Lars Elam

 

Personligt: Lars Elam var karlstadspojke, född 1927 i en läkarfamilj. Lärare, skolinspektör i Mellansverige 1948-1988.

Litteraturgenre: Facklitteratur, framför allt lokalhistoria.

Utgivna böcker:  

Ett års lokalhistoria. Linköpings universitet 1989

Närheten i historia. Linköpings universitet 1992

Hungrarnas skog i Dalby socken. Linköpings universitet 1992

De måste vara bättre. Egen utgivning 1992

Barn lär om Linköping. Linköpings universitet 1995

Diktens Dalby. Montana 1995

Sjuttiofem (s)-år i Sysslebäck. Sysslebäcks socialdemokratiska förening 1995

En Höljesherdes skriverier eller Norra Finnskogas bortbrända historia Kulturnämnden i Torsby kommun 1996

Drömmar om en väg. Kulturnämnden i Torsby kommun 1997

Bygdeliv uppåt väggarna. Kulturnämnden i Torsby kommun 1998

Med rötter ner i medeltid. Dalby församling 1998

"-stärka känslan för hembygdens värde-" . Dalby hembygdsförening 1998

Dalbyjäntor som försvann. Kulturkoppra 2001

Kungabrevens galne präst. Kulturkoppra 2003

Medverkan i antologier: 

Wermlandica. 1990. Föreningen för Värmlandslitteratur 1990

Årsböcker i svensk undervisningshistoria. Vol. 164. Föreningen för svensk undervisningshistoria 1990

Wermlandica. 1994. Föreningen för Värmlandslitteratur 1994

Årsböcker i svensk undervisningshistoria. Vol. 179. Föreningen för svensk undervisningshistoria 1995

Att se det stora i det lilla. Högskolan i Karlstad 1997

Övrigt: Berättar om fritidsforskande lokalhistorikers verk eller om nordvärmländsk lokalhistoria.

Den nordliga delen av Värmland, vars hela översta topp en gång var storsocknen Dalby, har av den värmlandsbördiga författaren Ulla Torpe beskrivits som "detta fattiga, överkörda landskap, kuschat av överhet, uppköpt av storbolag, bortglömt av de stora, de riktiga författarna". Nog verkar det vara bortglömt. I "En bok för alla" låter Bengt Hallgren "Röster i Värmland" komma till tals. Titeln är emellertid missvisande, eftersom alla åttiosju rösterna kommer från södra halvan av landskapet. I den norra delen råder, enligt Hallgren, tystnaden. 
   Hur kan man då komma på tanken att försöka samla ihop till en bok om diktens Dalby? En avlägsen, bortglömd utmark som blott några enstaka gånger nåtts av friska sydvindar upp genom den djupa dalgången, där Klarälven ringlar sig. Där var medeltidens pilgrimsskaror på väg mot Nidaros - munkar kallades de av dalens folk - som vår och höst lät sina hymner eka mellan dalgångens branta väggar men utan att lämna en enda rad eller ton kvar till vår tid. Där var 1600-talets savolaxfinnar, vars vallåtar ljöd genom skogarna men sedan länge förklingat. Dit nådde arbetarrörelsens sånger i sent artonhundratal, även om de numera inte sjungs ens på möten och träffar.
   Men det finns sedan 1800-talet och än i dag förvånansvärt många som hemma vid köksbordet vänt och vridit på orden och plitat ner små författerier. "Millmarkôrn", Gunnar Ehne, tyvärr inte Dalbybo men en av de få vars alster sannolikt kommer att leva vidare, har i en Värmlandsbeskrivning sagt:

Å Värmlann ä ett lannskap
där dynga hetter dret
å överallt dä setter
nôn halvstôlli poet


sôm sträver å gär beter
sôm ingen kan förstå

ôm liv å svåriheter

emella berga blå.

Ur Diktens Dalby