Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Lars Andersson

Lars Andersson. Foto: Kari Løvaas.

Personligt: Lars Andersson är född 1954 i Karlskoga. 1976 tog han en med. kand. efter studier i medicin med planer på psykiatri. Men redan 1974 gjorde han en uppmärksammad författardebut med Brandlyra. Han är heltidsförfattare sedan 1980.

Under åren 1994-95 arbetade Lars Andersson som kulturchef på Göteborgs Tidningen. Lars Andersson har också varit medarbetare i DN, Aftonbladet och Expressen, redaktör för tidskriften Vår Lösen samt aktiv inom Folket i Bild/Kulturfront.

Han kan kanske betraktas som religiös socialist, säger han själv. Har stort musikintresse, spelar gitarr, piano och bas samt dyrkar Bob Dylan och norrmannen Fartein Valen. På frågan om han läst en

viss bok svarade han i en intervju: "- Nej, men harmonilära. För att kunna skriva musik. Men det blev böcker i stället. Ändå har jag gjort tusentals LP-skivor i fantasin". (Fönstret 1984:8).

Litteraturgenre: Prosa, romaner, noveller, essäer. Har från norska översatt romaner av Arne Garborg, Edvard Hoem och Dag Solstad.

Författarskap:

Lars Andersson debuterade 19 år gammal med romanen Brandlyra, av somliga kritiker uppfattad som alltför mogen för att vara skriven av en tonåring, och Andersson misstänktes för att vara bulvan för en äldre författare.

Det publika genombrottet kom med romanen Snöljus (1979) vilken gavs ut i flera upplagor och översattes till många språk. Bikungskupan från 1982 befäste hans position som en av de viktigare yngre svenska författarna. Denna ingår i en trilogi tillsammans med Vattenorgeln och Vägen till Gondwana, den senare boken en skildring av en ung Harry Martinson på luffen i Indien. Tillsammans har trilogin getts ut som Vattnets bok (2005). Lars Andersson har intresserat sig för judisk mystik och Indiens moderna historia och har också skrivit ett antal essäsamlingar. Ett urval av hans essäer publicerades 2004 i Fylgja och 2014 i Uppenbarelser.

Lars Andersson hör till postmodernismens gunstlingar... I Lars Anderssons huvud trängs svarta legender och skrönor, lärda avhandlingar och färska debattinlägg... Resultat: ett dagspensum, där de två kulturerna möts: humaniora och naturvetenskap (Bengt Hallgren i Röster i Värmland).

Angående postmodernismen säger dock Lars Andersson själv i en intervju: Sedan den socialistiska utopin föll i vanrykte är det som om vi avskrivit framtiden genom att kalla allt för post-någonting. Vi är inte post-allt. Historien är en läroprocess. Jag vägrar hårdnackat att lämna en sådan uppfattning. (DN 1986 08 09).

Man kan i böcker av Lars Andersson erinras om Sandemose, vars produktion starkt intresserar honom. Släktskapen med den norske diktaren är påtaglig: det intensiva engagemanget, den djupborrande analysen, allvaret och det mödosamma sökandet. Men Lars Anderssons språk är i regel mer lättillgängligt. (Lennart Bernesjö i Från Dahl till Berg).

2013 fick Lars Andersson årets Övralidspris till Verner von Heidenstams minne för att han är "en stor berättare och poet på prosa, hemma i världen och i Värmland". Övralidspriset, som delas ut till Verner von Heidenstams minne, har gått till svenska författare eller litteraturvetare sedan 1945. Prissumman är på 250 000 kronor och bland tidigare pristagare finns Harry Martinson, Eyvind Johnson, Tomas Tranströmer och Kerstin Ekman.

Kulturpriset till Göran Tunströms minne som delas ut av Sunne kommun till "lokalt verksamma kulturpersonligheter som berikat kulturlivet i Sunne" gick 2021 till Lars Andersson med motiveringen:

För ett aktivt författarskap som förenar litterär tradition med samtida samhällets existentiella utmaningar.

Han var en idol först, och en vän sedan under hans sista tjugo år. Min roman nummer två hade han läst när vi träffades första gången, det var en kall vinterkväll med snödrev i Stockholm och året måste ha varit 1978, skriver Lars Andersson om Göran Tunström i sitt tacktal. Den boken hade delvis utspelats i det som var mina sommartrakter sen barndomen, och han gick emot mig och frågade vad jag menade med att skriva om Sunne. Jag lovade att det inte skulle upprepas.

Utgivna böcker:

Brandlyra. Författarförlaget 1974.

Vi lever våra spel. Zinderman 1976.

Gleipner. Norstedt & Söner 1977.

Snöljus . Norstedt & Söner 1979.

Försöksgrupp. Norstedt & Söner 1980.

Mossbilder (tillsammans med Öivind Harsem Rallarros 1982.

Bikungskupan. Författarförlaget 1982.

Väderstreck. Prosa i sak. Norstedt & Söner 1983.

Begynnelsebokstäver. Norstedt & Söner 1984.

Från pråmkanalen och blankeberget. Zinderman 1984.

Löv till läkedom. Norstedt & Söner 1986.

Pestkungens legend. Norstedt & Söner 1988.

Kattfiske och annat. Norstedt & Söner 1989.

Sveriges ljus. Bromberg 1990.

Jorsalafärder. Ett reportage 1984-1991. Norstedt & Söner 1991.

Vattenorgeln. Norstedt & Söner 1993.

Skuggbilderna. Norstedt & Söner 1995.

Artemis. Norstedt & Söner 1995.

Platsens ande. En bok om Tage Aurell. Bonnier 1995.

Jag, Herulen. En värmländsk historia. (tillsammans med Tomas Andersson. Prisma/ Värmlands museum 1998.

Kievs vår. Högmans 1998.

Grindstolpe med noveller av Tage Aurell . Red. och urval Lars Andersson. Bonnier 1999.

Kavita. Norstedt & Söner 2001.

Berget. Bonnier 2002.

Vägen till Gondwana. Bonnier 2004.

Fylgja. Bonnier 2004.

Vattnets bok. Bonnier 2005.

Ljus från ingenstans. Bonnier 2008.

De levandes land. Bonnier 2012.

Lomjansguten. En berättelse. Bonniers 2014

Uppenbarelser. Göteborg: Daidalos, 2014

De våra. En kriminalistisk roman. Bonnier 2015.

En by invid älven. Om människotiden. Foto: Kari Løvaas. Votum & Gullers, 2016

Salome Alexandra. Bilder: Dan Lekberg. Albert Bonniers förlag, 2017

De Gaulles dotter och kommissarie Ringer. Albert Bonniers förlag 2019

Artemis. Bokförlaget Polaris 2021

Nu. Bokförlaget Polaris, 2021

Jordens ansikte. Bokförlaget Polaris: 2022

Översatt till:

Lars Andersson är bl a översatt till hindi.

Inte ens Selma Lagerlöf finns på hindi – om man får tro Libris, nationalkatalogen – men Lars Andersson gör det! Hans Pestkungens legend från 1988 finns numer översatt till hindi via engelskan. Romanen handlar om hur kung Magnus Erikssons färd norrut genom den av digerdöden avfolkade Klarälvdalen och mötet Tormod Göpa. Dock kan Selma Lagerlöfs vänner trösta sig med att hennes Körkarlen finns på oriya, ett indoariskt språk som talas i den indiska delstaten Orissa. Knut Warmland i Wermlandiana 2010;4.

Utmärkelser:

· 1977 – Aftonbladets litteraturpris

· 1982 – Svenska Dagbladets litteraturpris för Bikungskupan

· 1982 – Signe Ekblad-Eldhs pris

· 1984 – Mårbackapriset

· 1987 – Deverthska kulturstiftelsens stipendium

· 1988 – Esseltes litteraturpris

· 1990 – Gun och Olof Engqvists stipendium

· 1990 – Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris

· 1993 – Göteborgs-Postens litteraturpris

· 1994 – Sveriges Radios Romanpris för Vattenorgeln

· 1994 – Läkerols svenska kulturpris

· 1996 – Samfundet De Nios Stora Pris

· 1996 – Axel Hirschs pris av Svenska Akademien

· 1998 –Föreningen för Värmlandslitteraturs pris för Vackraste Värmlandsboken (Jag, Herulen)
· 2007 – Årets värmlandsförfattare

· 2009 – Ivar Lo-Johanssons personliga pris

· 2013 – Övralidspriset till Verner von Heidenstams minne

· 2013 –Region Värmlands litteraturstipendium

· 2015 – Växjö kommuns Litteraturpris till Pär Lagerkvists minne

· 2020 – Doblougska priset

· 2020 – Sunne kommuns kulturpris till Göran Tunströms minne

Medlem av:
Värmländska akademien
Sveriges Författarförbund

Skrivet om Lars: Längs berättandets röst. Om Lars Anderssons romaner 1979-2019. Red: Erik Bergqvist. Bokförlaget Edda, 2019

Se också: Norstedts förlags författarporträtt.

Sju linjer

Detta var i Värmland, en knapp mil norr om Karlstad, strax nedom färjestället Almar vid Klarälvens jämna, starka forsfria slutsträcka, den självförsjunkna glidsträckan genom utslätat, låglänt jordbrukarland, där älven tycks sträcka ut och slappna av innan den brett skrevande bjuder fram stiftstaden vid Vänern. Så jämn och mjuk låg lerjorden när isen långt om länge dragit sig bort från denna del av Värmland att den stora isälven länge kanade hit och dit utan att bestämma sig var den skulle gå, den svämmade iväg åt ett håll, kantrade och svängde åt ett annat som en dagdrömsk pubertetssjäl... Länge låg älven och trevade ut över hela det milsbreda slättlandet, smakade av jordarna, sökte kroppskontakt med Frykensjöarnas sydände, vände för nån nyck, kröp ur sina fåror som en orm kryper ur sitt skinn och kröp på försök in i nya, innan den slutligen låg på plats...

Ur Bikungskupan

En linje

Vintern, månaderna och dagarna här där jag bor, vid denna vik av Värmeln...

Det är nu andra halvan av maj. Svalor jagar genom synfältet, sjöns yta slickas motvågs av bländande ljus. Kvällsvind som griper omkring sig i björkkronorna, får händerna fulla, fingrarna fulla av tjockt glänsande löv.

"Björksavsflickan", som Fröding såg och ville skriva om.

Fåren har lagt sig där matjorden ligger bar, de vill ligga och steka sig där, intill ladväggen, fastän jag inte har fått dem klippta än.

En oregelbunden gloria av vit ull i motljuset. Årslammen som fortfarande kan gå rakt igenom stängslet och beta bland trädgårdsbuskarna har intagit sina platser i flockens gloria.

Grannen tar tjugu steg baklänges och bedömer hur nånting blev på husgaveln sen en byggnadsställning togs ner.

Och vinden rycker hårdhänt i tuppens yviga flaggspel där han knycker sig fram med två hönor bakefter i gräset som inte heller har blivit klippt när det skulle.

Rösterna, barnen redan uppe igen från sjön, de har varit i vattnet för första gången, och min fru barbent och barfota klivande på körvägens mittsträng av gräs, med kjolen och håret flygande.

Ur Vattenorgeln

Författarporträtt sammanställt av Lena Sewall Uppdaterat oktober 2022

Sju linjer