Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

På den här sidan återges bokrecensioner ur Wermlandiana. Om boken recenserats av annan recensent än Bengt Åkerblom anges namnet inom parantes efter recensionen. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.

Alla var vi små på stadsdelen Marieberg. En berättarbok. Redaktör: Lennart Edberg. 154 s. (Glimtar från Karlstads historia ; 2) – Ncagz Karlstad

I juni i fjol kom första delen i serien Glimtar från Karlstads historia och redan nu – sedan i december – föreligger nu en andra, som i sin tur är första delen av två om Marieberg! Redaktören heter Lennart Edberg liksom ifråga om den första ”karlstadsglimten”, som handlade om Viken, de fattigas stadsdel i början av förra seklet. Boken om Marieberg är på hela 154 sidor och således betydligt digrare än den om Viken. Illustrationerna är kanske inte lika många eller också är det så att det gör mindre väsen av sig här, när de i större utsträckning är inarbetade i texten. Marieberg har ju en tämligen färsk men också mycket ovanlig historia – Marieberg mellan Mariebergsviken och Kvarnbergsgatan i väster och mellan Hööksgatan och ”Skogen” i söder är en skapelse mer av människan än av naturen. Under minst fyra år på 20-talet pågick ett gigantiskt arbete med att muddra Mariebergsviken för att höja marknivån på Marieberg, som tidigare svämmats över vår som höst. I mitten av 30-talet var det så dags för att bygga och bo på den uppmuddrade stadsdelen, fast det allra första huset på Marieberg är faktiskt från 1919. 1923 invigdes det nya, ståtliga seminariet (numera Arkivcentrum) och man har en känsla av att nu skulle alla ungarna på Marieberg bli folkskollärare, när man nu hade skolan i sin egen stadsdel! Många blev de i vilket fall och blev det ej det så blev de ändå duktiga på att skriva – att döma av all den trevliga läsning bokens 20 skribenter bjuder på! Framför allt är det trettiotalet och beredskapsåren som står i centrum – till skillnad från i Viken-boken, där berättelserna inte går längre fram i tiden än till mitten av 20-talet. Särskilt intressant är att läsa om alla lekar som var på modet på Marieberg. Över huvud taget var det ett friskt och härdande liv där lektes och levdes – årets första dopp i Mariebergsviken skulle företas på första maj! Undras vad dagens TV-tillplattade och datorbundna barn skulle tycka om det! Annars var mariebergsborna faktiskt bortskämda med en service betydligt förnämligare än vad vi kan få – isen fick man hemkörd förstås (den behövdes till isskåpet!), mjölken likaså, skittunnorna tömdes punktligt och bryggeribilarna voro många. Blott glassbilen tycks ha lyst med sin frånvaro, vilket torde ha sin naturliga förklaring. I en särskild artikel redogör Anders Blomqvist för gatorna på Marieberg och hur namnen ska förklaras. Långövägen (en gång i tiden så vacker med sin pilallé!), hette tidigare Långögatan och är ”den ena av två gator som för första gången omnämnts i Karlstads stads historia året 1645.” Om en av Karlstads på flera vis märkligaste byggnad, Villa Skogsbrynet, skriver Bertil Örnklint, änkling efter Monica Hellberg, barnbarn till den berömde Mauritz Hellberg, som 1904 lät bygga detta mäktiga hus vid kanten av Mariebergsskogen. Han berättar både om huset och dem som bodde där. Under Mauritz Hellbergs tid var det målet för både politiker och kulturpersonligheter från hela Sverige såsom väl framgår av Bertil Örnklints bok En gästbok minns från 2005. Alla var vi små avslutas med ett sex sidor långt person- och sakregister. Här kan den nyfikne lätt hitta vad boken har att ge om modellflygplan, scharlakansfeber, Seminarieparken och Snuvige Sixten… En fortsättning på boken följer nästa år. Denna andra del kommer bl.a. att innehålla en artikel av Anders Blomqvist om Jacobsbergsbron och om färjförbindelserna mellan Karlstad och Hammarö.

Brandby-Cöster, Margareta, Våga vara människa. Predikningar under ett kyrkoår. Karlstad: Karlstad University Press, 2006. 271 s. – Ci

Det är inte så vanligt numer att präster ger ut sina predikningar i bokform men i höstas kom i alla fall två med värmländsk anknytning, nämligen Gunnar Hatts För slott och koja och så nu föreliggande av teologie doktorn på Selma Lagerlöf, stiftspedagog och f.d. domkyrkokaplan. Om boken skriver Louise Andersson i Stiftsbrevet nr 8, 2006, att det finns en linje i den: ”viljan att dela ut frimodighet och livsmod ” och det håller jag helt och hållet med om! Den är dessutom ”en dokumentation av ett predikande liv”. Till Stiftsbrevets redaktör säger författaren att ”predikan är grunden i kyrkans verksamhet för att människor ska komma till tro. Men på senare år har den hamnat i skymundan.”

Margareta Brandby-Cöster skriver klart, enkelt och pedagogiskt och hon förmedlar verkligen ett glatt och uppmuntrande budskap. Hon är lutherskt förnuftsmässig men blir aldrig snusförnuftig och – naturligtvis inte heller – psykologiskt flummig – inte minst radioandakter har stundom urartat (om man nu kan säga så) mera åt det amatörpsykologiska hållet än till andakt. Predikningarna bör verkligen kunna tjäna som förebild och hjälp för de präster som vill lära sig mer i yrket!

Slutligen ska konstateras att överraskande många texter försvunnit eller ändrat plats med anledning av den evangeliebok, som tillkom för något år sedan (2003?). Tilläggas kan dessutom att själva boken som trycksak ger ett gott intryck. För layouten svarar f.ö. författaren själv!

Degerfors IF – hela Sveriges lag – 100 år. Redaktion: Gerhard Jansson (redaktör), Erik Bengtson och Sten Lundmark. – Degerfors: Degerfors IF, cop. 2006. 223 s. – Inb. – Rb

I NWT (20/12 -06) utnämns boken till ”årets absolut vackraste idrottsbok!” och det är den kanske. Formatet är ungefär 24 x 22 cm, alltså nästan kvadratiskt, vilket innebär att den bör få plats i en normal bokhylla, samtidigt som det medger många härliga bilduppslag. Även i övrigt har formgivarna Emma Haglund och Annika Grälls gjort ett ypperligt arbete men jag ogillar att innehållsförteckning saknar uppgift om författare liksom att bara vissa av författarna (de med akademisk titel!) får en presentation, fast det sistnämnda bör väl redaktionen lastas för. Som barn och yngling upplevde jag Degerfors fotbollslag som ett ljus i min tillvaro, eftersom det var enda värmländska laget i allsvenskan. 1938/39 gick det för första gången upp i kretsen av Sveriges förnämsta fot bollslag. 1955–1956 åkte det ur (men då hade jag börjat i gymnasiet och hade annat än fot boll att tänka på och tog beskedet med stort jämnmod), men 1960 var det tillbaka och 1963 erövrade laget andra platsen i allsvenskan, bara två poäng efter Norrköping! 1966 ramlade det ur allsvenskan igen för att 1993 vara tillbaka bland de fina lagen! 1997 blev det dock nedflyttningen igen – för alltid skulle jag misstänka.

Så ligger det till i stora drag med Degerfors IF och fotbollen men mera kött på benen får man förstås i de många andra artiklarna, som boken innehåller. En mycket roande historik svarar Erik Bengtson för i uppsatsen Degerfors i idrottens barndom. Skener-Israel, eg. Israel Jansson (1830–1920) var Degerfors förste idrottsman påstår han. Vid ett tillfälle, under en middagsrast, sprang han hem och tillbaka till bruket, en sträcka på drygt 20 000 meter – kanske var tiden något över timmen! Bruket var degerforsidrottens vagga skriver Erik Bengtson, men 1919 så bildade grabbarna på västra sidan av Letälven, Jannelund, en egen klubb, vilket praktiskt laget lamslog Degerfors IF. 1936 återförenades emellertid Jannelunds SK med Degerfors IF och resultatet lät inte vänta på sig – redan 1938 gick DIF upp i allsvenskan.(Förtjänsten därav hade nog främst den ungerske tränaren Wampetits, som Erik Bengtson ägnar ett särskilt, mycket varmt, för att inte säga innerligt, uppskattande kapitel). Stora Valla, en gåva från järnverket, invigdes samma år – under årens och decenniernas gång utvecklat till ”något av en profan helgedom” skriver han. Avslutningsvis framhåller han att kontakterna mellan nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen var närmast perifera. Däremot var förhållandet mellan kyrkan och samfunden å ena sidan och Degerfors IF å den andra överraskande gott – må vara att söndagsidrottandet länge sågs med oblida ögon på det hållet. Torbjörn Andersson, lektor i idrottsvetenskap, framhåller i en artikel om Degerfors IF och järnverket att föreningen ”av järnverket snarast fått mindre hjälp – eller sponsring för att använda ett modernare ordr – än vad man kunnat förvänta sig.” Klubbens framgångar ”kan inte entydigt förklaras med järnverkets bistånd” skriver han vidare och några stora belopp var det tydligen inte fråga om, men å andra sidan har nog den hjälp som klubben erhållit från verket varit av stor betydelse vid några tillfällen. Svenska företag har alls inte varit intresserade av att driva fram en företagsstöttad proffsfotboll som annars skett i Europa konstaterar artikelförfattaren. Degerfors har kallats Vulkanlaget och benämningen har sin upprinnelse i ett reportage från Stora Valla i augusti1938, då R:et Eklöw skrev i Idrottsbladet om Degerforslaget ”som en glödande vulkan.” Därom berättar Gerhard Jansson i en miniartikel men han kunde ha tillagt att Vulcanus är namnet på eldens och smideskonstens gud och att detta kan ha föresvävat R:et Eklöw, då han beskrev laget i järnbruksorten som en vulkan. Man jämföre med Erik Gustaf Geijer, som i Minnen talar om ”Vulcans söner”, som pustande vid härden mitt i sommarhettan är en sorglig syn eller ”en bedröfvelig anblick.”

Självklart innehåller boken mycket annat, inte minst en redig avdelning statistik, men här är inte platsen och tiden för en än utförligare presentation. En mycket vacker bok är det – inte minst de gamla svartvita fotona i helsidesformat är mycket charmiga – och mycken intressant läsning erbjuder den. Priset är 375 kr. Boken kan beställas från Degerfors IF mot postförskott, vilket säkert gör den än mycket dyrare.

Den dolda staden. Arkeologiska undersökningar av kvarteret Druvan, Karlstad. Redaktör: Martin Karlsson. Kd: Värmlands Museum…, [2006]. 139 s. (Arkeologi i Värmland) – Jc

Redaktören skriver i förordet att ”resultaten från de arkeologiska undersökningarna som ägde rum åren 2001–2004, har skapat en grund för nya och reviderade historiebeskrivningar” och påpekar att den enda stora monografin över Karlstad, alltså C.E. Nygrens, kom ut med sin första del 1934 och således har åtskilliga år på nacken. Som framgår av undertiteln bygger framställningen framför allt på resultaten av utgrävningarna av kvarteret Druvan, där Mitt i City nu reser sin stolta kopparkupol, men de inledande kapitlen handlar om Tingvalla innan det blev Karlstad och det avslutande om förändringar av stadsbilden under de senaste 100 åren. Tingvalla bör ha varit en betydelsefull tings- och marknadsplats; 30 medeltida dokument utfärdades därifrån mellan åren 1347 och 1520, men fynden från det gamla Tingvalla är mycket få och forskarna är inte ens säkra på var marknadsplatsen var förlagd och var tinget hölls. Första gången namnet dyker upp i källorna är i ett testamente från 1290, där en av exekutorerna är prästen ”Laurencius Arwidi, plebanus de Thingwaldum”.

Om grundandet av Karlstad berättar arkeologerna Sofia Andersson och Pernilla Schedin. Den viktigaste orsaken till det var förstås järnet från Värmlandsberg. De nämner bl.a. att det mycket väl kunde ha varit Kristinehamn, som hade blivit Värmlands första stad. Ett stadsgrundande brev därom skrevs ut redan 1582 men blev aldrig undertecknat! Länge var det från järnet staden hade sina inkomster skriver antikvarierna Maria Linder och Lena Thor i kapitlet om hur staden formades under 16- och 17-hundratalen. Det viktigaste byggnaden i staden – ur ekonomisk synpunkt i alla fall – var följaktligen våghuset, som omnämns första gången 1632. En stadskällare (vinkällare) omtalas första gången 1633! Om ”doftande kryddor – stinkande skit” skriver Jens Heimdahl, som påstår att städerna är de rikaste biologiska miljöer som existerar, men jag undrar om det kan gälla dagens stad med sina välstädade parker? Äldre tiders städer brukar utmålas som riktiga lorthål men artikelförfattaren framhåller att det finns tecken på att gatorna rengjordes regelbundet och att en organiserad avfallshantering funnits. Därtill kom att staden praktiskt taget varje år drabbades av översvämningar – en ordentlig vårrengöring kan man tänka! Mellan 1741 och 1772 fanns i Karlstad ett tobaksspinneri och tobak odlades i själva staden. Tobaken ansågs så medicinskt värdefull att den fick man bara inhandla på apoteket!

I kvarteret Druvan drev ”Sola i Kallsta”, alltså Eva-Lisa Holtz stadens gästgiveri berättar Martin Karlsson, och Helmut Bergold och Mathias Bäck nämner i sitt kapitel om fynd av porslin och fajans att det lite dyrare och finare porslinet, som hittats, kommer från ”Solas” tomt! Där har också påträffats ett fajansfat värdigt ett herrgårdshem och en ovanlig parfymflaska uppger Martin Karlsson.

F.ö. visar utgrävningarna att andelen fajans och porslin man funnit i Karlstad är betydligt större än i motsvarande städer som Örebro och Västerås. Det ska dock inte tolkas som att karlstadsborna var förmögnare utan torde bero på att Karlstad hade närmre till och mer direkt kontakt med Göteborg, porten ut i världen!

Utgrävningarna har enligt Martin Karlsson också givit vid handen att kvarteret Druvan började bebyggas redan i början av 1600-talet och inte från 1650 och framåt som man tidigare trott.

Den dolda staden är en populärt skriven hembygdshistoria om Tingvalla och dess efterföljare Karlstad. Det är märkligt hur mycket arkeologerna kan utläsa av sina fynd. Layouten är lite rapportaktigt trist och stilen i minsta laget, men många värdefulla illustrationer lättar upp boksidorna och säkert är att den bjuder på en mycket stimulerande läsning för en karlstadspatriot! Mer om utgrävningarna finns att läsa i en arkeologisk rapport av Martin Karlsson och Ebba Knabe: Stadsarkeologi i kvarteret Druvan, Karlstad utgiven av Värmlands Museum och Riksantikvarieämbetet. I skrivande stund är det kvarteret Mercurius som grävs ut, närmare bestämt det som en gång var Jägers bakgård. Enligt Värmlands Folkblad är det här första gången man hittat resterna av ”ett riktigt fattigmanskvarter i centrala Karlstad.” Vi ser fram mot en rapport därom i sinom tid!

Emsell, Sven, Torparens piano. V:a Fågelvik: S. Emsell, 2006. 61 s. – Hc.03

Sven Emsell har tidigare givit ut ett häfte om Västra Fågelviks indelta soldater genom tiderna och 2002 utkom han med diktsamlingen Stickor och spån. Av dikterna på riksmål har jag fäst med vid några finstämda naturstämningar; av dem på mål (nordmarkska förmodar jag?) sätter jag främst värde på dem om några glesbygdsoriginal eller, kanske rättare sagt, ovanliga människor i glesbygd. ”Glesbygdsdiktsamlingar”, om jag nu får uttrycka mig så, brukar vara mycket enkelt, slentrianmässigt utformade men det gäller inte denna och för den utmärkta layouten svarar Gösta Olofsson. Boken är således en tilltalande bekantskap både ifråga om utseende som om innehåll!

Eneroth, Birgitta, Falska köttbullar & änglamat. Växtvärk på femtiotalet. Sthlm: Carlssons, 2006. 247 s. – Inb. – Lz Eneroth, Birgitta

Författarinnan kom för några år sedan ut med en ambitiös biografi över P. G. A. Lidback, farbror Eberhard i Gösta Berlings saga. I sin nya bok skriver hon om sig själv – från dag 1 fram till konfirmationen. Född 1942 upplevde hon andra världskriget som det kunde te sig i stadsdelen Klara i Karlstads stad. Under efterkrigstiden hänger kärnvapenhotet över världen, 1950 utbröt koreakriget, som kunde ha utvecklats till ett kärnvapenkrig, och 1956 kom ungernrevolten. Hon reagerar hon starkt, ångestfullt rentav, på mycket av det som sker ute i världen. I det utpräglat borgerliga Klara står däremot tiden stilla och hon upplever atmosfären där som kvävande. Dock går hon intensivt upp i alla utomhuslekar och drar sig inte för att mäta sina krafter med pojkarna, men så snart hon lärt sig läsa blir hon en bokslukare av det omättliga slaget! Hon är också musikalisk och oljemålning är en annan konst hon behärskar så väl att hon platsar på museets höstsalong! Naturligtvis kommer hon att gå i flickskolan och om moralismen där och lärarnas, inte minst rektorns, maktutövning har hon inget gott att säga.

Boken speglar händelser och skeenden under och efter andra världskriget fram till mitten av 1950-talet ur ett karlstadsperspektiv. Den ”fina” stadsdelen Klara får tack vare boken en väl utmejslad plats i karlstadslitteraturen – för första gången skulle jag tro – men författaren glömmer förstås inte att smussla in i berättelsen både Lambergsfrua och Hybelejen, två mytiska gestalter, som redan Selma Lagerlöf gjorde litteratur av. Det riktigaste är dock att karaktärisera boken som en ung flickas utvecklingshistoria, en mycket välskriven självbiografi, oupphörligt fängslande! Att boken innehåller många kritiskt kärleksfulla porträtt av föräldrar och släktingar, några av dem synnerligen originella, gör den inte sämre.

Fallberg, Per, Svindlaren – berättelsen om brukspatronen Jacob Juel. Krhmn: Norlén&Slottner, 2006. 180 s. – Inb. – Lz Juel,Jacob (1744-1800)

Historien om Jacob Juel, en av Norges främsta ämbetsmän, och hans uppgång och fall, är sannerligen fantastisk. 1775 utsågs Jacob Juel , blott 31 år gammal, till ”zahlskasserer”, högste skatte- och tullindrivare i Norge. Han var jurist och redan en förmögen man med flera skepp och ett 40-tal gårdar i sin ägo men det nya jobbet skulle göra honom än rikare. 1784 uppdagades att en stor del av hans förmögenhet måste bestå av allmänna medel, för 1 miljard kronor i dagens penningvärde eller sex tunnor rent guld saknades vid inspektion i den statskassa han förvaltade! Det ledde till att han så småningom anklagades för förskingring och spärrades in på Akershus fästning. Med viss hjälp av sin hustru, som bl.a. smugglade in ett långt rep till honom, och en av vakterna, lyckades emellertid den förnäme fången att smita och han satte genast kurs mot svenska gränsen. Detta hände i september 1784 och ett år senare gör han sitt intåg på Fredros herrgård, som han förvärvat – med lånade pengar eller norska statens är okänt – av Crispin Löwenhielm på Björnö, tillsammans med Sälboda och hamrarna i Treskog och Rexed. Om hans första år i Sverige är inte mycket känt utom att han ganska omgående blev mottagen av Gustaf III och erhöll svenskt medborgarskap. Juel stannade för resten av sitt liv på Fredros i Gunnarskog och blev aktad bruksägare och engagerad kommunalman uppger hans biograf, Per Fallberg, men av naturliga skäl är dokumentationen inte lika rikhaltig beträffande hans tid i Gunnarskog som om hans svindlerier i Norge. Klart är i alla fall att han intresserade sig för kyrkliga frågor och att han tillsammans med sin gode vän prosten Erland Lagerlöf verkade för inrättandet av en folkskola i Gunnarskog, Något som han blev hyllad för i Hushållningssällskapets årsskrift 1803!

Jacob Juel avled redan vid 56 års ålder och hans hustru Sophie året efter. Barnen gick det väl i det nya landet och alla sönerna fick akademisk utbildning eller motsvarande. En som tidigare skrivit om den norske svindlaren och godsägaren är Linus Brodin – i sin bok Gunnarskogs kyrka – men Per Fallberg sätter ingen vidare tilltro till dennes uppgifter – som att man vid flykten från Akershus skulle ha undkommit sina förföljare genom att sätta hästskorna bakfram. Ett mycket populärt trick i litteraturen redan omnämnt av Gyllenius i hans berättelse om Saxholmen.

Släkten Juel har ett rätt omfattande arkiv, som förvaras i Krigsarkivet men tydligen innehåller det inte så mycket om just den förste Juel i Sverige. (Vid jordfästningen av sin vän höll Erland Lagerlöf en likpredikan, som enligt författaren ska finnas i domkapitlets förvar. Det borde han förstås försökt att få fram…)

Författaren har lagt ner ett stort arbete på sin biografi över Jacob Juel. Han skriver att ”historien är sanning till 90%” men menar kanske mer exakt att den är dokumenterad till 90%. Om den norske svindlaren och brukspatronens görande och låtande i Gunnarskog finns uppenbarligen inte så mycket att berätta utan boken blir i den här delen snarare en bred skildring av liv och leverne i herrgård och koja i slutet av 1700-talet i Värmland i allmänhet och i Gunnarskog i synnerhet. Det är intressant liksom också de inblickar boken ger i förhållandet Sverige – Norge vid den här tiden ekonomiskt och politiskt. Vem visste väl att Sverige 1787 fick sin förste konsul i Oslo, som Christiania så småningom kom att heta? Boken innehåller ett och annat korrekturfel men ännu färre är illustrationerna, som gott kunde ha varit fler.

Tyvärr är framställningen ganska pratig och materialet kunde ha strukturerats mycket bättre. Författaren skriver inlevelsefullt men på bekostnad av den dokumentära trovärdigheten, vilket är ganska så beklagligt! Frågan är förresten om inte boken handlar lika mycket om Gunnarskog för 200 år sedan som om Jacob Juel?

Finemangen. Årsbok 2006: Örvattnet, flera mangskogsvatten och lite till… Arvika: Kylskåpspoesi, 2006. 54 s. – Ncagz Mangskog(p)

Årsskriftens förmodade redaktör, nämligen poeten och akademiledamoten Urban Andersson, skriver i förordet att ”det råder ingen tvekan om att vatten är av stor betydelse för en bygd.” Ingen lär väl säga emot honom på den punkten – särskilt inte alla kommunalråd, som hoppas på en byggnadsexplosion längs våra vattens vackra stränder, om strandskyddslagen mildras eller rent av upphävs! Sjöar och inte minst stränder har alltså ett kommersiellt värde men inte bara det förstås och lyckligtvis, men Urban har säkert rätt i det att ”ju modernare vårt samhälle blir, desto mindre tid blir det över för att besöka de tysta platserna i skogen och namnen på dessa kommer att försvinna.” Men, men – ”en bygd som tappar namnen på sina tjärn och myrar blir mycket fattigare”. Det är inte svårt att hålla med honom om det. Utförligast behandlad blir Örvattnet, mer kortfattat Lomtjârna och några andra sjöar och vattendrag. Dessutom innehåller årsskriften ett tjugotal sidor om KFUM i Arvika, som uppenbarligen betytt mycket för Urban. Viktigast och intressantast för oss utsocknes är dock Olle Grahns berättelse hur Örvattnet kom att spela en betydelsefull roll i kampen mot svavelutsläppen, som under andra hälften av 1900-talet höll på att försura Europas skogar och vattnen bortom all räddning. Örvattnet har nästan ingen annan tillrinning än vad den vanliga nederbörden ger och passade således alldeles utmärkt för att mäta just den påverkan nederbörden har. Redan i slutet av 60-talet började Olle Grahn att undersöka Örvattnet och kunde efter några års uppmätningar konstatera tydliga förändringar i miljön som en följd av föroreningarna i regnet och snön. Så småningom inledde han ett samarbete med ett forskningsinstitut och det ledde i sin tur till ett tjugotal artiklar i internationella publikationer om miljöförändringarna i Örvattnet. Detta uppmärksammades bl.a. av amerikanska forskare, som kom resande till Mangskog för att se vad som där hände. Idag har svavelhalten i sjön sjunkit med mer än 50% sedan mitten av 1970-talet. pH-värdet har stigit i motsvarande takt, vitmossen har försvunnit från botten och fiskbeståndet håller på att återhämta sig. Utsläppsminskningen av svavel har under de senaste 20–25 åren uppgått till c:a 90% i Västeuropa och till mer än 95% i Sverige. Till denna sköna utveckling har alltså Olle Grahn och Örvattnet bidragit! Uppsatsen avslutas med en lista på publikationer i ämnet av honom. En har titeln: Recovery from acidification in Lake Örvattnet, Sweden… F.ö. undrar jag vilken ”Lake Gårdsjön”, som avses i en annan artikel?

Fransson, Malin, & Olsson, Maria, En doft av Mårbacka. Sunne: Mårbackastiftelsen, 2006. 39 s. – Qca

Skriften är frukten av ett projektarbete av två studerande på Sundsta-Älvkullebymnasiet i Karlstad, varav den ena, Maria Olsson, sommarjobbat på Mårbackas café, berömt för sitt hembakade kaffebröd. Boken bjuder på recepten till åtta sorters kakor, värmlandsvälling, nävgröt och tekakor. Allt med anknytning till Selma Lagerlöf och Mårbacka, vilket innebär att skrädmjöl förekommer i nästan alla recepten. Selma Lagerlöf var ju en stor producent av skrädmjöl, som hon marknadsförde under den oemotståndliga (?) benämningen Mårbacka havrekraft. Boken är nu långt ifrån bara en receptsamling utan bjuder också på andra inte så nyttoinriktade texter om och av Selma själv.

De båda författarna går estetiska linjen med inriktning på bild och form och det märks sannerligen, för boken ger förvisso ett tilltalande intryck både vad gäller layout och illustrationer, varav några av de finaste fotona är tagna av dem själva.

Mårbackastiftelsen har tryckt upp 1 000 ex. av boken, vilket säkert är på tok för lite – många turister måste finna att det här är den bästa souveniren de kan hitta från Mårbacka, särskilt som priset är facila 130 kr.

Förbryllande nog avslutas boken med en text som är en hyllning till Fredrika Bremer, tagen ur Osynliga länkar (1898). Till yttermera visso ges man intrycket att den är av Fredrika Bremer och handlar om Selma Lagerlöf – må vara att den passar in också på henne själv!

Fredriksson, Erik (pseudonymen Erk i Teien), Bortpå skogen. Värmlandsvers (på mål å svänska). [Säffle?]: VIO förlaget, 2006. 66 s. – Hc.08

Hemmeve hette Erik Fredrikssons förra (och första tror jag) diktsamling, som han gav ut under pseudonymen Fredrek. Sin nya diktsamling presenterade han på bokmässan i Göteborg i höstas och gjorde tydligen succé, för vi, Föreningen Värmlandslitteratur, fick sälja hela tio ex. av den, vilket inte är lite i lyriska sammanhang! Hans dikter är onekligen en sympatisk bekantskap även i tryckt skick vare sig han skriver om Värmlänska, Ôrrekôjjemôra, de första radioapparaterna, Rompedrag eller Vårt Värmland – må vara att ”forsarnas eviga brus” och ”de enkla människornas gråa hus” är ett minne, från ganska länge sedan, blott! Lyckad tycker jag är hans Fader vår på mål. Mycket omstridd är avsnittet ”inled oss inte i frestelse”, som i en modernare, inte av alla uppskattad version lyder ”utsätt oss inte för prövning”. Hos Erik i Teien heter det: ”Å hjälp mej, Gud, nä frestarn blir svår / å vill få mej bort frå den väg sûm du går / se ja ôrker stå den onne imot / å bli rädda frå hans både list å hot.” Det låter väl inte så dumt?

Fryksdalens sparbanks jubileumsbok 1856–2006. Text: Kjell Carlsson, Sven Ceder, Lars Wennberg… Sunne: Fryksdalens sparbank, 2006. 199 + 93 s. – Inb. – Ncagz Sunne

Fryksdalens sparbank, f.d. Sunne sparbank, har motstått tidens centraliseringssjuka och det har sunneborna all anledning att glädja sig över, för utan den lokala banken hade förstås inte detta praktverk över bygden kommit till. Med tanke på att Sunne socken och köping saknar en riktig sockenbok – liksom de inkorporerade socknarna Lysvik, Gräsmark och Östra Ämtervik – är ett verk av det här slaget alldeles särskilt välkommet för alla oss med anknytning till kommunen – även vi i ytterområdena får nämligen också en släng av författarslevarna, fast det då handlar mest om de lokala sparbankerna, som gått upp i den stora i Sunne belägna. Sist av alla småbankerna gav Östra Emterviks sparbank upp och året var 1996 – numer existerar den som bankmuseum!

93 av bokens sammanlagt 300 sidor består av ett faksimil av Linus Brodins krönika Sunne Sparbank 1856–1956 som i brist på annan litteratur i ämnet i all sin korthet fått fungera som Sunnes sockenbok. Tack vare detta fiffiga arrangemang har författarna till den nya jubileumsboken kunnat inrikta sig på Sunnes utveckling under 1900-talet och framför allt dess senare hälft. Denna inriktning på en nyare tids historia och framställningens karaktär av översikt gör boken till något nytt och annorlunda inom den värmländska hembygdslitteraturen. Ambitionen har inte varit att skärskåda och belysa varje skrymsle i bygdens historia sedan hedenhös och framåt, vilket naturligtvis inte är något fel i sig, men ofta resulterar i en skildring som alls inte är av det lättsamma och mycket tillgängliga slaget som i det här fallet. Boken har varit ett stort nöje att läsa – må vara att jag tagit mig friheten att hoppa över för det mesta av själva sparbankshistoriken. Verket är ju på sitt vis en reklambroschyr, må vara av det mer storslagna slaget, för Fryksdalens sparbank, men det känns bara undantagsvis besvärande!

Viktiga områden som tas upp i boken är samhällsutvecklingen i stort, från många kommuner till en, samfärdseln, statliga myndigheter, skolväsendet, idrott och turism (Fryksdalens turistförening bildades redan 1923 och Sunne fick sin första turistchef 1969!), kultur samt – inte minst – ett utförligt avsnitt om näringslivets utveckling med blomstrande, nyetablerade företag som Sunne gummifabrik, Miller Graphics och Tetra Pak.

Som antytts är läsningen rent nöjsam och till det bidrar förstås de många, härliga bilderna från både dåtid och nutid. Att närmare gå in på och kommentera texten låter sig inte göra här men några särskilt intressanta uppgifter vill jag ändå passa på och lyfta fram. Första linjebusstrafiken startades 1921 av Robert Jönsson. Dessförinnan hade han sysslat med sockerresor (!) till Norge. Om den fantastiska omvälvning Sunne kommun drabbades av under andra hälften av 1900-talet belyses väl av uppgiften att åkerarealen från 29 581 ha 1950 hade sjunkit till 10 199 ha år 2000 och antalet jordbruk minskat under samma tid från 4 9111 till 457, alltså med omkring 90%! Häpnadsväckande siffror minst sagt! Fantastisk är också uppgiften att Mårbacka hade 38 000 besökare den vackra sommaren 1947 och ångaren Selma Lagerlöf 8 227 passagerare. Bilar var visserligen ingen sällsynthet längre men å andra sidan långt ifrån var mans egendom!

2002 utsågs Sunne till årets kulturkommun av SKTF, vilket förstås uppmärksammas av bokens författare. Utmärkelsen motiverades bl.a. av kommunens planer på ett kulturhus – men därav blev som bekant intet och därmed inget nytt bibliotek. Låt oss nu hoppas att de nuvarande planerna på ett nytt bibliotek i Konsumhuset våren 2008 inte går i stöpet, vilket är det vanliga ödet för biblioteksplaner i Sunne! Ett bibliotek som det nuvarande, beläget en trappa upp utan hiss i lokaler av anno 1955, borde inte få existera i vår upplysta tid!

Sammanfattningsvis bjuder detta praktverk – faktiskt ett bland flera det senaste året – på en högtidsstund för både läsare och ”tittare”. För formgivningen svarar Markant Reklambyrå och för text- och bildredigering Kjell Sundström. Att boken, inkl. Brodins krönika, är försedd med personregister är förstås ett extra plus!

Fyra sorters kakor – en bok om möten. Eslöv: Gondolin, 2006. 127 s. – Hc(s)

Boken innehåller både dikter och prosatexter. Författarna är förstås fyra, nämligen Gun Berger, Ann-Sophie Cedricson, Birgitta Leander och Maria Silvia (eller Elisabeth Björkman). Ann-Sophie Cedricson är ett nytt namn för mig, men en koll i Värmländska författarsällskapets Antologi 2004 visar att hon var representerad där. De övriga har låtit höra tala om sig betydligt mer, ja Maria Silvia har hela två diktsamlingar bakom sig! Birgitta Leander har med endast dikter medan Gun Berger, Ann-Sophie Cedricson och Maria Silvia bidrar med texter på både prosa och vers, vilket jag tycker är bra. Prosan känns som rastställen mellan dikternas mer komprimerade uttrycksform. Överlag håller bidragen god klass både vad gäller prosa som poesi! Boken avslutas med en välbehövlig presentation av författarna, men boken saknar tyvärr en innehållsförteckning.

Geijer, Erik Gustaf, Strimmor av ljus. Sentenser och dikter av E.G. Geijer utvalda och sammanställda av Lennart Hedwall. Kd: Bild,Text&Form, 2006. 157 s. (Geijerstudier. Skrifter utgivna av Geijersamfundet ; 2) – Inb. – Hc

Lennart Hedwall, fil. dr, kompositör och sommarvärmlänning sedan 1950, är en man med grundliga kunskaper om E. G. Geijer, särskilt om tonsättaren, och om det värmländska musiklivet på herrgårdskulturens tid, allt nogsamt redovisat i en rad böcker. Att vårt värmländska universalgeni knappt läses längre i skolan, finnar han högst beklagligt och med denna samling på 365 Geijer-citat slår han upp dörren på glänt till all den rikedom Geijers författarskap bjuder på. Citaten är på både prosa och poesi, från ungdomen till de sista åren. Många är hämtade från Geijers korrespondens, som var omfattande – fast inte lika underhållande som Tegnérs. Citaten är ordnade i 15 ämnesområden som gudstro, musikens makt, rätt och moral, vänskap och kärlek etc.
Lennart Hedwall skriver i förordet om Geijers gudsförtröstan och hans starkt positiva och påfallande ljusa livssyn och detta är förvisso framträdande drag i denna citatsamling liksom Geijers personlighetsfilosofi, som kännetecknas av ”ett jag-du-förhållande såväl till människan som till Gud.” Många av citaten kan te rätt svårbegripliga eller irrelevanta i en tid som vår, men här kan man säga att det är helheten som är det viktiga, mötet med en rikt utrustad och varm personlighet. Särskilt glädjande är att så mycket av hans poesi i det mindre formatet finns med, för det är en lyrik väl värd att ta del av.
Ett särskilt omnämnande är på sin plats ifråga om bokens mycket tilltalande yttre, dess noga genomtänkta formgivning. Anita Stjernlöf-Lund är mästaren bakom den och en särskild eloge bör hon ha (eller kanske redaktionskommittén, bestående av Lennart Andersson, Inge Bredin och Lena Sewall?) för illustrationerna, som består av porträtt av Erik Gustaf Geijer, det äldsta en miniatyrmålning, gjord i England 1810, och det yngsta, en silhuett ”från äldre år”.

Gejrot, Mattias. Om Ett rum i tiden – En essä om Joeph Haydns stråkkvartetter. Eget förlag 2005

Haydns stråkkvartetter tillhör musikhistoriens utsöktaste pärlor. De är lättlyssnade samtidigt som de har ett kvalificerat formspråk som sysselsatt musiker, musikälskare och musikforskare alltsedan sin tillkomst. Om det finns en föreställning om stråkkvartetten som en exklusiv konstform reserverad för förandligade finsmakare är det lätt att som motexempel hänvisa till något, nästan vilket som helst av Haydns verk i genren.

I den inte särskilt rika svenska musikhistorielitteraturen finns redan en monografi – Director Musices Sven E. Svenssons bok om ämnet från 1948.

Mattias Gejrot beträder alltså inte något direkt outforskat område när han ger ut sin Ett rum i tiden En essä om Joseph Haydns stråkkvartetter. Hans bok är uppenbarligen skrivet ur ett stort engagemang och ger intelligent personliga kommentarer till stråkkvartetten som genre och en lyssnande, kunnig diskussion om haydnkvartetterna.

Gejrot har länge sysslat med ämnet och på ett självklart sätt väl förtrogen med den omfattande musikvetenskapliga litteraturen i ämnet. Läsaren leds av en säker, perspektivrik guide.

Vi får följa kvartett efter kvartett (sammanlagt ett drygt tjugotal) i resonerande, karaktäriserande beskrivningar. Något frågande kan man ställa sig till frånvaron av notexempel. Det finns en pedagogisk anti-fackmannaattityd hos Gejrot som själv har en utmärkt skolning i ämnet. Själv säger han sig generellt och medvetet avstått från partiturstudium och valt intensivt lyssnande. Hans bok blir alltså en tolkning av tolkningar. Men för läsaren försvåras tillgången till boken. Den stora majoriteten av dem som intresserar sig så för Haydnkvartetterna att han/hon avnjuter Gejrots text hade nog haft nytta av notexempel som komplettering till avlyssnande av skivor. Jag har förstås inget statistiskt belägg för detta, men föreställer mig att denna förmodade majoritet av läsarna antingen något spelar minst ett instrument eller är körsångare eller har tillgång till en nära släkting som kan hjälpa till vid behov.

Resonemangen är väl stundom något halsbrytande och mer subjektiva än essägenren kräver. Vi bestås exempelvis med en deklaration att Gejrot hatar ”snobben Goethe” och därmed hans yttrande att Haydnkvartetterna liknar en ”intelligent konversation mellan bildade människor”. Gejrot tycker inte alls att man måste vara bildad för att spela Haydn. Själv har jag synnerligen svårt att föreställa mig motsatsen. I varje fall ”bildad” i den allmänmänskliga innebörd Goethe ger bildningsbegreppet (i Wilhelm Meisters pedagogiska provins). Och att Haydn – trots Gejrot - själv står på den högsta tänkbara bildningsnivån i denna bemärkelse är tydligt. Det exemplifierar ett problem med texten. Den excellerar i generaliserande, temperamentsfulla utspel: kvartetten under den tyska romantiken är ”liktydigt med en prestigebunden dödande formalism”. Ganska diffust motiverat blir det inledande påståendet (som väl hela boken skall bevisa): ”Under två, på sin höjd tre decennier uttryckte stråkkvartetten sin tid, och har sedan aldrig återtagit väldet.” Den sanna stråkkvartettens död kommer, enligt Gejrot, parallellt med franska revolutionens blodbesudlade urartning med giljotinen, och la terreur. För senare, menar han, blir stråkkvartetterna alltmer komplicerade (generellt kanske en halvsanning) och därmed otillgängliga för amatörer (generellt osant).

Sådana paralleller mellan det musikaliska språket och händelser i tiden kan vara mycket givande. Men för Haydns del är snarare än franska paralleller den österrikiska utvecklingen av betydelse. När den liberala (trots Josefs härliga supergroda ”Zuviele Noten, Herr Mozart!”) josefinska eran går i graven, sörjd av Beethoven i hans ungdomskantat kommer så småningom Frans med den stränga intoleransen, (”Mir brauchen kane Genie’s, mir brauchen nur gute Untertanen, die ihre Schuldigkeit tun” – ”Jag behöver inga genier bara goda undersåtar som uppfylla sina skyldigheter”). Sålunda talade alltså den kejsar Frans som Haydn paradoxalt nog hyllar med den berömda hymnen. Och bakom honom änkekejsarinnan, Nattens drottning, Maria Theresia som Mozart/Schikaneder lätt fördolt men skarpt avslöjar i Trollflöjten. I detta skifte minskades, det är sant, utrymmet för det fria samtalet.

För Gejrots kriterier på den sanna stråkkvartetten är alltså Brahms mästerverk i genren inte riktigt bra. Jo, de är förbaskat bra, medger han, men liksom på fel sätt.

Dessa och andra mycket subjektiva, temperamentsfulla utfall, oftast intelligent formulerade, kan väl av en mycket välvillig läsare tillerkännas en viss provocerande charm.

Men bokens styrka ligger i de konkreta resonemangen kring de olika kvartetterna. Gejrot är en sensibel lyssnare och tränger in i de olika verkens kärna på ett mycket engagerande sätt. Den tämligen ohämmade subjektiviteten blir på sätt och vis en tillgång som inspirerar läsaren att fördjupa sitt förhållande till de olika kvartetterna.

Och bortsett från ovannämnda och några andra pretentiösa historiefilosofiska utbrott är hans stil med oväntade, spirituella associationer till litterära, musikaliska, filosofiska, existentiella paralleller högst relevanta och tänkvärda.

Ett rum i tiden kan förvisso fungera som en stimulerande kompanjon till en förnyad kontakt med några av den västerländska musikens allra största, subtilaste mästerverk. Den kommer ur ett varmt hjärta som spirituellt förmedlar sin stora kärlek till Haydns konst.

(Göran Fant, karlstadsgymnasist, lektor vid Musikhögskolan i Stockholm och lärare vid Edsbergs musikskola)

Gustaf Fröding och Norge. Utg. av Gustaf Fröding-sällskapet i samarbete med Bild,Text&Form. Kd 2006. 174 s. (Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie ; 37) – Inb. – Gcz Fröding, Gustaf

Gustaf Fröding-sällskapets årsbok för 2005 är en av de bästa av alla de 37 sällskapet gett ut sedan starten – tycker i alla fall undertecknad – inte minst för att skalden själv får komma till tals i så stor utsträckning – må vara mest på prosa, men hur utomordentligt skicklig var han inte också som prosaist! Boken innehåller sju kåserier och en dikt av skalden rörande förhållandet Norge – Sverige, publicerade i Karlstads-Tidningen med undantag för dikten Ont krut, som var införd i GHT. Det var något som intresserad Fröding mycket och i sitt andra bidrag över huvud taget i Karlstads-Tidningen hösten 1885 polemiserar han mot NWT:s inställning i unionsfrågan, som tydligen redan då var ett debattämne i Sverige. Det framgår av pressforskaren och litteraturprofessorn Dag Nordmarks initierade artikel om Fröding, Karlstads-Tidningen och unionskrisen, Brödrafolkens gräl.

Gustaf Fröding kom under första hälften av 90-taket att vistas i sammanlagt tre år i Norge, mesta delen av tiden på dr Jens Torps sanatorium (vi skulle väl kalla det för sjukhem snarare) Sutterstad i Lillehammer. Då skalden kom dit första gången 1890 fanns där bara fyra patienter men siffran steg senare till 10 – 15 personer. Det sociala innehållet verkar ha varit en mycket viktig del av behandlingen och på det området tycks vår författare ha visat framfötterna. Om vistelsen på Sutterstad berättar O. Henrik Akeleye Braastad, själv boende i den vackert belägna gamla ”olympiabyn”. Han berättar också om Frödings omfattande författarskap under Norge-åren. Enligt Akerleye tillkom då ett hundratal dikter – bl.a. Strövtåg i hembygden. Därutöver skrev Fröding ett 45-tal andra texter och, inte minst, över 185 brev! Han låg sannerligen inte på latsidan fast ”sjukskriven”.

En annan artikel ägnar Akerleye systern Mathilda, som de flesta förknippar med Slorudsborg i Brunskog, som hon brukade på 1880-talet men halva sitt liv, från 1888 fram till sin död 1912, bodde hon faktiskt i Norge. Från Slorudsborg tog hon f.ö. med sig rättaren Anders Andersson, som talade fryksdalsmål och därigenom påverkade Gustaf Frödings skrivande på värmländsk dialekt. Anders Andersson blev kvar på gården Nes i Hedmark till sin död, som inträffade så sent som 1952! Vid broderns frånfälle ärvde Mathilda 38 000 kr och kunde vid sin bortgång testamentera 47 000 kr till en ”Gustaf Frödings minnesfond” för pauvres honteux.

Akerleye har också ett kapitel om förhållandet mellan Fröding och Hamsun, vilka faktiskt träffades i Lillehammer en gång, närmare bestämt den 22 september 1895. Avdelningen Fröding i Norge kunde gott ha varit ännu fylligare och av Kjell Fredrikssons förord framgår riktigt nog att de fyra uppsatserna av Akerleye bara utgör en liten del av artikelmanus och artikeluppslag denne har på lager. Kanske kan det bli en hel Frödingbok av det så småningom tror han och i den förhoppningen är bara att instämma.

Till sist får den lysande litterturkännaren och vältalaren Francis Bull ordet – ett tal om Gustaf Fröding och Norge från 75-årsjubileet 1966. Det är förstås högst läsvärt men det kanske inte varit så dumt att ha ett 40 år färskare bidrag från någon nu levande representant för norsk litteraturvetenskap!

En text som sällskapet enligt redaktörens förord gärna hade velat ha med – liksom också undertecknad – är Äventyr i Norge, ett muntert kåseri, som utgavs 1963 av Gudmund Michanek med illustrationer av Lars Wellton. Varför det inte var möjligt uppges inte!

För den grafiska formen svarar Anita Stjernlöf-Lund. Hon har valt att ta med texterna av Fröding i faksimil (ur Samlade skrifter). Den oöverensstämmelse det ger med bokens typografi i övrigt verkar en aning störande, men å andra sidan känns det rätt kärt att få återknyta bekantskapen med Samlade skrifters något ålderdomliga tryck!

Gå och se Kristinehamn. Stadsvandringsguide utarbetad av Föreningen för Byggnadskultur, text ; Kjell Sundberg, teckningar. 3., rev., uppl. Krhmn: [Studiefrämjandet?], 2006. 87 s. – Ncagz Kristinehamn

Det är bara att konstatera att kristinehamnarna (och besökare av stan) kan glädja sig åt en betydligt mer omfattande och innehållsrikare stadsvandringsguide än exempelvis karlstadborna. 72 byggnader och andra intressanta besöksobjekt (det sjuttioandra är Picassostatyn!) beskrivs med all den utförlighet man kan begära avdet här slaget av publikationer. Utsökta teckningar, som kunde ha varit fler, av Kjell Sundberg, förhöjer bokens värde. Föreningen hade det inte så lilla häftet till salu på höstens bokmässor för endast 60 kr men har det inte längre i lager. Det torde kunna anskaffas via Kristinehamns bibliotek och/eller kulturförvaltningen därstädes. Kristinehamn har verkligen mycket att erbjuda sina besökare– inte bara den så vackert belägna statyn av 1900-talskonstens mest kända namn, utan också kyrkan som väl kan kallas en katedral, den sjönära miljön med gammal villabebyggelse, Frödinggården och den magnifika bojorten – för att nu nämna några sevärdheter.

Halvardsson, Sven & Gunner, Göran. Vart tar väckelsens folk vägen? En studie av frikyrkligheten i de västvärmländska kommunerna Arvika, Eda och Årjäng. Med bidrag av Sigbert Axelson och förord av Ingemar Eliasson

Norma, 2006. (Studia theologica Holmiensia).

Säg frikyrklighet och tankarna, vågar man nog påstå, hos de allra
flesta går till Gnosjöområdet, trakterna kring Örebro eller Västerbotten. Den värmländska starka frikyrkligheten är om inte okänd så desto mindre uppmärksammad. Ändå sätter den fortfarande sin prägel på bygderna, framför allt i västra Värmland. I Nordmarken och Jösse härader. Årjängs kommun hamnar på bronsplats om andelen medlemmar i missions-förbundet sett på kommunnivå jämförs. Även i Arvika där frikyrkorna ligger i en båge kring centrum är den stora Missionskyrkan i ett nationellt perspektiv stark. Slående är dock hur sällan i en mer sofistikerad diskussion frikyrkorörelsens betydelse för det moderna Värmland berörs. Lokala pressorgan belyser maximalt pastorstillsättningar och när församlingar går i graven. Kopplingen religion-politik, religion-mentalitet eller religion-kultur görs emellertid vanligen med de mindre bokstäverna.
Men vad är det som hänt? För inte så många år sedan fanns över 100
missionshus i västra Värmland. I praktiken alla hade någon form av
relation till frikyrkan. Västra Värmland var en parallell till amerikanska Mellanvästern med konkurrerande församlingar och verksamheter. Ett religiöst smörgåsbord. Nu säljs missionshusen med de bibliska namnen Betania och Betel ut. Småorter som tidigt var präglade av en frikyrklig kultur liknar allt mera det övriga sekulära Sverige. Värmländsk frikyrklighet och frisinne har hört samman. Frikyrkligheten som sådan har varit ett samhällsbärande element bland andra.
   I boken Vart tar väckelsens folk vägen ? (Norma förlag) undersöker Sven Halvardson och Göran Gunner utvecklingen i Västra Värmland. För
författarna är området välkänd terräng. Halvardsson har sina rötter i
Töcksfors, Gunner i Arvika. Alstret rymmer en omfattande empirisk
undersökning av medlemsutvecklingen i aktuella församlingar samt
enkätsvar från personer som är aktiva eller har lämnat församlingen i
kommunerna.
   Att migration skulle vara en förklaring till den pågående halverings-processen överraskar förmodligen ingen läsare. Mer uppseendeväckande är då forskarnas slutsats att frikyrkans försvagning i Västra Värmland är intensivare än på andra håll med utbredd religiositet inom frikyrkliga ramar. Finns det någon regional förklaringsfaktor till den nedgången? Den diskussionen är komplicerad, men saknas i det över 400 sidor tjocka opuset. Med tanke på författarnas kvalitéer och mod hade en
förhoppning varit att de även försökt att finna denna faktor x. Kan
den kopplas till den klyfta som författarna finner råder mellan frikyrklighet och omvärld? Bör svaret inte sökas i den omvärld som (fri)kyrkan befinner sig i? Från de mer evangelikala delarna av svensk frikyrklighet – pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan tidigare Örebromissionen - skulle analysen säkerligen inriktas på att bibelsynen i församlingarna är något mer ”liberal” än vad författarna antog.
   Någonstans i framställningen ryms ord om medlemmarna i frikyrkan som ”de troende”. Här finns möjligen spår av ett omedvetet exklusivitets-anspråk, de troende är de frikyrkliga. Inte de per definition ”statskyrkliga”. Ett betraktelsesätt som i sig skapat polarisering mellan samfund och kanske också skapat en fyrkantig föreställning om vad ”religiositet är”. En annan anmärkning är den snäva fokuseringen på Baptistsamfund och missionskyrka. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen EFS var också stark i Västra Värmland.
   Framställningen rymmer också för diskussionen centrala ämnen som
sambandet mellan frikyrklighet och företagande eller om frikyrklighet
och politik. Om den omfattande undersökning ursprungligen var tänkt
som en forskningsstudie för internt bruk är resultatet ett helt annat:
en gedigen, rikt illustrerad och djuplodande framställning om ett
stycke värmländsk historia som det så sällan berättas om.
(Martin Tunström, politisk redaktör vid Smålandsposten)

Högstrand, Kerstin, & Lerin, Lars, Tröstpriser och sidovinster. Brev och bilder 2000-2003. Sthlm: Cora, 2006. 323 s. – Ibz Högstrand, Kerstin

Tröstpriser och sidovinster var också namnet på den utställning av brev och kort, som de båda konstnärerna hade på Heidruns bokcafé för några år sedan. Den vackra och omfångsrika boken är Cora förlags första utgivning – en smakstart kan man kalla det för! Bakom förlaget står Yvonne Ihmels, gammal teater- och klasskamrat från Munkfors till Lars Lerin. Sedan några år ger hon ut kulturtidskriften Cora, som har en feministisk inriktning, ja lite värmländsk är den väl också! Boken var en av storsäljaren i Värmlandsmontern under bokmässan i Göteborg priset till trots, 385 kr vill jag minnas, och det föga fickvänliga formatet. Föreningen Värmlandslitteratur, Bok i Värmland och Värmlands Museum brukar i samband med Den Värmländska bokmässan på museet utse Årets värmlandsförfattare. Att valet i höstas föll på paret Högstrand-Lerin får anses rätt självklart! Boken har recenserats i åtskilliga publikationer och genomgående erhållit strålande recensioner.

Låt oss se vad recensenterna tyckt i några tidningar. Fredrik Sjöberg i SvD skriver bl.a.:”Hur man än ser på saken är det han som är stjärnan och hon hans goda fé, som förlåter, förstår och förmanar, Utan hans galghumor och hennes underbara självironi vore boken omöjlig.” Och vidare: ”För visst är detta mer än en i raden av bort-från-drogträsket-böcker. Ett slags nattorientering i Lerinland utan den ofta slingriga omvägen via konstvetarna.” I GP skriver Gunilla Grahn-Hinnfors att ”Kerstin Högstrand och Lars Lerins gemensamma projekt får det mesta i litteraturväg att framstå som räddhågset garderat.” Hon avslutar med: ”Lerin och Högstrand nuddar vid det bottenlösa, det som inga självhjälpsböckere i världen fixar. Vi hamnar alla där i den mörka hålan någon gång i livet men få har möjlighet att omsätta erfarenheten i bild och ord. Med all sin brustenhet och gråt är detta en trösterik bok. Fler som har varit där. Och kommit tillbaka.” I Borås Tidning heter det bl.a.: ”Här är det inte bilderna som står i centrum – även om de finns med i rikligt mått – utan en personlig berättelse, eller snarare bekännelse, från ett år fyllt av kamp mot en allt förtärande kärlekssorg, depression och drogberoende. Det är en totalt hudlös människa som träder fram, närmast exhibitionistisk i sin öppenhet…” I Dagen kallar Inger Alestig boken för ”en guldgruva att ösa ur både för den som älskar konst och för den som älskar människor.” Och hon tillägger: ”Boken blev uppmärksammad stort när den kom tidigare i höstas och det är den väl värd.”

Jonasson, Anders, Människor mitt ibland oss. Krhmn: Norlén&Slottner, 2006. 140 s. – Ls

Författaren till denna intervjubok har bl.a. varit journalist och i den egenskapen ”kommit nära och lärt känna människorna i Nordmarken” som det står i förlagets presentation av honom. Av bokens 14 intervjuoffer är alla nordmarkingar utom ”Arne på båten” och Melleruds egen ”doktor Wallquist” från 1923 och flera decennier framåt, säkert värd en egen bok. ”Arne på båten” och Olle Svanqvist är nog de mest kända namnen i den här kavalkaden. Inte mindre än tre personer, som var kurirer under andra världskriget, är också bland de intervjuade. Personporträtten är hållna i en sympatiskt anspråkslös ton. Anders Jonasson skildrar sina ”offer” med värme och varsamhet men stundom blir resultatet ganska så intetsägande – fast en nordmarking skulle förstås inte tycka det! Som man kan misstänka är det två ämnen som ofta återkommer i intervjuerna, nämligen travsport och Årjängsmârten!

Kjellgren, Per, Ordination humor. Om läkaren Eric Kjellgren. Krhmn: Norlén&Slottner, 2006. 68 s. – Lz Kjellgren, Eric

Legendariska läkare finns det en hel del av men oftast är de sedan länge avlidna. Emil Thorelius och Karl Wessmark är två folkkära läkare, om vilka det finns böcker utgivna. Att Eric Kjellgren i Arvika nu får sin biografi är inte mer än rätt – om inte annat borde de många historierna om honom locka till en levernesbeskrivning – men boken om honom har låtit vänta på sig länge. Dr Eric Kjellgren (1887–1956) gick i pension redan den 1 januari 1949. Då hade han tjänstgjort som läkare i Arvika sedan 1916! Han var inte bara en utomordentligt skicklig läkare utan också ”människovän och glädjespridare” som brorsonen Per Kjellgren skriver. Dock var han inte jösshäring av naturen utan växte upp i Klarälvdalen. Ja, släkten Kjellgren härstammade rent av från Västergötland. Farfadern Erik Gustaf Kjellgren var mjölnare och affärsman. Sonen Nils Hugo hoppade av från Skara ärevördiga läroverk och avlade istället veterinärexamen 1884. Först hade han tjänstgöring i Dalby men 1903 flyttade han med familjen till Uddeholm, där han förblev till sin död 1918. Nils Hugo och hans Hulda Maria fick sex barn och berättelsen om dem är en verklig svensk framgångssaga. Alla, även dottern, blev studerat folk, en hedersdoktor, en annan framstående forskare i USA, en annan veterinär o.s.v.

Föreliggande anteckningar var – enligt förlagstexten – avsedda att användas internt inom släktföreningen Nils Hugo och Maria Kjellgrens minne. Det märks, men visst får läsaren veta en hel del om den legendariske doktorn och åtskilliga goda historier dessutom – fast inte så många faktiskt! En som hade prytt sin plats i boken står att läsa i Herberth Sundbäcks memoarbok E litta stûnn på jola (Ancestor 2004). Doktor Kjellgrens 2-krona har han kallat sin charmfulla berättelse om sina mellanhavanden med den spjuveraktige läkaren på Arvika lazarett!

Kvarnbratt, Thomas, Nycklar till brukssamhället – en vägledning till källor om värmländsk brukshistoria. Kd: Värmlandsarkiv, 2006. 195 s. – Inb. – Aancag

För tre år sedan utkom nyblivne chefen för Värmlandsarkiv med boken Källor till värmländsk brukshistoria, men den upptog endast litteratur om de olika bruken. I föreliggande verk får vi dels hänvisning till känt arkivmaterial och dels ock till vad som finns skrivet om bruken och i jakten på brukslitteratur har Thomas Kvarnbratt inte lämnat någon möda ospard (alltså sparad!) utan hänvisningar ges till både böcker, tidningar och tidskrifter med uppgift om aktuella sidor! Bruken är ordnade alfabetiskt men tack vare ett topografiskt register går det lätt att ta reda på vilka bruk som fanns var, ex. i Alster eller i Färnebo, som var absolut brukstätast i landskapet. Den topografiska bestämningen har lyckligtvis knutits till socknen samt nuvarande kommuntillhörighet. Vad menar nu författaren med beteckningen ”bruk”? Ja, han avser därmed framför allt företag, som sysslar med järnframställning men också på glas-, massa- och papperstillverkning men dessutom har han tagit med ”led omkring produktionen”, t.ex. gruvor, hyttor, sågverk, flottning o.s.v. Verkstadsindustrin finns däremot inte med och inte litteratur om fackföreningsrörelsen. Om vissa bruk finns förstås mycket material men andra mycket lite. Om exempelvis Orrholmens sågverk i Karlstad återstår endast arkivalier från 1900-talet (sågverket anlades 1854) och litteraturen om det är inte precis omfattande. Nå, boken bör vara varje värmlänning kär, för historiens vingslag susar mäktigt där. (Som Fröding skulle ha uttryckt det?) Det är förstås ett referensverk i första hand men duger gott att bara bläddra i. Ett antal fotografier av de forna bruken förhöjer det nöjet. Boken bör gå att skaffa från Värmlandsarkiv i Karlstad.

Lagerlöf, Selma, En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander. Urval och kommentarer av Ying Toijer-Nilsson. Sthlm: Bonniers, 2006. 354 s. – Inb. – Gcz Lagerlöf, Selma

Av de 1 364 brev från Selma Lagerlöf till väninnan och inofficiella sekreteraren Valborg Olander, som finns bevarade, har Ying Toijer-Nilsson valt ut 250 till föreliggande verk. Hon svarar också för sparsamma men mycket värdefulla kommentarer. En god karaktäristik av förhållandet mellan Selma Lagerlöf och Valborg Olander bjuder förlagstexten på: ”Till en början präglas deras förhållande av häftig förälskelse, men vartefter åren går glider de in i en förtrolig arbetsgemenskap. Valborg blir hjälpreda åt den världsberömda författarinnan eller med Selmas ord en riktig författarhustru.”

Breven handlar verkligen om ”allt mellan himmel och jord” som det heter i boken. Att få komma vardagens Selma Lagerlöf så tätt in på livet som i dessa brev känns som ett privilegium och utgör därtill en högst nöjsam läsning. Hon ter sig högst mänsklig, både klok och god men inte utan skröplighet. Kanske imponerar hon mest genom att vara så aktiv på så många områden upp genom åren – hon är författare, jordbrukare, företagare, sina vänners och – inte minst – sina släktingars stora stöd och ofta, ofta befinner hon sig på resa. Stundom verkar hennes tillvaro smått kaotisk

Breven är inte särskilt välskrivna och felstavningarna, särskilt av namn, inte sällsynta. Nästan alltid handlar de mer eller mindre om ekonomi. Selma levde faktiskt ur hand i hand. Författaren Selma Lagerlöf var ett storföretag, som gav stora inkomster, men hennes egendom slök det mesta av vad hon tjänade liksom gåvor till släktingar och vänner och andra behövande. Dessutom levde hon ju ett materiellt gott liv – skaffade sig ganska tidigt bil – körd av livréklädd chaufför – och älskade göra utflykter i den – för att ta ett exempel. (Bl.a. skriver hon om ett besök i augusti 1924 på Ölsboda utanför Degerfors, en herrgård, som professor Hans-Olof Boström ägnar en uppsats i Värmländsk Kulturs herrgårdsnummer, 2006: 4-5!). Hon är högst imponerad av gården och håller den för ”nästan ett slott”. Radio skaffade hon sig 1925 och satte stort värde på.

Överraskande mycket av hennes tid de sista decennierna verkar ha gått åt till att dramatisera flera av böckerna, men inte så många av dessa teaterstycken blev en framgång på scenen. Tydligen roade henne det arbetet och – inte minst viktig – så inbringade det henne pengar, fast de riktigt stora slantarna erhöll hon på filmkontrakten, särskilt de utländska.

I ett brev av den 1 maj 1937 förklarade Selma – berättar Ying Toijer-Nilsson – att ”hon borde aldrig gått ifrån sin ursprungliga plan att bara köpa boningshuset (på Mårbacka alltså) och trädgården”. Ja, säkert trivdes hon i rollen som godsägare men nog är det väl så att hon sluppit många bekymmer som egendomslös herrgårdsfru och kunnat ägna sig åt viktigare mindre världsliga ting?

För en inföding, d.v.s. en östemting, är förstås det roligaste med boken de glimtar vi får från livet på Mårbacka och i socknen i helg och söcken. Hon var som bekant kommunalt engagerad och vid ett tillfälle besökte hon, ”i tjänsten” har jag förstått det som, Gunneruds ålderdomshem. Hon skildrar det som tilltalande propert men tråkigt. Hon hade så gärna velat skänka en kortlek till de gamla men vågade inte, ifall det skulle upptas som opassande! Underhållande är det också att läsa om kronprinsparets besök i Sunne och om en dag i Karlstad med visiter hos både landshövdingen och generalskan! En genomgång av alla hennes brev till Valborg Olander skulle säkert ge hembygdsforskarna en hel del av intresse.

Självklart innehåller breven ofta vädernoteringar och av dem är det lätt att dra den slutsatsen att klimatet blivit betydligt varmare i Värmland sedan Selmas tid!

Till sist några citat ur brevsamlingen. 1925 började tydligen säsongen tidigt för turistobjektet Selma Lagerlöf, nämligen den 28 april. I ett brev dagen efter skriver hon att ”jag blir väl en sådan storhet till sist att ingen törs tala med mig. När till och med Linus [Brodin] känner sig förlägen.” I ett betydligt senare brev, av den 8 juli 1937, skriver hon så här om en dansk turist, som kallat henne den stora sagotanten: ”I min stora trötthet kunde jag inte låta bli att säga henne att det var ett förfärligt ord och rakt inget smickrande.”

Den som vill bli närmare bekant med människan Selma Lagerlöf på gott och ont har mycket hämta ur denna brevsamling, som givetvis avslutas med ett personregister.

Lasse Sandberg föddes i Stockholm 1924, men 1950 gifte han sig med Inger och bor sedan dess i Värmland. Redan innan han tillsammans med Inger ”erövrade barnboksvärlden med figurer som Lilla Anna och Spöket Laban var signaturen herr Sandberg känd som en av landets bästa skämttecknare” – för att nu citera förlagstexten. Lasse Sandberg hade ingen munter barndom med en ”jävligt alkoholiserad fader som fanns ibland och ibland inte”. Det ledde bl. a. till att familjen fick byta bostad minst ett femtontal gånger under Lasses barndom på grund av ekonomiska bekymmer. Innan fyllda 14 år gav han sig ut i yrkeslivet och hans första jobb var som springschas. Så småningom kom han emellertid in på Anders Beckmans skola, avdelning illustration, där man insåg att han var en begåvning och lät honom gå avgiftsfritt under vårterminen 1949. Samma tid debuterade han som tecknare i Söndagsnisse och flera andra tidningar. Det fanns ju gott om både tidningar och tidskrifter på den tiden som gärna tog in skämtteckningar. Under något år existerade t.o.m. något som hette Svensk HumoristiskTidskrift, som hade åtta huvudredaktörer, bland dem Lasse S. och Lasse O´Månsson! Redan 1952 utkom han med sin första bok, Vit man i Afrika, vilket visar att han snabbt etablerat sig som satirtecknare. Hans skämtteckningar återfinns i minst ett femtontal böcker, utkomna under åren 1952–2002! Nisse Larssons bok i behändigt pocketformat ger en god uppfattning om den milde satirikern Lasse Sandberg. Man har otvivelaktig trivsamt på ett givande sätt i hans sällskap!

Förlaget Nisses böcker startade hösten 2005 för att ge ut tecknade serier för vuxna, framför allt av Ulf Lundkvist verkar det som, men har vidgat sin repertoar att omfatta också böcker av ex. Lennart Hellsing. Nisse Larsson är f.ö. mästaren till den prisade boken Känsla för masonit, som utkom 2005. Nisses böcker har adress i Sundbyberg men distribueras via Solna distribution i Åkersberga av hemsidan att döma.

Lindqvist, Annika N., ”Mitt hjertevarma tack för semestervilan”. En berättelse om semesterhemmet Frykenstrands historia. Kd: Folkets hus i Karlstad fören., 2006. 92 s. – Inb. – Ohj

Hotel FrykenStrand heter en vid Övre Fryken osedvanligt vackert belägen hotell- och konferensanläggning, som sedan 1998 drivs av Lena Bergström. Aktiemajoriteten i företaget äger dock LO, ABF och socialdemokraterna i Värmland. I drygt 40 år, 1943–1984, var anläggningen semesterhem för kvinnor. Ledighet var en lyx för husmödrar på tiden. Redan i början av 1900-talet hade den tanken väckts av socialdemokratiska kvinnoklubbar att utslitna husmödrar skulle kunna beredas semestervila. Västmanlands socialdemokratiska kvinnodistrikt var först i Sverige med ett sådant semesterhem. Det invigdes 1931. Även Svenska landsbygdens kvinnoförbund drev frågan. 1939 tillsattes en statlig utredning, Fritidsutredningen (SOU 1942:19). (Dock hade en delegation redan 1938 besökt Tyskland för att se hur man där organiserat ledigheten för husmödrar!). 1946 beslutade riksdagen om att lämna ett statsbidrag på två kronor per vårddag på semesterhem; beslut fattades också om fria resor. Men redan dessförinnan, 1943, hade alltså Värmlands socialdemokratiska kvinnor lyckats få till stånd ett vilohem för husmödrar på Frykenstrand. Pengar fick man bl.a från landsting och kommuner, men också från bruksföretag – major Svante Påhlson på Rottneros skänkte exempelvis 50 000 kr, varav hälften skulle gå till kvinnor från Rottneros. Semesterhemmen måste ha varit en mycket välmotiverad inrättning. Dåtidens husmödrar var i sanning ”livegna” som Östen Högman skriver i förordet. De många, bevarade breven från kvinnor som fått tillbringa sina två semesterveckor (med kaffe på sängen!) på Frykenstrand vittnar om stor tacksamhet och uppskattning. ”Aldrig kan vi landsbygdens kvinnor nog glädja oss åt, att vi hava ett yrke vi ock, som ge oss rätt till semester som andra” skriver en av dem och en annan, som citeras i boken uttrycker sig så här oförblommerat: ”Där är så gudomligt! Kaffe på sängen, mat tre gånger om dagen och bara vila.” En annan skriver: ”Man får faktiskt känna sitt människovärde. Vilka oförglömliga dagar. Ibland känns det som den finaste dröm blivit verklighet”.

Ekonomin var aldrig god – föga överraskande – och tiggarbrev var ett sätt att förbättra den. Landshövdingen Ivar Wennerström skänkte exempelvis 25 kronor men den annars så givmilda författarinnan på Mårbacka svarar däremot med ett frankt avslag – hon hade en stor gård och ansåg att ”vad jag kan lämna för sådana ändamål anser jag bör komma mina egna arbeterskor till godo.” Överraskande tufft s.a.s. men inte helt ologiskt! Antalet husmödrar som fick vila ut på Frykenstrand under drygt 40 år varierade mellan tre och fyra hundra om året. Under åren 1950–1956 fungerade också Björkefors på andra sidan Fryken som semesterhem och då var besökarna på Frykenstrand färre. Verksamheten gick under knapphetens stjärna – bl.a. så delade hemmen på vaktmästare och gräsklipparen (månne motordriven?) fraktades över sjön mellan semesterhemmen. 1956 tvingades man därför sälja Björkefors, en gång invigd av självaste Tage Erlander. Björkefors fina herrgård är som bekant sedan några år tillbaka bostad åt ”Svennis”, engelska landslagets f.d. fotbollstränare.

Sonja Åkesson har diktat om kvinnan som ”vit mans slav” och det var hon verkligen i hög grad för bara några decennier sedan, det påminns man om i denna välskrivna och högintressanta skildring från det svenska välfärdssamhället i vardande. Att boken bjuder på många kvinnoporträtt i svartvitt och färg av Karin Broos gör den alls inte sämre. För utmärkt grafisk form svarar Tin Wigelius. Boken kan införskaffas från ABF i Karlstad.

Lund, Gunnar, Insändare – tänkt och tyckt. Skoghall: Bokerian, 2006. 181 s. – Bb

Gamla insändare, kan det vara nåt att läsa, undrade jag i mitt stilla sinne, när jag fick den här skriften, en oansenlig pocketbok, i mina händer. Jo, faktiskt, är nu mitt svar! Insändarsidorna i tidningarna lär vara mycket lästa men kvaliteten på bidragen är ofta rätt låg och många tidningsredaktioner verkar ointresserade av lägga ner något redigeringsarbete på dem. Med Gunnar Lunds insändare förhåller det sig så att de alltid är mycket välskrivna och kännetecknas av sunt förnuft och oftast riktigt roliga. Dessutom verkar han ovanligt kunnig på en mängd olika områden och gör sällan eller aldrig bort sig. Därmed inte sagt att jag alltid kan hålla med honom. Språkfrågor står högt upp på hans dagordning, vilket är högst sympatiskt, och vem kan inte hålla med honom beträffande det olämpliga bruket av ordet ”själv” istället för ensam. Dock tycker jag till skillnad från honom att Bibblans café är ett alldeles utmärkt namn på serveringen i Bibliotekshuset i Karlstad – även om nu ”bibblan” skulle vara barnspråk som han säger! I bokens sista kapitel skildrar han under rubriken ”Insändare som politiskt vapen” sin strid för Västerstrandskolans bevarande, en ny flygplats och ett nytt museum. Därmed dokumenterar han ur sitt perspektiv de häftigast omdebatterade frågorna i Karlstads politiska historia det senaste decenniet. Han diskuterar också Jenny Holzers dyra ljusspel, en hyllning till den fredliga upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge, och försvarar det som en succé för Karlstad ekonomiskt, kulturellt och PR-mässigt. Det är ett intellektuellt nöje att läsa sådana här insändare

”Nödder att bo vid Fyris å”. Värmlänningar i Uppsala under fyra århundraden. Skriftseriekommitté: Lars Burman… Uppsala: Värmlands nation, 2006. 256 s. (Nationen och hembygden ; XVII) – Inb. – Ncag(p)

Titeln är hämtad från en känd dikt av Erik Gustaf Geijer, som börjar så här: ”Jag är i skogen födder / bland berg och sjöar blå, / sedan så blev jag nödder / att bo vid Fyris å”. Självklart är han en av de värmlänningar i Uppsala, som porträtteras i boken. De allra flesta är förstås män och skriftseriekommittén ber om ursäkt för det, alltså den väldiga manliga dominansen, men åtminstone tre kvinnor finns med, nämligen fru Geijer, alltså Anna-Lisa Liljebjörn, Cecilia Fröding och Eva Wennerström-Hartmann och – i förbifarten – Anna Maria Lenngren, dotter till Magnus Brynolph Malmstedt från Högsäters socken i Dalsland och Märta Johanna Florin, dotter till prästen Johan Florin i Ransäter.

Det första av bokens porträtt är författat av Gunilla Gren-Eklund och ägnas Jordanus Edenius (1624–1666), författare till en av de äldsta kända, tryckta skrifterna om Värmland: ”Wermelands oskuld i ett samma land otillbörligen påbördadt uppror” – enligt en översättning från latinet 1750 av E.M. Florelius. Originalet, ”Vindiciae pro innocentia Wermelandiae” är från 1645 och inleder – i översättning till svenska – Ragnar Ljungs och Bengt Redells förnämliga antologi I Värmland (första uppl. 1950). Edenius, bördig från Edane i Brunskog, var teolog och en tid universitetets rektor men rycktes bort bara 42 år gammal av lungsoten. (Han ägnades en längre uppsats redan i Nationen och hembygden, d. 3, 1942 av Arne Eklund). Anders Piltz, latinprofessor med värmländska rötter, skriver om Petrus Lagerlöf: ”värmlänning, svensk, romare” och Hans Helander om en annan latinist, Olof Hermelin från Filipstad, Karl XII:s mycket uppskattade pamflettmakare och ”PR-man”. Mycket talar för att tsar Peter tyckte mycket illa om honom och därför – i fullt raseri – egenhändigt tog honom av daga efter slaget vid Poltava. Visserligen finns uppgifter om att han skulle ha funnits i livet senare men de är osäkra. Hans öde påminner om Raoul Wallenbergs! Om Anna Maria Lenngrens fader skriver Ann Öhrberg, som bl.a. framhåller att magister Malmstedt hade det bekymmersamt i den akademiska miljön på grund av sin herrnhutiskt färgade tro – som bl.a. innebar en hög uppskattning av kvinnors intellektuella förmåga! Henrik Lilljebjörn flyttade på ålderns höst, närmare bestämt 1870, till Uppsala. Om hans uppsalaår och hans konstnärskap berättar Hans-Olof Boström, bl.a. om hans tavla Karlstad före branden, som finns att bese på Värmlands Nation. Han menar att målningen ”kanske utgör höjdpunkten i Lilljebjörns tämligen ojämna konstnärskap” och den bedömningen är lätt att dela, för det är en mycket vacker bild av Karlstad från sin allra bästa sida! Boström talar – med all rätt tycker jag – om ”en kärleksfull inlevelse hos konstnären, ett varsamt fasthållande av varje detalj, allt tillmäts samma vikt…”

Andra uppsatser handlar om Erik Gustaf Geijer och musiklivet i Uppsala, skriven av Lennart Hedwall, Adolf Noreen – ”en nordistikens nydanare och vägröjare”, Lennart Elmevik skriver om honom – biskopen, sedermera ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg, som ”svor och släckte”, skildras av biskopen emeritus Bengt Wadensjö, Gustaf Frödings ”dominerande syster Cecilia” skriver Eva Jonsson om och lektorn och skalden Ragnar Eklund, ”en karl för sig”, porträtteras av Knut Warmland. Därmed har jag inte avslöjat bokens innehåll alldeles i sin helhet med närapå i alla fall!

En märklig omständighet är att fyra av värmlänningarna, som biograferas i boken, är från nuvarande Sunne kommun. Så förhåller det sig nämligen med Petrus Lagerlöf, Adolf Noreen (född på Borg i Gösta Berlings saga!), Göran Tunström, som Lars Andersson skriver om, och Anton Niklas Sundberg (den ende karlstadsbiskop som blivit ”primus inter pares”). Visserligen var han född i Uddevalla men – påpekar Bengt Wadensjö – släkten kom från Sund, alltså Sunne! Ärkebiskopen yttrade sig som bekant ofta ganska drastiskt och Wadensjö ger några exempel på det. Det kan kanske vara lämpligt att avsluta denna kortfattade presentation av Nationen och hembygden nr 17 med en historia, en av många, om honom: ”En bekant anekdot berättar att ärkebiskopen kom rusande ner till Uppsala central för att ta tåget till Stockholm. Han fick uppleva besvikelsen att se sista vagnen rulla iväg från spårområdet och lär förtörnad ha utbrustit: Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med.”

Boken kan beställas från Föreningen Värmlandslitteratur till det facila priset av 200 kr + ev. porto eller från Värmlands nation, Nedre Slottsgatan 2, 753 09 Uppsala. Nationen har hemsidan www.varmlandsnation.se

Sällan har väl en bygd i Värmland ägnats lovsånger så innerliga som Glaskogen i denna diktsamling! Författaren är bildlärare, fil.kand. i religion och historia, meditationslärare och trädgårdsmästare – och invandrare från Danmark, men med hög uppskattning, minst sagt, av sin nya hembygd: ”Allt detta kan jag tacka det land för som jag längtade efter redan som tonårig” heter det i dikten Grönt blod. Naturen, alla djuren, myterna, som ännu lever om tomtar och troll och asagudar, människorna, ja kort sagt allt gör honom hänförd. Naturen är besjälad och helig och det är omöjligt att inte känna sig starkt berörd av denna visionära, profetiska, mystiska, svärmiska kärleksförklaring av en skog- och djurrik del av Värmland, där ännu allt är möjligt och livet ungt och friskt! Kanske kan man säga att dikterna ger intryck av en salig röra men det vägs upp av en friskhet och glädje som är smittande och balanseras också av detaljskarpa observationer. Få värmländska diktsamlingar är f.ö. så väl topografiskt förankrade – platser och människor nämns vid sina rätta namn! Att författaren har danska som sitt modersmål verkar obegripligt för mig, men jag har nu inte speciellt jagat efter danismer i dikterna. Om det Knud Omö skriver är stor dikt, vågar jag inte uttala mig om, men säkert är att det är dikter som fängslar och berör och genom sin friska och frejdiga dyrkan av naturen i allmänhet och Glaskogen i synnerhet har så mycket att ge den som äger ett öppet sinne. Författaren, förlaget, har adress: Sölje gamla skola, 670 20 Glava.

Randsborg Jenseg, Grete, Fabel Jakob och de magiska äggen. Övers. Bengt Berg, illustrationer Gunnar Svensson. Torsby: Heidruns, 85 s. – Inb. – Hce

Enligt förlagstexten är författaren norska med en rik produktion bakom sig av böcker, filmmanus, radio- och TV-program för barn och ungdom och hon är översatt till flera språk. Hon bor växelvis i Oslo och i Sörmark. Att kråkor är fascinerande fåglar har jag alltid tyckt, särskilt sedan jag läst kapitlet om den listiga kråkflocken i Nils Holgerssons underbara resa. Grete Randsborg Jensegs fabel bjuder på en trivsam läsning, inte minst tack vare en smidig översättning, gjord av en värmlänning som man kan förstå av ordet ”klassblöt”, som jag inte hört sedan skolåren. Gunnar Svenssons teckningar är schvungfyllda och roliga – som sig bör!

Samén, Gertrud, Vårljus – vårljus och andra akvareller och ord. Kd: Bild,Text&Form, 2006. 42 s. – Ibz Samén, Gertrud

Boken är upplagd på samma sätt som författarens förra bok från 2002, Förnimmelser, alltså en bild med tillhörande kortkort text i versform. I Förnimmelser hade hon dock använt sig av torrnålsgravyr och inriktat sig främst på detaljer i naturen. Akvarellerna består oftast av landskap men också en och annan blomma. Gertrud Samén är intimist och minimalist, genomsyrad av en vördnad och kärlek till naturen, som hennes läsare känner som en ynnest att få ta del av. Till detta goda intryck bidrar förstås Anita Stjernlöf-Lunds som alltid välgenomtänkta formgivning.

Som vi minns det – värmländsk stålindustri under slutet av 1900-talet. Red. Arne H. Omsén.

Huvudtiteln låter rätt menlös men undertiteln ger bättre besked – det är ingen minnesbok vilken som helst utan ett antal skildringar av uddeholmsbolagets (och Lesjöfors bruks) nedgång och fall under andra hälften av 1900-talet, författade av ett tjugotal personer som var med när det hände. Under decennierna efter andra världskriget upplevde den värmländska bergshanteringen en makalös högkonjunktur och Uddeholms AB diversifierade sig än mer och etablerade sig i allt fler länder jorden runt. Omkring 1970 blev det andra tider, konkurrensen hade hårdnat och svagheterna i företagets organisation hade blivit allt mer framträdande. Uddeholmsbolaget erhöll ett statligt lån på 600 miljoner och undgick med nöd och näppe att gå i konkurs men vid det laget hade skogen, kraftverken, gruvorna, flera industrier, järnvägen, jordbruket m.m. gått det ur händerna. Det som fanns kvar var i utländsk ägo! Bokens redaktör Arne H. Omsén gör i sista kapitlet ett försök att förklara händelseförloppet. Han fastslår inledningsvis att ”det sällan finns en enda orsak till omvälvande händelser.” En trolig orsak som skymtar fram flera gånger i boken är den oerhörda diversifieringen och strävan att etablera sig världen över – kombinerad med brist på feed-back från de många utposterna. 1975 avgick brukspatron Ekman efter att ha varit vd i 19 år. Hans ledarstil har kallats autokratisk och kanske bidrog det till att företaget saknade den smidighet och anpassningsförmåga som de ändrade tiderna krävde. Han efterträddes av Gunnar Wessman (1975-79) för att sedan följas av en uppsjö chefer som satt mellan tre och ett år. Sammanlagt tio vd-byten på trettio år kan inte ha inverkat gynnsamt på verksamheten! Kvar blev framför allt Uddeholm Tooling i Hagfors och Precision Strip i Munkfors. Vad gäller Uddeholm Tooling ger vd:n Håkan Murby (1992–97) en spännande skildring för kampen att rädda företaget från att läggas ned, något som försvårades av skillnaden i företagskultur mellan Sverige och Österrike. Den nya ägaren var ju Böhler, ett österrikiskt, helstatligt bolag. Fängslande är också kapitlen om stålforskningen vid Uddeholm – må vara att mycket inte är särdeles begripligt för en utomstående. Boken innehåller också avsnitt om Lesjöfors bruk från 1972 till 2005 och om utvecklingen av Gåsgruvan, sedan Uddeholmsbolaget lagt ner brytningen i Persberg 1980.

Slående är hur många av bokens författare, varav många kommer från andra delar av landet, förvånas över den värmländska gästfriheten och vänligheten och lovprisar den och ofta drar vidare till andra uppgifter och andra platser med vemod i hjärtat!

Som vi minns det är en omfångsrik bok och härmed har jag bara gett en ganska knapphändig beskrivning av den – bl.a. inte ett ord om Sagan om Gärd och de sjudisponenterna av Gottfried Grafström och Gärd Bergkvist, ”som sett sju koncernchefer komma och gå”. För grafisk form svarar Anita Stjernlöf-Lund och således har boken ett smakfullt utseende – inte minst omslagspärmen! Någon adress till utgivaren, Värmländska Bergsmannaföreningen, har jag inte lyckats få fram men kanske håller den till i Bergsskolan i Filipstad?

Kvällens violiner heter en nyutkommen bok av Ernst Spolén, arkitekt och prästson från Fryksände. Manuskriptet var klart redan på 1960-talet, men först nu mer än fyrtio år senare har boken utkommit genom ett samarbete mellan Hans Spolén, son till Ernst, och Ann Sundén-Cullberg, som driver Boviggens förlag.

Ernst Spolén (1880 – 1974) var en gammal man, drygt 80, när han tecknade ner minnena på 1960-talet. I yrkeslivet hade hanvarit arkitekt och möbelformgivare. Då Stockholms stadshus byggdes, var han huvudarkitekten Ragnar Östbergs närmaste man och ansvarade för stora delar av inredningen.

Redan 1948 medverkade Ernst Spolén i Bror Finneskogs år 1947 omstartade tidskrift Finnbygden med artikeln Ollijansa. I redaktörens spalt i samma nummer meddelas, att en förening startats ”för att handha Finnbygdens utgivning”. I styrelsen ingick som ”ledamot utan funktion” arkitekten Ernst Spolén, Dalen, Kil. Vad som hände med denna förening är oklart, men den kan definitivt ses som ett av förstadierna till Solør-Värmland Finnkulturförening.

Artikeln Ollijansa handlar om en originell torpare under prästgården i Fryksände, finnättling förstås. Större delen av denna artikel återfinns i boken i redigerat skick till glädje för den som inte har tillgång till Finnbygden 1948. Kapitlet pryds liksom hela boken av utsökta akvareller, signerade Ernst Spolén. Ollijansa lärde pojken Ernst att älska nävgröt. Den åts kall och skars i skivor, som doppades i stekpannan i ”gnistrande stekhett flott”. Den unge pojken tog djupa intryck av levnadskonstnären Ollijansa, som hade sin religion i naturen.

Ett annat kapitel handlar om finnpojken Julius, vallpojke med vilken Ernst ingick fostbrödralag. Julius arbetsvärld var naturens värld. Om denna kunde han berätta mycket för prästpojken, som var mer hemma i kulturens värld än naturens.

En stor del av boken ägnas åt vänskapen mellan Ernst Spolén och den blödarsjuke konstnären Ivar Arosenius, som var gäst i prästgården somrarna 1902 och 1903. De två var inte bara vänner utan blev också släkt, när Ernst år 1905 gifte sig med Ivars syster. Ernsts son Hans är dock född i andra äktenskapet. År 1963 gav Ernst Spolén ut boken Ivar Arosenius En minnesbild. Därefter fortsatte och fullföljde han sina minnesanteckningar, som nu alltså utgivits i bokform.

De två vännerna Spolén och Arosenius var på utflykter ända upp i Norra Finnskoga. Vanligtvis fick de inte komma in i några rökstugor, men en gång hade de turen att få besöka ett pörte som Ernst skriver. Ivar tecknade en förfallen rökstuga. Skissen återges som illustration. Hans Spolén berättar i bokens förord, att Ivar brukade göra enkla skisser ute i naturen. Sedan dessa använts som underlag för tavlor, brukade Ivar bränna dem, allt eftersom tavlorna blev färdiga. De i boken återgivna skisserna är därför unika och aldrig förut publicerade. Också Ernst hade konstärliga anlag och har med en fin akvarell av det inre av en rökstuga i kapitlet om den ovan nämnde Julius. Det är Ernsts akvareller, dryga dussinet, som manuset till boken ursprungligen byggdes kring.

Detta är bara några få axplock ur Ernst Spoléns minnesbok med underrubriken Episoder från en annan tid. Den innehåller en mängd Torsbynostalgi från tiden kring förra sekelskiftet. En tveksamhet kan dock noteras. Det skrivs genomgående prost, prostbarnen, prostfamiljen etc. I Edestams pålitliga herdaminne liksom i Bromanders minnesruna (Minnesord över bortrgångna ämbetsbröder…) står det kyrkoherde och inget annat. Jag har inte någonstans kunnat belägga att Spolén var prost. Boken ger några timmars underhållande läsning. Den kan köpas från t. ex. Torsby Finnkulturcentrum eller direkt från förlaget.

Stuart-Beck, Jessica, & Sandström, Jan, Hus i Arvika. Arvika: J. Stuart-Beck, 2006. 111 s. – Inb. – Ncagz Arvika

En underbart fin bok med realistiskt-naivistiska akvareller av Jessica Stuart-Beck och bildtext av Jan Sandström. Det är en njutning att ta del av dessa härliga, charm- och lekfulla bilder, som gör en karlstadsbo illgrön av avund – vad mycket Arvika har av äldre, idyllisk bebyggelse till skillnad från Karlstad, där elden och politikerna i skön föreningen gjort slut på det mesta, som är lite vackert och annorlunda. Med boken befästs sannerligen min uppfattning om Arvika som den trevligaste av Värmlands småstäder! För texten svarar alltså Jan Sandström, som redan tidigare i flera skrifter dokumenterat att han är en enastående kännare av sin stad. Hans text är mycket faktatät men också ganska så personlig, vilket aldrig är helt fel men ibland kan te sig något förbryllande. Ibland verkar också valet av uppgifter tämligen godtyckligt men – det är klart – texten riktar sig i första hand till de redan ganska förtrogna med staden. För en utomstående räcker det i de flesta fall ganska så långt med att bara njuta av bilderna!

Styffe, Torleif, Seder, skrock och sägner – folklore från norra Värmland. Sysslebäck: Kulturkoppra, 2006. 223 s. – Inb. – Mz

Med norra Värmland avser Torleif Styffe i vanlig ordning gamla Dalby storsocken, som omfattade också Södra och Norra Finnskoga församlingar. Men, men en hel del är givetvis allmängods som känns igen från annan litteratur i ämnet, vilket Styffe nog så riktigt påpekar. Sagesmännen, vars vittnesbörd han främst har hittat i folkminnesarkiven i Göteborg och Uppsala, i Elfdalsarkivet på Nordiska museet, är oftast födda omkring mitten av 1800-talet. Materialet berör alltså i huvudsak tiden före förra sekelskiftet. Dalbyordboken och flera tryckta verk som Maximilian Axelsons Vandring i Vermlands Elfdal… från 1852 är andra källor han nyttjat sig av.

Inledningsvis får vi lära oss om seder och bruk under årets helgdagar, bland vilka nämnas Peregrinusdagen den 16 maj, som inte torde uppmärksammas värst mycket längre, men desto mer förr, eftersom kreaturen brukade släppas på bete dagen efter. (Peregrinus var djurens beskyddare). Ganska bortglömd är också Mikaelidagen, Mickelsmäss, som i norra Värmland kallades säterkullssöndagen, för då skulle alla som tillbringat sommaren på sätern gå i kyrkan. Luciafirandet var överraskande stort –skaror av ungdomar drog ut på bygden om luciamorgonen utklädda till lussegubbar.

Under rubriken Livets gång berättar Styffe om födelse, dop, frieri, bröllop och begravningar. En märklig och omtalad sed i Dalby var bruket att enlevera sin käresta, om vilket Maximilian Axelson skrivit en hel del. ”Det allmänt största och viktigaste kalaset var nog begravningskalaset” uppger Erik Tellander! Det var inte bara faraoner, som fick med sig viktiga föremål i graven påpekar Styffe i det sammanhanget, utan det förekom att den döde fick med sig i kistan både pipa, tobak och brännvin!

Avsnittet om naturväsen är förstås långt. Bergsfolket, som kunde förväxlas med trollen, spelade en stor och förtretlig roll, särskilt för säterfolket. Av ”gårdens hjälpare”, bland vilka främst märks tomten, får vi en utförlig beskrivning liksom av gastar, spöken, varulvar och djävulen själv. Poltergeister låter som ett modernt fenomen, men Styffe återger en lång beskrivning ur NWT av den 23 augusti 1900 om detta. Här handlar det förstås om de omskriv na, förklarliga härjningar som drabbade finntorpet Välgunaho i Södra Finnskoga. Svartkonst var tydligen en mycket populär konst. (Om det kan man också läsa i Fryksdalens domböcker från 16- och 1700-talen). En känd trolldomsutövare var Ben-Havven, Halvar Olsson från Bennäset, född 1851, som avslöjade många trolldomsknep för självaste Richard Broberg, folklivsforskaren från Östmark.

Mer vilsam läsning bjuder avsnittet sägner och sagor på. Flera av sägnerna, exemeplvis den om den bottenlösa tjärnen (som Lars Elam skrivit om) har Styffe hämtat ur ett för mig alldeles okänt häfte, tryckt 1916, av Bertha Edgren: En hälsning från det minnesrika Vingäng. Det måste vara ovanligt rar vermlandica!

I kapitlet om spådom och varsel omnämns en metod att ta reda på sin tillkommande genom att äta kraftigt saltad ”drömgröt” på kvällen, men det knepet känner läsaren av Liljecronas hem redan till eller, för den delen, Birgitta Eneroths Falska köttbullar och änglamat, som handlar om 1940- och 50-talen.

Berättelser om skatter bjuder oss Styffe också på och berättar bl.a. om att en av de gamla kyrkklockorna i Dalby lär ligga på Vingängsjöns botten – men det är nog bara en skröna, en vandringssägen, för detta att en kyrkklocka skall ha gått igenom isen för att aldrig återfinnas är ett så vanligt förekommande fenomen att det bara undantagsvis kan vara sant.

Gåtor, ramsor, ordspråk och talesätt liksom många visor upptar avslutningsvis en rätt stor del av innehållet i detta högst fascinerande verk om gamla tiders tänkesätt – säkert inte bara i Nordvärmland. Säkert är att våra förfäder levde i en värld som inte bara materiellt skilde sig totalt från vår utan också andligt och psykiskt – ”gammelvala” var en värld av rädslor och magi men faktiskt också av fest och glädje – fast magi och religion finns ju än i våra dagar och kommer förmodligen vara en del av människors tillvaro ända fram till domedag, fast i ändrade uttrycksformer. Att våra förfäder levde i en extremt farofylld vardagsvärld om man jämför med vår är i alla fall alldeles klart – om vi nu bortser från miljöhot, lurande pandemier, kärnvapen och terrorism m.m. smått och gott. Det framgår väl av boken, om inte annat av listorna över åkommor och deras botmedel, som Styffe avslutar med?

Självklart har ett sådant här storverk knappast varit möjligt utan EU-pengar men därtill kommer ett tryckningsbidrag från Stiftelsen Helge Kjellins minne. Ovanligt nog har boken inte en enda illustration men saknaden känns inte så svår. Källhänvisning ges mycket noggrant till varje citat men en särskild käll- och litteraturförteckning hade ändå inte varit helt ur vägen!

Sunne-Bygda. Årsskrift för Sunne hembygdsförening. 16 (2006). Sunne: Hembygdsföreningen, 2006. 42 s. – Ncagz Sunne(p)

Sunne-Bygda har sedan några år tillbaka samma formgivare som Östemtingen, alltså Marie Söhrman, och därmed är sagt att årsskriften har en tilltalande utformning med många välvalda illustrationer. Dumt nog, för Sunneborna, saknar den en årskrönika som exempelvis Östemtingen har, men givetvis har den mycket annat att bjuda på som en uppsats av Alf Brorson om Sunne i North Dakota, en om Sunne yllefabrik (fantastiskt så många textilindustrier det fanns en gång i tiden!), en om brandkårens historia, om Tingsgården, enligt Lars Wennberg det näst äldsta huset i sitt slag i Värmland, och en novell av den flitige Ragnar Magnusson. 100 kr kostar medlemskapet, som erhålls genom insättning av 100 kr på bankgiro 5144–7704. På köpet får Du förstås Sunne-Bygda. Annars kostar den bara 50 kr att inköpa. Hembygdsföreningens hemsida har adress: www.sunnehembygdsforening.se.

Sunne-Bygda. Årsskrift för Sunne hembygdsförening. 17 (2007). Sunne: Hembygdsföreningen, 2007. 42 s. – Ncagz Sunne(p)

I 2007 års Sunne-Bygda är det förstås uppsatsen om Göran Tunström, skriven av gamla barndomskamraterna Göte Oregren och Berit Persson på Arrendegården, granne med prästgården Tunströms bodde i så länge fadern levde, som åtminstone undertecknad kastade sig över först och främst! Tyvärr är den på bara två sidor. Tre foton från tiden förhöjer dock läsnöjet. Om själva Arrendegården, som ända till ifjol utgjorde ett mäktigt blickfång för resande söderifrån Sunne, under andra hälften av 1900-talet berättar arrendatorn själv, Martin Håkansson. En längre, roligt illustrerad artikel om Ramströms tryckeri 1917–2007 av Marie Söhrman och Kjell Sundström är också värd ett särskilt omnämnande liksom Ragnar Magnussons Skogsliv på 40-talet, där vi får verklighetsbakgrunden till hans senaste roman, Timmerhuggarna.

Svensson, Gunnar, Pilgrim 1498. En resedagbok från Gudhem längs Klarelwen till Nidaros. Torsby: Heidruns, 2006. 272 s. – Hc

Gunnar Svensson är väl mest känd för den berömda pilgrimstapeten och för Utskogsmuseet i Dalby men på hans ”verklista” står också flera diktsamlingar. Sinnlighet, sensualism är kännetecknande drag för Gunnar Svensson som poet och därav finns mycket i denna ”resedagbok”, som visserligen berättar om en pilgrimsvandring från Varnhem i Västergötland till Nidaros i Norge men framför allt är en historia om örtagårdsmästaren och f.d. fransciskanermunken vid Varnhems kloster och abbedissan för Gudhems kloster, som under resans gång kommer varandra allt närmare – det väldiga, sociala gapet mellan dem till trots. Munken är ingen from natur direkt utan snarast en grubblare, som ifrågasätter det mesta vad gäller statlig och kyrklig makt och kristen tro. Jesus Kristus benämner han ofta vite Krist, vilket onekligen låter förbryllande 400 år efter Sveriges kristnande! Som sig bör i en resehandbok är stilen av det korthuggna, knaggliga slaget, men det gör att läsningen känns lite kämpig. Att ortnamnen har sin medeltida form underlättar heller inte liksom att ä-ljudet ideligen stavas med e.

Att bilda sig en alldeles riktig uppfattning om Värmland för drygt 500 år sedan är förstås omöjligt men jag tycker författaren lyckats rätt väl med att frammana en trovärdig bild av människor och miljöer dåförtiden. Ett och annat faktafel innehåller framställningen dock, ett och annat är förmodligen helt avsiktligt som dagboken från den heliga Birgittas pilgrimsvandring samma vägen längs Klarälvdalen, för några direkta vittnesbörd om att pilgrimsvandringar förekom här på medeltiden finns ju inte – bara indicier – som Eva Svensson framhåller i ett efterord. Högst omotiverade fel är uppgifterna om att Värmland skulle ha haft ett kloster – om detta torde forskarna numer vara överens – och att det skulle ha funnits kyrka i Ransäter (knappast troligt före 1672, då brukspatron Johan Börjesons skapelse invigdes) eller i Munkfors under medeltiden ställer jag mig högst tvivlande till. Vid besöket i Thingwalla, det blivande Karlstad, uppger dagboksförfattaren att kyrkan ligger på en höjd, men det torde inte stämma, eftersom de första kyrkorna i Karlstad låg nere vid älven, som f.ö. inte började kallas Klarälven (Klarelwen skriver Svensson) förrän på 1800-talet enligt Bengt Stjernlöf. Tobaksrökning är med all sannolikhet inte ett fenomen, som kan ha förekommit i Värmland före Columbus ”upptäckt” av västra hemisfären men förekommer likväl enligt resejournalen. Att Sankta Helena av Skövde skulle ha haft något med Elindebol i Norra Ny – som Gunnar Svensson påstår – är ytterligare något som jag ställer mig mycket skeptisk till efter att ha studerat Tryggve Lundéns Svenska helgon. Att det skulle ha tillverkats stål i Värmland redan på medeltiden såsom bokens vandrare uppger måste vara helt fel, eftersom stålet är en uppfinning från slutet av 1700-talet. Ytterligare en och annan tveksamhet skulle jag nog kunna tillfoga men detta får räcka. Bokens tema är den framspirande kärleken mellan en man och en kvinna från mycket olika sociala miljöer mot bakgrunden av en medeltida värld, religiöst och kulturellt stadd i uppbrott, och därvidlag har den sin styrka. Att handlingen utspelas i ett Värmland som det kunde te sig för länge, länge sedan är ingen nackdel – men det verkar alldeles för välbefolkat!

Säfflebor berättar. D. 1. Intervjuer utförda av Gunnar Nilsson 2003–2006. Säffle: Säffle hembygdsför., 2006. 168 s. – Inb. – Ncagz Säffle

Boken bjuder på intervjuer med 27 gamla säfflebor. Intervjuoffren är ordnade efter ålder. Den äldsta är född 1905 och den yngsta 1927. Äldsta mannen är prosten emeritus Gustaf Holm, född 1913, som ligger på åttonde plats bland de intervjuade! Intervjuaren Gunnar Nilsson skriver i förordet att han valt att omvandla talspråket i intervjuerna till skriftspråk och det har han lyckats mycket bra med.

Att kommentera var och en av intervjuerna låter sig inte göra men jag kan inte motstå lusten att säga något om nestorn i sällskapet, Astrid Andersson, född 1905. Intervjun med henne upptar 12 sidor, vilket torde bero på att hon är ett veritabelt minnesmonster. Hon kommer inte bara ihåg alla hus i Säffle i hennes barndom utan också vilka som bodde där och hur de var släkt med varandra. Överraskande många kändisar är det hon minns från sin ungdom såsom vänerförfattaren Sigurd Dahllöf, som hade två skridskoåkande damer boende hos sig!, folkbildaren Valdemar Dahlgren, som var ”görgammel” men en god dansör, Fridolf Rhudin, som ”berättade historier och var så rolig”, Selma Lagerlöf, som folkdanslaget hon var med i hade uppvisning för pingsten 1924, medan Gunnar Turesson trakterade fiolen, samt Eyvor Aquilon, svensk mästare i tennis, som en gång spelat mot Gustav V, som hon alls inte var imponerad av: ”Jag har aldrig spelat med någon så dålig”.

Övriga berättelser från en tid då bilen var en sällsynthet gör jag bara några nedslag i. Det framgår ofta att sjön med sjöfart och fiske betydde mycket för säffleborna. Trädgårdar, inte minst handelsträdgårdar, fanns det förvånansvärt gott om, fast tomater var ovanligt liksom länge jordgubbar. (Transportsamhället var ju inte uppfunnet än!) Det innebär nu inte att säffleborna skulle ha varit vegetarianer, för fisk och fläsk verkar vara det de levde på först och främst! Att barnkullarna var stora och dödligheten likaså dokumenteras mer än en gång, fast det är förstås ingen överraskning. Idrottandet finns med i flera av berättelserna. Att Säffle haft en hoppbacke var en överraskning (fast sådana fanns tydligen lite här och var i forna tider har jag förstått). Sjukvård fanns men ofta var det tydligen så att operationen lyckades men patienten dog. Penicillinet var inte uppfunnet bl.a.! Kvacksalvare fanns också, vilket i ett fall ledde till en ung mors död.

Om sin skolgång berättar de alla. Mobbning förekom men yttrade sig aldrig i fysiskt våld – som det verkar.

En överväldigande del av de minnesgoda berättarna har sina rötter på Värmlandsnäs. Märkligt nog bygger de eller, ännu vanligare, deras föräldrar hus i Säffle. (Man kan undra om eget hus är receptet för ett långt liv?) Religionen spelar överraskande liten roll i hågkomsterna – även om en blivande präst, Gustaf Holm, och en prästdotter, Märta Ageryd, f. Norstedt, finns med bland de intervjuade. Säffle var nog inget ”tillhåll” för väckelserörelserna? Annat man kan få lära sig är att där fanns en radiostation alltifrån 1925, då Radiotjänst startade, och därifrån sändes också hemproducerade program – exempelvis predikningar från missionshuset.

I stor utsträckning är Säfflebor berättar ett bebyggelseregister med personanknytning och till läsarens hjälp innehåller boken en karta över innerstan, men den kunde gott ha utvidgats att avse omgivningarna också – fast för säfflebor kanske det skulle vara onödigt? För etnografer bjuder nog inte boken på så mycket av intresse men för gamla som unga säfflebor bör den vara en riktig guldgruva med tanke också på alla fantastiska foton från anno dazumal.

Tilläggas skall att boken innehåller knappt ett enda korrekturfel. Säffleborna är att gratulera till denna utmärkt redigerade samling minnesbilder från sin stad för snart 100 år sedan! Hög tid att hembygdsfolk i Värmlands övriga kommuner går ut och gör sammalunda, nämligen intervjuar sina äldsta och låter trycka deras berättelser – må vara att alla kanske inte kan vara lika duktiga som personerna bakom den här boken – alltså intervjuaren Gunnar Nilsson och redaktören Claes Åkerblom. ????

Sällskapet för naturskydd Kristinehamn. 2006. Krhmn, 2006. 158 s. – Uh(p)

Periodica brukar man benämna skrifter som ges ut med jämna mellanrum som tidskrifter och årsböcker och även föreliggande skrift är en sådan men perioden omfattar ett helt decennium. Således är detta nr 7 sedan första utgivningen 1944!

Som vanligt har Sällskapet åstadkommit ett innehållsrikt och mycket läsvärt nummer. Redaktörerna skriver i förordet att ekonomin inte tillåtit dem att framställa en bok som skulle ha kunnat tävla om utmärkelsen årets vackraste värmlandsbok (!) men den skäms alls inte för sig – må vara att man numer är bortskämd med illustrationer i färg, tacknämligt särskilt i den här typen av böcker. Bland artikelförfattarna märks flera kändisar som förre landshövdingen Ingemar Eliasson, som med full evidens lyckas bevisa att ”Vänern har format min världsbild” – en vidareutveckling av det eleganta förordet till praktverket Vänerhavet.Ett överraskande namn i sammanhanget är konstnären Bengt Olson, som i sin tidiga ungdom tydligen var en ivrig fågelskådare, fast utan tillgång av kikare och andra hjälpmedel som inspelningar av fågelläten m.m. Han samlade också på ägg, vilket inte var så ovanligt på den tiden. Han uppger att han uppfann en metod att blåsa ur ett ägg med ett enda synålsstort hål! Medverkar i boken gör också poeten och trubaduren Rune Blidh med en skildring från sina strövområden, en skildring som utmynnar i en hyllning till naturen kring Kristinehamn, som bjuder på både skärgård, uppodlat landskap och milsvida skogar alldeles i grannskapet. Glimtar från Järsberg ger oss poeten Bernt Stenberg. Där står den berömda runstenen från 500-talet, ett av Nordens främsta fornminnen menar författaren, som avslutar sina Järsbergsminnen, som sträcker sig femtio år tillbaka, med några kortdikter av sedvanlig stenbergsklass.

Naturligtvis bjuder boken också på allvarligare läsning, inte minst av ornitologen Ulf T. Carlsson, som sedan 1959 bevakat fågellivet i Varnumsviken. Han har också en artikel om det höga vattenståndet senhösten 2000–försommaren 2001 och dess effekter på fågelfaunan i Ölmeviken, som han specialstuderat sedan 1965! Den 17 april 2001 fanns sammanlagt c:a 3 500 simfåglar och tranor i viken! Ett annat bidrag av den flitige ornitologen handlar om hur talgoxen ändrat sin sång från att vara trevstavig till att bara – för det mesta – vara tvåstavig, vilket enligt en finsk ornitolog skulle kunna bero på att ”tvåstaviga element hörs tydligare i en bullrig miljö” – och det är ju just vad den är numera! Givetvis innehåller ”decennieboken” också en artikel om havsörnens återkomst till Vänern – första häckningen skedde 2001 – efter 100 års frånvaro. Fiskgjusen och Kristinehamns kommuns tio naturreservat är andra ämnen som tas upp liksom ett och annat ytterligare som här får förbli en hemlighet!

Till kammarmusikens lov. 20 år med Saxå kammarmusikfestival. Huvudredaktör: Peter Eriksson. Sthlm: Carlssons, 2006. 222 s. – Inb. – Ijb

Saxå kammarmusikfestival är en märklig företeelse i värmländskt musikliv. Sedan 1986 är Saxå herrgård, alldeles på gränsen till Västmanland, centrum för en festspelsvecka som enbart ägnas åt klassisk musik, ja åt något så exklusivt som kammarmusik! Hur har ett litet herresäte i mörkaste Bergslagen kunnat förvandlas till ett Mecka för den, relativt sett, lilla skaran kammarmusikälskare – må vara för blott några sommardagar?

Festivalen har sin upprinnelse i ett sammanträffande 1971 mellan nittonårige musikstuderanden Peter Eriksson från Arvika och den tjugosexårige kantorsonen Carl Jan Granqvist, nybliven ägare till Grythyttans gästgivaregård. Bekantskapen ledde till vidare kontakt och till ett allt livligare musiserande av Peter Eriksson och hans vänner i bergslagsskogen. 1983 köper Carl Jan Saxå herrgård och 1986 är det så dags för den första kammarmusikveckan på herrgården, som alltfort är navet i verksamheten. Tio år senare bildas Stiftelsen Saxå kammarmusikfestival men även en vänförening med landshövding Ingemar Eliasson som ordförande. Peter Eriksson, violinist, ordförande i Kungliga Filharmoniska Orkestern bl.a., har hela tiden varit festivalens konstnärlige ledare.

Hela repertoaren finns listad i boken. Den upptar drygt 20 sidor och upptar många verk av Brahms, Mozart, Mendelsohn och Schumann men också svenska mästare som Geijer, Lindblad, Bellman och Stenhammar finns med förutom ett hundratal eller så andra mer eller mindre kända kompositörer.

Boken handlar nu långtifrån bara om själva festivalen utan också om kammarmusik i allmänhet, om herrgårdsmusiken i Värmland av – förstås – Lennart Hedwall och om Saxås historia. Bland artikelförfattarna märks kända namn som Jan Ling, Ulla-Britt Edberg, Lars Löfgren, Lena Sewall samt Peter Eriksson själv. Festivalens eldsjäl nr 1 – tillsammans med Carl Jan Granqvist – bestås ett mycket sympatiskt porträtt av Görel Byström Janarv, som avslutningsvis nämner att Peter Eriksson tycker att det är lite pinsamt ”att det skulle ta 17 år innan ett kommunalråd från Filipstad kom till kammarmusikfestivalen.” För förordet svarar förre landshövdingen, hovmarskalken Ingemar Eliasson. Han var ju med och grundade Stiftelsen och blev vänföreningens förste ordförande. Som alltid skriver han väl och tankeväckande.

Det gedigna innehållet motsvaras av en förnämlig formgivning – av Bo Herlin.

Undertecknad kan bara önska kammarmusikfestivalen i Saxå en god fortsättning. Sorgligt nog har han inte en endast gång bevistat spelen. Sommaren 2007 måste det bli av!

Tätortsnära godbitar i Värmland. Foto: Gunnar Björndahl… Redigering: Rolf Larsson. Kd: Naturskyddsföreningen i Värmland, 2006. 77 s. – Uhe

Inledningsvis konstateras att SNF i Värmland verkar för skydd av de tätortsnära skogarna, varmed ungefärligen menas att de ska ligga högst 5 km från centrum och vara lätt tillgängliga med buss och/eller cykel och inte bara med bil. De här skogarna har ofta uppstått ganska oavsiktligt – det kan vara fråga om ”reservmark” för en ev. framtida kommunal expansion. Ofta kan det här handla om ursprunglig skog, som blivit något allt mer sällsynt i Sverige. Man kan bara hoppas att de här områdena får förbli orörda och tillgängliga för vanligt folk! I boken presenteras ”tätortsnära godbitar” i Arvika, Hagfors, Kil, Sunne Torsby och Karlstad, där naturälskare kan vandra på Duvnäshöjden och I2-stigen och i Tyrterrängen och Universitetsskogen. Många utomordentlig fina färgfoton och kartbilder tillsammans med en upplysande text gör det här till en förnämlig guide för alla naturvänner i Arvika, Karlstad med fler orter. Den kostar endast 100 kr. Naturskyddsföreningen håller till i Gjuteriet, Verkstadsgatan 1, 652 19 Karlstad, tel: 054/158044. E-postadress: kansli.varmland@snf.se

Valsö, Henriette, När livet försvann – och den starka längtan efter att finna glädjen igen. Strängnäs: Axplock, 2006. 179 s. – Lz Valsö, Henriette

61 år gammal var Ivar Valsö, när han avled den 23 november 2003. Om den långa, ytterst plågsamma sjukdomstiden, hans död och året därefter berättar hans tretttioåriga dotter på ett enkelt och flärdfritt sätt och mycket öppenhjärtigt. Det är en bok om en mycket älskad far, om många månader av fruktan, hopp och sorg och förtvivlan (pappan led av cancer), men framför allt handlar den om kärlek och en fantastisk familjesammanhållning. Det är omöjligt att inte bli djupt gripen av hennes berättelse, som ändå inte är helt nattsvart, för livet bjuder också på läkedom och många människors godhet. Författaren är född i Sarpsö, Norge men flyttade med sin familj till Säffle 1975, där hon ännu bor. Till min glädje verkar boken inte innehålla ett endast korrekturfel! Ska jag komma med någon anmärkning så gäller det omslaget, som jag tycker inte riktigt harmonierar med bokens innehåll.

Warholm, Robert. S:t Johannes logen Sanctus Carolus 1806-2006.

Nu i oktober firar S:t Johannes Logen Sanctus Carolus i Karlstad, den äldsta frimurarlogen i Värmland , sitt 200- årsjubileum. Till jubileet har utkommit minnesskriften S:t Johannes Logen Sanctus Carolus 1806- 2006 författad av Robert Warholm.
   Detta är faktiskt den tredje minnesskriften. Både 100- och 150- årsjubileerna manifesterades av minnesskrifter. Det är lite fascinerande att en frimurarloge behandlas i tre olika verk medan mycken annan verksamhet i Karlstad saknar nedtecknad historik.
   Årets utgåva är mycket vacker och nu har färgfotona tagit över efter de svartvita. Warholm skriver väl, men den största förtjänsten är nog att han så generöst citerar ur den rika skatt som tydligen finns av bevarade tal. Störst läsglädje bjuder nog annars Gustaf Fröding på i sitt kåseri om frimurarna (f ö presenterat redan i 150- årsminnesskriften).
   Det är naturligtvis ett problem att skriva en historik över en verksamhet som till så stor del är logeintern. Skulle en extern forskare t ex få tillgång till de arkiverade talen så skulle många intressanta resultat kunna ernås t ex vad gäller retorikhistoria.
   Nästan hälften av boken upptas av en matrikel över de drygt 4000 män, som tagits in i logen. Det är ett jättearbete som utförts (de senaste hundra åren eftersom man inte orkade med att ajourföra matrikeln till 150-årsminnesskriften). Jag kan förstå att man ibland har funderat på om det verkligen är rimligt att lägga ner så mycket arbete och trycksidor på en komplett medlemsmatrikel 1806-2006. Som stadshistoriker är mitt svar ett obetingat ja!
   När man suttit och läst några hundra namn kommer en kanske hädisk tanke: varför har vi egentligen fler förnamn än ett? Det finns ju ganska närliggande kulturer där man anser att det räcker med ett namn. Den största behållningen när man sitter och läser 4000 namn är ju att se hur yrken försvinner och nya uppstår. Fast det är naturligtvis som referensverk matrikeln med personregister har sitt stora värde!

   Till bokens förtjänster hör avsnittet ”Frimureriet i folktron”. Eftersom det numera finns en särskild bok om Frimurarhusets historia, så har denna del nu kunnat hållas ganska kort.
   För en läsare som inte är frimurare hade det varit värdefullt att få lite mer information, gärna i grafisk form om de olika logerna i Karlstad och Värmland med uppdelning efter vilka grader de är verksamma i. Efter vad jag förstår handlar den nu utgivna minnesskriften om den loge som är verksam i de tre första graderna. När jag ändå talar om läsarstöd så tycker jag det är synd att Warholm inte följt upp Almquists diagram från 1956 vad gäller medlems-utvecklingen.
   Frimurarnas verksamhet i Karlstad och Värmland under 200 år är värd att skildras historiskt.

De har långt innan begreppet myntades utgjort ett av de viktigaste nätverken i vår region. Den viktigaste frågan – om dessa 4000 frimurare på sin väg genom livet blivit bättre människor inför Gud och världen – den är kanske inte så lätt att behandla i en traditionell minnesskrift.
(Kjell Fredriksson)

Wedin, Maud, Skogsfinnarna i Skandinavien. Falun: Finnbygdens förlag och FINNSAM, 2006. 32 s. – Kdd

Denna behändiga skrift om skogsfinnarna kom för två år sedan på finska och engelska. Nu föreligger den alltså på svenska också – och på tyska! Det rikt illustrerade häftet ger oss kortfattad information om de viktigaste dragen i denna säregna kultur, som vi i Värmland ännu har ömt vårdade rester av och en mycket omfattande litteratur. Som kortfattad introduktion bör den här skriften vara oöverträffad. Det skrev jag nog på sin tid också om Ann Sundé-Cullbergs Tolvmilaskogen, men den är ju en ”koloss” på 174 sidor och kanske inget för exempelvis skolbruk, annat än som överkurs. Av den boken har föreningen f.ö. några ex. kvar – Maud Wedins häfte finns förstås på Torsby finnkulturcentrum och Värmlands Museum att få köpa.

Wettre, Åsa & Wettre, Håkan, det Blå. Foto: Anders Qwarnström. Torsby: Heidruns, 2006. 219 s. – Inb. – Kt

Ännu ett praktverk har sett dagens ljus, visserligen inte alls ett praktverk om Värmland men utgivet av ett gediget värmländsförlag, ett bokprojekt av det våghalsigaste slaget med tanke på det stora formatet och de 160 illustrationerna i färg! För oss alla älskare av färgen den blå, och vi är många, är boken en skönhetsupplevelse av stora mått. Verket karaktäriseras av förlaget som en bok om det blå ”som en känsla, ett förhållningssätt till livet”. Blått sägs vara den mest älskade färgen i Västerlandet, vilket verkar mycket troligt.

Håkan Wettre är förste intendent på Göteborgs konstmuseum men hans medförfattare Åsa Wettre textilkonstnär, något som i viss utsträckning präglar boken, fast i sanningens namn behandlar den blått ur alla upptänkliga perspektiv. En extra knorr på anrättningen utgör ordlistan om blått från a till ö. Förklaringen av ordet blåman är dock mycket ofullständig. Blå betydde i fornsvenskan svart och användes länge om mörkhyade människor står det i NE.

Till syvende og sist är det Blå en underbar bok att bläddra i och njuta av. Mina favoritbilder är På böljan blå, ett verkligt böljande blått tyg med leksaksskutor på (ännu mer lyckat som vykort), och fotot av blågrå lakritskonfekt i mängd. Kort sagt, det här är en bok man blir lycklig av!

All svensk dikt handlar om att sommaren är så kort, så kort. Ungefär så skrev en gång en litteraturrecensent i SvD eller DN och visst ligger det mycket i det! Diktsamlingen heter ju Resan till september och på de första fyrti sidorna har författaren satt som rubrik ”Fragment av vemod”. Författaren är karlstadsbo men född och uppvuxen i Hällefors – så det är inte av en slump som den första dikten heter Bergslagen! Naturen finns ofta närvarande i hans dikter men de innehåller också slående reflexioner, funderingar och observationer. Vardagsliv och skuggor och Sanningar och paradoxer heter två andra delar av diktsamlingen, vilket kanske ger en antydan om dikternas karaktär. Per Wiker är lättillgänglig och alltid tänk- och läsvärd och mer än det. Hans vemod är stort men verkar inte förlamande. Under läsningens gång drabbas man ändå lätt av övermättnad. Samlingen är i tjockaste laget. ”Less is more” ibland som Mats Dahlberg påpekar i sin recension i NWT (19/12 -06). Hur som helst är författaren en debutant mycket väl värd att stifta bekantskap med. Boken kan beställas via Seeligs/Sesam och själv kan han nås per telefon 070/621 68 79.

Wivhammar, Bertil, Minnesbilder & visioner – texter och målningar, akrylmålningar, akvareller och o ljepasteller. Kd: förf., 2006. [58] s. – Ibz Wivhammar. Bertil

Bertil Wivhammar växte upp i Skåne, utbildade sig till teckningslärare vid Konstfack och folkskollärare vid seminariet i Karlstad. Lektor i ämnet Bild & Form vid Högskolan i Karlstad i ett tjugotal år, utövande konstnär i friluftsmåleri, vilket bl.a. resulterat i flera konstböcker, bl.a. en om Segerstad. I föreliggande verk, som kom till med anledning av en ”jubileumsutställning” på Galleri Almars gård i fjol vår, berättar han om sitt liv i ord och – framför allt – i bild. (”Jag ser bilden som ett språk – precis som tal och skrift”), deklarerar han i förordet! Från sin skånska barndom berättar han bl.a. om sin konfirmationspräst, den legendariske Gunnar Rosendahl, ”fader Gunnar” gemenligen kallad, som han skriver mycket uppskattande om: ”Han gav oss kärlek, grundtrygghet och självkänsla.” Han nämner också något om seminarieåren i Karlstad, där han var aktiv inom den berömda Sylviaföreningen. Tillsammans med Tor Backmann, Stig Backman, Elisabeth Jansson (senare Backmann), Bertil Rådman och Sven-Erik Svensson ingick han också i redaktionen för den synnerligen exklusiva kulturtidskriften Adato. (Utkom med 7 nr åren 1958–1961 enligt Libris). Därutöver visas i boken ett fyrtiotal konstverk i färg och olika tekniker – något av en självbiografi i bild är ju detta.

Värmland. Landskapets kyrkor. Red: Göran Lindahl. Sthlm: Riksantikvarieämbetet, 2006. 79 s. (Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria) – Ic

Alla 96 församlingskyrkor, som fanns 1950 i Värmland, är omnämnda i denna skrift, men i många fall med någon rad bara. Framställningen är uppdelad i några tidsavsnitt, medeltiden, åren 1550–1760, 1760–1860 och 1860–1950. Därtill ett inledande kapitel om kyrkan i landskapet av Birgitta Roeck Hansen, och ett avslutande av Göran Lindahl om kyrkorna som kulturarv och bebyggelsehistoria. Han svarar också för åren 1550 till 1860 medan Ann Catherine Bonnier ägnar sig åt medeltidskyrkorna och Anders Åman åt den sista epoken fram till 1950.

Under medeltiden hade Värmland 60 kyrkor och av dem var 10 i sten. Fyra av dessa har kvar murverket helt eller delvis, nämligen tre kyrkor på Näset + Gillberga kyrka. Sedan S:a Råda ödekyrka brändes ner 2001 återstår av träkyrkorna bara Hammarös – fast den har förstås blivit utbyggd under årens lopp. Det låter illa lite men å andra sidan har vi kvar i Värmland ganska många medeltida träskulpturer, ett trettiotal närmare bestämt.

Göran Lindahl tar därefter vid och framhåller att Värmland i slutet av 1500-talet hade bara 11 000 innevånare. Bergsbruket, järnhanteringen, kom emellertid att innebära en dramatisk förändring. Värmland var ett nybyggarland och ”där utspelades under 1600- och 1700-talen samma förlopp som på andra håll tillhörde medeltiden” fastslår han och menar därmed att nu försvann många av medeltidskyrkorna, noga taget 22, men hela 71 nya kyrkor uppfördes, varav 47 i trä.

Under de hundra åren därefter, alltså 1760–1860, ersattes träkyrkorna av stenkyrkor och ”spåren av det medeltida kyrkobyggandet i det närmaste utplånades” skriver Göran Lindahl. 32 nya kyrkor kom till varav 10 var i trä.

Vid mitten av 1800-talet var den stora nybyggnadsepoken över. Värmland hör till de landskap där det byggdes minst antal kyrkor under åren 1860–1950. 12 nya kyrkor kom emellertid till i sten och 7 i trä. Den dominerande kyrkobyggaren eller, rättare sagt, kyrkoarkitekten under 1900-talets första hälft var Bror Almquist, född i Borgvik 1864. Hans storverk är enligt Anders Åman Dalby kyrka men därutöver ritade han 4 sockenkyrkor och två missionskyrkor, varav den i Karlstad är av det mer imponerande slaget. Dessutom svarade han för en grundlig renovering av många kyrkor – bl.a. domen i Kristinehamn.

I det avslutande kapitlet menar Göran Lindahl att ”beståndet av medeltidskyrkor inte tyder på någon talrik befolkning eller någon landskapets storhetstid före pestårens förödelse…” Han konstaterar vidare att under 1800-talet förlorades den hävdvunna balansen mellan socknens invånarantal och kyrkobyggnadens kapacitet – trots landsbygdskatedraler som de i Brunskog och Sunne!

Göran Lindahl anser att ”frågan om övertalighet har ingen aktualitet”, för i Värmland uppfattas kyrkorna som ”allmän egendom” och ”representerar sin hembygd”. Det ligger nog mycket i det och det är också lätt att hålla med honom om att ”Värmlands kyrkor ligger utomordentligt vackert och kan upplevas som själva kvintessensen av landskapet”. Han finner det märkligt att skildrarna av Värmland ägnat så lite intresse åt kyrkobyggandet och påpekar i samma andetag att den senaste kyrkohistoriken, Bengt Wadensjös Gud i Vänerland är en ”immateriell historia”.

Boken, häftet, avslutas med en litteraturförteckning och ett person- och ortregister. Det förnämliga omslaget, som föreställer Brattfors kyrka, är en akvarellerad teckning av den kände arkitekten Ferdinand Boberg, vars produktion omfattar 6 500 blad, resultatet av 25 års jakt på svenska kulturmiljöer!

Med Värmland. Landskapets kyrkor har vi fått en efterlängtad, mycket värdefull översikt – i svart och vitt – av vad Värmland rymmer av församlingskyrkor. För tiden efter 1950, småkyrkornas epok, finns mycket att hämta i den av Värmlands Museum och länsstyrelsen utgivna boken Nedslag i värmländsk arkitektur 1950–2000.

Åberg, Carl Johan, Berättelser från 1900-talet. Sthlm: Atlantis, 2006. 331 s. – Inb. – Lz Åberg, Carl Johan

Carl Johan Åberg, född 1930, är nationalekonom, satt i sexton år i regeringskansliet, var i sex år chef för AP-fonderna och medverkande i drygt ett tjugotal statliga utredningar. 1989–1990 var han landshövding i Västerås. I minnesboken berättar han om sina rötter, som inte var värmländska, om Krister Wickman, Gunnar Sträng, Olof Palme m.fl., om Bofors vapenaffärer och om hur Sveriges paviljong på världsutställningen i Sevilla 1992 efter starka påtryckningar från Carl Jan Granqvist hamnade i Grythyttan och – inte minst – om sin svärfar som var biskop Arvid Runestam från Skåne i Grava socken! Han ger ett mycket uppskattande porträtt a v svärfadern. Han prisar den unika kombinationen hos honom av ”stark tro, betydande skarpsinne, handlingskraft och en händernas begåvning, som sannolikt var ett arv från hans bondesläkt.” Om värmlänningen anser sig Carl Johan Åberg kunna konstatera att denne tillhör ett särskilt släkte: -”slagfärdig, kvick, full av historier, men ibland också i djupt svårmod.”

Åberg, Ludvig, Fotograf Ludvig Åberg. Berättelsen om en fotoateljé i Säffle 1890–1957. Säffle: Cl. Åkerblom (distr.), 2006. 304 s. – Inb. – Ncagz Säffle, [Inz Åberg, Ludvig]

I 67 år verkade Ludvig Åberg som fotograf i Säffle. Efter sig lämnade han 50 000 glasplåtar av säfflebor och säfflemiljöer. Plåtarna från tiden före 1913 är dock borta ur hans arkiv, eftersom han tvingades slänga dem av brandsäkerhetsskäl. Claes Åkerblom, med föräldrar, som ligger bakom detta praktverk, har emellertid lyckats spåra upp åtskilliga av de tidigare årens fotografier. Alla 50 000 plåtarna har nu inte fått komma med i boken men väl 800 och på dem hittar man 3 000 personer, nästan alla identifierade. Till sin hjälp har de haft bl.a. Ludvig Åbergs noggrant förda dagbok. Boken ger helt enkelt en kronologisk berättelse om Säfflebygden och säffleborna under mer än ett halvsekel – och på vilket sätt den ger det! Fotografierna har, med små variationer, en svärta och en skärpa, som är helt häpnadsväckande. Det är rena nöjet att betrakta dem – även för en ”utomsocknes” Möjligen kan en utomstående tycka att porträttbilderna är väl så många, men givetvis kan de också ha sitt intresse. Från de sista decennierna av Ludvig Åbergs tid som fotograf (han dog ett halvår efter han lagt kameran på hyllan 1957!) är bilderna mycket färre – kanske har de bedömts som inte riktigt lika intressanta som tidigare årgångars? Till praktiskt taget varje foto hör en längre bildtext, som förvisso bygger på flitigt forskande men också måste bottna i omfattande och gedigna kunskaper om Säfflebygden och säffleborna förr. Inga-Stina, Sven och Claes Åkerblom har lagt ner ett imponerande arbete på denna bok – den är en bragd! Den som ännu inte skaffat verket ska kunna göra det genom att ringa Claes Åkerblom, 070/6505706 eller 0533/14535, om det nu mot förmodan skulle finnas något ex. kvar av den!

Östemtingen. Årsskrift för Östra Emterviks hembygdsförening. 47 (2006).Östra Ämtervik: hembygdsföreningen, 2006. 58 s. – Ncagz Östra Ämtervik(p)

I fjol kunde årsskriften fira 40 årsjubileum, vilket är en aktningsvärd ålder för en publikation av det här slaget, och kanske är det därför sidorna är fler än någonsin. Som vanligt är innehållet mycket mångskiftande men grundtemat är förstås Östra Ämtervik. Bidrag av intresse även för utsocknes saknas ändå inte som det om drickandet förr, inte minst på kyrkbacken!, av redaktören och formgivaren själv, nämligen Marie Söhrman, om emigrantöden i Amerika av Alf Folmer, om Gunnar Almkvist, mannen bakom storverket Sammandrag av Fryksdalens domböcker 1–4 (del 1 är slutsåld men ska komma på CD-ROM!) av Pelle i Brôten och den av Sven L-O Johansson om journalisten och författaren Leif Kihlström. Minnesorden har som rubrik: Mellan varven dör ett sant geni av en överdos melankoli. Ingen Östemtingen utan något inslag om Selma Lagerlöf! Denna gång faller det sig mycket naturligt med en uppsats om Nils Holgersson, skolboken som blev Selma Lagerlöfs mest spridda verk och i november 2006 fyllde 100 år. 2006 års Östemtingen har en bilaga, ett register över innehållet i årsskriftens alla 47 nr, som kommit ut sedan 1966. Tyvärr saknar sammanställningen ett namn- och ämnesregister men man får ju en god uppfattning om vilket rikt material alla dessa årgångar utgör. Ett gott substitut för en sockenbok – men snart får väl östämtingarna en riktigt sådan nu när hembygdsföreningen blivit mångmiljonär?

Medlem i hembygdsföreningen kan Du bli genom att sätta in 100 kr på dess bankgiro 5910–7029 – och på köpet få denna årsskrift! Domböckerna beställer Du lämpligen från Leif Östlund i Karlstad, e-postadress leos@glocalnet.net, fast den senaste delen, del 4, kan Du också skaffa via Föreningen Värmlandslitteratur för 300 kr exkl. ev. porto. Vi har som bekant e-postadress: varmlandslitteratur@telia.com.

Östra Fågelviksglimtar. Årsskrift för Studiegruppen Fôr i tia i Fôggelvik. 8(2006). Skattkärr: Studiegruppen, 2006. 39 s. – Ncagz Östra Fågelviki(p)

Östra Fågelviksglimtar, som faktiskt är namngiven av vår forne kanslichef, har som huvudtema järnvägen förr med alla banvaktstugor och banvakter, och bör således vara något för alla järnvägsnostalgiker att kasta sig över! Därutöver bjuds på en uppsats av Arne Bolund betitlad Bland bankdirektörer, järnkrämare och cigarrfabrikanter, som handlar om något så intressant som en presentation av tre fantastiska, numer rivna, sommarhus, uppförda för hundra år sedan och mer av goda borgare från den närbelägna staden. Östra Fågelviksglimtar 2006 innehåller också två artiklar om Jäverön – den ena dock redan publicerad i boken Min första hette Rurik (Värmlands Museum 1995). Kort sagt, årsskriften innehåller varjehanda av intresse för båda fågelvikingar och karlstadsbor. Den kan beställas från studiegruppen Fôr i tia i Fôggelvik, men var den håller hus anges inte. Kanske kan det löna sig att kontakta redaktören, Barbro Ek-Randa, tel: 054/86

En pytteliten skrift men kanske ändå förtjänt av ett omnämnande i denna översikt över det värmländska bokåret 2006. Sedan den 25 november 2006 pryds Värmlands Museums väggar (Nyrénhuset) av 27 citat av författare med värmlandsanknytning. Den som vill veta vilka citat den för ändamålet tillsatta juryn med representanter från museet, länsbiblioteket, Föreningen Värmlandslitteratur och NWT samt Lars Löfgren har valt ut, kan numera ta reda på det utan att gå runt det ytterst mångsidiga huset. Han eller hon kan istället vända sig till föreliggande lilla häfte, som säljs på Värmlands Museum för 10 kr. Två citat av Gustaf Fröding finns med och lika många av Selma Lagerlöf – men vilka? Geijer och Tegnér är andra klassiker som – förstås – finns representerade. Av nutida författare kan nämnas Göran Tunström, Maj Bylock, Gunnar Ehne, Stig Berg, Bengt Berg, Thore Skogman m.fl. Med tanke på turister och andra ev. fåkunniga i den värmländska litteraturhistorien fick undertecknad i uppdrag att skriva några rader om var och en av de citerade författarna och således innehåller ”citathäftet” både citaten och kortkorta författarpresentationer.

Bokrecensioner