergick i Värmlands Museums ägo på 30-talet men var då i förfallet skick. På 1950-talet hade man fått ihop pengar till en upprustning och bl.a. väggmålningarna togs fram och fräschades upp. Verandan, som på äldre kort skämmer huset, togs förstås bort. Vem var han då assessorn Bengt von Echstedt, som lät bygga detta vackra hus? Ja, det försöker bl.a . Peter Olausson reda ut men arkivmaterialet är magert med undantag av den flera sidor långa bouppteckningen! Bengt von Echstedt var dock knappast någon framstående person. Han föddes 1723 och sannolikt på Södra Edsberg i Segerstad som son till en häradshövding Jonas Echstedt. I Uppsala studerade den unge Bengt företrädesvis juridik och efter avlagda studier tjänstgjorde han som biträde på Svea hovrätt och senare vid HD men lönen var liten eller ingen alls. I slutet av 1750-talet sa han upp sin tjänst och fick avsked som assessor, vilket låter som en fin titel. Med den i bagaget återvände han hem till Värmland och gifte sig med en mycket rik änka. Under Stockholmsåren hade han dessutom blivit adlad men förtjänsten av denna upphöjelse bör nog tillskrivas hans bröder, som var eller på väg att bli höga militärer. Änkan, Christina Catharina Herwegh, ägde Forsnäs bruk och där bodde de tu några år, innan de av någon anledning beslöt sig för att flytta till Kila och där låta bygga en ståtlig herrgård. Bengt intog raskt positionen som den ledande i socknen och råkade i krakel med en annan ståndsperson, Olof Brunmark, som gång på gång kom med anklagelser på tinget mot ”den förste i församlingen”. Ja, Bengt von Echstedt var en mäktig man i Kila och ansågs gränslöst rik. Historierna om honom blev förstås många men knappast sanningsenliga. Britt-Marie Insulander reder ut sägnerna om honom att han skulle ha varit falskmyntare, ha mördat en dräng och vid dödsögonblicket ha blivit hämtad av ett ekipage, förspänt med svarta hästar, som i vissa versioner frustar eld. Besökaren skulle alltså vara djävulen själv! En gåta är dock olöst, ingen gravplats eller gravsten finns efter assessorn men Peter Olausson finner inte detta så märkligt.

Framför allt innehåller boken förstås en noggrann genomgång i ord och bild av huset. Inga inventarier finns kvar från Echstedternas tid men huset är ändå väl möblerat tack vare inlån från Nordisk museet. Interiören ger ett tidstypiskt intryck således. Länge såg det rätt kalt ut på von Echstedtska gården.

Vid en inventering av fruktträd 1937 fanns cirka 220 000 äppelträd i Värmland. Imponerande kan man säga. Skulle vara intressant att veta hur många det är nu. Fler eller färre?  På von Echstedtska gården finns nu en apelgård, som i dagsläget omfattar 24 värmländska äppelsorter. Målet är att nå upp till 30 sorter. Det går bra att köpa av äppelträden men de levereras året efter beställningen. Om detta berättar Per Brunström, medan intendenten Käthy Nilsson skriver om trädgården, en örtagård, undanskymt placerad. Med tanke på att målningarna i lusthuset föreställer trädgårdsarbete måste det ha värderats högt på gården. Bilder från den tiden på sådant arbete är något mycket sällsynt!

Mer funnes väl att säga om boken om von Echstedtska gården men låt mig bara tillägga att den innehåller en hel del mer och att illustrationerna är många. Synd bara att Värmland förr och nu ändrat utseende  och numer ser så sorgligt svart ut! Månne är det en svartkonstbok? Nej!

 

Värmländska akademien. Årsskrift 2012. Kd: Värmländska akademien, 2012. 44 s. – Bf

10:e årgången av Värmländska akademiens årsbok bjuder på flera högintressanta artiklar. Hans-Olof Boström skriver om Jörgen Zetterquist – årets lagerlövspristagare, vars konst är ”ett lärt måleri, fyllt av konsthistoriska referenser.” Han har inte, menar Boström, ”nöjt sig med att ”bara” måla av verkligheten omkring sig.” Temat för årsskriften är kärlek. Följaktligen berättar Ingemar Eliasson om Överstelöjtnant Adlersparre och Gårdens dotter och avslutar med denna sensmoral: ”att kärleken är det skarpaste vapnet för den som vill fälla en krigare.” (Det handlar alltså om revolutionsgeneralen Adlersparre och hans blixtförälskelse i Louise Linroth på Gustafsvik). Lars Löfgren ägnar sig åt Hjalmar Söderberg och Wilhelm Edgrens barnbarn Elin, en kärlekshistoria med mindre lyckligt slut. Dessutom berättar Eva Fredriksson om den spännanden jakten på värmlänningarnas bröllopsgåva 1881 till hertiginnan av Värmland, senare drottning Victoria. Gåvan bestod av sju akvareller med värmländska motiv, målade av Regina Kylberg. Kanske, kanske kan de finnas på Solliden? I vanlig ordning innehåller årsskriften också en presentation av nya ledamöter: Inge Bredin, kanske den förste representanten i akademien för det andliga ståndet, Carina Ekman och Lars Andersson. Och de presenterar också sig själva. Med andra ord ett innehållsrikt numer som gör akademien all heder. Den har f.n. 18 ledamöter – som sig bör! Årsskriftens upplaga är helt blygsam, 100 ex.!   

 

Östemtingen 2012. Östra Ämtervik, Östra Emterviks hembygdsförening, 2012. 58 s. – Ncagz Östra Ämtervik(p)

Nr 54 av Östemtingen har en ny redaktör, Linda Västlund, som hittat både stort och smått om socknen och dess bebyggare förr och nu. Frånsett den obligatoriska årskrönikan är den längsta artikeln om språkvetaren Adolf Noreen, född 1854, troligen på Herresta. Artikelförfattaren Olle Söderberg kallar honom för lärdomsgigant och det är inga överord. Hans doktorsavhandling rör fryksdalsmålets ljudlära. Senare skrev han Ordbok över fryksdalsmålet, som upptar mer än 6 000 ord. Han invaldes 1919 i Svenska Akademien, där hans släkting och ”landsman” Selma Lagerlöf redan hade fått en stol. Noreen efterträddes 1925 på stol nr 12 av Bo Bergman, som i talet till sin företrädare bl.a. yttrade att ”Sverige var för Adolf Noreen framför allt Värmland” och han tillägger att Noreen ”icke alldeles kunde fritas från lusten att betrakta sitt fryksdalsmål som det enda rätta riksspråket!”

Alf Folmer skriver om Oscar från Halla som blev storbyggmästaren Skarne i Stockholm i början på förra seklet. Sonen Allan Skarne hittade på en metod att prefabricera betongelement. Uppfinningen spreds över världen och Allan Skarne blev miljonär och dottern Anna gifte sig med en Jan Bernadotte och blev grevinnan Anna Bernadotte af Wisborg – för ett tag i alla fall.

Hur en äkta lanthandel kunde se ut och fungera berättar Siv Anderesson, närmare bestämt om Tomta i Gunnerud, som las ned 1964. En riktig ”Nära-dig-butik”! Matts Nilsson, nybliven ordförande i Föreningen Värmlandslitteratur, har två bidrag, dels om den märkliga seden med ”gårsrägglor”, som utövades i Norra Ås och dels om en tavla av den förnämlige gåramålaren Nils Eriksson av Matts mormors barndomshem Norra Täppa. Under kulturveckan var en samling av hans tavlor utställda på hembygdsgården. Därmed är inte alla bidrag nämnda men låt mig till sist bara få notera att numret innehåller också en artikel om vår långa älv, Emtan, ett vattendrag som stundom ställt till besvär, något som bl.a. både Selma Lagerlöf och hennes far, löjtnanten, fick erfara.

Medlem i föreningen får årsskriften på köpet s.a.s., det vill säga mot erläggande av 140 kr om året. Icke medlem har möjlighet att köpa den för 75 kr, exempelvis i Prästbols handel eller via hembygdsföreningens hemsida

 

Översockna – en del av Övre Ullerud. Krhmn: Norlén&Slottner, 2012. 253 s. – Ncagz Övre Ullerud

Det är inte klokt vad många vackra och påkostade värmlandsböcker det kommer ut nuförtiden! Den här boken om centralbygden i Övre Ullerud är ett gott exempel på det. Formgivningen går inte att klaga på och illustrationerna är många och i färg, om det inte rör sig om foton från äldre tid. Ett tjugotal personer med cirkelledaren Nils Karlsson i spetsen står som upphovsmän (och upphovskvinnor) till verket, som behandlar hemmanen Mosserud, Prästbol och Södervik samt kyrkan. Konfirmationskort från åren 1908 t.o.m. 1968 upptar åtskilliga sidor men lär vara ett mycket populärt inslag. Många är också sidorna med Erik Solbergs karikatyrer från 40- och 50-talen. Ganska så grova men kanske på kornet? Hembygdskartan, som pryder pärmens insidor förtjänar extra beröm! Alldeles nödvändig för en utsocknes läsare!

 

Sidan senast uppdaterad 24 januari 2017

 

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Bibliotekshuset
651 84 KARLSTAD

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer

 

Rolf Christerson

 

Kråkans finkusin,

Skata klädd i svart kavaj.

Vinter med svärta.

 

Grodan i dammen

– ett plötsligt plask och sedan

inget mer än dikt.

 

Så många foton

av röda solnedgångar

att kvällen rodnar

 

Grannens båt från sjön.

I nätet denna morgon:

sviken förhoppning.

Ur Allt är speglat