Publikrekord i Östra Ämtervik

Glansfullt. Leif Stinnerbom och Mats Berglund. Foto Marie Söhrman.

Kulturveckan i Sunne har funnits sedan 1984 och fr.o.m. år 2000 har föreningen varje tisdagskväll i veckan arrangerat en litteraturafton i församlingshemmet i  Östra Ämtervik. I år hade vi den 4 augusti inbjudit Leif Stinnerbom och Mats Berglund, Marcus Kohlberg, Helene Tursten, Lars Andersson och – som alltid! – Anita och Berndt Andersson.

   Naturligtvis blev det minst sagt fullt hus – troligen publikrekord. Häftet med 100 biljetter var snart avverkat och uppskattningsvis blev vi nog

totalt minst 130 personer, vilket förstås var i mesta laget men trängseln togs med gott humör av publiken och stämningen var god, för att inte säga hög! 

En glansfull inledning på kvällen svarade duon från Västanå teater för. Leif Stinnerbom och Mats Berglund spelade och Leif berättade mellan låtarna humoristiskt om musiken och dess utövare, inte minst om Lomjandsguten. Akustiken i den överfulla salen var alldeles utmärkt.

   Efter detta den alltid populära kaffepausen med hembakt bröd därtill, rågsiktslimpor med ostpålägg. Vädret var ljumt och inte minsta susning förnams, så många passade på att hämta frisk luft ute på kyrkbacken. Samtalslusten var stor! Någon passade på att bese Mårbackagraven, vaktad av höga lindare, vilket automatiskt för tankarna till Selma Lagerlöfs första försök som verskonstnär. (Om denna faktiskt omskakande upplevelse skriver hon i Troll och människor, kapitlet Två spådomar). Versen på två rader lyder så här:

Det är så mörkt under lindarna

Så ängsligt stilla i vindarna.

   Efter pausen läste Berndt Andersson en hejdlöst roligt historia (av det slag han skämt bort oss med de senaste åren) om en fattig speleman, som ingick en pakt med självaste näcken om att få lära sig en av hans vackraste melodier. Men med löftet var några regler förknippade…

I kriminalistiskt samtal. Helene Tursten och Lars Andersson.

Avslutningsvis samtalade Värmlands okrönta deckardrottning Helene Tursten och Lars Andersson, som nyligen utkommit med De våra, en kriminalistisk roman, som författaren valt att kalla sitt verk om ond bråd död i Karlstad under andra världskriget. Ett mycket underhållande ordbyte.

    Lars var i grunden skeptisk till deckargenren men det lät som han kanhända skulle kunna tänka sig att skriva ännu en ”kriminalistisk” roman – han hade i alla fall ett fantastiskt uppslag. Helene förklarade att hon använde sig av genren för att kritiskt granska dagens samhälle. Lars föredrog att förlägga sina skildringar till gången tid. Researchen ägnade hon mycket arbete, inte bara av plikt utan och också för att hon fann det nöjsamt.

   Medverkade gjorde också Marcus Kohlberg, som erhöll särskilt hedersomnämnande, då föreningen i våras utdelade sitt värmländska debutantpris, för en samling haikudikter, Snö och ruiner. Att hans

kortdikter om Värmland från vinter till vinter möttes av varma applåder, talade för att de var uppskattade.

   Till sist utdelade Anita Andersson, ordförande i Värmländska Författarsällskapet, bokpriser till deltagarna. Bagaren, d.v.s. undertecknad förärades något så fint som ex nr 2 av 160 exemplar av en helt unik bok: Bokbinderi och kaffegott av Olof A. Myrin, handbokbindare i Karlstad. Även vår förening delade ut gåvor, nämligen en produkt från Västanå teater, fyra noveller av Selma Lagerlöf, förvarade i ett särskilt, dekorativt etui. Hon var en framstående novellist, vilket nog inte är alldeles så känt. För urvalet av noveller svarar förstås teaterdirektören själv, som självklart tagit med Vägen mellan himmel och jord. Om gamle översten Beerencreutz som med musikens hjälp passerar gränsen mellan liv och död.

   Ännu en lyckad litteraturafton i Östra Ämtervik alltså! Den befarade invasionen uteblev visserligen ej, men alla tog trångboddheten med gott humör. Några fick stå eller sitta i trappan till övervåningen. Värre var att de som tvingats ta sin tillflykt till de två, små rummen i väster inte hörde allt som pågick i stora salen. Sorgligt förstås men vi lovar att till nästa år vara försedda med vederbörligt högtaleri.

   Stort tack till alla medverkande, conferencieren Anita Andersson inte minst, kyrkvaktmästaren Göran Bengtsson och Ulla Norrman, chef för kulturveckan i Sunne, samt Matts Nilsson, vår ordförande, som företrädde föreningen. Tack också till ”kökspersonalen”, Brita Jonson, Viola Karlsson, Berit Wester och undertecknad.

Bengt Åkerblom

   PS Om vår litteraturafton står också att läsa i en artikel i NWT av den 7 augusti av Carita Andersson.

Minnesvärd Tunström-kväll  i Biskopsgården

Ända sedan året då Göran Tunström gick bort har Föreningen Värmlandslitteratur firat minnet av honom genom att arrangera något slags program på hans födelsedag den 14 maj eller däromkring.

   Första Göran Tunström-dagen arrangerade vi i maj 2000 i samarbete med Värmlands Museum. Reidar Nordenberg berättade då om sin gode vän Göran och Barbro Järliden läste dikter av honom, något som Erik Bergqvist gladde sig åt i NWT dagen efter med tanke på att lyrikern Göran Tunström tenderat att bli bortglömd för prosaisten. Publiken uppgick till ett sjuttiotal personer.

Riktigt så många var vi inte i Biskopsgården den 12 maj 2015 – lyckligtvis – men den vackra salongen en trappa upp var fylld nästan till bristningsgränsen, väl över 40 personer hade kommit för att höra Görans bror Andreas Tunström berätta om Göran som resenär och systern Margareta Tunström läsa texter av honom. En bättre miljö för ändamålet kan svårligen tänkas och det märktes att Andreas var inspirerad! Hans berättelse om den reslystne brodern vidgade sig till ett psykologiskt porträtt av honom. Hans första resmål var Grekland och det sista New York, där han tillbringade sina sista vintrar – med att sitta och läsa på bibliotek.

   Om det har Göran skrivit i ett litet häfte från Bonniers, En prosaist i New York, en lite uppmärksammad men mycket läsvärd skrift.

   På 60-talet besökte han och Lena Cronqvist Centralamerika och upprördes av situationen där för urbefolkningen. Ett resultat av de resorna blev romanen Stormunnens bön, som fick ett blekt mottagande men Andreas ansåg boken var bättre än sitt rykte. Margaretas uppläsning av av några sidor ur boken övertygade om att Stormunnens bön vore väl värd att läsas. Att Andreas och Margareta trollband sin publik är inte att ta till överord! Åhörarna var förtjusta och inte så få köpte böcker i pocketutgåva av vår författare, som Andreas hade med sig. Avslutningsvis läste Lena Sewall Görans magiska dikt ”I Värmland vår provins” (Ur diktsamlingen Nymålat).

   Stämningen var god och alla, nästan, stannade kvar efter föredraget för att tala med Andreas och Margareta eller med biskopsparet  Esbjörn och Kathrine Hagberg, som bjöd på cider med tilltugg.

  Tråkigt nog avgår Esbjörn Hagberg som biskop 2016. Under sina nu 13 år i stiftet har han gjort sig mycket omtyckt. Om hans efterträdare kommer att inbjuda oss att använda salongen på Biskopsgården återstår att se. För mindre arrangemang är i vilket fall Biskopsgårdens salong idealisk, fast det bör förstås ha någon anknytning till kyrkans och/eller religionens värld. En “prästunge” som skrivit en bok om Jesu ungdom får nog sägas uppfylla de kraven!

 Lurö-resa med Värmländsk Kultur

                  Utsikt från Lurö. Foto Bengt Åkerblom.

Årets kulturutflykt gick till Lurö, en timmes sjöresa utanför spetsen på Värmlandsnäs.

   Intresset för resan var stort och Inger Larsson på Värmländsk Kulturs kansli fick snabbt se resan övertecknad, vadan arrangörerna, alltså Värmländsk Kultur och Föreningen Värmlandslitteratur, beslöt om en repris den 29 augusti! Men resan jag nu ska berätta om gick av stapeln lördagen den 30 maj.

   Med en nästan fullpackad buss (nästan, på grund av återbud i sista sekunden) avreste vi från Bibliotekshuset i Karlstad, där det så smått börjat regna!

   Första uppehållet gjorde vi vid Botilsäters församlingshem, där Aina Svenssons vänner välkomnade och bjöd på kaffe med en rejäl smörgås med stenugnsgräddat bröd från Ölseruds kulturlada – bakat på mjöl från Ölseruds kvarn – närproducerat alltså! Det smakade alldeles utmärkt!

  Därefter gjorde vi vid Botilsäters kyrka med medeltida ursprung. På 1700-talet hade kyrkan byggts ut i söder och fått en takmålning av en mästare, H.G. Schüffner men den målades senare över. Några partier av den gamla målningen hade dock tagits fram. Altaruppsatsen var ett verk av den allestädes varande Isac Schulström, som svarar för ett trettiotal altarkonstverk och predikstolar i värmländska kyrkor. Som figursmidare framstår han oftast som en klåpare men altaret i Botilsäters kyrka är ovanligt vackert, pampigt nästan. Detsamma kan sägas om predikstolen. Hans-Olof Boström, professor emeritus, hade mycket intressant att berätta om kyrkan, bl.a. om att jungfru Maria, bilden eller skulpturen, ursprungligen var placerad vid norrväggen. Där skulle hon utgöra ett värn mot ondskans makter. Där satte sig förstås också kvinnorna. Deras placering längs norrväggen var alltså från början inte tänkt som en deklassering.

   Efter intagande av kaffe och hembakat bröd (smörgåsar) i församlingshemmet, fortsatte vi till Ekenäs hamn för avresan över vattnet till Lurön, som ligger i Säffle kommun liksom Luröns skärgård och Millesviks skärgård. I Ekenäs fanns en välförsedd affär, toaletter och båthamn. Där låg tre ”Luröbåtar”för att föra oss över till ön. Regnet hade lämpligt nog upphört, men det blåste ganska friskt. Hur skulle detta gå? Tänkte en äldre yngling från Frykens dal? Aina hade dock vid samtal med kapten Sven Örnvald på fredag eftermiddag fått lugnande besked av honom att vädret skulle bli ganska lugnt och att det t.o.m. skulle bli uppehåll och sol under några timmar mitt på dagen.

   Så snart vi lämnat vikens lugn, drabbades vi av våldsam (?) sjögång – ja, att den var våldsam tyckte i alla fall jag, men den upphörde snart som om Örnvaldarna hade befallt böljorna att lugna ner sig. Men knappt hade våggången dämpats så märkte man att det var kallt som sjutton, att minst en extra tröja saknades i färdutrustningen stod genast klart för mig. Att sommaren för någon dag sedan formellt hade anlänt till sydligaste Värmlandsnäs enligt SMHI märktes slätt inte.

   Vid ankomsten till Stenstakan på Lurön låg molnen lågt över vatten och land. Dock kunde vi snart gå oss varma genom att följa Ulla Britta Nisses i spåren på en visning av ön. Hon var en förstklassig guide på sprudlande gott berättarhumör. Bland annat visade hon oss ruinerna av ett tegelbruk som funnits på ön under 1800-talet. En blomstrande rörelse som emellertid inte existerade i mer än tjugo år – inte av brist på lera utan av brist på bränsle. Några tegelpannor märkta L – Ö, finns ännu kvar. Säkert värdefulla rariteter.

    Vi hopades förstås få se ruinerna efter den drygt 20 meter långa medeltidskyrkan, som länge troddes vara ett kloster, men där fick vi tji! Ruinen var väl inbäddad i en mäktig gräsbeklädd kulle, som väl kunde anstå en vikingahövding! Men varför den var övertäckt redogjorde arkeolog Hans Olsson, Värmlands Museum, för de resenärer som nöjde sig med den kortare promenaden till den s.k. klosterruinen”. Lämningarna måste vara täckta för att undvika olaga ”forskning” och påverkan av naturens krafter. Fortsatta grävningar kan ge kunskap om Lurös äldre historia. I anslutning till hans artikel i Lurönumret av Värmländsk Kultur berättade han sakligt och fängslande om de resultat som hitintills uppnåtts.

   Till märkvärdigheterna vi fick se ingick dessutom ett pumpverk, som används vid översvämningar för att få bort vattnet.

   Under vandringen på de fina, fast stundom något blöta skogsstigarna, dök helt överraskande solen fram.

   Naturen på ön är mycket speciell, kanske beroende på att platsen har flest soltimmar i Skandinavien, kanske kan det också bero på blåsten, som, förmodligen, stundom går fram rätt hårdhänt över ön, fast nästan inga vindfällda träd syntes till. Björkar och tallar är ovanligt höga, ekarna imponerande resliga. Lurön ligger i växtzon 2, näst varmast i Sverige. ’Det märks verkligen att man befinner sig i en sydlig växtvärld. Flera av blommorna vi stötte på var rätt rara. Det visade sig att vår konstprofessor kunde identifiera flera av dem. Glädjande nog bjöd Lurön också på mycken fågelsång. Framför allt var en taltrast med ganska omväxlande repertoar i gång för fullt. Störst succé gjorde dock en kornknarr, som hördes knarra några gånger. Ulla Brita Nisses berättade att den kom tillbaka till ön – efter ett uppehåll på många år, förmodar jag – för fyra år sedan och ifjol hade man faktiskt besök av två knarrande fåglar. Skönsång är det inte fråga om!

   Solen hade gått och gömt sig, när vi avslutade vår tid på ön genom att inta en delikat fisksoppa på Luröbryggan – fast inte på själva bryggan utan inomhus, vilket visade sig välbetänkt. Under måltiden var det var det dags för dagens eftermiddags-skur, som trummade frenetiskt på taket till restaurangen. Den hade emellertid nästan upphört när det var dags att embarkera Luröbåtarna.  Vinden hade gått till vila och det blev en behaglig resa över Vänerns vatten till Ekenäs med diskret ljusnande himmel,. Och alla sa vi till varandra: Vilken tur vi haft med vädret! Nästan inget regn, bara då vi var inomhus, måttlig blåst och solsken i nästan 60 minuter! Tänk om vi hade måst ge oss ut på böljorna någon dag efter, som SMHI utfärdat kuling för.

   Synnerligen viktiga är guiderna på våra resor och den här gången – som så ofta – hade vi goda sådana: Hans-Olof Boström, Ulla Britta Nisses, Anders Falk, mannen som skrev det mesta i Värmländsk Kulturs Lurönummer. Och god chaufför hade vi också, nämligen Kjell-Åke från NilsbyBuss. Och två durkdrivna reseledare, nämligen förre ordföranden Aina Svensson och nuvarande ordföranden Olle Österling. Dessutom medverkade undertecknad, som läste ur Iwan Schymans Värmländska versmakare och berättade om Valdemar Dahlgren, grundaren av folkliga musikhögskolan Ingesund, som nu är är inkorporerat med Karlstads universitet, och om prästen Olof Hedner, författaren till Svensk Kungadrapa, som enligt Olof Strandberg i Pegas på villovägar är ”den svenska pekoralistikens magnum opus”. Och den störste författaren med rötter i Värmlandsnäs är förstås Esaias Tegnér, som snabbporträtterades. ET föddes 1782 på Kyrkeruds komministerboställe, nära By kyrka. Framför huset är rest en sten över Tegnér: ”Här hans vagga, i Växjö hans grav, i sången hans minne”. Han blev ju biskop i Växjö. Smålänningarna räknar honom som sin!

   PS Märkligt nog är inte Lurö ett naturreservat. Det är däremot Lurö skärgård och Millesviks skärgård, tillhopa Europas största insjöskärgård. Lurön har två stora ägare, av vilken den ene är släkten Örnvald, som svarar för trafiken över vattnet, bedriver restaurangrörelse, guidning m. Ett stor tack till alla Örnvaldar, som ställde upp för oss och gjorde dagen till ett glatt äventyr.

Bokförsäljning på Karlstaddagen

På väg in. Lena Bonnevier och Gunvor Nyman. Foto: Olle Österling.

Sedan några år tillbaka firar Nätverket Karlstadhistorikerna och Värmlands Museum vartannat år Karlstad med ett lokalhistoriskt program på museet.  I år 18 april. Det var en lyckad dag för alla vänner av Karlstad, men Föreningen Värmlandslitteratur, Hembygdsföreningen, Arkiven, Föreningen Värmländsk Kultur m.fl. som infunnit sig för att göra affärer genom att erbjuda böcker och tidskrifter om Karlstad tjänade lite på Karlstaddagen. Kanske hade affärerna gått bättre om det mellan varje föredrag hade varit en längre paus, som hade gett besökarna möjlighet att besöka våra bokbord med intressant litteratur om Karlstad? Vi sålde för totalt 600 kr. Mer om Karlstaddagen längre ner.

 Fyrtionde årsmötet

Glada formgivare. . Kjell Sundström och Marie Söhrman tog glada emot diplom för           hedersomnämnda  Alma på Mårbacka av juryns Helena Vermcrantz.

Den 3 april 1975 kom Föreningen för Värmlandslitteratur till världen och det hände sig inte i Värmland utan i Stockholm. Initiativtagare var direktör Erik Elinder från Herrhagen i Karlstad, och förre länsbibliotekarien Ragnar Ljung samt några stockholmare med värmländska rötter. Alltså kan Föreningen Värmlandslitteratur, som föreningen numer kallar sig i år, fira 40 år. Därav märktes nu inte så mycket på årsmötet lördagen den 21 mars 2015, i Migrationscentret, i sin tur inrymt i Residenset i Karlstad, men firas ska denna vördnadsvärda ålder längre fram i år!

   Vädret var soligt men vindarna isande kalla. Detta oaktat hade drygt trettiotalet personer inställt sig till årsmötesförhandlingarna en trappa upp i Residenset.

   Ordföranden Matts Nilsson hälsade välkommen. Han gladde sig över den goda medlemstillströmningen, prisade föreningen och inte minst styrelsen och sade sig kunna utlova ett år, värdigt en fyrtioårig litteraturförening.

   I september – oktober kommer föreningen att arrangera en utställning i
Bibliotekshuset i Karlstad på temat vackra värmlandsböcker och nr 3 av Wermlandiana kommer att bli något alldeles extra, fler sidor och illustrationerna genomgående i färg m.m.

   Därefter lämnade Matts ordet till Lars Österdahl, som åtagit sig att vara ordförande för mötet och fermt svingade klubban. Verksamhetsberättelsen, som publicerats i nr 1 av årets Wermlandiana, godkändes, liksom bokslutet, revisorernas berättelse upplästes och styrelsen erhöll ansvarsfrihet av årsmötet.

   Matts Nilsson omvaldes som ordförande för en tid av 1 år. Anita Andersson, Anita Meyer-Lie, Birgitta Rosén, Lena Sewall omvaldes som styrelseledamöter för en tid av 2 år, Bengt Åkerblom för en tid av 1 år. Valda till 2016 års möte var Berit Wester, Gun Berger, Claes Åkerblom, Anna Wennerlund Cruickshank, Erik Dahlberg och Eva Fredriksson.
   Årsmötet beslutade att medlemsavgiften på 150 kr skulle vara oförändrad även år 2016.

   Efter själva årsmötet bjöd föreningen de närvarande på kaffe och goda smörgåsar, ett uppskattat inslag, som sedan följdes av diplomutdelning och föredrag.

   Årets föredragshållare på årsmötet var författaren Erik Bengtson som berättade om Gamla gymnasiet i Karlstad och Erland Fryxell, den förste och ende som begagnade sig av husets lanternin för att göra astronomiska observationer.

   Gamla gymnasiet, är Karlstads ståtligaste byggnad och förmodligen den äldsta också. Huset, som invigdes 1759, är märkligt okänt för ”mannen på gatan” i Karlstad. Att lilla Karlstad med 800 innevånare vid den här tiden förmådde att genomföra ett sådant bygge är högst häpnadsväckande, må vara att kungen själv skänkte pengar till det ändamålet och att riksinsamlingar gjordes för samma ändamål. Bara lanterninen lär ha slukat en fjärdedel av byggkostnaderna men så blev också observatoriet ett av den tidens förnämligaste i Norden, tänkt som en filial till observatorierna i Stockholm och Uppsala, men av det blev som sagt inget, sedan Erland Fryxell av ekonomiska skäl tvingats lämna sin lektorstjänst på läroverket och ta sig en prästtjänst på landet. Om Erland Fryxell ska vi kunna läsa i en bok om honom av Erik Bengtson, som kommer ut under året. Den utgivningen ser vi fram emot med spänning!
   Föredragshållaren Erik Bengtson avtackades varmt av föreningens vice ordförande.
   Summa summarum ett mycket givande och trivsamt årsmöte!
Nästa gång föreningen hör av sig blir på Världsbokdagen den 23 april, då debutantstipendiet på 5 000 kr kommer att  utdelas.

Välbesökt  presskonferens

Hedersprisade. Hedersdiplom fick Anders Hagberg, längst till vänster, för boken Kärlek till en skrot och formgivarna Marie Söhrman och Kjell Sundström för boken Alma på Mårbacka av juryns sammankallande Barbro Järliden, som står längst till höger. 

Redan tisdagen den 19 mars informerade Föreningen Värmlandslitteratur om vilka böcker som utsetts till den vackraste Värmlandsboken respektive hedersomnämnda på en presskonferens i Värmlandsrummet på Karlstads stadsbibliotek.

   Närvarande från pressen var Mats Dahlberg, NWT, och Erik Segerpalm, VF. Dessutom var föreningen inbjuden att delta i Saras café på  Radio Värmland något senare. Där deltog Barbro Järliden och Helena Vermcrantz.

   Närvarande vid presskonferensen var också tre av formgivarna, nämligen Anders Hagberg, mästaren bakom hedersomnämnda  Kärlek till en skrot, samt Marie Söhrman och Kjell Sundström, som formgivit likaså hedersomnämnda Alma på Mårbacka.

 Votum & Gullers förlag, som gett ut de två hedersomnämnda böckerna var också representerat vid presskonferensen av förläggaren Lars-Eric Hermansson. Däremot inte Bonniers  förlag och inte heller Lars Lerin, som inte kunde komma på grund av en kryssning på Östersjön, arrangerad av tidskriften Vi. Inte heller Lars Lerins medarbetare vid formgivningen av boken, Maritha Frykelid, var på plats men i NWTs stora uppslag i torsdagens tidning om Vackraste värmlandsboken är hon med, fotograferad på sin arbetsplats.

Litteraturkväll i skogens tecken

Författarkvällens huvudpersoner. Fr v Bengt, Berg, Johannes Söderqvist och Maria "Vildhjärta" Westerberg med kvällens värd, landshövding Kenneth Johansson.

Vår förenings litteraturkväll på Residenset den 16 mars gick helt i Skogens tecken. En stor och förväntansfull publik hade efter mingel och förfriskningar bänkat sig i den stora sal, som i vanliga fall är landshövdingens matsal.

   Där fick vi lyssna till Maria ”Vildhjärta” Westerberg, hon som samlar pinnar i skogen och av dem gör de mest fantastiska konstverk. Marias texter är både filosofiska, humoristiska, underfundiga, fräcka, allvarliga och kloka i en skön blandning. ”Pinnkonstverken” lät hon skicka runt i den andäktiga publiken och berättade om sina tankar kring vart och ett och citerade texter ur sina båda böcker, Vildhjärta och Hjärtklappning.

   Sång till gitarr av Johannes Söderqvist ingick också i programmet med texter av Maria, som han själv tonsatt.  
   Detta var den femte litteraturaftonen hemma hos vår kulturintresserade landshövding Kenneth Johansson. Det är populära och publikdragande program. För vår förening är det självklart en stor förmån att få ha en sådan samarbetspartner och att få höra av honom själv att detta skall
få fortsätta så länge han är landshövding i Värmland!
Eva Fredriksson