Mona Kalin
 

                          Mona Kalin. Foto: Eva Fredriksson.

Ibland får jag frågan om det inte känns ensamt med det här skrivarbetet. Det påminner mig om en rolig historia; det är Erik Goland som berättat den. Det var när han intervjuade en gumma som bodde långt bort i skogen nånstans, mol allena, och miltals från folk. Och han kunde inte låta bli att fråga henne om det inte blev förfärligt ensamt i längden så där långt bol i åävla. Å inte heller, sa gumman, här ränner det folk för jämnan så jag får inte en lugn stund, de kommer stup i ett, det är väl inte mer än fjorton dar sen nu som det var en som kom och geck förbi här.

       Precis så känns mitt ensamma författarliv, då när det är som bäst.

Mona Kalin i Från Dahl till Berg

Personligt: Mona Kalin var född 1936 i Kristinehamn, dotter till svetsaren Tage Kalin och hans hustru Astrid, född Axelsson, men växte upp hos släktingar i Bäckhammar. Hon gick kontors- och journalistutbildning, och arbetade både som kontorist, journalist och yrkeslärare. I många år var hon bosatt i Göteborg, men tillbringade sommarhalvåret i sin skrivarstuga i Värmland.

Litteraturgenre: Poesi, prosa, dramatik

Författarskap: ”Så har Mona Kalin i sitt författarskap fångat både verklighet och magi. Vi möter i hennes böcker berättarglädje och skapande fantasi, egenskaper som har en uppenbar förmåga att omvandla den trista vardagen till en skimrande saga... Mona Kalin följer berättartraditionen från 30-talets arbetarlitteratur och gör det på ett helt självständigt sätt... Karaktäriserande ord för hennes litteratur: saga för vuxna, mystik, skaparglädje, frödingsk/.../ humor/.../, Selma Lagerlöf-inspiration, motsatsen mellan verklighetsmänniskan och fantasimänniskan" (Lennart Bernesjö i Från Dahl till Berg).

I hennes litteratur ”skildras män och kvinnor vid Bäckhammars pappersbruk 'von unten', underifrån” (Bengt Hallgren i Röster i Värmland)

Utgivna böcker: 

Inga goda ord. Dikter. Wahlström & Widstrand 1965

Livet är härligt (Alba 1978)

Käraste syster min (Alba 1979)

Svansviftningarnas drottning (Alba 1981)

Den barmhärtige Hemsamariten (Alba 1983)

Sara och kärleken (LL-bok, 1984)

Prinsessan av Babylonien (Alba 1986)

Kattleken (Alba 1989)

Gamla vanliga dikter. Nomen förlag, 2015

Arbetarhustru. Nomen förlag, 2016

Medverkan i antologier:  

Antologi 1978 (Värmländska författarsällskapet, Hillie Berglunds 1978)

Åtta berättare (Alba 1979)

Caféboken (Rallarros 1981)

På diktens träd (Värmländska författarsällskapet, Press 1981)

Ännu mera fnitter (Prisma 1983)

Värmland i litteraturen (Sober 1985)

Ljusningar (Värmländska författarsällskapet 1986)

Sagor vid midnatt. Nya rysare av svenska författare (Författarförlaget 1987) Utsikter. 24 författare om arbetarlitteraturen (Tid 1987)

Sverige - ett litterärt lapptäcke (Natur och Kultur 1996)

Vargen som missade bussen (Heidruns 1997)

Om Mona Kalin:  

Sandberg, Anna. Mona Kalin: jag är nog en typisk veckotidningsmänniska. – Ingår i Götheborgske spionen 1979:3, s,12.

Utmärkelser: 

Värmlands läns landstings Frödingsstipendium

NWT:s kulturpris

Kristinehamn kommuns kulturstipendium

Landsbygdens författarstipendium

Föreningens för Värmlandslitteratur diplom

Byggnadsarbetarförbundets kulturpris

Fredrik Ströms minnesfonds stipendium

Göteborgs stads stipendium

Eckersteinska litteraturpriset

Göteborgs författarsällskaps stipendium

Alva och Gunnar Myrdalfondens stipendium

Stipendier från Sveriges författarfond

Medlem av: Mona Kalin var medlem av Sveriges Författarförbund, Författarcentrum Väst, Författarcentrum Öst, Värmländska författarsällskapet, Göteborgs författarsällskap samt  Svenska PEN-klubben

Rävlösa?    

   
   Frans Mickelsson hette alltså Mickelsson och hade rött skägg. Den som bär på dessa egenskaper och dessutom då och då låter påskina att han för faen lever som ett djur, sliter för födan och släpar hem den till boet, den kan inte räkna med annat än att få namnet Räven.      
   Men om man som Frans inte vill kallas Räven och inför denna benämning uppträder vildsint och ibland lite hotande, för man vill inte heller att ens hustru som heter Katrin ska omtalas som Räva, då döper den listiga Harghammarshumorn ens hem - inte till Rävhåla eller Rävlya men till Rävlösa. För vad då, i Rävlösa där måtte det väl vara helt fritt från rävar? Och tack vare denna nya meningsfyllda elakhet trillar Frans' eget öknamn så småningom bort, för Räven i Rävlösa eller Rävlöseräven drunknar i munnen, medan Rävlöse-Frans däremot lätt flyter över tungan.      
   Men Rävlösa säjer samtliga av Harghammars invånare om det röda tvåvåningshuset, Frans själv säjer Rävlösa, Franses Katrin säjer Rävlösa, Annersche-Tora som bodde på vindsrummet kallade alltid sitt hem för Rävlösa men nu har hon flyttat.      
   Bara Julius och Augusta Eriksson som delar farstu med Mickelssons och aldrig flyttar men har bott i huset sen det byggdes försökte i det längsta hålla fast vid Tittut, som stugan kallades i början, för de tyckte det lät så rart och anade inte att det var Augustas evinnerliga gluttande i sitt fönster som gett upphov till det namnet.

Ur Livet är härligt: